Kategorier
feminism & genus

Barn är inga jävla barbiedockor

Att jag fortfarande chockas och blir förvånad, det förvånar mig. Det är klackskor och bikinis för småungar, det är kortkorta sexiga kjolar, lowcut- och stuprörsjeans och toppar med skärning för pattar som inte finns.  Kläderna är kopior på vuxenplagg och jag undrar vart barnen får plats nånstans. Och så är det smink. För små barn. Smink och hårattiraljer och små handväskor och smycken. Är det ingen som tycker att det är fel nånstans? Vilka är dessa morsor (för jo jag är ganska säker på att det är just morsor) som köper den här skiten egentligen? Uppenbarligen tillräckligt många för att hålla affärerna på fötterna för annats hade det ju inte funnits till försäljning. Jag och Christie kom fram till att den dag våra ungar vill följa med till affärerna och själva välja ut plagg, då är vi nog tvungna att bojkotta HM, Lindex och Kappahl. Utbudet är så begränsat och så styrt att det inte ger ungarna en endaste liten chans att värja sig mot sin förväntade roll. Den enda som faktiskt håller måttet är Polarn o Pyret. Visst finns stereotypa plagg men det är barnkläder. Lekfulla färgstarka plagg i slitstarka och rymliga modeller.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

44 svar på ”Barn är inga jävla barbiedockor”

För min del får ungen gärna följa med när vi handlar kläder. Mormor är däremot portförbjuden. Till och med inne på PoP kläcker hon ur sig (ang. en tunika i väldigt unisex modell) "men det är ju FLICK-KLÄDER!!!" när jag påpekade att den skulle grisen passa bra i.

Så hellre ungen än mormor, hon är förövrigt förbjuden att köpa kläder till honom öht.

Jag fattar inte heller det där. Barnen är ju inte dockor eller till för att vara söta. Visst får jag motstå impulsen att köpa något opraktiskt ibland men det gäller ju att tänka till och ställa sig frågan om det är praktiskt för barnet. Att föräldrar har sina barn som uppvisnings-dockor är för mig sjukt och obegripligt.

Jag skulle aldrig skämmas för mitt skitiga och trasiga barn, vilket det känns som manekäng-morsorna gör då de inte låter dem vara de små barn de är.

Så dagen då era ungar får bestämma själva … då bestämmer ni? Makes no sense. VILL ungarna av någon anledning se stereotypiska ut gör väl inte det något så länge ni presenterar alla alternativ. Om då svaret är JAG VILL HA EN ROSA KLÄNNING då kan du ju inte säga "nej det blir en grön tröja". Jo, men då kan du ju inte säga att det är dagen då ditt barn får bestämma själv.

Att "tvinga" på sina barn kläder, OAVSETT vilka plagg eller vilken färg det har, är väl ändå fel? (om man nu påstår att de får bestämma själva)

rebecca det är en enorm skillnad på att tvinga sina barn och att begränsa dem. Har du egna barn? Låter du dem bestämma allt helt själva utan några riktlinjer?

Jag är förälder till mitt barn och det är mitt jobb att se till att mina barn mår bra med allt vad det innebär. Det betyder att jag styr och begränsar dem i viss mån. Det är möjligt utan att begå våld på deras individualitet och personliga smak. 🙂

Fast Rebecca, hon sa ju aldrig att hon inte ska låta barnen bestämma själv men det är ju klart att hon vill att det ska vara DERAS val och inte butikens urval som bestämmer vad ungarna ska ha på sig. Olika uppfostringslinjer har ju alla föräldrar, tycker det är så otroligt korttänkt när folk istället bara upptäcker att det helt plötsligt tydligen ska vara fel att ha det när det gäller något utanför det normativa när det gäller dom linjerna.

Det är helt otroligt att vi inte kommit längre än så här. Att flickor ska vara små minivuxna med prinsesskläder och smink.. Igår besökte jag KappAhl och fick ett tydligt exempel på hur låsta folk kan vara i sitt sätt att tänka. Kvinnan som stod före mig i kön hade valt tre bodys varav en var röd, en grå och en blå och ville veta om alla tre passade till både pojkar och flickor (jag är ganska så säker på att hon menade storleksmässigt). Expediten fick ngt vilset i blicken och gick motvilligt med på att grått och rött nog passar på både flickor och pojkar men inte blått "det passar bäst på pojkar". Jag blängde på henne men sa tyvärr ingenting.

Fyfan.

Har två sysslingar, 8 & 10 år, som båda blivit uppfostrade väldigt könsnormativt. Blå-svart rum med bilar och actionfigurer VS Glittrigt & Rosa prinsessrum.

Killens (8) lärare har vid upprepade tillfällen kontaktat föräldrarna för att han är bråkig och slår dom andra i lekis & senare skolan.

Tjejen (10) är redan såpass deprimerad att hon gråter nästan varje kväll.

Är vän med henne på facebook, och i princip varannan dag lägger hon ut statusar liknande dessa:

"Hur söt är jag ?

0 % Ful som fan

10 % Ush

20 % Lite söt

…30 % Okej

40% Söt

50 % Snygg

60% Skitsöt

70 % Skitsnygg

80%Skitsexig

90%Perfekt

100% Sötare har jag aldrig sett"

"Gilla om du tycker att jag är söt om över 10 gillar är du en söt jävel♥ ♥"

Sandra-Ola: Det är verkligen hemskt att se att speciellt flickor känner att det viktigaste av allt är att vara snygg, det är liksom det som definierar dem som person istället för faktiska egenskaper.

Var på stranden idag och blev riktigt förvånad faktiskt.

ALLA småbarn hade mini-bikinis och det ser helt sjukt ut.

De åker på snedden,glider ner, och är allmänt i vägen.

Av vilken anledning räcker det inte med badtrosor eller en baddräkt då, om man nu måste "täcka" de ickeexisternade brösten.

kul att jag precis tänkte på detta idag och hade tänkt fråga dig iom att du alltid har genomtänkta beslut. Hur gör du med din dotter(ninja heter/kallas hon va?) har du bikini på henne/baddräkt eller badbyxor etc? skulle vara intressant att veta.

Sen tror jag ofta det är pappor som köper smink och sånt till sina döttrar, helt enkelt för det är enkelt att köpa och vad flickor vill ha.

linn jag ser väldigt sällan män inne på barnavdelningarna och nästintill ALDRIG på flickornas avdelning.

När det gäller mina barn så har jag köpt badbyxor till dem. Dock så badar de nakenfis än så länge. 😉

kanske är jag som håller dom på fötter då jag ofta handlar accessoarer på barnavdelningen, så mycket finare och billigare. fast jag har ofta undrat vad barn ska med väsksmycken och broscher till.

Malade naglarna mycket nar jag var liten minns jag, men det gjorde mina broder med, och jag kan inte minnas att det var for att jag kande mig fin, utan for att fingrarna sag roligare ut med farger. Malade ju armarna och handerna med vattenfarg ocksa… smink for barn ar verkligen jatteskumt tycker jag. Det ar som nar man flyger, och kollar igenom produkterna man kan kopa… Barbieringar, Barbiehalsband, Barbieparfym… vad sjutton ska det vara bra for? Speciellt den dar parfymen forstar jag inte alls! Den gar ju verkligen inte ens att leka nagot annat med!

I vår bekantskapskrets och även vår familj är det farmor/mormor som står för sånt här till flickorna! I vårt fall samma farmor som var oerhört noga med att köpa pedagogiska pussel/lego/byggsatser (typ klossar, kaplastavar) till de äldre pojkkusinerna…

rebecca ja när de är runt 14, 15, 16 ja. Olika åldrar har olika gränser. Bestämma helt själv får de inte göra förräns de är gamla nog att kunna ta beslut och ansvar.

Tyvärr ( idet här fallet, inte i övrigt) växer ju barnen tillslut upp och bestämmer själva och då vid ca 10-11 års åldern faller de in i "leden" iallafall. Då är det känslan att inte vara som alla andra som styr valen av kläder och ev smink. Jag har kämpat för att få mina barn att vara starka och våga vara sig själva men de har alla ändå kommit in i det där tråkiga, att såna kläder/ färger/ saker kan jag inte ha för då blir jag retad eller utanför. Jag har svårt att neka mina barn i sådana lägen, men det är jag det, svag kanske?

Mina barn kommer att leka med ponnyhästar och barbiedockor. De kommer få plastsmycken och gå i rosa. Jag ser inget fel i det.

Att vara barn handlar om att hitta sig själv, leka, prova sig fram. Mina barn kommer också att få gå klädda i hållbara, bekväma plagg, leka med bilar och bilbanor, smutsa ner sig och klättra, stimma och stoja.

All respekt för ditt genustänk, och eloge för hur du kämpar, men ibland tror jag att det är lätt att inte se skogen för alla träden. Jag tror att det är lätt att tänka för mycket, bry sig för mycket, precis som många bryr sig för lite. Min glittriga plastsmycken var det bästa jag visste när jag var tre år och under en period finsn det inte ett enda kort taget av mig där jag inte bär min prinsesskrona. Nu anser du väl visserligen att det är fel på mig, men personligen tycker jag inte det. Jag är en stark kvinna som alltid vågat gå min egen väg ändå, och som fått lida för det. Trots mina plastsmycken. Jag har inte varit tillräckligt "kvinnlig" i de andra barnens ögon.

Ska man förändra tvivlar jag på att det räcker med enskilda barn, hela samhället måste gå upp till kamp. För det är ändå på högstadiet som man börjar hitta sig själv, och mobbing tar fart på allvar. Då är det få barn som har kvar mamma och pappa på idollistan, så föräldrars fina budskap om att vara som man vill når inte fram. Jag var ett ovanligt barn som lyssnade på min mamma och som sket i att mina kläder kritiserades. Jag bytte skola efter två års mobbing och klarade av grundskolan enbart på att jag var så pass trygg i mig själv. Trots att jag lekt prinsessa och dyrkat mina barbiedockor.

Att uppfostra sina barn en och en med ett medvetet genustänk kan inte vara annat än bra, men det räcker inte. Världen är byggd på prestige, makt och pengar. Innan man kan slå hål på könsroller måste man arbeta på dessa plan. De flesta har inte som mål, vid 12-13 års ålder, att bli lyckliga. De vill bli nästa Zlatan eller rik. Bäst eller tät.

Mina barn kommer att leka med barbies, efetrsom att jag minns hur mycket jag älskade mina. Jag fattade aldrig att barbie var assmal med jättepattar. Det är de cyniska vuxna som analyserar det. Jag såg en docka, som i mina ögon var en del av min magiska värld, blev vad jag ville att hon skulle vara. Utseendefixering handlar om mer än utseendet, det handlar om VARFÖR utseendet är viktigt. Och det är viktigt för… att komma någonstans. Bli älskad, bli rik, bli omtyckt. Kan man som förälder, som min mamma, få barnen lyckliga och trygga, då är man en bra förälder. Och trots alla "tjejleksaker" jag och min syster hade, så har ingen av oss vuxit upp till särskillt utseendefixerad. Så hon lyckades ju till stor del fastän vi lekte med barbiedockor.

Jag tror vi kan enas att det egentligen inte handlar om själva leksakerna, utan om attityden mot dem. Smink är bra, det kan man leka med. Man kan bli helt kladdig, eller en prinsessa. Eller tiger eller fjärill. Det är när mamman ömkar om att smink GÖR en FIN som smink blir någonting dåligt. Inte sant?

Jag förstår precis vad du pratar om, jag har varit ute idag och letade efter behövliga skor, sommarskor, och det var så svårt att hitta, för överallt var bilar spider vs hello kitty, glitter, blommor-pynter på skor.. Samma sak med simsaker, som dykarfötter, simglasögon, osv. Cars VS hello kitty.. Jag som vill ha netural utan nån symbol på, och helst i färgglada. Det får man långt leta efter. Det slutade med att jag var tvunget att åka hem utan skorna till Storm.. Jävla trist.

Hade du aldrig fått glittriga plastsmycken så hade du älskat något annat. Allt är introducerat av vuxenvärlden!!

(jävla kuk ipad, massa stavfel..,sorrryyyyy)

vill lägga till ett märke som i alla fall förut har haft otroligt fina o lekvänliga unisex kläder:

moonkids. det har blivit lite mer pojkigt o flickigt nu men en del plagg jag bara :love: dem

shit , vad rädd jag blev! Trodde först jag såg en bild på en dildo och jag tänkte vem f-n vill ha en dildo med hello kitty på?

Jag tror jag går o lägger mig nu.

Vill bara säga att jag trodde oxå det var en dildo och höll på att sätta chokladen i halsen.

Sen så var det inte många år sen Laredoute sålde string, FÖR BEBISAR! Inte klokt.

Mina ungar klär sig faktiskt ganska mycket som dom själva vill, de får vara med och välja kläder. Det har ändrat sig genom åren, mellan killen hade ett tag prinsessklänningar, varvat med oprinsessklänningar. Men fick många kommentarer om det.

Nu så klär sig grabbarna rockigt tufft, för att de gillar den stilen, farsan är ju cool och då ska de oxå vara det typ.

Lilltjejen är verkligen total förälskad i allt vad Hello kitty är, hon älskar dockor och rosa. Kläder det väljer hon efter humör, hon har både klänningar och ärvda kläder från brorsorna, som är både stereotypa och unisex…

Ja en salig blandning, ungarna har tillgång till både det ena och det andra, och för mig är det viktigaste att när min son säger, det där är en tjej grej, eller liknande, att jag då istället försöker uppmana till frågeställning, varför tror du så? Och uppmana till exempel på att killar visst kan ha nagelack, och tjejer kan visst spela fotboll. Ja eller liknande.

Måste faktiskt säga att jag är inne på samma spår som Annie. Skillnaden är då att jag inte fick några alternativ direkt, jag hade mest bara barbies och liknande, men det sa inte att jag inte var ute och va värsta trollungen. För det var jag!

Nå, detta kan diskuteras i oändlighet och det viktigaste tycker jag är att man ändå är medveten och gör något hellre än inget!

Av någon anledning log jag när jag såg en tjej idag på Kolmården med blont hår som gick ner till axlarna och så kortklippt lugg (eventuellt egenklippt som någon försökt rätta till, såg så ut. ;p).. hon hade dagen till ära (?)någon form av läppglans eller liknande som såg egenmålat ut på läpparna om man säger så. Vad han hon på sig i övrigt? Spiderman t-shirt, skitcoola (gillade färgen!) trekvartsbyxor modell militärgröna och mörkblåa rejäla skor (och strumpor med spiderman också..).

Kontraster liksom. 😀

Jag uppfostrades som en rosa, glittrig prinsessa och fick inte många alternativ. Visst ville pappa att jag skulle spela fotboll och bli lite pojkig (de trodde att jag skulle bli en pojke nämligen, han blev nog lite besviken). Fotboll var aldrig min grej dock, och där tog det stopp med "pojkiga" saker. Jag sminkade mig när jag var liten, övade på att gå i klackskor, skrev dagbok med en massa hjärtan och var tyst och duktig.

Fan, jag minns till och med när jag gick i typ sexårs, alla tjejer i klassen skulle bli "fångade" av skurkarna (de stora och starka killarna) och sedan räddade av prinsarna (de som vi tyckte var sötast). Både flickor och pojkar for nog illa av den leken utan att riktigt förstå det.

Idag är jag femton år. Jag sminkar mig för att jag tycker att jag är ful. Sedan jag var tretton år har jag haft perioder där jag spyr upp maten, samt självskadebeteende. Som tur är får jag hjälp av en kurator; but still. Det är nog ingen slump. Jag är faktiskt beredd att säga att det är på grund av min uppfostran; jag lärde mig att utseendet är allt.

Nu har jag dock blivit mer medveten om mina val, så fort jag jobbat upp min självkänsla och slutat högstadiet (det är djävulens påfund) ska jag sluta raka mig, samt välja kläder som jag känner mig bekvämare i. Jag gillar klänningar faktiskt, men inte linnen där man visar halva brösten eller kortkorta kjolar, som man "ska" ha på sig här. Fyfan för högstadiet och prinsessklänningar säger jag bara.

Jag tror att Ninja och Tamlin får den bästa start i livet man kan få. Om du bara visste hur mycket jag avgudar dig!

Eller så bjuder man in lite nära och kära vänner och barn och har en Blingo-träff! Som värdinna får man ju alltid lite rabatt dessutom. Annars har ju Me&I helt ok kläder (om man väljer bort girliegirlmodellerna som tyvärr finns i deras kollektion). Båda dessa märken har ju polarnpriser och jämförbar kvalitet. Blingo är dock lite mer unisex.

@Bigfuckingdiffrence : Kanske hade jag älskat något annat… men vad jag inte skriver ut är att jag hade piratkläder, plastsvärd, fejkdolkar med infällbara blad, fejkblod, plastdrakar och älskade att bygga med lego. Ändå älskade jag mina plastsmycken. Vissa kommer säga att det var för att jag uppfostrades till det, men seriöst? Min mamma bär aldrig smycken och det var min grabbiga fotbollspappa som satt med mig på golvet och lekte. Men det spelar väl ingen roll, för har man plastsmycken och Barbies är man väl dömd att bli en utseendefixerad nolla? Synd att jag inte växte upp till det, motbevisar teorin en aning.

Som jag skrev: det är inte leksakernas utseende som är det viktiga, utan föräldrarnas inställning till dem. Förskolelärarens attityd. Deras beröm om man bär krona, eller tystnad om en tjej klädde sig som en pirat. Det är hos de vuxna som felet ligger, inte hos leksakerna. Om ingen noterat det är de bara plastbitar i diverse form.

Vill föresten tillägga att jag har en annan åsikt när det gäller vardagskläder (inte lek- och utklädningskläder). Jag fattar inte varför tjejer under 6 ska ha bikiniöverdel, än mindre varför den ska vara stoppad eller urringad. Sånt är bara sjukt. Kortkort likaså, uppmuntrar förfan pedofiler! Klackar till barn, och "vanligt" smink anser jag inte hör hemma hos barnet förrän det fyllt femton. Tyvärr är väl det sista omöjligt numera med tanke på hur tidigt smink börjar. Jag har aldrig använt smink regelbundet. Ett par gånger i veckan, max, för att variera.

Barn måste få vara barn. jag blev jätteledsen för någon vinter sedan när sambons lillkusin, då 12, viskade till mig "Berätta inte för någon att jag leker med ponnier" när vi besökte dem. Tittade på henne och svarade. "Om jag vågar leka med ponnier vågar du". (var kanske 19) Gjorde henne lite kaxigare för stunden, men fem minuter senare kom hon ju på att hon var tvungen att vara vuxen igen…

När jag var liten brydde jag mig inte ett speciellt mkt om kläder/utseende, brukade dock nångång i 6-årsåldern klä ut mig till "fin dam" med lite sminkprover som jag fick från nån sminkfirma (hur nu det gick till.. ) Det var ögonskuggor o läppstift, så tog jag på mig kjol och halsband o träskor o gå ut o gå med katten i dockvagnen 🙂

För övrigt gick jag helskinnad genom barndomen utan utseendehets ( hade kläder för att inte frysa o för att det är olagligt att va naken typ ) ända fram till högstadiet som var på annan ort, där det var det viktigaste som fanns, man skulle ha rätt kläder, plocka ögonbrynen, ha mascara, läsa Frida o gå på party… Jag brydde mig fortfarande inte o var dessutom en hästtjej, då blev jag outsider o hamnade i botten på klasshierarkin 🙁 Var smått mobbad redan från förut så jag hade svårt att stå upp för mig själv.

Nåt jag nu i efterhand stör mig på med min barndom är att min mamma ansåg jag själv skulle ta ansvar för anskaffandet av mina kläder from att jag var 8-9 år (i egenskap av tjej kanske, vet inte riktigt), jag brydde ju mig inte o önskade aldrig något o vi gick aldrig i klädbutiker heller (bodde långt ute på landet) så det ledde till att jag gick i slitna, urväxta kläder vilket såg lite skabbigt ut, typ reklamtischor o för korta gympabyxor… Hel o ren är väl något att sträva efter iaf, tänker jag med mitt eget barn 🙂

Balans är nog grejen.

Nåt som ger mig lite kalla kårar är mammor som spökar ut sina tjejer som modelldockor, med kläder som klänning o tajts from att dom är riktigt små, o som tar massa modellbilder på dom o lägger upp i bloggen, de verkar se barnen som en förlängning av sig själva, som sina ägodelar att visa upp o skryta över att titta vad fina kläder min levande docka har…

Annie – Det är ju så det är med smycken, ja; ett gäng plastbitar som egentligen inte är särskilt konstiga. MEN för att barnet ska ha en barndom med fler friheter så kanske det inte är smartaste att ha allt gulligull på en dotter. Varför? Jo, för även om de inte är problem i sig ÄR ALLA ANDRA PROBLEM. Och även om vi bör arbeta med bemötandet från grunden för att ändra samhället så kan det vara svårt att bestämma ANDRA människor agerande gentemot ens barn då de reagerar på gulligullet på ett sätt som är negativt för barnet, medan det är lättare att göra det positivt för barnet genom att inte ha gulligull.

Håller helt och fullt med Annie, det är inte barnen som ser leksaker på olika sätt, det är vuxna som överanalyserar och går i taket över saker som inte ens finns i barnens värld innan föräldrar och andra vuxna börjar härja om vilka leksaker som är könsneutrala eller vilka som kan göra en tjejig (åh nejjjjjjj! för att vara tjejig är ju bara dåligt..?)….

Jag tycker att många pappor verkar vara rätt bra på att göra sina döttrar till små prinsessor också…

Blev riktigt irriterad när jag var på Cubus, för att handla simskolekläder till min 6åriga flicka.
Det är ju riktiga Pin-upp dräkter som passar vuxna flickor/ kvinnor.
Sa högt och ljudligt vad jag tyckte och gick därifrån.
Men i grunden så måste ju föräldrarna velat ha sådan, eftersom det nästen bara finns sådana.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *