feminism & genus

Feminism förpliktigar

Först vill jag bara klargöra, som alltid i dessa samtal, att man inte är en dålig feminist för att man inte lever och andas hundra procent feminism varje vaken minut av dygnet. I ett patriarkat så är det dels helt omöjligt men också ett heltidsarbete att bara överleva vardagen för många. En del av oss pallar knappt det ens. Jag definitivt inte.  Fick en kommentar på bloggen att alla dessa pekpinnar gör att det blir svårt att vara feminist. Jag svarade att analyser och strategier inte är pekpinnar. Men att feminism inte är en meningslös etikett heller. Ingen mysig liten tjejklubb där vi möts för att fläta håret på varandra och klappa varandra på ryggen.  Feminism förpliktigar. Eller borde det. Kampen mot patriarkatet och för jämställdhet kräver arbete. Strategier. Analyser. Medvetenhet. Ifrågasättande. Uppoffrande.  Och viktigast: Självrannsakan. 👈🏼 Och klart det finns bättre och sämre feminister? Varför får vi inte säga det? Är det som i lågstadiet där alla får medalj för att man var med oavsett vem som vann? Nej man är ej en dålig feminist för att man inte orkar göra allt. Men! Vissa gör ju mycket mer för kampen. Vissa riskerar liv och lem. Vissa står längst fram vid barrikaden helt outtröttliga år efter år trots att de riskerar allt på kuppen. Andra lever som de lär i högre utsträckning. Tar obekväma beslut och gör svårare val i vardagen. Och en del typ jag sitter mest på soffan och skriver sura inlägg på internet. Försörjd av en man. Hemma i tryggheten.  Men jag pratar hellre om att GÖRA feminism än att VARA feminism. Förpliktigar som sagt. Att feminista. Vi behöver synliggöra det problematiska. Tillsammans vrida och vända på det vi gör och inte gör. Syna innehållet. Förkasta det som är dåligt för oss och lyfta fram det som funkar.  (Sen kan vi ha peppig tjejklubb för hårflätning vid sidan om också! Gärna med grogg och ost om jag får bestämma! ) (och jo i patriarkatet så förtjänar visserligen alla kvinnor medalj men ni hajjar hur jag menar)]]>

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

21 Comments

  • Pernilla

    Sorry för att jag ställer den här högst irrelevanta frågan här men: hur länge ska köttfärsen koka i din fantastiska köttfärssås? (som du har skrivit om på instagram). Hade förstås tänkt ställa frågan där, men då jag sällan är inloggad har jag (tydligen!) glömt mitt användarnamn och struligt värre visade det sig att återställa det.

  • VIS

    Och medan internetfeminismen analyserar glitterfeminismen fortsätter männen styra världen. Varför inte analysera och fundera på vad man själv gör istället för att peka finger åt någon annan? Det är bara patriarkalet som vinner på det. Du eller jag har ingen aning om vem som är bättre eller sämre feminist i det verkliga livet. Det man väljer att lägga ut på internet speglar inte alltid vad man gör eller är i verkligheten. Och glitterfeministen kan välja grymt feministiska handlingar nu eller i framtiden, men om man väljer att trycka ned glitterfeministen så kanske hon väljer en annan väg?

  • Linnea

    Jag tänker att glitterfeminismen (eller vad jag ska kalla det) ofta är en öppning in till feminism. Du börjar läsa mer, analysera, se saker som du inte sätt förut. Jag tror att ens feministiska resa är en process och ingången kan finnas i en upplevelse, eller en glitterfeminist bloggare. Jag gillar tanken på en feministisk varm famn som ingången till den feministiska världen, som jag tror fördjupas i de allra flesta fall .

  • Elin

    Att förstå att det är en del av en maktobalans att, som kvinna, raka av sig sitt hår på kroppen är inte jättesvårt. Att låta bli att raka av sig sitt hår på kroppen och därmed tvingas utstå viskande tjejgäng i omklädningsrummet, tonårspojkars kommentarer på badstranden och mäns påpekanden att “det är helt okej, men ett par rakade kvinnoben är ju ändå härligt”, är SVÅRT. Men fasen så viktigt eftersom den feminism som stannar i våra samtal och i våra huvuden aldrig kan få udd och faktiskt tränga igenom patriarkatets väggar och på riktigt bana väg för andra!

  • Lisa

    Vad man lägger in i ordet uppoffring varierar nog väldigt mycket från person till person. Själv associerar jag till helt andra saker än att inte ta bort håret på kroppen.
    Men då har det självklart stor betydelse att för just mig personligen är det egentligen ingen uppoffring överhuvudtaget. Jag är 30 + och flerbarnsmamma och har inget behov alls vare sig av att bli betraktad som knullbar av tonårspojkar eller som en stilikon av tonårsflickor. Jag tvivlar för övrigt på att någon av de grupperna bryr sig särskilt mycket om mina orakade ben överhuvudtaget, jag har oftast med mig barnen när jag är på stranden och badhuset och om någon överhuvudtaget skulle tänka något om mina ben är det nog något i stil med att “när man får barn slutar man tydligen bry sig om sitt utseende”.
    Möjligt att jag skulle känna annorlunda om jag gick till ett gym fullt av 20-åringar som extraknäcker som fotomodeller . Och så spelar det säkert in att min kropp som helhet kvalar in i en vid definition av vad som i samhällets ögon brukar betraktas som “normal”. Jag ser inte ut som en fotomodell men är tex inte tjock och har inga synliga funktionshinder. Jag har heller inte särskilt mörk eller kraftig behåring. Jag är inte dummare än att jag fattar att för en tjock 16-åring kan det vara en enorm uppoffring att ha orakade ben när hon åker till badhuset med skolan.
    Men för mig personligen är en feministisk uppoffring tex att klart och tydligt säga “det där är inte roligt” när någon drar ett sexistiskt skämt under ett möte på jobbet. Särskilt om det är en chef som drar skämtet. Då riskerar jag till skillnad från när jag har orakade ben på stranden på allvar saker som betyder något för mig eftersom jag gillar mitt jobb, vill vara omtyckt av kollegorna och hoppas på att bli befordrad.
    Ser jag bortom mig själv och mitt eget lilla liv när jag hör ordet uppoffringar tänker jag på kvinnor som jobbar ideellt på tjej- och kvinnojourer, kvinnor som hjälper kvinnor som sextrakasseras av andra boenden på asylboenden, kvinnor som hjälper kvinnor drabbade av sexköp, trafficking och människohandel. Eller globalt: Kvinnor som jobbar för Kvinna till kvinna och liknande eller för feministisk kamp i länder där betydligt mer än eventuell knullbarhet står på spel. Det ultimata exemplet måste ändå vara kvinnorna i Syrien och Irak som för väpnad kamp mot DAESH.
    Jag tycker inte att kampen mot normer och kroppsideal är oviktig. Men i Sverige är feminismen ofta så extremt fokuserad på just sex och sexualitet, kroppsideal och normer i allmänhet att man nästan glömmer att feminism är så oerhört mycket mer OCKSÅ.

    • Elle

      Ja. Precis. Sluta döm och kritisera andra kvinnor för deras utseende!! Vi kvinnor blir bedömda i större utsträckning av andra kvinnor än av män! Det är så sjukt trist. Lyssna vad andra har att säga istället för att placera in alla i fack efter kläder, smink osv. Är det inte fruktansvärt ytligt och på något sätt omoget att inte ens försöka se bakom ytan och bemöda sig att LYSSNA istället för att döma! Så sjukt trist – associerar till översittare och mobbing snarare än analys. Framhäva sin egen fantastiska förträfflighet och spy galla över andra. Visst kan man ifrågasätta och problematisera – men var går gränsen egentligen? Och när det är så fokuserat på utseende? Jag tycker det känns obehagligt i vilket fall.

  • Trygga Räkan

    En annan infallsvinkel: att skitjobbiga, obekväma, icke tillrättalagda feminister flyttar fram positionerna för alla kvinnor och vad som går att säga. Jag vet att när Valerie Solanas skrev sitt SCUM Manifesto om att män inte ska få finnas så sa de samtida feministerna att Solanas flyttade fram positionerna för vad som kunde sägas. Om någon säger “utrota alla män” så låter någon som säger “lika lön för lika arbete” inte extrem längre.

  • Erika

    Jag tycker det här är så himla viktigt och sant. Jag tänker på kändisar som sagt att de inte kallar sig feminister och fått en massa kritik för det. Det är förstås rimligt och bra att kritisera de här åsikterna, men om man inte delar feminismens grundläggande värderingar, ja, då borde man ju inte heller kalla sig för feminist. Det är ju BRA i så fall att de inte gör det, för annars blir begreppet urvattnat och tandlöst. Så tänker iaf jag. =)

  • Camilla

    Först av allt: tack för din blogg, tycker den är så jävla bra! Sedan skulle jag så gärna vilja be dig om råd kring att använda bärsjal. Väntar bebis nr två när som helst nu och är så sugen på att prova använda sjal och har lånat en av en kompis, men när jag stod framför youtubevideon och krånglade på med en docka kände jag mig mest utvecklingsstörd, muttrade att jag inte kan och slängde iväg den. Precis som jag oftast gör när jag inte kan nåt DIREKT. Söker alltså tips på hur jag bäst lär mig, kanske du har nåt pedagogiskt knep som gör mig sugnare än en instruktionsvideo på engelska? Kram!

  • Katja

    Mondokanels inlägg är inte mer feministisk än att hon för att få fram sin poäng skitsnackar om en annan kvinna, precis som så många icke-kvinnokämpar förr. Grattis!

  • Ewa

    Vill bara lämna en motvikt till pk-feminismen. Feministerna sitter och drar skämt “Vad är likheten mellan blandfärs och män” “båda är svin och nöt” Kluckar förnöjt, kluck, hen, jag skulle aldrig ta i dem med tång, jag Hatar dem. Lisa kramar Frida, inga barn blir gjorda. Maskulinisterna drar också skämt “kvinnor är antingen madonnor eller horor” “men jag håller gärna om dem, jag älskar dem”. Blev männen kränkta? Nej, de kan ta ett skämt, ett barn blev till i kärlek. Pk-feministerna hatar fortfarande Alla Män och undrar hur de kan kränka kvinnorna så bara genom att fötts som ….. män. Kriga på för Jösse namn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *