Kategorier
feminism & genus

Hur är det att vara pojke i en värld där pojkar förväntas vara bråkiga?

Sånt som jag oroar mig för är skolan och ungarnas debut i denna könsstereotypa värld. Jag har ju egna erfarenheter av övergrepp och kränkningar, av lärare som ignorerar flickornas rop på hjälp med bortförklaringar om att pojkar är så och det får man tåla. Jag har erfarenhet av bråkiga pojkar som förstör lektionerna med trista attityder, mobbning och uppror.

Ångest. Jag oroar mig för Ninja. Jag oroar mig för att hon inte ska våga berätta om nåt händer, att hon ska bära det inom sig för att lärarna visat tydligt att det är så verkligheten ser ut. Jag oroar mig för att jag inte ska få chansen att visa henne att hennes integritet är viktig och att jag kommer ställa till med ett jävla helvete om nån kränker den.

Men jag oroar mig också för Tamlin. Kommer han tillåtas vara den han är eller kommer han klumpas ihop med samt förpassas till en roll i bakre delen av klassrummet? Kommer hans personlighet och intressen hamna i skuggan och tas över av pojknormer och stereotypa krav? Kommer han våga vara sann mot sig själv?

För vad jag inte har erfarenhet av är hur det är att vara pojke i en klass där pojkar bråkar mest och förväntas bråka mest. Jag vet inte hur det är att blir förbisedd av lärare, hetsad av andra pojkar eller hur det är att vara pojke i en miljö som är hotfull och macho och som inte tillåter några jävla fjollor. Hur många av dem har ont i magen varje dag?

Pojkar halkar efter i skolan och flickor får bättre och bättre resultat och jag är inte speciellt förvånad egentligen för vi tränar ju flickor på att sitta stilla, lyssna ordentligt, ta sig an uppgifter och vara fokuserade och koncentrerade. Det är pärlplattor, pyssel, rita, sy och hundrafalt fler stillasittande lekar och gemenskap. Pojkarna förpassar vi till kuddrummen och utegården. ”Pojkar behöver få springa av sig och brottas och bråkas lite, ni vet ju hur de är!” Man antar att de inte har ro att sitta still och anpassar sina krav. Man antar att de inte är intresserade av att lära sig och bemöter dem därefter.

Och så glömmer man totalt bort att även de behöver förberedas på framtiden.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

48 svar på ”Hur är det att vara pojke i en värld där pojkar förväntas vara bråkiga?”

Jag får en klump i magen av det här inlägget. Främst för att jag blev mamma till en liten pojke för tre månader sedan och har tänkt ganska mycket på hur man uppfostrar pojkar idag. På något sätt känns det enklare för flickor att ha mer ”pojkiga” egenskaper, medan en pojke som har ”flickiga” egenskaper såsom känslosam, tystlåten och uttrycksfull tror jag har det svårare. (Jag är hemskt medveten om att jag sätter i fack och stereotypar för fullt här i mina benämningar, jag förklarar bara hur mina tankar går). Vill att min pojke ska kunna ha allt och accepteras för det, men jag har ingen aning om hur jag ska göra…

Ja inte är det lätt för lugna intellektuellt begåvade pojkar som inte gillar idrott. Min pojke som går i trean har sedan skolstart mobbats av de bråkiga och korkade sportfånarna (= alla andra pojkarna) i klassen och lärarna ser mellan fingrarna för att min pojke uppfattas som annorlunda medan mobbarna är så kallade normala pojkar som ”egentligen inte menar något illa, men de är pojkar”. Det är vidrigt att bråkighet och elakhet är accepterad norm för pojkars beteende.

Huuuu. De känslan! Hur får man sina barn att värja sig mot yttre påverkan och tvingas in i fack som fack som de egentligen inte vill vara? Vad deras vänner är och säger kommer bli hela deras värld. Det enda vi kan göra är vårt bästa. Good enough parenting. Äsch, jag vill så gärna vara bättre än så.

Min lillebror va den där ”lugna killen” i skolan. Han umgicks mest mest tjejerna mest för att den där hetsiga attityden inte varit något för honom. Då satte lärarna honom bland de bråkiga killarna och i samma arbeten som de för att dom sa att min lillebror skulle ha ett lugnt och bra inflytande på dom. Det resulterade bara i att de andra grabbarna fortsatte som vanligt och min lillebror kunde inte hänga med på lektionerna. Var uppmärksam på detta för det är tydligen såna här metoder lärarna använder ibland

Fy vad tråkigt. Enligt många undersökningar och observationer har det varit kutym att sätta en tjej som en brandvägg mellan ”bråkiga pojkar”. Din bror, som betett sig mindre könsstereotyp= närmre tjejnormen, hamnade direkt i det fack som ”lugna fina flickor” hamnar i. Blir riktigt irriterad. Är lärarkandidat, och lovar HELIGT att jag aldrig skall göra såsom gjordes mot din bror + ändra, om jag stöter på sådan diskriminering. (att använda maskulinitetens ”motpol” -maskulinitet skall inbegripa empati, koncentration, självbevarelse etc- som en stoppkloss för macho-domino-effekten i ett klassrum.)

Det där hände min bror med. Han var alltid lugn, tyst och duktig i skolan men blev alltid placerad bredvid den bråkigaste ungen i klassen. Antar att lärarna tänkte att han skulle ha positiv inverkan och lugna ner den ”bråkige”. Resultatet blev dock att min brors betyg sjönk, han började hata skolan (nåt som han tidigare tyckte va kul)och blev själv bråkig och stökig. Extremt dålig metod för att skapa lugn och ro i klassrummet alltså.

Jag har ocksa erfarenhet av att sattas bredvid den brakigasta pojken som led av nagon bokstavskombination, for att jag var ”lugn” (ar dock tjej). Hade ont i huvudet varje dag den terminen! SJUK, sjuk sjuk ar dagens skola! (Hoppas det ar battre idag dock!)
En annan sak som jag dock aldrig tankt pa innan en killkompis uppmarksammade mig om detta:
Jag har alltid tankt att man som tjej sjalvklart ar den som far flest nackdelar av konsmaktordningen i samhallet, MEN lugna och blyga killar (s.k. ”mjuka”?) kan faktiskt fa det *varre* an tjejer t.ex. i tonaren etc, eftersom killarna alltid ar de som forvantas ”ta initiativ”, ta plats etc. Sjalvklart missgynnar detta alla (utom brak-killar), men som tjej blir man ofta automatiskt ganska omtyckt, eller uppmarksammad (vilket ar viktigt i den aldern), bara genom sitt utseende. (Visst, det ar tragiskt i sig ocksa, men det ar ej poangen har…) Som kille daremot blir man tydligen ofta helt osynlig om man inte tar plats och inte t.ex. vagar ga fram till en tjej pa fest eller krogen. (Har aldrig tankt pa detta innan jag traffade en kille som haft detta problem, och papekade hur mycket enklare det ofta maste vara att vara tjej i dessa situationer. En annan sak ar att killar har mycket mer press pa sig att ”lyckas”. Gor de ej stor karriar anses de ofta misslyckade i omgivningens ogon.)

Varför skulle det vara värre att vara den blyge killen som inte vågar bjuda upp någon än att vara den fula tjejen som ingen vill bjuda upp? Varför är det värre att vara osynlig som blyg kille än att var osynlig som ”ful” tjej? För örligt talat, det är bara de tjejer som anses attraktiva av killarna som automatiskt får bekräftelse och uppmärksamhet via utseendet. Det är fortfarande den manliga normen som styr där killar med ”rätt” personlighetsdrag får status och tjejer med ”rätt” utseende kan få status i form av flickvänner eller potentiella sådana. Kan inte alls hålla med om att det skulle vara värre för killar, däremot kan jag hålla med om att det är värre för killar än tjejer att vara normbrytande, men det om något förstärker ju ännu mer maktirdningen där killar är överordnade tjejer.
Sedan att bara killar har krav på sig att göra karriär och vara ”lyckade” anser kag vara bullshit, upplever snarare att kvinnor har dubbla krav på sig, dels skall de göra karriär och vara framgångsrika, dels skall de skaffa familj och vara en god mor.
Tycker din killkompis borde vidga sina perspektiv lite utanför sin egen nästipp.

Nu pratade jag ur en ”lugn” ”blygs” perspektiv: all denna typ av individer verkar ha de annu varre om de ar pojkar an flickor. Sjalvklart ar utseendefixering som padyvlas flickor av ondo, men man kan halla flera invaer i huvudet pa samma gang, och ur en mjuk/blygs perspektiv verkar det vara ”lattare” att vaxa upp som tjej an som kille, inom de givna ramarna i vart samhalle givetvis (vilka ej heller jag tycker ar ideala).
Jag har tyvarr ingen erfarenhet av de ”fulas” erfarenhet, eftersom jag ej var ful av naturen (dock ej utseendeintresserad), utan bara av att vara mer blyg/tyst an normen i tonaren. Och dar verkar det som om det ar lattare for tjejer an killar. Kanske nagon annan kvinna som var ful, men extrovert(?), kan vittna om hur detta var i tonaren…?

Ja, och jag försökte ge dig fler perspektiv. En ”ful” tjej och en blyg kille anses lika fel inom sin normgrupp och är ju båda lika osynliggjorda och utstötta, så vad är det som avgör att det skulle vara mer synd om den ene än den andra? Du kan inte sätta dig in i hur det är att vara utstött som tjej p g a ”fel” utseende för du har själv aldrig varit ful, men du har varit en blyg kille eller?
På individnivå är det såklart ett lika stort problem, däremot ur ett större perspektiv anser jag att alltid, hela livet igenom, först och främst bli bedömd utefter ditt utseende och där saker som personlighet, intressen, handlingar, talanger etc alltid blir sekundärt, om det ens överhuvudtaget är intressant, alltid, alltid, är tveklöst mycket värre än att bli bedömd utefter sin personlighet, oavsett om den är ”fel” eller ”rätt”. Men det kanske bara är för att jag är ful som jag tycker så?

Det där tror jag inte för en sekund på. Har du några som helst bevis för att en ”ful” tjej och en blyg kille anses precis lika fel insom sin normgrupp och att de bir precis lika osynliggjorda? Vi pratar inte om vuxna kvinnor här, utan små barn. För en liten sjuåring som har chokladfläcar i ansiktet, skitiga kläder och saknar 3 tänder så är inte utseende så pass viktigt som du tror.
Och även när de blir äldre så får även de ”fula” tjejerna mer uppmärksamhet i skolan – kanske inte av just de som de vill bli uppmärksammade av, men långt mycket mer uppmärksamhet än vad ”fula” killar får.

Hej igen,
Manniskor ”diskrimineras” och behandlas illa pga manga olika orsaker i sociala sammanhang, och i vart samhalle, idag. Olikabehandlingen sker utifran flera olika dimensioner. Kon ar en sadan dimension och introvertism, eller blyghet, eller ”mjukhet” ar en annan. Det gar inte att satta ”betyg” pa vilken dimension som ar ”starkast diskriminerad”.
Min insikt handlade om intersektionaliteten mellan kon och introvertism/blyghet. I denna intersektion verkar flickor (kon) som ar blyga/introverta (introvertism) ha det battre, i tonaren i alla fall, an pojkar (kon) som ar blyga/introverta (introvertism).
Min egna erfarenhet byggde pa att ha varit ung tjej (kon) och introvert/blyg (introvertism); samt pa andrahandsinformation som jag jamforde med, fran berattelser fran en man som varit ung kille (kon) och blyg (introvertism).
Min insikt handlade framst om tonaren, eller unga vuxna, och ej om sma barn.

tänker på detta sååå ofta. vill inte att mina pojkar ska lära sig vara brötiga, stökiga och bråkiga när det inte är så det ÄR. jag vill inte att dom ska LÄRA sig det, att det är så det SKA vara. det känns som en omöjlig uppgift att få dom att välja själva hur dom ska vara.

Jag kan förstå din oro. Det jag tänker på är att ingenting är statiskt, det finns inget samhälle som reproducerar sig till 100%, det sker alltid någon förändring. Samtidigt är det lätt att debattera i svart och vitt (pojkar fostras så och flickor så) vilket naturligtvis inte främjar vare sig debatten eller sakfrågan. Generellt sätt så finns den en föreställning i vår kultur om att pojkar ska vara ”krigare” och flickor ”dockor” men på mikronivån är det lite svårare att applicera. Jag tycker att debatten kring vårat genussystem hela tiden för ett cirkelresonemang, det förklaras inget utan att man återkommer till biologin eller uppfattningen om biologin.
Min tanke i det här långa inlägget är att vi kan inte bara utgå att det ser ut som det gjort när vi gick i skolan och vi ska vara försiktiga att utgå från att det ser ut så här i alla samhällen i Sverige. Om man utgår från att kvinnor är universellt underordnade mannen och att könsrollerna generellt sätt är cementerade i bråkiga pojkar och lugna flickor så försvinner den individuella variationen. Inte sagt att det inte är ett problem.

Jag förstår din oro, och enligt min erfarenhet, så finns det fog för det. Min son är en lugn och känslig kille som gillar skolan. Fy fan, vad de gick hårt åt honom i hans gamla klass. Han fick alltid sitta med de bråkigaste killarna för att ha en lugnande effekt på honom. Jag får ont i magen av allt skit som de utsatte honom för. Jag ställde till ett jäkla liv men vad spelar det för roll om föräldrarna till de andra killarna inte tycker att det är ett problem? Så, jag flyttade honom till en annan skola med en kreativ inriktning. Vilken skillnad!! Killar som målar och skapar, killar som vågar ha ”tjejroller” när de spelar teater. Hans kompis har nu skrivit en egen pjäs som resten av gruppen ska spela upp. Var uppmärksam och reagera direkt om något händer. Min uppfattning är att det är betydligt svårare att vara kille än att vara tjej. Generellt sett. En tjej kan hitta sin plats inom olika nischer men för killarna känns det betydligt snävare. Antingen håller du på med sport och då ska det vara något ”manligt” som fotboll eller kampsport. Gymnastik eller ridning är inget alternativ, alltså. Sedan kan du vara en spelnörd och ,tja, passar du inte in där heller så är du bög. Inte bara bög utan en bögjävel. Tack och lov är det inte såhär på alla skolor men detta är min erfarenhet från sonens första skola.

Vilken sorts skola går din son i? Vad är det för en kreativ inriktning? Är väldigt nyfiken då jag själv försöker leta runt efter sådana skolor i Stockholm.

Jag bor i södra Sverige men det borde finnas samma modeller i Stockholm också. Det är en kommunal skola men med en inriktning på skapande. De har inget naturligt upptagningsområde utan man måste söka dit. Detta innebär att barnen är motiverade eftersom det ligger ett medvetet val bakom. Eftersom man inte får skolskjuts om du väljer en skola som inte ligger närmast så krävs det engagerade föräldrar. Denna kombinationen skapar ett helt annat klimat. Jag hoppas att du hittar en bra skola i ditt område. Kom ihåg att man måste inte välja den som är närmast bara för att alla andra från dagis gör det. Jag önskar att jag hade vågat lyssna på magkänslan redan då. Min erfarenhet är att skolor som har satsat på en mer estetisk inriktning ofta har en mjukare stämning bland killarna. Lycka till!

Åh vad beskrivningen av din sons skola låter intressant. Bor själv i södra Sverige och undrar vilken skola det är? Finns det kanske flera skolor med samma grundpedagogik/inriktning (letar febrilt efter bra skola, vilket verkar vara omöjligt att hitta)?
?

Som flera andra varit inne på, så tror jag ofta alternativa pedagogiker kan bidra till att skapa en mindre stereotyp miljö (men givetvis finns det bra och dåliga skolor). Mina tre barn avviker från mallen på olika sätt och av olika skäl, men de har alla funnit sig ganska väl tillrätta i skolan vi valt. Det är en montessoriskola, där man lägger mycket arbete just på att var och en ska utveckla sin personlighet och sina starka sidor, inte att alla ska vara likadana och kunna samma saker.
.
Känns som killar har det svårare än tjejer många gånger, just för att deras könsroll är så otroligt snäv (och trist). Därför är det nog extra viktigt att uppmuntra killar att gå utanför det förväntade och se till att de i alla fall hemma tränar och får utlopp för feminint kodade egenskaper och förmågor (pysslighet, omtänksamhet, empati, tålamod etc).

Jag kommer spontant att tänka på detta som jag skrev i våras: http://minasannaord.wordpress.com/2013/05/24/vem-kommer-vart-barn-bli/ där jag tar upp min oro och mitt motstånd till att vårt barn faller in i någon av de två befintliga, snäva ramarna, men jag håller definitivt med om att den normativa pojkrollen och senare mansrollen till syvende och sist är betydligt värre än den trots allt mer sympatiska kvinnorollen.
Jag förde en diskussion kring genus och jämställdhet med mina sexor i våras utifrån en bok vi läste (Den osynliga flickan) och de fick även skriva om hur de trodde att det skulle vara annorlunda att ha ett annat kön – och det var verkligen smärtsam läsning och diskussion. De allra allra flesta slog helt och fullt fast att nä, det finns inget positivt med att vara tjej – att vara kille är bättre på alla sätt! I den ena klassen kom de inte på en enda sak som var positiv med att vara tjej i den första diskussionen vi hade.
Ja, detta kan man säga hur mycket som helst om… Tycker att Sandra på Stökboet har skriva flera riktigt vassa kritiska inlägg om mansrollen, in och rota där.
Här finns för övrigt lite om jämställdhetsdiskussionen jag hade med mina elever, den första av dem: http://minasannaord.wordpress.com/2013/05/16/facit-det-finns-ingenting-positivt-med-att-vara-kvinna-i-vart-samhalle/ (länkar friskt, kände att jag gick igång på detta och skulle gärna vilja skriva en massa mer och nytt och klokt, men… jag jobbar ju…)

Har en pojke på åtta månader och en pojke i magen på 23 veckor… Jag har redan ångest för vad mina pojkar ska behöva stå ut med. Den första är motoriskt framåt och busig – han är också mjuk, känslig, fysisk och lite av en orolig själ och vill gärna leka med mamma och pappa hellre än andra. Redan nu fälls stereotypa kommentarer om hans kön…… Jag sörjer redan nu förlusten av mina söner som INDIVIDER istället för kön. Jag vet inte hur jag ska undvika fackplaceringen. Har ingen aning alls 🙁

Lite off topic men ändå inte… Har du sett senaste vetenskapens värld på SVT? Handlar om varför kvinnor som grupp är fysiskt mindre än män som grupp. Svaret som de kom fram till var för mig oväntat men väldigt logiskt och intressant och går att applicera på många områden.
Lite tankar om pojkars möjligheter att få vara mjuka… Min lillebror har alltid varit lite mer omtänksam och mån om andra människor än sina killkompisar. Han kom nog undan med det för att han i övrigt var så typiskt pojkaktig; busig, energisk, idérik och fysiskt/motoriskt skicklig. Jag tror att han hade fått det jobbigare att ha sina ”mjuka” sidor om han på fler sätt avvikit från den förväntade pojknormen. Minns själv från skoltiden hur killarna som var mer ”mjuka” förväntades växa upp och upptäcka att de var bögar och att de andra killarna inte ville umgås med dem för att de hade hårt inpräntad homofobi. Hoppas verkligen att det har förändrats idag.

Jag delar verkligen denna oro. Men jag är också orolig över att min pojke kommer växa upp i en värld där man talar om för honom att han pga sitt biologiska kön per automatik är en förtryckare, där hans åsikt och upplevelse inte räknas pga att han har en snopp, där han alltid får höra att han sitter fel/rör sig fel/pratar fel, där det är accepterat att göra narr av hans kropp. Ingen tid har varit så destruktiv att växa upp som pojke i som den vi har just nu, där ett manligt kön inte bara är liktydigt med snäva stereotypa roller utan också med ett hav av kollektiv skuld- och skambeläggning. Det gör mig så fruktansvärt ledsen att vi helt har vänt på steken, att det kvinnor och flickor utsatts för i hundratals år nu ska åläggas även män och pojkar – istället för att vi bryter upp detta grupperande system en gång för alla. Min lillebror skrev ett desperat sms till mig för någon vecka sedan om hur han inte vågade gå fram och hjälpa en tjej som cyklat omkull på fyllan för att han var så rädd att han på något vis skulle få skit för det enbart utifrån att han är en ung man. Det är konsekvensen av att tala om alla män som förtryckande grupp istället för att se människor som individer och det krossar fan mitt hjärta.

Jag kan inte uttala mig så mycket om hur det är för pojkar under lågstadiet eller hur det är där du bor. Men uppfattningen jag har fått från mitt lilla samhälle där jag är uppvuxen så har jag bara upplevt att det är så under högstadie tiden.
Men i den klassen jag gick i var det även många bråkiga killar. Men vad jag har sett annars så har inga pojkar eller flickor heller för den delen blivit ”straffade” genom att dras över en kam för att andra varit bråkiga. Det kan ju också bero på att jag har haft tur att ha lärare som inte gör det.
Men jag hoppas verkligen att både Tamlin och Ninja har turen som jag hade och bara får helt underbara lärare.

När jag gick på lågstadiet hatade jag verkligen min klass. Särskilt en grupp killar som klassades inom kategorin ”sportnördar”. De skrek och levde rövare, klagade på allt, tjafsade med lärarna, bråkade och slogs. Men min lärare vägrade ta tag i det, hen sa aldrig ifrån och istället blev resten av klassen lidande. Samtidigt så gick killarna ut stenhårt för att dubbelbestraffa alla tjejer. Pratade om att läraren favoritiserade oss (det faktum att de andra ”nördiga” killarna som också satt ner och höll käften fick samma behandling som oss tänkte de väl inte på). Allting var alltid vårt fel, medan jag aldrig kunde förstå hur svårt det kunde vara för dem att bara sitta ner och hålla käften på lektionen.
Jag fattar att det är jobbigt för killarna också men då brydde jag mig verkligen inte. Det kan inte vara så svårt att se mönster i det här och bara ta tag i det, med tanke på att jag aldrig har pratat med någon som inte har haft en liknande upplevelse som mig. Pumpa in mer pengar, mer resurser och mer genusanalyser i skolan så ska det nog fixa till sig.

Kul att du också tar upp problemen med pojkar. Just nu känns det som att vi uppfostrar våra pojkar till idioter och sedan rycker på axlarna och hänvisar till biologin när det är såna de blir. Boys will be boys! Men det är inte pojkarnas fel att de påverkas utifrån.
Det pratar alltid om hur flickor tar åt sig av omgivningens krav och framför allt media, men det gäller ju i åtminstone lika stor grad för pojkar. Ändå anses pojkar vara immuna mot media eftersom de tydliga yttre tecknen på detta inte syns lika bra som i flickornas fall. Pojkar bryr sig inte om sitt yttre på samma sätt och drabbas inte i lika stor grad av ätstörningar = pojkars självkänsla är inte lika låg som flickornas tycks vara en allmän uppfattning.
Diskussioner om självkänsla, ätstörningar och utseendehets riktas därför inte till pojkar eftersom det är flickproblem. Ändå har pojkar växt upp med samma mediepåverkan och uppfostran och anammat samma kvinnosyn som flickorna (som mår så dåligt) gjort och sprider denna omkring sig i brist på någon kunskap i ämnet, man har aldrig försökt nå pojkarna för att prata om detta. Det är ju flickorna som ska rycka upp sig och fatta att de är bra som de är.
När det kommer till pojkars egen självkänsla så tror jag det är ett stort problem. Patriarkatet motarbetar möjligheten för alla att lära känna sig själva och vara sig själva. Manssynen är också väldigt nedvärderande. Män anses enligt den traditionella synen inte vara kapabla till speciellt mycket, eller för att vara riktigt manlig ska man inte använda mycket av sin fulla potential. Känslor är ju t.ex. inget för män. Förutom då aggression och sexlust. Sen är det otrolig skamligt för pojkar och män att ha ”kvinnliga egenskaper” eller se ”kvinnliga” ut. Fast detta grundar sig egentligen på kvinnohat men män drabbas också av detta hat.
Så för att komma någon vart är det viktigt att inte utesluta eller glömma bort pojkarna för de lider också i stor grad av patriarkatet, världsherraväldet till trots.

Jag har aldrig förstått det där med att flickors självkänsla anses vara lägre när det är mer än dubbelt så många självmord bland pojkar än bland flickor.
Det känns som att man har tagit ett kriterie (ätstörningar) vars mål är att bli smal – ett attribut som tillskrivs den kvinliga könsrollen. För killar blir ju inte hetsade till att vara smala, de blir hetsade till att vara vältränade.
Det skulle vara precis lika fel att ha ett kriterie vars mål är något som tillskrivs den maskulina könsrollen, som t.ex. överanstängnings relaterade skador i gymmet.
Nej, ätstörningar ger en felaktig bild. Tittar vi till det värsta av det värsta så begår pojkar/män mer än dubbelt så många självmord som tjejer/kvinnor – men trots det så fortsätter vi satsa mer på flickors/kvinnors självkänsla. Det känns bara så oerhört fel.

Jag tänker direkt på din man. Alltså du kan relatera till och förstå Ninja, och har inte erfarenhet av att vara kille säger du. Men din man då? Hur har han haft det, hur kan han kanske relatera och förstå Tamlins sits? Jag förstår din oro och ditt inlägg är VERKLIGEN befogat för det är helt skevt att vi förväntar oss detta. Dock tänker jag, en nära vän till mig har en son som är väldigt icke-typiskt pojkaktig. Han är lugn, stillasittande och väldigt eftertänksam, han gillar att rita och leka med saker som anses ”tjejiga” och måla naglar etc. Han har helt och hållet kommit tillrätta med det både i skolan och på fritids utan att gå i en skola där detta är särskilt accepterat, det är verkligen en stereotyp skola och mycket fördomar kring pojkar, flickor. Det som jag tror gjort den här pojken säker är för att han fått SÅ mycket säkerhet hemifrån i att vara exakt som han vill och föräldrar som säger till i skolan om han inte känt att han får vara sig själv (har hänt vid något tillfälle).
Jag försöker bara peppa med den här historien. Obs obs!

min man gick i waldorfskola och växte upp på landet med snälla fina pojkar som pysslade, kramades osv kring sig, han har verkligen ingen aning om hur det är att växa upp som kille. lol

Svara

Min lillebror är 9 år och kom hem ifrån skolan en dag och sa: ”Häromdagen var det några killar som sa att killar inte kan ha rosa för det är en tjejfärg. Men då sa Lucas i min klass ifrån och sa att alla får ha vilken färg dom vill och då höll vi andra med så nu har alla killar börjat ha rosa på sig.” Jag tror inte du behöver vara så orolig för jag tror att dina barn kommer vara praktexempel på barn som vågar stå upp för sina egna och andra rättigheter.

Men usch, det är sånt här som får mig att bli lite ledsen över tanken på att få barn. Skulle verkligen vilja ha men vet själv hur min egen skolgång såg ut. Gick i en liten skola med fler invandrare än svenskar då -94 när jag började. Jag var ”pojkflicka” sedan innan och förstod mig inte på det här andra flickor höll på med utan lekte gärna mer vilda lekar. Bråkig, skrikig och extremt motstridig var jag också enligt mina lärare.
Minns inte så mycket men mamma har berättat att det gick väl bra sisådär ett halvår första klass, sedan började problemen. Jag som alltid varit kreativ och haft en enorm längtan efter att lära mig, började tappa allt och ville inte gå till skolan mer. Jag hade lärt mig läsa och skriva tidigt och läste redan böcker för tioåringar som sjuåring vilket gjorde mig väldigt ointresserad av det jag skulle göra i första klass. Jag ointresserad betydde att jag tyckte det var skoj att reta upp alla omkring mig. Började skrika om att jag var uttråkad och att jag ville göra något annat. Men jag fick aldrig gå vidare utan skulle hålla samma takt som alla andra för en elev kunde ju inte ligga före alla andra. Vissa dagar var jag helt förtvivlad och bråkade och skrek. Var otaliga gånger hos rektorn (sparkade på henne en gång och sprang sedan och gömde mig under ett skåp) och fick skriva små lappar hem till mamma om vad jag gjort. Minns även en gång när jag inte fick följa med till brandstationen för att jag dragit av en mössa på en annan, och fick sitta hela den dagen i klassen under mig. Satt längst fram i klassrummet och tittade ner i bänken hela dagen.
Redan innan jag slutat mitt första år i skolan, hade de lärarna jag hade, gett upp mig. Jag sågs som ett omöjligt barn som vägrade lära mig och passa in. Den lust att ta till mig kunskap försvann nästan helt och jag blev mer och mer introvert för att som elvaåring bli nästan helt knäpptyst i skolan. Mobbingen började då också och jag kan ju inte säga att resten av min skolgång var på något sätt bra. Fortsatte i samma klass fram till nian och det var mestadels kaos. Att någon i den klassen gick ut med betyg alls, är helt otroligt. Hela lektioner (ibland dagar) kunde vissa sitta och käfta med lärarna och bråka om dumma saker. En gång började engelskaläraren gråta och sprang därifrån och vi fick sedan en ny. En vikarie kom in i klassrummet och vägrade ta an oss för då stod killarna och spelade fotboll – i klassrummet med högsta musik igång.
Det jag ville säga med det hela var att jag i flera år inte vågade säga något. Jag blev dagligen kränkt och mobbad under flera år men vågade inte för inte ens lärarna brydde sig och hade aldrig gjort det. Inte ens på lågstadiet berättade jag vad som var fel, mamma vet nog inte ens om att jag tvingades sitta för mig själv i en annan klass en hel dag. Det finns säkert många flickor som, precis som jag, varken passar in i flicknormen eller pojknormen utan är någonstans mittemellan och lärarna vet inte hur de ska hantera det hela.

Fint att du tydliggör att killarna också är förlorare i det könsstereotypa samhället. Min fin, mjuka pojke förändrades så sakteliga när han började skolan och fick jättesvårt att veta hur han skulle vara. Från lugn, mjuk, tänkare till utagerande, vilsen, gapig… Men nu när han är 19 och har tagit studenten och slipper skolan, är han ganska lik den 4-åring han var faktiskt. 🙂

Jag förstår din oro och naturligtvis finns det många skolor som fungerar så dåligt som många beskriver. Men en del positiva saker har faktiskt hänt sedan vi själva gick i skolan. Mina egna barns skola är på intet sätt perfekt, men pedagogerna är öppna och vettiga, och oftast kan vi diskutera oss fram till en bra lösning när problem uppstår.
Jag tror att det är otroligt viktigt att vi som föräldrar har en positiv grundinställning till skolan. Är vi negativa, tveksamma eller osäkra märker barnen det direkt, och påverkas av det.
Jag vill alltså inte släta över, bara påminna om att det faktiskt finns fungerade skolmiljöer där barnen trivs.

Mina barn (söner) går i en vanlig sliten kommunal skola i ett område med många barn med invandrarbakgrund. Jag har försökt uppfostra dem normkritiskt, och de är ganska mjuka, leker gärna med tjejer, gör som lärarna säger, gillar att läsa böcker, klär sig rosa, färgglatt och ibland i kläder från ”tjejavdelningen”. Det går bra, barnen mår bra i skolan. Det händer väl att det är någon som tycker att någon av dem är lite konstig, eller att någon kommenterar ett par rosa vantar, men jag har aldrig hört talas om något ret. Ena sonen har kanske inte så mycket gemensamt med killarna i klassen, men han har andra kompisar så det funkar ändå. Kanske är det så att det är lättare i en miljö där barnen alla är rätt olika sinsemellan, att det därför är lättare att sticka ut. Jag vet inte, men det är möjligt.
Däremot tycker jag att det är de killarna som uppfostrats i den traditionella mansrollen som drar den verkliga nitlotten. De stojar och stör och kommer efter i skolan. Vi som har barn som fått en bredare könsroll med sig har det lättare, det är åtminstone min erfarenhet än så länge.

Min 15-åriga son med Aspergers (diagnostiserad för ca ett år sen har alltid varit tillbakadragen men haft kompisar. Han har fortfarande ett gosedjur. Hans kompisar accepterar honom och uppskattar honom för den han är. Det kämpas och traglas, tas om hand. Från alla inblandade. De är precis så stora och så små som de behöver vara, diagnos eller ej. Och mycket av det här tror jag beror på att vi låter dem alla vara sig själva. Vi pratar mycket även med sonens kompisar, om hur saker kan te sig för dem och för sonen. Det är tjafs på bästa primadonna-vis, värre än vilka tonårstjejer som helst — men det är också himla mycket kärlek. Allting blir vad man gör det till.

Nu är jag inte kille, och har inte barn, och vet inte hur Tamlin är som person. Men jag kom att tänka på boken jag precis läste: Susan Cains ”Tyst – de introvertas betydelse i ett samhälle där alla hörs och syns”
Där stod en del om att ha barn som är åt det introverta hållet, och jag önskar att mamma hade läst den när jag var liten.
Självklart ingen lösning, men ett litet tips ändå. Det är väldigt intressant att läsa.
Jag gick också på waldorfskola, och det passade mig jättebra. Vet inte vad din man tyckte, men om en är lite blyg eller långsam eller behöver ha det lugnare så tror jag det är en bra grej (så länge en har lite distans och håller sig kritisk också).

Du har rätt att vara orolig alltså! Jag trodde det såg bättre ut i skolorna idag än när en själv var ung men det är så himla uppdelat och småkillarna springer omkring o brölar och är aggressiva. Det är sorgligt att se faktiskt. Det är nog tyvärr få föräldrar som vågar uppfostra sina söner till annat än små machotroll. När jag hämtar barnen från skolan får jag som regel sätta gränser för småkillar som inte visar hänsyn eller är för fysiska. Det kanske är ”oskyldigt” nu, en 6-åring som kastar en hård boll mot en vägg precis när andra ska gå förbi just där eller ett gäng som brottas (fast de märker inte att någon ligger underst i högen och får panik). Men allt det där leder ju till allvarligare problem ju större de blir. Problem att känna av stämningar, problem att visa hänsyn, vara lyhörd och behandla ”svagare” personer med respekt. Jag är allvarligt bekymrad över det jag ser på mina barns skolgård och då går de ändå på en bra skola med engagerad personal.

Jag är tänker mycket på hur det ska gå för vår son också, han är tre år. Idag vet han inte ens vad ”tjejigt” och ”killigt” är (medan andra i samma ålder har stenkoll och grupperar in). Och han är världens snällaste. Jag oroar mig, liksom du, för att han ska dras med in i stereotyperna och bli någon annan. Fast dumt nog oroar jag mig för att han ska hamna utanför om han INTE dras med också..

Fast jag har ändå lite hopp.. Jag har jobbat med massa olika klasser nu i tre år på olika skolor och det finns överväldigande mjuka fina killar och de blir ej retade för det alls. Många gråter och har gråtit i klassen och de blir ej hånade, både tjej-och killkompisar i klassen oroar sig och bryr sig när det händer. Dessutom ser jag att rosa t o m används på plagg och ingen höjer några ögonbryn åt det. Och en del har t o m nu vågat erkänna att de gillar en del låtar m Justin Bieber! Och visst då kan klasskompisar bli förvånande men de har ej varit dömande och elaka för det.

Jag tycker det är ett hemskt klimat för pojkar! Att folk bara ursäktar allt med ”pojkar är pojkar”. Såg ett sådant hemskt gäng på en högstadieskola idag. En kille som ”ÖÖÖÖHHH”-ade (du vet vad jag menar va? Som ett brölande..) sig högljutt smäller helt plötsligt till en annan kille som skrek ”Ge dig!” varvid den första killen fortsatte slå. Övriga killar i gänget stod och skrattade. Jag tyckte det var riktigt obehagligt och önskar att jag hade haft pondus nog att gå fram och säga till dem att sluta 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *