Kategorier
feminism & genus

Det är inte synd om män som inte får utnyttja kvinnors kroppar för egen vinning

Denna ide om att barn är en rättighet är väl ändå ganska märklig tycker jag. Speciellt när denna rättighet ibland verkar trumfar alla andra. Som t.ex när vi talar om surrogatmödraskap. Jag läste nämligen denna artikel som QX skrivit. ”Vill hindra bögar från att skaffa barn”. Här försöker de smutskasta Fi genom att antyda att Fi inte bryr sig om homosexuellas rättigheter eftersom att Fi är emot surrogatmödraskap men det är ju en ganska ohederlig vinkling och godtycklig tolkning där de använder sig av hbtq-rörelsen för att föra sin egen agenda när det i själva verket handlar om att skydda kvinnor från att ytterligare utnyttjas och fara illa.

Barn är inga liksom beställningsvaror och kvinnor inga inkubationsugnar, men män är män. Det spelar ingen roll om de är bögar, hetero, bi eller annat, män vill alltid ta sig rätten att bestämma, äga och bruka kvinnors (och andra icke-mäns) kroppar för egen vinning. Patriarkalt förtryck (och kolonialismen i sitt esse) där vita män gömmer sig bakom hbtq-rättigheter för att kunna köpa (oftast bruna) kvinnors kroppar för att kunna förse sig själv med en alldeles egen bebis.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

82 svar på ”Det är inte synd om män som inte får utnyttja kvinnors kroppar för egen vinning”

Men herre vilken skev artikel! Jämför skribenterna på riktigt att bära på någon annans barn i nio månader, med alla komplikationer graviditet och förlossning kan innebära, med att donera ägg eller sperma???

Jämförelsen med ägg- och spermadonation är ju helt absurd. Har de missat vilken fysisk uppoffring och vilka hälsorisker som är förenade med graviditet och förlossning samt vilken emotionell påfrestning surrogatmödraskap kan innebära?
Visst, nu kanske någon säger att det finns ett antal kvinnor i världen som bara älskar att vara gravida och föda barn och sedan ge bort barnet, och det är säkert sant. Personligen tror jag dock att antalet som far illa är långt större, därför är behovet av att skydda kvinnan här större.

Men om det hela är frivilligt och det inte får betalas ut någon ersättning till surgatmamman så som i Storbritannien, hur är det då ett problem? Vem behöver skyddas? Hur kan det missbrukas?

Nu vet inte jag om släktingar får vara surrogatmödrar men det borde de väl få så länge inte ägget kommer från surrogatkroppen? Och då tänker jag mig att det kan missbrukas genom känslomässig utpressning. Och även bland nära vänner.
Naiva kvinnor som inte förstår eller känner till konsekvenserna av en graviditet och förlossning kan också komma att utnyttjas, och gör det säkert i de länder där det är tillåtet. Dels har vi den emotionella påfrestningen som Ida påpekar och dels kan en förlossning ge skador som ger men för livet. Det är faktiskt inte helt ovanligt. Det är nog många kvinnor som ångrar sig djupt efteråt.
En förlossning kan även leda till döden om det vill sig illa. Frivilligt eller ej men jag tycker inte att människor ska tillåtas utsätta sig för de riskerna för barnlösas skull.

WDF: Men att donera en njure medför ju också risk för att dö på operationsbordet eller i komplikationer. Men det har vi ju inga problem med att folk gör, eller hur? Och inte har vi några problem med emisionell utpressning ang att släktingar ska donera sina njurar heller vad jag känner till.

WDF: Jag respekterar din åsikt, men jag kan nog säga att det fins ganska gott om forskning att inget sker pga skuldkänslor. Det är många som donerar njurar, benmärg mm anonymt för att de anser att de största de kan ge någon annan är livet.
Jag är inte villig att ”idiotförklara” dem som att de inte vet vad de gör och under vilka risker som det sker.
Ska vi gå hela vägen med ditt resonemang så borde vi inte tillåta brandmän, poliser eller andra som sysslar med räddningsinsattser så som havsdykare mm heller då de dagligen utför ett jobb där de kan både skadas och dö. (Faktum är att de löper större risk än dem som donerar sina organ.) Jag anser dem myndiga till att veta vad de gör.
Vi kan ju agre to disagre 🙂

Fast donera njure gör man ju för att mottagaren är sjuk det är väl inte riktigt samma sak. Donera benmärg är inte mycket värre än att ge blod så det är verkligen inte jämförbart.

Att donera en njure är ju för att faktiskt rädda livet på ngn. Att be ngn bära på en unge samt gå igenom förlossning för att ngt annat par är barnlöst och vill ha barn är inte jämförbart. Rätten till barn kommer INTE före en kvinnas kropp.

Man kan se det så här också: Om ingen ersättning betalas ut och någon vill vara surrogatmoder och om ingen ersättning betalas ut och någon vill donera sin njure – vad är skillnaden? Om nu någon vill utsätta sig för riskerna med graviditet och förlossning eller narkos och leva utan livsviktiga organ så är det väl upp till dem? Det är ju frivilligt?

Tack Natasja för att du tar upp det här!
Det finns så många sjuka fall angående surrogat att läsa om på nätet (så sjuka fall att jag inte ens vill ta upp de här)
Man skaffar inte barn som man skaffar ett djur! Barn är ingen rättighet, utan barn är något man får om man har tur (vilket de flesta har)
Kan man inte hantera sin barnlöshet på ett normalt sätt (utan att vilja utnyttja andra människor och deras kroppar) så tycker jag inte man kan hantera livet öht

När folk vill hävda att någon är emot homosexuella mäns rätt till att skaffa barn* bara för att den inte vill se en vidare kommersialisering av kvinnligt könade kroppar, eller menar att barn inte bör hanteras som handelsvaror, gör det mig halvt tokig. Det är liksom STOR skillnad på det och på att hävda att homosexuella inte kan få vara föräldrar pga ”ett barn behöver en maaaamma och en paaappa” alternativt något ännu värre argument.
Det är biologins att två cismän inte kan skaffa barn tillsammans, och det suger förstås för de som vill det men biologin suger för en hel massa personer. Surrogatmödraskap är inte lösningen. Kanske skulle det kunna fungera i de perfekta och jämlika världen (fast då skulle det förhoppningsvis snarare vara så att en singel som väldigt gärna vill ha barn kan gå ihop med ett par som vill det, och så kan de tre fostra barnet tillsammans…), men det är inte den vi lever i och här finns en massa maktstrukturer som påverkar.
Sen är det klart att om folk inte vill rösta på Gudrun som årets hetero utifrån F!:s inställning till surrogatmödraskap så behöver de inte göra det.

För egen del tycker jag att så länge det är ett avtal som ingåtts mellan två jämbördiga parter borde det inte vara ett problem. Jag vet fall där ett homosexuellt par fått barn genom insemination och en kvinnlig vän som var gravid och födde barnet. Modern är för övrigt med i barnets uppfostran, hon bodde med paret första året och de brukar t e x åka på semester, paret, modern och barnet.
Det ser jag inte som särskilt problematiskt och människors privata arrangemang i den stilen borde väl inte vara något lagstiftning kan hindra, det ser jag som allt för långtgående ingrepp i människors privata sfär.
Den springande punkten är jämbördiga parter. Så fort det kommer in pengar och fattiga kvinnor som betalas för att upplåta sin livmoder blir det genast mycket mer problematiskt och då blir det stor risk för utnyttjande.
Om äggdonation fortfarande är förbjudet i Sverige så är det ju väldigt märkligt att spermadonation är okej. En annan fråga men kom att tänka på varför det även där haltar i lagstiftning med slagsida mot män…

Fast det är ju helt olika saker, det är milsvid skillnad på att det konstant finns en kvinna i barnets liv som betraktas som barnets moder, mot att man åker till Indien och hämtar ett barn som någon annan har burit, betalar för det och åker hem. Tycker du inte?

Jo jag tycker ju det – det är ju därför jag påpekar att det är en skillnad på jämbördiga avtalsparter och när kvinnors livmödrar ”köps upp”. Men jag är inte mot surrogatmödraskap generellt. Jag är emot att utnyttja fattiga människor.

Processen vid spermadonation och vid äggdonation är lite olika. Äggdonation innebär mer besvär och möjliga komplikationer, vilket gör det till en känsligare fråga. Bland annat tas hormoner med potentiellt jättejobbiga biverkningar för att maximera äggskörden och extraktionen innebär ett ingrepp på donatorn. Donatorn kan behöva ta ledigt från jobbet för att vila upp efter extraktion, et.c. Man kan inte bara få ett privat rum där man klittrar loss ett ägg i en liten mugg och det är svårare att ändra sig i sista sekunden och improviserade ”privatdonationer” är i praktiken rätt svåra.
(Jag personligen hade kunnat tänka mig att donera ägg (nu är jag för gammal) om någon frågat, detta medveten om att det kan vara en mkt jobbig process.)

Jag förstår inte, om man inte själv kan få barn (eller pga andra anledningar) så brukar väl adoption vara förstahandsvalet? Finns ju otroligt många barn som skulle behöva ett tryggt hem (även om adoption i sig kan komma med liknande risker som surrogatmödraskap). Och varför anses barn vara en rättighet? Bara för att man levt i ett förhållande (etc etc) ett visst antal år får man inte automatiskt rätt till ett barn. Känns lite som det där med ”snälla killar”, stoppar de in ”snällhetsmynt” så ska de minsann få något för det också.

Jag säger inte det här som ett argument för surrogatmödrarskap men är det inte så att det flesta (alla?) länder som adoption sker ifrån inte tillåter två män att adoptera tillsammans?

Ja, adoption är det bästa alternativet (men det är inte heller någon rättighet)
Om man nu är så barnkär, varför inte ansöka om att vara fosterfamilj, stödfamilj eller ansöka om att arbeta med barn? (dagmamma t.ex.)
Jag tycker se mig märka att de som söker surrogatmamma har ett behov över att ”äga” barnet, jag har läst om många fall på nätet och blivit förvånad vilka människor som finns, som:
1. Biologiska föräldrarna får tvillingar där den ena har Downs syndrom, och tar då bara med sig det ”normala barnet hem, den med handikapp får surrogatmamman ta hand om
2. Biologiska föräldrar försöker tvinga surrogatmamman till abort då det visar sig att fostret har Downs syndrom
3. Surrogatmamman ångrar sig och behåller sitt barn hon fått med pappan till paret, paret erbjuds umgänge med barnet, men avstår, ”allt eller inget”
4. Dotter som föder barn åt sin mamma och hennes nya man, dottern ångrar sig och mamman säger då upp kontakten
5. Indisk surrogatmammma dör (barnet överlever) men paret tänker inte öht hur det går för den indiska surrogatmammans övriga barn, bara ”produkten” alltså barnet levereras
Finns fler fall, och i vissa delstater i USA får surrogatmamman inte ångra sig utan polisen kan ta barnet ifrån henne efter födsel, hur sjukt är inte det? Det finns fall där barn som fått veta hur de kommit till har sagt upp kontakten med sina ”föräldrar”, med all rätt anser jag

Jag håller med dig. Vill bara påpeka att det är väldigt svårt att bli godkänd som familjehem (=”fosterfamilj”) eller stödfamilj. Det ställs väldigt höga krav för att få bli det. Och alla kanske inte klarar av att ta hand om ett barn som sen tas ifrån en. Att jobba med barn – jättebra idé!

Vilka är kraven?
Fosterfamilj är väl bara en viss tid har jag för mig
Är man stödfamilj kan man få väldigt bra kontakt med barnet, nästan som en släkting eller extrafamilj (är det faktiskt)

Nja, jättehöga krav, det är inte min erfarenhet. Jag behövde familjehem till min dotter under en period pga sjukdom och det var snarare så att soc var tacksamma för att jag hittat en familj själv än att de ställde några krav på familjen. Det var en helt vanlig familj som det går dussinet på.

Det är mycket möjligt att jag blivit fel informerad. Du verkar ha bättre koll. Godkänns alltså ensamstående och samkönade par? Det var bra att veta, tack.

Word! Det finns sån uppdelning mellan löftena ”barn är en gåva” vs ”barn är en rättighet”. Ingendera speglar hur livet funkar och nånstans får man ju ändå tala klarspråk om att skaffa barn för homosexuella inte kan ske med samma självklarhet som för heterosexuella, utan att det jämt ska behöva göras till en värderingsfråga.

Jag håller inte riktigt med dig.
Jag kan förstå problematiken med surrogatmödraskap och att det finns en risk att det blir en ekonomisk fråga för kvinnor. Men jag håller med Lottsky om att så länge det är två parter som ingått ett avtal av fri vilja så borde det vara lagligt. Tänker att det måste ske en utredning (av exempelvis familjerätten) av både surrogatmoderns och de blivande föräldrarnas lämplighet innan, för att det inte ska ske på fel sätt.
Visst två biologiska män kan inte få barn på naturligt sätt, men de kan fortfarande ha en längtan efter att få barn och bilda familj. Det är idag vanligare för kvinnor som lever i samkönade relationer att ha barn än vad det är för män i samkönade förhållanden. I dagens samhälle finns ett moderskapsideal där idén är att kvinnor är det mest lämpade könet att ta hand om barn och att det är en kvinnas ”livsuppgift” att få barn. Detta tror jag bidrar till att homosexuella mäns möjligheter att få barn inte är något som anses som viktigt av samhället och att det därför inte är en fråga som prioriteras.
Visst, det är ingen rättighet att ha barn, men det finns många heterosexuella par eller lesbiska par som inte kan skaffa barn på naturligt sätt. Men som tack vare andra vägar kan få barn, ex. insemination för det lesbiska paret och internationell adoption för det heterosexuella paret. Varför ska inte homosexuella män få ta del av de möjligheter som finns?

Hur menar du att det inte finns fria val? Det finns kvinnor, som av egen fri vilja, kan tänka sig att ställa upp som surrogatmamma. Det är därför jag anser att det bör utredas noga innan, så att det så gott det går är säkerställt att hon gör det av ”rätt” skäl.

Jag tror att Jennie menar att fria val endast kan existera i ett vakuum. Så länge det finns normer, strukturer, social påverkan osv finns det inga val som inte är påverkade av den tid vi lever i. Vem skulle välja att supa ihläl sig, självmordsbomba sig eller riskera liv och underliv för att någon annan ska få bli förälder om det var helt fritt? Människor skulle inte välja såna helt uppåt väggarna tokiga saker då.
F ö tycker jag att man måste se till helheten när det gäller saker som surrogatmödraskap och inte bara fokusera på ”frivillighet”.

Exakt. Tack. För övrigt också ett av problemet med den rena liberalismen och problemet med marknadsekonomin.

Men nu finns det ju flera olika sätt även för penis+penis-par. Tex inseminering av tredje förälder eller adoption.
”Att det inte ses som viktigt av samhället” är för att det inte är viktigt för samhället att varenda invånare får barn. Det är inte synd om barnlösa på det sättet att de ska få frikort för människohandel. Det har inget att göra med att just homosexuella cismän ses som ovärdiga föräldrar -längtan efter barn trumfar inte människohandel.

Fattar inte resonemanget att det skulle vara en rättighet att få biologiska barn. Biologiska barn är inte de enda som behöver beskydd här i världen. Inga föräldrar har rätt till ett barn, men alla barn har rätt till vårdnadshavare.

Hej, jag vill mest påpeka att det är inte qx som skriver detta utan det är en debattartikel skriven av öppna moderaterna. Framgår visserligen om en klickar in sig på länken men inte i texten.

Men de som vill vara surrogatmamma då? Nu menar ja INTE kvinnor ur u-länder, de räknar ja för tillfället bort. Men de kvinnor (och män med livmoder) som lever i Sverige och kan tänkas sig vara surrogatmamma då? Jag skulle absolut kunna tänka mig vara det, men jag vill inte ha egna barn.
Givetvis är det fel att spela på någons utsatthet och fattigdom, men de som varken är fattiga eller utsatta, och som vill, varför inte?

Jag har hört att om det skulle bli lagligt att vara surrogatmamma så måste man först ha fött ett eget barn, vilket jag tror skulle vara ett måste för att det ska kunna genomföras på ett någorlunda bra sätt. För innan man har gått igenom en graviditet kan man omöjligt veta hur kroppen kommer att reagera på den och därmed svårt att avgöra om man tycker att det är värt det. En graviditet kan vara traumatisk. Min egen graviditet blev en chock för mig, jag höll på att dö under graviditeten, fick så mycket brister på olika ämnen att jag till slut fick en blodtransfusion i veckan. Höll på att förblöda under förlossningen, blev rullstolsbunden i månader och har nu tre år senare fortfarande komplikationer.
Innan den graviditeten kunde jag också tänka mig att vara surrogatmamma, men nu känner jag annorlunda. För mig hade det inte varit värt att gå igenom allt det för känslan av att ha varit snäll.
Man bör också fundera på vem som står för kostnaderna som en komplicerad graviditet eller förlossning medför. Om man är sjukskriven i två år efteråt på grund av komplikationer, ska surrogatmamman bara ta det inkomstbortfall som det medför eller ska föräldrarna till barnet bistå ekonomiskt? Och en sådan fråga blir problematisk då endast de med en relativt hög inkomst skulle ha råd med något sådant.
Det finns med andra ord många problem med surrogatmödraskap och jag tycker som många andra att barn inte är en rättighet även om det kan vara smärtsamt och sorgligt att inte få den möjligheten.

TACK. Jag är gay och transman och jag blir spyfärdig på andra homsexuella män som uppriktigt anser att de inte kan vara sexister, rasister eller transfober (trots att de ofta är alla tre) eftersom de är gay. Alldeles för få feminister talar om det, tycker jag, och det är som om vi gaymän får någon slags oförtjänt hedersplats inom feminismen?

Alltså en fråga. Är det på tapeten att det ska bli lagligt att betala surgatmamman? I så fall säger jag nej.
Men om det blir som i Storbritannien eller Finland där inga pengar får delas ut och att allt ska ske frivilligt, så ser jag inga problem. Blir samma sak som att det är fullt lagligt att donera en njure till någon, känd som okänd om du vill.
Fattar inte problemet. Har jag missat något?

Men utan ekonomisk ersättning till surrogatmamman så får vi då ytterligare ett obetalt kvinnoarbete. Ett till arbete som sliter på våra kroppar och tar av vår tid men utan ekonomisk ersättning, som vi ska göra för kvinnor ska ju vara goda och uppoffrande.
Nä! Jag vill inte att kvinnors kroppar ska vara till salu men om det av nån outgrundlig anledning skulle bli möjligt att anlita surrogatmammor i Sverige så ska de betalas multum för deras psykiska och fysiska arbete att vara gravida med några andras barn.

Fast om kvinnan ska få betalt så utför hon en tjänst och då bör hon ju inte kunna kräva att få behålla barnet om hon skulle ångra sig.

Fast är det inte skillnad att donera för att rädda någons liv och ”donera” för att släcka någons längtan?

Alltså nu menar jag sådant som går att donera fast man lever. Finns det något annat än en njure eg. Som man sjlälv påverkas av i ngn större utsträckning? Donera njure gör väl i princip bara familjemedlemmar också man kan ju inte ta emot vilken njure som helst.

Håller inte med. En vuxens längtan efter ett barn kan inte jämföras med en människa som har ett liv och kan räddas med ett för en frisk människa mindre viktigt organ. Ett av kraven för att få donera är att det inte får innebära en allvarlig risk för liv eller hälsa för den som donerar, något som jag inte anser att en graviditet idag uppfyller.

Anledningen är inte densamma men konsekvenserna är. Båda delarna kan medföra allvarlig sjukdom och död. Ditt påstående Ariel låter som taget ur luften. Att ta ut ett organ ur kroppen och att öht söva någon med narkos innebär ALLTID en risk och det finns inget sätt för läkarna att avgöra hur en person kommer klara sig utan en njure exempelvis eller för läkarna att garantera att personen inte kommer dö under operationen eller efteråt.
Eftersom argumentet här är att någon kan dö om den inte får någon annans organ undrar jag om du/ni donerat er njure eller annan kroppsdel? Varför inte i så fall? Det finns massor med människor som behöver era organ. Dessutom är det ju nästan riskfritt? Inte värre än att lämna blod i princip.
Nej, så enkelt är det förstås inte, men så enkelt är det inte för andra att donera sina organ heller. Det är bara så länge man pratar om det här teoretiskt som man kan anse att barn t ex ska få offra sig för sina föräldrar och syskon. Eller partners för varandra. Försvinner den ev känslomässiga utpressningen enbart för att det handlar om någons liv? Jag är ytterst tacksam att jag inte behövt ta beslutet huruvida jag kan rädda livet på förälder eller ett syskon. Med tanke på hur jag var i mina yngre dagar hade jag säkert gjort det och det hade definitivt inte varit värt att dö för, och jag är knappast unik.
Men de som anser att organdonation är bra tycker jag absolut ska ansöka omedelbart om att få donera ett organ.

Jag vet inte om du inkluderade mig i det där sista. Men jag tror absolut inte att det är riskfritt att donera organ. Jag tycker inte frågan om man frivilligt ska få vara surrogatmor åt någon nära vän är okomplicerad men jag tycker inte det är samma sak som att man tillåta donera njure eftersom det är skillnad i sak på att rädda liv och att ge någon ett biologiskt barn.

En annan Jennie: Nej det är inte bara familjemedlemmar som donerar en njure. I Sverige är det oftast så men i tex USA så finns det flera som donerar sin njure anonymt till någon som behöver det. Det sker alltså inte så ofta varken där eller här, men går gör det. Blir ju samma som att du tar emot en njure från en avliden. Den är oftast inte heller en släkting till dig.

WDF, du fyller i luckorna efter hur du verkar tycka att jag är -dum i huvudet. Min kommentar var inte så utförlig men please… Jag ställde själva grejen att någon vill så plutte-jätte-gärna ha en egen liten beeeebis med att brorsan är en zombie som inte vill dö men inte kan leva utan en njure. Det är stenhård koll på organdonationer. Först ska en matcha, sen ska en klara alla koller, sen måste en övertyga en kurator om att det är frivilligt i minst två omgångar så det är ju inte som att det ”bara är att göra” för att det är lagligt. Sen är det säkert problematiskt känslomässigt och risken för biverkningar finns alltid men håller inte med om att det är samma sak att rädda ett liv (om en nu vill det) och att vilja ha en alldeles egen liten shiny bebis.

Och angående att ställa sig i kö så nej jag skulle inte göra något sådant riskfyllt för någon jag inte känner. Men om det skulle bli aktuellt kanske för någon nära. Men det är svårt att svara på hypotetiskt. Donerar folk verkligen bort en njure till främmande?

En annan Jennie: ”Jag tycker inte frågan om man frivilligt ska få vara surrogatmor åt någon nära vän är okomplicerad men jag tycker inte det är samma sak som att man tillåta donera njure eftersom det är skillnad i sak på att rädda liv och att ge någon ett biologiskt barn.”
Men det är ju din ståndpunkt rent ”moralsikt”. Rent praktiskt så är det samma sak. Det finns det inget att tycka om.
Och vad ni gör som inte förespråkar surrugatmödrar är ju att säga till folk (kvinnor) att de inte är kapabla att fatta egna rationellt beslut. Jag tycker det är oerhört tråkig syn på ett helt biologiskt kön. Ja faktiskt lite nedlåtande. Det är att ta bort självbestämmandet över deras egna kroppar och vad de får göra med den.
Och jag och WDF är nog lite mer överens än vad det ser ut som, vi har bara kommit något olika slutsats. För jag tror nämligen att risken för att känna sig pressad att donera sitt organ till en släkting om alternativet är att den annars dör är oändligt mycket större än att någon ska känna en press på sig att bära ett barn till någon annan.
Jag tror dessutom att den som vill ha barnet har svårt för att ens be någon annan om att göra dem en så stor tjänst när det hela är lite av ett i-landsproblem att vara barnlös (för att utrycka det lite okänsligt)

Ytterligare en tanke: Nej, jag anser inte att gemene person är särskilt kapabel att fatta rationella beslut när det gäller känslomässiga frågor som levande organdonation och surrogatmödraskap.
Det kan väl tyckas nedlåtande fast jag utgår både från mig själv och andra och försöker se realistiskt på hur människor i allmänhet fungerar. Dvs, de är riktigt usla på att fatta rationella beslut. Jag med, jätteusel.
Här handlar det precis som Hmm påpekar om moral. För i praltiken är det ingen skillnad på att donera en njure och att låna ut sin livmoder. Båda innebär stora risker för den egna kroppen och båda innehåller en stor risk för känslomässig utpressning.
Det är dubbelmoral att vara för det ena men mot det andra, men det är ju så vi människor håller på så inget konstigt med det.

Nu ska jag säga att jag inte vet säkert om jag tycker att surrogatmödrarskap ska vara förbjudet om inga pengar är inblandad, men jag tycker fortfarande inte det är samma sak och därför inte heller att det är dubbelmoral såklart, men det är ju min åsikt =). Och ang att det är min privata moral. Det är min moral och många är överens med mig om det. Vi bygger väl mycket lagstiftning på moral? Ett bra exempel är djurskyddslagar. Där är det ju bestämt i vilken utsträckning djur får utnyttjas. De får födas uppnoch hållas instängda, men de få inte svältas. De får dödas men inte såras medvetet. Andra moraliska lagar är förbudet mot att köpa sex och körbudet mot narkotika ex.

Surrogatmödraskap i Sverige kommer sannolikt att skydda utsatta kvinnor i fattigare länder eftersom färre personer kommer vara villiga att betala för att åka över halva jorden för att skaffa barn med surrogatmamma. Det finns tex systrar och vänner till par av alla könen som redan nu väntar på att få vara surrogatmammor som sannolikt inte skulle se det som att de blir utnyttjade. Jag tycker att detta obalanserade motstånd är ett hån emot kvinnors förmåga att fatta beslut om sitt eget liv och sin egen kropp. Om en kvinna kan välja över sin egen kropp och om hon inte vill bära ett barn i sin mage, varför ska hon inte få fatta beslut om att göra det vare sig det är för att själv uppfostra det eller för att någon annan ska kunna göra det?
Ja, jag är för surrogatmödraskap men inte för betalning och jag ser det som en naturlig del av utvecklingen när det gäller olika fertilitetsbehandlingar och som en del i utvecklingen som möjliggör för de som inte har livmoder/ej fungerande livmoder att bli föräldrar.
Och nej, det är inte lätt att adoptera, köerna är långa och de flesta länder utesluter helt homosexuella och singelmän från att adoptera, även heterosexuella par med höga inkomster är långt ifrån garanterade att få ja. Det är sant att många barn inte lever med sina föräldrar men det betyder inte att de är tillgängliga för adoption av en rad orsaker.

Fast i den här frågan anser jag att alla kvinnor är på samma sida. Hur det än är så är det kvinnornas kroppar som utnyttjas, oavsett om det är kvinnor i det ena landet eller det andra. Man kan inte försvara ett kasst system med att förlägga problemet på annat håll.

Alltså detta!! Fick upp ögonen för hur hemskt surrogatmödraskap är när jag såg en föreläsning med Kajsa Ekis Ekman för typ fem år sedan. Sedan dess har jag knappt hört något om det. Tack för att du tar upp en viktig fråga! Faktumet att vit medelklass från väst som köper kvinnokroppar från fattiga länder är standard gällande surrogatmödraskap verkar vara okänt för många, de tror typ att det är någons schyssta kompis/syster osv som ställer upp…

Alltså, så bara för att man hållt sig till att knulla en och samma person i kortare eller längre tid så anser man sig ha rätt att ta makten över en annan person i 18 år? När har man någonsin ”rätt” till ett barn?! De flesta borde inte ens få skapa egna. Som sagt, världen är full av miljontals föräldralösa barn som behöver ett hem. Ta någon av dem istället, så slipper ni bråka om surrogatmödrarna, och lidandet i världen kanske minskar istället för ökar.

Emma Hå: Vet du i praktiken så håller jag med dig helt och hållet, men i realiteten så är det oerhört svårt att få lov att adoptera.
(Egentligen så tycker jag att mänskligheten borde minska till hälften i antal av vad den är idag, med det är en något annan fråga 🙂 )

Jag är EMOT surrogatmödraskap!
Men det är väl i princip omöjligt för två män att adoptera? Vilka värdländer godkänner det? Väldigt svårt, för övrigt att få adoptera, ställs väldigt höga krav.
”Ta någon av dem”? Seriöst? Ta? Herregud… Inte riktigt så enkelt, va…

Jag håller med om att mäns (oavsett sexualitet) utnyttjande av kvinnokroppen är ett kvinnoförtryck. Men glöm inte att personer i samkönade förhållanden utsätts för homofobi, som bl.a. tar sig i uttryck att de anklagas för att inte kunna vara bra föräldrar. Att kritisera surrogatmödraskap innebär såklart inte att man automatiskt utövar homofobi, men det kan vara bra att tänka på hur man uttrycker sig och också försöka förstå den delen av det hela.
Jag tyckte inte att artikeln var vidare bra, och jag håller inte med, men jag förstår att många främst homosexuella män genast känner sig osäkra när surrogatmödraskap kritiseras eftersom det så ofta bottnar i homofoba antaganden om att de pga sin sexualitet inte kan bli lika bra föräldrar.

Hör inte till ämnet men jag gick faktiskt bara in på din blogg för att se vad du skrivit om svt’s nya barnsång? 🙂 Nyfiken på vad du tycker.

Gud vilket svårt ämne känner jag! Har läst igenom alla kommentarer nu och jag kan inte komma fram till vart jag står i frågan.
Å ena sidan är jag för surrogatmödraskap (och organdonation) då jag har ett nära samkönat par som så gärna vill bli pappor. De hade först tänkt åka till Indien och förverkliga detta, men vad jag förstått så blev det olagligt. Så nu är det USA som gäller. Det viktiga för dem är att de ska vara de enda ’lagliga’ föräldrarna. I Sverige tex. får ju inte surrogatmamman avsäga sej mödraskapet. Jag tror att de dels är rädda för att bäraren ska ångra sej under loppets gång och dels vill de helt enkelt inte ’dela’ barnet med nån.
Å andra sidan är jag emot det då jag inte tycker det är rätt att ’bestämma’ över någon annans kropp, att köpa tillgång till den liksom. Det innebär ju ganska stora uppoffringar; kroppsligt, emotionellt, tidsmässigt. Har du inte den biologiska möjligheten så är det liksom inte ditt rätt att få barn.
Sen tycker jag ändå att det är skillnad på att bära ett barn och att ge ett organ. Okej, båda påfrestar kroppen men det ena räddar ett liv, det andra tillfredsställer ett (egocentriskt) behov.

Magdalena: Eller så ser man på det som att det ena räddar ett liv och det andra skapar ett liv. Då blir det inte så stor skillnad, eller?
Man skapar det bara inte åt sig själva utan man hjälper någon annan att få ett liv skapat när de själva inte kan. Varför är det mer rätt att skapa liv till sig själv för att man kan, än att skapa ett åt någon som inte kan?
Jag tittar på ett program som heter typ, ”Little couple ”. De handlar om två kortväxta personer, (dvärgväxta för att vara tydlig) där det innebär livsfara för henne att bära ett barn, så de har hittat en surrugatmamma som mycket gärna hjälper dem. Ingen släkting utan de har gått genom en förmedling om jag förstått det rätt.Tycker du att de inte ska få det?
Känn inte att du behöver svara mig. Svåra frågor det här. 🙂

Fast det finns ju redan sååååå många skapade liv som behöver en tryggare uppväxt än vad de har idag. Varför är det biologiska så himla viktigt?

Pernilla: Så varför adopterar inte alla då? Även dem som kan få barn? Ställer du samma krav på dem som kan få barn? Om inte så är du inte rättvis.
PS Jag håller dock i princip med dig. Jag tycker att alla borde skaffa färre barn. Men så går inte debatten, utan att få barn anses som en mänsklig rättighet. Betänk om jag sade att om du inte kan försörja sitt barn själv så ska du inte skaffa några. Kan du höra ramaskriet då? Fattiga har rätt att få hjälp med barn, men inte dem som har fysiska hinder. Rättvist?

The real Hmm: Ja, jag förstår hur du tänker tror jag. Och jag tycker nog ändå att det är okej när det sker helt på frivillig basis från surrogatmammans sida, utan ekonomisk vinning. Att vilja hjälpa kortväxta/homosexuella/andra barnlösa är ju jättesnällt.
Det är nog mest fallet med Indien jag sätter mej emot. Vad jag förstått (men jag kan ha fel, tror inte det dock..) är det fattiga kvinnor som gör detta för pengarnas skull. Och då blir det ju att andra köper deras kroppar mer eller mindre.
Som nån sorts slutsats; för mina kompisars skull är jag väl ändå för då. Jag vet ju att de kommer bli superpappor om/när det väl sker.
F.ö. såg jag ett program från Storbritannien för några år sen om en kvinna som gick igenom sitt sjunde(!) surrogatmödraskap och det var väl fint av henne, men kan ändå inte låta bli att fundera på om hon var helt frisk. Men det kanske är jag som är fördomsfull bara..?
Sorry för lite rörigt ”svar”. 🙂

Ha ha, såg samma program tror jag. Vet inte hur hon mår men jag tänker lite samma tankar på den religiösa familjen i USA med eget program. ”19 and counting”. De har alltså 17 barn och tänker skaffa fler! 😯

En lösning kunde ju vara att lagen inte begränsade föräldraskap till 2 personer. Utan till 3-4 föräldrar.
Ex:
1 kvinna som kanske inte är intresserad av livspartner ihop med ett manligt gaypar, 3 legala föräldrar
2 gaykvinnor och 2 gaymän, 4 legala föräldrar
2 gaykvinnor och en man som är ointresserad av en livspartner, 3 legala föräldrar…
Ja ni förstår kanske tankegången?
Jag hade själv lätt delat vårdnad om ett gemensamt barn med ett gaypar. Biologiskt som adopterat. Bara vi har någorlunda samma synsätt på uppfostran och värderingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *