Kategorier
feminism & genus

Kläder påverkar hur vi uppfattas, hur vi uppfattas påverkar hur vi blir bemötta, hur vi bemöts påverkar vår självbild…

Världens längsta inlägg. Jag ber om ursäkt men uppmanar er ändå att läsa!

Och när vi ändå är inne på ämnet; Genus och kläder så tänkte jag att jag skulle reda upp lite fördomar och missuppfattningar. Det verkar finnas en märklig missuppfattning om att genus handlar om tvärtom. Förbud. Tvång. Jag har i diskussioner de senaste åren blivit anklagad för det ena och det andra; jag kommer göra mina barn könsförvirrade (herregud hur förvirrade var man inte på stenåldern då?), min barn kommer bli mobbade (nej, 1. mobbing handlar om hierarki inte kläder och 2. Barn är mer accepterande än vuxna) Jag tvingar henne, jag begränsar henne (hahaha hur var det nu med mångfalden?) osv. Folk blir upprörda på riktigt när genus kommer på tal och det finns en nästintill rabiat rädsla för oss genusmuppar som vi så fint kallas. (ja och fula feminister) ”Varför måste man bevisa nåt genom sina barn?” undrar en del och jag undrar detsamma – varför måste man bevisa, genom kläderna, att det är ett visst kön på ungen? Varför inte bara låta barn få vara just barn?
Nej, genus handlar inte om förbud. Det handlar inte om att ta ifrån ungarna nåt, utan snarare om att tillföra. Ge barnen tillgång till ALLA färger och alla plagg.  Inte skapa enformighet, utan mångfald. Inte förbjuda flickor att ha klänning eller rosa, men inte heller förbjuda pojkar att ha det. Nej, genus handlar inte om att göra människor till en könslös grå massa. (För den könskodade blå/rosa massan vi har nu är ju att föredra) Nej, genus handlar inte om att alla ska se lika ut (som folk generellt gör nu dock) eller ha samma kläder samma färger samma kön. Könet är konstant, oavsett kläder och färg. Min fitta gror inte igen bara för att jag väljer bort klänning.   Är folk verkligen så dumma att de tror att vi skapar könslösa människor genom att INTE klä dem efter könet? Är folk verkligen så dumma att de tror att det är det genus handlar om? Om ALLA människor fick tillgång till ALLA plagg och ALLA roller så skulle mångfalden och indiviualismen öka, inte minska. Det könsstereotypa begränsar och likformar. Ger barnen tillgång till två roller och berövar dem från hundratals roller och möjligheter. Hur kan man INTE tycka att det är vansinnigt? De stereotypa könsivrarna hävdar att vi experimenterar med våra barn. De hävdar att vi gör våra barn till något de inte är. Jag hävdar tvärtom; det är den rådande normen som är experimentet, hjärntvätten. Det är könsrollerna som tvingar barnen att bli något de inte är, skapar förvirring, utanförskap. Sätter etiketter på våra barn och pressar in dem i en roll de inte alltid känner sig hemma i. Ibland undrar jag hur folk tänker. Om de tänker. Nej, genus handlar inte om tvång. Vi kommer inte tvinga våra söner att ha hellokitty, klänningar, glitter eller vad det nu må vara. Vi kommer heller inte tvinga dem att avstå från klänning glitter och rosa med hänvisning till deras kön. ”Det är för flickor” Vi kommer inte tvinga dem att vara på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt bara för att de har snopp eller snippa. Genus uppmuntrar det fria valet. Genus uppmuntrar individualitet. Genus är tillåtande. Nej, genus handlar inte om att byta roller; göra pojkar till flickor och flickor till pojkar. Genus handlar om att utvidga rollerna. Upplösa könskodade egenskaper. Tillåta och öppna möjligheterna för båda könen. Pojkar kan vara mjuka och känsliga – de är inte fjolliga eller feminina, flickor som klättrar i träd och är fysiska ska inte kallas pojkflickor. (som om de inte är riktiga flickor) De är flickor. Punkt. Genus handlar i högsta grad om kläder. Hur kan man inte se det? Genus handlar i grund och botten om hur vi bemöter varandra. Hur barn bemöts. Hur barn uppfattas. Manligt och kvinnligt. Stereotyper, fördomar och förväntningarna som följer med det. Kläder och färger påverkar hur människor uppfattar oss. Och hur vi blir uppfattade stärker förväntningarna och förväntningarna i sin tur påverkar hur vi bemöts. Hur vi bemöts påverkar i tur vår självbild och vår personliget.

Detta gäller speciellt för barn som inte har kunskap eller erfarenhet att kunna tänka kritiskt. En flicka i rosa klänning uppfattas på ett sätt medans en flicka i jeans och tröja uppfattas på ett annat. Således får de – tråkigt nog – olika bemötanden. Inget konstigt med det. Men som genusmedveten förälder så är man uppmärksam på hur dessa bemötanden påverkar våra barn. Och utifrån det gör vi våra val; hur vill jag att mitt barn blir bemött? Hur kan jag påverka detta?

Ninjas gamla klädlåda (som Tamlin ärver)

”Kommer du låta Ninja ha klänning eller rosa på sig om hon vill det?” frågar de nyfikna och öppensinniga. De mer trångsynta utgår genast från att jag släpar Ninja vrålandes och gråtandes från HM’s tjejavdelning och förvägrar henne en tröja med glitter på. (ok, nu har jag släpat ungen skrikande från HM, men av andra skäl) Så är det givetvis inte. Det är jag som handlar Ninjas kläder. Hon är två bast och skulle hon få bestämma så skulle det bli allt annat än praktiskt. (typ vuxentrosor och gummistövlar) Jag har medvetet valt bort klänning därför att det bidrar till att min flicka blir bemött utifrån sitt utseende och kön.

När jag köper kläder till Ninja så är det nämligen med omsorg och eftertanke
. Allt sockersött går bort. Allt som är för könsstereotypiskt avstår jag ifrån. Inga klänningar, ingen spets, inget rysh-pysh. Inget som signalerar ”Jag är en söt flicka,, behandla mig därefter”. 

Jag vill att Ninja ska uppmärksammas för den hon är, få VARA den hon är framförallt och inte pressas in i ett fack med förutbestämda egenskaper. När det gäller Tamlin så avstår jag från sådant som får omgivningen att uppfatta honom som cool, tuff, stökig och pojkig. (och därmed uppmuntrar dessa egenskaper) Om Ninja, när hon blir äldre, vill ha specifika kläder; klänning, overall, snickarbyxor eller vad det nu må vara så kommer jag givetvis ta hänsyn till henne. När det gäller rosa så har Ninja redan ett par plagg med rosa på, men jag blir ändå ofta anklagad för att jag inte låter henne ha rosa alls. Jag tror folk ser genom sina könsglasögon och eftersom att Ninja inte kläs i helrosa så upplevs det som att hon inte har rosa alls. eller nåt. Jag tror dock INTE på att låta barn bestämma exakt vad de ska ha på sig och exakt när det passar sig. Jag tror på att kompromissa och på att uppmuntra deras kreativitet och ansvarsförmåga — men inom rimliga gränser. Jag tror det är helt möjligt utan att begå våld på deras personliga smak. Så nej, jag kommer inte köpa en megaflickig klänning som kommer bidra till en massa komplimanger. Jag kommer köpa en klänning från villervalla eller liknande. Det ska vara lekvänligt och praktiskt. Jag har ett ansvar som förälder att se till att mina barn blir bemötta på rätt sätt. Detta innebär att jag även kommer styra deras klädval tills de blir tillräckligt gamla för att kunna ta ansvar själv.

Ungarnas nuvarande klädlådor


Jag avslutar med ett boktips och uppmaning. ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två”

Jag uppmanar ALLA föräldrar att omedelbums beställa boken. Jag smickrar gärna mig själv med att jag är lite av en genusexpert, men till och med jag (som faktiskt är jävligt påläst) har fått tvåhundrafyrtioelva aha-upplevelser sen jag började läsa. Boken ger konkreta tipshur man kan bredda rollerna och hur man kan motverka stereotypa mallar. Ett fantastiskt bra verktyg att ta till. Boken tar upp olika förväntningar vi har på flickor och pojkar och hur vi ofta har förutfattade meningar som i sin tur påverkar och formar våra barn.
Beställ NU —-> (klicka här)

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

150 svar på ”Kläder påverkar hur vi uppfattas, hur vi uppfattas påverkar hur vi blir bemötta, hur vi bemöts påverkar vår självbild…”

Jag har funderat mycket på det här under en lång tid (framförallt eskalerade det när min son föddes). Jag ogillar starkt mansrollen, medan kvinnorollen för mig känns positiv.

Det enda positiva jag kan se med "mansrollen" är förmågan att ta för sig, men det betyder ju indirekt att han kommer ta plats från någon som står tillbaka (en kvinna). Jag ogillar tanken på att mina barn ska uppfostras och kläs som män. Hårda och "macho" vill jag inte se min dotter eller son, jag vill att de ska vara mjuka och omvårdande i personligheten.

När mina barn var yngre blev jag bestört över hur de bemöttes när de satt bredvid varandra i vagnen. Min dotter med något rosa på sig fick höra "Åh, pluttisnuttidutt" medan min son fick en lätt nick eller ett "hej". Då fick jag nog och bestämde mig för att jag från den stunden skulle klä båda barnen likadant. De har väldigt varierade kläder men oftast från tjejavdelningen, jag tycker att strumpbyxor och tunikor är det absolut bästa under vindkläderna på hösten och overallerna på vintern. Dessförinnan fungerar vanliga byxor ganska bra.

Jag får ganska ofta kritik på grund av tunikorna som sonen bär, min pappa anklagar mig för att göra det enbart för att reta honom, men jag bryr mig inte. Tycker nuförtiden att det är extra kul att göra folk förvirrade när jag kommer med ett barn med mohikan och klänning 😉

Jag förstår hur du tänker, det gör jag verkligen men för mig känns det inte rätt. Så enkelt är det.

Min 6-åriga dotter, som jag sedan dagen hon föddes har klätt i rosa, klättrar i träd, älskar stora fordon och maskiner precis lika mycket som hon älskar barbiedockor och barnsmink. Jag har aldrig försökt göra henne till någon hon inte är genom att klä henne på ett "flickigt" sätt.

Varför måste det vara antingen eller? Varför kan inte du acceptera att andra föräldrar väljer ett annat tillvägagångssätt när de uppfostrar sina barn? Du inspirerar många och de har själv valt att bli inspirerade men jag kan för allt i världen inte förstå hur du tänker när du försöker hjärntvätta HELA världen?

sandra – så länge könsnormerna och könrollerna finns kvar på påverkas JAG och MITT barn. Därför bryr jag mig.

Och givetvis så bryr jag mig när barn generellt blir begränsade eller särbehandlade, oavsett om det beror på kön, klass, social status, ras osv. Jag bryr mig om barn. Jag bryr mig om när de far illa.

jag vet att ingen mamma – varken du eller andra – medvetet skulle utsätta sina barn för nåt de tror är skadligt.

Du har antagligen inte medvetet försöker göra henne till nåt eller tvinga in henne i en roll. Det är ju så det är – de flesta föräldrarna är helt enkelt omedvetna om hur förväntningarna vi har på oss också påverkar oss.

Om de verkligen förstod hur socialisering och prägling formar oss så skulle de handla annorlunda.

DÄRFÖR är det så viktigt för mig att upplysa och informera och diskutera genus med alla som vill lyssna. Nej, jag tvingar ingen att prata med mig eller läsa min blogg. Det är frivilligt. På vilket sätt är det "hjärntvätt"?

(dessutom är det en del av min yrkesroll. I läroplanen för förskolan så står det klart och tydligt att vårt uppdrag är att motverka könsrollerna)

Lady Dahmer: Men hur tänker du när du säger att barnen far illa? Jag växte upp i rosa klänningar och dylikt och jag anser mig ha en jävligt bra uppväxt. Ja, fram tills skilsmässan så vill jag påstå att jag ser tillbaka på min barndom som felfri. JAG har aldrig mått dåligt av att klä mig efter mitt kön. Och är det inte barnen det handlar om?

sandra tänk bort från genus en stund. Anser du att barn som begränsas, tvingas vara på ett visst sätt och behandlas olika far illa? (i viss mån givetvis)

barn behandlas olika beroende på om de är flickor eller pojkar. Man har olika krav och olika förväntningar på dem. Det som är ok för pojkar är inte ok för flickor osv.

Tycker du att det är ok? Jag tycker inte det.

att du hade en lycklig barndom är irrelevant eftersom att din upplevelse inte är normen som stämmer för alla. Jag t.ex har mått väldigt dåligt av den könroll som tvingats på mig, de förväntningar jag haft på mig och den påverkan de haft.

Jag anser även att jag farit illa av att begränsas på så vis att vissa egenskaper uppmuntrats mer än andra; t.ex att vara "kvinnlig" med allt vad det innebär.

Könsrollerna utesluter tusentals människor och barn som inte trivs i de förutbestämda rollerna. Som inte passar in i bilden av vad en flicka eller pojke ska vara.

Hade du mått sämre tror du om du fostrats friare? Inte som en flicka slltså?

DEt är större skillnader individer än mellan könen. Det är viktigt att tänka på.

Åh, jag är så glad att jag hittade hit för ett tag sen…!

de senaste åren har jag öppnat ögonen för både det ena och det andra, och särskilt nu det senaste halvåret, knappt det ens. Jag tänker mer och mer på detta med genus och kläder och hur barnen uppfattas. Jag blev därför själaglad idag när vi började skola in barnen på nytt dagis, och det visar sig att de, till skillnad från de andra dagisen vi haft, arbetar aktivt med genustänk i allt de gör!

Jag tänker mer och mer på vilka kläder barnen har, men har en bit kvar innan de blir så könsneutrala jag skulle önska många gånger. Dels för att jag är galet förtjust i vissa typer av kläder som de passar så bra i, och dels för att det inte finns några plagg i butikerna, som passar min smak ifråga om färger och mönster (dvs inga mönster alls, eller möjligen lite ränder, och absolut inga skrikiga färger i sanslösa blandningar, och absolut inget retromönster för guds skull!), det finns t ex inga tröjor som jag tycker klär både pojkar och flickor som ändå är snygga i mitt tycke. Om man nu bortser från de dära enfärgade bas-plaggen som t-shirts och långärmade t-shirts, typ. De vill man ju inte klä sina barn i varje dag precis.

Jag beundrar dig så otroligt mycket, och ser verkligen upp till dig. Du har så mycket vettigt att dela med dig av, och jag känner igen din frustration över att folk inte vill lära sig det självklara och enda rätta! Jag hade precis en lång diskussion med läsarna i min blogg om detta med sjal/sele/ergonomisk sele, och detta med att barnen ska sitta bakåtvända i bilen tills de passerat 4-årsdagen med råge. Jag blir galen när folk inte förstår att det man säger är fakta, och det de väljer istället faktiskt är nåt som kan skada eller till och med döda deras barn!

Jag har spanat på den där boken länge nu, och ska absolut köpa den.

Kram

Kan det inte vara både och då?

Jag skulle t.ex. inte kalla Tindra "flickig". Hon är mer lik en pojke (om vi ska vara såna) i sin personlighet. Hon är högljudd, rättfram, social, påhittig, tuff och uppspelt. Jag säger inte att det är typiskt pojkar att vara så men det är så samhäller ser en typisk pojke.

Hon är precis som hon vill vara, fiskar och mekar i bilar, klär ut sig till en prinsessa och älskar rosa.

Hon har allt det där som du eftersträvar hos barn TROTS att hon klär sig i typiska tjejkläder. Om man uppfostrar sina barn rätt så tror jag inte att kläderna spelar någon roll. Oavsett om man klär sina barn neutralt eller typiskt för kön.

Sandra Jag tänker så här. Killar 8tar det som exempel eftersom att jag har en son) förväntas tex gilla bilar, klättra och springa, de lekar slagsmålslekar och är hårdhäntare, min son är inte så, han gillar att leka med olika saker, han är lugnare och samsas och kompromissar hellre om saker än att slåss om det, en del av killarna vill inte ha med honom för att han inte är bufflig och hårdhänt. jag vill inte lära honom att han ska behöva ändra på sig och vara "en av grabbarna" för att duga som människa, han duger som han är även fast att han är mindre "grabbig" men det gör honom ledsen ibland att de andra killarna är taskiga för att han inte vill bråka och fajtas. Han tar alltså skada/blir drabbad av andra barns könsstereotypa uppfostran.

Jag har läst den boken och rekommenderar den verkligen! Är så mycket aha när man läser den. Önskar fler människor verkligen lade ner sig lite mer och åtminstone försökte förstå istället för att dra förhastade slutsatser.

Vad hände med min kommetar? Eller har du bara inte hunnit godkänna den?

Iallafall… Anna.

Jag anser inte att flickor ska bete sig som flickor och pojkar som pojkar. Det har jag aldrig påstått. Jag tycker att alla barn har olika personligheter och när det kommer till personligheten så spelar inte könet någon roll. Så långt är jag med.

MEN jag förstår ändå inte hur kläderna kan påverka ett barns personlighet så pass mycket som ni påstår. Min dotter är en riktig pojkflicka (ursäkta ordvalet) trots att hon har växt upp i rosa, typiska tjejplagg och även om hon gillar att leka prinsessa så gillar hon även att skruva i bilar.

Förstår du?

Jag bli ledsen när jag läser. Jag var nämligen en "pojkflicka", mot min vilja. Varför? Jo, för att jag hade killkompisar, var väldigt framåt och inte hade kjol i mellanstadiet. Det var tydligen väldigt udda i både mina jämnårigas (framför allt flickornas) och de vuxnas ögon. Än i dag försöker jag kompensera genom att klä mig kvinnligt och skulle aldrig kunna tänka mig att klippa mig kort (tänk om någon skulle ta mig för att vara grabb, huu!). Samtidigt är jag jäkligt stolt över att vara den jag är, det har gått väldigt bra för mig.

Men jag vill inte att min dotter i framtiden ska kallas pojkflicka eftersom det uppenbarligen kan bidra till utanförskap. Men jag vill att hon ska ha de egenskaper som många förknippar med ordet: initiativrik, lekfull, nyfiken, handlingskraftig osv. Fast tydligen har pojkar monopol på detta. Och pojkflickor förstås, ursäkta.

Du snälla skulle jag kunna länka eller kopiera- då självklart står det att DU har skrivit det. Till min blogg. jag har så otroligt svårt med att få ner vad det är vad jag vill ha sagt och just nu håller jag på att skriva i mihn blogg om hur jag vill uppfostra mina barn och det är exakt så som du har skrivit som jag vill ha sagt på min blogg.

Sandra Det finns undersökningar som har visat att t.ex. man lyssnar mer på personer i mörka kläder (därför brukar kostymer vara mörka… och pojkkläder..?), färgglada kläder blir man glad utav (t.ex. på cclowner).. osv.

Kläder, färger och mönster påverkar oss jättemycket. Och kan få oss att vara glada/kaxiga/osv mot den vi pratar med… tror inte du att det påverkar den som är klädd på ett visst sätt?

Sandra -tillägg- Ett litet barn som bär färgglada kläder med roliga mönster kommer att få fler leenden från omgivningen än ett barn med murriga färger och kanske inget tryck alls. Tror du inte att barnet påverkas av detta om den nästan uteslutande kläs på detta vis?

Sen så har man sett att mammor säger fler antal ord till sina döttrar än sina söner (vilket också kan vara anledningen till att flickor oftast börjar prata tidigare), ger mer ögonkontakt och håller dom oftast vänd mot sig själv (och "skyddar" dom från omgivningen). Alla dessa små små saker formar oss… men vi tänker inte alls på det utan ser det som "naturligt" och jag tror att det är därför alla hävdar att män och kvinnot är så olika av naturen eftersom det är alla dessa små små saker som hela tiden påverkar oss utan att vi ens tänker på det.

Och inte att förglömma Bambi – (och sandra)

en flicka i fina klänningar får mycket fler komplimanger än en flicka som kläs i jeans och tröja. (och flickor generellt får mycket fler komplimanger för sitt utseende än vad pojkar får)

Pojkar som är klädda i typiska pojkkläder får oftare höra att de är tuffa och coola. osv.

Om du tänker efter så förstår du nog att det påverkar barn. Hur man blir bemött liksom.

Nu har inte jag några söner så skillnaden man omedvetet gör på pojkar och flickor känner inte jag till.

Samtidigt så kan man inte säga antingen eller. ALLA föräldrar uppfostrar sina barn olika och alla barn får egna personligheter. Jag tror inte att det ens är möjligt att utgå från antingen genus eller icke-genus.

Jag har aldrig varit förtjust i varken kjol eller klänning. Inte på barn eller vuxna, det är fult.

Volanger och tyll m.m. är gräsligt och jag skulle aldrig klä min dotter i det. Jag klär henne i alla färger och från både tjej och killavdelningarna. I det jag tycker är snyggt och praktiskt. Antar att det beror på min egen uppfostran, min mamma gillar inte heller såna kläder.

sandra – alla människor har förutfattade meningar. du, jag, alla. Du har säkert en bild av vad som är kvinnligt resp. manligt och om du anser att män och kvinnor är olika (inte bara utseendemässigt alltså) så bär du med dig den förväntningen.

MEN – låt oss säga att du inte gör nån skillnad alls. (då skulle du iofs vara den enda människan på jorden, även genusmedvetna människor har svårt att komma ifrån sitt inlärda beteende trots att de är medvetna om fällorna)

Tindra möter ju andra människor i vardagen. Andra barn och andra vuxna. Och dessa bemöter henne efter sina förväntningar.

Sandra Det är ju skitbra om din dotter är sig själv och får tillgång till alla "olika roller" problemet är inte kläderna utan snarare hur barnet bemöts av andra vuxna och barn utifrån kläderna, om alla barn behandlades och bemöttes lika oavsett vad de var klädda i så skulle klädbiten inte spela någon roll, men idag så är det inte så därför tycker jag att det är nödvändigt.

Tindra får komplimanger för hur hon är klädd, absolut, men hon får också komplimanger för hur hon ÄR. Människor kallar henne söt, fin men OCKSÅ tuff och busig. Jag är jävligt nöjd med vad jag har åstadkommit som förälder (trots att jag är en 'sån där' ung mamma)

Sandra det är ingen som vill konvertera dig eller säger att du har gjort ett dåligt jobb som förälder, vi är ju alla bara människor som har barn som vill det bästa för våra barn.

Att man inte är genusmedveten gör en inte till en sämre förälder, bara en mindre genusmedveten förälder.

Tycker du är vettig och ämnet är jäkligt intressant.

Senast idag var jag i en affär med min mor, som letade kläder till ett barn som inte är fött ännu. Vi tittade på en fin body som var grön. Hon kunde absolut inte tänka sig att köpa en grön body utifall att det skulle bli en pojke. När jag frågade vad det spelar för roll fick hon ett illamående uttryck i ansiktet och sa "nej, jag TYCKER inte att den är flickig, jag TYCKER inte det".

En fråga förresten…Hur hade du uppriktigt talat känt om din man rakade bort skägget, skaffade långt hår och började klä sig i klänning?

Hade du känt dig bekväm med det också?

Hej! Mycket inspirerande blogg!

Nu vill jag fråga dig om råd,min dotter är nyss fyllda sex år och vill för det mesta ha på sig rosa, enligt henne fina kläder. För hon vill vara fin. Hur mycket ska mm egentligen låta ett så stort barn bestämma? Jag försöker givetvis visa på hennes inre egenskaper och köper mer neutrala kläder om hon inte är med i affären. Så, hur långt upp i ålder kan man, enligt dig, handla åt sina barn utn att de själva får välja fritt?

Så sant som det är skrivet. Vad som för mig ter sig helt obegripligt är hur somliga helt sätter sig emot det här och blir vansinnigt provocerade så fort man nämner genus.

Jag skrev i Nina Ruthströms blogg för ett litet tag sedan, att de som påstår att kläder och färger inte har betydelse för utvecklingen och könsrollerna kan ju sig en titt på alla de unga/vuxna män som vägrar ha på sig rosa eftersom det är "för tjejer och bögar". Undra hur det har kommit sig, liksom.

Angående det här med rosa… När jag gick i skolan i slutet av 80-talet och början av 90-talet gick min mors rosahets så långt så att mina klasskompisar började fråga mig om jag inte hade annat än rosa kläder. Vad fan svarar man på det? Det var inte som att jag valde kläder själv, men självklart kändes det inte så kul! Däremot älskade jag prinsessklänningar och gör det för all del fortfarande. Jag kan väja vilken som helst av dessa som brudklänning (framförallt den ljusblå Marie Antoinetteinspirerade på "rad" 9) , jag ska bara gå ner en 40-50 kg först 😉 http://www.viona-art.com/pages/costumes/costumes.html

Jag har inte varit speciellt insatt i genusfrågan förens jag kom till din blogg, nu så inser jag mer och mer hur kläder påverkar hur vi ser på individer.

Eftersom jag inte är så insatt så undrar jag om genus även kan ha med bemötandet mellan vuxna människor senare i livet men det handlar kanske framförallt då om yrkesval?

Jag har valt att utbilda mig och jobba inom ett stark mansdominerat yrke och jag trivs oerhört bra. Men jag blir bemött olika om jag kommer i min yrkesroll vilket iofs kan ha att göra med uniform och allt sånt men det räcker med att jag i vardagen säger att jag är brandman och helt plötsligt så blir jag bemött på ett annat sätt. Allt detta bara för att jag valt ett annat yrke än vad som anses vara "normalt" för en tjej!

Träffar jag nya personer och jag har klänning på mig så blir jag bemött som en tjej men så fort jag nämner mitt yrke så ändras det och det stör mig! Jag är ju fortfarande samma person oavsett vilket yrke eller vilka kläder jag har på mig, eller?

Hmm, kanske hamnade lite utanför ämnet men skulle vara instressant att höra vad du tycker i frågan! 🙂

Jag hoppas det är ok att tycka olika, men ändå att frågan är intressant och diskuterbar?

Är det inte lite jäkla otäckt att

hävda att barn med glada färger på sina kläder bemöts mer positivt? Gud nåde de barn vars föräldrar klär dem i arvegods och inte har en regnbåge i byrålådan. Jag hoppas ändå att de vuxna min flicka möter ser bortom hennes (ibland) rosa klädval och fortsätter att komplimera henne när hon klätt upp sig i klänning. Det återspeglar ju bara vuxenvärlden? Hur många vuxna män lägger upp sina bebisar som skyltdockor i bloggar och redogör för de genusmedvetna kläder man just köpt? Vad sänder det ut för signaler till våra små? Kläder är så oerhört viktigt att vi måste köpa ihjäl oss för att passa in (eller inte)

Du skriver så himla bra om det här. När jag var liten så lekte jag bara med pojkar och avskydd enär mamma skulle dra på mig fina kjolar sätta upp håret mm. Inte för att jag tyckte kläderna i sig var fula utan för att hade man såna kläder så fick man inte smutsa ned sig. Min mamma tänkte nämligen så att flickor ska sitta fint o le typ.

När jag fick min första tjej så ska jag faktiskt erkänna att jag gärna gjorde henne sockersöt. Jag ville att allt skulle matcha =) Däremot så fick hon gärna smutsa ned sig och hon fick leka hur hon ville. Vilket fick min mamma att undra hur jag tänkte när Lillprutten som 1,5 åring klättrade runt i en klätterställning och jag sa vad kan hända mer än att hon bryter en arm. Knäpp tanke kanske men jag ville att hon skulle få prova och inte vara rädd för saker. Hon skulle lära sig att ta för sig och inte sitta fint. Sen att jag tycker att hon ska säga tack om hon får en sak och om man int egillar maten kan man välja andra ord än äcklig. Tycker jag. När lillprutt 2 kom så blev det en annan femma, Hennes kläder har aldrig matchat, en del är ärvda en del är nya. Hon äger ett par rosa byxor. Det är allt i rosa hon äger. Inte för att jag tänkt nån tanke med det, hon får gärna ha rosa men det har blivit mycket randigt mycket villervalla. Villervalla har busiga kläder, jag gillar dem .

Sen nu har jag inte tid på morgonen att matcka allt längre, får vi på oss kläder som är hela och rena så är jag nöjd.

Lillprutt 1 har nu när hon är 4,5 kommit på att hon kan välja själv. Så igår gick hon ut i fodrade vinterstövlar, en alldeles för kort långärmad huvkläning. En granne kom faktiskt förbi och frågade om jag visste hur hon var klädd. Ja sa jag hon har valt det själv, hon tar nog av sig stövlarna när fötterna kokar och kläningen är kanske kort men om hon fryser så kommer hon nog hem o tar på sig byxor.

Jag gillar verkligen det här inlägget! Jag kan inte låta bli att hitta på en fantasi-garderob till mina framtida barn. Men man inser ju att man kanske inte är så medveten som man trodde, för mig är klänning och kjol nånting man har på sig på finare tillfällen (det är så jag blivit uppfostrad helt enkelt), fyllde en släkting år hade man klänning på sig, samma sak på julafton. Jag tror att jag kommer få problem om jag får en dotter att inte göra samma sak för henne (inte för att jag har lidit av det precis…). Sen finns det alltid en risk att jag kommer förbjuda färgen rosa, för både pojkar och flickor bara för att jag avskyr den färgen.

Ett jävla bra inlägg iaf, älskar att man alltid har nånting att fundera över när man har varit inne på din blogg.

K du menar om han skulle börja se ut som Di Leva? Tja.. jag skulle inte tycka så mycket alls! Di Leva är fantastiskt vacker och män i långt hår och klänningar bekymrar mig inte det minsta. (Fast jag är väldigt förtjust i min mans skägg)

Det man måste förstå är dock att jag, och alla vuxna idag, redan är en produkt av den tid och kultur vi lever i. Min personlighet är redan utvecklad och jag har redan färdiga preferenser. Jag är präglad av min fostran. Att jag tycker om en viss sorts män kan härledas direkt till de normer jag växt upp med.

Jag hoppas dock att mina barn ska få växa upp mer fria. :thumbup:

Jag håller verkligen med dig och tycker du har helt rädd.

Min mamma hade (hon är död och har inte ändrat åsikt) precis samma åsikt som du har kring dina barns kläder. Jag hade ofta gula och gröna kläder när jag var lite, det hade min syster och min bror också. Min mamma var antroposof och tycket att alla människor är lika oavsett kön eller nåt annat.

Det var rätt trevligt att leka med timmerlastbil och sånt tills jag började på lekis. Dom tyckte jag var konstig och många av mina skolakamrater kallade mig för lespisk. Barn är elaka och okunniga och bor man i en liten håla som den jag är uppväxt i finns det en stor risk att föräldrarna också är lite dumma och okuniga.

Iallafall, så har jag lärt mig mycket av min mammas sätt att se på saker och ting och jag kommer med all säkerhet klä mina egna barn i grönt och gult den dagen jag får några. Men jag tror att har haft en stor fördel av att tänka bort folks olikheter. Idag bor jag mer eller minder i Schwiez (med min pojkvän). Jag pratar 4 olika språk och jag ser framemot en framtid på universitetet.

Så jag vill bara heja på dig. Jag tycker och jag vet att det du gör är rätt. Så fortsätt!

Det är så sant med allt du säger! och när jag läste texten kom jag och tänka på just en sak och det är att min mamma jobbar med barn mellan 1-3 år ungefär och ja, bara för att man är kille kan han inte ha rosa på sig och ja tjejer kan inte ha killfärger på sig, det är ju mycket så idag.men dom har verkligen tvärtom (killarna har rosa haklappar och tjejerna har blåa och det tycker jag är helt rätt!)för att man ska våga att ha båda färgerna på sig.man ska våga ha på sig vad som, bara det man tycker om.

Jag har även alltid blivit kallat den dära lilla "pojkflickan" när jag va liten på grund av att jag umgicks med killarna, klädde mig som en kille, använde aldrig kjol eller klänning, det är nu på den senaste tiden jag börjat kunna det.jag kan knappast ha tighta kläder på mig, för jag tycker det är så himla jobbigt, man känner sig inte fri på samma sätt som med pösiga kläder. Visst, jag är fortfarande tjej och kommer alltid vara men något inom mig säger ändå att jag va en liten "pojkflicka" när jag var liten.jag gjorde allt det dära som inga andra tjejer gjorde, jag va inte som alla andra, men du har rätt, jag är fortfarande tjej för det. tack för din inspiration!!

Anna

Vet inte om det var mitt inlägg om arvegods du syftade på. Men jag tycker det är helt onödigt att inte använda en fult fungerande tröja bara för att den inte är ny. Även om en tröja på hm kostar 49 kr och vi har råd med det så känns det dummt att köpa allt nytt när man har fungerande kläder och lillasyster inte mår dåligt av att gå i ärvda kläder.

Sen har faktiskt inte alla råd med 49 kr även om de avstår något annat. Jag vet familjer som inte ens har råd med en fika på öppna förskolan som kostar 10-20 kr.

alltså, jag skulle kunna skriva så mycket som svar på detta inlägget och jag håller verkligen med, jag har samma ambitioner med min dotters kläder och uppfostran och tycker det är bra att det skrivs om på alla håll och kanter.

Men istället för att svara massa bra saker fick jag bara ett sånt behov av att svara på en detalj: min dotter är snart två och ett halvt och hon har en rejäl vilja när det gäller vad hon ska ha på sig. "klänning!" säger hon och då är det klänning, sen väljer jag ju vilken typ av klänningar jag köpt åt henne och det är mer "tunikor" som en eventuell lillebror också ska ärva. Ibland vill hon ha "blå" på sig eller "med blommor". Så visst kan de vilja välja fast de är dryga två 🙂

Dock kan jag lova er att hon på sina två och ett halvt år lärt sig precis vad som förväntas av en flicka och vad som förväntas av en pojke, tragiskt nog. När vi var på utomhuspoolen i somras så hade min rödhåriga unge solskyddsdräkt och keps, hon tittade på de andra barnen och SKÄMDES för sina kläder och sa att hon ville "osså ha tuttar" dvs bikiniöverdel. Jag hade så ont i magen, men här blir det fan ingen bikini eller baddräkt utan funktion, då får ungen bada näck! Det är så tragiskt och samtidigt låtsas massa människor som att tvååringar inte hunnit lära sig vad som förväntas av dem!

Jag har inga barn men det här inlägget var riktigt intressant att läsa! :thumbup:

Som liten (och ända upp i gymnasiet) blev jag kallad "pojkflicka" och det påverkade mig att tro att jag inte var intressant som tjej/flickväns"material". Mycket trist faktiskt… Tur att man blir klokare med åren och kan strunta i vad folk anser 🙂

Hoppas du får en riktigt bra dag!

LINA – det där är så ledsamt. Att de redan så tidigt vet precis. Och det är ju så! Vi indoktrinerar dem från start. Och barn är experter på att snappa upp vad som gäller. Det är överlevnad.

Ibland undrar jag om min unge är efterbliven för hon har ingen aning alls. Hon vet inte ens vad en flicka är eller en pojke är. Jag betvivlar att hon ens vet vad hon själv är annat än att hon har en snippa.

Är det dagis kanske? eftersom att min unge inte går.

Lisa Det jag menade var att om man inte hade några glada färger bland de ärvda kläderna och man vill ha det så kan man nog köpa på sig några enstaka billiga plagg. Att vara så fattig som du skriver är inte skitvanligt. Det jag reagerade på var det K skrev

"Är det inte lite jäkla otäckt att hävda att barn med glada färger på sina kläder bemöts mer positivt? Gud nåde de barn vars föräldrar klär dem i arvegods och inte har en regnbåge i byrålådan".

Precis så är det när det handlar om kläder och genus.

Det betyder inte att jag ser kläder som den största delen av en genusmedveten föräldraroll, att jag bryr mig om en sak betyder ju inte att jag skiter i andra. Vi gör medvetna val när vi handlar kläder åt dottern, men vi gör också med val av leksaker, hur vi pratar med varandra och henne, vilka sagor vi läser, etc. Vi gjorde ett mycket aktivt val när vi letade förskola utifrån bl.a. deras arbete runt genus. Det ena utesluter ju inte det andra…såklart 😉

Lånade den boken på biblioteket i början på sommaren och läste igenom den på någon dag eller två, sedan dess har jag försökt få min karl att läsa den också men det går vääääldigt segt. Jag vill att han åtminstone ska ha hört detta med klädval och färger från någon annan än mig. Men det verkar som att han bojkottar boken av ren ("manlig"?) princip eller något åt det hållet.

Jag håller med dig till stor del, och ja, jag fattar vad du menar.

Men jag är en sån där förälder som köper exempelvis klänningar till mina tjejer. Och jag förväntar mig faktiskt att folk ska behandla dem likadant då som de gjorde dagen innan när de gick klädda i randiga Villervallakläder, spindelmannendräkt eller whatever, för DE är fortfarande samma personer oavsett vilka kläder som sitter på.

Med första dottern vägrade jag konsekvent att köpa rosa, rysh-pysh och annat gulligull och tänkte minsann aldrig köpa något sådant. Men när dotter nummer två föddes började jag tänka om. Sen när är gulligull så himla farligt då? Man kan vara asballast i stan och vara klädd i den prinsessigaste prinsessklänningen i hela världen. Folk ska fan bemöta mig och mina barn för de individer vi är oavsett om vi har en svart tröja eller en rosa. Så nu har jag tagit bort "farligt-stämpeln" från färger och kläder, för det är ändå bara färger och kläder, inget mer. Jag är inte mina kläder.

Visst kan det säkert hända att folk är idioter och bemöter barnen olika pga av vilka kläder de har på sig, men ska dessa idioter få begränsa oss i vad vi tar på oss? Att vi ska undvika rosa och klänningar för att det finns en risk att nån uppfattar oss fel? Att nån kan tro att vi är lite gulliga och tillbakadragna? De lär ju märka rätt snart att de har fel och BRA -då har de kanske lärt sig att inte döma efter kläder?

Men om vi bara skiter i att ta på oss de där rosa prinsessklänningarna och aldrig visar på att man kan vara lite hursomhelst i de där gulliga klänningarna så kommer ju heller aldrig fördomarna bemötas -istället kommer de bara bekräftas. Nej, fram för mer prinsessklänningar i världen! 😉

Men alla ni som säger att ni inte vill begränsa barnen. Är ni medvetna om att det är just det ni gör när ni klär era döttrar i rosa och klänningar, men inte låter era söner klä sig så?

Tack för ett kanonbra inlägg!

:thumbup:

En sak jag tycker är intressant är att föräldrar konstant propsar på, och ursäktar sig med, att "Nej då, vi tvingar inte lilla Lisa till någonting alls. Hon älskar rosa, hello-kitty och prinsessor.. det bara ääär så" och vice versa. Det är vad de genus-omedvetna föräldrarna försvarar sig med. Att de bara kort och gott följer vad barnen gillar och intresserar sig av. Men de missar totalt hela poängen! Hur kommer det sig att femtioelva lilla lisor frivilligt dras till rosa och dockor? Och att lika många killar frivilligt dras till murriga färger och bilar? Det är ju för att de lärt sig. De har iakttagit. Tagit in information. Imiterat. Och med hjälp av omgivningen och föräldrarna lärt sig hur man ska vara om man är flicka resp. pojke! Så GIVETVIS älskar lilla lisa rosa och lull-lull, när det är vad hon lärt sig är "korrekt flickbeteende" under hela sin uppväxt. Sedan får man förstås tänka på att det mesta av detta sker relativt omedvetet – men det är nog så genomsyrande för det. Barn är mästare på att imitera, iaktta och lära sig av sin omgivning. Och att då säga att man inte alls tvingar sina barn att leka, bete sig och klä sig könsstereotypiskt utan att "de själva vill det" är att vara extremt okunnig. Vad är bäst? Att som du ge Ninja och Tamlin 100 möjligheter för hur de kan vara, se ut, leka med etc. eller att som de allra flesta gör ge sina barn 2 möjligheter att vara på, beroende på vilket kön de har? Jag tycker att det är ganska självklart men det verkar vara svårt för somliga att få in i pallet. Om LadyDahmers Ninja i slutändan skulle bli förtjust i rosa och prinsessor BLAND ANNAT i slutändan så är väl det all fine.. då har hon åtminstone valt det själv utan att påverkas allt för mycket. I övriga fall är det ju nästan "förbestämt" vad barnen kommer börja gilla liksom.

johanna

det är inga idioter som behandlar barn olika. Det är du, jag, alla. Kläder påverkar våra förväntningar och våra förväntningar påverkar hur vi förhåller oss till varandra. Detta är nåt som stämmer in på alla människor. Det är inte elakt eller konstigt alls utan handlar helt enkelt om människans naturliga instinkt att dela in saker i fack.

Nej, visst vore det önskvärt om det inte vore så utan att barn fick bemötas objektivt. Men nu funkar inte människor så och då får jag välja hur jag vill förhålla mig till det.

sandra – ska det bli en klassfråga att skaffa barn? Ska bara människor med pengar få skaffa barn? Visst – går man på soc, är arbetslös osv så kan jag tycka det är ansvarslöst att planera barn – men 1. shit happens. Du kan ha jobb och pengar för att SEN råka ut för saker. ska man adoptera bort då? och 2. en del människor tjänar tillräckligt för att ta hand om sina barn men inte mer än så.

Till Sandra vill jag skriva att det låter som om du har gjort ett toppenjobb med din dotter! Att hon vågar vara barn, ta för sig och vara precis som hon vill är SKITBRA! Verkligen!

Men, och det är väl det alla andra också försöker säga, så är ju du inte den enda person din dotter har kontakt med, eller hur? Och det är just DÄR det skiljer sig. Hur föräldrar och nära släkt beter sig mot barnet är såklart ofta mer öppet och tillåtande utanför de könsstereotypa rollerna, men i förskola/skola, med kompisar, bekanta och främlingar så är det yttre en stor del i hur man uppfattar, dömer och behandlar en person.

Att du inte påverkas, i din roll som förälder, utav de rosa kläderna utesluter ju tyvärr inte att din dotter kommer råka på en hel del unkna könsförväntningar för att hon är flicka och ju tydligare könet är desto större blir förväntningarna.

Att barn (och vuxna givetvis) behandlas olika utifrån hur de presenterar sig är ett välkänt faktum, det är liksom inte öppet för diskussion på det sättet (kommer man till en anställningsintervju på ett corporate/business-företag i mjukisbyxor och t-tröja så är risken ganska stor att man inte får jobbet, har ett barn på sig trasiga, fläckiga och smutsiga kläder i skolan så kommer elever och lärare antagligen misstänka att familjen är fattig eller brister i omvårdnaden och behandlar barnet därefter (i värsta fall utstöts barnet). Kommer en flicka till dagis/skolan i helrosa så påverkar även det hur barnet bemöts.

Att du gjort ett bra jobb och uppmuntrar hennes personlighet framför hennes kön är tyvärr ingen garanti för att alla andra också kommer göra det.

Tycker det är jävligt märkligt att det anses vara föräldrarnas förtjänst om barnen råkar vara framåtgående och självständiga och om barnen inte är det ja då är det givetvis föräldrarnas fel. Ingen funderar över om det kanske är så att barnen bara är så. Nej istället stämplas föräldrarna som dåliga fastän det istället kanske är tvärtom. Jag har fyra systrar och fastän vi alla har samma fostran så var vi väldigt olika i våra personligheter som barn. Några av oss var väldigt sociala, och andra var inte ett dugg sociala. På samma sätt var vissa mer aktiva (pojkflickig) och andra inte. Fast ingen har varit prinsessig(70-, och 80-talister).

Vill också tillägga att jag tycker den här debatten ofta ändå sker på patriarkatets villkor eftersom att det fortfarande är så att allt som står för kvinnligt är fel. DET är också jävligt irriterande.

Anaiah: Men det är ju just det som är grejen, hon är den hon är p.g.a. sin omgivning och inte bara för att jag har uppfostrat henne så. Alla är lika delaktiga i hennes personlighet. Jag, hennes pappa, farmor, mormor, morfar OCH dagis.

Jag låter alltid min dotter välja kläder själv. Hon har några klänningar och kjolar, en del rosa och en massa andra färger och former. Sjävlfallet väljer hon klänning eller kjol. Ibland tar hon på sig jeans och då kommer hon fram och säger: "Mamma nu har jag jeans på mig, viss blir du glad då?". Hon väljer alltså ibland jeans för att göra mig glad. Jag brukar ibland prata med henne om detta med att man måste kunna ha olika kläder, att klänningar inte bara är för flickor och jeans inte bara är för pojkar och ibland tvingar jag henne att ha byxor på grund av väderförhållanden och annat.

Men likväl, klänning och kjol i första hand, byxor med en rosa tröja i andra. Och när jeans väljs är det för att göra genus-mamman glad.

Genusmedveten har jag varit i hela mitt vuxna liv. Ngnstans bestämde jag mig dock för att låta mitt barn välja rätt mycket själv. Och nu kan man inte gå tillbaka mer. Jag har inte mage att sätta mig över henne och börja bestämma över det som jag en gång släppt fritt… Även om jag skulle vilja ibland.

Vet inte syftet med kommentaren… kanske ett råd?

Eller vad vet jag. Det positiva i hennes beteende är dock att hon är väldigt åsiktsstark och bestämd. Låter ingen sätta sig på henne, inte ens mig, och gör ibland saker av ren empati, för att göra mamma glad. Tycker jag har ändå lyckats odla fram bra egenskaper mitt i stereotypen.

Otroligt bra skrivet! Detta är något jag tänkt på mycket också då jag själv är bög. Och jag har flera vänner som har barn och en hon har haft rosa på sin son och blått på sin dotter och folk kommer genast fram och säger "Åh, vilken söt liten dotter." Varpå svaret blir "Well… Det är en pojke." Och de som sade första kommentaren blir helt chockade.

Man blir bemött utifrån klädsel, färg, etc. Men samtidigt; är det inte dags att byta den trenden? Det är en färg, inget mer. Att ha rosa är inte flickigt.

Vad gör man när man älskar rosa och lila

:-s

Jag förstår verkligen hur och vad du menar med det här inlägget och jag håller verkligen med till 100% men jag älskar rosa. Jag tycker att kill och unisex (överlag inte allt) är såå trist. Vad gör man då?

Är det verkligen barnets kläder man ska ändra på? Det är väl de äldre som ger mer kommentarer till flickor, folk som uppfostrar och dömer olika man ska fokusera på att ändra på?

Föresten, folk kommer ALLTID att döma, det kommer inte gå att ändra. Jobba på ditt barns självkänsla istället. Ge ditt barn självförtroende istället. Det är ju dig ditt barn ser upp till och litar på mest så jag tror nog att det väger mest.

Sen begränsar ni också, låt barnet välja helt själv. Ta med om på HM en gång i månade och låt dom välja ut vilka kläder de vill, kolla sedan efter och kolla så att det kanske inte bara är fem likadana plagg. Eller typ världens drygaste material, ta bort dom och säg åt ungen att välja nya istället för dom. Klart. Det mår nog barnet bäst av.

"Jag har medvetet valt bort klänning därför att det bidrar till att min flicka blir bemött utifrån sitt utseende och kön. "

Och är inte det här att begränsa?! Stupid.

Efter att ha läst igenom alla kommentarer till de här inlägget så måste jag ju medge att folk respekterar dig, alla 'negativa' kommentarer om genus kommer ifrån personer utan blogg. Otippat.

:rolleyes:

Tummarna upp för inlägget! Säger som nicco: det gör mig glad att det finns sådana som du som anstränger sig och försöker påverka de som är inne i en egen bubbla!

Till Sandra och de eventuellt andra som undrar HUR kläderna egentligen kan spela roll

Prova själv att gå in i en ganska fin butik (inredningsbutik, juvelerare etc.) när du är klädd i slitna gympaskor, mjukisbyxor och munktröja (gärna sådana med hål i för att göra det extremt. aka. glittriga paljettriga prinsessklänningar)

Nästa gång du går in i samma butik har du bytt om till ett par svarta snygga fotriktiga "advokatpumps", pennkjol, en snygg välstruken blus och kavaj som matchar kjolen. Eller till en svart kostym, enfärgad skjorta, manschettknappar och svarta propra skor om du vore man.

Blir du bemött likadant tror du??

Det är ju självklart att kläderna har väldigt mycket i att göra med hur man blir bemött. Oavsett om man är barn, vuxen, tjej eller kille.

Tingeling: Ja, om man är klädd annorlunda så drar man definitivt blickar till sig. Men det här med att barn bemöts annorlunda anser jag mest får stå för de äldre.

Och gillar man inte att någon kommenterar hur fin ens dotter är i den där klänningen – säg det!

Jätte bra skrivet! Men jag kommer alltid tycka att tjejer ska vara tjejer och killar ska vara killar. Det har aldrig varit fel att vara olika utan jag är tjej med stolthet och kommer klä min dotter i rosa. Jag har alltid älskat att vara en riktig tjejtjej. Men vi är ju alla olika och tycker olika och det är intressant att läsa en text som är så tvärtom mot vad jag tycker. 🙂

Sandra

Det behöver det ju nödvändigtvis inte vara så att man är klädd annorlunda. Jag tog två motpoler för att vara extra tydlig.

Men säg såhär då: En man med grå randig kostym och blå skjorta går in i en finare inredningsbutik tror du han behandlas annorlunda av personalen än en man med svart kostym, vit skjorta, röd slips och manschettknappar??

Nu är jag alldeles för trött för att komma på ett exempel för kvinnor, ber så mycket om ursäkt.

I affärsvärlden betyder en röd slips att man är beslutsfattare, i england betyder vit skjorta att man inte är en "vanlig arbetare" btw…

JJ

Jag är jätteintresserad av att veta hur du tänker när du skriver

"Men jag kommer alltid tycka att tjejer ska vara tjejer och killar ska vara killar."

Hur är det dom är, tjejer respektive killar, som du tycker att dem ska fortsätta med? Vad exakt är det du tillskriver att vara tjej/kille när du gör det uttalandet?

ida *det SÄMSTA man kan göra både ur genusperspektiv (och annars) är att ta med ungarna till affärn när man ska handla kläder*.

dels för att barn inte mår bra av för mycket valmöjligheter men också för att barnen påverkas enormt mycket av den stereotypa indelningen i butikerna.

detta gäller kläder, leksaker osv.

Vill man ge barnen val så är det bättre att man väljer ut ett par plagg som man tar hem och låter barnet bestämma mellan.

JJ varför kan inte individer få vara olika? Varför måste man pressas in i ett fack bara för att man har fitta?

Jag trivs INTE som en tjejtjej och ändå är det den normen som tvingas på mig. Vi som inte passar in eller vill foga oss får betala ett ganska så högt pris.

Varför inte låta barn växa upp fria att välja själv om de ska vara traditionellt manliga eller kvinnliga eller varför inte en salig blandning av de båda?

SANDRA – problemet är att min dotter kommer få se de ANDRA tjejerna i klänning få komplimanger om och om igen.

Hon kommer komma i sina lekvänliga vanliga kläder och snabbt lära sig att vill hon få lika mycket uppmärksamhet som Lisa så ska hon ta på sig den rosa klänningen i morgon.

Jag har bevittnat många transformationer i mitt jobb och det gör mig lika ledsen och nedstämd varje gång.

Hejsan! 🙂

Jag har vid ett flertal tillfällen blivit tipsad om din blogg av folk som läser min, vid tillfällen då jag efterlyst bloggar att läsa!

På senaste har jag kikat in lite då och då men det blir liksom, mer och mer ofta.

Vad gäller detta inlägget så hade jag inte kunnat formulera det bättre själv! Fantastiskt! Jag lyfter på hatten och applåderar hårt och bestämt! 😉

Och återkommer gör jag också!

Mvh//Nadia

"det SÄMSTA man kan göra både ur genusperspektiv (och annars) är att ta med ungarna till affärn när man ska handla kläder*.

dels för att barn inte mår bra av för mycket valmöjligheter men också för att barnen påverkas enormt mycket av den stereotypa indelningen i butikerna.

detta gäller kläder, leksaker osv.

Vill man ge barnen val så är det bättre att man väljer ut ett par plagg som man tar hem och låter barnet bestämma mellan. "

Så det du vill göra är att ge barn valmöjligheter fast du säger att barn mår dåligt över det? Barn har inget val när det är du som köper kläderna. Jag antar att du inte köper hem olika plagg och låter dom välja sen lämnar tillbaka resten. Du har ju redan sagt att du utesluter en viss typ av kläder, så även om du gör det så låter du inte barnet se alla möjligheter. Om ditt barn skulle säga "jag vill bara har rosa!!!" eller "jag vill bara ha blått!!!" så skulle du knappast tillåta det.

Verkligen inte om det skulle vara tjejen som ville ha rosa och killen som ville ha blått.

Som sagt, vem fan bryr sig om hur alla andra dömer. Ge ditt barn ett bra självförtroende och bra självkänsla så kommer barnet inte bry sig om vad andra säger och hur dom reagerar över dess klädsel.

ida – det känns som att du skulle behöva läsa inlägget en gång till. Jag menar inte illa, utan du undrar över saker jag förklarat tydligt redan.

Ang. valmöjligheter så handlar det om att bädda för framtida val, inte låta små barn välja fritt redan från början. Det saknar de kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande för. Detta gäller även vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, vilken tid de ska gå och lägga sig osv.

Som förälder väljer jag åt dem tills de är mogna för uppgiften.

men genom att ge dem tillgång till en stor variation, flera roller från början så blir de mer fria SENARE att göra ett val. Förstår du hur jag menar nu?

Ang. barns själkänsla. Läs rubriken en gång till!

Hur man blir bemött av sin omgivning präglar personligheten och ens självbild, vilket i sin tur påverkar ens självkänsla.

och hur man är klädd påverkar hur man blir bemött eftersom att olika kläder och olika färger signalerar olika förväntningar.

Det är inte en slump att kvinnor har sämre självkänsla och är mer självkritiska och utseendefixerade än män.

Ida: Inte ens om man inte är en genusförälder ska man låta barnen handla kläder själv. De får naturligtvis komma med önskemål och något plagg då och då tycker jag absolut att de ska få köpa sig. Men HELA garderoben? Knappast.

Det finns föräldrar av en anledning.

Du ger fortfarande inte barnet valmöjligheter om det är du som väljer. Du lägger inte fram olika alternativ till barnet utan du väljer det som passar dig eftersom du utesluter vissa saker.

Tycker du att päls och en klänning är samma sak? Men visst, låt din unge bära päls, OM DEN VILL, köp då pälsen fejk eller seconhand. Det bryr jag mig inte om. Så länge barnet får ha på sig det den vill och inte tas ifrån rätten att bestämma över sin klädsel.

Och när är dom mogna då anser du? När dom kan prata? När dom kan ha en åsikt? När dom är 15?

Och ja, jag har läst rubriken. Jobba inte på kläder och förvirra barn med det. Låt barnen ha rosa eller whatever. Du kan istället när du är ute med ditt barn i vagnen säga åt folk som bemöter dina barn olika, eller enligt dig fel. Säg det till lärarna på dagis, dagmamman eller vad som helst och låt sen barnet ha på sig vad dom vill, då känner dom nog sig bekvämast.

IDA – som sagt; det handlar inte om att barnet ska få välja NU. Utan det handlar om att bädda för senare val.

När det är mogen? En tvååring, treåring är mogen för att välja mellan två eller tre plagg som jag lägger fram (eller två maträtter som jag valt) en åttaåring kan själv komma med förslag och uttrycka sin smak. En femtonåring bestämmer helt själv. osv.

Jag tycker heller inte att barn ska få bestämma själva. Oavsett vad det gäller. Skola, sängdags, mat (min dotter är vegetarian tex) osv. Det är min uppgift som förälder.

Och små barn ska inte belastas med det ansvaret.

Jag är genusmedveten. Det innebär att jag är medveten om hur kläder påverkar oss. Det handlar inte om tydligt bemötande som jag kan kommentera eller säga ifrån om. Det handlar om subtila reaktioner, förväntingar osv.

"Om ALLA människor fick tillgång till ALLA plagg och ALLA roller så skulle mångfalden och indiviualismen öka, inte minska."

källa på det?

Jag älskar klädlådorna du visar upp! Precis sådana kläder ska mina ungar ha (när och om jag får några).

Mina kompisar ynglar av sig till höger och vänster och aldrig någonsin har jag gett något pluttigt sött i rosa till tjejerna. Har heller aldrig köpt värsta "byggare bob" outfitten till någon av killarna. Är helt inne på ditt könsneutrala spår.

Vad tusan spelar det för roll om folk inte kan titta på min unge och se vilket kön "den" har? Tids nog kommer man att kunna se det!

Jag kan förstå, respektera och till och med hålla med för det mesta i ditt inlägg här, självklart ska barn ha tillgång till flera olika personligheter än bara två, de ska kunna få vara precis vilka de vill.

Själv har jag inga barn än – kanske en anledning till att jag resonerar annorlunda än du som har större erfarenhet av barn.

Dock så gör det mig lite konfunderad att du först skriver att barnet ska få vara som de vill och inte tvingas in i någon roll och sedan skriver att du INTE köper ryschpyshiga kläder och klänningar, etc. Om man nu vill att ens barn ska få vara som de vill så borde väl barnet ha tillgång till alla sorters kläder? Du skriver att du inte vill att hon ska bemötas som "Jag är en söt flicka, behandla mig därefter" men tänk om hon för dagen VILL behandlas som en söt flicka? Om du inte tillåter henne att ha rosa klänningar också så begränsar du ju hennes valmöjligheter också, kläder fungerar ju bara inte åt ett håll. dessutom kan klänning vara väldigt praktiskt om man inte gör det till något speciellt som inte får skadas för den är sååå ömtålig.

Ja, det är surt när folk behandlar en på ett visst sätt på grund av att man har klänning på sig. Jag har till exempel bara klänning på grund av att jag trivs som bäst i det och ja, folk bemöter mig på ett annat sätt än vad de gjorde för ett par år sedan då jag klädde mig lite "tuffare" för att passa in. Men faktum är att om man bara lär sitt barn att trivas med sig själv och bry sig om sig själv och vara den dem vill så spelar det egentligen ingen roll vad andra förväntar sig för då bryr man sig inte längre. Kläderna får stiga åt sidan för självförtroendet och personligheten och folk förstår snabbt att det inte sitter i klänningen eller mjukisdressen eller jeansen. Jag tror att många lägger för mycket vikt vid att allt ska vara neutralt för att ge barnen större möjligheter men lär man barnen att trivas med sig själva så bör det inte spela roll.

amanda

"tillåta"?

jag har inte förbjudit ninja att ha klänning. precis som jag skrivit i inlägget du just kommenterat så kommer jag ta hänsyn till hennes personliga smak när hon börjar uttrycka den.

Ang. valmöjligheter så handlar det om att bädda för framtida val, inte låta små barn välja fritt redan från början. Det saknar de kunskap, erfarenhet och kritiskt tänkande för. Detta gäller även vilken mat vi ska laga ikväll, vilken skola de ska gå i, vilken tid de ska gå och lägga sig osv.

Som förälder väljer jag åt dem tills de är mogna för uppgiften.

men genom att ge dem tillgång till en stor variation, flera roller från början så blir de mer fria SENARE att göra ett val.

om din dotter ville bli behandlad som en hora skulle du tillåta det? jo ett extremt exempel, men jag vill illustrera att barn inte ska ansvara för sådant de inte förstår konsekvenserna av, Min dotter kanske vill behandlas som ett våp. en söt liten flicka. osv. men jag som förälder anser att det inte är ok.

tillägg.

ang. självkänsla så har du rätt. men du kan inte förvänta dig att en två,tre,fyraåring ska ha självkänsla och tillräckligt mycket kritiskt tänkande för att INTE bli påverkade av sin omgivning.

man kan inte säga so du gör nu att "har man bara självkänsla så bryr man sig inte om hur folk behandlar en" för det funkar inte för barn som för vuxna, Det hoppas jag du förstår.

sen ang. klänning och huruvida det är ett praktiskt plagg så håller jag inte med alls. Massa tyg som slänger kring benen. Risk att trassla in sig och risk att fastna om man klättrar osv.

:thumbdown:

Hallå, älskar din blogg (eftersom vi delar uppfattning om många saker)

Lite tankar jag fick när jag läste detta inlägg..

*Klänning! detta det skönaste av alla sköna plagg! Vi klär dottern i klänning mest hela tiden- eller tunikor- just för att det är så skönt. Men varför får då inte vår stackars pojk ta del av detta? För att han är pojk, stackarn. Vi kör nån fegisvariant, med tights och stor tröja

Glöm för fan inte att gilla inlägget på bloglovin' och facebook! Min visdom behöver spridas!

:-):-(:-P:-d:-O;-):-s;-(:-|:question::rolleyes::love::blush::mad::cool::tired::bigeyes::thumbup::thumbdown:;-P

Sandra: Ibland kan det låta som att vi alltid pratar om normer som något dåligt. Normer är outtalade regler som hjälper oss att veta hur vi ska bete oss och många normer är av godo. Men då någon avviker från normen utsätts de vanligtvis för en bestraffning av gruppen. Det är ofta så vi upptäcker att normen finns. Det är alltså oftast inte den som följer normen som får problem utan den som avviker (eller vill avvika men inte vågar). Genom att klä din flicka efter könsnormen kan du säkerligen göra henne en tjänst samtidigt som du förstärker ett mönster som får andra barn att må dåligt.

Det är inte heller alls ovanligt att flickor uppskattas för att de visar maskulina egenskaper. Det är trots allt maskulinitet som är av högre status i vårt samhälle. Jag får gärna vara äventyrlig och skruva motorer så länge jag samtidigt bevisar att jag behåller min kvinnlighet. Utifrån det perspektivet lär du din dotter spela perfekt efter spelreglerna. Söt och fin och samtidigt tuff. Om en pojke däremot lägger sig an med feminina beteenden, då är det plötsligt inte lika populärt, för kvinnligt i vårt samhälle nedvärderas. En flicka som leker med bilar är ju cool, en pojke som leker med dockor inte lika cool.

En fråga detta påminner mig om är föräldraförsäkringen. Finns massor av kvinnor som trivs jättebra med att vara hemma med barnen hela ledigheten, men de kvinnor som "väljer" att vara hemma och därmed bekräftar det rätta moderskapet försvårar för alla kvinnor som vill välja något annat. Frihet är inte bara att kunna välja utan också att få välja bort, utan att bli bestraffad.

Frihet är bra men jag gillar inte feminism mot barn, så kallad pedofeminism. Pojkar bör dock få ha mer uppmärksamhetsväckande kläder och frisyr, armband osv så slipper de skrika för att sedan bli tilltutade. Män bör också börja med ansiktsförstärkning och attiraljer.

Håller helt med dig! Vi är 4 syskon i min familj, och den yngsta är kille. När han skulle lära sig åka skridskor hade vi bara rosa skridskor och hjälm hemma. Han brydde sig inte om det, förrän min pappa fick ett utbrott över att hans son minsan inte kunde ha rosa på sig. Han tyckte det skulle vara synd om honom. Jag blev riktigt irriterad.

Oj! Vad bra du skriver! Jag är nog en väldig "tjejig" tjej, men har blivit det på senare år. När jag var liten hade jag bara killkompisar och var en riktig "pojkflicka". Ställde till med hyss 😀 Men det du skriver låter verkligen vettigt, att behandla alla barn lika! Sen får man välja när man blir "stor" hur man ska klä sig osv.

Vet du jag tänkte på en sak. Många kvinnor dras ju till "bad guys" och liknande. De tror att de kan förändra dom. Det måste ju ha att göra med könsroller och filmer som "skönheten och odjuret" exempelvis. Inte helt okej när man tänker efter.

Tack för intressant läsning!

När du skriver "Ge barnen tillgång till ALLA färger och alla plagg", så är det ju en smula hyckleri. Du begränsar ju barnens tillgång till ALLA färger och ALLA plagg, genom att vägra rosa prinsessklänning exempelvis…

Åh det är nästan så jag vill skriva ut det här inlägget och bära med mig överallt jag går. Det är verkligen exakt dessa frågor som dyker upp och då jag ibland är så trött på att försvara och argumentera hade det varit himla bekvämt att visa upp ditt inlägg och endast säga LÄS 😉

Glöm för fan inte att gilla inlägget på bloglovin' och facebook! Min visdom behöver spridas!

Men tänk så mycket som formar oss. Jag orkar inte bry mig och göra revolt för det! Men jättekul att du orkar 😉

Jag började fundera lite på det där med kläderna, även om det är som du säger att genus inte bara handlar om kläderna. men första intrycket gör ju mycket. Själv är jag en t-shirt och jeansbrud. Jag har superbreda fötter vilket innebär att jag oftast har kängor eller skateskor. På något underligt sätt förmedlar tydligen mitt klädstil att jag skulle vara homosexuell? HAr sedan tonåren närmats med den frågan mer än ett par gånger per år. Har inget emot homosexuella, är dock själv hetro. Det stör mig bara otroligt att folk tror att dom ska kunna se på mig vad jag har för sexuell läggning!! Å andra sidan har vi storesyrran vars yngsta son är fullkomligt förälskad i klänningar, högklackat, glitter och smink som får förklarat för sig av sina föräldrar att han är sjuk för att han vill ha sådana saker. Han är ju POJKE hallå! Grabben är 6år gammal. Så han och jag har en offentlig hemlis. Hemma hos mig får han ha läppstift, "klackeskor" och kjol om han vill. Någonstans ska väl kracken få vara sig själv utan att tryckas ner? Eller tänker jag fel då tro?

jag har en fråga, hur du ser på biologiska psykologiska könsskillnader? jag läste nämligen ett inlägg om biologiska könsskillnader här: http://www.bjorn-lieden.se/blog/?p=48 och vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det. det skulle vara kul om du ville kommentera det för du brukar alltid komma med så kloka saker! 😀

Alltså, jag håller med om att man inte behöver klä pojkar jätte pojkigt och flickorna jätte flickigt bara för att "det är rätt" i dagens samhälle, men jag tycker du verkar göra för stor grej av det!

Nu är min flicka inne i en prinsessperiod och då får hon ha sånt på sig. Hon får tillome vara med och välja kläder som hon vill köpa. Ibland vill hon köpa en jätterosa prinsessklänning och ibland hämtar hon en pojktröja .. eller prinsesstrosor. Jag bryr mig inte om hon endast vill ha rosa flickiga kläder(lite tråkigt eftersom de inte är lika fint som alla vintervalla märken och liknande.)

Jag har så aldrig märkt att någon har bemött henne annorlunda för att hon är klädd som en prinsessa.

Igår då hon hade ett par coola jeans på sig fick hon höra att hon var så fin och nån dag innan då hon hade klänning på sig sa inget något.

förresten så stimulerar inte alls klänning till stilla lek. Jag rekomenderar plyshklänningar eller liknande, med plyshbyxor till. De är ju hur lekvänligt som helst! Eller pratar du om värsta volangklänningen eller? För sånt klär man ju knappast sina barn i till vardags.

Men jag håller faktiskt med dig om det här med pojkkläder. Tycker de är trist att små pojkar ska kläs tufft och coolt. Jag vill klä min pojke gulligt. men färger och inte svart med dödskallar. Så därför kikar jag även på flickavdelningen åt honom. Men skulle ju inte köpa nått spets eller puttinuttit till honom. Men häromdagen såg jag en fin vinröd body med bakelser på, den ska han få!

En fråga. Är du också emot att din dotter ska ha långt hår, hårspännen, örhängen (sen), smycken och smink? Men om din pojke vill ha det, känns de mer OK då för att han är pojke och inte förväntas ha det?

rebecka – för mig är det en stor grej att barn behandlas olika beroende på vilket kön de tillhör. Därför är jag engagerad. Jag tror inte man kan vara för engagerad i sina barns välmående.

När det gäller håret så tycker jag att barn ska ha lekvänligt hår också! Vilket innebär relativt kort (fast inte kort kort stubb typ pojkfrisyr) och gärna avklippt lugg. Vill barnet sen ha längre hår så ska man ta hänsyn till det, men också där inom rimliga gränser. Barnets egna integritet bör respekteras annars slår de bakut.

Och jo, du har nog en tacka där – med att jag skulle vara mer välnligt inställd till en pojke som vill ha långt hår… det är jag. Detsamma gäller flickor som väljer kort självmant. Inte för sakens skull, utan snarare för att det är viktigt att uppmuntra barn när de är modiga nog att våga gå emot normer. Det krävs en tuff unge. 🙂

Välkommen blogg. Tänker definitivt läsa boken som tipsas om. Jag tycker dock att det blir väldigt mycket prat om kläder. För mig räcker det om de är bekväma och praktiska och jag skulle klä en dotter precis som jag klär min son idag om jag hade en dotter. Jag tänker på Genus eftersom jag aldrig passat in i den traditionella kvinnorollen. Därför kommer jag att lära min son (och en eventuell dotter) att ta hand om sig själva. Det innebär att de ska kunna laga sina kläder, laga mat från grunden, hålla sig och sina hem rena, byta däck på bilen, fylla på olja och byta proppar, rensa avlopp och byta packningar. Jag tänker också se till att de har nyttiga baskunskaper som vad skilnaden på trefas och enfas är, hur hävstångsprincipen fungerar, att man alltid häller syra i vatten och inte tvärt om. Hur man hanterar mat på ett hälsosamt sätt och så vidare. Jag tänker också se till att mina barn oavsett kön lär sig att kommunicera, lösa konflikter konstruktivt och är i kontakt med sina djupaste känslor samt impulskontroll. Om jag lyckas med detta tror jag att de kan leva relativt fria även i ett könssegregerat samhälle. Jag tror också att enda sättet att lära dem detta är att föregå med gott exempel. Det innebär att jag inte automatiskt tar ansvar för vad som finns i kylen, veckans planering och alla julhälsningar bara för att jag är kvinna. Det är inte självklart att min man byter däck eller servar bilen (även om han kan eftersom jag lärt honom hur). Det innebär att vi måste gräla på ett respektfullt och konstruktivt sätt och gemensamt bidra till familjens ekonomi. Det innebär också att barn måste delta i de gemensamma familjesysslorna och tidigt få känna sig som en viktig kugge i familjehjulet. Jag tror också att det är viktigt att förseka se sitt barns personlighet utan förutfattade meningar. Glädjas åt att lära känna sitt barn och bekräfta de saker man ser som är olikt och okänt för en själv och inte bara det man kan nicka igenkännande åt.

Tack för svar och bra skrivet inlägg. Jag har besökt dej förut, men aldrig kommenterat tror jag.

Jag vill nog påstå att våra söners klädlådor ser ungefär likadana ut, färgmässigt. Jag vill ju givetvis att folk bemöter Noah för den han är och att det inte ska avgöras på hans kön. Men om jag skulle sätta på honom en rosa boddy nu, när han endast är 7 mån så kommer ju folk ta honom för flicka (mest troligt). Givetvis kommer han själv få välja vilka färger han trivs bäst i, när han är mogen för att ta det beslutet.

Det där du skrivet om att "han går miste om ett mjukare och lugnare bemötande som i sin tur påverkar hans personlighet". Det gäller väl bara om personen som han stöter på i ett möte inte vet vad han har för kön?

Jag kommer absolut låta honom ha dockor, leksakskök, dockskåp eller rallybana, om det är det han föredrar att leka med.

Jag håller med dig om att man uppfattas efter hur man klär sig :-)Men erkänner villigt att jag är öppnare för att låta dottern testa gränser mellan "tjejkläder" och "killkläder" än vad jag är för att bonussonen på 11 år ska få göra det. Mycket för att han är invand vid vad som är pojkigt och flickigt, och är med och väljer kläder själv och han går ju inte in på tjejavdelningen direkt.

Jag är en person som mer än gärna köper "gulligull" till dottern, samtidigt som jag älskar så mycket av det som finns på den där pojkavdelningen i klädaffären så det blir av båda. Som väl är så är Saga likadan, hon vill ha kläder överallt ifrån :-d

Men som jag skrivit, jag tycker dina tankar är vettiga, även om jag inte riktigt efterlever dem 😉

Jag har läst och jag skriver samma svar här som på min blogg "Jag är uppväxt med prinsessklänningar och rosa kläder och hela faderullan. Jag kan då INTE säga att det på något vis påverkat mig negativt. Jag har då blivit en tjej som i ena stunden sitter och målar naglarna och sedan i nästa byter däck på mitt släp. Så varför skulle kläder ha någon sorts betydelse som helst!?!"

Hallå! Vara sig själv, det är svårt men samtidigt väldigt lätt. Vi är alla den vi är, oavsett om vi visar det utåt eller ej, men jag hoppas på en framtid där ingen behöver gömma sig bakom en mask. För det funkar inte att inte vara den man är, det kanske går ett tag men inte i längden. Jag önskar att jag var unik när jag säger att jag fick ändra på mig för att i så stor utsträckning som möjligt undvika mobbing, men jag tror att de flesta har samma problem som jag haft fast i olika utsträckning och i olika situationer. Så stå på dig och tro på dig själv. För det är en själv som vet vem man är, inte någon annan. Man känner sig själv bäst.

Det jag reagerar mest på är alla dessa kommentarer, av tjejer, som säger att dom har växt upp som "pojkflickor".

Inser ni inte redan där att ni har problem med genustänket?

Jag växte upp utan en pappa, eller bror,(och en feministisk mamma som stod på barrikaderna och sjöng: "Tjejer! Vi måste höja våra röster för att höras") som la den uttalade samhällsnormen för genus på mig.

Det ledde till problem i förpubertetsåldern och fortsatte såklart upp i tonåren eftersom jag, såklart, inte följde den gängse normen.

Mina barn brukar säga att man inte kan fråga mig om hur kvinnor tänker eftersom jag är en man (tänker och agerar som en sådan enligt gängse norm alltså) men JAG har aldrig uppfatta mig som något annat en en kvinna (flicka, tjej) då det faktiskt är det jag är.

Skulle aldrig falla mig in att benämna mig som en "pojkflicka" eftersom jag då redan har sagt att några av de egenskaper jag har är tilldelade ett visst kön.

Något förutom kläder, som spelar den roll VI ger dem, att tänka på?

Fy fan va du e bra!

Brukar inte läsa bloggar, men hittade hit till din igårkväll, och har i princip inte kommit här ifrån.

Jobbar som förskollärare och känner exakt som du att genus inte handlar om att flickor och pojkar ska byta roller att pojkar ska vara "flickiga"och flickor "pojkiga". Jag brukar alltid uppmuntar barnen på min avdelning till att våga prova och testa lekar, leksaker och FÄRGER och dyl utan att känna begränsningar. Säger någon (kan skrämmande nog även vara vuxna) " du kan inte göra så/ha den för att du är pojke/flicka" direkt samtala om varför man känner att det är omöjligt. Jag kämpar precis som du för att utvidga könsrollerna, och brukar säga att jag vill att alla barnen ska få spela på hela planen. Å du skrev så fin att det handlar om att "Upplösa könskodade egenskaper. Tillåta och öppna möjligheterna för båda könen." Jag kan bara hålla med!

Tack för en underbar blogg!

MVH

Mija

Jag ville bara säga att under de fem minuter det tog mig att läsa detta inlägg förändrades min syn på genusmedvetenhet fullständigt. Du tog vad jag tidigare betraktat som feminiskt-rabiat-bullshit och visade att det är viktigt och värt att uppmärksamma. Framför allt å mina barns vägnar vill jag tacka dig, jag tror att du precis berikade deras barndom och liv enormt mycket. Tack!

vad roligt att läsa. själv kom jag ihåg hur jag ett tag letade blå klänningar, kan säga det finns inte..!

Idag valde min son 2år pyjamas till dagis. Han var helt 100 på att han skulle ha det, gick till lådan, tog fram den pekade på bilen på och började klä på sig. så tja pyjamas fick det bli.

Hej, vilken underbar blogg! Har nyss hittat hit och blir väldigt glad av att läsa dina inlägg! Jag bor på Nya Zeeland, och tro det eller ej, men jag saknar svenska barnkläder då situationen här är sju resor värre! Jag har två små barn, båda tjejer, och hittills är det ingen som trott att min yngsta (1-åring) är en tjej! För här är det overkligt att en tjej faktiskt kan ha sköna, o-tajta, o-rosa kläder. Långsamt har svärmor börjat förändra sig, och köper nu främst kläd-presenter från pojkavdelningen (vilket hon berättar med himlande ögon, som att hon begått ett smärre brott)…

Ja, jag blev nu påmind om det sista avsnittet av SVT Debatt och kände för att skriva en kommentar här, fast inlägget är mycket gammalt! Det var nämligen så att de hade de tagit in en psykolog som allvarligt satt och framhöll att det här med ”feministers genusmedvetna barnuppfostran” bara orsakade förvirring och identitetsstörningar hos barnen när de blev äldre. Pojkarna skulle komma att ”sakna sin manlighet!” och flickorna skulle komma att ”utveckla androgynitetssyndrom!” Som om det var något fel med att identifiera sig som en androgyn individ… Han SADE verkligen detta som att androgynitet I SIG är något sjukligt och FEL och inte en naturlig variation man ska acceptera, där vissa individer kommer att växa upp till att känna sig mer androgyna än många andra! Jag kände mig prsonligen mobbad av ”expertisen” som SVT valt ut eftersom jag själv identifierar mig som androgyn kvinna… Och det kan MYCKET VÄL ha haft något att göra med att jag oftast kläddes i könsneutrala, lekvänliga kläder av min mamma när jag var liten! (Dessutom ofta i blått, eftersom det är min mammas favoritfärg!) Nu har jag tappat ALL lust att titta på SVT! SVT Debatt var för övrigt ett av de få Tv-program jag såg på, när något som rörde mig diskuterades! Efterföljaren ”Opinion Live” blev ännu tristare könsnormskonservativ. Så där tappade de ALLT mitt intresse! Jag antar att de är nöjda! Såg inte ens på ”Mellon”, inte ens Eurovision i år och har inte saknat dem det minsta!
Jag gillar för övrigt inte heller för mycket rosa, blommönster, spets och volanger/ för sött! Men tänker att: Är det inte lika stor risk att en tjej som ALDRIG har på sig klänning pressas in i ett fack med förutbestämda egenskaper -pojkflicksfacket – som en tjej som alltid har på sig klänning/ kjol? Sedan tänker jag ett par steg längre också: VEM/vilka är det som BESTÄMMER vad som ska ses som manligt eller kvinnligt, ”för pojkar” eller ”för flickor”?! Nu på den allra senaste tiden har det ju plötsligt blivit en modetrend att män har någon form av knälång kjol över byxor! Tidigare i historien har det under långa perioder varit normativt och vanligt att även män avvänt klänning-och kjolliknande plagg.. Så det är ju inte något oföränderligt och statiskt att klänning/kjol ska ses som ”OBS! endast kvinnligt!/endast för flickor!” Det finns ju också många klänningar och kjolar som marknadsförs till tjejer som ser mer tuffa än söta ut. Fast det enda som skulle göra mig nöjd vad gäller detta vore klädaffärer som verkligen hade ett brett sortiment och som också marknadsförde HELA sitt sortiment som unisex och inte predikade/moraliserade om vad som var ”manligt” och ”kvinnligt” att ha på sig i sin reklam. Kanske reklam som direkt IFRÅGASATTE könsnormer vad gäller klädsel?! Tyt att män kan också ha leggins och kjol och se snygga ut i det och kvinnor kan också ha STORA jeans och se mer tuffa ut eller nåt?!! Sist men inte minst: VILL folk verkligen att de klädesplagg som nu är mer eller mindre könskodade ska FORTSÄTTA att vara könskodade?!! I så fall: VARFÖR?!! Det begränsar ju i sig!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *