feminism & genus

Vem tar en influenser på allvar?

Apropå det jag skrev innan om att som feminist med många följare ondgöra sig över andra feminister med många följare. Som jag skrev så är det enkelt att gå dit i tanken. Att se sig själv som liten för att man aldrig kan se sig själv utifrån. Man är ju den man är liksom. Följarna är abstrakta. En siffra i profilen. Likes på en bild. Ord på en skärm. Vad betyder det ens? Det är svårt att förstå vidden tror jag.

Sen smyger det sig på. Man börjar med en. Sen fem, tio, trettio, femhundra, några tusen och vips så har man bytt position. Man är inte den lilla längre.

Jag tror det också är en av anledningarna att exempelvis Linnea Claeson inte riktigt tagit ansvar för sina berättelser (apropå “storytelling” som jag nämnde i förra inlägget), hon sa det själv i intervjun där i P1 att det gick så snabbt. Jag ser ju även samma grej hos andra stora feminister. ”Jag är ju bara en vanlig tjej/småbarnsmorsan/person”. Fast det är du ju inte alls? Inte längre. Inte du. Inte jag.

Jag har gjort samma resa där jag inte fattat hur mycket inflytande jag har och att ansvaret då brustit eftersom att jag vägrat inse detta och således vägrat ta i det. Men vadå… jag är ju bara jag. Ja visst, men andra ser dig som en jävla stjärna och om du inte är försiktig så kommer det stiga dig åt huvudet. Om det inte redan gjort det. (Förmodligen har det gjort det för du är bara människa.)

Nu är jag personligen mer i ett läge där jag inte ens pallar skriva om feminism än mindre engagera mig i nåt. Jag har tappat lusten och jag håller med om att det är ytligt.

Jag tror också att vi står vid ett vägskäl. Var är feminismen på väg? (Alltså den på internet, ute i verkligheten är den ju i fullt arbete) Vi behöver ta ett aktivt beslut och om det är nåt annat än den mer radikala vägen så tror jag tyvärr att feminismen kommer se ytterligare en backlash. Dels för att det blir svårt att ta feminister på allvar när de säljer ut sig för annonspengar och “samarbeten” (dvs reklam). Men också för att patriarkatet alltid väntar kring hörnet så fort vi släpper garden, redo att ställa saker till rätta.

Dessutom: När nåt blir folkkärt och/eller kommersiellt så blir det ofarligt och feminismen ska ju vara allt annat än det.

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

4 Comments

  • Johanna

    Jag tror på att göra feminism i vardagen. Allt behöver inte marknadsföras, insta blir lätt ”mycket snack och lite hockey”. Jag försöker leva som jag lär och på så sätt göra lite, lite skillnad. Många bäckar små osv.

  • Gabriella

    Jag har varit trött på (stora delar av) internet-feminismen ett bra tag, även innan jag kunde sätta ord på varför. Det känns smutsigt att feminismen ska vara del av hela influencer-karusellen. Men samtidigt tycker jag inte att feminism bara ska göras. Vi är många som har ett behov av att teoretisera och resonera oss framåt, och bloggar kan vara en viktig del i det. Samtidigt som jag inte har mycket för vissa influencer-profiler som använder sig av feminism och pink-washing kan jag ju inte säga att de inte ska få skriva om feminism. Hur kommer vi framåt utan att bli elitister?

  • Fislisa

    Internet är bara bra för feminismen på ett sätt. Det låter oss organisera oss och planera så vi i verkligheten kan genomföra de aktioner som sätter männen på plats. Revoltera mot patriarkatet! Gå med i de organisationer som faktiskt vågar göra något konkret för att få männen på knä (kontakta mig privat för att få kontakt) och sluta skriva flamsiga inlägg om hur sponsorernas produkter gör er till riktiga kvinnor. Hatar sell-outs! Hatar instafeminism! Hatar män!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *