Kategorier
feminism & genus

Herregud nu ska flickorna fostras som pojkar också!

Ofta när man diskuterar genus så möts man av motstånd från de som felaktigt tror att genus handlar om att ”göra pojkar till flickor och flickor till pojkar”. Ofta så fokuseras det på hur flickor ska göras ”manligare”  (vilket också är en felaktig uppfattning.) som följs av åsikten att det traditionellt manliga egenskaper är nåt dåligt. Och ”jag är minsann stolt över att vara kvinna! Jag vill inte bli en man!”

Jämställdhetsarbete handlar inte inte om att pojkar inte ska få leka med bilar eller flickor inte leka med dockor.

Man tror även att det enbart handlar om flickor. Om att flickor ska göras om, om att den manliga normen är att föredra och därför ska alla vara som män (detta brukar även anti-feminister felaktigt tro att feminism handlar om; ”Ni vill bli som män!”).  Man tror att genus handlar om att det som är traditionellt kvinnligt är dåligt och att det ska förbjudas. Vilket gör att man upprörs av den kompensatoriska pedagogiken i förskolorna (och missar att barn faktiskt är i förskolan för att lära sig, utvecklas och ta del av sånt de inte får i hemmet.) och man upprörs när pedagoger aktivt uppmuntrar barnen att delta i sånt de normalt inte gör. Och egenskaper de saknar.

Flickor är ofta tränade i att sätta relationern främst och väljer därför kanske som kompisen. De behöver träna att göra självständiga val.

Som om det vore dåligt för pojkar att lära sig kommunicera mera, vara känslomässiga, empatiska och omvårdande. Eller att kunna sitta och pyssla stilla, ta det lugnt eller något annat som traditionellt ses som kvinnligt. Och som om det vore dåligt att uppmuntra våra flickor att ta för sig, stå på sig, höras och synas. Traditionellt manliga och kvinnliga egenskaper är inte dåliga. Det dåliga ligger i könsetiketten vi sätter på dem.


Länkar: Hur jag gör med Ninja
Vad är kompensatorisk Pedagogik?
Förslag på kompensatorisk pedagogik

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

31 svar på ”Herregud nu ska flickorna fostras som pojkar också!”

Ozena — det tycker jag absolut! :thumbup:

Men INTE i samband med genusarbete eller feminism.

Mannen ÄR normen i vårt samhälle och manliga egenskaper värderas mycket högre. därför är det ju ok för flickor att vara "pojkflickor" (åh vad jag hatar det ordet!) men om en pojke är flickig så är han en fjolla eller en bög.

Och det är ju JUST det feminism och genus försöker motarbeta! 🙂 Först att ta bort själva etiketten "manligt" och "kvinnligt". (vilka dumheter, det är ju MÄNSKLIGA egenskaper – inte manliga eller kvinnliga) samt att öppna upp möjligheterna för alla barn, pojkar som flickor, att få vara som man vill. Utan värderingar.

Vilket bra inlägg, håller verkligen med dig. Blir så glad när jag stöter på riktigt genomtänkta feminister, det behövs när många så lätt tappar tron på feminismen och kallar det uttjatat och manshatande. Så, tack för det 😀 Jag skrev förövrigt ett inlägg och länkade till dig, bara så du vet.

Just det här har vi diskuterat lite flyktigt än så länge på ett seminarium vi hade den här veckan. Läraren tog bland annat upp det att kvinnor ses som emotionell och ologisk medan mannen ses rationella och logisk och att det är det det rationella och logiska vi vill uppnå vilken innebär att man mer eller mindre vill bli så som man ser mannen. Lite läskigt kan jag tycka att allt det som kvinnor ska uppnå är de drag som ses som typiskt manliga och det är helt okej åt det hållet men när man vill att män ska dra sig åt det håll som anses kvinnligt så hoppar folk upp och ner i ren förtvivlan och säger att låt pojkarna få vara pojkar.

Hade jag haft en dotter som hade tyckt väldigt mycket om blått och haft på sig blåa kläder så skulle förmodligen flickans farmor och farfar inte haft några problem med det. Nu åker min son istället hem till sin farmor och farfar med en ljusrosa skjorta och lite annat som är rosa. Skjortan är spårlöst borta och samma sak gäller ett linne som var grått och hade rosa ränder på sig. Han har haft det linnet på sig en gång. Han är bög enligt farmor som tycker han har för långt hår, hatar att han gillar att ha kjol ibland och älskar färgerna rosa och lila. Blir man rädd då eller vad?

Amen och halleluja eller nåt… Kunde inte sagt det bättre själv.

Bara för att jag uppmuntrar min yngste som att använda rosa kläder (eftersom rosa faktiskt är hans älsklingsfärg) så innebär ju inte det att jag försöker göra honom till den flicka jag inte fått. Det handlar snarare om att jag försöker bygga en person, en individ som vågar stå upp för sig själv och inte sk(r)äms för att sticka ut och vara sin egen. Men till och med jag undrar försiktigt för mig själv hur det kommer att gå på hockeyträningen på söndag när det nyinköpta knallrosa understället ska invigas. Men aldrig för mitt liv att jag ifrågasätter hans val, vill han ha rosa, ska han ha ROSA! 😎

Håller med. Varför kan man inte bara låta barn få vara barn istället för att fokusera så galet mycket på vad som är pojkigt och flickigt. Blev lite sur för ett tag sedan. Farmor hade köpt en stor leksaksbil till Victoria och så utbrister min gubbe "En bil? Du har väl inte missat att det är en flicka?" Både jag och svärmor uppfostrade honom jävligt snabbt där och då kan jag ju säga 😛

Jag har blivit jätte inspirerad av detta med könsneutral uppfostran mkt tack vare din blogg. Jättebra inlägg, såg du debatt idag? dom diskuterade lite om detta även om det var väldigt rörigt och oklart (för mig) vad själva ämnet var…

Istället för att minska det typiskt "tjejiga" hos tjejer tror jag på att ta in mer "pojkigt". Lika av allt liksom- att allt är okej, både prinsessklänningar och spindelmannendräkter. Kille som tjej. Tror inte på "tekniken" att ta bort det typiskt tjejiga helt, det blir ju som att radera det invant tjejiga (som antagligen finns där av någon anledning men som är betraktat som "det svaga") Borde vi inte istället uppmuntra ALLA typer av beteenden, speciellt applicera det emotionella egenskapen hos pojker för att visa att det är ok, och likadant uppfostra flickor att ta plats, om de är sådana som personer. Att könet inte har någon betydelse för vad du har på dig eller hur du är. Samma tanke men olika tekniker.

Detta är något jag själv funderat mycket på. Jag brukar ofta säga att min högsta önskan är att könsrollerna ska utraderas; att vi ska se människor som människor.

Jag har själv inga barn, så jag vet inte riktigt vilka svårigheter man som förälder ställs inför när man försöker uppfostra sina barn på ett så könsneutralt sätt som möjligt, men jag kan mycket väl tänka mig att det är rätt knivigt.

Något jag ofta stöter på när jag har åsikter om könsroller och könstänkande är idén om att jag skulle vara emot tjejer som är traditionellt "tjejiga" eller killar som är traditionellt "killiga". Inget kunde vara mer fel. Vad jag eftersträvar är ett samhälle, en människosyn, där det är okej för tjejer att vara såväl "tjejiga" som "killiga". Och givetvis att det är okej för killar att vara både "killiga" och "tjejiga".

Vad det handlar om är för mig ganska enkelt; låt barn utvecklas åt det håll som faller sig naturligt för dem. Tänk förbi traditionerna. Tänk större! Lär barnen att det är okej för en tjej att meka med bilar och lär henne också att det är okej för en tjej att inte alls vilja syssla med sådant. Lär henne att det är okej att vara "tjejig" (i en perfekt värld använder vi såklart inte sådana uttryck); inget är bättre eller sämre än det andra!

håller med. även om jag (i tidigare trådar, där detta diskuterats mer i detalj) tagit avstånd från att vara alltför rigid i det kompensatoriska arbetet, jag tänker mer som Andreas här skriver i sitt sista stycke.

hur som helst, jag håller med om allt i detta inläggm utom din slutkläm: "Traditionellt manliga och kvinnliga egenskaper är inte dåliga. Det dåliga ligger i könsetiketten vi sätter på dem.". jag tycker snarare att det dåliga ligger i värderingen av det kön som vi tillskriver egenskapen, eller kanske snarare att det är dåligt att vi värderar egenskaper över huvud taget. låt människor vara människor, olika människor, där ingen är bättre eller sämre bara för att man är högljudd eller tystlåten!

Jag är hyfsat tyst och tillbakadragen. Jag har alltid trott att det är min personlighet men nu när jag har börjat läsa på lite mer grundligt om genus så känner jag mig bara fel, som om jag egentligen inte har valt det själv. Jag får ärligt talat ont i huvudet. Jag visste att det var illa ställt med "genustänkandet" men inte att det var SÅ illa. Jag vet inte ens i vilken ände man borde börja förändra..

måste bara vara lite OT idag igen. jag och min sambo (som liksom du är erhmm.. väldigt intresserad av seriemördare, mördare, tortyr och död i största allmänhet) har just avslutat vår kväll med en dokumentär om richard kuklinski, även kallad "the ice man", och jag kan säga som så att det var ett av de starkaste ögonblicken i mitt liv. jag är helt fascinerad, helt såld på denna man. han intervjuades av dr park dietz, som oerhört proffessionellt samtalade med honom strax innan hans död, och ställde precis de rätta frågorna. jag har suttit som på nålar nu i flera timmar, och bara GAPAT över vad jag sett. ni som inte ser denna dokumentär går verkligen miste om något, och jag kom självklart att tänka på dig mitt i allt. 😛

kanske har du redan sett detta, men jag måste ända tipsa dig. här är länken! enjoy. :thumbup:

http://video.google.com/videoplay?docid=5740692213665972395#

clara — Genus handlar ju inte om att ta bort nåt. Men det man ska ha i åtanke är ju att det som är typiskt "tjejigt" hos flickor oftast ÄR en konstruktion av fostran och påverkan utifrån. Alltså sällan nåt som faller sig naturligt.

Det man då gör inom genuspedagogiken är att ignorera det tjejiga och uppmuntra det mer pojkiga (hos flickor). Man tar inte bort. Såvida en tjej inte uppvisar extrema beteenden som kan vara negativa. (men det gäller ju oavsett)

andreas — huvudet på spiken! Det handlar ju inte om att tjejer inte ska få tycka om det som är traditionellt tjejigt! Tvärtom. Det handlar om FRIHET! För alla barn. Det första man bör göras är sluta värdera egenskaper som tjejigt eller pojkigt.

Och jo, det är skitsvårt att vara förälder – man motarbetas ju av hela samhällets normer, media, dagis, skola, vänner, släkt…. ja allt.

tessan — nu vet jag inte om jag förstår…? Är det inte det jag säger? Låt människor vara människor, med mänsliga egenskaper istället för att könsmärka just egenskaperna?

Om jag t.ex är omhändertagande så är det inte kvinnligt, lika lite som att jag "har lite manligt i mig" (som är populärt tankesätt) när jag intresserar mig för det som är traditionellt manligt.

Min man är inte kvinnlig när han gillar att pyssla och Ninja är inte pojkigt (eller en pojkflicka 'ryser') bara för att hon gillar bilar.

Nu är ju en klänning inget BETEENDE. Och det är ju beteenden man främst pratar om inom genus. Så när man fostrar kompensatorsiskt så skulle Ninja t.ex inte uppmuntra eller uppmärksamma henne när hon beter sig typiskt tjejigt. Men däremot uppmuntra när hon gör något som faller utanför normen. Som leka med bilar. Vara högljud. Ta plats. osv.

Uppmuntran och förväntningar utifrån sitt kön kommer hon får i överdos från resten av samhället. Kompensatoriskt pedagogik innebär att man försöker skapa jämvikt och balans för att på så sätt bredda barnets roller.

Ang. klänning så är jag av åsikten att barn inte alltid ska få allt de vill. Jag skulle antagligen inte köpa en rosa prinsessklänning till Ninja nej. Kanske till utklädningslådan, men det beror på om hon har tendenser att bli en rosa tjej-tjej eller om hon fortsätter att vara som hon är nu. Det beror ju på.

Fick inte riktigt svar på min fråga tycker jag. Om jag frågar såhär då: Om ninja pekade på en spindelmannendräkt. Skulle du då överväga (visst, barn ska inte få allt dom pekar på) att köpa den till Ninja SOM ETT STEG I KOMPENSATIONSUPPFOSTRAN?

Dvs. inte för att ninja först och främst vill ha den för att hon tycker att den är fin, utan först och främst vad den "symboliserar"?

Förstår du min fråga?

men apropå kompensatoriskt genusarbete. finns det inte en risk att man i sin iver att kompensera för de traditionella förväntningarna efter könstillhörighet kan råka kränka det barn som har en "traditionell" personlighet? så att en flicka som är tyst & tillbakadragen eller en pojke som är livlig & högljudd känner sig "fel" & att de borde vara annorlunda?

eller, hur funkar det kompensatoriska tillvägagångssättet? en livlig tjej, ska hon uppmuntras att vara lugn & pysslig också? och bör man försöka få igång en diplomatisk & tillbakadragen pojke? ska man alltid uppmuntra den motsatta egenskapen, eller gäller det olika för pojkar & flickor vad man ska uppmuntra?

tessan som pedagog eller som förälder så behöver jag inte jobba på att uppmuntra de traditionella egenskaperna iom att det kommer uppmuntras av resten av samhället. därav "kompensatorisk" – man ger barnen det de normalt inte uppmuntras för.

Men sen så ser man ju givetvis till det enskilda barnet. Är barnet blygt eller behöver hjälp med att våga stå på sig så jobbar man med det också.

Och nej, jag tror inte det finns en risk att man kränker barnet om man gör rätt. Det är ju inte meningen att man ska fya eller skuldbelägga vissa beteenden. Är flickan flickig så låter man henne vara det utan nån värdering och fortsätter uppmuntra det icketraditionella som vanligt.

Tillföra. Inte ta ifrån.

Vi har haft många och långa diskussioner kring det här ämnet på min arbetsplats (förskola) och det skulle vara intressant att höra din åsikt i en specifik fråga (som jag ska försöka förklara så kortfattat och tydligt som möjligt):

På vår avdelningar fanns det ett rosamålat rum (det fanns rum i alla möjliga färger – nu är det dock ommålat överallt) där vi förra terminen hade en dockvrå/hemvrå (eller vad man nu väljer att kalla det).

Diskussionen hade sin upprinnelse i en kommentar fälld av en pappa till ett av våra barn, som på en av terminens första dagar tittade runt i lokalerna och sa något i stil med "Jaha, och där har vi tjejernas rum". Han fortsatte med att säga att där skulle nog hans son aldrig vilja leka (vilket han f ö gjorde redan samma dag men det är en annan historia).

Vi började då spåna kring att vända på könsmönstren och förväntningarna; att måla dockvrån blå, bygg- och bilrummet rosa osv. Men sen började vi fundera – varför kan inte en dockvrå få vara rosa [det hör också till saken att alla våra barn lekte mycket och gärna i det rummet och de tänkte säkerligen inte på vilken färg väggarna hade]?? Är det inte då så att man snarare arbetar för de vuxnas skull och inte för barnen? Samtidigt som vi verkligen ville vända upp och ner på vissa föräldrars världsbild för det är ju ändå i slutändan oftast de som påverkar sitt barn mest. Det är ju, som du skriver, snarare beteende och bemötande det handlar om i genusfrågor. Vi kom aldrig fram till något svar i frågan och nu är alla rum vitmålade så det rann liksom ut i sanden… :rolleyes:

Det här blev långt och svamligt men jag hoppas att du förstår situationen och det skulle som sagt vara intressant att höra dina tankar.

…och förresten – om du vill svara på de kommentarer jag skrivit får du hemskt gärna göra det i min blogg eller via mejl, det blir lite svårt att komma ihåg vilka inlägg från förra året som jag har kommenterat. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *