Kategorier
feminism & genus

Jag spyr på alla dessa jävla prinsessmorsor som förstör MITT barn

Jag är så jävla trött på alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras ”snälla” komplimanger sabbar mina barns framtida självkänsla. Det går inte en endaste dag utan att nån kommenterar mina barns kläder eller utseenden. Inte en endaste dag och det har redan börjat påverka Ninja.

Det är konstanta komplimanger, ”åh vilka FINA kläder du har!” (ackompanjerat med lysande ögon och entusiasm), och andra utseendefixerade kommentarer som lär mina ungar att deras yttre är viktigast av allt. För jo, det är precis det som händer när det första vuxna kommenterar är just deras (eller vårt) yttre. Då fattar ungarna (flickorna) att det spelar en stor roll. Att det är så viktigt att det ska påpekas ofta. Och så lär de sig att definiera sig själva utifrån det. Även om du som förälder är restriktiv så finns det en hel omvärld som jobbar på för att bekräfta och sabotera.

De får gärna sabba sina egna barn på sin egen tid men ge fan i mina. Ge fan i att lära dem att bry sig om kläder. Jag vet inte vad jag ska göra för att få ett stopp. Ska jag börja klä mina barn i smutsiga trasor? Kommer det hjälpa? Det kommer ju inte förskona dem från att höra dessa jävla vuxna kommentera andra barn. Det kommer inte skydda dem från ungar som tjatar om hur fina DE är. Dessa jävla rosa ungar som putar med magarna och frågar ”är jag fin nu?” och Ninjan som inte fattat ett skit av sånt tidigare börjar snappa upp. Börjar foga sig. Börjar förvandlas och snart är hon en av alla dessa tjejer som hatar sin kropp och som önskar att hon var smalare.

”Mamma, du har fina kläder” har hon börjat påpeka och jag får väl vara glad att hon inte frågar mig om hon är fin. Än. För det kommer. Jag blir så frustrerad över att jag anses vara extrem för att jag inte vill ge mina ungar komplimanger och över att många inte verkar förstå innebörden av det. Ingen verkar se sambandet; det är det här som händer.

Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. ”Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas”. DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem. Men jag biter ihop. Hoppas att nästa gång säger de ingenting. Svarar på kompimangerna med ett ”ja det är så bra att ha overall nu när det är kallt ute” eller ”jo, solen lyser ju starkt så då är det skönt med keps, eller hur Ninja?” och hoppas att de ska fatta piken men det gör de fan aldrig.

Jag vill inte vara den där rabiata galna feministmorsan men vad fan ska jag göra när ingen annan fattar hur allt hänger ihop? Jag har liksom inget val. Jag måste vara extrem för att stävja det som andra uppmuntrar i mitt barn samt väga upp deras okunskap och idioti.

Vad ska jag göra? Hur hanterar ni komplimanger och fokus på det yttre?



]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

128 svar på ”Jag spyr på alla dessa jävla prinsessmorsor som förstör MITT barn”

Lady D! Du inspirerar mig! Sedan jag börjat förstå dig och dina tankar (ja, så har det inte alltid varit), blir jag så peppad att våga ta steget och bryta alla dessa normer och "lagar". Innan, då jag på riktigt inte förstod varför och själva meningen med det du gör, var jag en av de där "genusmotståndarna" som av ren okunnighet förkastade allt du skrev och gjorde. Jag kunde citera dig och vränga det du skrev till något negativt och fullkomligt rabiat. "Kolla den där Lady Dahmer, nu tycker hon inte att man ska ge komplimanger till sitt barn. Nu tycker hon inte att man ska säga hon eller han. Inget kön ska dom ha, fy fan". Typ så, du vet.. Det var helt enkelt min okunnighet, jag var inte påläst och jag ville nog inte heller förstå vad du egentligen menade.

Det är jobbigt att stå emot normer. Det är inte lätt när man kommit till insikt med något som så många andra inte kan eller vill förstå. Men du håller fast vid det du tycker och tänker, du är sund och inte alls överdriven. Det är det viktiga. Det kommer alltid att finnas föräldrar som (oftast i all välmening) berömmer kläder och utseende. Jag är en av dem, men jag jobbar på det. Det viktiga är ju att barnen får det från sin familj, den förhoppningsvis största tryggheten de har. Så tänker jag iaf. Jag kan inte påverka allt. Men i familjen kan vi lära vårat barn att utseendet inte är viktigt, att hen får ha på sig precis vad hen vill. Osv osv.

Som sagt, du inspirerar mig till att vilja bli en bättre mamma, en mer medveten mamma. Jag har långt kvar till din nivå, men för att låta sådär galet klyschig så är det faktiskt så att fröet har börjat gro, och jag blundar inte längre för genus-frågorna. TACK!

Det som är tråkigt är att visst, när det gäller Ninja så har du rätt att säga ifrån. Men när det gäller deras egna ungar så har du ju ingen talan. Så även om de slutar säga så till Ninja, så kommer hon ändå höra vad de säger till de andra barnen. Och Ninja kommer märka att "alla barnen får höra att det är söta, men inte jag". Då kommer det ändå sätta sig i hennes huvud. Det är jättebra det du gör, och förhoppningsvis så kommer Ninja ha lite mer inbyggt motstånd än vissa andra flickor. Men det är sorgligt att när det gäller samhälle, som vi alla är en del av, spelar det ingen roll hur smarta och realistiska EN eller TVÅ människor är, när majoriteten går emot. När NORMEN går emot..;-(

Men oroar du dig på allvar över att spridda komplimanger från löst folk kommer sabba dina barns självkänsla? Visst, det är absolut inte min favoritgrej när farmor/farfar/whoever tjatar till tre-åringen om "fina kläder/skor/hår", men det oroar mig inte nämnvärt heller eftersom vi vet att uppmärksamma och bekräfta andra saker, och att se till att det är dessa andra saker som väger över.

Sen tror jag på pågående dialog och att öppet diskutera med de vuxna som är i regelbunden kontakt med mina barn, t.ex. förskolepedagogerna (men de är bra på att inte uppmärksamma utseende), men jag oroar mig inte när Linus morsa i hallen på förskolan slänger ur sig "vilken fin mössa". Det känns rätt lugnt.

Det som stör mig lite med ditt inlägg är den extremt aggresiva tonen med vilken inlägget är skrivet. För jag LOVAR dig, de andra föräldrarna gör det inte i avsikt att "förstöra" Ninja!

Är du lika hård IRL mot människor som enligt dig gör fel trots att de själva troligtvis tycker och tror att de gör något bra?

(Sen tycker jag alltså det är en jättebra och viktig diskussion, men jag ställer inte riktigt upp på förstöra barn-tesen)

Har tänkt på detta med 'hen' ett bra tag, tror du inte att det kan bakslå? 🙂 man delar ju ändå in personen i ett tredje 'nytt fack' om du förstår vad jag menar så hur man än gör så blir dem ju indelade i något villket som. skulle va intressant att höra din åsikt.

Satt på en föreläsning här om dagen, vi fick en introduktion till hur vi ska skriva vår b-uppsats. När läraren går igenom regler för hur vi ska skriva är en av dom "skriv könsneutralt. Han/hon, individen, personen etc" En kille räcker upp handen och frågar "hur är det med det könsneutrala pronomet hen då"? Och läraren skrattar lite, och skruvar och vrider sig och vet inte riktigt vad han ska svara, och säger att han inte riktigt är insatt i debatten. Han frågar tillbaka om det är så att det är ett godkänt ord, och ja det är det ju. Finns i ordlistan. Då svarar han igen att "jaa.. jo, då är det väl ok.. tror jag.. det får ni avgöra själva".

När jag lyssnade på allt de där blev jag riktigt frustrerad. Jag har skrivit hen flera gånger i mina hemtentor. Aldrig frågat innan. Och aldrig fått någon kommentar om det heller. När jag suckade viskade min kompis till mig "men fy fan alltså, för det där jävla hen.. Antingen är man en han eller en hon". Jag svarade lite försiktigt att "jaa, men alltså vi får ju inte skriva han eller hon, då är väl hen till för att underlätta för oss istället för att skriva "han/hon".." Och min kompis svarar igen "ja men man är ingen hen".

Jag vet inte hur du orkar LD!!! Jag har utan att skapa kraftiga debatter med min kompis, fleeeeera gånger lugnt förklarat att hen är inte tillför att radera kön, utan en praktisk användning när man inte VET vem man talar om eller när man inte FÅR säga kön på den man talar om. Som i en hemtenta tex. Varje gång säger hon "jaha men ändå.."

LD: jag låter de passera. Det är en del av det samhälle vi lever och man kan inte kontrollera andra människor. Däremot så fostrar jag mitt barn enligt det jag anser vara bra. Föräldrar påverkar barn mer än man tror. Vad spelar det för roll om hon gillar kläder och säger att hon är fin m.m. När hon har en grunduppfostran som fokuserar på annat? Du oroar dig för mkt och lägger lite överdramatiserat stor vikt vid just det här. Utan en yta existerar inte ett inre, försök att hitta en balans mellan de båda.

Förstår helt känslan! Men jag tror så här: våra barn kommer träffa en oändlig mängd idioter i livet, det går inte att förhindra det. Och mycket folk säger till dem kommer att påverka dem, särskilt när de är små. Men det är ändå otrolig skillnad på värderingar man får med sig hemifrån & sådana som kommer från annat håll. Det man lär sig hemma gör mycket större intryck. Har man med sig trygghet & justa åsikter och värderingar ut i livet så klarar man sig långt.

Ju större barnen blir, desto mer rakt på sak kan man ju också bli. När de är små försöker man ju kanske mer bara undvika vissa saker – tex "finfixering" – utan att kommentera det, men när de blir lite större kan man ju prata om det, varför man tycker det är dåligt osv. Då blir de också bättre rustade att "stå emot".

Jenny, jag håller med. Förstår inte hur du, LD, klarar att gång, på gång, på gång förklara hur du menar. Hade det varit min blogg, så hade jag nog haft x antal galna utbrott by now. Så kudos till dig, som står på dig och faktiskt förklarar tills folk förstår!

Debatten om hen har jag haft flera gånger, men hur många gånger jag än förklarar hur det är, så vill folk tolka det som att man vill radera könets existens. Mycket irriterande att det inte kan ses som ett praktiskt ord bara.

GANSKA INTRESSANT! FÖRÄLDRAR VET INTE VAD DE GÖR MOT SINA BARN NÄR DE PÅPEKAR HELA TIDEN HUR "SÖT", "VACKER" OCH "FIN" MAN ÄR HELA F*CKING TIDEN!!

När de blir tonåringar och helt plötsligt vill bli skönhetsopererade som "Kissie", "Big Brother Linda" o.s.v kommer de i stället att skuldbeläggas, bli påhoppade och bli kallade "slampor", "blåsta" "bimbos" o.s.v…

Det spelar ingen roll att man får höra att man duger som man är – för att i media, tv, internet är det bevisat att vi INTE gör det där det endast finns plats för en viss typ av "kropp" och "ansikte"…

Det är f*n inte tjejers fel att det är VI som accepterar att samhället ska vara såhär!

Tycker fler ska läsa din blogg och verkligen FÖRSÖKA förstå vad deras komplimanger blir för konsekvenser för ett barn.

Jag gör ingen stor sak av det men upplever inte heller att barnen får så värst mycket komplimanger för sitt utseende. Av de människorna vi träffas och umgås med är ingen (förutom jag) särskilt komplimangig till sättet.

På barnens förskola har de som policy att inte bemöta barn utifrån kläder eller utseende. Oavsett om barnen tigger om det eller inte:

– Jag har en ny fin tröja, säger barnet.

– Den ser varm och skön ut, svarar personalen. Istället för:

– Jamen så fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin!

Jag tror precis som du att den "finhetskravet" påverkar våra barn, men tvivlar på om komplimanger verkligen förstör dem. Avsaknad av kärlek och trygghet är ett exempel som kan förstöra mer än komplimanger.

Till närstående säger jag ifrån. Typ "ja visst är dom (fina alltså), men om tio år är de nog inte lika fina längre när de svultit sig till max och har armarna fulla av skärsår eftersom hela deras självkänsla är uppbyggd på komplimanger kring deras utseende"- brukar jag säga. Dagispersonalen har jag haft ett snack med. Ytliga vänner och bekanta säger jag ingenting till. Det blir lätt stelt 🙂 MEN. Jag Pratar Med Mina Barn. I alla fall den stora- 5åringen. Vi pratar om vad som är viktigt. Har pratat väldigt mycket in fin osv. Hon får förklara varför det känns bra och viktigt att ha den rosa klänningen och så resonerar vi kring det. Det har gjort henne till en smart och reflekterande unge. Man tar det till deras nivå helt enkelt. Och visst, man borde inte behöva, men jag ser inget annat val. Kan jag inte påverka omgivningen får jag påverka barnen istället, helt enkelt. // jenny p

förstår att det är frustrerande! men trots allt behöver detta innebära att ninja kommer vara missnöjd med sin kropp, eller vilja vara smalare. så bra som du bygger hennes självkänsla i övrigt kommer hon kunna hantera denna fokus på utseende mycket bättre än många andra. du ger henne iaf tusen gånger bättre förutsättningar än vad jag hade när jag växte upp, och jag klarade mig ändå ok från utseendehets (har aldrig bantat eller mixtrat med maten, inte brytt mig om att mina kläder inte var de nyaste eller finaste osv, även om jag givetvis i perioder låtit det påverka mig). du är så bra!

:-P.

tror att anledningen till att en sån kommentar fälls är att kläderna på något sätt sticker i ögonen på betraktaren.

dem är liksom inte behagliga att se på-drar till sig för mycket uppmärksamhet. ifrån personen och till kläderna.

en annan orsak kan vara att det verkligen är fina kläder som lyser(de som är värdiga att klädas i vitt-bibeln)och att det är fint.

allvarligt, chilla lite nu, du låter ju fullkomligt galen. Du skriver mycket tänkvärda saker men nu går det lite till överdrift. Folk menar inget illa när dom vill göra ditt barn glad genom att säga att hon har fina kläder, de allra flesta människor, typ 99% tänker inte på samma sätt som du, tyvärr. Det är bara att acceptera, att du inte kommer kunna skydda henne mot all utseende och sexism som finns i den här sjuka världen, isåfall kanske du inte skulle ha skaffat några barn alls? Klart att man vill sitt barn det bästa och man vill inte att ens barn ska ta del av det där hemska, men det GÅR inte att komma ifrån, ni får väl isolera er i skogen?

eller så får du helt enkelt bara försöka ge dina barn så pass mycket skinn på näsan och ett så starkt självförtroende/självkänsla som möjligt , så går det nog bra ska du se!

LD´s inlägg syftar ju till att visa på den frustration som uppstår när man (i det här fallet hon) har förstått någonting, sett sambandet mellan i det här specifika fallet komplimanger och en utseendefixering, som resten av samhället inte riktigt har kunnat ta till sig än. En frustration över att ligga steget före och ÄNDÅ få utstå negativ påverkan från alla ”bakom” en, även när det gäller det dyrbaraste vi har – våra egna barn. Jag, och säkerligen LD också, inser givetvis att de här människorna inte menar eller vill barnen något ont genom de utseendeinriktade komplimanger de ger. Men det är knappast en överdrift, och LD är knappast galen, över att man slutligen blir trött & frustrerar över att den kamp hon för jämt och ständigt ALLTID ska dras ner av de människor som ännu inte dragit samma slutsats som hon har.

Jag ger inte komplimanger till andra barn. Jag sa en gång till en tjej som kom hit på kalas "så FIN du är i dina kläder". Menade såklart ingenting annat än just detta. Hon hade liksom matchat hela sin outfit och det syntes på henne att hon själv var så stolt över hennes kläder. Då svarade mamman surt "hon är fin alla dagar". Jo tjena, det fattar väl jag med men jag ville bara vara trevlig liksom!

Men efter detta vill jag inte ge komplimanger längre. Långt senare läste jag här om komplimanger och nu förstår jag att det är problematiskt att fokusera på det yttre. Innan har jag tänkt att det var mer oskyldigt när det gäller barn. Vet inte varför jag har tänkt så. Har väl inte sett kopplingen från att säga att ett litet "oskyldigt" barn är fint eller har söta skor till utseendefixeringen, den dåliga självkänslan och plastikoperationerna som kan komma senare livet.

Goddag!

Just nu har jag tävling på bloggen, där du kan vinna ett presentkort till Pinkoholic! Allt du behöver göra är att kommentera inlägget, så är du med och tävlingar 🙂 Kanske en perfekt present till dig själv eller var tidig med en present till mors dag?

/ Ida

Tack för en bra, intressant och tänkvärd blogg!

Nu har jag röstat på dig som årets bloggmamma, på sidan med den rosa prinsesskronan..:)

Prata med ditt barns pedagoger på förskolan och be dem ta upp det på ett föräldramöte. Jag är själv förskollärare och vi har som policy att vi inte kommenterar barnens kläder i form av "fint". Är barnet stolt över sin tröja exempelvis så uppmärksammar vi istället tröjans utseende. "Ja jag ser att du har en randig tröja på dig idag" istället för åh vilken fin tröja. För vad händer i barnen när vi värderar dem utifrån deras klädsel?

Har aldrig kommenterat något här tidigare, men har följt din blogg ett tag. Tycker den är fantastisk och du verkar störtskön, hoppas på att jag blir en lika medveten förälder som du verkar vara c: :thumbup:

Svar till E:

Jag har också tänkt på det där med att man delar in människor i ett tredje fack. Så varför inte vara öppna med att det är rumpan vi talar om? Istället för att säga "hon" om flickor och "han" om pojkar kan du säga "hen" om rumpor, eller kort och gott "rumpan". Vi vet ju inte alltid vilket kön rumpan har, och eftersom det viktigaste av allt är att reda ut könstillhörigheten kanske man kan lägga till honrumpan eller hanrumpan. Okej? Så slipper du plåga dig själv med "hen" som är så trist och könlöst?

Flickorna på förskolan jag vikar på ibland drar i sina tunikor och pekar på glittermärken -Titta vad jag har på mig idag! Första gången nickar jag. Men de ger sig ju inte.. de drar lite till, säger mig namn och upprepar meningen ovan. -Ja, va bra att du har kläder på dig idag.

De är inte nöjda med svaret, men jag vill inte visa något intresse för vad de har på sig- på det sättet. Jag sitter gärna och benämner färger, vad det är för mönster, om vi har något som är lika, samma färg som en stol eller något annat i närheten.. Men det första de säger på morgonen… Nej, ett Hej räcker för mig. Det är roligt att se dem, inte vad de är klädda i. Jag vill inte ha kommentarer om hur jag är klädd, det har jag redan prestationsångest över..

Många barn har obekväma kläder.. Jag planerar ett gäng kupper med dagliga rörelsemoment som kräver följsamma kläder när jag börjar jobba som ordinarie personal. Så att barnen hemifrån får ta på sig kläder som de t.ex. kan klättra i! Träna sin grovmotorik.

Det är svårt för mig att se barnen som just börjat lära sig klättra upp på de höga stolarna att göra det i byxor som inte låter dem lyfta upp benet, eller trampar på klänningen när de klättrar eller kryper.

Vi har utklädningskläder, man kan klä ut sig och leka fin och fest. Såna kläder ska ingen behöva strutta runt med hela dagen för att få bekräftelse!

Men jag säger ingenting när andra kommenterar mitt barns kläder.. Men det påverkar honom.. han letar febrilt efter den snygga spidermantröjan så att han kan vara snygg på dagis. Och cool.

Han är tydligen inte söt och har fina kläder inte.. Han har snygga kläder och är cool. (Den tröjan hatar jag, han älskar den- jag förstår varför)

Får man använda sina barn som reklamskyltar?

Kan man skriva på dem hur de bör bemötas?

"Se mig, inte mina kläder"

"Jag är komplimangskadad,

tycker du inte att jag är fin idag?"

Tänk er den på en klänning som ett flickebarn står och drar i och skruvar på sig..

Men då börjar väl de läskunniga (vuxna) diskutera över huvudet på mina barn, eller fråga vad de har för knasig mamma och det vill jag inte utsätta dem för.

Och från verkligheten så köpte jag och min son solglasögon i helgen. Min son får höra -va tuff du är!

och jag fick höra att jag såg ut som en fluga 🙁

Jag hade oxå velat höra att jag är tuf, hellre än fluga. Men helst inte det heller, skit i hur jag ser ut när jag har solglasögon!!

Jag tycker dels att du reagerar konstigt, och dels att du har ett lyxproblem. Du ska väl vara glad om andra tycker att dina barn är fina! Tänk om du skulle ha ett barn med något påtagligt skönhetsfel eller handikapp, som aldrig skulle få höra av någon att det är fint!

Vidare tror jag att det är naturligt för både män och kvinnor att vilja göra sig fina ibland, med hjälp av kläder och frisyrer och så. Med detta sagt så har jag inte heller mycket gemensamt med dem för vilka ytan är allt. Jag menar sådana som alltid håller reda på vad som är modernt för tillfället, och ser ner på dem som inte följer modet.

Men det är ju inte precis så att ett barn utvecklas i den riktningen, bara för att det får höra av några tanter att det har fina skor ibland..! Inte så länge som inte den egna mamman är sådan, utan i stället betonar intellektuella och andra förmågor.

Här har vi ju problemet. ”Du ska väl vara glad om andra tycker dina barn är fina!” och ”Tänk om du skulle ha ett barn med något påtagligt skönhetsfel eller handikapp, som aldrig skulle få höra av någon att det är fint!”……. Det handlar ju om just det: att ett barn ska bli bekräftat på ett sätt som gör att barnet känner sig trygg i den hen är, inte beroende på uteseendet! Det är ju själva poängen. Jag blir nästan irriterad!! Som om jag borde vara TACKSAM över att andra tycker mitt barn är fint?? Och som om mitt barn, om hen vore handikappad/har ett skönhetsfel aldrig skulle få höra att hen är fin? Nej. Det här var en, med risk att låta lite väl hård, värdelös kommentar. Rätta mig gärna om jag har missförstått hur du menade.

Jag hör absolut vad du säger och håller till största del med fast jag tycker du missar en grej:

"Och så undrar de varför deras små fyraåringar vägrar ha annat än rosa eller klänningar. "Oj, ja, hon vill inte ha nåt annat just nu, det är väl en fas". DET ÄR FÖR ATT DU LÄRT DEM ATT DET ÄR VIKTIGT ATT VARA FIN DITT JÄVLA VÅP! har jag sån lust att svara samtidigt som jag kör ner balettkjolarna i halsen på dem."

Nej, det är inte för att jag och alla andra morsor är jävla våp som lärt dem att det är viktigt att vara fin. Det är för att jag inte låste in min unge utan hen gick på en förskola, hade massa kompisar, kusiner, mormor och farmor och en hel värld full med påverkan om hur viktigt det är att vara fin. Du kan ju inte vara så dum att du tror att föräldrar kan bestämma varenda intryck en 4-åring får? Det vi däremot kan göra är att buffra allt vi kan, att vi visar att vara fin inte är viktigt utan att det viktiga är att vara precis den man är och att vara snäll, ha empati, vara modig osv. Då blir rosa tyllkjolarna en liten detalj i tillvaron inte det som idetifierar din person.

Catharina: Just därför tycker jag att det är extra viktigt att tona ned "Guuuuu, va fiiin du är". För att alla är inte det enligt normen. Eller för att barn lär sig aldrig vad de tycker är fint utan vad andra tycker är fint.

Som du skriver, jo det är naturligt för människan att pynta sig, men vi får ju inte göra det får vår egen skull om alla hela tiden bedömer oss med SINA åsikter. Jag har tatueringar, jag tycker att de är jättefina, mitt sätt att pynta mig, men varje vecka får jag höra minst en gång, "men gud hur ser du ut?" "Usch, du kommer ångra dig" osv. Kul.

Problemet är inte heller att folk säger att mitt barn är fint, utan att de säger det oftare när hon har kläder som de "tycker" att hon "bör" ha. Har hon (i mitt tycke) jättefin gul body och turkos och brunrandiga byxor sägs det sällan nåt. När hon senast hade body med fjärilstryck och lila brallor då haglar kommentarerna, "vad fiin du är", "vilka tjusiga kläder", "vilken liten tjej, va, vad söt du är idag". Och visst hade de alltid sagt hur fin hon är, då hade jag inte stört mig lika mycket, men nu värderar de, och "snålar" med sina komplimanger. Hon är ju för fan alltid fin/söt whatever. Och varför ska hon lära sig att glatt bemött blir man främst när mitt utseende är fördelaktigt. Inte för att de får träffa mig. Tänk om de nån gång kunde säga "Gud vad kul att kommer/få träffa dig idag". Det är det bara morfar som gör.

Om det började påverka mina barn så skulle jag säga att jag inte vill att man ger dem komplimanger. Bemöta det som om att några ger mina ungar socker lr nått. Sen dialog om det. Och umgås med andra som inte ger sånna komplimanger 🙂

Oj, vad du måste hata mig.. 🙂

Det går inte en dag utan att jag kommenterar hur fina, söta, & vackra mina barn är.. För det är dom =)

Och dom är urgulliga i sina prisseskläder..

Och dom älskar sina barbie filmer, och självklart är deras inrett i rosa =)

Och jag skulle aldrig någonsin sätta på dom jeans, och de hade dom inte gått med på heller =) Klänning & kjol är det som gäller hemma =)

Är det ok att säga att en liten tjej är fiiiin om hon har coola trasiga jeans och hårdrockströja? DET tycker jag är fint!! Tacksam för svar!!

Vi alla har varit med om det som små. vissa flickor går ändast i rosa och andra får själva välja om de bär hellre nån annan färg – grönt orange blått; what ever. När jag var liten hatade jag att mamma tyckte att jag skulle se ut som en porslins docka, visst beundra jag dessa skyhöga klackskor som tonårstjejerna gick med – men inte kan man ju klättra iträd med sådana!?

Efter att spendera mer tid med min farmor och pappa och resten av den sidan av slälkten…. upptäckte jag stilen att vara lantig … släng på en t-shirt här och ett par håliga jeans där och de söndriga skorna på föttena – bekvämt och skönt. men de här var först efter att föräldrarna skiljde sig som jag fick börja med en stil som var bekväm för mig.

som du påpekar kommer stilen in i barnens tid väldigt tidigt och det har en hel del med föräldrarna men också hur de växer upp i sammhället. men det förändras med tiden … min syster växte upp som prinsessa/trädgårdsgrävare och är nu i sleize rockar stilen, min kusins flicka va en rikit rosa prinsessa och är nu i traktors åldern. allt kommer och går och om inte barnen får testa på saker och ting hur kan de då veta .. näh de där tycker jag inte om/ trivs ej eller älskar det där / min favorit. vare sig om personer säger om man ser fin ut idag eller inte har det inget med hur flickans framtid blir om hon skaffar äkta vänner så lär hon sig om inre skönheten.

ha inte för stor kontroll över henne med de framtiden är ändå öppen för allt, motivera istället t.ex med kepsen 🙂

Jag ser det som att jag kamouflerar min dotter i rosa, hon har extremt tacky kläder (som hon väljer själv) men får bete sig hur som helst, klättra, kladda ner sig osv.

Hon har dock fattat "finbegreppet", säger ofta till främlingar att de är fina, det ger positiv respons, typ . Tack! eller Du med! 😛

Eftersom jag har två söner så råkar jag väldigt sällan ut för det så jag behöver inte hantera det för det mesta.

Dock försöker jag tänka mig noga för hur jag pratar med andras barn och kommenterar inte deras utseende alls.

De flesta föräldrar på barnens förskola som barnen träffar agerar ungefär likadant och personalen gör det definitivt.

Jag har ett snart 6-årigt barn som har hört klädkommentarer en hel del men vi föräldrar svarar alltid kring det praktiska i kläderna. Typ att skorna är bra att springa i, tröjan är skön när man klättrar i träd, den färgen syns bra i mörkret, overallen är skön när det är kallt osv. 6-åringen har snappat det här och när hens småsyskon vägrade ha på sig skor under en period i vintras när det var alldeles för kallt att vara utan så hjälpte hen oss vuxna att övertala den lilla. Inte genom att säga att skorna var snygga/tuffa/coola utan genom att prata om hur fort det gick att springa i dem och hur bra det var att inte få snö på strumporna. Då kändes det som att vi hade lyckats!

Vad gör jag när mitt barn visar upp sitt älsklingsplagg för en vitt främmande människa på badhuset? Hon fiskade verkligen efter komplimanger, jag förstår inte vad det kom ifrån. Vi belyser verkligen det praktiska i hennes kläder, men hon väljer gärna mjuka, lösa tunikor. Farmor och mormor måste ju såklart påpeka hur fantastiskt söt hon är, speciellt när hon har typiskt tjejiga saker på sig som prinsessklänning eller vingar.

Men.. vad säger jag när MITT barn så uppenbart fiskar efter komplimanger?

Jag är ett sånt där jävla våp till morsa med en dotter som bara gillar klänningar, kjolar etc. Du har rätt, hon kommer att bli totalt utseendefixerad, sabba för könlösa barn som dina och göra 43 plastikoperationer som vuxen och leva med en kille som trycker ner henne i skosulorna. Vad vill du göra med mig då? Tjära eller fjädra mig först innan du hänger upp mig? Usch och fy fan för mig, huvva!!

Inlägget matchar bra med reklaminlägget jag ser uppe till höger på sidan där Goboken erbjuder rosa tyllkjol som snabbhetspremie. fin illustrerat av litet flickebarn. 🙂

Catharina: Det handlar inte om "några" tanter och farbröder som någon gång säger att ett barn har fina skor, utan en hel vuxenvärlds som dagligen kommenterar barns utseende och kläder. Det handlar om små barn har behov av att höra att de är söta för att må bra, som inte vill ha mössa för att det förstör deras frisyr, vägrar sätta på sig täckbyxor för att det är fult och retar andra för vad de har på sig.

Jag tycker inte att det är ett lyxproblem. Det här ständiga kommenterandet av hur människor ser ut sätter sina spår. Att veta att andra människor är väldigt medvetna om hur du ser ut, skapar stress och press. Varför kan vi inte bara låta barnen vara?

Du gör ju nåt för att motverka detta! Du har den är bloggen som många läser, tänker till om och förhoppningsvis påverkas av – som ringar på vattnet påverkar dessa människor andra osv. Jag gjorde precis detta idag och tänkte att fan, nu gjorde jag det IGEN…gav en komplimang till en söt flicka i rutig onepiece, MEN sen gav jag alla andra barn komplimanger och vi tittade tillsammans vad alla hade för motiv osv…. Inte helt lyckat, men den stora skillnaden är att jag innan jag började läsa din blogg inte ens reflekterat över att jag gjort något olämpligt utan istället tyckt att jag gjort en fin insats och skapat glädje hos barnet/barnen. Nästa gång hoppas jag att jag hinner bita mig i tungan innan det slinker ut komplimanger för utseendet. Tack för inspirationen och den ökade medvetenheten! 🙂

Ä: Kul att du svarade 🙂 jag känner att man gott kan säga hon och han för det var det vi föddes till, vi är olika fysiskt! om man tex träffar någon med ett barn kan man väl säga ''va heter denna lilla krabaten då?'' eller ''vad heter den lille?'' om man nu tycker det är så hemskt att anta villket kön det är och säga hon/han.

Ska man ändra till hen ska man också ändra tik/hane/hingst/sto tycker jag. det är bara en benämning och bör inte bli en så stor grej enligt mig, jag skulle bli sur om nån kallade mitt barn för hen faktiskt 😛

Känner igen det där lite. Nästan varje dag då jag lämnar barnet på förskolan så kommer någon av fröknarna med kommentarer såsom "nämen så fiiiin du är idag, vilken sööööt tröja du har på dig" eller liknande.

Jag tycker det är jobbigt med dessa ständiga kommentarer angående hennes kläder och jag önskar att de kunde sluta med det, men vet inte riktigt hur jag bör gå tillväga.

Känner igen det där lite. Nästan varje dag då jag lämnar barnet på förskolan så kommer någon av fröknarna med kommentarer såsom "nämen så fiiiin du är idag, vilken sööööt tröja du har på dig" eller liknande.

Jag tycker det är jobbigt med dessa ständiga kommentarer angående hennes kläder och jag önskar att de kunde sluta med det, men vet inte riktigt hur jag bör gå tillväga.

Men om jag verkligen tycker att någon har en fin tröja ska jag inte få säga det då eller hur ska jag säga det? Antar att du själv köper kläder efter vad du tycker är fint/funktionabelt, varför är det så farligt om någon skulle dela din smak och tycka att tröjan du bär faktiskt är skit snygg?

Hej! Jag tycker du ska säga till. Säga till PÅ RIKTIGT. Det är inte så hemskt faktiskt. Jag är också konflikt rädd, men det här har nått sin gräns, även i vår familj också! Så jag har börjat säga ifrån! Vissa gånger blir prinsessmamman lite rädd.. men också har vissa frågat varför, och blivit lite fundersamma själva! Jag har dock bara sagt ifrån när mitt barn inte varit bredvid mig. När komplimangen väl är framme och du står där med ditt "fiiiina barn", får man ju vägleda bort det, precis som du beskriver här att du gör. Man leder bort komplimangen just där & då, så ens barn inte ska snappa upp det där om att det är viktigt att vara fin. Men SEN går jag faktiskt på föräldern. Nu ponerar jag att min unge springer iväg till någon gunga eller liknande, och DÅ säger jag till föräldern. Jag har gjort det ett par gånger i lekparken nu. Jag säger snällt men konsekvent till prinsessmorsan; "Jag vill inte att du ger mitt barn komplimanger, jag vill inte påpeka att utseende är viktigt" eller har jag sagt någon gång "Vad trevligt att du tycker att mitt barn klär sig fint, men jag vill helst inte att du kommenterar det" :))))) ler extra så hen inte ska uppfatta mig som förbannad och tjurig. En gång var et förfärligt, prinsessmorsan ville ALDRIG sluta spy ut prinsesskommentarer över min dotter, och när min dotter sedan sprang iväg, fortsatte hon, fast till mig: "guuuud vilken fiiiin och vacker tjej du har!". Då blev jag förbannad. DET ÄR INTE VIKTIGT. Punkt. Sen gick jag därifrån.

Du har så rätt! Det är jag tyvärr ett levande exempel på. Jag vill inte lägga någon skuld på mina föräldrar, de gör alltid så gott de kan och vad de tror är rätt. Men de har länge förmedlat budskapet att det är viktigt att vara fin, åtminstone från mina yngre tonår och framåt. Jag växte upp, insåg att jag inte var någon naturlig skönhet och fick dessutom problem med akne, och pga detta har jag tidvis mått väldigt dåligt. Ibland känns det som att jag har låtit utseendehetsen förminska hela min person, ibland vill jag inte ens lämna huset för att jag känner mig så ful, och jag är säker på att jag aldrig hade känt det såhär svårt om alla föräldrar hade varit som LD och uppmärksammat och uppmuntrat inre kvalitéer, och låtit utsidan vara. Jag är verkligen glad för Ninjas och Tamlins skull, för även om du inte kan skydda dem helt från omvärlden så ger du dem ändå en bra grund att stå på när utseendestormen så småningom börjar rasa.

Tack för ännu ett lysande inlägg!

Arvid har ofta på sig "fina" kläder och det har vid flera tillfällen hänt att förskolepersonal kommenterat hur fiiin han är. Jag har enkelt svarat så som du gör. Att tröjan är mjuk och skön. Eller att byxorna är så bra att leka och röra sig i. Jag upplever att när jag inte bekräftar deras komplimanger så har det avtagit…

Har funderat på att säga att jag skulle uppskatta om de slutar att ge komplimanger kopplat till kläder och utseende, men har inte kommit dit än.

PS. Har självklart röstat på dig i samtliga kategorier!

Ngnstans på vägen genom livet lärde jag mig att jag kan aldrig lära andra hur de ska göra eller vara, jag kan bara lära mig själv att hantera deras göranden och varanden. Och detsamma försöker jag lära min barn…

Blir också riktigt less på såna ytliga, hjärndöda kommentaret. Vem har gett dem rätten att bedömma mitt barns yttre?! Öppet dessutom?!

På min fskl där jag jobbar har vi som policy att aldrig kommentera utseende/yttre, aldrig använda ord som "fin/söt/duktig" alls. Även när det gäller prestationer typ målning osv. Men samtidigt sjukt frustrerande med vikarier osv som kommer in å i sin okunskap sabbar det med ett ständigt jäkla "ååååh så sööööööööööt du eeeeee" – även fast de fått info om vår policy å blir påminda. "äh vadå, de är ju så små, å de eeeee ju så söööööööta" får man till svar med ett himlande med ögonen….

Jag har så svårt att förstå att folk inte kan se att de är så mycket mer än utsida, å hur de tror det kommer sej barnen mår så jäkla kasst sen i tonåren när de inte längre alltid passa in i sööööööööt- mallen….

Det känns lite som att du verkligen drar oss alla med kvinnligt kön över en kant. Du målar upp oss som att vi är totalt styrda av samhället & dess normer med ingen egen vilja, inget självförtroende eller självkänsla.

"Jag är så jävla trött på alla dessa jävla prinsessmorsor (plus andra vuxna) som inte fattar att deras "snälla" komplimanger sabbar mina barns framtida självkänsla" Tror du att det är så på fullaste allvar? Så du anser att våra barn kommer ha sämre självkänsla än dina bara för att dom klär sig i rosa? Kommer dom börja svälta sig själva bara för att nån ger dom komplimanger om deras kläder? Problemen sitter nog betydligt djupare än så. Och alla tjejer mår inte dåligt & vill plåga sig själv vackra som det ibland låter på dig. Sedan när blev ordet fin ett skällsord? Jag anser att positiva komplimanger ska man alltid ge & det kan man aldrig ge för mycket av.

Du kommer dessvärre aldrig kunna ändra på det – det finns alltid någon som kommer att kommentera. Istället för att hetsa upp dig så acceptera det – du gör inte det själv, DU är ju Ninjas mamma och det är dig hon kommer att lyssna på i slutändan. Om DU lär henne annorlunda kommer hon kunna stå upp mot det där. Jag tror att genom att göra en så stor grej av det kan förvärra..

Laks – den djurrättande feministen: För att mitt barn är fött till en hon eller han och jag vill inte att min unge skulle bli indelad i ett tredje fack! antingen är det en hon eller en han helt enkelt 🙂 vi är fysiskt olika därav olika benämningar, hen skulle ju i fysisk form vara shemale haha 😛 men skämt åsido hoppas du förstår hur jag menar. Tror inte att man blir behandlade mer jämställt bara för att man klistrar dit en gemensam benämning för våra olika kön.

Jag tog faktiskt åt mig, synd att jag är ett våp med tanke att jag anser mig som en snäll mamma, väninna och allt däremellan. Det händer att jag säger att min dotter är fin, men det säger jag o avsett om hon har klänning eller vad de nu kan vara. Det bara slinker ut. Självklart så uppmuntrar jag på andra plan och hon äger inga obekväma kläder. Jag vet att hon kommer växa upp endå med en grym självkänsla för jag skulle inte tillåta något annat. Äsch det låter så fel när det kommer nedskrivet. Jag tycker du har fruktansvärt många bra poäng, men jag kan känna att den här genus hetsen stiger mig upp till halsen ibland. Självklart så tänker jag mycket på vad du skriver och tar till mig.. Försöker bli bättre helt enkelt. Aja jag är just nu en gravidkossa, som antagligen kommer fundera lite på de här och ligga och vända och vrida ett tag..

LD, jag läste Jesper Juhl när min son var bara månadsgammal och en av de saker som jag verkligen tog till mig var att komplimanger, inte enbart för utseende men även för prestationer, kan ha väldigt negativ effekt på barns självkänsla. Vi är dock uppvuxna i en värld där det är så man visar uppskattning för sina medmänniskor och jag har själv fått kämpa mot instinkten att ständigt berömma utseende eller bra prestationer och istället fokusera på att berömma för den ansträngning mitt barn lägger ner på en uppgift (oavsett slutresultat) och för den underbara personlighet han har (klok, varm, godhjärtad etc etc). Summa summarum tror jag att du måste ha lite mer tålamod med människor i din omgivning. Det är inget fel att förklara för vänner, familj, lärare osv att man inte vill att ens barn ska värderas utifrån hur de ser ut eller vad de har på sig men du kan inte begära att hela vår generation som till stor del består av komplimangsknarkare och bekräftelsesökare, ska ha kommit till samma insikt som du. Försök att ha lite mer förståelse. Tycker nästan att du motarbetar dig själv när du tvunget måste skrika och häva ur dig förolämpningar. Ibland kan det också hjälpa att vara lite smidig och diplomatisk när man vill få folk att lyssna Och kom ihåg att även om diina barn kommer att ta intryck utifrån så är det du och deras pappa som kommer bidra till den största delen av deras självbild. 🙂

Skol/förskole-uniform vore kanske ingen dum idé? Naturligtvis neutral, lika för alla, kanske som en one piece i klatschiga regnbågsfärger, eller för att undvika att nån säger att det var fina färger, beige eller grå. Alla ungar kan också klippas i samma Jonathan i Bröderna lejonhjärta-frisyr. När ungen sen gått ur gymnasiet så kan den få börja klä och frisera sig som den vill.

Jessie: "sabba för könlösa barn som dina "

På vilket sätt menar du att LDs barn är könslösa? Det verkar som att det snarare är dina barn som är könlösa eftersom de/du är så bestatta av att verkligen förstärka könet. Precis som att deras kön mellan bena inte är tillräckligt… :rolleyes:

E: Vet du överhuvudtaget vad syftet med hen är? Det verkar inte riktigt så när du uttalar dig. Du skriver

"Ska man ändra till hen ska man också ändra tik/hane/hingst/sto tycker jag."

Du ser alltså inte någon som helst skillnad mellan djur- och människovärlden? Jag har svårt att tänka mig att en häst kläms in i ett trångt fack och begränsas pga sitt kön.. Det är en -häst- bara liksom…

Åh asså om du bara visst hur förbannat bra du är. Kan du inte börja föreläsa? Jobbar själv på förskola och pratar så gott osm varje med pedagogerna på mitt jobb om att vi aldrig ska benämna barnen yttre och så följer hela propagandan om varför. Men likförbannat så ska de yttra sig. Älskar mina kollegor, fantastiska människor och pedagoger på många vis, men det verkar inte greppa skönhet ideal kontra uppmuntra barn utseende. Har iafall röstar på dig i samtliga kategorier och hoppas du tar hem rubb och stubb men MINST en kategori, annat vore skamligt. Stor kram och fortsätt med det du gör för det är sjukt viktigt.

Du är så smart, LD. Min idol skulle jag vilja påstå.

I hela mitt liv har prestationer varit viktigt. Mamma och pappa hejade, jag var såååååå duuuuuktig. Jag blev berömd ofta, jag visste vad jag kunde. Jag började skolan, kunde redan läsa flytande och var såååå duktiiiig. När vi började skriva prov kom jag hem och berättade om resultaten för mamma och hennes ögon lyste av stolthet. Där kom också dagen jag blev förstörd. Hon sa att det inte skulle spela någon roll vad jag fick för betyg, fast jag såg ju det. Hennes ögon sa att hon blev bara så stolt om jag kammade hem MVG på löpande band. En prestationsångest som präglade hela min tillvaro infann sig. Jag presterade, gick hem till mamma och berättade. Och innan proven, när jag var nervös, fick jag höra: Haha, så säger du jämt. Det klart att du klarar det. Jag lovar." Det blev alltså för min del inte accepterbart att få något annat än det högsta. När jag satt där med mina perfekta avgångsbetyg efter studenten insåg jag det sorgliga, att mina prestationer aldrig varit för min egen skull. Och om mina komplimanger under uppväxten bara hade varit lite färre, hade jag kanske sluppit all ångest. (Jag älskar min mamma högt och hon gjorde alltid det hon trodde var bäst, men på något sätt blev det så fel.)

Jag har precis samma erfarenhet som du. Växte upp med en lillasyster (två år yngre) som idag fått diagnosen ADHD. Tyvärr fick hon den inte tidigt nog och under hennes barndom var det många år som bestod av två föräldrar som inte förstod, och som givetvis fick anpassa sig till hennes ”särskilda behov”. Tragiskt nog, vilket jag insett idag, var åren av hennes barndom även åren av min. Jag var till skillnad mot min syster alltid duktig, alltid väldigt enkel att ha att göra med och fick ofta höra det. Alltid snäll och anpassade mig enkelt till situationer runt om mig. Tredje året på gymnasiet gick jag in i väggen på grund av de höga prestationskrav jag hade på mig själv – och som jag idag kan se att mina föräldrar så på sätt och vid underhöll under min barndom. Jag kunde inte skilja på person och prestation. Mina föräldrar har aldrig medvetet ställt höga krav på mig utan precis som du säger var de båda väldigt tydliga med att resultat inte är viktigt – jag är bra som jag är i efterhand, men då hade jag tyvärr redan hamnat i fällan och kunde inte förmå att jag tro på deras ord.
Det du gör LD, det är en viktig kamp. En kamp för att varje barn ska få må bra och känna sig trygg i sig själv, för den hen är – inte för vad hen presterar, har på sig eller pga sitt utseende!

Japp, samma här. Knarkat prestationskomplimanger så länge jag kan minnas. För att jag kunde. Lärde mig läsa vid fyra års ålder, själv, etc, etc. Lärde mig at samhället att uteendet var viktigt och i femman insåg jag att jag inte var fin längre… Nu är jag över fyrtio. Har sedan länge (ca tjugo år sedan jag började förstå grunderna) insett hur allt hänger ihop och jobbar dagligen på att försöka känna mig värdefull utöver mina prestationer, och trots att jag inte är snygg. Det går sådär, kan jag säga. Fy fan. Hjärna och förnuft har så lite att sätta emot alla de där destruktiva budskapen som vandrade rakt in i ens innersta när man var som mest påverkbar. Inte OK någonstans. Ni mammor som bagatelliserar och blundar för detta och tycker att LD överdriver… Vet att hela min omgivning uppfattar mig som stark och lycklig. Det syns inte utanpå vilka skador man får när man är liten…

Jag håller helt med!

Och åh vad jag önskar att förskolan min son går på hade samma policy som flera kommentatorer verkar ha, att inte kommentera utseende. Tanterna är urgulliga och snälla och så måna om att barnen ska vara trygga, men det här har de inte minsta susning om. Kanske måste ta mod till mig och prata med dem, men vet inte hur…

Kommentarer om utseende kommer barn att mötas av hur du än gör. Det är bättre att prata, och på alla sätt förbereda kidsen för det som livet serverar. Ge dem verktyg att hantera världen på ett bra sätt. Att säga att någon är fin är inget våpigt och galet. Att ge komplimanger är generellt något positivt. Om du istället kan ge dina barn sätt att hantera sin egen frustration, andra människors påverkan och samhällets press, så tror jag nog att det inte är någon fara på taket. Lär dem att ta emot komplimanger men inte anpassa sig efter dem. Att överanalysera och överarbeta varje liten detalj tror jag istället skadar mer än det hjälper. Jag tror inte att det är ett givet orsak-verkan samband mellan att säga att barnet är fint och ätstörningar, utseendehets, bantning etc. Såna saker uppstår ur osäkerhet, ångest, osjälvständighet, avsaknad av föräldrakärlek och engagemang, inte av främmande människors spontana komplimanger. Du sätter en sund prägel i dina barn. Jag tror det blir bra då. Istället för att slösa energi på att hata "alla våp" (som förmodligen är helt vanliga människor, som säkert är rätt medvetna, många av dem, åxå) berätta för dina barn att utseende inte behöver vara viktigt, visa det genom att själv inte fokusera på det i ditt eget liv. Det är gott nog. Människor gillar att göra sig fina. De gillar att smycka ut sig, fixa och trixa och få komplimanger för sin ansträngning, det är inget konstigt. Det gäller bara att bygga upp nog med självkänsla i sina ungar (och sig själv) så att man får en sund syn på det här med utseende.

-ÅÅÅ vilka fina LILA stövlar du har Eliot!, säger en mindre tänkande personal på fsk.

– Dom springer du ju jättefort i!, säger jag och tittar lite uppfodrande på henne.

Så hanterar jag alla dessa "ÅÅfffiiiintttmedtypiskatjejkläderpåkillar" komentarerna. Föratt liksom ta udden av det hela slislkigheten. Föratt understryka till mina två killar att det itne är finheten i grejjeorna eller färgen som gör dom till de fina personer de är. Utan det är DE som gör plaggen så bra och färglada i sig.

Det är du LD som fick mig att tänka till om allt detta och det är hos dig jag hittar kraft varje gång det kommer en finhetskommenar som rör barnas yttre, som jag liksom måste korrigera.

Tusentusen tack!!!:love:

E – tik/hane = "hund" hingst/sto = "häst"

När jag inte vet om det är en PC eller Mac så brukar jag använda det plattformsneutrala ordet "dator".

Ordet hen ersätter inte något annat ord utan det är ett "nytt" ord (från 1966) som du kan använda om du inte orkar säga/skriva "hon eller han". Ordet "han" (i alla dess former) är inte hotat. Ordet "henne" (i alla dess former) är inte hotat. Det är alltså ett TREDJE pronomen till de två vi redan har.

Du får låta bli att använda "hen" om du vill. Det "tillför ju inte något" förutom att det sätter ett ord på något som tidigare saknat ett ord. Du kan tillochmed använde det könsneutrala SUBSTANTIVET "det" om du gillar att beskriva folk som saker. Det är helt okej om du frågar mig för jag fattar ändå vad du menar.

Du behöver inte använda NÅT ord du inte känner du bekväm med. Jag undviker t.ex ordet "pronomen" så långt jag bara kan men har använt det i den här kommentaren för att förenkla det hela. Jag gillar nämligen att förenkla saker. Du kan fortsätta att säga "hon eller han" när du pratar/skriver om någon du inte vet könet på.

http://jannefantastic.blogg.se/2012/march/hen.html

Jag är lite rädd… allt du skriver är så klokt. jag kallar mig sjämv feminist men inte så att någon hör. du är min dagliga inspirationskälla! Jag skulle göra vad som helst för att gå på en föreläsning med dig! Jag försöker göra min omgivning genusmedvetna men oftast så är inte det så poppis… 🙁 jag är livrädd för hur könsrollerna och alla normer ochjobbiga koder dka påverka min son i framtiden!

Om jag var LD skulle jag nog vara mer orolig för att barnen skulle ta efter mammas vana att kalla människor till höger och vänster för våp och idioter. Även om inte LD uttrycker sig på det sättet i vanliga livet så är väl åtminstone Ninja tillräckligt gammal för att LD ska ha börjat lära henne att läsa hoppas jag, vilket innebär att rätt som det är sitter hon där vid datorn och läser mammas hånfulla blogg. Om det är något som är värre än att ens barn blir mobbade så är det väl att det är ens egna barn som är mobbaren. Jag håller det även för högst troligt att människor tar mer skada av att bli kallade för våp än för fina. Min kille talar om för mig varje dag hur fin jag är, tror inte jag skulle vara lika lycklig om han kallade mig för ett våp varje dag istället.

sandra nej jag lär henne inte läsa och hon lär knappast läsa min blogg i första taget. Herregud.

Barn lär av det de ser, ja. Mina barn ser mig alltid vara trevlig och artig. De har aldrig sett mig vara otrevlig mot nån och när de väl gör det så kommer det inte vara oprovocerat. Det är inte mobbing att säga ifrån när folk beter sig illa.

Och syftar du på det här inlägget så är det inte riktat mot nån specifik eller namngiven. Jag är dessutom övertygad om att även du talar illa om människor emellanåt så save me the bullshit.

2012-04-24 @ 07:29:43

Postat av: Lady Dahmer

tack för all input och alla råd hörrni! Jag är glad att jag har en flock med otroligt tänkande individer här, som kan ge mig lite kött på benen samt perspektiv när jag själv står villrådig.

Djupa andetag, jag tror såhär:

Det du gör och säger påverkar Ninja mest och i längden kommer hon att växa upp och kunna stå emot och få sunda värderingar och veta vad som är viktigt.

Det kommer hon göra trots att omvärlden trycker på för du ger henne verktygen, ju äldre hon blir desto mer kan du förklara för henne också.

Jag känner igen det där… På vår förskola är det, bland flickorna som är runt 3-4 år gamla, mycket viktigt att ha rosa kläder. Vår flicka som är i den åldern får dörrar slängda i ansiktet, hon får höra att hon är ful, att hon har fula kläder, att hon inte får vara med för det får man bara om man har rosa kläder… näst intill dagligen. Personalen jobbar jättemycket med det men ungarna är snabba med att häva ur sig sådana saker. Det är väldigt lätt att se var det kommer ifrån, föräldrarna till dessa barn säger när de lämnar barnen på förskolan ofta saker som "hon får inte smutsa ned sig idag" "se till att hennes klänning inte går sönder, den är ömtålig", "låt mitt prinsessa [fyra år gammal] åka vagn idag, hon får inte hoppa i vattenpölar och blöta ned sina fina kläder". Jag bara gapar, det är barn det handlar om!

Samma när jag hämtar och stannar kvar och låter barnen leka ute en stund, och någon av "prinsessornas" föräldrar är där… så kan en av de små "prinsessorna säga till min dotter "du är ful, dina kläder är fula" och föräldern säger till sin unge "men ååååh vad du är söt, du är som en liten docka, min lilla prinsessa!" Och ja, det har hänt, jag stod alldeles bredvid och frågade både då barnet hur hon trodde att min dotter kände det när hon fick höra sådana där saker. Då vart mamman sur och blängde ilsket och släpade iväg med sin rosa gräddbakelse…

Fattar inte alla som inte ser att detta är ett inlägg skapat ur frustration och hojtar saker som "tagga ned", herregud! I såna här frågor måste man ju få tagga upp!

Som tur är är vi inte så utseende komplimangsfixerade i min familj, så jag hoppas att mitt framtida barn iallafall inte får så mkt sånt från släkten. Jag kan bara hoppas att jag kan tala vänerna tillrätta. Men samhället alltså… Suck. Får bara hoppas det löser sig.

Kämpa på LD! Du inspirerar många, mig inkluderat!

Uach ja, vi har samma diskussioner här. Det är ett jävla prinsessandes på förskolan nu och tacka fan för det när det hela tiden tjatas om hur "fiiiina" de är.

I morse såg jag en flicka komma fram till en annan med sin mössa och säga "jag har fått en ny mössa, tycker du den är fin?" och när hon inte fick svar så frågade hon igen. Hon fick tursamt inget svar, men jag vet att barnet hon frågade är mottaglig för den typen av fokus och tar lätt efter när det kommer till sociala signaler.

Som mamma till två pojkar är jag både tacksam över att de slipper den värsta hjärntvätten, samtidigt som jag tycker det är ett tragiskt påpekande om könsrollernas skillnad.

Jag vet inte hur jag skulle hantera saken om jag hade döttrar…

I samma anda som det här så borde du verkligen läsa kommentarerna till den här frågan:

"So, as women, is it just in our nature from birth to be mommies? Do your daughters play Mommy too?"

http://www.torispelling.com/post/momvo-mini-mommies

Jag får ju säga att jag blev lite mörkrädd, som om inte pojkar kan leka med dockor och pyssla om dem precis som de påstår att det kommer naturligt för deras döttrar?

Det är otroligt skönt med skoluniform, ni kan inte tänka er! När jag flyttade till England var jag emot det och nu kan jag inte vara gladare. Inga bråk på morgonen och inga jäkla tävlingar mellan barnen när det gäller kläder. Har två killar och de får inte gå ut i Spindelmannen etc inte en chans, har kompromissat och de har det på kallingar och pyamaser.

Även om vi tänker helt olika kring det här, så respekterar jag hur du tycker/känner. Men jag tror verkligen inte att ditt barn blir "förstört" som du kallar det, av att få höra av någon vuxen " vad fin du är" ha en fin tisdag!

Tycker verkligen inte barn ska värderas pga sin "skönhet" men är nog en av dem som säger att barn är söta oavsett kön. Men när jag säger det handlar det mer om deras personlighet så får nog tänka ett varv till om vad jag säger och hur barn kan tolka detta.

Jag förstår din poäng till fullo. Varje litet intryck som barnen får kommer resultera i en tanke och till stor sannolikhet en handling. Det är ofrånkomligt. Jag anser själv att jag fick för mycket komplimanger som liten som handlade om mitt utseende. Jag är fullt medveten om att alla som sa de här fina orden ville mig väl och det gjorde mig glad. Jag är inte helt förstörd på grund av dessa komplimanger men som ung så gjorde det att jag hade väldigt hög press på mig att känna mig fin och söt. Jag är glad att jag hade föräldrar som fick mig att känna mig stark som individ i kombination till detta. Jag är tacksam för att mina föräldrar alltid poängterade att insidan var viktigare än utsidan och att jag skulle våga vara ett original. Trots att jag är "smittad" av en utseendefixerad värld så känner jag mig inte förstörd som sagt. Jag är en analyserande människa och hoppas att jag om jag får barn inte låter ärvda föreställningar om komplimanger om utseendet ta över. Varje gång jag tilltalar barn så försöker jag ha i åtanke att fokusera på saker som handlar om styrka, mod och begåvning istället för fokus som handlar om det yttre. Det farliga i sig är förmodligen inte bara vikten på det yttre utan om det inte finns andra starkare värderingar som gör att barnet känner sig trygg och stolt och förstår sitt egenvärde. Om jag inte haft ett så stort stöd från min familj så kanske jag varit en förstörd person som trott att utseendet var allt.

Min syster ville som sagt vara en kille och var otroligt grabbig hela sin barndom. Hon tycker det är jobbigt idag eftersom hon var motsatsen till en prinsessa i rosa. Mina föräldrar gav som sagt oss väldigt mycket frihet att välja själv. När vi var små så var jag "prinsessan" och min syster var "busig och cool" idag är jag den minst fåfänga av oss båda. Min syster har en dotter idag och eftersom hon aldrig var en som gillade det flickiga så känner hon att hon har en avsaknad av det och vill ge det till sin dotter. Eftersom jag och min syster är levande bevis på detta så kan jag känna att en medelväg säkert är bäst att gå. Jag skulle själv inte bli sur om någon gav mina eventuella barn komplimanger för jag hade inte velat göra det till en stor grej men jag hade själv betonat andra viktiga saker så som du verkar göra. Om barnet som min syster aldrig upplevt ett stadie av att vara "flickig" så kan det bli ett överflöd av det som vuxen och tvärt om.

Jag är glad att det finns en sådan här diskussion som gör att fler tänker efter.

<3

Kram.

Marie

Som tur var är jag på tok för ung för att få barn än, och hoppas verkligen att detta satt sin prägel när det är dags.

Det jag ville påpeka var – bara det här inlägget du skriver gör nog så otroligt mycket. För flera tusen läsare, som i sin tur också sprider vidare. DU ÄR BÄST. Allt du skriver – herregud!

Första gången jag loggade in här kommer jag ihåg att jag tyckte att det var sjukt äckligt och fel sätt med de håriga benen längst ned(haha!). Idag har du med mig på varje ord du skriver.

Människor kan ändras. Det bara tar lite tid.

I morse när barnen skulle till dagis så klädde sig min dotter i rosa tröja och grå tights med rosa hjärtan på. Hon gick direkt fram till mig och frågade "Är jag fin mamma?" . Vad skulle jag svara?!! Jag visste inte. Jag sa "Du är alltid fin, du är BÄST!" Bekymrad gick hon fram till spegeln för att se efter hur hon såg ut och sa sedan lite demonstrativt "Jag ÄR FIN". "Ja, du är jättefin!" sa jag.

Hur ska man göra?!

Hon tänkte ju direkt när jag inte sa "det hon ville" att jag inte tyckte hon var fin! Jag vet hur du menar LD men jag vill ändå inte att hon ska känna att hennes egen mamma inte tycker hon är finast i världen. Kommer hon vänja sig vid att man inte säger att hon är fin, söt osv. Jag VILL INTE att hon ska blir utseendefixerad, det suger på alla sätt och vis, men jag vet ärligt inte om jag klarar av att sluta ge barnen komplimanger?

När min dotter provade nya kläder här hemma en dag så sa hon "sen ska jag visa kompisarna mina fina kläder". Då högg det i mitt mammahjärta – söker ungen redan bekräftelse hos sina kompisar (då var hon 2,5)? Så jag sa helt sonika till pedagogerna på förskolan – "jag vill inte att ni påpekar att hennes kläder är fina". Och de verkar ha tagit åt sig. Sen kan man ju inte göra något åt alla föräldrar osv.

Hejsan håller med, allt är så utseendeinriktat idag, jag brukar säga om mina kusinbarn eller nått har en hellokitty tröja brukar jag säga har du hellokitty på tröjan gillar du HelloKitty, jag ger däremot komplimanger och sånt när de gjort något kreativt ritat fint eller skapat något för det tror jag är bra och gör att de vill fortsätta med det de gillar =)

Lorven: Fast varför behöver vi ett tredje när dem vi redan har funkar och som du kallar dem är 'ohotade''? 🙂 dont get it!

Vallmo: jajjemen det vet jag, men djur är också individer och delas också in i 'fack' villket man märker tydligt om man är insatt i djurvärlden. Djur har rättigheter precis som vi människor även om det inte är på samma plan därför tycker jag som jag gör! 🙂 vi är fysiskt olika därav olika namn, ett glas och tex en mugg fyller samma funktion fast på olika sätt men är exakt lika bra men de har ändå olika namn, långsökt exempel men de bästa jag kom på

Lorven: Fast varför behöver vi ett tredje när dem vi redan har funkar och som du kallar dem är 'ohotade''? 🙂 dont get it!

Vallmo: jajjemen det vet jag, men djur är också individer och delas också in i 'fack' villket man märker tydligt om man är insatt i djurvärlden. Djur har rättigheter precis som vi människor även om det inte är på samma plan därför tycker jag som jag gör! 🙂 vi är fysiskt olika därav olika namn, ett glas och tex en mugg fyller samma funktion fast på olika sätt men är exakt lika bra men de har ändå olika namn, långsökt exempel men de bästa jag kom på

Det så fruktansvärt svårt tyvärr. Jag grämer mig över hur jag ska lyckas hålla min än så länge bebis från prinsessnormen. Bonusdottern på 4 söker uppmärksamhet för sitt utseende och kläder hela tiden. Hon ger även mig komplimanger ofta om mina kläder, örhängen osv. Detta trots att både hennes mamma och min sambo försökt tona ner det. Jag är ganska övertygad dock att hon blir bekräftad för sitt utseende hos sin mamma omedvetet. Dessutom får hon konstant höra från far och morföräldrar hur fina kläder och smycken hon har. Jag försöker mitt bästa med att möta henne med att ja vad bra att du tog den tröjan, det passar bra när det är kallt idag osv, hon har tagit efter och börjar själv säga samma sak. Katarina titta vilken bra tröja jag tog, det är ju kallt idag. MEN på förskolan verkar det inte finnas en medvetenhet kring detta hos all personal. Minns när jag lämnade henne en gång och hon fick hör ååå så fin klänning du har, vilket fint armband innan hon ens fått ett hej. Jag blev så arg och berättade för hennes pappa som sen tog upp det med personalen som vi vet är genusmedveten.

Sambon frågade dottern här om dagen om någon sagt att hon var fin i sin nya klänning på förskolan, bara för att kolla, och fick svaret ja, bästa kompisen. SUCK, de är 4 år och kommenterar varandras utseende på det sättet…..

MEN hur gör man? Jag tycker saker är fina och som du skriver angående smink, vad säger man då?

Vi har pratat med henne om att när vi säger att någon är fin menar vi till sättet, att man är snäll och hjälpsam osv vilket kändes bra. Hon säger nu mer du är såååå fin pappa och menar då till sättet.

2012-04-24 @ 21:29:29

Postat av: Sara

Hört idag:

"vilken fiiiiiin klänning du har idag, tjejnamn"

"Vad tuff du är idag, killnamn!"

" killnamn har blått på sig idag, blått är en killfärg!"

The list goes on and on och man vill ju bara kräkas på folk.

🙂 Jag kan bara le för jag är väl en sån där som du skulle avsky då antar jag 🙂

Fast kanske gilla lite oxå 😉

För av mina 6 döttrar så har jag TVÅ som verkligen är klänningsfixerade 🙂

Min yngsta dotter är helt säker på att hon är prins och får även gå klädd som en sån så mkt hon vill 🙂

Och två av dem har även valt icketraditionella yrken så som tex målare och plattsättare 🙂

Min nästäldsta dotter går helst i mjukiskläder och är både tatuerade och har piercing lite här och var 🙂

Och jag säger MER än gärna till dem alla: Ni är så vackra och jag älskar er sååå mkt 🙂

Själv är jag en variant som har både converse och högklackat lite beroende på hur situationen ser ut 🙂

Men mest av allt är jag stolt.. ja så förbannat stolt över mina barn 🙂

Tack för att jag fick le åt ditt inlägg… och då menar jag inte att jag log för att på nåt sätt vara "elak" utan mer för att det ruskade om lite i världsbilden 😉

Ha det bäst!!

Jag minns så väl hur min syster fick en massa "men gud vad sööööööööt" komplimanger medan jag fick stå i skuggan o nöja mig med en klapp på axeln. Jag önskade så att jag också var söt, för söt gav positiv uppmärksamhet, kramar, gullig röst… det var något bra.

Allt räknas. Vartenda liten ord. Varenda handling. Tro inget annat.

Jag gör ungefär likadant som du. Biter ihop och påpekar något annat istället. När jag möter andras barn så säger jag aldrig något om kläder utan poängterar istället hur kul det är att träffa dem och liknande. Önskar folk kunde göra detsamma med mitt barn. Det är JAG som är ute efter denna behandling, men det är ANDRA som får den.

E – Han och hon funkar väl inte alls i alla situationer. Om jag skulle berätta för dig att jag har pratat med en lärare/polis/klasskamrat/läkare/ridlärare/uteliggare/förälder osv så kan du ju inte veta om det är en manlig eller kvinnlig person. Då är det så mycket lättare för dig att använda ordet "hen" istället för att säga "hon eller han" om du skulle fråga vad personen i fråga sa.

När du vet vad en person har för könstillhörighet så använder du naturligtvis de gamla vanliga pronomen han och hon, men när du inte vet så är ordet hen väldigt praktiskt.

Samma sak för ordet häst (även om det är ett substantiv). Om du vet att det är ett sto, en vallack, ett föl så använder du kanske de benämningarna på djuret. Om inte så använder du förmodligen ordet häst.

Läs igenom min förra kommentar igen och tänk igenom vad det kan finnas för poäng att ha ord som hen, hund, dator, häst.

Mugg och glas är båda dryckeskärl. Om du skulle bege dig ut på en shoppingtur för att inhandla något att hälla vätska i för att sedan kunna dricka det och inte riktigt bestämt dig (ja, väldigt långsökt) om du ville ha muggar eller glas så skulle du då kunna använda det ordet när du berättar om det.

Skillnaden mellan alla de substantiven som räknats upp är att de är mer samlingsnamn för olika grupper av föremål, ett pronomen fungerar så att de används istället för namn. Alltså, om du inte vet (eller vill använda) namnet på någon så säger du ett pronomen.

I Svenskan som normalt använder könsbestämda pronomen kan det ibland uppstå ett behov av att omtala någon eller något utan att implicit ange dess kön. Det kan röra sig om situationer där personens kön är okänt (till exempel en diskussion med okänd person över internet eller ett könsokänt foster) eller där personen själv inte vill avslöja sitt kön.

Jag tänker inte kalla dig det könsneutrala ordet "idiot" om du inte förstår hur användbart ordet "hen" faktiskt kan vara och vad det egentligen ska ersätta. Men jag tycker jag har förklarat det ganska bra nu.

Jag skulle säga ''vad sa han eller hon dåra'' eller ''vad sa polisen/ridläraren/osv'' för ofta när man berättar något om nån annan brukar det ungefär låta ''jag träffade min lärare igår och då sa hon..'' så då brukar man inte behöva fråga eller diverse, så jo här funkar det alldeles utmärkt!

Känns som att det nästan är lite skam över att fråga om det är en han eller en hon liksom :S

Jo fast då kan jag ju poängtera att det redan finns bra samlingsord för oss som du självklart redan vet såsom tex: människa och framförallt PERSON villket jag inte kan se några fel på så att man måste hitta på ett nytt? 😛 Jag tycker att det bara är ett onödigt ord nu när det finns ord som tex 'person' att tillämpa 🙂 men smaken är som baken säger dem ju, får helt enkelt komma överens om att vi är oense tror jag

Blir ganska provocerad och illa berörd av detta inlägg. Inte för att du blir arg när andra människor kommenterar ditt barns utseende (det blir jag också) men för att du kallar flickor som är utseendefixerade för förstörda/sabbade. Det är rätt obehagligt.

Själv är jag inte särskilt utseendefixerad (varken sminkar eller rakar mig eller bryr mig om kläder), men har ändå en dotter (4 år) som enligt dig är "förstörd", dvs bara vill ha rosa och pratar ofta om prinsessor och om att vara fin. Jag ser var det kommer ifrån (förskolan, samhället, media etc), frågan är vad som är bäst strategi för att hantera det. Jag tror inte att det är konstruktivt att låtsas som att det inte finns ett fenomen som går ut på att man kan vara "fin" i andras ögon (precis som att andra saker kan vara fina, tavlor, naturen etc). Barn fattar detta (tyvärr) rätt tidigt och jag tror inte att det går att skydda dem genom att inte prata om det. Jag tror heller inte att det är konstruktivt att nedvärdera traditionella tjejattribut som prinsessor/rosa/tyll etc (och framför allt inte barn som innehar dessa attribut!), det bidrar också till kvinnoförtrycket.

Jag låter min dotter ha på sig det hon anser sig vara fin i (så länge det inte begränsar henne rörelsefrihet för mycket), uppmuntrar det inte (men nedvärderar det inte heller!). När hon fiskar efter kommentarer om sitt utseende ignorerar jag det inte (tycker det är ok att ibland säga att hon är fin), men fokus och tyngdpunkt måste ligga på att uppmuntra andra egenskaper.

Och till er som har "prinsess-döttrar" och tycker att det är jobbigt: Läs Fanny Ambjörnssons senaste bok om färgen rosa. Rosa/glitter/guld behöver inte enbart vara kopplat till passivitet/vänhet/ljuvhet etc. Det kan också vara ett sätt att ta plats!

Det här var något jag tänkte på när jag såg SVT:s dokumentär Skönhetsbubblan förra veckan och Bingo Rimér pratade om just det här med hur farligt det är när en dotter identifierar sig som söt alltför tidigt i livet.

E- det låter inte smidigt att säga "vad sa personen då?", inte heller låter det bra att säga "vad sa han eller hon då?" (oftast säger man han först dessutom, onödigt). Jag har sedan jag lärde mig om hen blivit så glad när jag kunnat hitta ett bra pronomen då jag inte vet könet.

Märkte vid en diskussion med en kollega som varit hos doktorn att jag direkt automatiskt ville säga "vad sa han då?", men jag hejdade mig och sa hen! 🙂

Jag säger i bland till barn (av alla kön) att de har fina kläder, halsband eller liknande. Jag skulle däremot aldrig säga något om deras utseende, det vill säga att själva BARNET är fint. Handlar det om ett barn man inte känner så väl-kanske känner man bara föräldern-och man vill säga något vänligt-är det nära till hands att man ger en komplimang kring exempelvis kläder. Det är inte detsamma som att säga att en människa ska värderas efter sitt yttre, och jag är övertygad om att barn förstår skillnaden-underskatta dem inte! Komplimanger-även angående yta- kan vara ett socialt smörjmedel och ett sätt att slå an en vänlig ton. Personligen tycker jag att det är ett mycket större problem när människor formulerar sig som "att de vill köra ner något i halsen" på medmänniskor som faktiskt bara haft goda avsikter. Den typen av hårda tongångar spiller över på MINA barn, tyvärr.

Sandra: Jo fast man brukar få reda på vad det är för kön på personen i fråga i alla fall då man tex brukar säga ''jag var hos doktorn igår och han/hon sa..'' 😛

Och jag säger mycket hellre 'personen' eller varför tex inte 'denne' som är väldigt välanvänt här i dalarna, Där finns även ett exempel på när jag tycker att hen inte funkar då hen i dalarna är en förkortning av just: Henne!

Lika att hen är höna på engelska villket också är en hon, ja jag vet att det är ett annat språk men engelskan är idag så inflätat i vårt eget språk så jag tycker att det har betydelse 🙂

*e*Ä ja och kock betyder kuk på engelska. Jag kan räkna upp flera andra ord som har annan betydelse. Att dra paralleller till hönor är så jävla löjligt att jag blir matt.

när det gäller användandet av ordet hen så finns det ett behov. Kanske inte för dig, men jag gissar att du håller med om att alla är olika. Fortsätt använda "personen" och andra könsneutrala ord så använder vi som tycker hen funkar det när det passar. Deal?

Bli hur matt du vill 🙂 hen ska ju vara ersättning för han och hon så att det blir könsneutralt men kock är inte en benämning på eller istället för kön utan ett yrke så jag tycker att det är annorlunda men såklart får alla tycka som dem vill! blev påmind av en lärare i skolan berättade om kockeleverna han hade som skulle göra ett arbete på engelska om linjen dem gick, dem publicerade en bild på sig själva i kockkläder med texten 'three happy cocks'' under så där drog jag allt på smilbanden av den påminnelsen! ^^

Seriöst!?

Sen när skulle beröm och uppmuntran ge en människa dålig självkänsla?

Jag ger min dotter beröm, säger att hon är bäst och fin och alla dessa saker (skulle dock ALDRIG kalla henne för prinsessa!) och det gör jag för att hon SKA FÅ bra självkänsla, veta att oavsett om hon har gröt i håret eller lera på klänningen så är hon FIN!

Nej detta va för mig ett konstigt inlägg med fel sätt att tänka…

vad jag inte förstår är varför ni ger så fruktansvärt mkt energi på ngt ni inte gillar !!! Så klart att det har motsatt effekt än den ni vill ha. Det är ju så här allt skapas ……

Ser det här överallt, var dag, hos alla barn och vuxna som finns i min närhet.

Jag försöker förklara för föräldrarna, men de vill inte lyssna, vill inte förstå.

De är själva uppvuxna med att det är viktigt att vara fin, viktigt att duga. Och vem är jag att uppfostra deras barn?

Det jag vill skriva är egentligen: du inspirerar verkligen mig Lady D. Att läsa din blogg har tagit mig så otroligt långt och du erbjuder tanke efter tanke att fundera på och kanske även anamma.

Jag är bara 21 år gammal och har ingen aning om ifall jag någonsin får den äran att skaffa barn, men när/om det sker kommer mycket av min uppfostringsteknik och mitt tankesätt kunna knytas till dig.

Just nu jobbar jag lite på att föra in genusmedvetenhet (mm) hos mina syskonbarn. Vi får se hur det går.

Det där är en inpräntad vana i människor. Jag kommer på mig själv med att spontant säga "Vad fin du är/blev!" till de små när de har något nytt eller annorlunda på sig. Vi har fått lära oss att det är snällt att ge andra komplimanger och den enklaste komplimangen är väl att säga att någon har något fint.

Jag försöker jobba bort det, för jag tror verkligen att du har rätt i det här.

Jag tänkte innnan inte så mkt på detta men nu, när jag vet bättre, kommer jag på mig själv att jag reagerar på alla runt omkring som ger barn och andra komplimanger baserat på deras yttre, när jag var yngre gjorde jag inte det. Nu förstår jag hur "komplimanger" som dessa faktiskt påverkar till det negativa. Jag själv är ett bra exempel på hur illa det kan sluta. Har alltid slagits med dåligt självförtroende och självbild.. Gör nu allt jag kan för att mina nära inte ska behöva bli likadana.

Tack för en bra och inspirerande blogg!

Detta är så intressant. Jag upplever inte alls samma. Det vill säga kommentarer varje dag. Min Adam är 3 år gammal och vi rör oss ganska ofta ute på stan, bland vänner, släkt och då givetvis förskolan varje dag. Nu går han på en genusprofilerad förskola där de inte får kommentera utseendet på kläder (precis som en annan läsare skrev tidigt i kommentarsfältet).

Jag börjar tänka om jag minns fel eller om jag inte uppmärksammat det, men nej. Kan inte minnas ett enda tillfälle i alla fall en främling kommenterat Adams utseende, vare sig frisyr, kläder eller annat. Varför är det så? Är det för att han är pojke? Är det så? Att folk är hjärntvättade så snett att de känner ett driv att kommentera flickor, för det är det de TROR vi vill höra? Intressant i så fall..

Jag säger dock att Adam är fin ibland och känner ingen skuld för det. Ibland är han ovanligt fin. Men jag gör ingen stor grej av det och någon gång har han sagt att jag var fin (mest då han lärde sig ordet).

Jag försöker i alla fall hoppas att på det sättet och i den ordningen som jag sagt det så kommer det inte påverka negativt. För Adam har inte visat på något annorlunda beteende till sitt utseende, sina kläder eller andras. Jag kan faktiskt tycka att man får lov att kommentera något som är ovanligt fint – för mig kanske ett märkvärt nytt plagg, eller om barnet är utklätt till något annat. Nu ska man kanske inte göra det varje gång..

E: Du jobbar nog inte med texter och skrivande, men om du gjorde det skulle du förstå hur besvärligt det är att behöva hänvisa till personer av okänt kön (de kanske är hypotetiska exempel, eller så är könet inte känt) med krångliga omskrivningar, som "han eller hon", "eleven", "kunden". Och det vimlar av hypotetiska exempel i t.ex. myndighetstexter. Det blir tjatigt och svårläst att använda sådana lösningar flera gånger i samma korta text. Det är ju liksom därför vi har pronomen, för att slippa upprepa substantivet. I sådana texter är "hen" otroligt praktiskt och smidigt! Åh, om folk bara kunde sluta haka upp sig på myten att folk som vill använda hen vill radera "han" och "hon" från språket – så är det inte alls! Jag använder inte "hen" i texter jag skriver i arbetet p.g.a. av att det, just nu, tyvärr är så laddat. En dag…

Och förresten – "du", "jag", "de" och "vi" är också könsneutrala pronomen. Om du skulle bli sur om någon sa "hen" om ditt barn för att de inte ville anta könet, blir du då också sur när folk säger "du" till dig? I så fall ber jag om ursäkt som tilltalade dig könsneutralt flera gånger på rad, men å andra sidan säger signaturen "E" mig ingenting om vad du har mellan benen så vad ska jag göra i sådana fall? 😉

du skriver jättebra! så undrar jag vad feminism innebär för dig. människor verkar ju uppenbarligen ha olika syn på feminism.

Jag gillar dig. Jag tycker du är ascool LD. Vi är totalt olika. Du hade förmodligen tyckt att jag är den där prinsessmamman om du såg mig. Det är jag på sätt och vis, men ändå inte. Jag är av uppfattningen att alla behöver komplimanger, alla behöver bli bekräftade och få bli uppmuntrade i sitt sökande av identitet. När mitt barn frågar ”Är jag fin?” Svarar jag ”Du är alltid fin. Du behöver inte fråga det, men ja, du har valt fina kläder. Det tycker jag också. Bra att du valde de där snabba skorna, då kan vi ju öva på att springa”. Ibland säger hon ”Mamma, du tycker alla är fina. Det har du sagt. Det tycker jag också”. När hon säger ”Vad fin du är”, svarar jag ”tack, jag gillar också mina kläder”. När hon kommer hem och säger ”Isa tyckte hennes klänning var finare än min. Jag sa att alla är fina. Då sa hon att min klänning var ful!” Då har jag sagt åt henne ”Om hon säger så igen så får du säga att det inte är snällt sagt, men vet du; det spelar ingen som helst roll vad hon tycker. Det viktiga är vad du tycker. Tycker du om din klänning? Dåså!”
Nu låter det som om vi bara pratar utseende. Det gör vi inte, även om mina barn är väldigt intresserade av kläder bägge två. Vi pratar om allt hon gillar. Att hon vill bli doktor som stor och rädda människor.Hon säger att hon inte tänker ta betalt om de är fattiga. Jag säger att det är ett bra mål, men att hon måste kämpa hårt och plugga mycket i så fall. Hon gillar att plugga. Sitter gärna och räknar matte och lär sig bokstäver och andra saker. Vi pratar även om hur roligt det är att springa och hon längtar efter sitt första lopp om två veckor. Två kilometer. Hennes pappa springer långa loppet efteråt. Hon längtar efter att kunna få Springa Tjejmilen nästa år. Hon älskar just nu att spela Pokémon. Hon är en social och framåt liten typ, min unge, så hon samlar ihop lekparkens ungar och så springer de bakom henne som en svans och jag Pokémons, men hon är snäll också. Hon låter de andra prova såklart. Vi brukar prata om att alltid låta alla vara med, att aldrig låta någon vara ensam, att o någon står ensam så ska hon fråga om hen vill vara med och leka. Hen kanske inte vill, men en fråga kan betyda mycket.
Jag har ett barn till. Han är lite för liten för att kunna diskutera med än. Han är ytterst noga med vilka kläder han ska ha på sig. Helst superhjältar. Allra helst Spindelmannen. Han pratar inte så bra, men säger ”Goola mamma. Ja ä gool”. Jag vet att det kommer från förskolan. De andra barnen. Han får gilla det, men jag trugar gärna för klänningar och tofsar i håret. Vad barnen inte får gilla är vapen, åtminstone inte skjutvapen. Vi ger dem inte ens vattenpistoler. De har såpbubbleförpackningar som ser ut som Jediah-svärd. Eftersom de båda har StarWarsdräkter så får de använda dem som accessoarer, och om båda är med på det låtsas ”fäkta”. Mycket noga med samtycke innan.
Jag berömmer dem ofta. För att de kämpar bra. För att de lyssnar så bra, argumenterar och tänker efter så bra, för att de ifrågasätter, för de är de, för att de är mina barn, för att de är som de är. Jag älskar dem villkorslöst, hela paketet. Allt från deras ljuvliga skratt till deras häftiga omöjliga humör.
Mina barn går på teaterlektioner. Det är så bra för bekämpandet av skadliga normer. Det finns en värdegrund och en acceptans för allas lika värde inom teatervärlden, som jag inte ser någon annanstans. Mina förskolevärlden-smittade barn, som drabbats av Elsa vs Spiderman-sjukan, botas plötsligt och gillar att leka troll i senapsgula traskläder och golvmoppar på huvudet. Det som är synd är att det kostar mycket. Alla har inte råd med teaterlektioner.
Jag kämpar hårt för att barnen ska ha en god självkänsla och veta att jag och deras pappa accepterar dem precis som de är. Att vad andra tycker spelar ingen roll, för ingen tycker om alla och alla tycker inte om dig. Så är det bara. Därför är det ingen idé att försöka utplåna sig själv.
Samtidigt som jag kämpar lika hårt för att de ska acceptera hela sin omvärld och ha självförtroendet att alltid stå för sina åsikter och våga gå emot ”massan”. Det tror jag enbart att de uppnår genom ovan.

Måste tillägga att jag inte har några stora krav på barnen. Jag har t.ex sagt till min dotter att om hon känner prestationsångest och rädsla för att misslyckas, så ska hon göra det med vilje, bara för att se vad som händer. För att vi lär oss av våra misstag och ingen skada är skedd för om det går fel, men om hon aldrig vågar försöka så kommer hon aldrig lära sig något nytt. Du har intemisslyckats förrän du slutat försöka.
Hon har provat att misslyckas och berättat för mig ”Mamma, det hände inget!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *