Kategorier
feminism & genus

Klart som fan att kvinnor har bättre utgångsläge när barnet föds

Anna förargar sig över kvinnor som påstår att kvinnor är bättre lämpade till att ta hand om barn. Och jag har ett tredje perspektiv. Flickor tränas i omsorg och barnpassning från dagen de föds. Vi uppmuntrar flickors omtänksamhet (och i motsats så uppmuntrar vi pojkarna att bli egocentriska) och vi introducerar dem tidigt att sätta sina egna behov åt sidan. (till skillnad från pojkarna som uppmuntras att ta för sig.) Vi uppmuntrar dem att passa upp. Det är docklekar och tebjudningslekar — vår fostran ger oss helt enkelt bättre förutsättningar.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

47 svar på ”Klart som fan att kvinnor har bättre utgångsläge när barnet föds”

Vänta lite nu. Har du inte skrivit fel. "Anna förargar sig över kvinnor som påstår att män är bättre lämpade att ta hand om barn". Så var det väl inte? Eller är jag trött?

Jag har funderat lite över det där. SJÄLVKLART håller jag med er, men ibland kommer det ju en massa snack om moder natur och såna grejer och vad kvinnans hormoner har för betydelse i saken. Som att vi proppas fulla med massor hormoner efter en förlossning, för att VI ska kunna ta hand om bebisen på ett ultimat sätt, en överlevnadssak, instinkter och sånt. Hormoner som männen inte får… (eller? hur och varför isf? för mannen KROPP kan väl omöjligt veta att han har blivit pappa? hur isf? telepati?)

En sån grej som att en mamma kan känna igen sitt eget barns skrik en timme efter förlossningen, i ett rum med tjugo andra bebisar (typ). Kan män det? Eller att kvinnor sover mycket mycket ytligare på natten när bebisen ligger brevid, för att hon ska kunna vakna när bebisen skriker, medans det skulle kunna pågå ett atomvapenkrig utanför fönstret och pappan skulle fortfarande sova lika djupt.

Det är grejer som jag har funderat över.

Sen finns det ju liksom inget som kan tala emot att vi är intelligenta varelser som kan använda vår hjärna och reflektera över och lära oss saker och ting (även karlar såklart), samt bry oss om vår egen avkomma utan hormoner med i spelet.

Men det här med instinkter… har pappan det verkligen också?

Vår och vår. Tala för dig själv.

Alla flickor leker faktiskt inte regelbundet "hem & hushåll" och det finns faktiskt några pojkar som gör det.

Trots att varken jag eller min man har lekt dessa lekar regelbundet så råkar vi vara eminenta föräldrar. Vi har nämligen förmågan att ta in kunskap, erfarenheter och använda logik samt slutledningsförmåga.

Nog för att vi kvinnor i snitt kan ha en lite större vana, kanske inte främst pga lekar men för att vi identifierar oss med det omhändertagande könet. Men det krävs så pass lite ändå för att överstiga detta. I alla fall om man har en vettig make att dela föräldraskapet med.

Elisabet

"En sån grej som att en mamma kan känna igen sitt eget barns skrik en timme efter förlossningen, i ett rum med tjugo andra bebisar (typ). Kan män det? Eller att kvinnor sover mycket mycket ytligare på natten när bebisen ligger brevid, för att hon ska kunna vakna när bebisen skriker, medans det skulle kunna pågå ett atomvapenkrig utanför fönstret och pappan skulle fortfarande sova lika djupt."

Det där stämmer inte in på mig alls, jag har aldrig känt igen Oskars skrik, eller jo när han var ett år typ, och jag sover hårt, Rodde fick väcka mig när Oskar skrek för jag sov väldigt gott och sov bara vidare om han inte väckte mig.

Jag tycker inte att man bara kan spikat att "javisst kvinnor är bättre, för vi har lekt dockor" det kanske stämmer i vissa fall, men jag tycker liksom inte att man ska bli bedömd på hur man är som förälder enbart baserat på vilket kön man är utav.

Hur man är som förälder är individuellt och beror på så mycket mer än bara vad man har mellan benen, det beror ju på hur man själv har blivit uppfostrad och vad man har varit med om under sin livstid. Min syster Emma tex hon har ratat dockor när vi var små och bara valt typiska "pojkleksaker" hon har helst lekt med killar och varit allmänt "pojkig" utav sig, borde det då inte betyda att hon är mindre lämpad som förälder än någon som då har lärt sig det där omhändertagandet?

Om vi nu skulle ta väck dockor, spisar och liknande från alla flickor och behandla dem mer som killar, alltsåp att de kan ta för sig och inte bara "ta hand om" borde utvecklingen då gå emot att spädbarn får två o-omhändertagande föräldrar, om man ska se så på saken så är det ju bra att pracka på sina barn dockor, om man vill att de ska bli bättre föräldrar alltså.

Jag tror att docklekandet har extremt lite med att göra att kvinnor är mer omhändertagande. Men vi lär oss att vara mer empatiska, hjälpsamma och omhändertagande, jag tror dock att docklek har väldigt lite med saken att göra.

Mina killar bakar bullar och lagar mat på sin Briospis, får käka luftbullar osv varje dag! Tur att de inte är kolhydratrika 😎

Mina barn får lära sig omtanke och medmänsklighet, samtidigt som de får lära sig att ta för sig… med sådan mamma så 😉

Instämmer till fullo med Danitra.

Dessutom har jag svårt att se likheterna mellan att ha lekt med dockor och att få ett försprång till att ta hand om ett riktigt barn.

Det "försprång" man får genom att leka med dockor kan en vuxen karl ta igen på 5 minuter.

Känner inte alls igen mig i det du skriver. Har aldrig lekt med dockor eller uppmuntrats till tjejlekar. Är uppvuxen på 70-talet och hade tillgång till alla slags leksaker och minns faktiskt mest att både jag och syrran lekte med bilar och snickrade. Min man är uppvuxen på 80-talet där jämställdhet var mer självklarhet än det är nu. Han har alltid satt sina behov åt sidan för sin familj, kanske till skillnad från mig, som vill förverkliga mig själv också. Han har tagit minst lika mkt, om inte mer, ansvar i vår dotter sedan hon föddes för 2,5 år sedan. Jag kan absolut inte se att jag hade något som helst försprång eller bättre utgångsläge än honom.

jag har aldrig lekt med dockor heller – MEN att förneka att vi tjejer uppfostrats annorlunda är bara naivt.

Hela samhället är genomsyrat av en tro på de "kvinnliga" egenskaperna och vi fostras från dag ett till att vara mer omhändertagna, empatiska och omsorgsfulla.

Att vissa "inte känner igen sig" i det har nog mer att göra med att vi oftast är blinda för vår egen prägling.

Sen så måste jag ju påpeka – igen – att jag generaliserar. Jag är medveten om att det finns undantag. Om att det finns massvis med män som lekte med dockor och tränades i empati som små och tvärtom.

elisabet — jodå – män får också en massa mjukis-ta-hand-om-hormoner då de blir fädrer! (även kvinnor och män som adopterar) Men inte i samma nivåer som vi kvinnor får när vi föder eller ammar. Att bortse från den funktionen är också bara fånigt. Det blir inte mer jämställt bara för att vi förnekar de biologiska skillnader som faktiskt finns.

*ang: dockleken* — att påstå att män kan ta igen de ÅR av träning (som lek faktiskt är) är bara fånigt.

Barn lär sig i leken. Det är ett faktum. Och jämför man de olika sätt flickor och pojkar leker på med de sk kvinnliga och manliga egenskaperna så blir sambandet jävligt tydligt.

Dockleken lär empati och omhändertagande. barnet "tar hand om" dockorna (bäddar om, byter kläder, badar, tröstar, matar, byter blöja, kramar, bär, vaggar osv) och övar sig på rollen som förälder.

sen vore det ju fantastiskt om alla läste vad jag faktiskt skriver istället för att lägga till egna tolkningar – jag har ju aldrig påstått att kvinnor – per automatik, är bättre föräldrar. Jag skrev däremot att det inte är så konstigt att vi generellt har bättre förutsättningar för att ta hand om små barn (viss skillnad) med tanke på att vi tränats i det i en livstid

Jag fattar fortfarande inte. Hur kan pappor, och tex adoptivföräldrar, få mjukishormoner? Jag trodde hormoner var något som bildades pga kroppsliga förändringar eller funktioner, och kroppen kan ju liksom omöjligt veta att den är förälder om den inte varit gravid.

Med detta menar jag INTE att adoptivföräldrar inte kan vara lika bra föräldrar, jag tycker ju liksom inte heller att pappor är mindre bra föräldrar än mammor heller så för att vara övertydlig så vill jag liksom inte trampa någon på tårna här. Jag vill liksom bara reda ut det som vissa vetenskapsmänniskor och biologer säger att mammor är bättre på att ta hand om barn pga hormonerna. Är det verkligen sant liksom.

"kroppen kan omöjligt veta att den blivit förälder" – med det menar jag inte hjärnan såklart eftersom vi kan tänka men jag menar liksom det maskineriet som styrs av "naturen"… eller … äh jag hoppas det är underförstått vad jag menar.

Men seriöst LD – tror du verkligen inte att östrogen och testosteron har något finger med i spelet? Är det verkligen inte så att kvinnor tex är känsligare än män, och män tex är mer aggressiva och "tävlingsinriktade"? Eller tror du att det BARA är sociala konstruktioner?

Nej nu läser jag att du tycker att det är löjligt att bortse från biologiska skillnader.

Men, är det då inte lika löjligt att förstå att kvinnor faktiskt KAN vara bättre på att ta hand om andra människor just pga dessa biologiska skillnader? (med undantag för just undantag)

obs obs obs… jag tycker inte så… men har fått dessa argument uppkörda i mitt fejs utan att jag kunnat ge svar.

Men det där är väl inte en självklarhet, eller?

Jag tror inte att det per automatik är så att kvinnor lär flickor att vara omtänksamma och allmänt "tjejiga" och att killar då ska vara lite mer burdusa eller mindre finkänsliga, tänk om man kunde prata om individer iställer för kön, hade varit så in i h-vete skönare att lyssna på 😀

Jag förnekar inte lekens inverkan. Men jag undrar hur mycket det ger oss ett försprång, snarare tror jag det kan handikappa oss (kvinnor) i att få oss att tro att saker måste vara på det ena eller andra sättet. Vi bygger upp en fantasibild av hur livet som förälder ser ut som vi sedan försöker besanna. Män å andra sidan är befriade från dessa präglingar och kan därmed ta sig an föräldraskapet mer pragmatiskt.

Om man nu ska generalisera.

Elisabeth, du skrev: "Jag fattar fortfarande inte. Hur kan pappor, och tex adoptivföräldrar, få mjukishormoner? Jag trodde hormoner var något som bildades pga kroppsliga förändringar eller funktioner, och kroppen kan ju liksom omöjligt veta att den är förälder om den inte varit gravid."

Jag vet inte om du är ironisk, men varför är det så underligt? Det finns oändliga fall i djurvärlden där honor har adopterat ungar som inte är deras, med allt vad det innebär av mjölkproduktion, uppfostran och vård. Det förekommer till och med adoptioner över artgränserna. Och djur som lever i par hjälps åt med både matning, skötsel, uppfostran och passning av ungarna, och djurhanar bland dessa arter är mycket goda föräldrar. Så varför skulle det inte fungera bland människor?

All form av positiv beröring utlöser en ström av hormoner hos de berörande parterna, men ÄVEN hos andra människor (och djur) i närheten. En pappa får sin hormonranson av att vara nära mamman och barnet, deras hormoner påverkar även honom.

LD

precis som du skriver en bit upp, du skrev ju faktiskt inte nånstans i din text om du tyckte kvinnor pga sin uppfostran var bättre lämpade som föräldrar första tiden. jag saknade den slutklämmen.

så, vad tycker du? gör dessa generella förutsättningarna att ta hand om barn pga kvinnors uppfostran någon egentlig skillnad, eller kommer de (både män & kvinnor) ikapp så snart de ställs inför faktumet att de har ett litet liv att ta hand om?

men oavsett, jag tycker att, *särskilt eftersom män inte uppfostras till att vara lika omhändertagande & "uppassande" som kvinnor, så är det än större anledning att låta dem spela en stor roll & ta ett stort ansvar första tiden i ett spädbarns hjälplösa liv*. lämna pappan ensam med barnet ibland, låt pappan mata (om barnet kan ta flaska & det inte stör amningen), etc osv.

..men sedan tror jag också helt klart att biologi spelar stor roll i hur vi hanterar t ex bortavaro från vårt barn. jag tror helt klart att män har lättare att låta logiken ta överhanden & tänka "jag må vilja vara hemma nu, men jag måste jobba." medan en kvinna inte kan tänka sig att vara hemifrån mer än ett par timmar åtminstone de första 6 månaderna av ett barns liv. där styr känslorna över logiken, & få kvinnor skulle nog låta mannen ta f-ledigheten den första tiden (även om man inte ammar).

oj, glömde skriva varför jag tror att biologin spelar en stor roll här. pga att vi varit jägare & samlare 99% av vår tid som människor. mannen var ute & jagade, kvinnorna var hemma eller ute & samlade med barnen med sig. jag är helt övertygad om att de inarbetade beteende satt spår i våra instinkter. precis som vår mathållning dessa 99% av vår tid på jorden satt sin prägel på hur vi idag hanterar våra (historiskt sett) underliga matvanor.

Anki: nej jag är inte ironisk, bara okunnig :-d

Jag kan ingenting om biologi och när "anti-genusmänniskor" börjar tjata om att det är kvinnans unika hormoooooooner som gör henne till bättre förälder, så börjar man ju undra.

Men nu vet jag då att hormoner kan bildas på det sättet. 🙂

Frågan är om dessa vetenskapsmänniskor tycker att dessa hormoner är lika värdefulla som en "urmorders" :rolleyes:

Jag tycker att det här är bland de svåraste diskussionerna…

HUR kan man sitta och säga att mannen är sämre eller att kvinnar när bättre när det kommer till barn och bebisar??

Och att säga "VI" tränar flickor i omsorgo ch barnpassning… funkar inte så! Inte nu längre. Att generallisera varenda förälder så går inte i dagens samhälle då vi är många som idag är medvetna om genus och liknande.

Dessutom var det längesen kvinnan var fast i hemmet och mannen inte bytte en endaste blöja.

Tycker det är trångsynt att tjafsa om ett sådant ämne över huvudtaget då INGENTING är "självklart" längre. Och ALLT spelar in en roll i hur vi är när vi får barn, uppfostran, biologiskt kön och tidigare erfarenheter. I vissa fall är det tom så att mannen är mer erfaren och har "bättre" hand om ungen än mamman då hon inte ens hållt i en bebis tidigare….

detta är en enormt svår diskussion..danitra sa några sanningens ord här ovan, om att mannen inte är lika präglad av fantasibilder om hur föräldraskapet ska vara (det är ju allmänt känt att vi kvinnor gärna ägnas oss åt jämförelser och tävlan i precis allt, men främst gällande våra barn! vem har dyrast vagn? vem har finaste kläderna på sin unge? vem ser lyckligast och mest utvilad ut? vems man tjänar mest? osv osv osv…) och därmed tror jag att männen både har ett handikapp och ett försprång, på en och samma gång. jag tror att man som individer tjänar sitt barn, att man tillsammans uppfostrar, älskar, och vårdar. sedan vilket kön den föräldern har som gör det primära, det borde ju egentligen inte vara viktigt. lady dahmer känns i denna diskussion mer verklighetsförankrad än t.ex. angelica, som alltid tror att genus är allmänkunskap hos alla (unga?) föräldrar, och visst har vi ju kommit en bit, men om jag som pedagog i förskola skulle ha dold kamera på mig själv en hel dag- jag skulle inte garantera att jag behandlar alla barnen jämlikt och inte utifrån deras kön! fast jag innerst inne inte vill berömma någon för att den är "duktig" eller "har fin klänning på sig idag", så bara gör man det, utan att blinka… för man ÄR fast-cementerad i det gamla till stor del, och det är skitnyttigt att på sådana här sätt bli medveten om sig själv och hur man agerar. efterlever jag det jag predikar, liksom… nää, inte alltid.

barnets personlighet grundläggs de första 5 åren, (egentligen 3), så det är ett enormt ansvar vi har. vill vi göra så att våra barn växer upp till medvetna små individer som vet sitt värde oavsett kön, ja då får vi jobba lite grann med våra tankar, det är min åsikt. man kan inte luta sig tillbaka och säga "amen jag ääär faktiskt genusmedveten!", utan man MÅSTE jobba aktivt och kompensatoriskt.

tack för mig. 😎

Jag fascineras otroligt av den här debatten som just nu pågår runt om i samhället, på TV, radio, på bloggar mm.

Jag tycker som många andra att vi ska leva i ett jämställt samhälle. Jag är egentligen inte så fruktansvärt insatt i all detta med genus osv.

Men jag kan definitivt hålla med dig om att det kanske inte går att bortse helt och hållet från biologin i det hela, att vi faktiskt är olika. Detta behöver inte alls betyda att det ena könet är bättre än det andra på att ta hand om barn, men jag tycker inte att man heller inte vinner så mycket mer jämställdhet genom att utplåna könen. Kanske blir luddigt det här, men jag tycker bara att vi borde kunna bli jämställda och ändå fortsätta vara kvinna och man.

Hörrni, gå inte på så hårt, om man inte fick generalisera så hade det blivit ganska svårt att diskutera sakfrågor överhuvudtaget. Självklart stämmer inte alla påståenden in på alla, vi är alla olika, Och tur är väl det.

Jag tror dock inte att det där docklekarna spelar någon avgörande roll när det väl kommer till kritan. Som förstagångsföräldrar är allting oftast helt nytt och föräldrarollen är inte självklar för någon av parterna, även om kvinnan fött och burit barnet och fått ett enormt hormonpåslag kan hon känna samma ängslan och tafatthet som mannen. Tror det har mer med huruvida man har lätt för att anknyta till en ny människa (jag har väldigt svårt för det, trots att jag är kvinna, se där) och andra personliga egenskaper såsom känsla för empati och lyhördhet att göra. Och ingen av dessa egenskaper är könsbundana så vitt jag vet.

Jag håller inte riktigt med där. Tjejer uppmuntras minst lika mkt att vara egocentriska och ta för sig. Jag har vuxit upp i en stor familj, där mina föräldrar uppfostrat oss alla likadant, bröder som systrar. Jag har lärt mig att ta för mig, tänka på mig själv samtidigt som jag självklart ska tänka på andra. Jag har fått bilda mina egna uppfattningar och välja min egna väg. Jag kan dock tänka mig att det var så där förr, men nu är de 2000 – talet vi lever i och samhället är förändrat, så jag tror inte alls att det är så där i så många hem längre, inte i vår kultur.

elisabet — du har fått många bra svar här tycker jag. Ang. huruvida mannens och kvinnans hormoner påverkar vår personlighet och humör så absolut, det har nog en VISS inverkan.

Dock så verkar anti-genusfolket inte ta hänsyn till att olika män har olika testosteronnivåer (och tillika östrogen) och olika kvinnor har olika östrongennivåer (och tillika testosteron). Det är större skillnader inom könen brukar forskarna säga.

Sen så är vi tänkande socialiserade varelser. Vi är INTE djur som styrs helt av våra instinkter. Så mycket mer än hormonhalter påverkar oss. Socialisering är vår starkaste påverkan och det sker tyvärr i dagsläge efter kön.

tessan — jag tycker du är på rätt spår ang. instinkter. Jag tror absolut att det finns biologiska skillnader mellan könen. Dock så är jag inte benägen att dra upp det i diskussioner kring genus och jämställdhet eftersom att man lätt tappar fokus på det som är viktigt. De skillnader vi har är så minimala och så oviktiga och gör i det stora hela ingen skillnad.

så ja, shit, klart som fan män kan komma ikapp Har man viljan så går det. Men jag skulle önska att nästa generationer fostras att bli lika omhändertagande och empatiska.

Jag gav mitt barn en ganska jämn start. Med tanke på hennes halvbror så fanns det en massa bilar och sånt.. Men nej.. Hon lekte med sina dockor.. När hon var 1½ kunde hon lägga barnet på magen (dockan) och puffa på rumpan.. Hon berättade att så gör de på dagis..

Jag tror att flickor gärna vill leka det de har upplevt. De uppskattar nog sin vardag 😉

Jag vet att det är LÅNG väg att gå, men sen så är det som Turan skrev, 2000talet vi lever i och inte 1700talet….

HUR kan det vara värre idag egentligen?? Känner inte en endaste kvinna eller man som inte vet att könet inte sitter i färger eller leksaker.

Att det är inget fel eller "fjolligt" med en man som sköter om sitt barn.

Att det är konstigt med en kvinnlig chef.

Att pappor är lika bra föräldrar som mammor.

Kanske lever jag i en umgängeskrets där vi är väldigt medvetna, men jag har svårt att tro att det är värre idag än på 70talet då det VERKLIGEN var kvinnan som fostrades till att vara hemmafru. Sen kanske vi inte sitter och diskuterar vilt och just GENUS, ordet isig.

Men det är kanske svårt att se förändring, när man är en del av den och den sker runtomkring. :thumbup:

angelica– medveten umgängeskrets eller ej, jag tror att du "blundar" för vissa saker. om vi tar ned diskussionen en nivå, (och inte bara stirrar oss blinda på huruvida en kvinnlig chef är konstigt eller ej) så tänk på hur du som vuxen bemöter barn.. som vi så många gånger avhandlat förut i denna blogg så handlar det ju om att TILLFÖRA, och inte ta bort. men att bara klä sin dotter i rosa (nu är detta med rosa ett exempel, ett exempel som dock ligger jävligt nära till hands för alla verkar ju ha en brinnande åsikt om just denna fula färg, haha), eller att hälsa på en 4-årig kille med "tjena grabben! ååh, vilken tuff spindelmannentröja du har idag!" , det hjälper liksom inte upp läget till det bättre. det är sådana små små saker som vi måste försöka arbeta bort, för det spelar faktist roll, mer än vi tror. kompensatorisk pedagogik är därför helt genialt och lägger ju fokus på det som saknas och behövs, istället för att något ska tas bort och förbjudas. man vill ju ge sitt barn bästa utgångsläge i att skapa sig en intressant, mångfacetterad personlighet och det gör man ju enligt mig inte genom att ständigt anta att flickor vill leka med dockor eller vice versa. barn har personligheter när de föds, och att anta att alla är stöpta i samma form är bara absurt och dumt. och det begränsar individen senare i livet.

vi känner ju alla till duktighetskomplexet som måååånga många svenska kvinnor lider av (mig inräknat), där livet går ut på att man ska klara av heltidsjobb, barn, hem och hobbys, och samtidigt kunna slå på en switch klockan 20:00 som gör att vi blir sexiga strippdansare med sidentofsar på tuttarna. men guess what- vi är bara MÄNNISKOR precis som våra manliga jämlikar, och vi vill kanske också sitta i brynja på soffan och klia oss mellan benen.

så visst kan man vara medveten om att det finns kvinnliga chefer, kvinnliga brandmän och manliga förskollärare, men det är inte det som är pudelns kärna riktigt.

förstår någon mig?!

Jag tror absolut att det är bättre nu än vad det var förr, och jag tror faktiskt att människor tänker mer och mer på genus. I uppfostran så låter vi barnen välja sin egna väg, men självklart så ska vi hjälpa dem att välja rätt väg, så de tar sig fram i livet på de rätta spåret och inte hamnar illa.

Men alltså… om det nu är så (och det tror jag att det är) att vissa män har mindre testosteron och mer östrogen, och likadant med kvinnor fast tvärtom… är det då inte helt i sin rätt, på ett sätt, att kalla dem för "flickiga" (om det är en pojke) och "pojkflicka" (om det är en tjej…)? Eftersom testosteron faktiskt är ett manligt hormon (eller…….?) och östrogen ett kvinnligt sådant. Får man då lite extra av det ena än vad andra av samma kön har… då är man ju mer "kvinnlig" än dem? Eller, fjollig som man säger… och bushig, om det är en kvinna.

Hur beter sig en kvinna som har MASSOR av testosteron? Inte som andra kvinnor, inte som kvinnor "ska". Hur beter sig en man som har MASSOR av östrogen? Inte som andra män, utan "bögigt".

Enligt mig är de likförbannat kvinnor och män, snoppen har ju inte ramlat av liksom, men det känns ändå lite "befogat" att vissa kallar dem på det viset… på ett sätt…

Återigen. Jag tycker det är befängt med sådana påståenden men jag argumenterar liksom mot mig själv här, det är kul ibland 😀

Jag tror att det här inlägget bara var en aning snurrigt. Men det får gå.

Det vore intressant att ta del av nån forskning som kan svara på om homosexuella har mer av det andra hormonet 😀

(om man får skoja till det lite)

Eller för all del, om pojkar som inte leker med bilar har det, och flickor som gillar att leka krig har det.

På 70talet var det så jävla bra, när alla ungarna hade alla färger på sina kläder och det fanns liksom inga tjej och killkläder (förutom klänning då kanske).

VARFÖR slutade man med det och började med rosa och blått egentligen????

Elisabet

precis, på 70-talet hade vi bara brun velour på oss, pojkar som flickor, & allt var som i filmen Tillsammans ("-Kinaskor är tjejskor. -Nej det är det inte. -Jo det är det."). vars fan tog allt det härliga vägen? =) (jag är född -75)

Förlåt en (kanske) dum fråga; menar du att man ska helst ska undvika docklekar och liknande? Jag förstår din tanke med kopplingen mellan såna lekar och omhändertagande men jag har svårare att se hur docklek/matlagning/"middagsbjudning"/picknick etc. skulle vara något negativt. På min förskola leker både pojkar och flickor mycket och gärna i vår "hemvrå" (dvs kök med diverse tillbehör, dockor, utklädningskläder osv osv) och jag ser faktiskt ingen skillnad i hur pojkar respektive flickor leker där. Visst, det blir ju på sätt och vis en omhändertagande och "servande" aktivitet men jag ser det mer som att de "leker vardag" (som någon annan också skrev) och det ger ju så mycket bland annat i form av empati och samspel.

(Som jag skrev i en tidigare kommentar får du hemskt gärna ge respons direkt i min blogg eller mejl.)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *