Kategorier
feminism & genus

Hur gör man jämställdhet bäst?

Hur jämställda är kvinnor i Sverige egentligen? Är bara kvinnor som grupp ojämställda eller är vi som individer det? Vågar man erkänna det? Vågar man se sig i spegeln och ba se strukturerna och valen och allt det där som egentligen gör en skitförbannad men som är så svårt att göra nåt åt? Vågar man prata om sin egen privata ojämställdhet när man hela tiden granskas av andra? Vågar man ställas inför alla ”du borde” och ”du måste”? Jag vet inte om jag gör det. Jag vet inte om jag vågar blotta strupen.


Hur blir man mer jämställd? Och hur mäter man det? Hur gör ni?

Jag känner mig jämställd för det mesta. Men bara för det mesta. Ibland känner jag precis tvärtom. Då grämer jag mig över att jag valt att ta större delen av ledigheten (ej FP’n dock) och att jag inte såg till att ha fast anställning innan jag blev på smällen. (Fast vem vill anställa en oubildad 30+ kvinna?)

Jag grämer mig över alla de idiotiska val jag gjort från tonåren och fram till idag och hoppas ofta på en till chans, lite reinkarnation så jag kan göra allt rätt från början. Jag önskar andra förutsättningar och andra utgångslägen. Jag önskar att livet inte kom i vägen. Jag önskar att min ryggsäck inte vore så jävla tung och jobbig att hantera och att jag bara kunde kliva ur mig själv en stund och ta BRA beslut. För de beslut jag tar idag är inte bara ”för allas bästa” utan även ett direkt resultat av rädslor som präglar mig från förr. Rädslor och ångest och förnekelse.

Jag önskar att jag var modigare och starkare, smartare och bättre. Att jag var en av de där superkvinnorna som pallar att plugga samtidigt som de jobbar heltid och tar hand om ungar och bara är sådär supersjälvständiga och bestämda och klarar allt och det är meningen att jag ska bli inspirerad men jag får bara dåligt samvete. För herregud, det är ju bara att skaffa en utbildning och ett jobb din lata ofeministist, istället för att snylta på din man. Kom igen nu! Tre år gymnasiekompetens samt antal år i högskola är väl ingenting! Eller nåt sånt. Och är jag missnöjd med det jobb jag sen får så är det väl bara att skola om sig. Fan, jag känner en mamma som gjorde det så det går om man vill.

Och så får jag fetångest för att jag inte alls tycker att det är så lätt och ”bara” och fetångest för att jag är en sån jävla loser.

Ibland tänker jag att enda sättet för mig att göra jämställdhet på är att skilja mig. Skilja mig och vara ensamstående låginkomsttagare och VISA mina barn att kvinnor klarar sig själv och att jag inte behöver nån jävla man för att överleva. Fatta vad häftigt egentligen. Vilka powerkvinnor de är de där morsorna som biter ihop och bara får saker gjorda. Respekt.

Så jag tänker att jag ska skilja mig och bli respekterad. Skilja mig och bli trovärdig. Skilja mig och vara feministisk på det riktiga sättet istället för nån pinsam jävla wannabe. Men då blir jag ledsen för jag vill inte skilja mig alls.

Finns det inga andra sätt att vara jämställd på?


Senaste numret av Egoboost.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

82 svar på ”Hur gör man jämställdhet bäst?”

För mig är det viktigaste som feminist att göra som man själv vill och lita på sig själv att man gör det jävligt bra, inte racka ner på andra kvinnor, vara självständig (varför är ofta kvinnor mer självständiga än män?), skita i vad alla andra tycker och tänker, säga ifrån… osv osv. Det som är mindre viktigt för mig (som feminist) är de "små" sakerna, om man får uttrycka sig så. Som t ex kroppsbehårig, utseende, agro-attityden. Vet inte om jag fick fram det jag ville men hoppas det. Jag sitter på jobbet så jag kan inte lägga så mkt tid på formulering =)

jag skiljer lite på feminism och jämställdhet. Att vara jämställd är inte alltid självklart när man är feminism och tvärtom.

hmm det är jag säker. Men jag erkänner att jag är svag för kritik. Dålig självkänsla som gör sig påmind. Krav utifrån; vad tycker andra? Krav från mig själv; är jag tillräckligt bra som feministisk förebild? Vad lär jag mina barn? Hur påverkas de? osv.

Jag tror att man för att bli mer jämställd måste sänka kraven, ekonomiskt bland annat. Jag och min sambo kommer att dela föräldraledigheten rätt av, trots att vi kommer att tappa massor av hans inkomst (istället får JAG chansen att jobba, göra lite karriär vi får acceptera en lite lägre levnadsstandard helt enkelt. Det handlar hela tiden om att prioritera, ibland måste man prioritera obekvämt. Dessutom handlar det nog mycket om att våga. Våga ta sig an det okända. Jag är till exempel analfabet vad gäller bilar och motorer, mitt motorintresse sträcker sig så långt som ett körkort som jag charmade till mig för sju år sedan. Och jag vet att jag för att bli mer jämställd och självständig skulle behöva lära mig mer om bilar och motorer så att jag kan köpa mig och underhålla en egen bil. Men det är obekvämt att ta det där steget ut i den okända bilvärlden, obekvämt att känna sig dum i huvudet för att man inte vet var man fyller på spolarvätska eller hur man egentligen gör för att byta ett däck.

För din del handlar det kanske om att våga ge dig på att plugga in gymnasiekompetensen. Kanske genom att sänka levnadsstandarden ekonomiskt och be din man vara föräldraledig ett par dagar i veckan så att du kan sätta dig i lugn och ro och plugga?

Ja, jag vet inte egentligen. Jag bara spekulerar. 🙂

För mig är inte jämställdhet vad man gör och klarar av. Utan hur man ser på människor. Vi människor klarar helt enkelt inte av likadant arbete, allihop. Men värdet är ändå detsamma. Jag anser inte att det är jämställt när det finns lika många kvinnliga och manliga brandmän, utan jag anser att det är jämställt när man inte reagerar på könet överhuvudtaget. Man ser enbart till individen.

Tyvärr är det nog lång väg dit. Så tills dess får man väl helt enkelt försöka visa att alla människor har något de bidrar med, alla är inte starkast.

Fast hur ofta är det folk anser att det är lätt att plugga heltid, jobba heltid och ta hand om barn samtidigt? Det är nog ingen som påstår att det är lätt eller roligt, men vissa av oss biter i det sura äpplet och tar tag i livet ändå. Ibland måste man kämpa hårt som fan för att hamna där man vill vara. Och ja, det mesta går bara man vill. Men har man inte viljan och motivationen så kommer man heller inte att klara det.

nadia fast jag får verkligen höra det skitofta som svar på varför jag är hemma mest. (jag är ju arbetslös o outbildad) "skaffa en utbildning! Låt din man vara hemma och så jobbar du och läser samtidigt!"

helst tycker de att jag ska åka tillbaka i tiden och ordna allt INNAN jag skaffade barn, men det blir ju svårare.

Största och viktigaste insatsen för jämställdhet på riktigt är att dela på föräldraledigheten rakt av.

Att pappa därmed blir lika mkt förälder som mamma.

Det är viktigt för relationen till barnen, det är viktigt för män ochc kvinnors relation och det är viktigt på arbetsmarknaden. Att män är lika "obekväma" som kvinnor.

Att samhället tar våldet mot kvinnor på allvar är en annan viktig fråga. Äkta mäns misshandel av kvinnor är inte "relationsbråk" Det är misshandel.Punkt.

Allt annat, tjafs kring smink och höga klackar mm kommer betydligt längre ner.

Sen är jag övertygad om att alla gör så gott de kan. Utefter sin ryggsäck å förutsättningar.

Det gäller dej,det gäller mej, det gäller Carola.

Ha en fin dag. / Asta

Att vara feminist är, för mig, att sträva mot ekonomisk, politisk och social jämställdhet, både i samhället och i mitt egna hem. Det är att medvetet göra de (ibland extremt!) obekväma valen som utmanar de patriarkala strukturerna och att undvika att fastna i gamla mönster. Det är att se hur de egna valen bidrar till att upprätthålla strukturer och att erkänna sina egna brister gällande jämställdheten. Jag tycker inte man måste leva i perfekt jämställdhet i sitt eget hem för att vara en "god feminist", men jag kan tycka att de som är de bästa förebilderna för feminismen som rörelse är de som gör valen som utmanar.

Jag ser de konkreta strukturerna som det främsta jämställdhetsproblemet, så det är det jag fokuserar mest på.

(Jag fortsätter)

Just jag kan inte separera feminism och jämställdhet, eftersom det första för mig innnebär just en strävan mot det andra. Jag tycker inte feminism står för att vara okritisk mot andra kvinnors "valfrihet", när det blir att handla om en valfrihet som innebär negativa konsekvenser för jämställdheten inom samhällsstrukturerna. Jag anser inte att vi är där än. Vi är fortfarande alldeles för ojämställda i stort, så även de små valen i det egna hemmet gör skillnad.

Och jag håller med Asta. Det absolut viktigaste vi kan göra för att öka jämställdheten är att se till att män tar ut mer föräldraledigt.

Intressant fråga. Vi är nog jämställda i perioder, hur konstigt det än låter. Det blir lite olika beroende på hur livet ser ut. Om man ska se på hur FP fördelats så var jag hemma i två år med barn nummer ett och i fyra månader med barn nummer då. Med trean lite mer än ett år p.g.a graviditets relaterad sjukdom. Jag skäms faktiskt när folk frågar när pappan ska vara hemma och måste varje gång dra min sjukdomshistoria….varför måste jag försvara mig? Jo, jag vill inte vara en mossig, gammeldags moder. Både jag och min sambo har långa utbildningar på akademisk nivå och i vår familj fokuserar vi mycket på just utbildning och självständighet i diskussioner med döttrarna. Jag blir oerhört provocerad av föräldrar som nämner "en rik man" som framtid just till sin dotter. Jag får också gåshud av tanken på att vara så beroende av min sambo att jag inte skulle klarar mig själv vid en separation. Nu är jag lyckligt lottad eftersom jag skulle klara mig galant ensam och för MIG är det lite av grunden i ett jämställt förhållande, ett ekonomiskt ickeberoende där jag endast är beroende av hans kärlek och omsorg.

Fast det finns ju många sätt att skaffa sig ett arbete på.. Börja med att träffa en studierådgivare, kanske kan du läsa en yrkesutbildning på komvux? Är du inskriven på arbetsförmedlingen och söker jobb? Du måste inte vara höginkomsttagare/ högutbildad för att vara jämställd!

Sen när den lilla börjar på förskola borde du väl kunna studera? Det är lätt att hamna i att tänka att man ska göra samma som alla andra och så lika mycket till. Men varför då?

asså jag HAR ju ett jobb nu! (bloggandet) som ja, jag veeeeet, inte är ett RIKTIGT jobb osv osv, men jag får betalt och det är nåt som jag hoppas kan leda nånstans. Innan jag fick barn så fanns inte ens en eventuell självförverkligande karriär på tapeten. Nu känns det möjligt och jag vill se vart det leder INNAN jag gör nåt annat.

Ett sätt att mäta jämställdheten i en relation är väl att tänka hur det skulle se ut om partnerna bytte plats. Skulle det spela någon roll? Förväntas det något av den ena som inte förväntas av den andra? Vad ansvarar den ena för per automatik, vad gör inte den andra? Det viktigaste tror jag är att våga säga "vi är inte 100% jämställda, vad kan vi förändra?" istället för att tycka att det är fult och pinigt. Är det en heterosexuell relation finns risken att mannen får ångest och känner sig skyldig, men det får han ta. Det är bättre att vara öppen och ärlig. Och finns det konkret skillnad i maktmedel, så som ekonomi, får en väl komma överens om hur en bör balansera och handskas med det.

Vem säger att bloggandet inte är ett "riktigt jobb"? Kanske någon som är avundsjuk på att du tjänar pengar på något som du tycker är jäkligt roligt? Du skulle kunna läsa en kurs i journalism på universitetet och blogga samtidigt? Jag kan tillägga att jag själv gick den långa vägen…med komvux och sedan universitet – med ett och sedan två barn….det går! Drivkraften var tanken på att jag fanimej inte skulle dö outbildad 🙂

Men nedvärdera inte det du gör. Ger bloggen dig en inkomst och är det du vill satsa på så är det väl inget fel i det?

Min tanke är bara att du borde se till att barnen vet att du jobbar när du gör det och att alla i familjen (inklusive du själv) vet att ditt jobb inte är mindre viktigt än din mans.

Min 3,5 åring tror att mammor varken jobbar eller kan köra bil. Men tro fan att jag jobbar på att överbevisa henne 😉

JO precis! det där tänker jag på också! Hur får jag ungarna att fatta att jag jobbar? Nån som har tips? Jag kanske ska posta ett eget inlägg om det!

det där med att det mamma gör och pappa gör är vi noggranna med att framställa som lika viktigt. visst, maken drar in de pengar vi överlever på, men min TID och mina drömmar är minst lika viktiga. Därför tar maken t.ex alltid ledigt om jag behöver gå på viktiga event (asså för nätverkande) eller när jag ska göra radio osv. Även om vi förlorar pengar på det. Det är lika självklart. faktiskt! :thumbup:

Hur tänker du förresten när du säger att du oftast känner dig jämställd? Av rent intresse! Jag förstår det nämligen inte alls.

Jag har känt mig ojämställd i min relation sen den inleddes för sex år sen, trots att vi delat lika på två föräldraledigheter, trots att vi gör alla obekväma val, trots att vi intellektuellt är jämställda, eftersom jag aldrig i dagsläget skulle kunna göra det han kan göra -d.v.s. "försörja" familjen. Vi är ojämställda helt enkelt, och värre kommer det bli eftersom jag ska plugga i tre år, och visserligen jobba också, men min mans inkomst kommer vara viktig för att få det att gå runt.

karolin för mig handlar jämställdhet mycket om att ta lika mycket ansvar och att det ska vara lika självklart för mig att göra samma saker som min man och vice versa. Att min mans jobb, intressen och vänner inte är viktigare eller får mer utrymme än mitt. Att jag inte är defaultförälder när vi båda är närvarande (eller annars heller), att jag heller inte är familjensprojektledare som delegerar sysslor utan att båda tar samma ansvar för det. osv. Att samma regler gäller för båda. samma rättigheter o skyldigheter o framförallt samma förväntningar. Att det inte är givet att min man tar proppen i handfatet eller borrar upp hyllorna utan att det är lika självklart att jag gör det (och ATT jag gör det) och vice versa.

jag kommer skrive mer utförligt om det här senare, för det blir ju lite luddigt.

Okej. För mig är det du räknar upp bara en ytterst liten del av att leva jämställt, så det är väl där vi skiljer oss åt.

Om du inte redan gör det så kan du ju benämna allt du gör som har med bloggen att göra med jobb.. Din arbetsplats är där du har din jobbdator, du går på ett jobbmöte när du ska på ett event eller liknande, det ingår i ditt jobb att prata i radio osv. Du kan ju berätta något "som hände på jobbet idag" osv. Har du berättat för dom att du jobbar med att skriva saker som många människor läser? Din stora borde ju kunna förstå det någorlunda iallafall.

Jag vet inte.

Jag vet att jag själv inte är där än eftersom jag de facto inte KAN göra det min man gör än, och jag vet att när (om) vi är framme där i vår egen relation så kommer vi troligen inte vara jämställda i samhällets ögon ändå. Men vi strävar mot det och vi prioriterar konkreta saker som t.ex. delad föräldraledighet.

Jag är lite nyfiken på en sak och slänger ut frågan här….

Jag har läst och även fått det bekräftat av andra kvinnor som anser sig leva jämställt, att ett aktivt och bra sexliv hänger ihop med hur jämställt man lever. Vad är era erfarenheter? (Min egen erfarenhet talar också för detta. Jag är nyfiken på hur ni ser på det här eftersom jag anser att sex är en viktig del i ett förhållande). Jag hör och läser ibland saker som att "Han måste ju få sitt" o.s.v och det känns så sorgligt.

Föräldraförsäkringen är en mycket viktig del i jämställdheten för mig. Inte främst i antal dagar man tar ut utan hur mycket tid. Det värsta som finns är ju då kvinnan snålar och sparar på dagarna för att pappan ska ha sina kvar att ta ut när det passar honom bäst, typ älgjaktsveckan.

Jag håller med Kristin i att det är svårt att separera feminism från jämställdhet. En paralell med annan politik är om man säger att man är socialist så kan man rösta på ett antal olika partier, dock inte moderaterna. Att som feminist inte dela familjeansvaret och föräldradagarna rakt av är som att säga sig vara socialist och sedan fuska med skatten.

milla ja! jag tror många fortfarande tänker att sexet är slut när mannen kommer. Jämställdhet speglas absolut i sexet. I kvinnors SJÄLVKLARA rätt till orgasm och njutning. i att båda alltid vill och ingen ställer upp mot sin vilja (kvinnor gör ju detta ganska ofta tyvärr) osv.

Ever heard of "Alla kan inte göra allt, men alla kan göra ngt"? Jag hatar när folk säger "du,Anna är minsann inte är feminist för att du sminkar dig" Det finns inte en person som skriver alla regler för hur men är som feminist. För mig är det en självklarhet att vara feminist i dag. Och det viktigaste för mig är att upplysa andra om hur saker och ting verkligen är.

Speciellt till våra barn. Att barnen inte ska få lära sig samma som vi lärde oss när vi var barn. Feminism för mig handlar om utveckling. Och små bitar i taget gör faktiskt skillnad. En person gör faktiskt skillnad. Att LD får kritik för att hon är hemma och karln jobbar – men allt annat fantastiskt hon gör då? Bloggen hon driver för att upplysa andra? Hur hon påverkar sina barn? Nää gör ngt själv i stället!

Äh, men du är ju en av de där superkvinnorna för många andra tror jag! Jag tror att det är så himla vanligt att jämföra sig med andra och inte inse allt man själv har gjort (jag gör det OFTA). Och precis som du säger så HAR du ju ett jobb! Det finns olika sätt att vara feminist på och det finns också olika sätt att skapa en ett yrkesliv på.

Vad skulle du själv råda ditt tjugoåriga jag?

Jag tycker att det är väldigt svårt att säga att man lever jämställt om den ena blir försörjd. Du är ju hemmafru!

En sak som är lättare än att skilja sig (?!!) är ju att din man börjar vara föräldraledig lite istället. Eller att du skaffar ett jobb!!

Vi har delat lika på föräldraledigheten, jag förlorade inkomst ja, men jag fick även mer än min fru från försäkringskassan så vi klarade oss lika bra ändå. Eftersom hon JOBBADE alltså..

Vår dotter var också hemma tills hon var nästan tre år.

Mitt råd till dig är att läsa någon kortare utbildning (ett år) på gymnasienivå och då välja nåt som kan generera lite mer pengar efter ett tag. (Typ arbetsförmedlingens elektriker-utbildning) Eller ta ett annat "okvalificerat" jobb där du ändå visar att du kan jobba ex. lager. //En jämställd man

Jag dissar inte det som görs bara för att jag är kritisk mot det som inte görs. Jag tycker det är skitbra med diskussioner som lyfts i den här bloggen.

Men. För mig är föräldraledigheten den enskilt viktigaste konkreta frågan när det gäller jämställdhet, och jämställdhet är det viktigaste avseende feminism, eller ja, faktiskt det ENDA avseende feminism. Jag tycker inte de två går att separera.

karolin jag menar att man kan vara jämställd utan att vara feminist/ intresserad och arbeta för jämställdhet utan att vara feminist. Och man kan vara feminist utan att vara jämställd. SÅ separerar jag dem. Men självklart kan man inte vara feminist och INTE arbeta för jämställdhet,

dan syndrom jag är INTE hemmafru. Jag är hemma med litet barn OCH jag JOBBAR. Jag blir inte försörjd.

Jag förstår absolut hur du menar, och jag håller ju till viss del med (se min första kommentar). Jag värderar dock de rent konkreta handlingarna högre än de teoretiska, eftersom jag tror det gör större skillnad för den strukturella ojämställdheten.

Dan Syndrom jag håller med. LD: Du skriver att du är hemma med litet barn, ja men det är att vara hemmamamma/ hemmafru. Sen blir du garanterat försörjd om det nu inte är så att du o maken delar exakt lika på era utgifter.

Vill bara komma med ett tips från min 76åriga mormor som är smartast och bäst i världen.

Jag, som är 19 år, vill hemskt gärna börja åka skridskor. Jag sa till min mamma: Jag är ändå för gammal, man blir inte bra om man inte börjar som jätteliten. Då sa min mamma: Fan, du är ju dum i huvudet. Tänk om jag skulle vara 19 igen. Vad bra jag skulle vara på skridskor nu. Tänk vad massa chanser man hade i din ålder.

Då kommer mormor. Men du, Annika. Du är 48 år. Tänk om jag vore 48. Jag skulle kunna bli precis vad som helst. Du har ju hela livet framför dig!

Och mormor om någon, 76 år, sitter inte och väntar på att något ska ske. Hon skapar förändringen hon vill se i världen.

Plötsligt känner jag att fan, 19 år (eller 35 för all del) är ju inte så gammalt ändå. Kanske skulle börja åka skridskor. Det jag ville säga var bara att, om du vill förändra något i ditt liv så är det aldrig för sent. Jag tycker du själv gör en jävla bra insats med träningen, och på samma sätt kan du ju förändra vad du vill, om det är förändring du vill ha. Jag tycker hemskt mycket om din blogg!

LD: De människor som säger att det är lätt att ha barn, jobba och plugga samtidigt, måste ju säga det i syftet att trycka ner dig, för inte fan kan någon tycka att det på riktigt är enkelt? Jag har inga barn men jobbar just nu 80% samtidigt som jag pluggar upp betyg på heltid samtidigt som jag driver företag. Det är inte ett dugg enkelt eller lätt, och jag har ingen fritid överhuvudtaget. Men jag är motiverad och vet att jag kommer klara dessa hårda år, men det kommer inte att bli lätt och inte heller roligt.

Jag tänker ju att folk som säger "Låt pappan vara hemma och plugga och jobba samtidigt" till någon i LD's situation inte menar att det skulle vara enkelt att göra det, utan precis tvärtom: Välj det svåra istället för det enkla, för det svåra kommer vara värt det (och i det här fallet faktiskt mer utmanande för samhällsstrukturerna).

Jag förstår vad du menar med skilsmässa-delen. Ibland blir jag så bitter på tvåsamheten och på min kille som jag måste lära allting. Fan lär dig själv, gör rätt bara jag har väl bättre saker för mig än att lära dig göra hälften och fatta hur och varför.

Efter närmare två år har vi nu det bättre än någonsin, första tiden var jobbig det tog ett tag att lära sig funka ihop utan att jag ska behöva ge upp mig själv för att få äta god mat, inte städa någon annans skit och vara lika fri som jag vill, jag vill inte tjata eller vara projektledare. Många gånger fick jag utbrott på hela skiten och ville vara själv för fan vad mycket enklare det är. Tvåsamheten kändes som en bromskloss at times.

Men å andra sidan är ju detta min älskade, min bästa vän som jag fan blir tokig av att vara utan längre än tre timmar. Som inte behandlar mig som en kvinna utan bara som en människa och jag valde att kämpa för det. Jag har en enorm integritet och rättvisetänk och det handlar om hur man ser på varandra, varför skulle jag göra en sekund mer än honom? Jag vill inte plocka och tjata och vara tacksam för att han hjälper till i sitt eget hem. Nu är han inte någon douche men olärd och van vid att bli servad av mamma så det blev en krock ändå även om han såklart vill att vi ska ge lika. I mina ögon är jämställt = graden anstängning man ger ska vara lika. Laga mat ungefär varannan gång är inte jämställt om jag gör värsta avacerade goda medan han gör något halvtaskigt på 15 minuter.

Så för att runda av uppsatsen: Det var motigt men att han inte ser hushållsarbete som en gåva till mig, är en douche som tar allt som personlig kritik och är öppen och ödmjuk gjorde att det gick bra.

Idag är vi lyckliga i ett känslomässigt och oftast praktiskt jämställt förhållande där vi delat upp uppgifter efter vad man gillar och mängden anstängning. Jag gör inget jag inte vill och spelar inte martyr, han skyller inte ifrån sig och kallar mig tjatig. Är cp-kär och allt jobb var värt att få leka med sin bästis och älskare 24/7.

PUSS

Jag förstår inte varför folk blir så arga över att du inte har något annat jobb än bloggen. Jag tycker det är skithäftigt att du lyckats med din blogg så väl, även fast jag ibland kanske skickat lite för hetsiga kommentarer (du och jag är nog rätt lika i det där ;)) men du är ju guld!

Detta kanske kan leda till något inom journalistik? Krönikor m.m 🙂

Man kan inte vara perfekt jämt heller. Och jag tror de flesta, även dom som gnäller, känner sig misslyckade och otillräckliga. Men kämpa på :love:

Tjena! Jag är uppvuxen med en såndär supermorsa. Världens bästa kvinna måste jag tillägga. Som slitit som timvikarie för att ge mig och min bror mat på bordet, rena kläder på kroppen, som blivit utbränd, pluggat på nätterna, plockat svamp i skogen när pengarna börjat tryta, tapetserat om hela lilla lägenheten. Som sparat ihop resor till västkusten och Liseberg på sommrarna, och inte missat en enda jävla match i alla sporter vi deltog i. Hon är min hjälte. Kvinnor kan allt och inte fan behövs det några män för att leva. Men det är alltid ett men (även utan men). Föreställ dig såna där stofiler till gubbjävlar som ser ner på kvinnor, sån är jag – fast tvärt om. Jag har fortfarande i vuxen ålder väldigt svårt för att kunna ta en karl på allvar, jag kan bäst själv helt enkelt. Män för mig är vandrande spermafabriker, jag objektiviserar så det står det härliga till. Min pappa hjälpte aldrig till, han fanns aldrig där, så i mina ögon var han en slacker som enbart tänkte på sig själv och som aldrig behövde lyfta ett finger. Detta speglar än idag min syn på ALLA män i alla situationer. Så stanna kvar hos karl'n din du, så kan ni tillsammans visa era barn att alla kan.

vilket fint inlägg. Jag tycker du är så underbart kvinnsklig och det gör mig så förtjust att du lyckas förmedla det utan att slå in det i något klädsamt paket.

Och att göra praktisk verklighet av en övertygelse är inte alla gånger bästa sättet att uppnå framgång 😉 så låt du bli att skilj dig 🙂

Ni har det ju finfint ni två.

Jämställdhet handlar alla gånger mer om möjligheter och begränsningar än om vad man sen gör. Du har ju all möjlighet i världen att skilja dig eller att fixa livet själv och helt allena, men bara för det, behöver du ju inte praktisera det.

Att leva ojämställt hade varit om du inte hade kunnat göra det tidagare nämnda – utan var TVUNGEN att vara kvar i ett äktenskap för att ro familjen och överlevnaden i hamn.

You go girl – my favorite one! :love:

desiree jag är full av beundran inför kvinnor som din mamma. De är så jävla häftiga! Det är verkligen inte klokt vad kvinnor kan. Sagt på det minst förminskande sätt som möjligt (för det låter alltid så förminskande på nåt sätt, som om det vore konstigt för det är ju inte ett dugg konstigt!)

karolin du har kanske rätt.

men det många inte tänker på är ju att alla val har konsekvenser, bra och dåliga. Min man är i startfasen att starta eget och bli konsulent vilket kommer innebära 1. mindre jobb i perioder, långa ledigheter. 2. Mer jobba hemifrån 3. mer jobba på tider som passar honom vilket i sin tur kommer GYNNA familjesituationen och hans relation med barnen. Det har alltid varit hans mål. Att jobba upp en karriär och sen stanna och köra sin grej. (möjligheterna till det kommer ju i takt med just karriären, att man etableras) (han har aldrig haft ambitioner att klättra på stegen annat än för att få göra det han själv vill.)

Och jag å andra sidan har fått möjligheten att skapa nåt eget!! Visst fan är det enklare så här, men också bättre för oss i längden. Och ROLIGARE! Och jag har ju inga planer på att sitta hemma hela livet.

Det här låter verkligen som bortförklaringar, men det är en faktisk plan som vi haft. (från början inkluderade den även att flytta tillbaka hem till norrland, men den biten har vi ångrat!) Men det innebär inte att jag inte kan problematisera valet.

anonym slå upp ordet hemmafru. Det är inte synonymt med föräldraledig eller att arbeta hemifrån. (alltså att man sitter hemma och utför ett betalt jobb) . Vi har gemensam ekonomi vilket innebär att alla pengar hamnar i en pott där vi delar lika. Jag jobbar, han jobbar.

För det första: varför ska alltid "hemmafru" och "föräldraledig" vara likställda i en sån här diskussion? För mig är det två skilda saker!

Sen.. jag är mitt i en utbildning på universitetsnivå och mitt i en graviditet. För mig är det oerhört tufft att bestämma mig för vad jag ska göra. Ska jag föda barnet (ja, självklart) och låta sambon/mannen ta föräldraledigt så att jag kan fortsätta på heltid – jag kommer inte kunna koncentrera mig till 100% på varesig bebis eller studier,

eller ska jag själv ta ett års föräldraledigt? Men jag vill inte ha ett år, jag kommer för långt efter.

Jag tycker att det är oerhört svårt att veta hur man ska prioritera. JAg är 26 år, enligt mig själv ingen ungdom längre. Jag vill utbilda mig färdigt så att jag kan komma ut i arbetslivet igen (har arbetat inom vård tidigare o andra jobb).

Hur tänker man? Vad gör man? Jag är ingen superkvi…människa. Hur ska jag hinna med extrajobb,studier,hund,hem,barn? Hur prioriterar man?

Jag blir skrämd. Jag vet att min sambo tjänar det dubbla mot vad jag gör när jag studerar, men det är helt ok. Vi gör som LD, lägger pengarna i en hög och delar lika. all inkomst är vår inkomst.

Mitt barn är viktigt, men det är jag själv och min utbildning också.

damn, vilken uppsats det blev. Sry!

Det stämde så bra med allt som gror inne i huvudet på mig nu att jag snabbt hoppade på tåget och hoppas på goda råd..

Så kan man inte säga heller. Ibland kan man inte välja fast man vill. Hade vi valt att maken skulle vara hemma med barnen hade barnen inte fått mat, hem eller kläder.

Hans inkomst är en stor del inte SGI-grundande, och min akassa betalade inte ens vad vi behövde för att föda barnen, sedan skulle bostad och allt annat betalas. Hans FP-ersättning skulle bli mindre än min FP-ersättning.

Jag orkar inte vara jämställd hela tiden, eftersom det ofta avviker från det som erbjuds kräver det lite extra ansträngning, och man får välja vad man lägger sin energi på.

Jag och min man delar inte 50/50 på föräldraledigheten, av den enkla anledningen att det inte var det som passade oss bäst. Men vi delar på hushållsarbetet, och våra jobb/fritidssysselsättningar/intressen osv är självklart lika viktiga. Igår fixade jag disk och mat medan mannen skrivade möbler. Stereotypt så det smäller om det. Men jag har också monterat Billy-hyllor helt själv en fredagkväll bara för sakens skull, för att kunna säga att jag kan själv. Mitt barns rum ser ut just som ett barnrum, och jag tror inte att någon som kommer in där direkt kan se om det är en pojke eller flicka som bor där. Däremot kan man se på kläderna att han är en pojke. Jag orkar inte hela fajten, jag tar det jag orkar. Jag vägrar kläder med fordon på, och kläder med tryck från rockband och andra "hårda" saker. Men han har faktiskt inte rosa eller lila kläder. Jag orkar inte ta diskussion. Jag kan komma med många fler exempel, men ni förstår principen.

Jag ville kommentera en sak du skrev om på twitter förut. Det där med att dina åsikter inte skulle vara så "riktiga" för att du inte har en massa högskolepoäng i genusvetenskap. När jag hade läst klart min utbildning (lärarutbildning) hade jag massor av teorier och fina begrepp i huvudet. Efter några veckor på mitt första jobb fick jag gå på en liten fortbildning, en kväll bara. Det var konkreta tips på övningar i engelska för grundskolan. Jag var så nöjd när jag kom hem från den kvällen! Teorier och forskning är jättebra som grund, men när man ska hinna med sin vardag är det bra med handfasta tips på vad man kan göra hur och när. Det är det som biter bäst i längden. Så du behövs, Lady Dahmer, du behövs verkligen. Och vi är många som inspireras av dig. Jag har högskolepoäng i genusvetenskap men är inte i närheten av lika driftig som du, och ditt engagemang är det som gör dig till en viktig person i Sverige 2012. Tack för det du gör!

Jag har (faktiskt!) full förståelse för att alla inte väljer att prioritera jämställdhet hela tiden. Jag gör det ju som sagt inte själv heller, och som jag sa från början så tycker jag inte någon blir till en sämre feminist av det heller (möjligen en något sämre frontfigur för feminismen som rörelse).

Men jag tror verkligen innerligt på att det är i de konkreta handlingarna som förändringen ligger, så för mig är det viktigt att prioritera dem så långt det går, även om det är obekvämt och jäkligt jobbigt ibland (och ganska fattigt).

Jag tycker inte du ska lägga hela det ansvaret på dig själv. Att ens ha förutsättningar att vara helt jämställda i en relation är så mycket större än både du och honom, ni har båda två med er bagage in i relationen, ni har era förutsättningar med er från uppväxtmiljö, och erfarenheter. Tyvärr går ju alla erfarenheter(och icke-erfarenheter)inte preskribera när man ska söka jobb.

Men det är även strukturer i samhället vilka du skriver flitigt om som gör att det kan vara svårt att få till den där jämställda utopin ens i sin egen relation.

Jag tycker inte du ska hacka på dig själv för att du inte är en supermänniska, det är ju också en norm som har kommit till efter föreställningen om att det är kvinnorna som ska ändra på sig för att Sverige ska bli jämställt. Nej, du har ingen som helst skyldighet att bli en supermäniska för att du är kvinna, så ha inte dåligt samvete över det, du är lika mycket "offer" för strukturer som alla vi andra, även de där som kämpar på för glatta livet för att vara de där supermorsorna. Det man kan göra är att uppmärksamma strukturerna och göra uppror mot dem, att kämpa på en högre nivå för jämställdhet, vilket du gör genom att synas och höras på din blogg och i andra sammanhang. Det är viktigt det du gör, men jag tycker inte ditt privatliv ska organiseras jämställt på bekostnad av allt annat. Jag tycker inte det är ditt "fel" att ditt liv ser ut som det gör, det finns många faktorer som spelar in på hur ett liv blir, det är heller inte ditt ansvar att det blivit som det blev, för de val ni gjort har ni ju gjort utifrån de förutsättningar ni hade och inom de strukturer som finns i samhället. Jag tycker då inte att man ska hacka på enskilda för hur de organiserar sina liv och sina relationer, det är strukturer och normer man ska ifrågasätta. En gammal feministisk slagdänga är ju "det privata är politiskt" ja, det är det, strukturer är politik och strukturer begränsar våra livsvillkor.

Men Dahmer. Att dela bördorna med sin livspartner är INTE att vara ojämställd . Då är ju en lesbisk kvinna som pluggar med en heltidsjobbande samba 🙂 också ojämställd isåfall . Jag pluggar halvtid och jobbar heltid . Under tiden tar min älskade make mer ansvar hemmá ,och det är liksom inget snakc. Sen när jag är klar är det hasn tur . Han vill åka mer skidor,plugga och läsa mer böcker . Ja då tar JAG mer ansvar hemma än när jag pluggade. Det är att stötta varandra och DELA bördorna . Det är inte ojämställt .

Alltså det finns ju inte bara EN kvinnofälla. Visst att sakna utbildning, vara hemma med barn och till viss del vara beroende av makens pengar är en kvinnofälla. Men att ge sig fan på att plugga, jobba samtidigt och rent alltmänt gå runt med en duktighetsstämpel i pannan och gå in i väggen med en utmattningsdepression när man är 40 bast är OCKSÅ en kvinnofälla! Just saying…

Se det så här då: du inspirerar oss andra som HAR chansen nu (typ som jag som e 15) att utbilda oss osv.

Ja dessutom får du iallafall några av oss, ex. mig själv, att inte bry oss så jävla mkt om mitt utseende. Typ när jag känner mig jävligt ful tänker jag på vad du brukar skriva, nåt i stil med vad gör det när jag är en sån bra person?

Blir alltid på mkt bättre humör då 😉

Ofta dras utbildningsnivå fram som en faktor i jämställdhetsdiskussioner. Utbildning per se borgar ju inte för detta. Det handlar om självständighet – att inte av yttre omständigheter låsas fast i en relation och i vårt samhälle bygger självständighet trist nog på ekonomi. Egentligen borde det väl handla om vad man själv anser vara schysst levnadsstandard, men då vi hela tiden matas med hur ett perfekt liv ska se ut, luras även kvinnor (främst, ja, faktiskt) att tro att de måste leva upp till dessa (av framförallt medelklassen) formulerade kriterier för att vara goda mödrar (barnlösas jämställdhet snackas det ju faktiskt lite mindre om).

Hade det inte varit så konformistiskt vad gäller HUR ett liv bör levas, så kanske fler känt sig mindre fångna i relationer som inte bygger på självständighet och jämställdhet.

På ett sätt lever jag nog i ett ganska typiskt man-kvinnaförhållande, vad gäller sysslor; jag byter inte däck och klipper inte gräs i onödan (har sagt att vi lika gärna kan asfaltera över skiten). Jag kan nog ses som i viss mån försörjd – en sjukskrivning ledde till deltidsarbete och självklart skulle jag inte kunna upprätthålla den materiella levnadsstandard som jag nu åtnjuter på en kommunalt anställd grundskolelärardeltidslön. Dock skulle jag nog uppleva det som mkt jobbigare att lämna (om aktuellt) om jag hade haft barn. Nu handlar det om egen bekvämlighet och jag har redan varit beredd att lämna (sjuårskrisen. Hade jag haft barn, hade jag kanske uppslukats av hur mina jämnåriga småbarnsmammorskomisar resonerar kring föräldraskapet och – pang – där slog nån form av kvinnofälla igen.

Folk borde sluta se akademiska examina som nån form av botemedel för allt och sluta läsa statistik som nån form av bibel.

Kan vi omdefinera kriterierna för lycka och livskvalitet skulle kanske fler våga sig på att ompröva vad jämställdhet och feminism och allt sådant innebär för just dem.

Och nej – det är ju inte jätteupphetsande att alltid behöva tjata på sin partner om orättvis arbetsfördelning. Åt något håll, I might add…

mvh – rasslar det inte när jag dammsuger, dammsuger jag för ofta…

Jag har hyfsad insikt i genus, är högskoleutbildad, gift med en några år yngre man som också har en bra utbildning. Jag har betydligt högre lön än maken (typ 20 000 kr brutto per månad). Den här kombon gör det ganska lätt att vara jämställda. Vi har även samma värderingar vad gäller tid, materiell standard, att yta är oviktigt och att vi vågar gå vår egen väg. Detta har lett till att nu när vår dotter börjat förskola runt tvåårsåldern har vi båda varit hemma lika länge, min man en del av tiden med vårdnadsbidrag (kvinnofällan…). Nu jobbar båda deltid, vi köper in tjänster dom båda tycker är för trista, har bra hjälp av föräldrar och svärföräldrar, hinner med dottern, oss själva och varandra. Vi trivs. Vi vet att vi är priviligierade, men vi skäns inte. Det jag ville komma till är att jämställdhet blir lättare om man inte har en ekonomisk kniv på strupen. Sen är jag övertygad om att vi gått i den vanliga fällan om våra inkomster hade varit de ombytta ändå.

Linn: Vill skriva ett svar till Linn, för jag har varit/är i samma situation. Jag är ÄNNU äldre 😉 , 28 år och mitt i en universitetsutbildning. Fick barn i höstas. Vet att många väntar med att skaffa barn tills dom är "klara" men jag fick en senstart på livet och ville inte vänta med något. Har tänkt så att allt ordnar sig allt eftersom. För mig blev det 1 års avbrott i studierna nu. Om jag fått barn på annan tid av året kanske jag valt annorlunda, men nu blev det i oktober och således kändes det helt omöjligt att gå just det läsåret.

Måste säga att jag är oerhört glad över att ha fått den här tiden med mitt barn. Skulle aldrig vilja byta bort det mot något. Och så är det nog för många föräldrar, även papporna såklart! Samtidigt som jag också haft ett behov att inte varit heeeeelt fastklistrad med mitt barn hela tiden (oftast vill jag vara fastklistrad men tror ändå det är hälsosamt att göra andra saker). Och får våran del har vi haft sån tur att vi haft en farmor som varit villig att hjälpa oss, samt en låg månadskostnad och en pappa med ett välbetalt jobb. Dom här första månaderna har vi gjort så att jag varit ledig mest, medan pappan tagit 1-3 dagar i veckan, beroende på hur mycket han haft att göra och hur mycket annat jag velat göra. Hans situation låter sjukt lik den som LD's man har, han är konsult och mitt inne i en startup av sitt eget. Nu under några månader kommer det att ta mer av hans tid så fram tills hösten kommer jag ta 3 dagar i veckan och farmor ta 2 dagar i veckan, samt han ta det han kan, han ska t.ex ta ledigt under juli. Sen i höst blir det han som tar 2 daagar i veckan, farmor 2 och jag en, då jag börjar plugga på heltid igen. Sen året efetr det, när hon är 2 räknar jag med att hon börjar lite på förskolan och jag, han och farmor tar resten, får väl se hur våra arbetsbördor ser ut då, hur vi delar upp det.

Hehe, kanske blev rörigt det här… Men iaf, jag är jättenöjd med att ha stannat hemma mycket nu! Men skulle inte velat att pappan inte fick dela glädjen av att lära känna vårat nya barn. Känner också en som fick barn i maj och inte tog nåt studieuppehåll alls och är helnöjd med det.

Tror så här, att vad ni än gör, försök dela åtminstone en del på det. Och tänk inte så mycket på att du halkar efter 1 år om du nu tar ledigt, 1 år är inte så mycket. Om du vill och kan vara föräldraledig var det, tror inte du kommer bry dig så mycket om 15 år om du var färdigutbildad vid 28 eller 29 års ålder iksom, däremot kan man ju tänka sig att man ångrar sig för att man inte har fler minnen från sitt barns första är. Hade jättemycket ångest inför att skjuta upp det ett år till innan barnet var fött, nu känner jag mer så att det är som det är, och jag har haft det bästa året i mitt liv… Och det kommer bara bli bättre!

"Jämställdhet är ett politiskt begrepp definierat som jämlikhet mellan könen."

"Jämlikhet eller social jämlikhet är ett socialt tillstånd där alla människor inom ett visst samhälle eller inom en viss isolerad grupp har samma satus och respekt, att alla människor är lika värda. […] Jämlikheten omfattar därför även ekonomisk jämlikhet, det vill säga lika tillgång till exempelvis utbildning, hälso- och sjukvård och socialförsäkringar. Jämlikhet innebär också lika möjligheter och skyldigheter, vilka omfattar samhället i sin helhet."

För mig innebär jämställdhet lika möjligheter, och absolut inte lika i utfall. Det är jämställt om jag och min man pratat och kommit överens om att han ska vara hemma och jag ska jobba för det vore bäst för vår situatiomn. 50/50 är inget mått på jäsmtälldhet för min del. Jämställdhet är att folk för en gångs skull accepterar att man inte alltid vill eller kan välja 50/50 och att detta inte är det ultimata måttet. Lika möjligheter, fullt ut, men inte nödvändigtvis att utfallet blir sådant.

Och att lära folk att se bortom könen, tack. Jag är inte kvinna, jag är en person, en individ, och om jag inte diskar betyder inte det att kvinnor inte kan. Det betyder att jag hellre skjuter skallen av mig än att diska och min man tar gärna över det arbetet för mig. Samma med jobb. Att jag väljer att vara hemma betyder inte att kvinnor inte kan, det betyder att INDIVIDEN AZZE värderar att vara hemma mer än att rövknullas på arbetsmarknaden. Det är detta jag vill lära mina barn. Att inte se personer som grupper.

uschja. för vem och för vad och hur går allt ihop. idag har jag känt mig väldigt ojämnställd. och det är inte alls kul. på alla sätt. oftast när jag känner mig så handlar det om pengar…och mina val fram till i dag. men ja, vi jobbar på det.

det där med att skilja sig tänkte jag senast på idag. men jag vill inte heller ^^, för jag vill ju va med min karl. haha.

å btw. jag gillar din blogg. de blir att lägga till på bloglovin' (fast de ser inte ut som om de behövs haha^^) tror minsann jag fick tipset första gången av nina ruthström att titta in här. 🙂

Svårt ämne…

Men nyttigt ämne..

Jag var en av de där "skilda" som var enastående med 4 små döttrar och var FAST besluten att aldrig mer låta en man kliva över min tröskel!

Ja… nu blev det ju inte så men det är en annan historia!

Jag måste säga att för mig var det en tid när jag växte som människa.. när jag såg att jag faktist kunde fixa saker 🙂 Ja jag var väldigt stolt över det!

Nu skiljde ju jag mig för att jag inte levde i ett sunt förhållande och jag förespråkar absolut inte att man ska göra det heller…

Men på nåt sätt så var det ändå de bästa åren i mina döttrars och mitt liv 🙂

Jag trivdes med att jag för en gångs skull klarade allt jag företog mig 🙂 (ja jag bytte inte vinterdäck på bilen för det fick min pappa göra…)

Men skämt å sido…. Livet tog en vändning och jag träffade F

Och efter att ha levt en herrans massa år tillsammans så fick vi våra gemensamma barn och det bästa vi gjort då 🙂 Det var att vara hemma tillsammans barnens första år 🙂

Super!!! Jag önskar att alla kunde få göra det 🙂

Och eftersom jag INTE är en ammande mamma så fick F stiga upp på nätterna och mata bebisar 🙂 Jag sov!

Jag körde en omvänd Lejonkungen: Före solen stigit upp är hon din!!

Ha det bäst!!!

Jag är ensamstående mamma som pluggar heltid. Jobbar inte, fattar verkligen inte hur de där superkvinnorna har tiden till det!! Det är 100% plugg och sen 100% barn, och jag failar rätt grovt på båda områdena kan jag säga.

Det finns inget som helst jämställt med att vara ensamstående, det är en kvinnofälla av värsta sort. Pappan, som jag har hyfsat god kontakt med trots allt, har vårt barn bestämda tider bestämda dagar, men rätt vad det är kan detta ändras och i sista stund får jag göra om mina planer. Ganska ofta handlar det om att han "har mycket på jobbet", "ska iväg på träning/cup/spelning" och glömt att nämna det, samt andra för mig, och framförallt för vårt barn helt ovidkommande orsaker till att han inte kan träffa henne.

Han har ALLTID ett val, och jag har det aldrig.

Ibland har jag bett honom vabba och han har undrat lite surt "har jag nåt val eller?" Det var för övrigt hans kommentar när jag bönföll honom att ta ut sina två månader föräldraledigt när jag började jobba och det sket sig med dagis.

Mina jobbtider funkade inte med barnomsorgen så jag har tvingats ta tjänstledigt för att plugga. Jo jag sökte även nya jobb men "ensamstående mamma" hamnar ju inte direkt överst i högen hos en potentiell arbetsgivare som inser vad VAB innebär för arbetet.

Så att skilja sig för att bli jämställd tror jag är som att skjuta sig i röven för att inte bli stillasittande, det tjänar inget till att ta bort orsaken till att man lever ojämställt (eller inte orkar lyfta på arschlet) utan jobbet måste nog tas där man är, i den situation man befinner sig. Och förändringen ske inifrån, alltså i ens egen inställning.

Och jag tänker plugga mig ur den här kvinnofällan och bli ekonomiskt oberoende, hyllad och uppburen så småningom, men till dess sitter jag i en här skiten och försöker ändra min inställning och låta bli att fnysa föraktfullt åt mig själv när ja g säger saker som att "förändring måste komma inifrån", men det är fan inte lätt.

Och just det; idag har jag lärt dottern säga "min mamma är ett tekniskt geni!" efter att ha lagat DVDn för femtionde gången, så man kan väl säga att jag jobbar med att göra jämställdhet lite på sikt!;-P

De som säger att det är lätt att jobba heltid, plugga OCH ha småbarn LJUGER!

Min äldste son föddes när jag hade en termin kvar på min utbildning (ssk). Han är född på sommaren, så jag var hemma bara precis ett år med honom, sen fick jag börja plugga igen för att få behålla min plats på utbildningen (man blir bara beviljad två terminers uppehåll med platsgaranti. Hade jag velat vara mammaledig längre hade jag fått söka in till programmet igen, och då hade jag inte kommit in. Hårt, men sant).

Jag pluggade alltså sista terminen med en 1-åring hemma. Lätt? My ass! Nej, det var allt annat än lätt! Så de som säger att det är lätt är nog mest ute efter att visa sig duktiga…

Fan, det känns som att du hackat på dig själv för mycket det senaste. (hur mycket man nu får hacka på sig själv vet jag inte, men kanske helst inte alls). Du får tolka mig exakt som du vill, men jag tror inte att någon blir mer av en "powerkvinna" när man får höra ifrån sig själv att man inte duger.

Jag förstår att man känner sig kass när man inte passar in i samhällets normer, det gör jag också. Jag sitter också hemma och bloggar hela dagarna, skillnaden är att jag inte har varken barn, läsare eller någon man med tillräcklig inkomst för oss båda. Men det är inte mitt fel! Jag vill inte vara förbannad och besviken på mig själv för det. Helvete, jag har varit ledsen. Som jag uppfattar det har vi en något lik barndom och hur absurt det än låter så är det inte alltid enkelt att vara ett vackert barn. Speciellt inte om man har en vilsen mamma. Jag vet inte om du har varit och pratat hos en psykolog innan, men det är ett gott tips ifrån mig. Försök hitta någon som du känner bra kemi till och testa. Att investera i sitt eget välmående är det bästa du någonsin kan göra. Det är inget konstigt om man inte har ork.

Du är fenomenal. Beroende på vart ens utgångspunkt är så blir man utbränd olika lätt. Den psykiska pressen är den lurigaste stressen! Puss och kram

Meh! Vem orkar vara så jävla duktig hela tiden. Alla vill inte vara perfekta, ingen ide att skämmas över den man är. Dessutom, om man är superhjälte så förväntar folk sig så mycket av en hela tiden. Gnället tar aldrig slut.

Mycket bättre att vara en glidare och trivas med det man gör. NEj är ett bra ord. Om man har svårt att säga nej kan man börja med 'Jag får återkomma om det'. Och be aldrig aldrig aldrig om ursäkt, om du typ inte gjort något horribelt som sålt dagisbarn till sweatshops i Burma. Då kanske ett f'låt kan vara lämpligt. Men inte annars.

Hej jag är också en sådan där som LD kallar superkvinna då jag som pluggade o jobbade med en 1åring men hemma var hon inte utan hos dagmamman. Men särskilt jämställd kände jag mig inte det slog mig aldrig att det jag höll på med var någon slags jämställdhet snarare ett jäkla slit. Blev ensam när min dotter var en månad o hade bara lägstanivån på fp för att jag var student. Fick således leva på soc o sen CSN o de e inga stora pengar. Hade jag fått bestämma hade pappan varit hemma halva tiden men han vägrade ( så jäkla dåligt…. som tur är har vi varannan vecka nu) Men nu två år senare kan jag känna mig stolt för att jag pallat o visst blir jag väl på sätt o vis min dotters förebild när hon växer upp. Jag vet inte vad som är jämställt eller inte men det ligger nog något i att barn gör som vi gör inte som vi säger o har man fixat en utbildning, trivs med sitt jobb, delat på fl osv. så sätter det nog avtryck i sina barns medvetande.

Tack Helena!

Det känns jätteskönt att läsa om någon som varit i ens situation! Jag hade gärna fött nu i maj, då hade man helt andra förutsättningar än lagom till höstterminen 😉 Men jag kan ju inte välja!

Om du vill ha mer kontakt kan du väl kommentera med din mail i min blogg? pearldrop.blogg.se

Jag tror också att kvinnor generellt är duktiga att (i all välmening?) på att sätta press på andra genom att framhålla hur enkelt de själva klarar sin tillvaro, oavsett hur jobbigt de har det. Det ska vara så perky, perky och hunkydory.

Läste en bok som heter "Gilla Läget – så gick det åt helvete med positivt tänkande" av Barbara Ehrenreich och om hur idéer om positivt tänk och mindfulness och annat dylikt sätter oerhörd press på individen och dessutom skuldbelägger densamme vid misslyckande. Om du inte lyckas beror det på att du inte har rätt attityd, så perk the hell up! Vidare skapas ett ganska hårt samhällsklimat, då ansvaret för den egna framgången hamnar helt på den enskilde. Om alla verkligen kan lyckas bara de har rätt inställning, då kan man även hävda att de som inte lyckas har fel inställning och då får de skylla sig själva.

Ingen hänsyn tas för folks olika förutsättningar, för glädjeteorierna läggs ofta fram o kombo med en solskenshistoria om någon som övervunnit allt bara genom att vara glad.

Det som gör mig glad kanske inte passar dig. Min lycka och framgångsrecept är kanske inte ditt och så måste det få vara. Ska man jämföra sig med andra, så må det ske med viss försiktighet – det blir lätt destruktivt.

Faller för övrigt själv ofta i fällan, trots att jag inte har så stort livspussel…

http://www.chippis1972.com/2011/10/my-perfect-life.html

Jag saknar ett långtidsperspektiv i den här diskussionen.

LD, du kanske inte är jämställd med din man ekonomiskt nu, men ni kanske blir? Ni kanske har olika intressen som samhället bedömer vara olika värt monetärt, även om ni kommer arbeta lika mycket när barnen växt upp. Vad är jämställdhet då? Att jobba lika mycket eller att tjäna lika mycket pengar?

Min mamma är socialarbetare och min pappa är journalist. Han har varit chefsredaktör och tjänat ca dubbelt mer än min mamma. Därför var hon hemma med både mig och min syster. De ville skaffa hus på landet när de fick barn och då var det en prioritering de fick lov att göra.

Jag har aldrig känt att jag levt i en ojämställd familj. Hur kan det komma sig? Jo, för att det aldrig har varit självklart vem som ska göra vad hemma. Både mamma och pappa har städat. Pappa gillar att laga mat så det har han gjort. Mamma sköter helst tvätten. Båda påtar i trädgården. Pappa har skjutsat mig och min syster på aktiviteter och haft stenkoll, mamma har planerat utlandsresor. Dom har gjort det dom har varit bra på, inte vad samhället tycker är mans- eller kvinnogöra. Idag är pappa pensionär och tar hand om hela hemmet + en egen firma eftersom mamma fått ett nytt jobb som kräver mer. Är han förtryckt nu?

Själv går jag en utbildning som gör att jag kommer tjäna bra. Om jag skaffar en man med betydligt lägre inkomst, kommer vi vara ojämställda hela livet om han är hemma längre med barnen?

Sessan och du är mentalt efterbliven?

vad fan var det för kommentar?

Newsflash! Pappor kan vara döda. De kan också ha valt att inte ha med barnet att göra. De kan också vara närvarande fäder, men t. ex jobba heltid för att kunna göra det möjligt för mig att ens plugga, för att även jag kunna få ett bra jobb som jag vill ha. Oavsett hur närvarande en pappa är så kan man lugnt säga att det ÄR tufft att plugga när man har småbarn.

Håller med kinapuffen sånt där förenklande är ett jäkla otyg o sänker bara oss kvinnor genom att ge oss otillräcklighetskänslor… Varför skulle förresten vi ensamstående "supermorsor" vara jämställda överhuvudtaget?? Då bortser jag ifrån Hej har du möjlighet att träffa soumaya idag? Det var sånt hålligång inatt..hur mycket slit som kan ligga bakom våra livspusssel utan jag tänker främst på barnen till de män som tar mindre ansvar..de kan ju uppfatta det som att pappor kan göra lite som de vill medan mammor kämpar på.. Inte särskilt jämställt.. Nej du LD fortsätt ha de gott med din man finns som sagt inget jämställt med skilsmässa.

En fråga till ML bara, håller med om att sessans kommentar var allmänt plump men ställer mig ändå lite frågande till själva argumentationen… Kan man inte plugga utan att bli försörjd av en man eller?? (förövrigt pluggade jag också till syrra med en 1åring o jag håller med, en stor eloge till alla som pluggar/pluggat med små barn för det är f-n inte lätt..).

Jag anser att det enda sättet att göra jämställdhet på är att leva från insidan och välja utifrån sig själv – sin egen personlighet, sina egna värderingar och sina egna behov. Om alla gör det så uppstår jämlikhet mellan alla, där inräknat jämställdhet mellan könen. Det låter kanske banalt och är enkelt – men så jävla svårt och smärtsamt också emellanåt!

Ibland kommer man att hamna "inom" ramen, och då kanske man blir frustrerad för det kanske inte passar med ens självbild. Man kanske önskar att man var annorluna än man är, men i att göra jämställdhet ingår ju att leva sitt liv fritt utifrån sina egna önskemål och då måste man respektera sin egen personlighet och sina egna önskemål, oavsett vad man själv eller andra tycker om dem. Ibland hamnar man "utanför" ramen och då kanske man kommer att få ett bemötande från andra som gör en ledsen. I första stycket ingår bland annat att man måste:

– Vara närvarande, så att man inte låter faktum som att man själv aldrig tankar bilen, rensar avloppet, etc bara fara förbi. Att vara i kontakt i nuet, med sig själv och sin omgivning, för att kunna låta sin inre kompass styra.

– Våga, att göra saker även om man är rädd. Att stå ut med känslor av rädsla, förödmjukelse, etc och inte undvika att följa sina värderingar av rädsla för vad andra eventuellt kommer tycka. Leva med sina känslor hellre än att anpassa sig till normen av rädsla.

– Att acceptera sig själv utan förbehåll och analys. Behöver jag mer vila än andra? Fine. DÅ kan jag kanske inte jobba heltid, synd men så kanske det är. Analyserar jag saker mycket? Fine, då får jag se till att hitta sysslor där skallen kan vila ibland och jobba med nåt där analyserandet kommer till sin rätt. Älskar jag att träna och spenderar mer tid på gymmet än hemma med att sköta hushållet? Fine, då får jag väl jobba ihop lite pengar som gyminstruktör och betala en städfirma för att hålla efter mig så att min sambo slipper leva i min skit.

Att leva jämställt kräver att man accepterar och respekterar sig själv och andra och tar ansvar för sig själv.

Det var jag som blev anonym ovan.

Tänkte bara tillägga lite kring pengar och hur man ser på familjen – jag tycker det är lite trångsynt i kommentatorsfältet.

Vi kan ju börja med att konstatera att i vårt samhälle så fördelas pengar hipp som happ utan stöd i viktigheten för det arbete som görs. Annars skulle sjuksköterskor tjäna mer än IT-tekniker och det gör dom inte. En syssla kan bara värderas genom frågan: "Gör jag det jag vill just nu?" om ja – fine, om inte, leta förändring. Livet är för kort för att tappa målet: Att leva fri, att leva som man vill. Överlever familjen på det vi gör och trivs vi med situationen? Bra! Annars får vi göra på annat sätt.

Sen kan vi ju gå vidare med något som Julia är inne på: Långtidsperspektivet. Att en försörjs nu betyder ju inte att det alltid kommer vara så. Min man försörjde oss när jag pluggade, nu försörjer jag oss (på mitt företagande!) medan han varit tjänstledig och nu när han startar företag. Jag skulle inte acceptera att försörja honom hur länge som helst, men så länge som JAG vill det och HAN vill det så är det fine. Livet växlar, det gäller bara att se till att inte utnyttja sin partner eller bli utnyttjad själv. Att föra en diskussion om rättvisa och drömmar på lång sikt.

Att utföra tjänster eller producera värde för andra och på det sättet få in pengar är att jobba. Att marknadsföra sig själv för att senare dra in pengar är att jobba. Så fort du, LD, funderar på bloggen, vad du ska lägga upp här, vad du ska ha på blogg-awards och allt det där så JOBBAR DU! Du HAR ett riktigt jobb för fanken, du är bloggare, webdesigner, skribent och opinionsbildare. Så skärp dig.

Jag tror att det bästa tecknet på att man lever jämställt är att man är nöjd och trivs med just sit eget liv!

jag är hemmamamma!! med 5 barn för att jag vill givetvis..de är mitt dröm jobb!!!

vi har bestämt tilsammans hur vi lägger upp våra föräldradagar och jobb och städ m.m.

tillsammans!!!

det är jämställdhet att man bestämmer tillsammans och låta var och en göra de man själv och hela familjen mår bra av tillsammans.

har såå svårt för att samhället ska tvinga alla in i olika roller o tvingas till nån slags mall där alla ska göra lika mkt å helst ska alla göra karriär…ja allra helst kvinnan å mannen ska vara pappaledig..då är de godkänd..men när man som mamma vill vara mammaledig…näe då är det en kvinnofälla.

nä män och kvinnor…samarbeta å följ era <3 an så blir re bra…

kram

Ett tips om du vill börja plugga är att du gör det på folkhögskola. Du behöver förmodligen bara plugga två år. Jag går på Birkagården som ligger i sthlm just nu och trivs jättebra. Det finns ett flertal i din ålder och några betydligt äldre!

Skitbra stämmning, och bra lärare!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *