Kategorier
feminism & genus

Det var lättare förr. Fast var det verkligen bättre?

Ibland känns det som att jag bara vill skita i allt och anpassa mig till världen och alla normer. Ibland orkar jag inte vara en förebild och jag orkar inte vara medveten. Ibland känner jag att jag bara vill raka benen och dra på mig ett par höga klackar. Ibland vill jag bara trycka på mig smink och parfym och pynta mig och vara sexig och vän och behaglig. Som en riktig kvinnokvinna.


Ibland vill jag bara vara den där glada, snygga, kåta tjejen som inte är så jävla jobbig och bråkig hela tiden. Det vore så jävla enkelt att bara ge upp. Ge in.

Jag saknar blickarna på stan och komplimanger från främlingar, eftersom jag aldrig lärde mig hur man söker bekräftelse på annat sätt eller att man inte behöver söka bekräftelse utifrån överhuvudtaget för jag lärde mig ju aldrig att älska mig själv. Jag lärde mig ju att mitt värde berodde på andras godkännande.

Känslan är övermäktig ibland.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

61 svar på ”Det var lättare förr. Fast var det verkligen bättre?”

Jag tycker du är så himla modig som vågar vara "jobbig och bråkig". Jag kämpar själv för att våga vara det, och jag vågar allt oftare. Men minst lika ofta är jag den snälla, väna tjejen som inte vågar säga emot. Men det är tack vare dig som jag vågar vara jobbig allt mer.

Mmm, känner igen mig allt för väl.. men ifall ingen skulle kämpa blir det ju aldrig någon förändring – vi behövs allihopa! 🙂

Jag känner igen mig i dina tankegångar. Just idag är jag så väldigt trött på att, i min sociala sfär, hela tiden behöva stå längst fram i ledet och försöka föra en vettig upplysning om hur snedvridet allt är. Jag är dessutom känslig för kritik så allt motstånd tar liksom extra hårt och jag känner ibland för att "rätta mig i ledet" och hålla käften. Det är så ansträngande att behöva "bråka" för jämnan.

Tur att det inte behöver kännas såhär jämt!

Jag tycker att du får massor bekräftelse här i bloggen. Kommentarsfälten är ofta fyllda med människor som ser dig och som ibland bekräftar dina åsikter och håller med, ibland såna som freakar ut och går till personangrepp.

Vare sig de håller med eller inte har de ju bekräftat dig som person, de vill antingen förändra dig eller hålla med dig.

Man kan ju göra sitt val, antingen kämpa i det offentliga ljuset för jämlikhet och lika värde eller så gör man som jag, är en god förebild i min lilla värld och uppfostrar ett gäng ungar som inte begränsas av vilket kön de har utan efter sina personliga förutsättningar. Du har valt att "sticka ut näsan" och vara en offentlig förebild. Jag förstår att det många gånger är jobbigt för fy sjuttsiken vad skit du får ibland. Försök att vända de negativa kommentarerna till nåt positivt. Du har väckt starka känslor och då har du oxå skapat förutsättningen för en förändring i långa loppet hos gnällisarna.

Det är ingen som kräver av dig att du ska stå på barrikaderna utan beslutet är ditt. Om det tar mer kraft än det ger kan det vara bra att backa ett tag. Kan ju vara så att när dina barn är lite större har du mer energi att ta den offentliga fighten. Det kanske är läge att jobba med din självkänsla och backa från offentligheten lite så att du kan ta ännu mer fighter utan att dras ner i skiten. Huvudsaken är ju att du följer ditt hjärta och gör dig lycklig. Det är ju det viktigaste du kan göra för dina barn. Att visa att du tar medvetna beslut för att leva det liv du väljer. Vara en god förebild.

Jag förstår och känner igen det där. Jag är ganska ny på det här, jag har läst din blogg ett bra tag och jag håller med om det mesta och blir ganska chockad när jag ser hur andra tänker. Allt som du skriver om är egentligen självklarheter. T.ex. tog jag upp det jag skrev i bloggen med min mamma (Tack för kommentaren förresten, jag började skaka, du är ju min bloggidol ;O) och hon förstod inte alls varför jag inte tycker att man ska tacka när någon kommenterar ens utseende, och höll inte med. Till slut orkade jag inte säga emot längre och så känner jag med andra saker som man tar upp med andra, eller som helt enkelt kommer upp i samtalet. Jag förstår andras tankesätt, för jag tänkte likadant för ungefär ett år sedan, men nu när jag (du) har lärt mig vill man ju sprida det vidare, och det blir så frustrerande när de andra bara vägrar lyssna, ta in och bry sig. Flera gånger har jag tänkt "Shit, jag pallar inte, hur fan orkar Lady Dahmer!?". Du är otroligt stark, och det är bra att du inte låter såna människor påverka dig för mycket. Jag tänker inte ge upp. Jag ska sprida ordet vidare och jag tänker inte sluta förrän jag dör. Typ ^^

Tack för din blogg, LD! Och för alla dina kloka ord. =)

Varför inte göra både och? Gudrun Schyman gör det med framgång, sminkar sig, har högklackat och samtidigt är hon en radikal feminist. Det ena behöver inte utesluta det andra, att vilja vara vacker i andras ögon hör till vår instinkt, utan yttre attraktion så skulle inte fortplantningen gå så bra heller 😉

Lady Dahmer, Hade du gett upp hade jag nog följt efter och gett upp.. DU fick mig att våga slippa på de "måsten" för att behaga karlar och framför allt folk med hårfobi.

Jag har inte rakat ben sedan snart 2 år och det är tack vare dig, ibland känner jag lite "fan-hur-gör-jag-nu?" när jag vill använda kjol.. ska jag våga va orakad i kjol? så långt har jag inte kommit, men shorts på somrar orakad brukar jag göra. ingen skam, bara frihet..

Jag har inte heller förlorat min karl. ibland vill jag skita i allt och plocka ögonbryn, armhågor, ben, och behaga folk å va sexig för dom som säger man är riktig kvinna. men jag står fast på att det är en riktig kvinna som vi ser ut nu, vi är fina.. Ge inte upp.

Tänkvärt… Men samtidigt varför inte bara raka benen om DU vill det? På något vis såg jag detta inlägg komma efter Oskars svar i frågestunden.

Man kan ju iallafall beundra dig för att du som många skriver "sticker ut näsan" men är det alltid för att du vill? Kan man inte vara både och? Göra både och? Ha high heels men för att det är KUL och inte för att se kåt ut??

Jo man kan det =)

Visst vore det lätt. Att få komplimanger och visslingar när man går på stan för att man har djup urrigning, få 50 likes på sin profilbild på facebook för att brösten syns mer än ansiktet. Jag vill ibland bara ta på mig en kort kjol trots att det är -10 grader och ett par högklackade skor trots att jag hatar att gå utomhus i högklackat, sminka mig en halvtimme och fixa håret i tre kvart, sen gå ut på stan och njuta av blickarna och visslingarna som tillhörde min vardag i 15-19-årsåldern.

Men vad är det värt? Varför ska jag vilja se bra ut bara för att behaga andra och därför få dem att ge mig komplimanger, och därmed får jag bekräftelse? Det är bara ytliga komplimanger, därför bara ytlig bekräftelse. De uppmuntrande blickarna när jag står på scen och sjunger eller föreläser, eller när jag spelat en match, betyder flera tusen gånger mer. När en kompis säger att jag är pålitlig, stark, modig etc mår jag bättre än jag någonsin skulle göra än om någon berömde mitt utseende. Jag vill inte reduceras till ett utseende! Jag vill att min personlighet ska sticka ut mer än mitt utseende.

Och jag sminkar mig ibland och klär mig bara i sånt jag tycker är fint. Men det är för att jag vill känna mig fin. När jag känner mig ful vill jag bara gömma mig och aldrig visa mig ute. Men eftersom jag mår bra av att känna mig fin och det räcker med att lägga ner lite extra tid på kläderna är det värt det. Jag klär mig för min egen skull, inte för att få bekräftelse.

Jag förstår dig! Jag däremot "pyntar" mig ibland men jag tycker också att det ska vara okej för alla att göra om man vill. Kille som tjej ska få sminka sig, raka sig eller låta bli det om det vill. Däremot har jag slutat fixa mig för att känna att jag borde, till vardags när jag hellre vill lägga tid på annat. Men till festligare tillfällen tycker jag det är roligt! Jag älskar smink, det är så kul när det är otvunget. =) Men i övrigt håller jag med dig, det är jobbigt att vara den där "genusmänniskan". Man har aldrig den där gemenskapen som jag tycker könsstereotypsdiggare har. Problematiserar man deras "rosa är för flickor"-prat så har man liksom satt en kil och är stämningsförsöraren. =/

Ja, det var lättare förr men nej, det var inte bättre så keep it going =)

Nått jag saknar är att helt lugnt och stilla kunna titta på tv utan att analysera sönder allt – mycket av det jag gillade förr ser jag nu med avsmak. Men jag skulle inte vilja byta min medvetenhet mot någonting i hela världen!

Ibland går det lätt och ibland är det asjobbigt men en sak e jag rätt säker på och det är att det bara blir bättre och bättre.

Christina: ja, ett superförslag! Kvinnlig kåthet skulle jag jätte gärna vilja läsa om här.

Min spontana reaktion: NEEEJ, för helvete NEEEJ! Du får aldrig sluta…nu när jag äntligen hittat hit och blivit sjukt inspirerad inför mitt kommande yrke som gymnasielärare. Jag behöver ju dig o ditt förhållningssätt att leda in mig på rätt spår i en omgivning av utseendefixing o gammalmodiga åsikter. Som trebarnsmorsa är din blogg givande för att bli en ännu bättre mamma, dessutom. Du är helt underbar – sluta aldrig. Min andra reaktion var att jag håller med många andra, man kan inte alltid vara på topp/orka allt. Känn inte för hög press, vi är alla människor och det är förstående att orken tryter i den mer eller mindre aktiva kampen under livets gång.

En sak till – om du blir utbränd är du inte till nytta för någon så ta en paus när du känner att det behövs (helt utan dåligt samvete!).

Jag kan förstå hur du känner, och oavsett om du bett om det eller ens vill det är du ju lite (eller mycket kanske)av en förebild, en ikon, för feminister, för unga tjejer, för alla oss andra haggor med för den delen. Kanske känner du att det förljer med krav då, krav på att du hela tiden måste vara Lady Dahmer, som inte sminkar sig(jämt/ofta), som inte är sådär vän och übersexig, som inte rakar benen. Men jag tycker du ska göra det du känner för, det är väl ändå det allt handlar om, tills stor del, att få vara den man VILL vara, på det SÄTT man vill.

Jag tex kan gå i flera veckor utan smink, utan att raka benen, utan att raka mig under armarna, för att sedan få ett rygg, raka, sminka,fixa,känns mig sådär snygg o kvinnlig, och sen skita i det igen. Allt efter behag, hur jag känner det. Tycker inte du ska/behöver/måste göra avkall på sånt om du inte själv vill. Du måste ingenting. Men, det visste du väl redan?;-)

Jag förstår hur du känner – och du FÅR känna så 🙂 det är inte olagligt – inte ens om man är självaste Lady Dahmer. Jag känner väldigt ofta att jag skulle vilja vara någon helt annan. Men nu på sistone har jag börjat bara vilja vara: MIG. Att man några dagar inte har ork eller lust och vill bara skita i världen det är bara mänskligt! lotsa love!

Varje gång jag själv går ner i en svacka och bara vill raka mig len och sminka mig fin, går jag in här och läser om varför jag valt att göra som jag gör.

Du är en så stark och underbar människa! Hoppas att du orkar vara så fantastisk du kan vara, så gör jag det också! C:

Varför inte göra det? Jag tycker inte på något sätt att du sviker dig själv genom att göra och se ut som du för tillfället vill.

Jag förstår att du vill vara sann mot dina värderingar och inte falla för normer, men handlar allt verkligen om det? Låt dig inte begränsas av vad andra tycker vare sig åt ena hållet eller andra!

Är det inte så att mycket av blickar kommer när man känner sig trygg, glad, kåt, fin eller vad det nu kan vara, när man är nöjd och stark i sig själv och utstrålar det? När man känner sig missnöjd och är "jag mot världen" och tror att eventuella blickar är nedvärderande eller studerande, så får man inte så många uppskattande blickar heller.

Med uppskattande blickar menar jag INTE de blickar man drar till sig i höga klackar, kort kjol, mycket smink och djup urringning. Det är en helt annan sort. Jag menar uppskattning, nyfikenhet och intresse som inte nödvändigtvis grundar sig i "japp, dig kan jag knulla nu på en gång".

Det finns mer, det kan vara både och, måste inte alltid vara det ena eller det andra, svart eller vitt..

Sådär känner vi nog alla ibland, vi som försöker låta bli att göra oss till. Det är bara skönt att du skriver om det. Det är därför vi gillar dig, för att du är operfekt precis som vi andra.

Att jobba på sin självkänsla har hjälpt mig mycket. Skrev bl.a. om Mia Törnbloms böcker häromdagen och om boken där en skriver sånt man gjort bra osv. http://tantmango.se/?p=2252 Kan kännas skittöntigt med det funkar ganska bra. Och min egen idé att sätta upp lappar överallt med positiva saker om mig själv som jag vet att jag behöver nöta in i skallen. Försöker skriva om hur en gör för att må bättre och vad som funkat för mig. Hoppas det kan hjälpa andra.

Det jag gillar mest med din blogg – det är att du är så fantastiskt motsägelsefull.

För vem skapar inte normen om vad en "riktig" kvinna är – om inte du? eller är du ironisk när du skriver så där? Ja, det är du väl i viss mån. Men jag tycker jag läst dig skriva liknande saker förut och någonstans ”känns” det som att det finns en längtan där under ytan. Jag kanske har helt fel men det är så jag tolkar det.

Men vem bestämmer egentligen vad som är ”snyggt”? Kanske man kan skapa ”snygghet” precis som man skapar kön?

Låt mig förklara:

För några år sen sa min man (som då var min pojkvän): "Du skulle varit med, Agnetha, H's tjej var med och hon var så jäkla snygg!".

jag frågade: "vaddå snygg – är hon lik mig eller?"

Nej, det var hon inte. Efter att ha "surrat" om saken en god stund visar det sig att hon ser ut som en "klassisk" fotomodell. Allt annat än vad jag, som är "kort-tjock-ruffsig" gör.

Att se ut som tjejerna som är med i HM's katalog kanske är att vara vacker – estetiskt tilltalande. Men det är skapat. I mina ögon är verklig skönhet naturlig. Okonstlad och stolt. Det är säkert många av de tjejerna också. Men inte i katalogen.

Du skrev för ett tag sen att "utseendet falnar med åren" eller nåt sånt. Vem har bestämt det? jo, det har du varit med och bestämt när du skriver så.

Jag har människor i min närhet som blivit "bättre" med åren. kanske för att de slutat anstränga sig och förlikat sig med vilka de är och gillar det?

Så länge du tänker att du skulle vilja vara "en sån där" – så är du med och skapar normen.

Varför får "såna där" blickar och inte du? För att du inte är vacker? eller för att "någon" har bestämt att det "bara" är en viss typ som duger.

Ett av Sveriges mest framgångsrika ponnystuterier har följande citat på sin hemsida: "jag älskar inte hästarna för att de är vackra. De blir vackra för att jag älskar dem".

Nu har jag en ledsen bebis i famnen så jag läre sluta. Återkommer.

Är det inte ett förtryck att låta bli att raka sig om man vill? Det det handlar om egentligen är väl att våga göra det man själv vill. Och att göra det för sig egen skull…

Själv har jag inga planer på att raka mig och stör mig inte på folk som gör det. Däremot stör jag mig på när folk gör det för att de tror att de måste. Och inte gör det för sin egen skull. Jag tycker det är konstigt och bökigt att raka sig men vill folk meckla med det så är det deras val.

Fast jag förstår inte riktigt… Om du nu vill sminka dig, fixa dig, klä dig på ett visst sätt för din skull, varför gör du det inte? Vad har det med dina åsikter och värderingar att göra? Självklart ska man inte behöva känna att ens värde sitter i det yttre eller att man bedöms efter det, men att för sin egen skull känna sig snygg eller fräsch- så varför inte? Jag förstår givetvis grejen med att t ex inte raka sig för att inte rätta sig efter normen osv men om man känner att man är tillräckligt upplyst ändå och är medveten om de strukturer, normer och problem som finns, så har väl rakning eller icke rakning ingen betydelse? Jag tycker inte att varken mäns eller kvinnors utseende och vanor kring detta har något att göra med vilka värderingar man står för.

/ 30 hp i genusvetenskap och rakar benen och sminkar mig varje dag- det funkar! 😉

jag tror inte att jag skulle må bättre av att återgå till den utseendekarusellen Tvärtom. Det handlar inte om att bara göra det man vill utan att rannsaka sig själv och reda ut VARFÖR man vill det man vill och vad det har för konsekvenser.

Hela den här resan är ju en väg till att sluta bry sig så mycket om mitt yttre och att lära mig leva med mig själv utanför den ytliga bekräftelsen. Att återgå till gamla beteenden skulle bara vara kontraproduktivt.

När jag var barn fick jag mitt "godkännande" genom att vara bättre än både kill- och tjejkompisar på tv-spel 🙂 Tjejkompisarna brydde sig inte, men killarna tyckte det var kul (förutom några som blev sura och skyllde på att jag haft tur). Vet inte hur man skulle ha blivit "godkänd" av tjejerna egentligen. Lärde mig aldrig det.

LD: men, nu känns det som det måste vara antingen-eller? Eller missuppfattar jag dig nu? Jag VET ju hur du brukar resonera, så antagligen misstolkar jag dig nu, men när du skriver "återgå till den utseendekarusellen" så känns det som att du antingen måste vara osminkad(ok, jag vet att du sminkar dig ibland),hårig och "okvinnlig"(vad nu det är), eller superfixad, "superkvinnlig",med höga klackar,urringning etc. Jag VET att du medvetet väljer bort för att INTE vara en peoplepleaser -det gör jag med ofta, men det måste ju inte bli så extremt för att man väljer lite smink eller att raka benen nån gång då och då. För egen del VET jag ju att jag kommit långt, jag känner ju inte att jag måste raka mig, måste sminka mig. Jag tycker oftast att jag är vacker ändå(men har dåliga dagar), vilket inte var fallet när jag va yngre. Däremot ska man ju inte förändra sig för någon annans skull, du ska inte behöva känna att du måste raka dig, sminka dig, klä dig på ett visst sätt för att få de där blickarna, från omgivningen eller din man för den delen,och det är väl det som är den svåra biten; "varför vill jag det här?" lixom. Nåväl, jag svamlar som vanligt, men du hajjar va?:-)

Jag går igenom en sådan period just nu.. Det är svårt ibland att känna sig värdefull när man inte har någon i ens närhet som ständigt kan ge bekräftelse på det.

För mig har det med tiden blivit viktigare att få bekräftelse för mina inre egenskaper än utseendet. Och då helst från killar.. Om någon säger att jag är intelligent, klok, rolig och/eller har talang har det gjort min dag.. Men jag vill inte behöva vara beroende av att höra det från någon annan för att känna så. Jag vill kunna känna det själv.

Hur vet man att man besitter alla de bra egenskaperna ovan om inte människor utifrån ger bekräftelse på just det? Det är en fråga jag ställer mig varje dag, och fortfarande inte har hittat svaret på.

Jag rakar mig & rakar mig inte.

Jag sminkar mig & sminkar mig inte.

Jag klär upp mig & klär inte upp mig.

Jag gör inget för någon annans skull. Jag är orakad om jag känner för det, jag rakar mig när jag känner för det, jag sminkar mig när jag känner för det. Jag går i obehagliga klackskor (vääääldigt sällan) om jag nu känner för det. Eller gympaskor, mys byxor eller tajta jeans.

Bara för att man klär upp sig betyder ju inte att man gör det för någon annan. Och självklart inte heller om man klär ner sig.

Nej det är inte lättare, det är ju en jäkla massa jobb med att bli den där Kvinnan med stort k, hålla på mecka med kroppen, bära obekväma kläder som håller in här o trycker upp där, bespruta sig med parfym osv. "Man föds inte till kvinna, man blir det" för att citera Simone de Beauvoir.

Men jag undrar, vem straffar dig om du gör detta någon gång, "syndar" och pyntar upp dig? Det är teater, visst, men so what?

Är du inte lite väl hård med dig själv, det behöver väl inte va "kört" för det, meddetsamma tillbaka i bekräftelsekarusellen där det ska göras typ varje dag, eller?

Är det så kickgivande med ytlig bekräftelse?

Mera än t.ex den djupare bekräftelsen i att man är bra på det man gör, som du, driver en framgångsrik blogg där du inspirerar och berör massor med människor med din klipska hjärna?

Sen ska man ju inte göra misstaget att låta andras uppfattning om en bli viktigare om uppfattningen om sig själv. Du duger precis som du är! Man är ju värdefull oberoende vad andra tycker, och oberoende vad man presterar också 🙂

Nina – jag känner också lite det där, även om jag har svårt att erkänna det, ett intelligenskomplex, jag vill bli uppskattad för mina inre egenskaper och blir bara less på ytliga komplimanger.

Är lite rädd för att betraktas som dum i huvudet av någon orsak.

Jag vill bli älskad för min hjärna helt enkelt 🙂

Men jag jobbar på att känna lugn i mig själv och inte behöva yttre bekräftelse öht, att känna skitsamma vad folk tror, man känner ju sig själv bäst. Självbekräftelse.

Nog kan man vara glad, snygg och kåt-och raka benen-som feminist-jag tycker inte det är motsägelsefullt. Glad är ju fruktansvärt viktigt att vara-men visst kan det ibland ta lite på glädjen när man känner att man lever i en värld som är snedvriden.

Själv blir jag helt sänkt när jag glor på tv m min sambo och de visar unga barbröstade tjejer-de är allt som jag inte är-då vill jag göra slut och aldrig ha med män att göra mer…för jag är väl medveten om att jag inte tillhör kategorin ung snygg storbröstad som hela världen säger att en tjej ska vara….för det är en sjuk värld vi lever i, där småflickor könstympas, gifts bort, föder fler barn än deras kroppar klarar av osv-men om du inte är glad så måste du fråga dig varför-och varför skulle du bli gladare av att raka dig och dra på dig stövlar med höga klackar…för att du gillar det eller något annat?Gör det dig mindre jämställd? I praktiken? Jag rakar mig, men det gör jag med eller utan man-för att jag vill (DOCK EJ BENEN) jag gillar inte hår under armarna. Din glädje är dock viktig att du lever ditt liv lyckligt är om något ett sunt jämställdhetstecken.

Jag gör frukost till min sambo varje morgon, oftast får han det på sängen….och jag gör det inte för att jag är kvinna utan för att jag älskar honom och blir glad över det. Men jag lever ett fritt liv, ovanligt fritt för att ha barn och relation, för det ger jag inte avkall på. Iblad är det faktiskt svårt att veta var gränsen går.

Tycker personligen inte att du går tillbaka till det gamla för att du ev börjar sminka dig eller klär upp dig då och då, vad är fel med det? Varför är det fel att ibland känna sig extra fin? Jag kör alltid au naturale typ, sminkar mig inte ofta och klär upp mig MEN ibland gör jag och då är det roligt just för att det inte är så ofta 🙂

Du får absolut inte ge upp. Om du bara visste hur mycket du förändrar och förbättrar. Du är en otroligt bra förebild och la du av nu skulle många göra samma sak.♥

Det är "naturligt" att människor vill ha bekräftelse från omgivningen, både för det inre och yttre. Problemet med det hela är att många kvinnor upplever att om de inte får bekräftelse för att de är attraktiva ytligt sett så faller hela självbilden. Jag har själv varit där.

Det viktigaste är att man inte ser ytlig bekräftelse som det viktigaste av allt, att det är skit samma som man går ut utan smink ibland eller att det är ok om alla inte tycker att man är snygg. Att man kommer ifrån utseendeHETSEN.

Sedan kan man ju spendera hur mycket tid som helst på sitt utseende om det nu är ens intresse, så länge det inte blir ett tvång och en livsnödvändighet. Och att man som kvinna kanske trivs med att se "kvinnlig" ut, det är vi ju påverkade till från födseln och att helt radera bort den känslan är ju inte så lätt direkt. Dessutom tycker jag inte att vi kvinnor ska skuldbelägga oss själva för det, det är ju inte vårt fel att samhället är så jävla skevt och att vi har indoktrinerats.

Själv har jag varit feminist sen jag var 14, och jag trivs med att se kvinnlig ut, och jag vill att folk i allmänhet ska tycka att jag är snygg, även om det inte är det viktigaste. SAMTIDIGT är jag den som "jämt tjatar om genus", bråkar, ifrågasätter normer osv.

Jag tycker att man som kvinna kan raka hela kroppen, ha högklackat och sminka sig varje dag om man så vill, så länge man inte anser att det är något som kvinnor "bör" göra, eller att de som bryter mot normen är konstiga eller gör fel. Sedan kan man se det som en feministisk handling att aktivt bryta mot en norm. Men där är det ju man själv som bestämmer vad man vill göra.

Jag tolkar det som att det inte handlar om huruvida du rakar dig eller inte, eller att du vill raka dig och sminka dig osv, utan att det är så jäkla jobbigt att alltid vara den som sticker ut och strävar emot och som så många andra tycker är jobbig och konstig och osexig. Eller projicerar jag nu;-)? För det är ju så sköööönt när man bara passar in och glider med. Så lätt. Ibland försöker jag- jag tror att min partner känner precis som Oskar, att det är lite pinsamt när jag diskuterar lite för hätskt på "trevliga samkväm". Men jag KAN inte, jag blir ju så jävla ARG hela tiden.

Det beror såå mycket på vilket sammanhang man är i- och du är ju nu offentlig, så alltid i ett sammanhang där du är jobbig. Såklart att det är tufft. Men hellre banka pannan blodig mot andras fördomar, än att gnagas sönder på insidan.

I know that feeling!

Det där har jag faktiskt funderat på med dig, om du någonsin känner så. För jag inser ju att det måste vara ett otroligt jobb att orka hela tiden, vara stark, vara den förebild du är för så många.

You're only human.

Varför inte bara gå efter hur du känner och vill? Ditt utseende behöver ju inte påverka dina åsikter och ditt driv? Kör rakat, make och klackar ett tag om du känner för det med låt det sen växa och go natural när du tröttnat. Och vice versa… I slutändan handlar det väl om hur du själv får dig att må? Man är väl sig själv närmast? 🙂

Jag tycker inte att du ska behöva välja. I små doser kan det väl vara glädjande för dej. Jag tycker inte att det är dåligt.

Något jag däremot tycker är dåligt är de som kommenterar här i stil med "NEEEEJ, du FÅR inte ge vika för om DU gör det så gör JAG det! Du är ju den jag ser upp till!!!". Snacka om att inte ta sitt eget ansvar. Jag tycker att det är ganska hemskt att lägga den bördan och det ansvaret på dej, även om du "bett" om det genom att vara så publik i och med din blogg.

Du får naturligtvis göra PRECIS som du vill.

Jag har haft diskussioner med mig själv om att förändra mig som person, främst till utseendet. Jag har tänkt att "klart jag ska raka benen" och "varför har inte jag smink som alla andra" och haft väldigt svårt att förklara för mig själv varför jag inte ska börja med allt det där som andra gör, om det nu känns så himla jobbigt att stå emot. Det är också vad man kan få höra av andra om man tar upp ämnet. "Jamen vill du raka benen så ska du ju göra det, vad är problemet?"

Men saken är den att jag VILL inte raka benen. Jag tycker inte det är fint, jag gillar mitt hår och ser det som en del av mig. Jag VILL inte bli någon annan. Därför vore det ett större brott mot mig själv att ge efter och försöka anpassa mig till hur jag tror att folk tycker att jag ska vara än att fortsätta se ut som jag vill och ibland kämpa med det där tvivlet.

Så är det.

(Dessutom brukar jag påminna mig om förebildsarbetet – att jag kan utgöra ett alternativ och en motvikt. Om jag ger upp försvinner ännu en röst som säger emot, och det är inte bara synd för mig utan också för alla de som sitter i samma båt som jag. Visst, man ska inte känna pressen att vara en förebild om det känns fel, men det är där kruxet ligger: man måste nå in till den äkta rösten, den som inte säger "sluta tramsa nu och var som folk" utan "det här är vad jag verkligen vill och trivs med").

Men måste det vara antingen eller? Svart eller vitt?

Om man vill, kan man inte göra både och? Plocka ögonbrynen och sminka sig och klä sig i klänning och raka benen och fittan och allt det där andra som en "kvinno-kvinna" gör, och ändå stå för sina åsikter?

Man måste väl inte dela in alla i fack, en speciell look hör ihop med en speciell åsikt – är man feminist har man håriga ben, punkt?

Måste man välja?

Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig men bara för att främmande män skulle ge dig mer uppskattande blickar då betyder det ju inte att du plötsligt blivit mer "värdefull". Enligt mig är man mer värdefull om man vågar vara sig själv fullt ut, vågar kämpa för det man tror på och inte ger sig.

Det har tydligen aldrig slagit dig att en del kvinnor och tjejer faktiskt rakar benen, är kvinnokvinno och går i högklackat för sig SJÄLVA. Det är smådumt när du tar för givet att kvinnor gör det för andra.

du är grym! ge aldrig upp, även om det känns hopplöst och onödigt. Att du fortsätter fast det känns så är grymt, önskar jag kunde göra detsamma. Du är grym och du gör förändring!

Känner igen mig så mycket i det här på flera plan. Jag är också ganska "bråkig" och bryr mig i den stunden inte så mycket om folk tycker att jag är besvärlig som ska ta upp massa jobbiga genusfrågor vid parmiddagar och annat. Mensedan kan jag ändå oroa mig för att folk uppfattar mig som den där besvärliga personen, jag vill ju såklart att folk ska tycka om mig. Men jag vill också att folk ska förstå.

Jag sminkar mig varje dag och bryr mig mycket om mitt utseende och kläder. Tänkte mycket på ditt blogginlägg om att bara sluta bry sig. Vore på ett sätt fantastiskt skönt om man verkligen kunde släppa det där med sitt utseende. Men jag känner inte att jag pallar det, jag behöver den där bekräftelsen man får hela dagarna bara av att vara snygg. Jag är väl en svag människa som inte klarar mig utan det, men låt det vara så då. Man får vara lite förlåtande mot sig själv. Jag tar en jävla massa andra viktiga strider, jag orkar inte riktigt föra någon slags krig mot mig själv också.

Jag följer i och för sig inte din blogg så flitigt, men har kikat in här några gånger och har oftast tyckt att du har bra och kloka saker att säga till om och ÄR en förebild för många.

Men jag tror inte du är en förebild på grund av att du inte rakar benen. Eller för att du inte sminkar dig. Eller bär högklackat. Utan för att du framför de åsikter du har och är inte rädd för att säga vad du tycker.

Att du avstår från dessa "kvinnliga" grejer bara för att du tror att det gör dig till en sämre(?) människa eller mindre till en förebild är ju fel. Är det inte just det hela grejen med jämställdhet är? För mig är det så i alla fall. Att få tillåtelse att vara hur man vill. Även om det kanske är massor med rosa och 5 kilo smink. Man ska väl fortfarande bli respekterad för den man är? Som människa?

Och att få komplimanger och, blickar som du säger. Kan faktiskt vara (var det för mig i alla fall) en hjälp på traven till att faktiskt älska sig själv. Jag tror man behöver bekräftelse då och då. Det tror jag inte bara gäller kvinnor. Det gäller alla människor. Även om man älskar sig själv (vilket jag håller med om är det viktigaste) så skadar det inte att få bekräftelsen att andra tycker att man är fin eller bra på något.

Det jag ville komma fram till var, RAKA BENEN OCH KLÄ UPP DIG OM DU KÄNNER FÖR DET. Tror inte ditt värde som person försvinner med varje hårstrå direkt.

Så, nu var det sagt. Ha en fin kväll!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *