Kategorier
feminism & genus

De flesta våldtäktsmän ser inte på sig själva som just våldtäktsmän och den självbilden backar alla andra ofta upp.

Nånting som är problematiskt när man talar om tafs och övergrepp är bilden av vad tafs och övergrepp egentligen är och framförallt bilden av VEM som gör det. En av mina följare på twitter sa att hon ”aldrig blivit tafsad på” men återkom en stund senare för att berätta att oj, det hade hon kanske visst! För nu hade hon läst lite under #tafs-taggen och insett att sånt hon såg som normalt inte var ok ändå. Flera män har kommenterat och berättat om sin egna tidigare oförmåga att ta ansvar eller erkänna sin dåliga kvinnosyn och med facit i handen efter händelser som Bjästavåldtäkten och nu den här stödgruppen för två våldtäktsmän på Facebook så blir ett mönster tydligt.


Så när Pelle daskar Karin i lite lekfullt rumpan så är det ju bara på skoj. Han menade ju inget illa och tafs är det ju verkligen inte och hon får väl ta det som en komplimang? Eller som en av våra nära vänner sa en gång samtidigt som hen avslöjade en ganska vanlig men tråkig kvinnosyn: ”jag tycker att tjejer ska klä upp sig lite mer så att man har nåt fint att titta på!”

det är betydligt svårare att säga ifrån till de schyssta killarna än vad det är att säga till en packad gubbe på krogen – Mella
Tafs och övergrepp och våldtäkter osynliggörs och förminskas hela tiden, inte bara i rättsalen utan i grannskapet, på skolorna, på arbetsplatser och i hela samhällen där man bara kan bli våldtagen om man är tillräckligt oskyldig eller tillräckligt nykter och en våldtäktsman bara är en riktig våldtäktsman om han använt övervåld och helst inte är svensk. Gränsen för våldtäkt och gränsen för offer når ganska högt upp och när man talar om hur hemska övergrepp är så menar man inte alla övergrepp för de flesta övergrepp ses inte som övergrepp alls och de flesta våldtäkter ses inte som våldtäkter och de allra flesta våldtäktsmän ser inte på sig själva som just våldtäktsmän och den självbilden backar alla andra ofta upp.

Alla är ju överrens om att våldtäkt är fruktansvärt. Vad de flesta inte är överrens om är vad våldtäkt egentligen är och när man börjar tala om hypotetiska situationer så resonerar folk ofta annorlunda. Då heter det kanske att hon fick skylla sig själv. Eller att han inte fattade. Eller att hon bara hittar på eller vill ha uppmärksamhet. Den där kvinnosynen som många omedvetet utgår från förändrar perspektivet för offrets status är lika viktigt som förövarens. Är hon en ”hora som ligger med alla” och han en populär klasskompis så blir det en helt annan femma.

Hans rätt till min kropp var så självklar för oss båda att ingen ifrågasatte det. – Trino
När Stina däckar av fylla mitt i hånglet med Erik för att sen vakna upp av att Erik sätter på henne så är det ju ingen riktig våldtäkt. Och när hon, som ibland blir lite för full och lite för flirtig säger att han, (som alla känner och vet är en schysst kille som ALDRIG skulle…..), haft sex med henne mot hennes vilja så kommer ifrågasättandet; Vad hade hon på sig? Hur mycket drack hon? Hur många har hon legat med och var det inte så att hon faktiskt bad om det för kom igen nu, alla vet väl vad som händer när man följer med hem och är hon inte en jävla hora egentligen?! Osv.

”Alla män är inte våldtäktsmän eller tafsare!” menar kanske nån nu och nej det är de verkligen inte, men fler killar än vi vill se och kännas vid lider av en bristande insikt i vad som är ok eller inte. De flesta av oss vet knappt var gränsen går och vad som räknas. När vi talar om tafsare så tänker vi alltid på nån slemmig och ful jävel som hånfullt klämmer kvinnor på pattarna och när vi pratar om våldtäktsmän så tänker vi alltid på ett okänt svin som hoppar fram ur buskarna och då är det lätt att fördöma och ta avstånd, men när det är någon vi känner så blir det lite mer komplicerat. Få klarar av att granska den egna umgängeskretsen och erkänna att killen vi tycker om faktiskt gått över gränsen ett par gånger. Vi slår ifrån oss. Inte våra killar. Inte min son. Inte min bror. Inte min kompis. De är ju schyssta killar! Ja. Precis.

Boktips:
Flickan och skulden
En riktig våldtäktsman – båda skrivna av Katarina Wennstam

Se gärna SVT’s dokumentär ”ingen riktig våldtäkt”.
Och fortsätt berätta om era erfarenheter under twittertaggen #tafs.


Läs även Fannys ”Alla hatar en våldtäktsman”.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

51 svar på ”De flesta våldtäktsmän ser inte på sig själva som just våldtäktsmän och den självbilden backar alla andra ofta upp.”

Jaaaaa! Bra beskrivning, äntligen!

Folk inser inte alltid hur det normaliseras och inte heller att bara för att männen (eller ibland kvinnorna) menar väl så innebär det inte att tjejen som blir tafsad på inte känner sig kränkt.

Jag själv kom med uttalandet 'Nae, jag märker/reagerar knappt när någon tar på mig längre" när jag var 19 och det är så jävla sjukt hur det kan bli så. Att man ska vänjas för att hela ens omgivning alltid sett det som okej, speciellt om det kom från en hyfsat jämnårig pojke när man var liten.

Jag läste boken "En riktig våldtäktsman -samhällets syn på våldtäkt" och det är förmodligen en av de intressantaste böckerna jag någonsin läst.

Den gav mig en riktig törn. För precis som du säger är det så otroligt lätt att fastna i tänket "men inte mina vänner, inte min bror, kompis osv."

Jag fick också en ny syn på förövaren, eftersom att den vanligaste våldtäkten faktiskt inte är den som sker en mörk kväll i parken utan den som sker bakom stängda dörrar i ett hem tex.

ALLA borde läsa hennes böcker.

Hade inget ord för det jag var med om innan min terapeut kallade det för våldtäktsförsök. Jag gick på myten om att det måste vara ett visst mått av fysiskt våld och uttalade hot. Jag var fullt upptagen med att skylla mig själv och det gjorde han med.

Tack for det har inlagget LD. Jag blev sjalv valdtagen av en av mina basta kompisar pa gymnasiet och det tog en lang tid innan jag slutade skuldbelagga mig sjalv. Det har budskapet behover framforas mer, tills det ar helt sjalvklart.

Vilket bra inlägg! Detta behövs för debatten, just "inte min kompis, inte min bror, inte min man.." tror jag de allra flesta känner igen sig i.

Har själv levt i förhållanden där killen gått över gränsen så många gånger att det blev norm. Hans rätt till min kropp var så självklar för oss båda att ingen ifrågasatte det. Det är helt sjukt och det skapas så tidigt.

Precis som Kinapuffen var det först i terapi många år senare som ordet "våldtäkt" kopplades till detta. Och helt plötsligt förstod jag och kunde påbörja en läkeprocess. Bli hel och ta tillbaka rätten till min egen kropp. Något jag egentligen aldrig borde ha förlorat.

Jätteviktigt och jättebra skrivet! Man ska aldrig förminska övergrepp!

Dock kan jag tycka att det är konstigt att det blir världens rabalder om en kille daskar en tjej i rumpan (vilket det absolut ska bli, det är inte okej) MEN om en tjej gör samma sak på en kille är det helt okej och lite skojigt och fräckt sådär! Skulle en kille säga att han känner sig kränkt och ofredad skulle han bli utskrattad.

Likaså det där "det är ju trevligt när tjejer klär upp sig så att man har nåt fint att titta på!"

Jag kan tycka att det är trevligt när byggjobbarna tar av sig t-shirten så man har nåt fint att titta på, men det skulle aldrig vara någon som sa att jag hade dålig manssyn för det.

Ja, jag vet inte hur många gånger jag på krogen har med panik i blicken bett mina kompisar att hjälpa mig i från en vilt främmande man som tycker det är okej att dansa väldigt intimt trots att vi precis träffats och jag inte alls har lust. Värst är de som helt plötsligt kommer fram bakifrån och börjar ta på en/gnider sig mot ens rumpa.

Det finns fördelar att gå på gayklubb för då uppstår inte detta!

Jobbade på ICA, i köttavdelning och jargongen var oerhört grov – en gubbe (50+) som själv har döttrar btw, uttalade sig om ett våldtäktsfall där de inblandade hade haft en relation: "Vaddå – han ville väl bara knulla lite". Detta hörde jag strax efter jag brutit upp från mitt destruktiva förhållande. Kändes ju lite jobbigt att stå med en köttkniv i handen…

Jag känner igen det där med att man inte riktigt kan tro att någon man känner skulle kunna våldta en person (har själv varit tillsammans med en karl som just nu sitter fängslad för flera våldtäkter) men jag skulle aldrig få för mig att försvara en sådan person som tex den där mamman gjorde för sin son på facebook. Det är bara att inse att man aldrig känner en person helt och hållet hur nära man en är den personen. Att göra något mot en annans vilja är ALDRIG okey!

Kinapuffen – starkt jobbat av dig att inte agera;) nä skämt och sido förstår verkligen din frustration men dumma outbildade människor kommer man tyvärr nog aldrig komma ifrån!

Jättebra inlägg! De flesta killar som har tafsat på mig är just killar som i grund och botten är schyssta och trevliga, men som har lite svårt att veta var gränsen går. Och det är jobbigt, för det är betydligt svårare att säga ifrån till de schyssta killarna än vad det är att säga till en packad gubbe på krogen som klämmer en på rumpan.

SUPERVIKTIGT inlägg!

Har själv befunnit mig i bekantskapskretsar där saker och ting inte stått rätt till, där gruppmoralen legat på bottennivå och så småningom höll de, som först tagit avstånd, svinet om ryggen alternativt "ville inte ta ställning" så fort lite tid hade passerat.

Utöver detta florerar det sedan ett antal år envisa rykten från flera olika källor om en semi-känd profil i min stad, men alltför få tar reda på hur det verkligen ligger till. Det är en sådan "rycka på axlarna-attityd", jag fattar inte hur man vill fortsätta ha med en person att göra om man känner till att i princip alla gamla flickvänner oberoende av varandra påstår sig ha blivit fysiskt och psykiskt misshandlade.

Vet inte hur jag ska formulera detta… gör ett försök.

Våldtäkt/övregrepp är så hemskt att vi inte vill ha kontakt med det = de vi känner skulle inte göra det… Stigman en man utsätts för efter övergrepp är stor och oftast oförlåtlig även om han fått straff/ värkligen insett vidden av sitt beteende. Väldigt få är redo att ge en 'våldtäktsman' en andra chans. Eftersom det är så oförlåtligt så vill man inte skuldbelägga schyssta personer för resten av livet.

Frågan är: hur får man övergrepp till en sak som ger upprättelse till offret och ses för vad det är, ett övergrepp!! och samtidigt bevarar möjligheten för det som insett sina misstag att få en andra chans så att de VÅGAR erkänna sina övergrepp?

Jag har verkligen så svårt för att förstå hur man kan tycka att det är det minsta okej att ta sig friheten att tafsa på tjejer på krogen. Det är så äckligt jävla vidrigt. Hur många gånger händer det inte på en kväll att någon glider upp bakifrån, börjar jucka och gnida för att sedan låta händerna börja vandra både högt och lågt. Ibland INNANFÖR kläderna till och med. Jag har tappat räkningen på hur många killar jag har armbågat i magen pga detta, eller hur många killar jag fullkomligt slitit från mina tjejkompisar för den delen. Det är så jävla kränkande och äckligt.

Det är sådana här inlägg och många andra inlägg från dig som gör att jag älskar dig! Du får mig att tro på mänskligheten när allt verkar förjävligt. Tack för ett fint inlägg!

:love:

Marie Plosjö

petra: Behövligt inlägg till den annars så inskränkta debatten på denna blogg som du skrev. Förmågan att se saker från mer än ett håll verkar det ju vara total brist på här annars.

SANDRA att jag skriver om en fråga innebär inte att jag inte ser andra sidor. Inte frågar du efter djurperspektiv i den här frågan? (med tanke på att hundratals djur blir sexuellt utnyttjade varje månad)

Varför inte starta en egen blogg? Varför inte skriva om mansperspektivet själv? Varför är det JAG som ska ta tag i de frågor du tycker fattas här? Förklara gärna!

Jag har fortfarande svårt att erkänna för mig själv att jag varit med om ett våldtäktsförsök, även fast jag vet att det på riktigt är så och även fast det hände för två hela år sedan. I början skulle jag aldrig ens tänkt tanken, jag lade skulden helt och hållet på mig själv, och inför mina kompisar låtsades jag om att vi (jag och killen) hade haft skönt sex på bådas villkor. Så var inte fallet. Tyvärr pratas det alldeles för lite om det här och därför är jag evigt tacksam för att du tar upp det, det är så himla viktigt!

Ja det är här med att en kille du känner tafsar på dig "på skoj" och det inte är något att bli upprörd över känner jag igen.

That's not how I roll though. För några år sedan klappade en manlig bekant mig på rumpan under ett krogbesök. Jag skällde ut med honom och pratade inte med honom på flera månader. För även om han var någon jag kände och även om han skojade (ha ha så kul, verkligen jätteroligt) så är det fan inte okej att göra så. Han bad senare om ursäkt och lärde sig förhoppningsvis att inte göra om en sådan sak.

Jag skäms till tusen över det jag tänker skriva nu, men jag försöker att låta bli. Skammen är ju inte min, jag vet ju det. Jag har inte gjort något fel. Så det är väl lite därför jag vill skriva om det, för att försöka banka in i min egen skalle att jag måste sluta skämmas.

Det behöver inte heller alltid starta som ett övergrepp, det kan sluta som det ändå.

Jag låg med en "killkompis" (om man nu ligger med vänner), frivilligt, för fyra år sedan. Fast när han helt utan att fråga, förvarna eller ens hinta om någonting, snabbt drog sig ur och tog tag om mina höfter och vände på mig så att jag låg med magen nedåt, då var det inte frivilligt längre.

Jag minns inte längre om jag sa någonting, jag vet bara att jag med alla krafter i min kropp gjorde allt för att komma loss, försökte trycka bort honom, försökte vända mig om. Det blev bara värre, han gillade motståndet, blev kåt av det. Så ju mer motstånd jag gjorde, desto hårdare tryckte han sin kuk i min rumpa. Jag minns inte hur ont det gjorde just då, men det var första (och sista) gången jag hade analsex så det måste ha gjort ont.

När han var klar klädde han på sig och gick utan ett ord. Jag var i total chock, kunde inte förstå vad som hade hänt. Jag skulle upp tidigt nästa dag och jobba, så jag kommer ihåg att jag tänkte att jag måste duscha av mig blodet och tvätta lakanen innan mina föräldrar skulle se det.

Förstår du? Duscha. Tvätta lakanen. Jag förstörde allting. Det enda bevismaterialet jag hade.

Jag gick till jobbet. Sa ingenting till någon. Sa inte mycket alls faktiskt. Såg till att sitta snett på ena låret så att det inte skulle göra så ont i rumpan bara.

Inte ens när jag insåg att såret i rumpan aldrig skulle läka sa jag något till någon. I tre år gick jag med ett ständigt värkande rövhål och stans sämsta självförtroende. Tills jag läste om en tjej som hade vart med om nästan samma sak. Bara att i hemlighet dela öde med någon gav mig känslan av att ha lite kött på benen och då vågade jag boka tid på vårdcentralen.

Efter att en kvinnlig läkare tittat på mig skickade hon mig till en kirurg. En kirurg…

Det var en gammal gubbe med grova händer. Jag var livrädd, och det märkte han. Han tog in en ung sjuksköterska i rummet som höll mig i handen medans han stoppade in något slags rör med en kamera i min rumpa. Han sa att jag bara behövde säga till så skulle han sluta med en gång. Jag låg med en tröja över huvudet så att jag skulle slippa se mig själv i den utsatta situationen, med rumpan i ansiktet på en gammal gubbe.

Jag hade en infekterad böld nära analöppningen som var tvungen att skäras bort. Att få höra en läkare säga till mig att jag hade ett trasigt rövhål på grund av en våldtäkt… Det var nog först då som jag erkände det för mig själv. Och kunde erkänna det för en vän. Den här "vännen" spred min allra mest privata hemlighet till varenda kotte som ville höra. För den här killen som jag påstod hade gjort så mot mig, han var ju faktiskt ingen sån kille. Han var ju snäll, charmig, dessutom så är han nog ingen sån som gillar analsex.

Efter operationen kunde jag återigen inte sitta ner på en månad. Jag låg ner eller stod upp hela tiden. I början hade jag ett slags bandage som liknade en blöja. Att bajsa fanns inte på världskartan, dock är jag ju bara människa och jag har märkt att man inte kan välja att låta bli. 21 år gammal satt jag på huk i duschen och sket på golvet. Jag grät och kved och stoppade i mig morfintabletter, varje dag.

Nu är det strax ett år sedan operationen. Det händer fortfarande att jag blöder när det blir dags för nummer två, men jag kan iaf sitta ner med datorn i knät just nu. Cykla kan jag inte göra, men det har jag ändå aldrig tyckt särskilt mycket om.

På det stora hela mår jag faktiskt bra idag, både psykiskt och fysiskt. Men det har krävts en jävla resa för att komma hit, och biljetten var inte billig.

Det som jag tycker är värst med det här är att våldtäkter väldigt många gånger begås av män som inte kan kontrollera sin sexualitet och ingen skulle någonsin drömma om att tygla mäns sexualitet. Det är ju bara något som händer, det är naturligt. JA MEN RUNKA DÅ!

Kvinnor har också en naturlig sexualitet och den har det gått jävligt bra att tygla/ignorera i alla år.

Till den anonyma kommentaren ovan:

Jag förstår vad du menar. Jag blev analt våldtagen av min dåvarande pojkvän, och flera år senare sitter jag fortfarande här med världens vidrigaste intimitetsproblem. Sex gick från att vara skitkul och befriande till ett tvång och en fruktansvärd ångest. Jag är fortfarande mitt i en läkande process men ser inte riktigt ljuset i tunneln än. Jag vet att det finns där, men jag ser det inte. Det är så mycket känslor som varit undertryckta så länge att kroppen liksom stängt av delar av sig. Allt detta orsakades också av en "nej men inte han, han skulle aldrig…"-kille. Inte ens jag kunde fatta att det var han, världens snällaste, som gjort mig så vansinnigt illa.

Idag har jag pratat ut med kuratorer och terapeuter, och till och med förlåtit min våldtäktsman. Absolut inte för hans skull, men för min egen. Jag behövde ett rejält avslut att gå vidare ifrån helt enkelt.

"I don't wish you any pain, but I don't ever want to see you again".

Hu vad illa berörd jag blev när jag läste inlägget. Kände igen det där såväl. Min upplevelse i en sammanfattande form. Ute och festa. Åkte hem till två kompisar på efterfest. Vi somnar alla tre i en säng. Jag vaknar upp i vardagsrummet av att en av kompisarna har sex med mig. Ligger blickstilla och får inte fram ett knyst. När allt är över går jag till badrummet och spyr, sedan går därifrån och vi hörs aldrig av igen. Detta var en av de schyssta killarna. Jag har t.o.m. innan detta skedde beskrivit honom som "för snäll".

I diskussioner med kompisar har jag uttryckt mig "Jag räknar det inte som om jag blev våldtagen, men jag kan förstå hur det känns att bli det" och "jag kan förstå kvinnor som säger att det inte får fram ett ljud" Jag även rättfärdigar honom med att "Jag tror att han vet att han gjorde fel då han aldrig hörde av sig". m.m.

Nu ändrar jag mig! tack

Jag skäms för att erkänna det men jag som alltid haft en klar uppfattning om rätt och fel, stått upp för de svaga och för mina rättigheter har gjort precis det där vidriga, oförlåtliga som Lady D skriver om här. Haft ett förhållande med en våldtäktsdömd kille för att jag drogs in i familjens tro på hans oskuld. Ja, det är väl inte hela sanningen, dålig självkänsla och depression hjälpte väl till en bra bit på vägen men oavsett så har jag fast det känts fel hela tiden argumenterat för hans sak. Denna vidriga varelse som inte har ett uns förmåga till empati. Han hävdar sin oskuld men jag vet nu att han inte ägnar någon annan en tanke och därför troligtvis tror att han är oskyldig eftersom han inte "märkt av" vad hans offer upplevde. Äcklas fortfarande av mig själv, speciellt som jag stannade kvar efter att ha läst på och kommit fram till att jag utan tvekan själv skulle ha dömt honom. Dessutom har jag gett honom det allra finaste som finns – en underbar lite tjej. Jag skäms och vill ta den här chansen att be alla där ute om ursäkt för mitt fullkomligt korkade, totalt osolidariska och fullständigt obegripliga beteende. På någon vänster intalade jag mig att jag kunde leva med denne man, att jag inte förtjänade bättre. Inte nog med att jag stöttade kräket, nu är jag dessutom tvungen att utsätta min dotter för denna gräsliga människa.

2012-05-28 @ 20:19:03

Postat av: Kinapuffen

När jag läste det längre anonyma inlägget ovan kändes det som att jag visste vem det handlade om, tills jag såg åldern på insändarskribenten och sedan läser nästkommande inlägg. Hur mångas historia är detta egentligen??

Minns när jag såg "Anklagad" med Jodie Foster (film från 1980-talet) – se den! – och i eftertexterna stod det något om att var 4:e kvinna i USA blivit utsatt för sexuellt våld. Trodde inte på det då – var typ 16 år. Idag vet jag att det ligger sanning bakom den siffran, för jag kan knappt komma på någon av mina väninnor som inte har någon form av övergreppshistoria.

Jag fattar ett nej och jag tror inte att det bara är avsaknaden av en pitt, brist på fysisk styrka eller min oerhörda lyhördhet och empati som hindrat mig från att missa en annan persons nej…

Jag blev så himla illa berörd när jag läste vad vissa kvinnor fått utstå.. att ni vågar berätta anonymt eller inte spelar ingen roll, ni berättar eran berättelse och jag tänker på alla kvinnor som läser som kanske inte vågar själva berätta.

Att de får läsa, de är inte ensamma och att det får svart på vitt än en gång hur fel de har blivit behandlade.

Så än en gång Lady Dahmer otroligt bra skrivet!

Du hjälper till att dra fram trollen i solen så de spricker!

FÖR aldrig att någon kan inbilla mig att en våldtäkt skulle vara nån annans fel än just förövaren och där ska de banne mig visas NO MERCY!

2012-05-28 @ 22:05:59

Postat av: UFK

Fantastiskt formulerat, och det värker lite när jag tänker på allt från killar som snärtat bh:bandet i högstadiet, till den där killen som försökte ha sex med mig när jag sov en gång.

Mina två jobbigaste insikter med #tafs har dock dels varit att inse att många av mina nära manliga vänner har gjort saker som inte varit okej. Kommentarer, objektifiering, sexualisering, småtafs och härskartekniker. Och att jag själv ett tag började anamma beteendet under en period. Fan.

Och det andra, att jag och min pojkvän hade så otroligt olika syn på vad som var okej när vi blev ihop. Han är en riktigt smart, politiskt insatt, öppen med sina känslor och allt det där fina. Men ändå tog det flera månader av skäll, tjat och allvarliga samtal innan han förstod att en klapp på rumpan var förolämpande för mig, inte skojsamt retsamt och småroligt. Och ytterligare månader innan han förstod att mina bröst inte var up for grabs, bara för att de råkade vara framme. Det är ljusår bättre nu, men fortfarande inte helt hundra.

Till Eine och anonym: för 8 år sedan blev jag våldtagen av en killkompis på samma sätt, fick även sår som aldrig läkte + böld som fick opereras 3 gånger. Det blir en dubbel ångest att dels bearbeta det psykiska samtidigt som man inte tillåts glömma bort det som hände eftersom de fysiska konsekvenerna är så påtagliga. Och känslan av äckel och skam inför sin kropp. Det man inte ska glömma är att i och med att samhället säger att "våldtäkt är det värsta man kan göra, det är oförlåtligt" är också på ett sätt att säga att "det kommer man aldrig över, hennes liv är förstört" vilket inte är sant. Våra liv är inte förstörda och vi kan gå vidare! Jag önskar er styrka och lycka <3

– Åsa(Ros), är inte att ta sig friheter över någon annans kropp och förgripa sig sexuellt det värsta man kan göra då?

Ja de är klart man kan alltid ju alltid bli mördad..sånt repar man sig ju inte riktigt ifrån.

Men jag tycker du har fel när du säger att genom att säga att "våldtäkt är de värsta man kan göra och det är oförlåtligt" menar att man att "de kommer man aldrig över, hennes liv är förstört." Jag har aldrig hört, läst eller pratat med någon som blivit våldtagen/utsatt för sexuella övergrepp som INTE tyckt att det förstörde deras liv.

SEN är de klart att man kan resa sig, kämpa och de kvinnor som gör de är HELT fantastiska!

Men de hade aldrig behövt genomgå de helvetet om ingen hade just förstört för dem innan, tagit sig friheter som ingen har rätt till.

Våldtäkt, sexuella övergrepp – ÄR oförlåtligt.

Hoppas du inte tar det som nått påhopp nu, för som jag skrev tidigare. Kvinnor som dig som genomgått det här, som jobbar med sig själv och reser sig är som sagt helt fantastiska! :thumbup: :love:

LINN: nej jag tar inte illa upp för du har helt rätt! Jag utryckte mig otillräckligt. Det är införstått att ens liv som det var är förstört och det blir aldrig som det var innan. Mer insikten att man kan bli lycklig igen, älska någon och kunna njuta av att älska med den. Krypa upp från ett hål som känns avgrundsdjupt, växa tillbaka ryggraden, stå på två ben, se folk i ögonen, känna sig stolt över sig själv. Livet och ens sexliv är inte förstörda för ALL framtid menar jag, för det känns ju så tills insikten om kroppens och själens läkningsförmåga kommer. Time heals men tid tar ju tid. Och det är ju oförlåtligt, men i alla fall jag har förlåtit på ett sätt att jag slutat hata för det äter upp en inifrån. Förlåter gör man för sin egen skull, inte för att någon förtjänar att bli förlåten (i mitt fall i alla fall). Har gått i terapi i omgångar och skaffat familj + barn sen det hände men fick hjärtat i halsgropen när jag läste de andra kommentarerna. Har aldrig hört om någon som varit med om samma sak som jag med de fysiska åkommorna bortsett från att det är vanligt i Afrika pga våldsamma gruppvåldtäkter och vid förlossningar med rupturer som läkt fel. Men det är klart, det är inget man berättar om för andra. Jag ville mest ge hopp, för jag vet att det är en process som känns evig och tung. Men här är vi och vi lever fortfarande! Fred <3

Åsa(Ros)- Ah, ja men då är vi inne på samma spår!

Verkligen, all credd till dig för att det är vad jag tror många kvinnor behöver! De behöver få läsa att det går att ta sig ur det, komma fram starkare och att familj, partner och sexliv inte är som bortblåst.

ÄVEN om det tar tid så når vissa dit och det måste ge ett otroligt stöd att få läsa som tex. dig såna gånger 🙂

Tack för förtydligande och för att du som många andra otroliga kvinnor vågar dela med sig!

Det slår mig igen hur jävla sårbara vi (kvinnor) är, oavsett hur långt vi kommer med lagstiftning kring löner, likabehandling etc etc.

Med tanke på vad vissa typer är villiga att utsätta någon de påstår sig älska, är det ju helt sanslöst att man inte råkat värre ut då man hakat på någon främling… Snacka om att ösa vatten på moralisters kvarnar.

Hatar hur mäns våld mot kvinnor resulterar i att det är offret som skäms och måste förlåta. Likafullt tror jag ett visst mått av förlåtande är nödvändigt i en läkeprocess. För ens egen skull.

Till eine, "flera år senare sitter jag fortfarande här med världens vidrigaste intimitetsproblem. Sex gick från att vara skitkul och befriande till ett tvång och en fruktansvärd ångest."

Jag hade tänkt skriva om det också men kände att det blev för långt.

Jag träffade en kille ett år efter våldtäkten som jag blev tillsammans med. Han visste vad jag hade varit med om och var så snäll, försiktig och tåldmodig med mig. Vi hade inte sex förrän vi hade varit tillsammans i tre månader, trots att vi sov ihop nästan varje natt.

Och det var fruktansvärt, jag fick panikångest mitt i sexet. Jag blev livrädd och äcklad. Kände mig liten och utsatt, svag. Letade efter en väg ut.

Var tvungen att duscha i kallvatten i timmar efteråt.

Men trots att han var så snäll och försiktig så var han inte direkt Moder Theresa och till slut så fanns det inget tålamod kvar. Han började tjata om sex, att jag var onormal som aldrig ville och "det känns som att jag måste tvinga dig ifall det ska bli nåt över huvud taget".

Jag tror att alla som läser kan förstå att den meningen ensam blev en ramsa som spelas upp på repeat i mitt huvud. För sen dess har jag hela tiden behövt testa honom, och testa mig själv. "Vill jag det här nu? Kan jag få honom att sluta?" Och så testa, putta bort.

Han blev arg eller ledsen. Jag blev ledsen. Varje gång vi hade sex så tuggade vi på varandras själar. Efter tillräckligt många månader av tjat om att jag var onormal så fick jag nog och gjorde slut.

Jag kan sakna sex ibland men jag vet inte vem jag skulle ha det med som kommer "orka med" mina problem.

Jag har blivit våldtagen, men det var inget våld i det. Jag var full och killen utnyttjade läget, antagligen bara för vi flörtat tidigare under kvällen. Men jag har nog inte sett det som våldtäkt förrän nu på senare år, då det var ett tag sedan det hände. Eftersom jag var mer skamsen över att jag varit så full och antagligen bjudit ut mig. Det känns skönt att jag fått insikt och förstår att det inte var JAG som gjorde något. TACK för en fruktansvärt bra blogg, känner att det är stimulerande att läsa det du skriver. 🙂

Anonym kl 11.42 idag:

Jag har varit i PRECIS samma situation. Våldtagen och trasig både emotionellt och fysiskt. Ny relation med kille som vet historien, är "tålmodig" till en viss gräns och sedan börjar tjata. En sådan kille förstår inte, bra att det tog slut mellan er. Han är inte snäll, han är också en våldtäktsman på sitt sätt.

Idag lever jag men en på riktigt underbar man. Han förstår. Han har ALDRIG pressat mig, aldrig på något sätt. Istället har vi öppet kunnat prata om vad jag känner och att jag alltid kan säga nej. Även mitt i stundens hetta och han slutar direkt. Vill jag vara ifred tar han det inte personligt utan låter mig vara ifred. I alla lägen. Bara vetskapen om att jag kan styra över detta gör att jag vågar slappna av och numera kan njuta av sex. På mina villkor.

Det finns ett hopp, det gör alltid det. Jag tror du kan hitta tillbaka till din sexualitet, men det krävs en partner som förstår. För att nå dit kan man också söka hjälp. Det är inte på något sätt skamligt att söka hjälp av en professionell, tvärtom. Det är att visa sig själv respekt genom att ta hjälp inom ett området som är mycket mycket svårt.

Jag hoppas verkligen du kan finna balans i ditt sexliv, att du får uppleva fantastiska orgasmer längre fram som någon slags "kompensation" för det helvete du varit med om. Stor kram!

Jag tycker att Stina Jeffner, doktor i sociologi har en utmärkt lösning på problemen så som taffs, våldtäkt och övergrepp i gråzonen. Hon säger till Aftonbladet att "Man får överväga utegångsförbud för alla män efter kl 22" Hur bra låter inte det? Även Linda Skugge är klockren när hon menar att alla män skall tilldelas kvinnliga försvarsadvokater bevisbördan skall vändas. Alltså tvinga männen att BEVISA att hon var med på det! Mer sånt!

Jag är kille och brinner för feminism och genus. Det tråkiga är att så fort jag börjar prata om jämställdhet och kvinnans rätt till sin egen kropp, tycker tjejer att jag är mesig och avtändande. Jag är väldigt noga med att lyssna på signaler och så fort jag misstänker att kvinnan jag är med, inte är bekväm så frågar jag om allt känns bra! Detta för att undvika att hamna i den omtalade "gråzonen" Och detta har inte direkt gynnat mig om jag säger så.. De flesta tjejer undrar om jag är dum i huvudet eller bög..

Har även själv blivit taffsad på i krokmiljön. Det händer ganska ofta faktiskt! Främst av äldre damer. Men även av yngre. Tre fyra rumpnyp per utekväll är standard. Men jag vet att de gör det endast för att visa hur det känns! Ett sätt att slå tillbaka. Och med all rätt! Jag brukar bara titta dessa individer i ögonen och säga "jag vet, du behöver inte visa mig" Dessutom finns det inget som heter tantslem, det fick jag lära mig när jag pluggade genusvetenskap.

Funderar själv på att åka till Polen och genomgå en kemisk kastrering. Inte så dyrt som man kan tro faktiskt. Jag vet att det skulle kännas bättre inombords genom att inte längre vara en del av den manliga sfären. Dessutom skulle det vara mitt sätt att be om ursäkt för det massiva kvinnoförtrycket genom historien.

Kram!

Trino,

Nu förstår jag inte alls vad du menar? Trots att jag är man är det väl ganska uppenbart att jag befinner mig på er sida vid fronten av könskriget?

Pingu,

Om du menar allvar med ditt första inlägg skall jag svara seriöst. Nej, du behöver inte göra en kemisk kastrering. På vilket sätt skulle det förbättra situationen?

Pingu: Jag skrattade faktiskt åt din text även om den uppenbarligen är oseriös och förlöjligande och troligtvis motsatsen av dina riktiga åsikter.

Min seriösa fråga till dig är, nu när du väljer att kritisera feminismen: Vad är din lösning på problemet?

Jag vill helt enkelt veta. Alla ni som tycker att feminismen är helt åt skogen, hur tänker ni kring problem som förtryck, tafs, våldtäkter, lägre kvinnolöner osv? Tycker ni inte att det är ett problem? Eller har ni en annan lösning? Jag vill gärna höra era tankar.

Du anonyma där uppe bland kommentarerna:

Herre gud jag vet. Det där tjatet blev ju rena döden för en själv. Här försöker man läka från något vidrigt och bygga upp sig själv igen, och så kommer det där förbannade tjatet. Jag vet precis vad du menar, men jag satte ner foten. Jag sade helt enkelt rakt ut att du vet vad jag har varit med om och om du inte vill ta dig igenom det här med mig så får det vara. Ungefär. Han stannade som tur var, och tjatet försvann tids nog. Vi jobbade hårt på det där, tog medvetna pauser(några veckor eller så) då vi kom överens om att inget sex skulle ske över huvud taget. Jag fick en stunds säkerhet och slapp tänka på det, samtidigt som man sakta vågade börja mysa tillsammans utan att känna det där tvånget på sex. Jag vet inte vad som fungerade bäst i slutändan eftersom det fortfarande inte är bra, men det tar sig. Bara det att lära sig att säga ifrån när det blir skit av alltsammans tror jag betyder mer än jag själv förstår än. Det känns lite som att ha fått tillbaka en del av den kontrollen man inte hade när Det hände.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *