Kategorier
feminism & genus

Kan man bara vara feminist om man jobbar?

Det är så jävla löjligt med folk som tror att man måste vara en yrkesarbetande karriärskvinna med ungarna på dagis för att kalla sig feminist.

Som om det var det feminism handlar om. Det är så jävla löjligt med folk som påstår att man inte kan välja det som är traditionellt kvinnligt om man är feminist. Då har man verkligen missat något grundläggande. Det är ännu löjligare med människor som tror att man måste byta roller och göra tvärtom för att vara feminist. Jag syftar givetvis på de som hakar upp sig på att jag valt att vara hemma med barnen istället för att jobba. Givetvis så är det jätteviktigt (ur ett feministiskt perspektiv) att lära våra flickor att vara självständiga och att inte bli beroende av en man, men det går alldeles utmärkt att lära ut utan att göra våld på personligheten och individualismen.

[…] påstår sig vara feminist, när hon sitter i värsta kvinnofällan, försörjd av mannen.

Jag har varit självständig i 30 år. (nåja… sen jag gick ut skolan då) Jag behöver ingen jävla man för att överleva. Jag klarade mig gott innan. Dock så är äktenskapet ett partnerskap och han är lika beroende av mig som jag är av honom. Jag skulle aldrig se det som att han försörjer mig för att jag är hemma. Som om det jag gör inte är värt något. Jag har min arbetsdag och han har sin. Pengarna som rullar in är våra. Nej, TRAMS säger jag! Feminism handlar om lika rättigheter och skyldigheter för båda kön. Det handlar om att uppmärksamma och motverka de strukturer i samhället som diskriminerar människor utifrån kön. Och det handlar om valmöjligheter. Så det går alldeles utmärkt att vara feminist fast man inte jobbar.



Tråd på FL]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

64 svar på ”Kan man bara vara feminist om man jobbar?”

Ok, förstår din poäng…Men måste fråga VARFÖR du inte vill jobba? Vill du aldrig jobba, eller du menar nu när barnen är små? Visst är vi olika, det förstår jag, vissa vill gå hemma utan att tjäna pengar men jag själv skulle bli tokig av att bara gå hemma! Och sen så behövs två inkomster för att vi ska överleva och kunna hitta på roliga saker mm. Visst, hade vi haft miljoner på banken hade jag kanske också gått hemma, men så ser ju knappast situationen ut…

oates — jag vill nog jobba. LITE. när barnen blir stora nog eller när ekonomin inte tillåter att jag är hemma.

av samma anledning som du; för att inte bli tokig. Jag behöver rutiner för att må bra.

Men jag vill aldrig mer heltidsarbeta. Det trivs jag inte med.

WORD!!!!

Fick mig ett lätt psykbryt när jag läste Linda Skugges cyniska krönika igår. Är det någon som totalt har missuppfattat saker så är det just hon. Feminism handlar om attityd och människosyn, inte om jobb. Världen är liksom inte svart eller vit.

Men alltså ärligt. Jag ser inte det som att min försörjer mig. Han jobbar jag hand om barnen. Inte helt självvalt att gå hemma för min del. Men till en viss nivå ja så väljer jag att gå hemma.

Men att jag lever på min nej så ser jag det inte. Vi är ett team som tar hand om vår familj helt enkelt. Och varför är det fel att inte låta kommunen uppfostra min barn tänker jag?

Att jag är kvinna och går hemma med mina barn borde inte spela nån roll. Det är jag som sätter mig i facket "kvinnofällan" det är det andra som gör så bra åt mig S

jag håller inte med dig, eller till en del men jag tycker du förenklar resonemanget för att vinna egna poänger. Jag ser en stor fara i att kvinnor väljer att vara hemma, vad bidrar det till? En ojämn arbetsmarknad och ett 50-tals samhälle där kvinnan förväntas ta hand om hus och hem som en oavlönad piga. Nej tack. För övrigt känns det ju rätt kontraproduktivt att vara för genus och jämställdhet när man inte lever som man lär så att säga.

linda — precis! Visst fan vore det – ur ett feministiskt och framförallt ur ett genusperspektiv – idealiskt om jag och maken delade helt lika.

Men det skulle antagligen ske på bekostnad av något annat; dagis eller ej.

För mig är det viktigare att våra barn får vara hemma med en förälder och slippa dagis än att allt ska vara korrekt och PK. Och när vi faktiskt KAN göra så, så är det ett självklart val. För oss menar jag.

sandra — ja.. jag vet knappt vad jag ska säga. Jag förstår inte ens hur människan tänker längre. Jag tänkte skriva nåt (och gör det kanske) men jag kunde inte komma på hur jag ska uttycka mig. Visst hade hon en poäng i att man ska lära sina döttrar att klara sig själv… men… nej, … jag vet inte vad jag ska säga. Jag bara skakade på huvudet och blev nedstämd av hennes trista attityd.

nollåtta jag förstår hur du menar och kan hålla med till en viss del. men ska jag jobba för sakens skull? För ANDRAS skull? Och på vilken bekostnad? Ska jag låta staten fostra mina barn för att det inte ska bli ojämnt på arbetsmarknaden?

ibland får man helt enkelt göra ett val.

och genus handlar just om det; valfrihet. Inte tvång och tvärtomtänk. Och det är med genus man får börja. fostra våra barn att det är ok att vara hemma och det är ok att jobba, oavsett kön.

Jag tycker Linda Skugge har en poäng i sin krönika, även om hon generaliserar för mycket för min smak. Det ÄR viktigt att lära sina kids värdet av pengar, och framförallt vikten av att kunna försörja sig själv.

Nollåtta: Naturligtvis är det viktigt att man ska lära dem värdet av pengar. Men jag vill göra en invänding mot "vikten av att försörja sig själv". Jag ser ju inte mig själv som mig själv, utan jag är en del i något större, dvs en familj. Jag och min man är ett team och vi gör det som blir bäst för oss tillsammans, inte vad som är bäst för en av oss eller hälften av vår familj. Och det bästa för vår familj är att en av oss är hemma med barnen. Svårare än så är det liksom inte.

Sandra: Nej jag förstår ditt resonemang, men undrar fortfarande varför det typ är 80% av alla hemmaföräldrar som är mammor? Vad beror det och tror du alltid det är fråga om ett "fritt val" eller den norm som råder i samhället?

Kul att man kan ha en debatt på bra villkor och utan härskartekniker fast man tycker olika, big up 🙂

Visst, det är bra med valfrihet. Mår man inte bra av att jobba heltid så tycker jag att det är bra om man kan jobba deltid. Men att inte jobba alls, för att man inte vill,det förstår jag faktiskt inte. Sen tycker jag att man måste vara en bra förebild för sina barn samtidigt som man lär dem att man måste studera/jobba för att klara sig i samhället och för att kunna ta hand om sig själv. Går man då hemma för att man inte vill jobba, då ser jag det som att då lär ju barnen sig det, att det är ok att inte ha en utbildning och sen inte jobba för att man inte vill. Så visst, det är bra med valfrihet – till en viss gräns.Hur skulle samhället se ut om alla gick hemma? För inte tror jag att det är någon som självmant jobbar och sliter, om man kunde välja att gå hemma istället? Jag själv jobbar heltid, pluggar halvfart på Universitetet samt har en egen firma på sidan av. Jag tycker jag är en bra förebild för min son – ok jag kanske är lite väl manisk, men jag vill visa honom att utbildning/jobb är viktigt.

Nollåtta: Jag tror att det i många fall kan vara så att kvinnor tjänar smäre och att det då lönar sig att mannen jobbar och kvinnan är hemma. Så visst finns det en underliggande faktor som inte är helt ok. Samtidigt finns det nog många som verkligen väljer att vara hemma trots att kvinnan tjänar lika bra eller bättre. Jag hade nog valt det ändå eftersom jag gillar att göra "hemmasaker". Oavsett vilket så är man inte mindre feminist utan det handlar bara om att göra det som är effektivast.

Helt rätt! Det är så jäkla löjligt när folk jämt ska påpeka att man är en parasit på sin partner om man inte jobbar själv av någon anledning. Varför inte istället se sig som ett samarbetande team? Sen är ju faktiskt en stor del av poängen med äktenskap just det – att man ska dela lika på det man har,rent juridiskt sett i alla fall.

Helt korrekt. Har päronen ett grundläggande genustänk i vardagen så tycker man att det borde "jämna ut sig". Har dock en fråga – kan kännas liiite som du plockar de bitar av genustänk som liksom passar dig/er och gör just dom superviktiga samtidigt som du resonerar bort andra.. Har jag fel? För om det är så – att du understryker den enorma vikten i vissa delar men väljer bort andra…faller det inte lite då..?

m – man får göra val i livet. Det är inte alltid man kan kombinera sina ideal med vad som är viktigt.

Inget är oviktigt när man talar om genusperspektivet, men allt är inte alltid genomförbart.

Nej allt är naturligtvis inte alltid genomförbart. Det jag ifrågasätter är ju ditt sätt att tycka vissa delar av just genustänk vara så oerhört jätteviktiga, medan du väljer att resonera bort andra som inte passar..

Jag tycker att i en idealisk värld så ska alla ha lika möjligheter oavsett kön att välja mellan hemmaliv och karriär. Men så som jag ser det så är vi knappast där idag. Kvinnor står för 80% av föräldraledigheten och enligt statistik från Finland och Norge så är 95% av de som tar ut vårdnadsbidrag kvinnor. Vilket naturligtvis resulterar i att kvinnor får sämre löneutveckling vilket i sin tur upprätthåller och förstärker den ekonomiska skillnaden mellan könen. Som i sin tur leder till att kvinnor fortsätter att ta ut mer föräldraledighet än män av ekonomiska skäl. Så ifall målet är en värld där ingens valmöjligheter begränsas till följd av könstillhörighet så är ju, så som världen ser ut idag, att som kvinna vara hemma med sina barn en längre tid kontraproduktivt ur ett samhällsperspektiv. Sedan är ju frågan vart gränsen egentligen går mellan individuella val och påverkan från samhällets könsroller?

Kompenserar ni din hemmavaro på något sätt ekonomiskt, exempelvis med ett eget (större) pensionssparande för dig?

Det är ju nämligen väldigt viktigt att tänka på. Hur samspelta man än är i nuet så har man ju ändå en framtid att tänka på, och eventuella tråkigheter blir ju etter tråkigare om man dessutom adderar en ekonomi som inte funkar.

Klockrent, Lady D! Jag har läst diskussionen och jag är dessutom utbildad sociolog, så jag har visst insikt i det här med samhällsstrukturer kontra individuella val ;). För mig handlar feminism om frihet att göra det man vill,oavsett. Detta kan i praktiken innebära att man utbildar sig och arbetar heltid som kvinna, eller att man inte gör det, t. ex. Men jag tycker att vi blandar äpplen med päron när vi likställer utbildning + karriär= jämställd och feministisk. Att andra kvinnor före oss (suffragetter, 70-talsfeministerna etc)kämpat för att kvinnor lagligt sett ska ha samma rättigheter som män är jag oerhört tacksam för.(Även om vi på flera områden inte är "framme" än enligt min mening) Att kunna studera t.ex är en fantastisk möjlighet, för kvinnor som för män. Men när det blir ett tvång är något fel. En lärare till mig (som just skrivit klart en avhandling om unga män som vill överskrida sin könsidentitet bl.a via protestaktioner och vänsterpolitik) tog upp på en föreläsning om hur inom viss feminism premieras vissa sorters "kvinnlighet" medan andra förkastas, i det här fallet var det inom queerfeminism där (generaliserat och förenklat sett) s. k "traditionell" kvinnlig praktik såsom att ta hand om barn och laga mat ses ned på, medan håriga armhålor och att kalla sig "hen" görs tummen upp för. (Nu drar jag bara till med några exempel för diskussionens skull, jag hoppas alla har humor och vidsynthet i behåll här?) En av de diskurser som verkar finnas i samhället nu är att "man" (ha ha) som kvinna ska göra "allt": både det som vi gjorde innan: föda barn, ha ett perfekt hem, laga spännande mat till gästerna på lördagskvällen etc OCH ha akademisk utbildning, karriär, hinna träna och alltid se snygg ut etc etc etc. Och så frågar vi oss varför fler kvinnor än män blir utbrända? (jag själv är en av dem, utbrända alltså) Duktig flicka- syndromet är ett myntat begrepp. Jag tror att detta att göra "allt" inte ALLS gör oss jämställda per automatik, utan tvärtom kan göra oss stressade, bittra och sjuka, i värsta fall. En feminism som innebär en massa krav har ju totalt motsatt effekt mot vad feminismen grundidé bygger på, right? Frihet att forma sitt liv som man vill oavsett vad man har mellan benen. Och då ska inte viss frihet ses som "rätt sorts" feminism och annan som att man är ett offer eller en "dålig" feminist! Och för att gå tillbaka till detta med äpplen med päron: samhällsstruktur är en sak, människors individuella val en annan. De två möts och har med varandra att göra, men för MIG (personligen) är det inte att vara en bra förebild för sitt barn att jobba heltid, plugga halvtid och ha företag vid sidan av, Oates. Men det är just det, för MIG är det inte rätt, men för dig är det rätt. Och det är min poäng, att om vi ska rikta vassa pekpinnat mot varandra i feminismens namn om hur vi ska leva våra liv på rätt sätt, hur stor frihet innebär det? Det är ju också förtryck! Live and let live är min devis, en del människor vill arbeta 150 %, andra 50 % och andra inte alls. Samhället är sjukt på många sätt enligt min mening, och en av dem är just detta likriktade tänkande att alla ska göra likadant för annars är man någon slags samhälls (och feminism?) – fiende? Samhället är ju vi, och då är det också vi som skapar det och hur vill vi ha det? Det finns så mycket annat här i livet än att arbeta, huvudsaken är väl att man klarar sig och är glad och mår bra? Skit samma om man har massor av saker (Den som har mest grejer när den dör vinner?!)det viktiga är (för MIG) att få leva sitt liv på det sätt man vill. Kärlek till dog Lady D och er alla andra också. Finn din väg till frihet och fuck doktriner av slaget "one size fits all"! De funkar inte.

Man ska ju vara fri att göra de val man vill här i livet, det tycker jag feminism handlar om. Jag vil själv kunna avgöra vem av oss som ska vara hemma osv. Nu har vi valt att jag ska vara det tills barnen börjar på förskolan för att det passar vår familj bäst. Men aktiva val måste man kanske till en viss del stå för själva. Tex vill man gå hemma så får man stå för kostnaden själv, jag är emot bidragssamhället. Samhället bygger på att vissa måste jobba för att de som är sjuka och inte kan jobba ska få en dräglig tillvara de med. Då tycker inte jag att fullt friska människor ska vara hemma bara för att de vill och därmed få pengar från staten. Har man däremot råd att lösa det med pengar ur egen ficka så är ju det upp till varje familj att lösa. Om det då är mannen el kvinnan som är hemma spelar ju ingen roll så länge den personen som är hemma själv är nöjdmed sin tillvaro

Moraliskt har jag inga problem med att en i en familj försörjer den andra. Men om många kvinnor stannar hemma så blir det svårt att nå jämlikhet på arbetsmarknaden det är ju bara att konstatera men man väljer ju ÄNDÅ för sin egen skull. Vissa människor har inget behov av att arbeta eller ha en karriär utanför hemmet. Främmande för oss i väst där man i stor utsträckning är det man GÖR (dvs yrkesarbete). DET tycker jag också är intressant att diskutera.

Min enda reservation mot att se sig som ett team (vilket man givetvis är)är VAD händer om din partner (som varit den som arbetat) inte vill vara en del av teamet längre? Har sett jämställda svenska kvinnor som levt i fina områden vid en skilsmässa lämna med i stort sett inget mer än sina kläder. SPARA egna pengar kvinnor! PENSIONSPARA. Ha en plan B. Tråkigt men viktigt att tänka på vad som händer bid ett eventuellt dödsfall/skilsmässa men tänk på att ensamstående mammor är bland de fattigaste i Sverige.

Nja. I en perfekt värld skulle det inte spela någon roll att det är du, kvinnan, som är hemma i ert förhållande. Men nu är det inte så och ert val påverkar mig och alla andra som strävar mot att försörja oss själva. Det går inte att sopa detta faktum under mattan.

Och jag förstår verkligen inte hur man kan kalla det ett jobb att göra det som alla andra gör efter jobbet. För de allra flesta tar ju faktiskt hand om sina barn och sina hem.

Givetvis, men nu pratar vi om att ta hand om sina egna barn och sitt eget hem. Jag kan inte se det som ett jobb. Det betyder ju inte att det är oviktigt.

Ni kanske inte kommenterat mitt inlägg i debatten men oavsett känner jag mig manad att svara:

Lisa: jag menade inte att fullt friska ska vara hemma och få pengar från staten, dvs bidrag, det är ju bidragsfusk. Men att däremot klara sig själv på ett sätt man väljer och sedan få pådyvlat sig från andra att man valt en "konstig" eller, i detta fallet, icke jämställd, livsstil, det är inte OK. Det är snarare hur vi "vaktar" på varandra i vårt rätt knasiga Sverige att alla ska vara lika.

Fanny: På vilket sätt påverkar det dig konkret att vissa kvinnor väljer att stanna hemma? När andra (som du antar jag) väljer att inte göra det? Jag var inte medveten om att jag sopade något faktum under mattan i alla fall, så du får gärna förklara hur det det faktum, som nu tydligen ligger under vissa (hemmavarande) kvinnors mattor och utgör farliga gupp, fast för dig?

Och vad gäller en perfekt värld så tycker jag inte du ska utgå ifrån att alla andra delar din uppfattning om hur vi ska sträva dit på "rätt" sätt. Och jag tycker dessutom att du är väldigt föraktfull när du säger att man inte kan kalla det jobb som "alla" gör efter jobbet. Här haglar det subjektiva uppfattningar och projektioner som ska göras till ALLAS norm att leva efter! (så vi kan nå en perfekt värld kanske?)

Sara: Håller helt med dig om att det är viktigt att ha egna pengar som kvinna, att spara pengar och ha eget ekonomiskt utrymme, oavsett om relationen håller eller ej. Är pengarna som rullar in gemensamma ska de som jag ser det gå till bådas sparande/trygghet?

Lade D: du har en poäng med att sätta de yrkestitlar som finns på det som hemma benämns "hushållsarbete". Men det som kvinnor gjort i alla tider (traditonellt sett menar jag) kan visst bara legitimeras när någon (man?) sätter en titel och menar att man ska utbilda sig till det? 😉

Eh om du enligt utsago är sociolog så borde du väl också se sambandet mellan att kvinnor stannar hemma med barn och att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden. Det är också intressant VARFÖR det ofta är mammor som väljer att stanna hemma med sina barn istället för papporna. Vad tror du, sociologen att det beror på?

Nollåtta sa det så bra. Jag tror att alla här vet på vilket sätt våra personliga val påverkar andra, så det är onödigt att agera repad skiva. Huruvida du sopar det under mattan eller ej har jag inte uttalat mig om.

Om det är ett jobb att ta hand om barn och hem är det ett jobb som alla ansvarsfulla föräldrar har, eller hur? Eller blir det ett jobb när personen inte har ett "riktigt" jobb?

Jag har varit självständig i 30 år. (nåja… sen jag gick ut skolan då) Jag behöver ingen jävla man för att överleva. Jag klarade mig gott innan.

gick inte du på socialbidrag??

Alexandra: Det jag menade var att fullt friska inte ska vara hemma o få betalt få "lön" för det. Att de ska få pengar för att de städar sitt eget hem tar hand om sitt eget barn diskar, tvättar osv. Om Man är fullt frisk och kan göra det själv. Men om man däremot har råd att klara sig på den enes lön så är valet fritt vad man vill göra.

anna – jag har gått på soc ja, men inte hela mitt vuxna liv.

Jag har jobbat som förskolepedagog de senaste åren. Och innan dess var jag servitris. jag både har och kan försörja mig själv.

Vad spelar det för roll om det är på heltid eller inte? Ingen städar sitt hem dygnet runt och förälder på heltid är man även om man jobbar.

Feminism brukar ofta defieneras som att se och erkänna att det finns socila skillnader mellan könen, att dessa är omkämlika(kvinnor underordnade män) och att man tycker att detta är fel. Feminism innebär därmed snarare rätten att kunna leva sitt liv oavsett kön. Att inte behöva göra lika som andra som tillhör samma kön.

Därför blir frågan om att vara hemma med sina barn eller inte bara en fråga om möjlighet. I svergie kan båda könen rent juridiskt vara hemma. jag tror tom att detskulle i alla fall ivissa kretsar vara socialt möjligt att mannen var hemma och blev försörjd. Däremot händer det nog väldigt sällan. Men för varje år ökar föräldrarledigheten för män. Feminism innenbär alltså snarare ökad valfrihet(för attlåte lite borglig så här på eftermiddagen) snarare än pekpinnar på hur kvinnor och män bör eller ska.

Jag håller dock med Skugge i att man bör vara ekonomiskt oberoende,och att det är ett problem att folk lever på andra tex föräldrar, genom krediter etc, förväntar sig att leva lyxliv vid 20. Att inte lära sig att känna lycka över att ha åstakommit något bra för sig själv etc.Jag tycker dock inte att det är riktig samma sak som det ni pratar om här.

Att göra en ekonomisk överrenskommelse i en familj är inte samma sak, man kan tex se till att ha ett ordentligt skrivit äktenskapförord så att den som inte drar in pengar får sin rätt vid skillsmässa, betala in en privat pensionsförsäkring som kompenserar inkomstbortfallet etc etc. På så sätt värderar man arbetet hemma och den ena partner "avlönar" den andra.

Jag är inte ett dugg orolig för Lady Dahmers liv, det kommer aldrig vara beronde av(mer än det beronde man alltid har av någon man älskar) någon man oavsett hemarbete eller lönearbete. Hon har för mycket attityd för det 🙂

Nollåtta: jag jag har en fil kand i det, vill du se mina betyg eller vad är det du insinuerar?

Klart jag ser sambanden. Men det betyder ju inte att det per se är FEL av kvinnor att stanna hemma med barn och RÄTT när män gör det? Det låter dessutom som att du menar att kvinnor blir diskrimerade på arbetsmarknaden just för att de stannar hemma med barn mer än män? Och om så är fallet, är det kvinnors fel då? Och ska de då motverka detta genom att INTE stanna hemma? Jag tror du missar målet lite, det är väl för fan inte KVINNOR som ska ändra på sig för att lösa de problem du pekar på? Utan samhällsstrukturen? Annars blir det ju bara ett skuldbeläggande. Att mammor stannar hemma mer än pappor har naturligvis stor orsak i t.ex att kvinnor fortfarande ofta får lägre lön. Men om en kvinna vill vara hemma med sitt/sina barn, ska hon då inte få det för att samhället är patriarkalt? Eh?

Eh om du enligt utsago är sociolog så borde du väl också se sambandet mellan att kvinnor stannar hemma med barn och att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden. Det är också intressant VARFÖR det ofta är mammor som väljer att stanna hemma med sina barn istället för papporna. Vad tror du, sociologen att det beror på?

Fanny: Nej jag vet faktiskt inte vad vi "alla" vet. Och nu gör du det igen, utgår från att "alla" vet saker som i själva verket är vad DU "vet".Men kan du inte berätta om DINA uppfattningar och stå för dem fine. Förvänta dig bara inte att jag har samma gamla repade skiva i min skivsamling som du.

Och naturligtvis är det så att om att ta hand om hem och barn ett jobb, så är det det för män som för kvinnor. Men det är väl inte där skon klämmer eller hur? Utan att du är provocerad av en kvinna som stannar hemma med sina barn för att det inte är PK enligt DIN feministiska tolkning?

Oj, vad du antar.

Jag tycker inte att någon, man eller kvinna, ska vara beroende av någon annan ekonomiskt. Jag tycker att föräldraledigheten ska delas lika för både kvinnans och mannens skull, men framför allt för barnets skull. Däremot påverkar det mig, som kvinna, mer om en kvinna stannar hemma längre med barnen eller om en kvinna är hemmafru. Jag vill inte att samhället fortsätter i samma riktning, det vill säga att kvinnor fortsätter att ta 80% av föräldradagarna och prioriterar familjen över jobbet, när männen inte är villiga att göra det samma.

Och framförallt handlar det om att ha möjlighet att göra det man själv vill, oberoende av vilket kön man tillhör. En kvinna ska kunna välja att jobba lika mycket som en man och en man ska kunna välja att stanna hemma lika mycket som en kvinna. Valet ska vara individuellt men MÖJLIGT!

Alexandra jo det var precis det jag menade. Se till att makens pengar också blir dina och spara till pensionen och se efter vad som skulle hända vi en ev skilsmässa så inte DU står på alla lån tex.

fanny — det känns som att du tänker på jobb som något som är jobbigt och något man vantrivs med.

Jag älskar att vara hemma med min unge. Men det är heltidsgöra. Och nåt som framförallt MÅSTE göras. Att människor sitter och tycker att min man försörjer mig när jag gör min del gör mig heligt förbannad. För det är verkligen att förminska det jag gör och min roll i detta partnerskap. :thumbdown:

Nej, jag förminskar varken dig eller vikten av att vara en bra förälder, men jag håller inte med dig om att du gör ett jobb som skulle väga upp för den inkomst du inte drar in. Och om vi tar det från andra hållet: Din makes jobb väger inte upp för den tid han förlorar med sitt barn.

Det betyder inte att jag ser ner på DIG.

Nu när jag är hemma säger jag att jag är föräldraledig. Om jag sedan efter den tiden skulle vara hemma och någon frågade vad jag jobbade med så skulle jag säga att vi har valt att jag ska vara hemma med våra barn.

Men jag har fullförståelse med hur du tänker LD jag vet vad du menar med att du gör ett heltidsjobb med N

Men hur ser du på de som är på ett annat jobb hela dagarna, jag tex är förskollärare. Sen hemma så gör ju jag allt som du gör på dagarna. Har jag två jobb då?

Alexandra, jag insinuerar ingenting, men jag tycker att det är något märkligt att du vägrar se sambanden mellan att kvinnor stannar hemma och att kvinnor sedan får sämre förutsättningar på arbetsmarknaden. Det handlar om strukturer och när dessa påverkar MIG och min vardag ifrågasätter jag givetvis det. Det är inte svårare än så förstår du. Sen att du av någon anledning känner dig provocerad är inte mitt problem, du får väl fan ta att jag ifrågasätter strukturer och normer som i allra högsta grad påverkar det samhälle vi lever i. Jag tycker det är märkligt att det alltid är kvinnor som är hemma med barn. Är deras pappor dåliga föräldrar eller oumbärliga på arbetsmarknaden eller vad handlar det om?

Nollåtta: Att kvinnor får sämre förutsättning är diskriminerande även om de är hemma. Du får nämligen inte ge någon lägre lön för att den personen är föräldraledig, tjänsteledig, vabbar el är sjuk ofta. Just pga är det inget lönekreterier om du alltid är på plats, du har alltså inte rätt till högra lön bara för att du är på arbetet 100%.

Hos oss är det jag som är hemma för att vi förlorar minst i inkomst på det och kan såldes ha en förälder hemma längre. Att jag tjänar mindre är för att jag har ett yrke där man tjänar mindre. Jag är förskollärare och mannen ekonom. Hade det varit tvärtom hade han fått varit hemma mer.

Jag ser inte mitt arbete som mindre viktigt än hans bara för att jag är hemma, utan vi gör det som passar vår familj bäst och vi är båda nöjda med valet vi gjort.

Fanny: Suck säger jag bara. Har du verkligen läst vad jag skrev? Eller var det på för hög abstraktionsnivå för dig? Naturligtvis ser jag problemet i att kvinnor fortfarande tar ut mest av föräldraledigheten, statistiskt sett. Men att alla kvinnor och män alltid skulle dela 50-50 på föräldraledighet tror jag inte vips! kommer lösa att kvinnor blir diskriminerade på arbetsmarknaden. Jag instämmer mede Suzie Q: "Feminism innenbär alltså snarare ökad valfrihet(för att låte lite borglig så här på eftermiddagen) snarare än pekpinnar på hur kvinnor och män bör eller ska."

Du skriver ATT det påverkar dig kvinnor tar mer än föräldraledigheten än en man, men fortfarande inte HUR. Menar du att samhället kommer fortsätta "i samma riktning" pga av kvinnor som stannar hemma mer än 50 % av föräldraledigheten med sina barn? Nej svara inte, jag orkar inte förklara något för dig som du inte verkar förstå: att det finns något som heter individuella val och som inte behöver vara en motsättning till jämlikhet i samhället.

Nollåtta: Jag "vägrar" inte se sambanden. Jag skrev min kandidatuppsats om kvinnliga studenters upplevelser av jämställdhet på universitetet och hur både struktur OCH individnivå (och interaktionsnivå) påverkar detta, i ett SAMSPEL, inte som i att strukturen föregår individen, och att individen därför ska underkasta sig strukturen som du verkar mena??

Ja jag är provocerad för att du generaliserar och dessutom inte verkar läsa så noga vad jag skriver. Men till skillnad från dig ägnar jag mig inte åt (manliga) antingen/eller, svart/vitt – resonemang, utan vill ge utrymme åt nyanser och "både och".

Jag kan absolut "ta" att du ifrågasätter strukturer och normer som påverkar, fast jag tror det påverkar oss individer snarare än samhället, men det kanske var så du menade? Du känner inte mig, men gjorde du det skulle du säkert tycka att jag är en person som i hög grad ifrågasätter samhällets normer. Jag tror bara inte på politiska doktriner och paketlösningar, utan på frihet och tolerans.

Att fler kvinnor stannar hemma med barn än män är inte märkligt ett dugg enligt mig, utan ett följd av just de (sega) strukturer du talar om, och handlar alltså om detta och inte om mäns "oumbärlighet" på arbetsmarknaden. Däremot tycker jag inte att det är bra eller eftersträvansvärt. Men jag förstår om man i (heterosexuella) parrelationer väljer att låta kvinnan vara hemma mer pga av ekonomiska skäl. Många män vet jag också är bra pappor och högst villiga att vara hemma med sina barn, men alla kanske inte känner att de har råd att förändra världen i varje vardagsnära beslut i sitt liv.

Alexandra: Jag tar mig friheten att svara på din fråga till Fanny med vad jag skrev högre upp:

"Kvinnor står för 80% av föräldraledigheten och enligt statistik från Finland och Norge så är 95% av de som tar ut vårdnadsbidrag kvinnor. Vilket naturligtvis resulterar i att kvinnor får sämre löneutveckling vilket i sin tur upprätthåller och förstärker den ekonomiska skillnaden mellan könen. Som i sin tur leder till att kvinnor fortsätter att ta ut mer föräldraledighet än män av ekonomiska skäl. Så ifall målet är en värld där ingens valmöjligheter begränsas till följd av könstillhörighet så är ju, så som världen ser ut idag, att som kvinna vara hemma med sina barn en längre tid kontraproduktivt ur ett samhällsperspektiv. Sedan är ju frågan vart gränsen egentligen går mellan individuella val och påverkan från samhällets könsroller?".

Som sagt… i ett idealiskt samhälle så ska alla ha lika möjligheter oavsett kön att välja mellan hemmaliv och karriär. Men det samhället lever vi knappast i så som det ser ut idag – då hade inte statistiken sett ut som den gör.

Alexandra: Jag vet inte varför du är så fruktansvärt vresig idag, men jag lovar att det inte blir bättre för att du försöker ta ut det på mig. Jag är inte typen som faller offer för härskartekniker.

Jadå, jag läste vad du skrev. Vad menar du att jag inte förstår? Du skriver att "det finns något som heter individuella val och som inte behöver vara en motsättning till jämlikhet i samhället". Jaha? Men nu pratar vi ju om val som blir en motsättning till jämställdhet i praktiken, eller hur? Du får gärna förklara vidare.

Jag förstår dig att du vill vara hemma med din dotter och kommande barn, alla vill ju vara hemma med sina barn när de är små. Men, måste hålla med Lisa och Fanny. Vi som jobbar, och sen kommer hem och får göra det du gör hela dagarna, dvs ta hand om våra barn och alla hushållssysslor; har vi två jobb då? Din man måste tjäna väldigt mycket pengar om han tycker att det är ok att du går hemma och det bara är han som drar in pengar? Även fast jag tjänar bra med pengar, så skulle jag inte gå med på att min sambo var hemma hela dagarna utan inkomst, men det är jag det. Förresten – är inte dagis bra för barns självständighet och för det sociala? Min son har utvecklats enormt mkt sedan han började på dagis, och han älskar att vara där! Hur vet du att Ninja inte skulle trivas på dagis? Hon kanske hade tyckte mycket om det!

oates – min man vill att vårt barn ska slippa dagis och få vara hemma så länge som möjligt. Jag förstår inte riktigt vad du menar? Varför skulle han inte vara ok med att jobba för sin familj?

ang. dagis och ninja; jag tror ninja skulle ha skitkul och trivas skibra. Hon är tillräckligt social och framåt. Men jag tror inte det är bra för henne. Jag tror hon mår BÄTTRE av att få vara hemma.

småbarnsåren är så korta. Tiden tar slut så snabbt och innan vi vet ordet av så är de stora. Jag tror att tid är det mest värdefulla man kan ge sina barn. Allt annat kan vänta.

Det är en fin tanke, att man borde kunna välja att vara med familjen när man känner att det är väldigt viktigt.

Som jag ser det så skulle jag gärna vara hemma de närmsta åren om jag kunde och egentligen kanske jag också skulle kunna det, men samtidigt känner jag att det är viktigt för mig att ha en utbildning eller ett jobb att falla tillbaka på och då inte på minimilön.

För tänk om något händer. Det känns inte nu som att jag och min sambo kommer gå skilda vägar, men det finns aldrig någon garanti för att det inte skulle kunna hända och det är ibland en fara med att ta förhållandet för givet. Då skapar man kanske inte sina egna förutsättningar längre, och skulle man då bryta upp eller om maken/sambon skulle dö först så står man där – ensamstående förälder utan någon större inkomst och en folkpension på några tusen i månaden.

Hemma eller ej så tror jag det kan vara bra att ha ett ekonomiskt säkerhetsnät att falla i om något skulle hända.

Att tvinga föräldrar att dela lika på föräldraledigheten skulle ju kunna få stora konsekvenser för en del familjer och till slut blir det barnen som drabbas.

Istället borde man lägga sin energi på att den som är föräldraledig med barnen fortfarande har samma löneutveckling från sitt jobb, så om man är hemma fyra år och de andra på arbetsplasten fått 4000 på den tiden så har jag också rätt till 4000. Då tror jag på sikt att man kan få en förändring.

jag tror att folk i allmänhet (och kvinnor i synnerhet) har en väldigt inbiten syn på vad det innebär att vara feminist. samtidigt så kan man inte identifiera sig med att enbart vara feminist, utan man måste ju göra det som känns rätt för en själv, sin familj och anpassa allt efter livssituationen. man kanske inte alltid lever som man lär, men det innebär ju inte att man är förbjuden till att ha en åsikt och en vision om saker och ting. jag avundas dig LD, som har en man som tjänar bra och att du faktiskt kan göra valet att vara hemma. hade jag kunnat vara hemma längre med min son så hade jag definitivt varit det. hans förskole-premiär blev allt annat än vad vi tänkt oss, och allt som kunde gå fel gick fel. vi följde magkänslan och sa upp platsen, allt detta i samma veva som min sambo blev arbetslös. då kändes allt väldigt hopplöst, men nu i efterhand kan vi båda glädjas över att han faktiskt slapp det där skitstället och fick vara hemma med sin pappa istället. det har gjort honom till en tryggare person, vill jag påstå. nu är det jag som drar in brödfödan till vår familj för tillfället, och även om det utifrån ser ut som om vi är så jävla jämställda, och även om jag älskar mitt jobb så älskar jag min son högst av allt, och jag skulle kunna döda för att få vara i min sambos situation och bara vara hemma med honom.. jag vet inte vad jag ville få fram med mitt babbel, kanske att någon annan känner igen sig eller förstår, i guess.

jag tycker att ni gör HELT rätt i att sätta ninja främst, och jag fattar inte vad folk bitchar om! de som inte förstår måste antingen vara väldigt bortkopplade från sina egna känslor som förälder, eller avundsjuka på att ni har valfrihet och dessutom gör ett väldigt bra och riktigt val. all heder till dig och oskar och erat teamwork, det är ju precis så det ska vara.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *