Kategorier
feminism & genus

Jag har nog fått för lite kuk nu när jag tänker efter.

Som feminist och genusmedveten får man ofta höra att man är en riktig bitterfitta. Man har haft en taskig uppväxt och skäms över att vara kvinna och tar ut det på ungarna. Man har fått för lite kuk. ”Du har inte haft det lätt” (klapp klapp på huvudet lite nedlåtande) och så hån på det. Och så vidare. Nej jag har inte haft det lätt alls, det erkänner jag. Det var inte lätt överhuvudtaget att växa upp med normer och ideal som jag aldrig riktigt passade in i. Det var inte lätt att anpassa sig till kraven på hur man måste vara för att anses vara en ”riktig” flicka. Det var inte lätt när man lekte fel lekar eller hade fel färger. Eller när mamma inte hade råd att köpa prinsessklänning (eller när man blev äldre; levisjeans och toppar från JC) och allt man ville vara var att vara fin för pojkarna för det hade man lärt sig var jätteviktigt. Och när pojkarna äntligen tyckte att jag var fin så var livet lyckat. De fick ta för sig och jag gillade det för det betydde ju att de tyckte om mig även om jag egentligen funderade på om det var så det skulle gå till. Och jag vågade inte säga ifrån och när jag väl gjorde det så fick jag höra att ”pojkar är pojkar, de tycker ju om dig men vet inte hur de ska visa det!” och så fick jag finna mig i att alltid vara underordnad. Det blev inte bättre när man blev äldre heller, när kvinnornormen dikterade att jag måste vara smal och ha stora fasta pattar och fint långt hår och vackert yttre och rätt sorts kläder. Och jag vräkte smink över hela ansiktet för att få rätt look. Eller när kvinnorollen dikterade att jag måste vara kysk och oskuld för bara horor knullar runt och bara horor är kåta (Nej, jag har nog fått för lite kuk nu när jag tänker efter. Synd. Kukar kan vara väldigt roliga att umgås med och jag önskar jag hade haft modet att lyssna på min kropp) eller när jag blev slagen av min första pojkvän och Disney lärt mig att män kan förändras av kärlek och håller jag bara ut och ÄLSKAR HONOM så blir det bra det är ju inte hans fel, utan mitt som inte är som kvinnor ska vara. ”Jag skulle inte göra det här om du bara gjorde som jag sa”. Och sen skar jag mig i armarna, blev deprimerad, hypokondriker och fick panikångest för att man lärt sig att vända ilskan och självföraktet inåt. (det är okvinnligt att var arg och att höras) Nej, jag är inte bitter över min egna uppväxt. Tacksam snarare för att jag i det perspektivet fått insikt i hur det är att avvika och att problemet inte låg hos mig utan hos de som lärde mig att jag borde skämmas för den jag är om jag inte passar in i mallen. Jag önskar att jag växt upp precis som jag var, men med en tillåtande miljö som talade om för mig att jag duger precis som jag är och att det inte finns några regler för respektive kön som jag måste leva efter.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

40 svar på ”Jag har nog fått för lite kuk nu när jag tänker efter.”

Jag känner igen mig i det du skriver förutom det med Disney, på vilket sätt säger Disney att du ska stanna med någon som misshandlar dig? Är jätteförvånad över den kopplingen. Men annars så känner jag verkligen igen mig i det du skriver.

Åh vad du är bra! Det där vill jag svara varje gång någon kommer med klassikern "Jag lär min dotter vara självständig och stark trots att jag klär henne som en prinsessa och säger att flickor ska vara flickor!"

In my opinion, the problem is much deeper, than gender and education. Conditional love-this is the problem. Most people get conditional love, instead of unconditional,even though parents dont say it directly,that is implicit. Try hard, please me, be perfect, be strong, hurry up. It is intented positive, but has negative effect, because you simply not being able to accomplish the injuctions. Some people have depression after not being able to make it, some fall into rebels state and remain in that state , some do for 5 minutes, some for the life time. I think you are in that state of rebel. Because the love you got was conditional. You were not taught that you are ok just as you are. I know you have mentioned that your love to your children is unconditional, but I wonder if it is really so. Already teaching our kids how they "should" be, how you want to see them we are teaching them that this is the right way, this is how I want you to be, it is implicit that you will love them only if they do as you want. And being able to accomplish that makes rebels and suicides as the final way out.

I am sure that it can be changed, but we people need to be really aware of what kind of love we give to our children.

(sorry for english, but i learned that in English, so it felt natural)

That is not only my opinion, so no condemns dear readers.

Tack! Fick igår höra hur dum i huvudet jag är ch att jag är en mobbare (ok, inte med de orden men det var vad det handlade om), och avslutade kvällen med att läsa här och inse att nej, det är inget fel på mig.. heller!

När vi nu diskuterar genus, jag tillhör de där kvinnorna som inte riktigt faller inom ramarna jag helelr, framförallt har jag en förmåga att vara lite för ärlig och rak med vad jag tycker… På ett forum jag ofta varit aktiv på (och som är en del av en förening jag är aktiv i, så alla känner varann även irl), har jag ofta fått utskällningar för mitt sätt att kommentera och för att det jag skriver är "påhopp". När en manlig vän skriver exakt samma sak, är det ok, för han är ju "sån"! Sånt driver mig till vansinne!

för övrigt så även tack för dina no'poo-inlägg, i helgen är det jag som börjar med bikarbonat och ÄCV =)

"Det könsstereotypa begränsar och likformar. Ger barnen tillgång till två roller och berövar dem från hundratals roller och möjligheter. Hur kan man INTE tycka att det är vansinnigt?"

http://babybambola.blogspot.com/2011/08/i-kneeeeew-it.html?showComment=1314360978336#c943757216328272458

Kan man bara ha en roll? Bara för att jag har klänning, sminkar mig och är inne i min kvinnoroll så betyder väl inte det att jag måste välja bort den kreativa rollen, den upffiningsrika rollen, den vågade äventyrarrollen?

Jag skulle gärna vilja att du utvecklade din syn på roller. Du står ju uppenbarligen för att det finns massa olika roller som man INTE får ta del av ifall man placeras (eller för all del) väljer en roll. Så om jag inte var i min kvinnoroll skulle jag kunna ha MASSA andra roller. Varför går det inte att integrera de andra rollerna med rollen som kvinna?

Jag är mamma till fem barn, alla har snippa. De fyra äldsta är födda på nittiotalet då det var än värre med könskodningen än nu. Blöjor, nappflaskor, barnvagnar, kläder, ja allt var rosa/blått och gärna med förklarande text: girl o boy. Jag hade någon idé om att jag inte ville pressa in mina barn i den rosa mallen (som de så självklart ansågs tillhöra) eftersom det helt instinktivt kändes fel. Därför köpte jag kläder från båda avdelningarna och blandade friskt mellan pojk- och flickkläder. Även då det gällde leksaker försökte jag se till att de hade tillgång till "båda världarna".

Jag hade inte orden för att förklara för någon varför jag gjorde som jag gjorde och fick ofta kritik och konstiga pikar.

Idag är barnen 14-20 år och har inte haft några problem med sin könsidentitet eller något annat som genusmotståndarna (konstigt ord…) påstår ska hända.

Min femte dotter föddes för tre år sedan. Med henne har det varit ännu mer självklart att hon inte ska pressas in i någon mall. Hon har klänningar och snickarbyxor, tröjor med glitter och tröjor med bilar, rosa skor och gröna stövlar. Dockor, bilar, lego, pärlor, tågspår et.c

För något år sedan ramlade jag in på din blogg för första gången och blev helt såld. Tack vare dig har jag nu även orden för att förklara mitt tänk. Det är värt så otroligt mycket.

Tack för det och tack för att du orkar!

Känner så mycket igen mig i det där näst sista. Låg på intensivavdelningen efter en väldigt dålig händelse och det kröp under huden på mig och kan ville bara slita bort alla sladdarna och skrika och sparka och vråla och slåss och bita alla som kom i närheten.

Det gjorde jag inte. Inget av det. För duktiga flickor gör inte sånt. Inte ens när dom ligger på IVA.

Det tog flera år och senare några månader på din blogg innan jag fattade hur FEL det var. Och nu jävlar, nu tar jag plats. Mina dagar som duktig flicka är över.

Jag måste hålla med om att det där Madonna/hor-mixen var knepig när man var ung (eller ja, nog är påverkas man av den längre än så?!). Hur skulle man egentligen agera så att "alla" är nöjda?! Det här med att vara Madonna, utom i sängen, kan jag tycka ändå håller i sig, eller?! Att liksom kvinnans sexualitet ska vara reglerad och kontrollerad och återhållsam, ända tills man hamnat i det praktiska sexet – då ska man gärna vara utågagerande, vild och vågad… hrmfff… Och om man sedan som kvinna tar för sig utifrån sin egen lust, eller av ren påverkan från "vad man ska gå med på"; det sexuellt förväntade helt enkelt (i det privata då, helst inte offentligt…) så faller ångesten sedan på.. För visst är det väl Madonnan man ska eftersträva – eller hur var det nu?!

Bra inlägg!

/Cecilia:-(

Michael

Hur kom du fram till vilken sorts kuk som var bäst? Vad är din favorit inom kukvärlden och vilken slags kuk har du upplevt ändrat dina åsikter & värderingar till något passande? Och vad gjorde dom dåliga kukarna med dig?

Angående Disneyfrågan: kolla på skönheten och odjuret så är det nästan att de säger rätt ut att belle bär ansvaret över odjurets arga beteende, och att om hon bara visar att hon älskar honom så mjuknar han. Fruktansvärd film för barn att titta på..

Känner igen mig på dedär med uppväxten, hade det likadant.. men allt har fått mig att bli en starkare person och verkligen våga vara mig själv för tyvärr är det ju inte många som kan slappna av och strunta i att man har några kilon för mycket! :/

Det här är det bästa jag läst på väldigt länge. Jag har nickat instämmande hela inlägget igenom och det skulle kunna vara jag som skrivit det (om jag var lika bra som du, bra är jag men har några år av skrivande kvar innan jag når din nivå) Tack för att du fortsätter inspirera mig!

Michael; vad är det du vill säga med dina inlägg?

om du tror att lady dahmer upplevt dåliga män och är bitter pga det så har du helt missat poängen med genus. genus och feminisim handlar inte om att tycka illa om män, det handlar om att ge alla lika rättigheter och skyldigheter.

Skulle vilja ställa en fråga, om jag får…

Har du synliga ärr på armarna? För jag, 17 år gammal och för ett år sedan friskförklarad från en depression, har väldigt många ärr på både armar och ben, och har funderat mycket på hur tidigt man kan berätta för sina barn varför ens armar ser ut som de gör (ska dock inte ha barn på många år, men det är något jag tänkt mycket på det). Jag vill ju att barnen på något sätt förstå när de är ganska små, så de "vänjer sig" vid det, men samtidigt känner jag inte att jag vill bespara dem den brutala sanningen fram tills de är tillräckligt stora för att förstå bättre… Hur tänker du?

Att tjejer inte ska få tycka om sex och att om de gör de så ska det dit och bråkas med dem, det är hemskt! Vad händer med männskligheten om tjejer slutar ha sex?

Däremot så även om jag är uppfostrad till att inte höras, att inte säga emot så har detta inget att göra med att jag är tjej utan bara att det var så det fungerade hemma. Jag tror att detta har nog mer med kultur att göra. Eller så har jag turen att vara uppfostrad i ett hem som inte skiljde på kön då jag lekt både med dockor och bilar, och har haft fritt spelrum i vad jag har haft på mig (dock med begränsningar då mina föräldrar inte hade råd med Levis och sådant)

Sen Disney, Skönheten & odjuret, i min syn är det en av de bättre disney filmerna, Belle blir ju förälskad i odjuret för den han är, och även om han "blir en vacker prins" i slutet tror jag detta är mer metaforiskt för hur han utvecklas i det inre när han märker att nån älskar honom just för det han är.

Lady, även om jag inte håller med dig i mycket så måste jag säga att du har en riktigt bra blogg!

Om det är något jag älskar är det dina texter.

Om jag vore kristen hade jag tackat gud för att jag hittat din blogg då du skriver så bra saker så man kan få en liten "aha man kan ju tänka så"-upplevelse.

Träffar rakt in i mitt 17-åriga såkallade hjärta!

Tycker du skriver jättebra. Vill bara kolla en sak. Gäller detta även för barn med ADHD. Att de får vara den de är och duger? Ha det gott.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *