Kategorier
feminism & genus

Jag vill inte offra mina barn på jämställdhetens altare

När jag skriver kritiskt om förskolan eller om mitt val att hålla ungarna hemma tills de fyller tre så väcker det ont blod i feministkretsar. Det är nämligen omöjligt att skriva ur barnens perspektiv eller ifrågasätta om det verkligen är bra för barn att ha långa dagar utanför familjen i tidig ålder utan att andra läser in en massa mellan raderna och applicerar olika ställningstaganden på en. Har man sagt A så betyder det att man även säger B typ men det är inte riktigt så svartvitt.


När jag säger att barn under tre mår bäst hemma så menar jag inte att kvinnor ska återvända till hemmen. Det gör jag definitivt inte. Däremot så ifrågasätter jag den manliga normen som säger att vi måste arbeta 40 timmar i veckan för att förverkliga och frigöra oss själva. Är det verkligen så att vi bör gå i mannens fotspår och sätta karriär och pengar och jobb på förstaplats eller är det inte snarare så att mannen kanske ska ta efter oss och jobba lite mindre? Som det ser ut nu så jobbar män mer när de blir pappor samtidigt som kvinnor förväntas hänga med i samma tempo och på vems bekostnad? Till vilket pris? Vem dog och bestämde att det är det här vi ska sträva efter?

Läs gärna Nina Björks debattinlägg om barnomsorgen. Nyansering är sällsynt i den här debatten men vi behöver se lite utanför boxen om vi inte vill snärja in oss i våra egna politiska övertygelser.

Jenny P eller ”Brunheten” som hennes blogg heter skriver om hur provokativt förskoledebatten är när man som förälder egentligen har dåligt samvete. Insiktsfullt och bra.
Nästan ett år kvar.

Jag brukar säga att jag inte vill offra mina ungar på jämställdhetens altare och att deras välmående kommer före mina politiska principer men jag menar också att jag inte vill offra mig själv och min lycka för nånstans så tror jag inte att livet går ut på att arbeta bort all tid vi har tillsammans.

Jag tror på ekonomisk frihet, att aldrig vara beroende av någon på ett sätt som gör dig ofri men jag vill inte behöva avstå från mina barns barndom för att det ska vara möjligt. Och det behöver jag ju inte heller.

Det betyder inte att jag inte klarar av att problematisera det faktum att det är jag som är hemma med barnen och inte deras pappa eller se de tydliga strukturer som spelar in när vi gör våra val. Givetvis så är kritiken mot att jag tar större delen av föräldraledigheten befogad men jag tycker även att den är väldigt snäv och onyanserad. Det som kan tyckas negativt ur ett jämställdhetsperspektiv kan tvärtom gagna jämställdheten i slutändan. (Och vice versa) Men det är faktiskt en helt annan diskussion.

(Det betyder heller inte att jag vill skuldbelägga eller ifrågasätta andra som gör annorlunda.)
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

69 svar på ”Jag vill inte offra mina barn på jämställdhetens altare”

när jag var liten hade jag en enorm lyx i form av att få hänga mycket med föräldrar. visst, jag gick på dagis också, men behövde aldrig vara där sent på eftermiddagen eller på lov. mamma pluggade, pappa hade ett extremt fritt arbete. när mamma jobbade var pappa sjukt närvarande. inte förrän jag blev vuxen fattade jag vilken förmån det här var. de läste för oss hur mycket som helst. hittade på sagor och upptåg. det var fantastiskt.

sedan håller jag förstås med dig i övrigt. du är grym.

Du verkar alltid så mycket vettigare när du inte skriver enbart utifrån dina känslor. Mer sånt och mindre pajkastning så skulle du kunna nå långt.

Håller med dig helt. Livet går INTE ut på att arbeta ihjäl sig och att ständigt gå och längta efter den stundande helgen eller två veckor på Thailand om året. Vem har bestämt att det ska vara så? Vilket jävla skitsnack. Dags att vi börjar göra omprioriteringar, fram för sex timmars arbetsdag, säger jag.

Jag läser din blogg ofta men brukar aldrig kommentera. Läste ikapp lite igår och sprang på ditt inlägg om ditt mail till Ellen. Först och främst verkar kvinnopartaj hålla sig till vad jag vill kalla den typiska kvinnofällan. Nämligen att trycka ner andra kvinnor och deras livsval medan man själv slår sig för bröstet och tycker att man är bäst. Jag tycker att det är tråkigt att så många feminister håller på med det här. Man måste vara "rätt" slags feminsist. I vissa feministkretsar är man för radikal och i andra är man inte tillräckligt mycket feminisit. Suck, kanske till saken… Tack för en bra blogg, fortsätt såhär.

Intressant och, som kommenterarna innan mig redan sagt, nyanserat! Bra tankeställare för mig som gymnasist inte ens är ute på arbetsmarknaden än. Men jag bara undrar varför det är du som är hemma med Tamlin? 🙂 Tack för en fantastisk blogg, du är en grym inspiratör, LD <3

Jag förstår precis hut du menar. Samtidigt lever ju ni precis enligt den normen. Din man arbetar mycket och har inte varit hemma ensam med barnen utom kortare stunder. Du har valt att vara hemma och arbeta på ett sånt sätt att barnen får mycket tid med dig. Ni lever ju precis enligt normen och har planerat efter er privatekonomi i första hand. Problemet är ju att så länge majoriteten gör det, så spelar det ingen roll hur många blogginlägg och krönikor man skriver. Handling inte ord gör skillnad.

Håller verkligen med! Är själv uppvuxen med en mamma som är väldigt karriärsinriktad och en pappa som stämplade in varje morgon kl 7 och inte kunde gå hem tidigare än 17. Så jag gick lååånga dagar på dagis och var alltid kvar sist. Ibland blev jag t.o.m. hämtad av företagstaxi från mammas jobb för att hon inte hade tid att komma och hämta (detta var när mamma och pappa levde åtskilda i några år).

Jag och min man satte i och för sig äldsta sonen på dagis tidigt (1,5 år var han) och kommer nog göra likadant med vår yngsta nu. Men de går korta dagar, så korta vi kan. Eftersom både jag och min man har flexibla arbetstider (inom vissa gränser) så kan vi jobba lite i skift om varandra. Så det blir dagis 8:30 – 15 varje dag, vilket vi tycker fungerar hur bra som helst för alla parter och något vi tänker fortsätta med så länge vi kan.

Alla gör så gott de kan såklart!

Det här har jag också alltid undrat över. I det här strävandet efter att kvinnor inte ska tvingas vara hemma vid spisen så skriks det om att föräldraledigheten måste delas rakt av. Varför undrar jag? Varför är det så svårt att föräldrar själva får välja? Problemet blir i mångas fall precis som du skriver att männen inte alls tar ett steg tillbaka och jobbar mindre utan att kvinnorna jobbar mer och barnen får spendera fler och fler timmar på dagis. Och sedan dövar många sitt dåliga samvete genom att gapa högt om hur bra barnen har det på dagis och hur osociala och skadade de skulle bli om de tvingades vara hemma med en förälder hela dagarna.

Vi har inte haft något av våra barn på dagis före 3 års ålder. De har inte haft något behov av det för någon av oss har alltid varit hemma under åren. Jag har inga åsikter om hur andra gör men för oss har det här känts bäst och jag har kämpat hårt för föräldrars rätt att själva få välja tillvaron för sig och sina barn. Vi gjorde det men på bekostnad av ekonomin givetvis. En förskoleplats kostar samhället mycket pengar men ändå gormas det på oss som väljer att avstå 😉 Det finns en förening som kämpar för föräldrars rätt att själva få välja barnomsorg för sina barn oavsett hur den ser ut ( hemma, dagmamma, vanlig förskola osv.) Den heter HARO och man hittar den här: http://www.haro.se/start/

Hurra! Halleluja! Amen! Jeg er så enig, så enig!

(For min de vil jeg ikke sende ungene på førskole i det hele tatt. I Norge har vi obligatorisk skolestart fra 6 år, og det er jammen i meg tidlig nok, synes jeg.)

Jag hade idén om att jag ville vara hemma med mina barn under deras första år, just för att jag inte tror det är bra för barn att gå på dagis från kl 7-17 vilket det skulle innebära om jag skulle gå tillbaka till jobbet (inkl pendling) och det tycker jag inte vore juste alls.

Jag tror sällan jag fått så mycket skit, vilket till viss del förvånade mig då, men framför allt gjorde mig förbannad. För mig handlar jämställdheten mer om att vi alla har samma möjligheter att göra det vi vill, men att vi till syvende sist ska få bestämma själv vad vi vill göra med våra liv. Jag är t.ex ingen karriärist, jag arbetar som gymnasielärare men är inte alls intresserad av att bli rektor, måste jag då göra det för att vara en "duktig feminist"?

Ja, jag vet att det är normen att kvinnan stannar hemma och mannen går och jobbar (förutom vid tvillingar där föräldrarna får utökad tid) och jag gillar inte det om det förutsätts att kvinnan ska vara hemma just för att hon är kvinna. Men om paret diskuterat det och gjort en bedömning efter vad de vill individuellt och praktiskt – är det då så fel om det råkar följa normen? Jag anser fortfarande att det viktigaste är att möjligheten att välja finns!

Vad menar du när du säger att du inte vill offra dig själv och din lycka och inte arbeta bort all tid?

Jag uppfattar ofta att du VILL ha möjlighet till att förverkliga dig själv, på ditt sätt. Gör du inte det genom att vara en så pass närvarande mamma samtidigt som du tjänar pengar på ditt skrivande och ger röst åt genus? Förverkliga sig själv verkar för övrigt blivit ett oerhört negativt laddat ord. Vad är det för fel på att vilja det?

Personligen blev jag plötsligt medveten om tidens knapphet när jag fick barn vilket fick mig att börja "förverkliga" mig själv, eller lyssna på mig själv och min vilja mkt mer än innan. Detta ser jag som ngt positivt.

För övrigt håller jag med om att feminism handlar om att göra som man själv vill, dock vara medveten om att normer finns.

Fast det går ju typ inte att välja… Jag måste ta ut 7 dar i veckan för att få det att gå runt (är barnskötare och har väääääärldens kassaste lön) så min son måste förmodligen börja förskola när han är 1 år. Ska se om man inte kan pula lite och börja när han är ett och ett halvt. Sen måste jag jobba heltid för att få det att gå runt. Så frihet, nja…………

Alie – Jag håller med absolut att det ska vara ett fritt val hur man vill göra med föräldraledigheten, och tyvärr ifrågasätts speciellt kvinnorna i vilket val de än gör – är de hemma=fel, prioriterar de jobb=fel. Håller med det LD skriver att det finns en vinst i att fundera kring vilka som tjänar på att kvinnor ska anpassa sig till den manliga arbetsnormen och karriärtänket. MEN, jag tror inte att det är ett fritt val alla gånger. Som du skriver, vad spelar det för roll om valet faller kring det som är normen, alltså att det blir kvinnan som tar ut mestadels av föräldraledigheten? JO, risken är att det inte alls är ett fritt val, eftersom (i ett heteroförhållande) det är män som i regel tjänar mest och det kanske därför blir mest lönsamt och praktiskt att det är kvinnan som är hemma. Har vi då kommit speciellt långt i jämställdheten? Om det är ett HELT fritt val, okej, men jag tror inte att det är det!

I sin första artikel, den som väckte sådan uppståndelse, avslutar Nina Björk så här: "Så jag föreslår att vi börjar om. Att vi säger annorlunda nu. Vi säger inte feminist = prodagis = heltidsarbete, utan feminist = begränsad dagistid = delat hemmaliv. 6 timmars arbetsdag för alla föräldrar och speciellt förbud mot småbarnspappor att arbeta heltid. Lika lön för olika arbete. Sänkt materiell standard. Men tid."

Särskilt viktigt tycker jag punkten om att förbjuda småbarnspappor att arbeta heltid! När diskussionen om tid med barn kommer igång så cirkulerar allt för mycket kring varje familjs rätt att välja och problemet är att nästan alla familjer väljer att kvinnan ska vara hemma. Oavsett situation.

Jag tror allt mer på vikten att vara mycket med sina barn, särskilt de första åren. Man i samma takt tror jag allt mer på vikten att dela denna tid mellan föräldrarna, för allas skull. Jag vet att det finns extremfall där det verkligen inte går att dela lika men jag tror de är en bråkdel av alla som idag påstår sig inte kunna göra annorlunda. Vi måste börja tänka annorlunda och värdera annorlunda. Och vi måste sluta bortförklara bekväma val som motverkar utvecklingen mot ett jämställt föräldraskap. För barnens skull.

Skitbra inlägg. Skriv mer sånt här! Inspirerande, genomtänkt, och fick mig genast ännu mer över på "din" sida mot de tradiga jag-är-bästfeministerna 🙂

Varför inte uppmana kvinnor att utbilda sig och skaffa fast jobb med bra lön innan de skaffar barn? Ja, man kan bli med barn av misstag osv, men rent generellt. Så att man kan dela föräldraledigheten.

Så slipper man vara beroende av mannens lön. Och ja, det KAN vara värt att bo enklare och leva enklare om det innebär att man kan dela föräldraledigheten. Nej, jag förespråkar inte delad föräldraledighet till varje pris. Men jag tycker oftast att folk kommer med dåliga bortförklaringar. Nämen oj, vilken slump att det alltid är just mannen som tjänar så mycket att han inte kan vara föräldraledig?! Och kvinnors löner blir knappast högre av att vi tar all föräldraledighet…

Och somliga män har så viktiga jobb där de är så oumbärliga att de inte kan vabba en dag för då får de jobba över sååå mycket. Ja, snacka om kvinnofälla.

LD, du skriver att du inte vill "offra barnen på jämställdhetens altare"?. Men handlar det inte lika mycket för dig om att inte offra privatekonomin och den materiella statusen på jämställdhetens altare? Vad Nina Björk syftar på är väl ändå mycket att båda föräldrarna ska jobba mindre och kanske prioritera tid framför familjens ekonomi (om man har det ekonomiska utrymmet).

Och det är precis detta som gör att jag aldrig kommer köpa argumenten till kvoterad föräldraförsäkring. Så länge det är en tredje part inblandad (barnen) och det hela går ut på deras välmående så ska principerna komma i andra hand. Det är inte valfrihet när man inte får välja annat än "rätt".

/mamma till ett barn som ratat alla utom mig i två års tid men som på senare dagar fått en fantastisk relation till sin far och släktingar ÄNDÅ.

Håller med Lina! Det går ju, tyvärr, inte för alla att vara hemma längre med barnen – och visst är det väl synd?

Är man ensamstående och arbetar med ett lågavlönat yrke så är det inte så självklart att man har ett val.

Jag hoppas att jag kommer ha valet, den dagen som jag förhoppningsvis får äran att bli förälder.

fast skulle dina barn "offras" om de var hemma med sin pappa istället för på dagis? Jag skulle vilja veta varför det inte är en prioriterad sak i ert hushåll, som annars verkar ha jämställdhet på agendan? 🙂

Vi har två prioriteringar när det gäller vårt barn, nr 1 är att hon inte ska behöva börja på dagis tidigt, och nr 2 är att hon ska få vara hemma med både mamma och pappa. Allt går om man vill, det gäller bara att prioritera!

Jag har valt att arbeta heltid som smabarnsmamma. Varför? Därför att jag älskar mitt jobb, därför att jag vill kunna fortsätta med det när min son är större och inte behöver mig pa samma sätt. För min del far alla välja som de vill, men ibland kan jag tänka att kvinnor borde planera mer för tiden efter smabarnsaren. Det är tyvärr inte sa lätt att starta en karriär när man börjar närma sig 40, speciellt inte om man gatt hemma manga ar.

Men Mia: Ska man vara ärlig GÖR de flesta inte karriär. De flesta har helt vanliga jobb, sjuksköterska, lärare, ingenjör, socionom, etc etc.

Jag tror det vore bra om alla – kvinnor som män – kämpade för bättre förskolor. Då skulle inte dessa katastroftankar angående förskolornas inverkan på barns välmående och utveckling få sådana proportioner. Alltså:

Tillbaka till det vi, tidigare generationens feminister, kämpade för och lyckades. På 70-talet var normen för en småbarnsgrupp 10 barn och tre personal. I dag är den 16 barn, med samma personaltäthet som då.

Individualismen – den där man enbart ser till sin egen familj – slår hårt i dag.

Farmor

Emma

Jag tycker inte du har fel alls men man måste faktiskt inte tjäna jättemycket som kvinna för att kunna ha ett jämställt föräldraskap, det räcker att man båda prioriterar tid med sina barn och att man inte lever på en nivå som kräver bådas fulla löner eller att den med mer lön måste jobba. Ett gott ekonomiskt sinne kan verkligen gynna jämställdheten. Vi har väldigt låg inkomst men vi har inga problem att lösa problemet med att dela vår föräldraledighet.

exakt vad jag alltid sagt och alltid tyckt. blev nästan stenad på 80-talet men jag viker mig inte. barn mår bäst hemma tills de är kring 3-4-5 och jag skiter i vem av föräldrarna som är hemma med dom. vad skulle gagna en liten plutt med att gå upp i ottan, tjatats iväg och äta frukost med främmande människor. och varför? ja om inte svaret är att man måste och det är en helt annan sak. måste man så måste man men att man liksom slåss för att det är den optimala lösningen. barn behöver inte alls socialiseras i stora grupper med personal som byts ut och pilla pärlplattor för att utvecklas. Mina barn har varit hemma med sin pappa och två har varit hemma med mig till de fyllde tre och ett började tidigt på dagis. det var ingen bra idé.

Men tummenupp Lady D!

Jag tror stenhårt på att vi bör "se över" vart och på vad vi lägger tiden …. Någonstans handlar det här också om status och pengar. För att kunna bo i det där flashiga huset och köra den flashiga bilen behöver du ha ditt flashiga välbetalda jobb som du pluggat länge för att få. Att gå ned i tid, eller helt ha barnen hemma – innebär också inskräkningar på ekonomin.

Sen är det klart att det påverkar vilken av föräldrarna som "är hemma med barnen". Dels tror jag det påverkar relationen mellan föräldrarna och naturligtvis påverkas barnen. Men det är ju så samhället ser ut i övrigt så det kanske är bra det, att inte sticka ut så mycket?

Sen blir jag lite krass när jag läser om hur du klappar dig själv på axeln för att du tänker så här. Hade du haft ett jobb att komma tillbaka till hade du kanske resonerat lite annorlunda. Men det är ju hypotetiskt det. 🙂

ellieott Absolut inte. Jag blev arbetslös när jag blev gravid. Jag hade inget jobb att gå tillbaka till. Jag är dessutom helt outbildad. Att få jobb är svårt och vi är mänskligt bekväma. Det här var lättast.

Det fanns dessutom fördelar ur ett långtidsperspektiv med att maken jobbade.

Nina S precis så. En av våra planer är att maken ska gå ner i tid. Han har redan börjat kunna ta längre ledigheter. (tio semesterveckor per år plus kompdagar då och då) Tanken har alltid varit att jobba mindre och umgås mer. Både för honom och mig. Det hade dock inte varit möjligt om han valt föräldraledighet.

Jag tycker inte att kritiken mot att du tar större delen av föräldraledigheten är befogad alls. För trots all önskan om en jämställd värld så är det ju de individuella förutsättningarna som spelar mest roll i slutändan. Jag växte upp med en mamma som var hemmafru. Ja, du hörde rätt, första gången jag såg min mamma gå till jobbet var jag 8 år (och på den tiden jobbade hon inte ens heltid). Vi växte upp i jämställdhetens helvete Saudi där mamma varken fick jobba, köra bil eller gå för långt bort i affären för då kunde jag inte känna igen henne bland alla andra svartklädda kvinnor. Ingenting jag reflekterade då men såhär i efterhand har vi diskuterat jämställdhet och uppfostran en del (inte för att jag har egna barn än men för att jag blivit intresserad av hur hennes tankegångar gick då). Det roliga är att alla tre döttrar i vuxen ålder har berömt våra föräldrar för att vi uppfostrats så jämställt (eller hur man ska uttrycka det). Vi har alla vuxit upp utan att en endaste gång reflektera över att mamma var hemma för att hon var kvinna. Hon var helt enkelt hemma för att det passade bäst för familjen just då. På samma sätt grejade pappa i garaget för han var bäst på att byta däck på bilen. Och mamma bäst på att baka bröd. Jag har aldrig kopplat ihop någon speciell egenskap med kön, om kategorin jämställd uppfostran fanns i nobelpriset skulle jag nominera mina föräldrar direkt. Kommer ihåg när jag började förskolan och min fröken frågade vad mamma brukar laga för mat (eller något liknande) och 5-åriga jag undrade varför fröken bara undrar vad mamma brukar laga. Pappa då?! Först år senare insåg jag att hon undrade för att folk i allmänhet tycker att mammor ska stå i köket. Nu har jag skrivit skitlångt, menade väl egentligen inget annat än: herregud, bara för att det passar din familjs behov och välmående bäst att du är hemma mer med ungarna betyder inte det att du är en dålig feminist eller att du driver dina ungar rakt in i könsroller.

sara jag tror inte heller det står och faller med vem som är hemma. Jag tror något som är viktigare är att visa att mamma och pappa är lika viktiga. Alltså att vår tid är lika värd. Att mamma inte står tillbaka hela tiden medan pappa självförverkligar sig själv, ägnar sig åt sin hobbys, hänger med polarna osv. För DET är ett verkligt problem i många relationer och familjer.

sen så är det även viktigt att man delar ansvar. Inte sysslor. ANSVAR. Att mamma inte blir familjens projektledare som har koll på allt gällande barnen och bara delar ut eventuella sysslor till mannen. (eller värre: Gör det själv för att det går fortare/blir bättre)

osv.

Agnetha: Jag förstar inte varför folk alltid tror att man arbetar heltid för att ha rad med dyra semesterresor och andra lyxgrejer. Ja, vi har mer pengar än de flesta par där en person är hemma och jag är glad över tryggheten som kommer med tva inkomster. Jag har sett pa nära hall hur det kan ga när en familj förlorar sin enda inkomst och jag vill inte ha det sa. Men annars har det mindre med ekonomi att göra än det faktum att jag trivs med mitt jobb som kräver en lang utbildning. Jag har lagt ner mycket arbete för att vara där jag är idag. Jag är mamma, men jag har ett annat liv ocksa. Sen underlättar det förstass att jag har väldigt flexibla arbetstider sa det blir inte sa langa dagar pa förskolan.

Sara, man får välja precis på vilket sätt man är feminist, men jag trodde att feminismen strävade efter att ändra snäva könsroller. Alltså spelar faktiskt valen vi gör roll och detta påverkar givetvis våra barn och de kommande generationerna.

Jag håller med om hur viktigt det är att spendera så mycket tid det går med sina barn i småbarnsåldern. Men detta kan inte på 2000-talet enbart ses som enbart ena förälderns uppgift (mammans) att se till att barnen får den värdefulla hemmatiden.

För så ser det ju ut nu och bryr man sig om jämställdhet och könsroller och vill förmedla detta till sina barn så är denna snedvridning i föräldraskapet ( på grund av kön ) viktig.

Jag håller helt och fullt med LD om att det är dumt att alla ska jobba svinmycket på barnens bekostnad, nej låt istället männen ta efter kvinnorna och ta ut fler föräldradagar samt gå ner i tid- för barnens skull. LD skrev för länge sedan ett mycket bra inlägg om varför föräldraförsäkringen borde vara mer styrd till båda föräldrarna som jag tycker alla borde läsa.

Härligt att läsa för jag är också en feminist som valt att ha mitt barn hemma. Egentligen har VI valt det, men när folk får höra om det så är det alltid jag som får "skulden". De tror automatiskt att det bara är jag som är hemma också, vilket inte stämmer för min sambo jobbar inte heltid. Vi har valt detta för att det är viktigt för oss. Hur andra väljer är upp till dem. Som en "utstickare" så får man dock tåla en hel del. Eftersom normen numera är att ha barnen på förskola i tidig ålder, så är man "annorlunda".

Jä jävlar, det där är helt abnormt infekterat. I och med att jag är man hinner jag aldrig ens förbi "så fan heller att mina barn ska gå i förskola" till "…jag stannar hemma själv, svårare än så är det inte" innan jag får veta att jag förtrycker min flickvän i den hypotetiska framtiden. Men jag vet ju hur jag var. Så jag har åtminstone 50% koll på hur mina barn kommer att bli. Och därför tänker jag aldrig, aldrig utsätta dem för förskola om de inte tjaaaatar sig till det. Har jag inte råd att stanna hemma med barnen är det helt enkelt inte läge att skaffa några än. Allt annat vore elakt mot folk med till hälften Balthasar-gener.

Men som sagt, så långt hinner jag aldrig face to face. Det är lite surt.

Själv tycker jag det är intressant hur du en helt outbildad person kan påstå något som att barn mår bäst av…….osv. Snacka om generalisering. Vem vet hur dina barn kommer att bli. Dom kan växa upp till alldeles fantastiska individer eller de kan växa upp med en dålig självbild och bli missbrukare, den som lever får se som det brukar sägas. Undra om du den dagen kan se mer nyanserat på det hela och säga, dom bor fått vara mer på dagis så kanske det gått bättre. (ironi)

Vad jag vill säga är att alla föräldrar lär med tiden och tar sina egna beslut grundat på olika förutsättningar och på vad man tror är bäst för sitt barn. Hur det sen går är en helt annan femma.

Johan

Mia: men "folk" har kanske egna erfarenheter?

Att ha ett välbetalt jobb underlättar ju massor, eller att sitta på ett bra kapital. men "lyxliv" (vad nu det är?) kostar – i kapital eller skulder.

allting blir så generellt när man tar sig själv som exempel. Jag vet flera som fått svår ekonomi i samband med föräldraledigt/småbarnstiden…

… men det måste ju vara skönt för alla som inte har jobb/inte vill jobba att kunna klappa sig på axeln och berömma att de är hemma med barnen första åren istället för att jobba/plugga.

Jag ser en jättebra funktion med förskola också. Som många sällan talar om. Ibland fyller förskola och skola en viktig roll som trygghet när det saknas hemma …

agnetha det här handlar inte om att klappa sig på axeln. Jag är medveten om att mina förutsättningar är mina egna och att jag utifrån dem kanske kan göra val som andra inte kan. Det gör mig varken bättre eller sämre än nån annan. Tillskriv inte mig en massa egenskaper och beteenden som du kanske tror finns där.

Tack för ett riktigt bra inlägg!

Jag blir galen på de feminister som hackar på de som vill vara hemma med sina barn. Hade jag haft ekonomisk möjlighet hade jag definitivt varit det.

Om man anser att man skall sätta principer före barnens välmående så har man antingen inga barn, eller bör inte ha några. Och jag blir så förbannad på de som vill få det att framstå som något mindre värt, eller till och med beklagligt, att ta hand om sina barn.

Kan man inte förändra normen till att båda skall vilja ta hand om sina barn och sätta dem främst, istället för att ha som mål att ingen skall vilja det? Och skall detta vara möjligt måste man se till att människor får den ekonomiska förutsättningen att göra det. Att enbart lagstifta att pappan måste ta ut föräldrapenning är inget bra alternativ, eftersom många har det som jag/vi har det – dvs att om min man (som för övrigt gärna hade velat vara hemma) varit tvungen att ta ut halva föräldraledigheten så hade vi fått sälja vårt hus och hamnat i en enorm ekonomisk kris.

Hepp, det var länge sedan jag var på besök här, och ännu längre sedan jag kommenterade hos dig (har liksom trillat ur bloggsfären: http://blog.axnet.nu/ordflod.php/2012/06/11/google-aeger-min-sjael ) MEN för denna artikel måste jag fan ge dig stående ovationer! (Något som jag nog aldrig gjort förut och kritiserat andra för att de gör hela tiden! 😉 )

Det du skriver slår direkt an en sträng, av både en liten aning skam, och betydligt mer avundsjuka, hos mig. Jag var hemma med vår grabb på halvtid i en relativt lång period, men önskar jag varit hemma mer. Anledningen till detta träffar du mitt i prick: Prioriteringar! Jag (vi) prioriterade karriärer och ekonomiskt oberoende, absolut inte högre än tiden med vår son, men fortfarande högt. Med andra val hade jag utan problem kunnat vara hemma mer och spenderat ännu mer tid med honom.

Nu för tiden spenderar jag dock i princip all fritid med honom och erkännandet av din artikel ligger snarare i frågan om det verkligen är nödvändigt att arbeta 40+ timmar i veckan för att förverkliga sig själv. Den väg vår familj valt kräver just nu det av oss, men det går ju givetvis att ändra. Just nu är jag inne i en period där jag mest ser fram emot att få bli pensionär (om 25 år suck) och att ha all tid i världen … men jag tror att det i det också är längtan efter den förestående semestern som talar.

Jag tycker att den feminism du representerar är så otroligt viktig och bra. Det är dags att kvinnor kräver jämställdhet på barnens villkor – där männen får anpassa sig. Det kapitalistiska samhället får anpassa sig. Just nu har vi en jämställdhet som går ut på att kvinnor ska infoga sig i traditionellt manliga strukturer – något som varken gynnar kvinnor eller barn. Åtta timmars arbetsdag är helt galet, så här kort barnledighet är helt galet. Något måste hända!

Det verkar faktiskt som att de flesta av oss föräldrar är överrens om att sätta våra barn och tiden med dom först, men frågan är varför det inte skulle fungera i kombination med ett jämställt uttag av föräldradagar/hemmatiden med barnen?

Är det bara ekonomi det handlar om eller kan traditionella könsroller/ normer spela in? Tjänar ALLA män otroligt mycket mer än kvinnor? Ska vi inte fråga sig varför det är på det viset då och sedan kämpa TILLSAMMANS för att göra något åt detta? Samhället ser ju ut på det skrämmande sättet att kvinnor har lägre löner just för att vi i våra dagliga liv väljer att cementera gamla könsroller. Att förändra ett samhälle till att inte vara helt åt helvete vad gäller genus och jämställdhet är svårt och kan " kosta på" men " individuella" val (normer?) gällande hemmatid med barnen cementerar bara ojämställdheten.

Med detta sagt tycker jag ändå inte att det är ok att "gå på" enskilda individer och ösa skit på dom för deras val, detta ska inte LD eller någon annan behöva ta, att klanka ner på andra är aldrig konstruktivt.

En tanke fastnar bara och det är att det låter väldigt olika när småbarnstiden diskuteras härinne. I en tidigare tråd om förskolan var många snabba med att kritisera de som arbetar istället för att vara hemma och hur ego de var som prioriterade ekonomi istället för barnen. Men vänta, gällde detta bara mammorna. Finns inte papporna i denna debatt och kan inte de kliva fram och ta ansvar i vissa fall på bekostnad av ekonomin men med vinsten av ett jämbördigt föräldraskap och ett humanare jämställdare samhälle för våra barn.

Så barnen behöver nog egentligen inte offras på jämställdhetens altare… Det som behöver offras är nog våra invanda mönster och beteenden samt materiell standard. Downshifta o allt vad det heter kan låta omöjligt (dvs. jobba mindre o sänka standarden) men har man börjat rota i den ändan finns enorma vinster att göra i form av mer tid för barn OCH (inte eller) ökad jämställhet, dvs. om det även gäller föräldern som råkade ha en snopp.

O tyvärr LD så är det inte vuxnas ( mäns?) ev hobbies o dess vara eller icke vara som gör ett mer jämställt samhälle för våra barn utan

Men snälla!! Att ha sina barn på dagis är INTE att offra dem på jämställdhetens altare! Och om du tycker det så borde du ju inte ha några problem med att vissa föräldrar inte vill "offra sina barn på jämställhetens altare" genom att klä dem könsneutralt!

Herregud man blir ju mörkrädd när man läser din blogg ibland, jag kan knappt tro att du som kallar dig feminist har formulerat detta inlägget?! Men vad vet jag, du kanske har fått betalt av SD eller KD för att skriva detta…

AnnA det är alltså din ÅSIKT.

Det finns massvis med forskning som pekar på att barn under tre inte mår bra av förskola. Det har absolut inget med feminism att göra.

Tack för att du tar upp det här. Att ha barnen hemma är verkligen inte ok, här i stockholm iaf, verkar det som. Jag och sambon har valt att ha våra barn hemma, så länge det går egentligen. Ju mer vi läst på om det, och ju mer vi kollat upp, desto mer verkar som att barn mår bättre av att få vara med föräldrarna de första åren av livet.

Problemet är att vi blivit värsta stereotypfamiljen; jag jobbar häcken av mig och hon är hemma heltid. Helt enkelt eftersom jag är några år äldre och hon inte hunnit gå klart skolan, så hennes inkomst hade inte räckt.

Vi har iaf ordnat det så att vi splittar inkomsten lika (även skatte/pensionsmässigt). Men det känns ändå surt, både eftersom jag är borta mycket (nåja, hemma (nästan) varje kväll till middagen och åtminstone en helgdag. Men också för att sambon hamnar efter i utbildning/jobb.

Vi planerar att ändra på det om några år, när jag kan gå ner i arbetstid och hon ta igen.

Vad jag funderar på är om det är så att vi biologiskt oftast faller för yngre tjejer/äldre killar? I så fall är det ju snedvridet redan där, och då blir det skevt eftersom man ofta får barn just när man är på väg ut i arbetslivet.

Elin – LD skriver att hennes familj är beroende av mannens lön för att kunna bo där de bor och leva som de gör. Om hennes man skulle vara föräldraledig skulle de vara tvungna att flytta.

Jag gtror att det är viktigare med barnens anknytning och relation till pappan än ett flott boende.

Jag tycker att man ska utbilda sig och skaffa jobb innan man skaffar barn. Jag skulle inte vilja vara beroende av min mans lön. Det vill jag inte lära ut till mina barn. Och jag skulle aldrig skaffa barn om jag inte fick vara föräldraledig alls. Skulle du kunna tänka dig att din partner tog hela föräldraledigheten? Hur kan så många gå med på det?

LD – kan du inte skriva om vad din man tycker om att inte få vara föräldraledig alls? Hade du själv gått med på det?

Jag håller med om att barn under tre oftast inte behöver förskola för att må bra. Men de behöver sin pappa. Och pappan vill antagligen vara föräldraledig. Och de gamla könsrollerna könsrollerna kan vi kanske skrota?

I ert fall är det för sent att göra någåt åt saken, ja. Men man kan ju varna andra. Jag ser det här som ett varnande exempel på hur jag inte vill ha det. Tack för varningen.

och jag tycker också att man ska skaffa utbildning o jobb men nu blev det inte riktigt så och jag hade liksom inte råd att vänta flera år till på den biten.

det är lätt att moralisera och tycka att man ska göra det ena och det andra innan man skaffar barn. Men att skuldbelägga föräldrar är inte konstruktivt. Jobba istället på att förändra strukturerna samt möjliggöra för kvinnor att i högre utsträckning utbilda sig osv.

2012-06-12 @ 08:11:35

Postat av: Madde J

Att dina barn inte börjar förskola före 3 års ålder är inte det jag ser som problemet.

Problemet blir för mig förklaringarna till varför just du är den som är hemma.

Din mans jobb är viktigare/intressantare/mer utvecklande/roligare/mer välbetalt än ditt jobb.

Ni har inte råd med att maken är föräldraledig.

Det är samma argument som alltid används till varför det är kvinnan som tar största delen av föräldraledigheten.

Till syvene och sist handlar det om prioriteringar. Ni prioriterar att din man arbetar medan du är hemma (och JA, jag VET att du nu också tjänar en del pengar, men huvudansvaret för barnen på dagtid och vardagar är ändå ditt) till förmån för bl.a. ekonomiska skäl. På det sättet är er familj inte annorlunda än de familjer man brukar kalla för ojämställda.

Att å ena sidan förespråka feministiska ideal angående kroppsbehåring, genus och utseendehets men å andra sidan häftigt försvara sina ojämställda val sticker så klart i ögonen på folk.

Med det vill jag inte ha sagt att ni som familj inte får välja som ni vill, klart att ni ska göra det. Men jag köper inte det där självuppoffrande "jag skulle gärna agerat mer jämställt, men då hade jag offrat mina barn". Inte när du villigt erkänner att ett skäl till varför du är hemma och inte maken, är för att du inte gillade ditt jobb…

madde nu har du missförstått lite. Jag är inte hemma för att jag inte gillade mitt jobb. Jag tyckte mycket om mitt jobb men jag blev arbetslös när jag blev gravid.

Det är flera faktorer som spelar in i vårt val. Givetvis beror flera av dessa faktorer på ojämställdhet och könsnormer, men likväl så är dessa faktorer inte oviktiga för de val vi gjort. Att jobba med jämställdhet innebär (enligt mig) att man ska motverka strukturerna som leder till dessa ojämställda val, inte valen i sig. T.ex varför tjänar min man 45000 och jag bara 18000? osv.

(och ett av dessa faktorer som spelar in ÄR förskolans roll. Hade oskar och jag delat så hade Ninja behövt börja förskolan tidigare.)

Nej, min mans jobb är inte viktigare. Dock så är det han som drar in pengarna och DET är viktigt.

Fast jag tror att anledning till att många ibland har svårt för dina inlägg om dagis o föräldrarledighet är för att du ibland har haft ett ganska förmätet sätt att diskutera dessa saker på.

Om jag inte minns fel så skrev du sist att om mamman eller pappan vill vara hemma i mer än hälften av dagarna så ska de få betala för det själv. Att det skulle innebära att folk med låga inkomster skulle få ta lån för att överleva eller låta barnen börja på dagis innan ett års ålder tyckte du var något de fick räkna med isfåfall.

Om jag inte minns fel så svarade du även en ensamstående mamma med at hon skulle tänk efter innan hon skaffade barn med en man som inte sedan inte ville vara en närvarande pappa då hon skrev att hon bara skulle kunna vara hemma i ett halvår med sitt barn.

Är man priviligerad som du är i detta fallet så är det bra om man är ödmjuk och inser just det o som det ser ut nu så verkar du ju ha tänkt om och har ett mildare sätt att formulera dig.

Vill man ändra något kan man inte börja på toppen, inte måste jobba sig upp från botten. Först ändrar man på lönerna sen kan man ta sig an föräldradagarna. Anser iaf jag.

Du skriver att om din man skulle vara föräldraledig så skulle ni få flytta. Det jag skrev var att det KAN vara värt det. Hur det är i ert fall vet jag inte. Men det låter som en lam ursäkt, tycker jag.

Jag försökte oc´kså förmedla att det inte alltid blir som man har tänkt. Me3n jag får nog erkänna att jag misslyckades med att få det tydligt i skrivt. Så jag ber om ursäkt.

Men jag tyckerr ändå att du borde vara tydlig med att du rekommenderar andra kvinnor att utbilda sig och skaffa bra jobb så att de har råd att dela föräldraledigheten. Istället för att skriva en massa bortförklaringar.

Och jag undrar verkligen om du sdjälv skulle gå med på att inte få vara föräldraledig alls? Hade du skaffat barn då? Vad tycker din man?

Och är det inte så att kvinnors löner är låga delvis för att vi förväntas ta, och tar, hela föräldraledigheten? Är inte en lösning då att dela? Är inte det en viktig del i att jobba mot strukturerna? Att vi kvinnoe slutar ta hela föräldralediheten? Det är väl en sak som kan höja våra löner?

Alltid intressant att diskutera detta ämne. Själv jobbar jag inom ett kvinnodominerat vårdyrke och har kommit fram till att jag inte kan löneargumentera genom att vara hemma långa perioder med mina barn. Kvinnor är tråkig riskarbetskraft eftersom arbetsgivarna lägger ned mycket tid på att utbilda och lära upp för att sen behöva anställa vikarier till samma jobb. Jag vill att mina barn och barnbarn ska ha möjlighet att få en skälig lön och att det ena könet inte ses som riskarbetskraft. SAMTIDIGT vill jag inte att mina barn spenderar långa dagar på förskolan när de är ett år. Därför ska sambon vara hemma en dag i veckan till hösten då jag börja r jobba på heltid (34,2 h/vecka på treskift). Sonen börjar förskolan vid 14 mån ålder men då sambon går ned på deltid och jag jobbar skift så kommer han ändå vara hemma en del. För mig är det viktigt att inte gå ned på deltid för jämställdhetsfrågan. Sambon kan precis likagärna gå ned på deltid, annars vill jag inte ha fler barn med honom. Det ska väl ligga lika mkt i hans intresse att vårt barn får umgås med oss utöver på helgerna? Jag tror aldrig att vi kvinnor kommer få upp våra löner i de kvinnodominerade yrkena om vi fortsätter vara dom som är hemma längst med våra barn. Kanske en liten sak i det stora hela men man måste ju börja nånstans…

Jag är helt inne på det: män borde anpassa sig till kvinnor istället för tvärtom. Det här samhället där vi ska göra karriär till vilket pris som helst… på barnens bekostnad, på vår fritids bekostnad, på vårt välmåendes bekostnad… jag pallar inte det. Om en inte har problem med att offra sin fritid & sitt välmående för att arbeta för pengar, fine. Men att offra barnens välmående för en karriär, det gillar jag inte. Och själv vill jag absolut inte leva så. Får jag & sambon barn en dag, vill jag att vi ska kunna vara så mycket med dem som möjligt. Speciellt under deras första levnadsår. Om det sedan innebär att jag är hemma mer än honom eller tvärtom, det får framtiden utvisa. Men förhoppningsvis kommer vi båda kunna vara hemma lika mycket. Skulle det dock bli så att jag måste vara hemma mer för att vår ekonomi ska kunna gå runt, då får jag acceptera det. Det betyder inte att jag tycker att alla kvinnor ska stanna hemma med barnen och männen ska arbeta, det betyder bara att det är vad som kommer funka bäst i vårt fall. Det idealiska vore dock om samhället förändrades så att männen kan vara hemma mer utan att kvinnorna behöver jobba mer, det kan vara ungefär 50/50 för de som vill det och arbetsdagarna kortas ner. Ser inte det problematiska med det. En kan inte applicera feministiska ideal på hela sitt liv, tyvärr, för vi är människor också med olika förutsättningar.

Hej, förstaläsare här på din blogg och har suttit läst igenom massor av blogginlägg, är helt fast, tycker verkligen att du är otroligt kompetent! Vill också säga tack, för att du ger mig råg i ryggen för att också fortsätter våga vara hemma med mina barn, trots att jag ofta får oförstående blickar och kommentarer.. Du hjälper mig med argument och det är väldigt värdefullt. Tack. (ursäkta, gammalt inlägg, men ville ändå bara skicka iväg en kommentar)

Diskussionerna här kallar jag överklass ideologi! Själv blev jag ensamstående mamma när jag var 17 år och då finns inga alternativ. Däremot kan jag hålla med om att föräldrar ska vara hemma så mycket som möjligt med sina barn. Problemet är vem vill betala? Ska vi höja skatten eller får jag skylla mig själv som blev gravid och inte levde i ett förhållande med en man som kunde försörja mig och barnet?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *