Kategorier
feminism & genus

Det är alltid kvinnornas fel

  Påminner mig om diskussionerna kring normer och patriarkatet, där kvinnor ofta anklagas för att sabba för andra när de tex väljer bort karriär till förmån för feminismen. Dvs lite hederligt kvinnohat levererar som nån slags ”feminism”. Twittrade lite häromdagen om det. skamma mammor skamma mammor 2 skamma pappor Precis. Att skuldbelägga kvinnor som väljer barnen framför karriären och mena att de sabbar för andra kvinnor är inget annat än antifeminism. ]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

92 svar på ”Det är alltid kvinnornas fel”

Undrar verkligen när männen ska sluta vara bebisar själva? Nästan så man får knacka på medan de är på toaletten för att fråga om de är klara så man kan torka dem där bak. De är hur kompetenta som helst på jobbet, kan ta beslut och peka med hela handen men ”vet inte/du gör det så mycket bättre” när det kommer till att planera hemma/städa/diska/tvätta/borsta tänder på ungarna osv i all oändlighet. Jävla svin.

Fast män gör inte en massa extra arbete på jobbet heller. De gör det som syns, det som hjälper karriären och det de måste. Känner de att allting flyter på ändå finns det ingen motivation att göra något. Jag säger inte att det är rätt, men så fungerar män enligt mina erfarenheter.

Ja, kontentan är att de är inkompetenta bebisar överallt. Känns tryggt att de sitter på alla ledande positioner och all makt.

Eller hur? Ibland undrar jag varför kvinnor ens VILL ha med dem i barnens uppväxt. Männen själva vill ju uppenbarligen inte. Det är faktiskt dags att ta männen på allvar och sluta se dem som viljelösa fånar. Män är synnerligen företagssamma när det handlar om deras egna behov. Då kan de uppfinna och forska och stifta lagar och starta krig och tillbringa avsevärd til tillsammans med andra män (MRA t ex) för att bevaka sina inressen. VILLE män vara med sina barn hade de redan varit det. Punkt.

Håller helt med. Jag önskar att kvinnor slutade använda följande uttryck:
Min man kan inte städa och tvätta.
Min man kan inte baka, laga mat och handla.
Min man kan inte ta hand om barn.
Säg istället som det är – Min man tycker att det är bekvämare om jag städar, lagar mat, leker med barnen etc. så att han kan göra något roligare.
Dessutom är män inte oersättliga på jobbet, även om de gärna sprider den myten ;).

Samtidigt möter enskilda män som går emot ”mansidealet” också fördomar och diskriminering, på samma sätt som kvinnor.

Det gör de, men det möter de framförallt av andra män. Det är min uppfattning iaf. Var inte en jävla kärring. Fjolla. Är du bög? Ta det som en man. Osv.

Många män kan ju bara ”visa sig svaga” = vara rädda, gråta, känna självtvivel tillsammans med sin kvinnliga partner eller kvinnliga vänner för att de är rädda för att bli förlöjligade eller mötas av oförståelse från andra män.

Det är mina erfarenheter av män i allmänhet också. Har för mig att det finns forskning som stödjer detta. Vad män däremot är riktigt bra på är att framställa sig själva och andra män som världsräddande hjältar, oumbärliga för ett fungerande samhälle, helt nödvändiga i alla aspekter av kvinnors liv, alltfrån värderingar av deras utseenden till hjälp med logiskt tänkande. Kompetenta intelligenta genier utan vars ledarskap och styre vi fortfarande skulle befinna oss på stenåldern.
Och jag skulle vilja påstå att vi alla gått på den myten. Att vi alla är mer eller mindre hjärntvättade att tro att traditionellt manliga egenskaper och intressen är det bästa och mest eftersträvansvärda. De flesta lyckas inte tänka utanför det av männen påhittade kapitalistiska systemet. Inget konstigt med det förstås, men jag tror det är därför diskussionerna så ofta fastnar i vad människor är värda i pengar. ”Jag vill inte att mina skattepengar ska gå till mammor som inte vill jobba” kan folk säga. Eller ”Skäms du inte över att gå hemma med barnen och bli försörjd?” Alltihop har sin grund i att människors arbete endast har ett värde om en arbetsgivare betalar dem (är man egen företagare är arbetsgivaren man själv naturligtvis). Skulle vilja uppmana alla att försöka tänka utanför den monetära ramen ibland.

Håller med om att det kapitalistiska systemet som inte någonsin tagit hänsyn till och värderat kvinnors arbete är en bluff. Tyvärr finns det ju väldigt lite som tyder på att detta system kommer att ändras. Att man ska få pensionspoäng när man är hemma med barn tycker jag tex borde vara självklart. Varför det bara är lönearbete som ska premieras när man blir gammal är ju märkligt när alla nog är överens om att barn behövs och att någon måste ta hand om dem.

Jag tror inte att det är helt hopplöst. Fler och fler länder är inne och nosar på medborgarlön. Finland t ex ska prova basinkomst nu. Klimatfrågan hör ihop med kapitalismen och det funkar ju inte längre. Folk blir mer och mer medvetna, men jag tror det kommer ta tid. Det är knappast något som kommer ske under vår livstid. Men när mänsklighetens existens är i fara kan folk vara väldigt uppfinningsrika 🙂

Ja, det är lustigt att män så gärna tar sig äran av att ha uppfunnit internet och relativitetsteorin enbart baserat på att de är män. Talar man däremot om våldtäktsmän är det bara en liten liten subgrupp som ingen vill associeras med. Det är lika logiskt som när det hävdas att kvinnor borde ta hand om barn eftersom de är biologiskt programmerade för det, samtidigt som kroppshår är äckligt och bör tas bort.

Ja jag har också läst om forskning som visar detta, alltså att män lyckas låtsas göra mer på jobbet än de faktiskt gör och premieras för det. Minns tyvärr inte var jag läste/hörde om detta, minns bara att det var väldigt intressant.
Sen vill jag gärna rekommendera boken ”Det enda könet – varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör ditt liv och världsekonomin” av Katrin Kielos till alla som inte läst den. Handlar om just hur kvinnors arbete alltid räknats bort från ekonomin och betraktats som meningslöst.

Hur gör man rätt i vårt samhälle?
Fy skam på kvinnan som gör karriär och inte vill ha barn. Fy skam på kvinnan som väljer barnen framför karriär. Fy skam på kvinnan som försöker ha båda. Fy skam på kvinnan som ber maken torka snor. Fy skam på kvinnan som gör allt själv. Etc. Det är fullständigt omöjligt att göra någonting rätt.
Personlighetslöfte (avskyr nyårslöften): det jag gör utifrån mitt perspektiv är oftast rätt (mord, hot, etc. Räknas såklart inte)

Tycker det är tråkigt att min kommentar tolkades som om jag menade att kvinnliga ragator sabbar för stackars män. INGENTING hindrar män från att vara närvarande pappor, eller ta ut föräldraledigt eller ta hälften av ansvaret hemma. Det enda jag reagerade på var meningen att kvinnor borde ha samma möjlighet som män att välja (dvs välja karriär eller ”go all in” i föräldraskapet, som jag tolkade det). Jag tror att det pga normer och ibland ekonomi är mycket svårare för män GENERELLT än det är för kvinnor att välja att vara hemma med barnen till exempel under flera år eller att gå ner mycket i tid på jobbet. Precis som det är svårare för kvinnor att välja karriärvägen. Ganska oviktig kommentar som jag ångrar att jag skrev eftersom jag tydligen var otydlig och det lästes in en massa som jag absolut inte menar. Vill tillägga att jag inte tycker det är synd om männen på grund av detta.

Jag förstod iallafall din kommentar och håller med om att kvinnor och män har olika förväntningar på sig från omgivningen.

Jag tycker du kan sluta påstå att jag ”läste in” saker som inte stod i din kommentar.
”Inte många kvinnor går med på att mannen tar största delen av föräldraledigheten.”
”Att få kvinnor skulle gå med på att överlåta större delen (med det menar jag alltså typ allt utom de två reserverade månaderna) på mannen står jag för. Inte på grund av ondska och hat mot män utan för att de vill vara lediga och/eller att man ses som konstig och en dålig mamma om man är hemma för lite.”
Hur tycker du det här ska läsas om inte som att kvinnor inte låter män vara med sina barn? Kvinnorna går ju inte med på det enligt dig? Berätta hur kvinnorna gör när de inte går med på det! Jag är nyfiken på din definition. För den vedertagna definitionen är ”vägra”.
”Visste inte att detta påstående betydde att man ansåg att kvinnor hindrade sina män att umgås med sina barn och tror på nån slags konspiration.”
Kvinnor vägrar låta männen vara med sina barn enligt dig. Och vet du vad det är? En antifeministisk konspirationsteori påhittad av män som hatar kvinnor. Du kan med fördel sluta sprida den och ägna dig åt djupare analyser av mänskligt beteende än den kvinnohatande antifeminister använder sig av.

Men läs igen: få kvinnor vill ge bort HELA föräldraledigheten (utom de två månaderna som inte går att överlåta) till mannen. Det var det jag menade med större delen. Något som jättemånga män gör, de tar inte ens ut sina två månader. Jag har aldrig sagt att kvinnor inte låter sina män vara föräldralediga. Jag tycker alltså det är bra och helt normalt, det är ju männen som är dåliga och konstiga som ger bort hela sitt föräldraskap.

Som jag ser det handlar det om strukturer. Kvinnor ses traditionellt som auktoriteter inom områdena ”barn” och ”hem”. Det ingår i könsrollerna och är väl därför inte så konstigt att många män inte tar för sig i samma utsträckning som inom traditionellt manliga områden. Sen förstår jag inte snacket om antifeministisk myt att det förekommer att kvinnor vägrar dela lika. Även här är boven bl a könsrollerna. Kvinnor tränas från barnsben i att vara omhändertagande och det är en allmänt vedertagen uppfattning att kvinnor är lite bättre föräldrar. LD skrev f ö själv i ett tidigare inlägg att hon anser kvinnor ha större rätt att ta föräldraledigt än män p g a allt lidande och risker, etc.. en går igenom med graviditeten. Jag känner flera kvinnor som säger att mannen kan glömma att de skulle dela lika. Sen finns det naturligtvis mängder av män som inte vill ta ut föräldraledighet.

Män överlag har en sämre relation till sina barn än kvinnor för att de inte engagerar sig i barnens vardag. Det handlar inte bara om föräldradagar. Det handlar om 18 år av tråkig, slitsam, monoton vardag med vabb och tillhörande omvårdnad av det sjuka barnet, hämtning och lämning till skola, förskola och fritidsaktiviteter. Om småprat vid frukosten, i bilen och vid lekplatsen. Om tillit och trygghet och att finnas där i vått och torrt. Om att vara genuint intresserad.
Om dettta verkligen var vad män ville göra så hade de gjort det. Det står inte småsinta missunsamma mammor i varje hörn för att övervaka att papporna inte tar del av barnens liv. DET är en antifeministisk myt och den har uppenbarligen blivit någon slags sanning, annars skulle inte detta ens tas upp som ett problem. Ingen hindrar pappor från att ha en bra relation med sina barn mer än de själva.

Dessutom, ”förekommer att kvinnor vägrar dela lika”? Det är inte ens något som diskuterats. Ingen har sagt att det inte förekommer en enda kvinna som vill ha alla föräldradagar. Vi pratar om hur majoriteten gör.

Jag antar att det är mina kommentarer som är antifeministiska och jag som är kvinnohataren. Jag står för det jag har sagt: I ett samhälle med tydliga könsroller blir det svårare för kvinnor att göra karriär, dels pga av att de saknar stödet hemifrån (dubbelarbete) och dels för att de inte förväntas vilja/kunna/behöva göra karriär och tjäna pengar på samma sätt som män. Att ett sådant samhällssystem uppehålls av dem som tjänar på det (både kvinnor och män) är helt naturligt.
Män är naturligtvis inte oskyldiga (det är tragiskt att så många pappor frivilligt spenderar så lite tid med sina barn), men anser man att pojkföräldrar (dvs mammor, för att referera till förra diskussionen) borde kunna uppfostra sina söner anser jag att man som kvinna borde kunna ställa lite krav på sin man.

Hoppsan hejsan, tror du att du är unik? Kan glädja dig med att jag 1. Sett detta resonemang från flera de senaste dagarna. Här i min blogg men också i andras. 2. Sett detta resonemang om och om igen i flera år. Cirka varje gång mammor debatteras. VARJE GÅNG.

Svara

Jag antog det eftersom du citerade ett svar till mig, men det kanske är ett standardsvar. Jag skulle gärna debattera pappor/män, men det är svårt när utgångspunkten är att de är jättedåliga på att ta hand om barn och begreppet förälder likställs med mamma.

Så ska jag som kvinna ställa krav på min man? Han ska alltså inte komma på detta själv? Så det är mitt eget fel att min man inte gör någonting här hemma? Jag ställer krav men jag kan ju inte hota honom med pistol (skulle säkert bli mycket gjort då iofs). Alltså, han måste själv göra saker frivilligt och då blir det inte mycket gjort.
Jag har sagt till min man att han själv måste göra mer och bestämma sig för att vara mer närvarande i barnens liv. Annars är det inte konstigt att de inte vill vara med honom. Gör han inte det måste jag ju göra allt själv, vilket jag gör. Men jag får skylla mig själv. Skulle vetat detta innan jag blev gravid.

Jag vill inte prata om att det är någons fel. Det är två samhällssystem som inte är kompatibla och man kan föredra det ena eller det andra.
Du verkar ju ha träffat en självisk idiot som varken tar hänsyn till barnen eller dig. Förstår att det är en omöjlig situation om du vill hålla ihop er familj.

Det argumentet har jag fått smetat i ansiktet ggr flera, jag som valt att vara hemma och är inne på år tre med detta. Högutbildad, intelligent, stark, självständig och helt adekvat har jag som kvinna VALT att stanna hemma med mina barn. Jag ville inte göra som jag tänkte innan barnen föddes – vara hemma ett halvår och sen jobba igen. När första ungen kom ville jag inget annat än vara hemma med honom, sen kom andra ett år efter det och jag ville inget annat än vara hemma med honom heller. Det har gjort att alla mina åsikter och min ”kamp” för jämställdhet helt avblåses som ovärdig i och med att jag valt det jag valt. Som den svikare jag är. Man får kalla det könsroll och att jag är ”lurad” till detta eller vad som, jag säger inte att dessa icke existerar men för egen del har jag gått på känslan inuti, den tycker inte att det var dags att jobba före nu och jag vill inte heller jobba heltid. Mitt val, min rätt.
Att sambon också går ner till deltid och att vi i slutändan varit hemma tre år var det gills inte. Det som ses är att jag som kvinna minsann borde ha återgått till heltid senast ett år efter mitt barns födsel. Min egen vilja som individ är helt irrelevant, i alla fall om jag vill räknas i feministiska sammanhang.

Jag tänker mer och mer att det är kvinnor som kombinerar (små) barn och krävande yrkesarbete som är problemet. Eller inte de enskilda kvinnorna och deras individuella val förstås, men myten att det är helt normalt och inga problem att göra så. Att barn och hemarbete (trots att det idag är gigantiska krav på hur en bra förälder (mamma) ska vara) är något som kan göras i förbifarten. Att jämställdhet fixas genom att kvinnor bara skärper sig och gör dubbla jobbet, helst utan att klaga och med ett leende på läpparna.
Vi borde sluta betrakta det som normalt att män lever familjeliv och skaffar barn utan ens ambitionen att ta halva arbetet och ansvaret som kommer med det. Och det borde pratas mycket mer om vad det faktiskt fortfarande kostar kvinnor i heterosexuella relationer att ha barn. Särskilt för dem som också har drömmar och ambitioner om ett kvalificerat arbete och karriär.

Medhåll! Jag har inget intresse att va hemma i flera år med mitt barn, längtar stundvis redan (fem mån) efter jobbet. Mannen kräver sina dagar för sig själv vilket passar oss bra. MEN kan inte låta bli att fundera på hur det blir sen med jämställdheten i relationen. Idag gör jag mycket i hushållet för jag har tid. Men kommer det sluta med att jag förväntas ha tid sen också? Med hemmaman när jag heltidsarbetar?

Ja för egen del känns det särskilt aktuellt eftersom jag snart ska ut i arbete igen. Går och oroar mig redan nu för hur jag, han, och vi ska klara det utan att allt ändå landar på mig. Vi får väl se hur det går. Men diskussionen är intressant.

Och framförallt – hur kommer det sig att feminister tagit till sig de traditonella ”manliga” normerna och gjort dessa till de mest åtråvärda? Det anser jag är det största kvinnoföraktet – att dissa alla traditionellt ”kvinnliga” värden.
Varifrån kommer denna inställning och är det inte lustigt hur detta resonemang gynnar kapitalismen (alla SKA jobba heltid och satsa på karriären), att ta hand och barn, familj och hem ska ut på entreprenad.
Uppvärdera det traditionellt kvinnliga!! Betala föräldrar som vill vara hemma med sina barn motsvarande dagis-kostnaden tex. Gör dessa alternativ åtråvärda och möjliga att ägna sig åt (dvs omfördela subventioner).

LD : Hur skulle du reagera om din man valde att ta ut halva föräldraledigheten och krävde att ni lönearbetade på samma premisser? Han gjorde hemmajobb på samma sätt och drog in till er försörjning.
Skulle du vara helt ok med den fördelningen och där med hans önskan /krav att få vara lika delaktig i sina barns liv rent tidsmässigt?

detta är ett omöjligt scenario eftersom att jag aldrig skulle kunna dra in tillräckligt för att vi ska kunna behålla vår livsstil som vi båda vill ha, för våra barns skull. Skulle min man föreslå att vi ska sälja huset och förändra livet så skulle jag vilja prata mer om det, om hur en flytt skulle påverka oss, våra barn osv.

Svara

Fattar inte vad ni har för snubbar. För mig och de flesta jag känner så delar man lika alternativt så tar pappan ut mer tid. Kanske inte i början när bebis är liten och amning är det som gäller, men sen så kommer papporna ifatt. Min man har gått ner till 75 %, jag jobbar 100 %. Min man lämnar och hämtar nästan varje dag. Matlagning, städning osv delar vi lika på. Fattar inte hur man kan gå med på att sköta allt i hemmet och låta mannen glida med?

det är väl snarare så att dina snubbar är undantaget med tanke på att män tar ut 24% av fp och 30% av vab. Men det är ju en klassiker att skylla på kvinnorna: ”varför går ni med på detta?”.

Svara

Men det är ju inte att skylla på, det är en seriös fråga. Varför då? Om min man kom och sa att jag skulle ta all föräldraledighet, inskolning, VAB + allt annat ansvar i hemmet skulle frågan bli just Varför Då? ? ?
Och barnen sen då, vad växer de upp med för konstig syn på familjeliv och vem som gör vad…

fast det där händer väl aldrig? ATt pappan i familjen säger att nä du får ta allt så ska jag inte göra nåt? Det är liksom inte så enkelt eller svartvitt utan många faktorer som spelar in som man ofta inte har kontroll över.

Så hur går det till då? Snackar man inte med varandra, lägger upp en plan. Mamma tar första halvan, pappa andra? Vi vabbar var annan gång. I praktiken, i vardagen är det ju två vuxna som bestämmer över hur det ska se ut. Om mannen hävdar att hans jobb, karriär, lön är viktigt så kan ju kvinnan säga detsamma? Om en part jobbar 75 % i 1-2 år så kan man ju byta efter det och göra tvärtom. Om mamman säger att hon vill finnas där för sina barn i ALLA lägen så kan ju mannen säga att han vill detsamma och därav delar man lika i praktiken.

Fast ”tack och hej” är ju lite lättare sagt än gjort för de flesta. Tack och hej till att låta barnen växa upp med två föräldrar (och hej missa barnens halva uppväxt). Tack och hej ekonomisk trygghet. Tack och hej den gemensamt köpta bostaden. Tack och hej till att leva med en människa man älskar.
Att det inte går att leva jämställt i ett ojämställt samhälle beror ju inte på enskilda individers val.

Ja men precis. Mycket snack och liten verkstad från många kvinnors håll verkar det vara. Förstår inte ens hur man hamnar i situationen att kvinnan ska göra allt med barn och hem och mannen ska stå för jobb och cash?

Men vad vill du ha – en medalj? stående ovationer? Jättebra att du lever ett jämställt liv, men som du ser här har många svårt att lyckas lika förträffligt som du. Om du inte ens förstår problematiken, så kanske detta inte är en diskussion du måste delta i?

Nej, vill inte ha nånting. Ville mest bara visa på nånting annat. På de som faktiskt lever jämställt i praktiken finns och existerar. Som människa, och framförallt kvinna, så tycker jag det är skrämmande att vara så beroende av någon annan. Det är dessutom tråkigt med dessa män som verkar tycka att det är helt okey att uppdelningen ser ut som den gör, det är ju de som missar mycket tid med sina barn.

Tycker självklart att man borde kunna välja att vara hemma med barnen utan att skammas och skuldbeläggas, och om man förvärvsarbetar borde ju båda föräldrarna hjälpa till med barnen och hemarbete. Men jag förstår inte hur LD och ni i kommentarstråden resonerar när ni både vill kunna vara hemma med barnen OCH skuldbelägger och skammar män för att de förvärvsarbetar så mycket och inte spenderar tid med barnen. Det är väl inte så konstigt att om den ena föräldern väljer att vara hemma och man lever på en lön så måste/borde den andra partnern förvärvsarbeta mer? För att få pengarna att räcka till och för att du ska kunna vara hemma? Vad begär ni egentligen?

Att kvinnliga yrken, sysslor och egenskaper uppgraderas och och inte ses som något meningslöst/självklart/mindre värt.

Men vad är ens kvinnliga yrken/sysslor/egenskaper? Känns väldigt bakåtsträvande att diskutera i de termerna tycker jag.
Är oxå nyfiken på vad du vill egentligen? Ett samhälle där kvinnor inte förvärvsarbetar/inte har möjlighet att förvärvsarbeta utan förväntas ta hand om familjen på heltid? Utveckla gärna.

Jag gillar fig och många av dina synpunkter men det är här jag känner att vi sldrig riktigt kan mötas. Du landar ofta i offer-för-omständigheter-resonemang som jag helt enkelt inte kan identifiera mig med. För mig är det ett individuellt val att hitta e sjysst jämställd partner att skaffa barn med, ett val att utbilda mig och jag väljer hur jag formar mitt liv. Jag känner mig inte begränsad av partriakala strukturer el krav från ngn. Och jag måste väl för hundan kunna ställa krav på min partner om att ta ansvar? Sen hur man gemensamt väljer att lägga upp livet har jag verkligen inga synpunkter på – vill man göra karriär eller vara hemma m barn är det lika mkt ”värt” tycker jag. Att det skulle finnas ngn slags utomstående ”makt” som tvingar (?) mig/oss att göra si el så kan jag bara inte relatera till. Sorry.

Läste om den här kommentaren nu.
”Jag väljer hur jag formar mitt liv.”
Vänta tills livet kommer som en orkan och blåser dig av vägen, hur mycket du än kämpar emot och vill något annat. För det kommer hända. Det händer alla förr eller senare. Man har tydliga mål. Man har alla ambitioner i världen. Man har bestämt sig och man tänker inte vika en tum. Och så hoppsan hejsan ville livet något annat och ens egen vilja fick ödmjukt böja på sig. Prata med gamla människor och du ska få se hur få som mot livets slut anser att de hade särskilt mycket att säga till om. En ungdomens oförstånd kan man säga att ilussionen om kontroll är.

+1 till dig Gnat för din kommentar om falla in i offer-för-omständigheter resonemanget och det helt rimliga i att ställa krav på ens partner.

Som om kvinnor som inser att de lever i ojämlika förhållanden inte ställer krav eller tycker det är orimligt att göra det. Ni är då för lustiga, ni strukturförnekande unga individualistiska kvinnor. Jag vet inte om jag ska önska att livet väcker er ur ert oförstånd så fort som möjligt så andra kvinnor slipper er skuldbeläggning eller om jag ska hoppas att ni får vara undantagen som bekräftar regeln.

Jo, det vill nog de flesta av oss, men det tror jag knappast uppnås genom att man skuldbelägger, skammar och är allmänt nedvärderande mot pappor som förvärvsarbetar och drar in pengar (menar inte att det skulle vara bättre/viktigare än att ta hand om barn och hem, men det är definitivt att ”dra sitt strå till stacken” och de borde inte betraktas som lata/inkompetenta/bebisar. Oavsett om båda föräldrarna förvärvsarbetar eller bara den ena så borde man ju ha en relativ jämn arbetsfördelning – och det blir VÄLDIGT ojämn arbetsfördelning om den förälder som förvärvsarbetar förväntas göra 50% av hemarbetet också.

Omvårdnad, hänsyn, mänskliga rättigheter och värden, omtanke om de gamla, svaga och sjuka, barn, djur och miljö, en vilja att skapa en rättvisare värld för alla. Det är vad kvinnor som grupp står för. Det är ingen slump att män är den grupp som äter mest kött, röstar på SD, näthatar, står för majoriteten av allt våld och alla våldtäkter, är hemma minst med barnen och undviker jobb som innefattar omvårdnad och omsorg. När kvinnor fått mer samhällsmakt, ekonomisk makt och makt över sina egna kroppar har världen också blivit en bättre plats med mindre våld och mer empati och rättvisa. Trots det är det inget värt i reda pengar, social status och samhällsrespekt. Männens sätt att sköta världen har visat sig inte bara ineffektivt utan direkt skadligt för både människor, djur och miljö. Vad som vore bakåtsträvande, och direkt ignorant, vore att inte låtsas om att kvinnor som grupp är bättre för världen ur alla aspekter än män som grupp. För att kunna förändra måste man förstå hur världen ser ut och vad som lett till att den ser ut just så här. Det handlar inte vad man tycker att man måste kunna få göra och vad man känner sig begränsad av. Inte vad man personligen kan relatera till heller, utan om förskning, statistik och fakta.

Det är precis det här jag menar. Kvinnor – ta ansvar för er själva på så sätt att ni INTE är beroende av någon annan (satsa på utbildning och jobb). När ni sedan bildar familj så se det som en självklarhet att dela lika. Om både män och kvinnor, dvs alla, tar hand om hem och barn så blir det ju jämställt med tiden.

Dumma i huvet fattar jag inte vad du får ifrån. Och nej, det är inte enkelt. Men nånstans så måste man väl ändå försöka? Och nej, det är aldrig för sent för utbildning.
Jag vill bara lyfta fram att det GÅR att leva jämställt och att många även gör så. Att man inte delar exakt lika de första 1-2 åren betyder inte att det inte blir lika i det långa loppet.
Tycker bara det är synd att inte fler män och kvinnor får chansen till att göra det de verkligen vill.
Och har man barn så har man delat ansvar. Sen finns det ju alltid exempel på där pappan eller mamman inte tar just ansvar på grund av det eller det.

Gug vad jag håller med dig Jenny!!!! Det viktigaste för mig är att jag är självständig och klarar mig själv om min man skulle sticka eller om vi skildes. Jag har utbildning, jobb och kommer kräva att dela på föräldraledigheten (vilket han givetvis är med på). Jag tänker INTE förlora massa pension och jobb och annat för att sitta hemma med mina barn medan min man jobbar och gör karriär – no fucking way. Det är liksom inget snack. Däremot om jag inte hade utbildning eller jobb så är det ju inte lika enkelt. Man kan söka jobb men inte säkert man får dem och då skulle ju min man få jobba mer och vara föräldraledig mindre, tyvärr. Men om vi har möjligheten att välja, vilket vi har, inte en chans att han inte skulle ta ut sin föräldraledigheten och inte en chans att han inte ska umgås med sina barn den första tiden för att han jobbar.

Jenny, alltså HUR naivt är inte påståendet ”det är aldrig försent för utbildning”? Tror du att alla har det valet? Att mammor med tre barn bara kan hoppa av jobbet och börja gå på CSN? Att det är ett alternativ att sälja villan och flytta till en trång lägenhet med två ungar som faktiskt får dela rum och börja gå heltid på fritids varje dag nu för mamma ska plugga till sjuksköterska, och förresten är det bäst att ni slutar med ridningen också för det har vi inte råd med på mammas CSN. Det är så himla misogynt och livsförnekande att hävda att alla kan, att kvinnor borde ”ställa mer krav” (vi STÄLLER ju kraven! Varför vägrar män ge oss gehör för dem?!), att kvinnor borde vara självständiga och allt jävla snack man kan komma dragande med innan man jobbat som undersköterska, fått tre kids vid 23 års ålder och inte kan försörja sig utan mannen längre. Dålig kvinna, det skulle du tänkt på tidigare!

Som att sitta på sitt arsle och se någon komma krypandes på gatan, helt uttorkad, och ba ”näää de får väl säga till om de vill ha hjälp eller vatten, ta lette ansvar!”. Blä.

Jag utbildar mig nu. När jag redan har barn. Blev gravid oplanerat när jag var 22 men en man jag knappt kände. Jag är den som har stått för försörjningen i princip från dag ett. Trodde han skulle ta mer ansvar. Tji fick jag. Antar att det bara är att säga tack och hej eftersom att det tydligen är så enkelt. Ha! Snacka om att förenkla ett problem. Du snackar som att alla planerar sina graviditeter och får barn sent i livet då man redan har karriär och utbildning (precis som att alla ens har det när de är 30+).

Det är ganska svårt att idag leva på en ”arbetarlön” med 2-3 barn. Och har man ”turen” att ha en man som tjänar mycket pengar så betalar han också mycket i skatt och det blir ändå inget lyxliv.
Min mans mamma var hemmamamma stor del av hans uppväxt och hans pappa arbetade mer än heltid för att de skulle kunna leva ”folkhemslivet”. Jag värderar min svärmors arbete i hemmet jättehögt och ser med glädje att saker som bakning och stickning är på modet, men visst borde vi alla vara eniga kring att även om ”kvinnosysslor” är guld värt så ÄR det en klassfråga kring om man KAN leva på dessa ”kvinnosysslor” på heltid? KAN en ensamstående mamma GÖRA det t ex? Nej, för socialtjänsten KRÄVER att hon säker jobb, så mossiga är de, att de inte alls accepterar och uppvärderar kvinnosysslor så till den grad att man kan säga ”jag sökte jobb hos mig själv, som hemmamamma”?!

Jag spaltade upp våra respektive hushållssysslor för mig och min man för några år sedan. Min lista var mycket längre än hans. Bland annat vattnar jag krukväxterna och hans lösning på problemet var att vi skulle kasta alla blommor.
Numera tror jag att det är mer lika fördelat, sedan jag mer eller mindre gick in i väggen med min sjukdom och han tagit flera av mina gamla sysslor trots att han hävdar att han inte har tid med fler, utan vi måste ta bort för att få mer lika listor.
Jag har tänkt att jag ska göra en ny lista och se hur vi ligger till och vad vi kan göra för att förenkla.

Det är ju hemskt att du ska behöva bli sjuk för att han ska göra något annat än det som står på en lista. Men, tror absolut inte att det du säger är något ovanligt (kan skriva under på att fler har det på samma sätt). Snarare är de som gastar om att de minsann är jämställda (tror de iaf) ett undantag. Det finns mycket som talar för just det.

Det är så fantastiskt hilariuos och typiskt att hans lösning var att kasta blommorna istället för att vattna dem :). Hur ofta har en inte fått höra i ett förhållande att ”Om du har så höga krav att du tycker att handdukar na måste bytas en gång i veckan så får väl DU göra det”. Många män är ju faktiskt riktiga skitgrisar som hellre spelar dataspel än tar gemensamt ansvar för hemmet. Har avverkat några sådana innan jag nu äntligen hittat ett underbart exemplar med samma basala värderingar som jag.

Har inga barn och är numera frånskild, så min synpunkt faller lite utanför. Men för mig personligen har det alltid varit förenat med en sån enorm stress att vara ekonomiskt beroende av en annan person. Jag måste veta att jag klarar livhanken på egen hand om jag skulle behöva. Därför skulle jag nog aldrig greja att vara ”hemmamamma”.
För mig känns det som en sån klassisk ”kvinnofälla”, att vara borta från arbetslivet i många år för att ta hand om barnen. Sen är man helt beroende av sin man och kan inte lämna relationen ens om man vill det i ett senare skede. Och om mannen lämnar en står man där.
Nu är väl detta att stanna hemma helt med barnen och inte jobba alls något som endast en minoritet kvinnor har möjligheten att göra, men ändå.
OBS vill förtydliga att jag inte på något sätt vill skuldbelägga kvinnor som är hemma med barnen eller säga att de är sämre på nåt sätt. Det här är bara min synvinkel, som grundar sig i en stark rädsla/motvilja att vara just beroende av någon annan rent ekonomiskt.

Blir riktigt ledsen när det kommer in ”fina kvinnor” (med andra ord de lyckade som faktiskt lever jämställt och har planerat hela sitt liv samt att allt följer den planen) och fullständigt skiter på oss andra som är då ”misslyckade” som lever ojämställt. Precis som att majoriteten av kvinnor väljer att skaffa barn med en man som inte verkar vilja ta hand om barn. Men verkligheten kan ju vara så att mannen, sen när barnet kommer, inte gör nästan ett piss. Vad gör jag då? Är det mitt fel för att jag valde fel partner då? Är det så att om jag bara planerar mitt liv och ser till att min man kommer vara lika jämställd efter barnet fötts så är det löst? Hur vet jag det och hur gör jag ens det? Hur vet jag att mannen jag är med kommer vara likadan efter att barnet kommit till världen? Det finns ju ingen garanti för det liksom. Men sen när jag sitter där med mitt barn, arbetar lika mycket som min man och gör allt hemma och är den som gör allt för mina barn då får jag skylla mig själv. Föe jag borde ha vetat bättre, eller?

Känner samma sak. Sorg över att kvinnor utan att vara medvetna om det gör jobbet åt antifeministerna. För i en värld där kvinnor är det sämre könet är vi alla så benägna att ge oss på andra kvinnor, när det är männen som är problemet. Det är männen som inte vill ta ansvar. Som inte gör det tråkiga hemarbetet, som inte tar hand om barnen, som inte vill vara jämställda. Och sen ifrågasätts kvinnorna för det. Varför gör du inte ÄNNU mer för att det ska bli jämställt? Varför ställer du inte krav (och går de inte igenom ska det vara tack och hej direkt bara så du vet!)? Varför gör du inte karriär? Varför lämnar du inte förhållandet, varför stannar du hemma, varför städar du, varför tar du ut föräldradagarna, varför förutsåg du inte allt som kan hända under resten av livet???
När frågan borde vara: VARFÖR GÖR INTE MÄNNEN MER?

Tycker det är sånt jävla skuldbeläggande mot kvinnor hela tiden! ÄVEN från feminister och andra kvinnor. För att man inte vill göra samma val. Feminism för mig handlar om att alla oavsett kön ska ha samma möjligheter. Att man ska få välja hur man vill leva. Vill en man vara hemma med sina barn, så är det väl super! Om en kvinna VILL vara hemma med barn istället för karriär, så är det väl super? Om möjligheterna finns?
Fuck it. En del kvinnor och feminister (jag själv) skulle vilja vara hemma heltid och ta hand om barn och hushåll om min pojkvän jobbar och drar in pengarna. Ser inget fel i det heller. Sålänge man gör gemensamma val i förhållandet med respekt för varandra. Och självklart tar gemensamt ansvar. Nu vill min pojkvän också vara hemma med barn. och bästa vore om man fick vara det bägge två samtidigt. Jag tror iaf inte på ett liv där bägge jobbar heltid och barnen är på dagis. Jag vill inte ha det så med mina barn! Hellre att ena är hemma heltid med barn och den andre jobbar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *