Kategorier
feminism & genus

Behöver du bekräftelse?

Jag var ofantlig poppis som yngre och smalare. Män föll i drivor och jag fick aldrig vara ifred. Det var givetvis ett problem och jag kände mig alltid som ett villebråd. Men 20 kilo + samt ett antal ungar senare så är det inte så många män som vänder sig om längre. (med undantag den där turken nere vid grönsakstorget där jag bor som envisas med att ge mig rabatt)


Och jag känner att jag saknar det emellanåt.

Men problemet är inte att främmande män slutat titta utan att jag behöver främmande mäns bekräftelse för att känna mig sexig, vacker och knullbar. Det är ju helt sjukt egentligen när man tänker efter, men en del av de här strukturerna och det konstanta könandet. Redan i mellanstadiet så uppfattar flickor ofta tafs ”positivt” eftersom att det betyder att pojkarna gillar dem vilket i sin tur betyder att de är godkända som kvinnor. Vi lär ungarna redan från början att flickor ska tittas på och recenseras och pojkar ska jaga och recensera. För så har det alltid varit.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

47 svar på ”Behöver du bekräftelse?”

Intressant.

Jag känner så väl igen mig – från när jag var yngre. Då var det viktigt, att få de där blickarna.

Nu är jag 34, och saknar det faktiskt inte det minsta, inser jag när jag tänker på det. Jag är lyckligt gift, kan det vara det? Fast det verkar du också vara.

Hm.. det där med självbild far vi nog jobba på under hela livet. För även om jag känner mig glatt obrydd om huruvida just okända män anser mig attraktiv eller ej, så jag väl ändå (som de flesta) en uppskattnings-junkie.

Ja, jag behöver bekräftelse. Absolut!

Men inte utseendemässigt. Inte nu längre.

Nu behöver jag bekräftelse på att det jag gör duger. På de områden där jag lägger ner mycket tid, som bloggen, amningsrådgivningen, mina barn. Där känner jag att jag törstar efter bekräftelse.

Jag lägger ner ofantligt mycket tid på min blogg, och blir jättestolt och glad när mina texter delas på facebook och i andra bloggar. Men jag är för blyg för att uttrycka min bekräftelsetörst offentligt. Jag är för blyg för att aktivt göra reklam för bloggen.

Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte bryr mig om ifall den blir läst… visst behöver jag bekräftelse! Absolut.

jag är 15 år och känner inte riktigt igen mig i det du skriver. tycker det är allmänt obehagligt när folk kommenterar mitt utseende (fast om det handlar om vad jag har på mig tycker jag inte det är jobbigt alls) oavsett om det är positivt eller negativt och jag vet inte vad det beror på. stör mig fruktansvärt på när tjejer och killar spelar på sitt utseende och kanske är det för att jag inte vill vara likadan som jag tycker det är obehagligt, samtidigt som jag är rätt klädintresserad/mån om hur jag klär mig.

Jag tyckte aldrig att det var positivt när killarna tafsade förns lärarna berättade att det var det. Jag tyckte heller aldrig att det var positivt att få näsan inslagen eller bli sparkad i magen förns lärarna berättade att det var bra, killarna stötte ju på mig. Vilket jag är mycket övetygad om att de ej gjorde, de tyckte helt enkelt INTE om mig.

Men lärarn skulle försöka rädda situationen genom att förklara att de var kära i mig, för då skulle det tydligen vara mer okeyy att bli slagen och förnedrad om man blev det för att killarna var kära istället för äcklades.

du har så himla rätt. jag börjar nästan gråta av frustration när jag tänker på hur jag mådde när jag var liten. jag var väldigt mobbad pga att jag var "ful". det var jag inte, jag hade finnar och konstiga kläder och orkade aldrig borsta håret – men ful? knappast. och även OM jag varit ful hade det aldrig varit okej för någon att mobba mig för det.

fortfarande, nästan femton år senare, har jag ofta väldigt svårt med mitt utseende. känner mig bekräftad om en kille stöter på mig, om jag får en komplimang, eller om jag har sex med någon. känns som att jag bevisar något då. men vad bevisar jag? att jag är knullbar? men för vem? det är så himla sjukt egentligen, men svårt att bryta mönster.

men jag försöker komma ifrån detta tankesätt så bra som möjligt, bland annat genom att intala mig att det inte är JAG som är dum som tänker som jag gör, utan att det faktiskt är samhället som format mig, liksom så många andra tjejer (och killar, iofs), att tänka såhär. och på många många sätt är min självkänsla betydligt starkare än för bara några år sedan.

fy fan, det är så sjukt vidrigt att jag inte kan förstå det. som du skrivit, vi är inte skapta för att behaga andra med vårt yttre.

Jag tror alla människor vill bli bekräftade, män som kvinnor, kanske på olika vis dock. Vem vill inte bli tittad på, beundrad? Jag vill det. Som ung blev jag det, men knappast längre, och nog fasen saknar jag det jätte mycket. Det har med vår sexuella natur att göra-det gör varken dig eller mig mindre feministiska. Det har med våra basala naturlga behov-vi vill vara eftertraktade för att få fortplanta oss.

Tyvärr måste jag erkänna att jag skulle offra ett finger för att bli riktigt snygg och beundrad. För det är som balsam på egot, som de föesta av oss bär på.

Jag funderar på plastik, vill ha hela kittet stora bröst, stora läppar och vara smal och vältränad-och det är för min skull, för att jag njuter av att vara en sexuell varelse. Nu för tiden är jag bara det för min sambo, och det är faktiskt lessamt.

Jag tror vi alla har flera sidor, som ibland kolliderar med varandra. Jag vill inte vara så här, men jag tror faktiskt att det är biologiskt. Jag vill gå ut och få komplimangrer och blickar, det gör mig levande, ung och ger en kick. Jag får det inte längre och sörjer det djupt.

Speciellt när jag ser min sambo se på sådana kvinnor som jag en gång (nästan) var, men tyvärr åren tar och det kommer inte tillbaks. Och ja, jag har sagt åt min sambo att jag inte tycker om att han glor på andra, att det är respektlöst, så han gör det inte längre, eller försöker vara diskret i alla fall.

Jag tycker det är kul med bekräftelse men det är en balansgång. När slutar det vara kul och gå över till ett måste för att känna sig värdefull, liksom?

Vissa dagar kan jag inte hantera det och då tvingar jag mig själv att skita fullständigt i mitt utseende ett tag.

Leah: Vilket ledsamt inlägg.. Jag kan förstå dina tankar, men tycker det är hemskt ledsamt att utseendet ska vara en så stor del av livet. Försöker själv komma ur den bubblan, men visst är det knepigt. Jag vill hellre ha bekräftelse för vem jag är och mina goda egenskaper, än hur jag ser ut.

Om jag tänker tillbaka på hur mitt självförtroende och min självkänsla var i ungdomen och hur den är idag (25) så är det stor skillnad. Jag är den JAG vill vara, följer inte den ström som bara får mig att känns att jag inte duger helt och hållet- har tack vara vänner, bloggar, böcker och en jävla massa nyfikenhet och tänkande kommit förbannat långt med mig själv – jag älskar den jag är! MEN, kan än idag känna ett behov av att få dessa blickar, höra dessa ord osv som jag tamifan levde för i ungdomen. Jag har partner och är inte alls intresserad av att ha en relation med någon annan, MEN detta behov är något som kommer över mig ibland. Förstörd? Ja. Detta för mig ger en stark anledning att inte berömma fint/snyggt då jag vet vad det för med sig. Den stora skillnaden många gånger tror jag landar i att vara medveten om varför jag känner detta behov sv bekräftelse från andra, jag vet att det grundar sig i uppfostran, könsroller m.m Jag vet att detta inte är en biologiskt medfödd känsla utan ett påhitt i det utseendefixerande och normaliseringsugna samhälle jag lever i. Ladydahmer, du peppar mig att vara den jag vill vara och ibland få andra att faktiskt tänka till! Tack!

när jag flyttade till den lilla staden jag bor i nu vid 12 års ålder blev pojkarna som tokiga, jag hade stora bröst, inget som några av de andra tjejerna hade. de tafsade, slog och kastade bollar på dem och allt annat möjlig skit. de höll på i flera år. det övergick sedan i mobbning. det var aldrig något jag accepterade. jag slog dem, raka högrar men inget tog. det var inte förns den dagen jag absolut fick nog, 15 år var jag tog en av pojkarnas cykel och slängde i backen, om och om igen till den var helt demolerad. det var då de förstod att måttet var rågat. inte ett ord sade de till mig efter det. Att killar kan vara så jävla dumma att det krävs en sådan sak? nej, jag drar inte alla över en kam men de 10 pojkarna i klassen (klass 6-9) kan tala för sig sjävla. FY FAN vad jag hade varenda jävel i stan.

och att det sedan finns de tjejer som uppskattar att pojkarna tafsar kan jag verkligen inte förstå. Att en man uttrycket sig i en komplimang, det kan jag uppskatta men tafserier, nej fy fan då blir jag vansinnig!!!!

Sjukt att man har varit så påverkad av könsrollerna utan att man ens har vetat om det. Lyckligt ovetande. Ibland blir jag arg över att jag fick veta den stora skillnaden och vad som egentligen händer. Jag reflekterade aldrig över min roll, hur jag var som tjej etc. Kände ingen press på att försöka passa in. Men ju mer jag läser om det, mer medveten och mer tänker jag på det. "Hur ska jag reagera?" "är det i en sådan här situation jag ska reagera och tycka jag känner mig kränkt?"

Det jag tänkte, jag har velat varit kille ibland. För de känns mer självsäkra, har bättre passform i kläder, starkare personlighet, starkare fysiskt etc. Och så tänkte jag, att det måste bara vara den bild jag har fått av killar. Det finns ju tjejer som är precis lika, med starka personligheter, fysiskt stark, har bra passform etc. vet inte riktigt om ni förstår vad jag menar.

men det är skönt att se tjejer som har lite skinn på näsan, som jämnar ut könsrollerna. jag hoppas att jag också en av dom!

Jag har aldrig fått den bekräftelsen, jag har aldrig varit så snygg och jag har alltid varit alldeles för osäker. Jag var osynlig som ung. Det har också satt sina spår, som jag fortfarande kämpar med som 35+. Men det där suget efter utseendebekräftelsen har jag inte, eftersom jag aldrig upplevt det. Man saknar inte det man aldrig haft.

Jättebra skrivet LD – de sista raderna. Männen ska ge oss bekräftelse genom uppskattande blickar eller ord, och vi ler (tacksamt) tillbaka utan att tänka. Inlärt. Tills man kommer på en arbetsplats, börjar klättra på stegen och inser att detta bekräftelsespel inte är en tillgång om man vill bli betraktad som en seriös och respekterad kollega.

Den männen flirtar med – inte vill de ju ha henne som jämbördig eller överordnad kollega.

Klart jag vill ha bekräftelse; både om hur jag är som person, vilka handlingar jag gör OCH hur jag ser ut. Varför? För att jag mår bra av det. Självklart gör jag goda handlingar och är en god vän/partner/kollega/dotter etc för att må bra som person men det utesluter ju inte att jag mår bra av att en man (eller kvinna) tittar efter mig på stan. Nä det behövs inte korta kjolar och urringade tröjor för det.

"Men det där suget efter utseendebekräftelsen har jag inte, eftersom jag aldrig upplevt det. Man saknar inte det man aldrig haft."

Precis. Är själv bara 20 och är väl i min mest vitala ålder rent utseendemässigt, men får knappast det bekräftat… och jag ser ju i spegeln att jag inte ser direkt fördelaktig ut. Jag är på ett sätt glad över att mitt utseende inte tittas efter och ges komplimanger; jag slipper ju liksom hela den biten och reflekterar därför inte överdrivet mycket över hur jag ser ut. Men ska jag vara ärlig känner jag mig mest ledsen över hur jag är skapt och önskar verkligen att jag hade fått vara en vanlig, snygg tjej.

Du verkar ju ha mycket dåligt självförstoende. Allt du skriver om är sånt som jag absolut inte kan känna igen mig själv i. Jag har aldrig känt något behon av bekräftelse från okända män tex. Jag har aldrig jämfört min kropp med modellers och mått dåligt.

DU behöver träna på din självkänsla.

Jag har väl aldrig varit någon superbabe, men har ändå fått såna kommentarer ibland och då bara blivit irriterad och önskat mig övervikt för att slippa.. Fast det är väl svårt att komma undan hsh. Det irriterar mig som fan att endel killar tror att tjejer finns bara för att va nåt vackert att titta på, för [deras] skull. Att dom går omkring och bedömer en och dessutom tror man ska bli GLAD, wtf?

Sen hoppas jag verkligen att inga grundskolelärare nuförtiden försöker tuta i tjejer att tafsandet händer bara för att killarna tycker om dem, och istället tar itu med att få slut på det, det är så inte ok!

Är det bara jag som skrivit kill-listor över de snyggaste killarna i skolan, i olika kategorier?! Men när killar börjar lista tjejer blir det ett jävla liv.

Jag minns en sommar vid medelhavet, jag var 17 år. Lång, blond, slank, snygg kropp med en vit åtsittande nästan genomskinlig top. Varje man/kille/gubbe jag mötta tittade,dreglade,glodde på mig, när jag gick förbi bilköerna tutade de, ropade komplimanger, män kom fram och började prata, och jag kunde välja och vraka-alla ville ha sex med mig (men jag var oskuld, och hade inte sex förrän 3 år senare)-vilken känsla att vara så eftertraktad och ändå inte göra något (mer än lite hångel då och då) sexuellt men känna att så många ville ha mig….jag vet att det inte är klokt, men när jag ser mig i spegeln idag vet jag vad andra ser, en tjock, ej attraktiv, inte så ung kvinna längre, det är så förbannat sorgligt. Varenda tvprogram, reklam osv visar dessa unga, smala, vackra kvinnor, och varje kväll när jag glor på tv blir jag åter medveten om att jag inte ser bra ut, att män inte vill ha mig längre, och att jag vill att de ska vilja ha mig som då när jag var 17 år vid medelhavet. Jag vill uppskattas för mitt utseende hellre än för min personlighet-tyvärr så tycker jag så mycket om den känslan av att dga och bli beundrad sexuellt-och det är inte alltid lätt att erkänna och förena med att jag är feminist-men jag förklarar det som att JAG MÅR BRA AV ATT BLI SEDD, JAG VILL INTE VARA SNYGG FÖR ATT BEHAGA MÄNNEN UTAN FÖR ATT BEHAGA MIG.

När jag träffade min sambo pratade vi en del om våra ex. Speciellt en pratade han mycket om, vilket häftigt sexliv de hade haft osv-när jag såg henne på FB så var jag deppig länge-smal, ung, fylliga läppar, jag allt som jag inte är-det var som ett dråpslag (hon hade lämnat honom) för hur han talat om henne har han inte talat om någon av sina ex, men hon mer än 10 år yngre än oss och en läckerbit har etsat sig fast i hans huvud-för det gör vackra utseenden-så tråkigt men sant.

Om jag är bitter? JA. Mycket bitter över att jag inte är en skönhet.Och att jag inte är ung längre.

Jag var också ung, smal och snygg. Nu är jag äldre, inte lika smal men minst lika snygg. Bara för att man är äldre och har några mammakilon behöver det inte betyda att man inte är attraktiv. Jag klär mig snyggt, sminkar mig (dagligen) för mig själv men även för att känna mig snygg inför andra.

Jag har aldrig känt mig bekräftad av män som vänder sig om, busvisslar, tafsar, tutar eller liknande, det är endast äckligt och de gör det för att de ser en som ett stycke kött och inte har tillstymmelsen till respekt för ens personliga integritet. Om men snygg kille visar att han är intresserad på ett respektfullt sätt, till exempel prata med en som om man vore en medmänniska, det tar jag som posotiv bekräftelse, men att man ska bli glad över att någon okänd snubbe glor eller busvisslar, där står något inte rätt till. Jag har alltid blivit förbannad och försökt säga åt dem eller visat att jag inte uppskattat uppmärksamheten.

Back at them!

http://www.youtube.com/watch?v=EHIW9iRMSqY&feature=results_video&playnext=1&list=PL64CADDA08372484A

ULRIKA fanns det någon poäng med din kommentar annat än att lägga skulden på mig?

Nej jag har inte speciellt dålig självkänsla men jag har fått lära mig att mitt yttre är viktigt. Sånt är svårt att jobba bort efter en livstid av just den typen av bekräftelse.

Ulrika, jag tycker din kommentar är onödig o föraktfull o att Lady inte ska ta åt sig.:love:

Det är inte konstigt att vi blir påverkade utav världen vi lever i ständigt uppmuntrar att idealet som en kvinna ska eftersträva är att vara ung, smal, lätttillgänglig, trevlig, välklädd, vältränad, smart men inte smartare än männen, laga god mat, ta hand om baren men inte sätta dem före sina mäns behov samtidigt alltid vara där för dem.

Glad att det Lady representerar den andra sidan av myntet som samhället kväver. Mer äkthet o mindre yta! Det ger mer självkänsla till våra barn att veta att osäkerhet är naturligt, vackert o något vi alla jobbar på att ändra till självsäkerhet. Samhället är idag för trångt o kommentarer som Ulrikas är bara ramarna som försöker hålla Lady o liknande inom ramen eller veta att dem inte passar in!

Jag har aldrig fått så mycket kommentarer (eller blickar) när det gäller mitt utseende, förutom att några i lågstadiet brukade säga att jag var ful. Så jag behöver ingen sån bekräftelse.

Däremot har jag alltid varit väldigt mångsidigt begåvad, och det har självklart uppmärksammats. Varje gång jag får höra hur duktig jag är på något så växer jag liksom inuti av stolthet, för att sen dras ner igen och må riktigt dåligt då jag presterar något mindre bra.

Nej, jag känner inte igen mig det minsta. Däremot beskriver nästan alla av mina kvinnliga vänner det som du känner/skriver. De vill vara bekräftade. Vissa kräver bekräftelse för att veta ATT de är något värdefullt. Det skär i mig när jag hör det. Och det skär ännu mer när de omedvetet för över det tänket på sina barn.

Jag känner inte igen mig i det tänket alls. Faktum är att jag till och med har svårt att förstå det.

"Varför ska någon annans åsikt om mig vara värdefullare än den jag själv har", tänker jag.

Men så har jag heller aldrig upplevt det som du beskriver. Jag har aldrig haft killar som faller eller svansar efter mig. Jag har aldrig fått komplimanger för mitt utseende eller värderad utifrån detsamma som barn och tonåring. Nu som vuxen, bryr jag mig lika lite om de kommentarerna som säger att jag är vacker som de som säger att jag är vidrig. Det bekommer mig helt enkelt inte.

Det enda jag lyssnar på gällande mitt utseende och min person är jag själv, och så länge jag är nöjd är jag osårbar!

Jag vet att jag är perfekt som jag är eftersom JAG dikterar vilkoren för vem, hur och vad jag är.

Jag känner så mycket igen mig i dina barns uppväxt Min var i många avseenden likadan. Visserligen aldrig medvetet genusmedveten, men den blev det ändå eftersom att jag hade en…hm, i brist på bättre ord: praktisk barndom.

NINA

Det är ntressant att du säger att du uppskattar om en SNYGG kille visar dig intresse-låter ytligt det med, om killen varit ful, så hade du inte uppskattat det?

Till något annat, om ingen vill knulla en-ja, då är man ju inte knullbar-och får ingen sex hur gärna man än vill….tyvärr.

Leah,

ja du har rätt i att det är ytligt, men om skitsnygg snygg kille skulle vara intresserad av mig känner jag mig mer bekräftad än om en 10 fula skulle vara det. Det är väl främst för att det känns som att en snygg kille skulle inte ragga på en ful tjej, och då känner jag mig mer bekräftad och attraktiv. Jag är väl mer beroende av kvalitativ bekräftelse än kvantitativ…

Nina,

ja, du ser, du har behov av bekräftelse som så många av oss andra-du känner dig mer uppskattad om en snygg kille närmar sig dig än en ful….det borde väl då inte spela någon roll egentligen….?Din egenkänsla borde ju vara densamma.

Men visst håller jag med dig, men jag å andra sidan erkänner öppet att jag gillar att bli glodd på. När jag hade mina korta "storhetsperiod" jagade massor av snygga och fula killar mig, gissa om jag kände mig extra värdefull när de snygga ville ha mig….

Leah,

jo jag har absolut ett bekräftelsebehov, det kan man lugnt säga. Men finns det någon som inte har det mer eller mindre? Problemet är väl om man ser sin huvudsakliga bekräftelse komma från män som ser en som ett objekt först och främst… Jag känner vissa tjejer och killar som ligger runt enbart för bekräftelsens skull, utan att nödvändigtvis ens gilla den de har sex med. Det känns ganska destruktivt…

Jag har inget behov av främlingars godkännande av min kropp. Tvärtom – jag HATAR att bli objektifierad genom blickar, visslingar och rop. Inget gör mig så illa till mods och får mig att känna mig utsatt.

Däremot kan jag bli glad om någon säger att jag har en fin kappa, coola jeans, snygg tröja eller whatever. Men det är inget jag har behov av. Jag har ju kläder som jag tycker är snygga och det är viktigast 🙂

Nina

De som har sex för att få bekräftelse (men egentligen inte vill ha sex) skadar sig, mentalt. De gör våld på sig själva. jag har nog reagerat med att inte vilja ha sex-blickarna vill/e jag ha, men jag har inte varit självdestruktiv på det sätter-jag har helt enkelt ändå hela tiden vetat mitt värde och levt efter måttot att aldrig utföra en sexuell handling mot min vilja. Jag har aldrig "ställt" upp på sex i något sammanhang också om jag har levt med män som tyckt att jag borde ha gjort det.

Usch! Kände igen mig så otroligt mycket! Det är så sant det du säger! Jag hoppas verkligen att jag kan få min son (trots samhällets påverkan) att inse att man inte ger kvinnor "komplimanger" på det viset! Och jag hoppas att jag ska kunna få mig själv att inse att jag inte behöver uppmärksamhet på det viset för att vara godkänd som kvinna.

Tack för en grym blogg! 🙂

Jag håller med marianne.

Jag har aldrig uppfattat det som positivt när någon vänder sig om efter mig och skulle turken som säljer grönsaker ge mig rabatt för att han tyckte att jag var snygg skulle jag sluta handla där eftersom jag tycker att sånt är obehagligt.

Jag är nöjd med hur jag ser ut, men obehagskänslorna jag får av att andra säger att jag är snygg förstör för mig. Jag skulle vilja vara modell och flera agenturer har kontaktat mig men jag har tackat nej just för att jag mår så dåligt av kommentarer om hur snygg jag är. Jag känner mig bara antastad.

Anledningen till att jag känner så är för att alla som säger att jag är söt/snygg/etc (förutom släkten) bara vill ha sex och om jag svarar tack och hoppas på att de kanske bara vill prata så kommer det i princip alltid "snuskiga" förslag.

Det värsta jag har varit med om var en kille som försökte övertala mig att ha sex genom att säga "meh ska jag behöva gå hem och runka eller?!"

(jag är 18 om det har någon betydelse)

Du blev utsatt för att ditt värde enbart satt i ditt useende, för man vill ju vara duktig och bäst på något.

Istället för att göra dina barn könsförvirrade kanske du kan ge dom något annat attribut att "hänga" deras självkänsla på.

T.ex. att dom kan få vara bäst på matematik/fotboll/konståkning?

Att jag var "bäst" på att sjunga gjorde att jag kunde känna tillit till att jag hade ett värde i det istället för att jag skulle hänga mitt värde på yttre attribut som rökning/alkohol etc som alla gör i tonåren för att känna att dom "är" något genom det. Jag behövde aldrig prova dom där sakerna, för jag "visste" vem jag var. Mer än normaltonåringen i alla fall.

Du hänger just nu din person på att du är genusduktig, men kan du inte gå någon kurs i det, vidareutbilda dig och bli forskare i ämnet? Eller varför inte satsa ALLT ditt Du på konsten? Jag önskar vi kunde få se fler glitterfittor eller vad du kallade det ^^

Du är så duktig!

Sen så tror jag att alla behöver komma ifrån att man ska vara så jävla bäst på allt. Självkänsla handlar om och bottnar ju i att man ska känna sitt eget egenvärde utan att vara bra på något, och jag håller med om och förstår det. Idag vill jag ju inte sjunga alls (liksom du inte vill vara snygg alls) för så fort jag gör det så mår jag nästan dåligt, för då känns det som att det är det ENDA jag duger till, eftersom jag bara fick den bekräftelsen som liten.

Du förstår kanske (förhoppningsvis) vad jag menar.

Du verkar vara jättebra på att bekräfta dina barn för att dom finns och är bra för att dom bara ÄR – vilket är fantastiskt! – men du kanske kan styra in dom på att utveckla sina fantastiska talanger också. Som att dom kan bli konstnärer eller dataspels-utvecklare, etc.. 😉

Hoppas jag gjorde mig något så när tydlig i alla fall.

Kram!

Som någon som ALDRIG fått positiva kommentarer eller uppskattning kan jag säga att det hjälper inte. Det är inte så himla konstigt att man mår bra av andra människors uppskattning. Jag ÄR inte vacker, sexig och knullbar, vad gör man då?

Du har lart mig sa himla mycket! Om livet och om mig sjalv. Jag kan bli lite ledsen nar jag laser din blogg ibland, LD.

Jag inser varfor jag har gjort som jag gjort nar jag var yngre. Och jag ser tillbaka pa hogstadiet nar man drog upp stringen till armhalorna for att killarna skulle kolla. De tafsade som fan och nojd var man. Fast man var tvungen att latsas att man inte ville.

Jag tyckte iaf att det var bra! Det betydde att jag var nagon! For killarna tafsade ju aldrig pa "tontarna".

Fan, det ar sa himla illa!

Hade jag inte hittat till din blogg sa hade jag bara forsook fortranga det dar for att jag skams. For egentligen vill jag glomma det dar men jag antar att det ar bast att komma ihag, for framtidens barns skull.

@ A

om det är någon tröst så slutar de tjata/utpressa/skuldbelägga när det kommer till sex efter 20 års åldern. (om inte tidigare)

Bara en fundering som egentligen inte har med det hela inlägget att göra, men vilken betydelse har det att mannnen vid grönsakstorget är turk? Jag menar, spelar det någon roll att han är turk och inte grek, finsk, engelsk eller norrman? Hade det inte räckt med "en man" eller "en person"?

Bara en fundering jag fick när jag läste inlägget…

HMMMM nej det spelar ingen roll alls, men när man skriver så är personbeskrivningar och detaljer om människorna man skriver om ett sätt att ge texten lite mer personlighet. Anonyma människor är ointressanta.

Jag går hem hos invandrarmän, sällan hos svenskar. Det är lite småroligt men beror snarare på att invandrare har ett annat kvinnoideal än svenskar. Och DET kan vara relevant.

Nej, jag behöver inte bekräftelse och har aldrig behövt. Jag är inte snygg, har aldrig nånsin fått höra det eller eller fått en kille att vända sig om efter mig.

Å andra sidan så har jag aldrig ens funderat över om någon gillar mig för att jag är snygg eller för att jag är den jag är.

Jag kan vara helt säker på att jag har mitt jobb för att jag är smart, jag är säker på att alla killar jag varit med har valt mig som person, och inte en snygg trofé. Nåt annat har jag ens aldrig funderat över. Jag VET att jag duger för min hjärna och inget annat.

Jag känner sällan igen mig i de inlägg som du skriver om osäkerheter som kvinna och utseende, jag har aldrig upplevt något av det du beskriver.

Däremot kan jag få skit för att jag är smart, tar för mig och har självförtroende… men det är ganska lätt att ignorera.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *