Kategorier
feminism & genus

Kan man konkurrera med sitt eget barn?

Diskuterade genus och bemötandet av flickor igen. Som jag nämnt tidigade så vägrar jag å det bestämdaste att klä henne som en flicka. VÄGRAR! *stampar barnsligt med foten* Och det är tydligen otroligt provocerande, speciellt om du diskuterar ämnet med amerikanare. Jag har fått höra att jag experimenterar med henne och att hon kommer bli förvirrad i sin könsidentitet. (och då undrar jag hur förvirrade måste de inte varit på typ stenåldern då det liksom inte fanns nåt rosa rysh-pysh?? Nån som vet?) Något som även varit extremt provokativt i de svenska hemmen är min aversion mot att kalla flickor "söta", "fina", "vackra" osv. Jag har helt enkelt en motvilja inför att sätta fokus på barns utseende och i mitt fall på min dotters. Som flicka lär hon får höra det tillräckligt, Tyvärr vill jag tillägga, för min önskan är ju att hon ska få växa upp utan en endaste tanke på att det är något positivt med att vara fin. Men men, då är jag elak, grym, en dålig mamma. För hur ska ungen kunna få ett gott självförtroende om hon aldrig får höra att hon är vacker?! En person menade allvarligt att min dotter skulle bli ett lättlurat våp som slängde sig i armarna på första bästa karl som sa att hon var fin, eftersom att hon skulle vara så svältfödd på komplimanger (och det vet vi ju att självkänsla är helt beroende på att du får en massa beröm under din uppväxt. Fuck villkorslös kärlek, respekt och uppfostran! /sarkasm) Och sen kom det — några menade att jag kanske var rädd att Ninja skulle blir vackrare än mig? Att jag inte ville ha en konkurrans, en rival? Jag blev flyförbannad! Vad fan menade de? Hur i helvete kan man ens föreslå en sådan absurd och vidrig tanke? Inte för att det inte finns mödrar som är på detta sätt… för det finns det. Tro mig. Jag minns hur min egna mor kom med anklagelsen att jag "bröstade upp mig" inför hennes pojkvän. Hur kränkt jag blev! Hur förödmjukad jag kände mig, kärlekslös och bortvald. Hur kunde min egen mor tro detta om mig och hur kunde hon ens se mig som en rival? Jag vet ju att hon fäktas med sin osäkerhet och har en enorm brist på självkänsla, men det ursäktar ju liksom inget. Och hur skulle jag någonsin kunna se Ninja på det sättet? Hon är ju mitt allt! Tanken på att jag skulle kunna "förlora" något till henne finns ju inte! Jag önskar ju henne allt JAG inte fick, allt jag inte fick uppleva, allt. Och de jag diskuterar med känner mig och borde veta bättre. Men det var ju uppenbart redan från början att de inte ens förstod vad jag pratade om.



bild: FamilyEducation.com 
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

11 svar på ”Kan man konkurrera med sitt eget barn?”

Så jävlar bra skrivet.

Jag har inga barn men hoppas att jag blir gravid snart. Och både min sambo och jag är av precis samma åsikt när det gäller en könsneutral uppfostran. Sambons storasyster som är 40+ har i våra ögon "förstört" sina yngsta, 3 år (sonen) respektive 5 år (dottern), och det är ingen hejd på "tjejigheten" och "killigheten" och skillnaden barnen emellan. Och du kan ju kanske gissa hur vilda diskussioner vi har haft…

Jag har fört en 10 år lång "kamp" mot min dotters totala kärlek för glitter, rosa, smink och andra överdrivet tjejiga saker. När hon blev stor nog att hävda sin vilja så vägrade hon helt enkelt ha på sig de icke-rosa kläder jag köpte åt henne.

Min tanke var ju liksom jag gissar att din är. Att fokus ligger på person och inte kön. Fast i mitt fall så har jag en "miniprinsessa" och jag vet inte vart hon fått det från, men det är inte från mig. Jag hade skyllt på dagis om det inte var så att hon visade sin förkärlek redan innan hon började gå där.

Får jag någonsin fler barn så börjar kampen för könsneutrala kläder igen. 🙂

Så måste jag säga att bilden på barn som bedöms i baddräkt är creepy. Hur tänker deras föräldrar när de tycker att det är ok att sminka dem och visa upp dem sådär? Ick.

Maria. Jag tror att ett sätt att hantera sådant "trots" är att låta dem ha visst inflytande. Inte förbjuda rosa och glitter (för let's face it – rosa är en poppande färg och glitter tycker typ alla är lockande i någon form), men kanske hjälpa till att handleda. Typ välja kompomisskläder och låta henne välja fritt inom vissa parametrar. Att klippa bort rosa helt och hållet kan nog bara ge en motreaktion. Jag tänker så här "inga färger är off limits", men vi balancerar ut det som sonen fått som är blått med andra färger. När han är gammal nog får han välja just inom vissa parametrar, samma sak när det gäller leksaker.

Jag tror definitivt det kan vara förskolans fel när det gäller din dotters prinsess-fas. Tala med dem och fråga om deras värdegrund och hur de jobbar genusmedvetet. På så sätt visar du ditt intresse, samtidigt som du pressar dem lite utan att vara otrevlig.

Gillar tjejen i mitten av bilden (även om jag fortfarande har svårt att förstå hur man kan utsätta sina barn för sånt där), funderade på att välja den bilden till mitt blogginlägg om skönhetstävlingar igår 😉

Anaiah – Nejdå, jag har inte skurit bort rosa helt. Jag försöker jämka lite så att inte allt blir rosa och ryschpysch. Jag brukar dra en tydlig gräns vid att det ska vara praktiskt användbara kläder iaf. Saker som går att använda till normala saker och inte bara till att stå och mima framför spegeln. 🙂

Tyvärr kan jag inte skylla på dagis. Hon var rosa/glitter/prinsess-tokig redan innan hon började där. Hon började ganska sent på dagis och före det var hon ju hemma med osminkade och oprinsessiga jag. Nu är hon större, går på mellanstadiet. Senaste striden gällde vinterstövlar. Hon ville ha snygga stövlar (som alla andra, dvs 2 flickor, i klassen hade). Jag sa att hon kan visst få stövlar, men då ska det vara en vettig sula under. Och så här kommer vi nog att fortsätta argumentera tills hon blir stor nog att köpa sina egna opraktiska stövlar. 😉

jag lider med dig maria — du beskriver min värsta mardröm! s — men skuldbelägg inte dig själv. Samhället har en enorm påverkan. Redan vid 2 års ålder vet de flesta barn vad som förväntas av dem och deras kön.

Jag tror det börjar redan då vi delar in dem i pojkar och flickor. Vi liksom poängterar för våra barn att de tillhör sitt kön. "du är en flicka!" som om det vore viktigt.

och sen ÄR ju rosa och glitter jättefint! Tror inte det är flickorna vi ska gnälla på, snarare tillåta pojkarna att utforska sin glittriga sida som så många inte får.

Ja jag är bara förvirrad över vart hon snappat upp det. Jag var mer eller mindre isolerad från omvärlden under den perioden, så det gör mig förvånad. Själv är jag ju inte alls vidare tjejig av mig, snarare tvärt om.

Jag håller med om att pojkar behöver få utforska sin glittriga sida. Och framför allt tror jag inte på att låta pojkar röja runt bara för att de är pojkar. Jag tror på att lära både pojkar och flickor hyfs. I lagom mängd.

Maria, jag hoppas inte du uppfattade mig som agressiv, det var inte min mening. Jag förstår att det är besvärligt när du inte vet var hon får det ifrån och att det är svårt att avstyra. Kanske kommer hon ur fasen så småningom själv och inser att det inte är så viktigt, fortsätt jobba på hennes självförtroende så länge 🙂 Lycka till!

Fullstendig klar over at jeg kommenterer på veldig gammelt innlegg nå, men vil bare påpeke at bildet er fra filmen "Little Miss Sunshine". Fantastisk film, se den 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *