Kategorier
feminism & genus

Komplimanger är förtryck!

Utseendet är viktigt. Det är så viktigt att kvinnor svälter sig själva, lägger sig under kniven, sprutar in nervgift under huden, skuldsätter sig och framför allt hatar sig själva. Det är så viktigt att var fjärde sjuåring vill banta och att förskolebarn tycker att de är för tjocka. Prova att iaktta din omvärld en vecka. Räkna hur ofta du hör ”hej vad fin du är” eller liknande kommentarer. Räkna även hur många av dessa som riktas till män och hur många som riktas till kvinnor. Märker du någon skillnad? Komplimanger är förtryck, brukar jag tänka och jag vet att det låter kontroversiellt. För det är väl snällt att säga snälla saker till varandra? Och visst är det kul att få komplimanger, det får oss att må bra och det muntrar upp. I alla fall för stunden. Men vad händer i det långa loppet? Vi lever i en kultur där kvinnor regelbundet objektifieras. I vardagen, på TV, i tidningarna, i reklam och annonser. Det är ett omfattande samhällsproblem. Att konstant objektifieras lär oss till slut att objektifiera oss själva. Nej, jag syftar inte på kvinnor som tar sexiga bilder på sig själv, det här är nåt annat. Självobjektifiering innebär att vi lär oss att se oss själva utifrån, från betraktarens ögon snarare än våra egna. Detta påverkar inte bara den egna självbilden utan bidrar också till ökad nedstämdhet och ångest. Utöver det så har självobjektifiering en negativ effekt på kvinnors motivation och engagemang i exempelvis arbetslivet, fritiden och i sociala sammanhang. Och där är vi nu. Vi vill ha och känner oss mest värdefulla av ytliga komplimanger, eftersom vi helt enkelt har lärt oss att den typen av värdering bekräftar oss som människor.

Men vi behöver bli sedda, inte recenserade.

Vi får redan som små flickor lära oss att våra yttre är vår mest värdefulla egenskap. Ju större sexuell attraktionsförmåga, desto högre status. Oattraktiva kvinnor avskys, hånas, ignoreras och får ej finnas. När man har tillfrågat kvinnor så har de svarat att de hellre är snygg än smart, och det säger en del om hur kvinnor ser på sig själva. Vår knullbarhet är det som ger oss existensberättigande. Det intressanta är att kvinnor som självobjektifierar också är mindre benägna i att ifrågasätta könsroller och ojämställda strukturer och om jag vore riktigt konspiratorisk så skulle jag tro att detta var en medveten strategi för att behålla den ojämna maktbalansen i samhället. För det är så patriarkatet rullar: det håller oss på mattan genom att övertyga oss om att yttre bekräftelse är det vi behöver för att orka fungera som folk. Och vi går ju på det. Vi tror att vi är värdelösa om vi inte är tilltalande och behagliga och det får oss att tveka och att tystna. Det är en livslång kampanj som pågått sen dagen vi föddes och vi kan inte värja oss. Om utseendet är det första du kommenterar hos människor så talar du nämligen om för dem att utseendet är viktigare än något annat. Det är inte hjärnkirurgi, det är enkelt.]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

54 svar på ”Komplimanger är förtryck!”

Jag tror inte att det är fel att ge komplimanger om man ger det för rätt saker.

Jag försöker undvika att ge komplimanger för utseende utan istället prata om det som barnet stolt vill visa upp antingen det är kläder, teckningar eller annat.

Komplimangerna ger jag istället för deras sätt att vara mot sina kamrater och andra i sin omgivning och försöker använda ordet fin i samma sammanhang som du ger exempel på.

På sätt och vis tycker jag att det är lite skönt att jag bara har pojkar för då slipper jag en del av det som flickor matas med. Men det kräver ändå en del tankeverksamhet för att försöka få mina söner att växa upp till jämställda män som bemöter människor istället för kvinnor och män.

Det är när jag läser sådana här inlägg som jag önskar att jag bara får pojkar när jag skaffar barn. Enbart för att det känns som att det skulle kunna vara enklare att uppfostra en snäll, mjuk och jämställd kille än en tuff, jag hörs och bryr mig inte om vad andra tycker tjej. För hur sätter man egentligen stopp för sånt här? Som du skriver att du hoppas på att Ninja får vara barn ett tag till utan att tänka på hur hon ser ut osv. Det känns som att det är oundvikligt vilket gör mig så ledsen.

Jag märker också på mina kompisar att de bryr sig om så små saker. Det kan vara att jag äter vitlökssås på pizzan innan vi ska dra ut på krogen.

"Hur kan du äta vitlökssås? Du kommer ju stinka i munnen sen?"

Jag blev så trött på den kommentaren att jag till slut sa: "Kan de inte ta mig när jag luktar som värst i munnen så förtjänar de då fan inte mig när jag luktar som bäst." För det är för mig ingen big deal alls, jag älskar vitlökssås och varför ska man inte få äta det man tycker mest om?!

Det känns helt enkelt som att det är oundvikligt eftersom att det ofta är småsaker som också spelar roll som man anammar. Jag menar inte jag inte vill ha tjejer, för det är klart att jag vill. Men jag är bara så rädd att jag själv inte kan stötta henne på det sättet som du är så grym på att stötta Ninja. Jag beundrar verkligen din styrka och din ork! Jag kan bara hoppas att jag har hälften av det om jag i framtiden får en tjej! Jag ska i alla fall aldrig ge upp det är en sak som är säker!

Väldigt snäv tolkning av ordet komplimang bland dagens ungdom, märker jag. Att säga "du är så himla klok" är en komplimang, men var ligger förtrycket i det?

2012-03-29 @ 12:17:57

Du å jag är från olika generationer. När jag fostrade mina 4 barn funderade jag väldigt lite på genus och jag gjorde säkert många fel. Trots att jag var 4 barnsmorsa vid 25 å "ung."

Du har fått mej att fundera… å det skaa du ha cred för.

Lik väl har jag svårt att hålla med om allt.

Jag kommer säkert tack vare dej att tänka något annorlunda när jag får barnbarn.

Men komplimanger… jag mår väl av det. Alla mår väl av det. Av att höra att vi gjort ett gått jobb, lyckats med vår viktnedgång, blev fina i håret hos frissan, har en underbar halsduk eller vd det än kan vara.

Det är ett sätt att sprida glada å uppskattande vibbar.

Det är väl inget fel på att få känna sej fin eller duktig? Jag förstår inte riktigt det där.

Om någon en dag intte berömmer min frisyr så går jag inttte runt å känner mej ful för det.

Ha en fin dag. / Asta

så med andra ord förtrycker dina läsare dig? Iaf de som dyrkar dig här i kommentarfältet, som bara ÄLSKAR det du skriver och GUD VAD DU ÄR BRA och DU ÄR BÄST?

allt är komplimanger.

För ett par månader sedan skrev du att du saknade bekräftelsen från främmande män för ditt utseende. Är det något du jobbar med,att komma bort från det behovet? det du skriver blir så dubbelt, samtidigt som du inte vill att barnen ska bedömas, saknar du det själv.

Jag för en ständig kamp med min 3-åring som tycks lärt sig på fsk och bland andra att man ska vara fin, för hon fullkomligt vrålar då vi bestämt att VI vuxna bestämmer vilka kläder som ska tas på inför fsk. All personal på fsk är också snabba att berömma med fiiiin. Vet inte vad jag ska göra? Jag blev förskräckt redan vid inskolningen då personalen försökte locka dottern till att leka med Barbie trots att hon redan var galet upptagen med att köra en bil. Varför? Häromdagen sa hon att pojkar inte får klä ut sig till ballerinor. Alltså, hon är TRE. Känns som att man är ensam mot hela världen.

Alla behöver väl få höra snälla saker om sig själv, att få bli sedda. Däremot finns det ingen anledning att lära barn att "fin" är en pga yttre omständigheter. Det är ju inte ytan som räknas och jag antar att det är det du menar.

När jag märker att mina barn, vad de än tar på sig, känner att de är fina, att de trivs i vad de har på sig, brukar jag bemöta just det – att de KÄNNER sig fina.

När de ska på kalas eller vid andra tillfällen där det förväntas "finkläder" säger jag att de ska ta på sig kläder som de känner sig fina i, oavsett vad. Resultatet av det har jag fått skäll för, men det tar jag. Jag kommer alltid att kämpa för mina barns rätt att få ta på sig/se ut som de vill. (Bara det hyfsat täcker kroppen och går att klättra i träd i…)

Alice:

Även om utseendekomplimanger är helt värdelösa, så är inte komplimanger för egenskaper/färdigheter en fantastisk grej heller. "Duktiga flickor" är ju ett bekant fenomen – alla dessa tjejer och kvinnor som gör precis vad som helst för att få höra hur duktiga, omtänksamma & snälla de är. Också "inre" komplimanger skapar en press hos den som får dem.

Jag tror inte de människor som får oss att känna oss som mest älskade & sedda är de människor som ger oss flest komplimanger, utan det är de människor som på andra sätt bekräftar oss & visar att de uppskattar oss.

Jag håller på att utbilda mig till lärare och jag använder komplimanger ofta. Jag kan förstå tanken med komplimanger. Men jag kan använda det som "Vilket fint armband, har du fått det, av vem då, när hände det…" Att säga att ett barns sak är fin har jag känt är ett bra sätt att börja ett samtal. Nu har jag med skolbarn att göra. Men de blir glada över en komplimang och det gör det enklare att prata vidare om andra saker.

Men det här är något jag kommer fundera mer över.

Jag håller med dig om när det kommer till komplimanger som små barn, barn behöver inte få höra att de ser bra ut. När det gäller vuxna tycker jag att komplimanger kan vara ok, även de som syftar på det yttre förutsatt att man uttrycker dem på rätt sätt och vid rätt tillfälle. Det känns ofta lite obehagligt nuförtiden att få höra från en person jag knappt känner att "bara så du vet så är du väldigt snygg", eller när mannen på mitt sommarjobb som var mer än dubbelt så gammal som mig spanade in min bakdel och kommenterade hur fin min "kurviga kropp" var, speciellt när man förväntas bli glad och tacka, jag bad inte att bli recenserad på det sättet och vägrar nuförtiden att tacka vid sådana tillfällen. Däremot har jag vid ett par tillfällen varit med om trevliga unga herrar som jag haft flörtiga konversationer med på krogar och festivaler som lyckats få in en riktigt lyckad komplimang om mitt utseende lite sådär diskret och underförstått under tiden vi pratat utan att det blivit någon stor grej som de basunerat ut, detta har gjort att jag inte känt mig recenserad på samma sätt.

åh, men att vi ser och bekräftar varandra är ju en viktig del av socialt samspel. det finns ju inget som så snabbt bryter ned en människa som att ignorera.

Det betyder ju inte att man behöver/ska lovorda te.x utseende men nog märker "man" väl att man syns och bedöms även om människor inte uttryckligen SÄGER det. Både bra och dåligt.

Idag te.x ramlade jag in i en lite "finare" butik, bar Dotra i selen, gröt på mina mjukisbrallor och håret, ja det är ju som mitt hår är mest. Nog såg jag att expediten granskade (och dömde) mig. Men jag skiter i det för jag är inte mina skitiga mjukisbrallor. 😉

Men det är inte så enkelt, tror jag. Det blir ju nästan som att man når jämställdhet genom att sudda ut könen.. Typ.

anonym ja jag saknar det. Och det är ju det som är problemet! Jag vill inte att mina barn ska ha samma behov av yttre bekräftelse som jag har haft genom hela mitt liv. Det är väl inte speciellt dubbelt?

Svar till Anonym. Om någon en dag inte ger mej en komplimang för frissan så tänker jag så klart inte på det. Komplimanger är inget som regnar över mej varenda dag precis. Men ändå blir jag självklart glad om någon säger att jag är duktig el en glädjespridare el har en intressant blogg.

Jag tror det är männskligt.

Jag är rätt "pratig" av mej över lag å har lätt för att säga det jag tänker, så jag ger rätt ofta komplimanger. Ibland till okända. Har aldrig fått annat bemötande än ett glatt leende över det.

Men när man då ger en komplimang för en talang eller liknande, då ökar väl pressen lika mycket i och med att man "måste" vara lika bra nästa gång man ska prestera? Typ "vad snabbt du kan cykla!" "Vad bra du sjunger!" Barn ramlar ju med cykeln eller sjunger fel på dagis-Lucia eller vad som helst och vad jag har sett blir frustrationen och/eller besvikelsen enorm. Det är ju också komplimanger, och där med förtryckande för att någon bedömer ens handlingar. Hur ser du på det?

vill du veta något hemskt?? på spanska heter både HENNES HANS och DERAS samma sak!!! spanjorerna måste va förvirrade och sakna könstillhörighet..

vad gör man om någon ger en negativ kommentar ("tjock du är"), är det inte bra att väga upp med en positiv då ("nej du är söt")?

Jag tycker de flesta komplimanger som jag hör vanligtvis antingen handlar om utseende eller prestationer.

Det som jag blir riktigt glad av att höra, och själv skulle vilja bli bättre på att säga till folk, är t.ex. "Vad glad jag är att se dig", "jag älskar att umgås med dig", "du är en sån fin människa" och liknande. Men samtidigt är ju det så otroligt svårt att säga såna saker, så då drar man lätt till med ett "du är fin i håret".

Jag tror inte att ett "jag är glad att se dig" skadar, men jag tror absolut att ett "Så fint du sjunger!" kan skada.

det är lite lurigt det där med komplimanger, för på ett sätt är det ju trevligt att få, på ett sätt kan man undra varför en persons åsikt om en ska vara mer "sann" och värd att ta till sig om den är positiv än om den är negativ. i slutändan är det ju vad jag tycker om mig själv som är viktigt. fick höra av en gubbe på jobbet idag att jag har "schyssta spiror". känns som så värdelös information för mig att han tycker det så jag visste inte ens hur jag skulle svara. om han hade tyckt att mina ben var fula och motbjudande, hade jag behövt förhålla mig till det också? om ni fattar…

Jag har ett starkt minne från när jag var runt 6 år. Jag sjöng My little pony introt och min pappa kollade på mig med beundrande ögon och sa "Wow Elina, bra!". Sen dess vågade jag inte sjunga mer.

Då förstod jag inte varför. Men idag är det ju solklart, jag sjöng för att jag tyckte det var roligt, men så fort jag blev bedömd blev det läskigt. Tänk om jag inte skulle sjunga lika bra nästa gång?

Jag har alltid fått mycket komplimanger från män men jag går inte omkring och känner mig ful och värdelös när jag INTE får det. Jag funderar aldrig på om någon tycker att jag är ful eller liknande bara för att jag vid vissa tillfällen inte får komplimanger. Det handlar om en grundläggande självkänsla som inte beror på ytliga komplimanger.

Jag fick ständiga kommentarer som barn om hur duktig jag var och hur snäll och fin jag var mot andra.

Nu som vuxen är ångesten och utbrändheten ett faktum! Jag lever för komplimanger som dessa, och jobbar alldeles för mycket och ger på tok för mycket hjälp och stöd åt andra, utan att tänka på mina egna behov.

Det är så klart inte enbart komplimangernas fel. MEN jag undrar hur mitt liv hade varit om någon förklarat för mig som barn att jag var hur fin och härlig som helst BARA FÖR ATT JAG VAR JAG..

Man ska nog ge massa komplimanger: bra, fin, vacker och så vidare, men jag tror man ska vara djävligt försiktig med att sätta fast dessa etiketter på något personer gör eller hur de ser ut..

Åååh, jag får sån ångest av att läsa din blogg…mina två söner får bara höra komplimanger dagarna i ända här hemma – att de är sötast, finast, mest underbara o goast i världen o att jag älskar dem mest av allt…oftast svarar dem ja, ja, ja, vi VET! Sluta tjata! Hur f-n gör man för att sluta?! Hjälp mig snälla du!! De är såklart hopplöst medvetna om utseendet o värderar ofta andra efter utseendet = känner mig sjukt misslyckad som påverkat dem i fel riktning…men jag vet inte hur jag ska ändra mig, ofta kör jag bara på i gamla hjulspår trots att jag egentligen inte står för det. Värdet av en människa har såklart inget med utseendet att göra. Tack för en mycket inspirerande blogg!

Din förra post om att ingen ska recensera dina barn var så klockren. Fick mig att se saken på ett helt annat sätt plötsligt. För ibland känns det verkligen som att om man inte får höra att man ser bra ut så var det "uppträdandet" förgäves. Omedvetet har man lärt sig att söka efter den där bekräftelsen och inte vill jag att folk ska gå runt och recensera mig. Jag vill vara nöjd med mig själv ändå. Varför är det så svårt??

En annan sak, vi fick en liten oplanerad eftersläntrare till grabbarna…en lillasyster och fy för fan vad släkten m.fl. flippade ur och bombarderade oss med chockrosa kläder OCH kommentarer om hur gullig hon är. Det lustiga är att jag ofta klätt henne i storabrorsornas kläder och hon är i princip identisk med dem utseendemässigt, ändå uppfattar människor henne så mkt puttinuttigare än sina bröder bara för att de VET att hon är en flicka. OBS! Jag tycker också att hon är det, hur sjukt är inte det?!!!

Vuxna är ofta så påverkade av omgivningens bedömningar att många blir helt nedslagna om det inte konstant fylls på med komplimanger. Det är så jag har förstått det när LD säger att hon saknar komplimanger från män. Får man konstant höra komplimanger när man håller på att bygga sin identitet och självkänsla kommer man självklart att påverkas av det! Det är därför som det är extra viktigt att tänka på detta när det gäller barn.

Om jag säger till ett litet barn "Åh vad fiin du är i de där kläderna" så låter jag det inte bara veta att jag tycker att hen är fin, utan dessutom att jag bryr mig om hens utseende och lägger en värdering i det. Så är det tyvärr, även om folk (inklusive jag själv) ger komplimanger för att STÄRKA någons självkänsla, så blir det ofta kontraproduktivt. Ett eget exempel är att jag är extremt smal, och jag har alltid fått sjukt mycket bekräftelse för det, (folk säger att jag har "perfekt" kropp trots att jag är gravt underviktig, osv). Detta bidrog till att jag fick ätstörningar och blev extremt utseendefixerad, det kändes innerst inne som att jag inte "dög" som person i andras ögon om jag skulle gå upp i vikt. Mitt utseende blev en extremt stor del av min identitet, och trots att jag är medveten om att detta är fel så sitter det så djupt rotat att jag blir rädd om jag går upp ett kilo (och jag är redan underviktig). Min erfarenhet är att människor som får anorexi senare i livet, genom uppväxten konstant fått höra att de är vackra och duktiga, snarare än tvärt om. Det gäller så klart inte alla, men många. Detta är allvarliga saker, var allt jag ville säga med detta långa utlägg.

Jag tycker man ska se skillnad på komplimanger från familjen och främlingar. Att jag ska "se" mina barn genom hur de ser ut och inte hur de är är ju helt galet. Men från en tant i hissen eller en pappa på dagis. Det känner jag inte gör något alls. Jag själv gillar inte att bli bekräftad allt för mycket för mitt utseende när det kommer till min partner. Jag vill mer höra att han tycker om mig som jag är. Likadant med kidsen, men jag ser stor skillnad på "främlingar" och närmsta familjen.

Ett bra lästips är Alfie Kohns bok "Punished by rewards" där han presenterar en hel del forskning om hur komplimanger, hur välmenande de än må vara, faktiskt gör skada. Ett exempel är hur barn som betygsätts och får komplimanger om hur duktiga de är i skolan eller ett visst ämne slutar intressera sig för själva lärandet och ämnet. Istället blir det primära målet att få höga betyg eller så många komplimanger som möjligt. Detta i sig leder sedan till att barnet vid exempelvis uppsatsarbeten väljer att skriva om ett ämne som redan är välkänt för barnet. På så vis är risken mindre att misslyckas. Samma sak händer ifall ett barn får komplimanger för hur snäll hen är med sitt syskon/vän. Målet blir inte att faktiskt vara snäll just för att vara snäll utan de gör snälla handlingar där det primära syftet är att någon ska se att de utför den snälla handlingen och sedan ge dem en komplimang för det. Säkert många som känner såväl barn som vuxna som är riktiga ögontjänare och helst inte "slösar" på sin generositet när ingen ser och kan ge komplimanger…

Jag tänker på inlägget vem har rätt att recensera mitt barn? och kommer att tänka på min egen uppväxt. Jag hade nog rätt tur som barn, för jag förknippade inte prinsessa mer än till en lek som faktiskt var rätt tråkig, kläder hade man på kroppen för att inte vara naken, vissa kläder tyckte jag om mer som mina Ruff Tuff-mjukisbyxor med matchande tröja än mina manchester byxor som nästan skavde mot benen. Jag ärvde ca 70 procent av mina kläder och resten var från mammas vänners barn eller köpt på second hand. Jag tyckte om 100% av mina bröders kläder och gick och väntade på att dem skulle växa ur dem för då skulle jag få dom. Färgerna var rött, blått, och svart/vitt randigt (min mamma älskar svart vitt och randigt) samt ytterkläder i diverse olika färger. Jag har aldrig tyckt om rosa, inte av någon speciell anledning men jag slängde alltid de rosa och lila kritorna för jag tyckte färgerna var onaturliga(alla andra färgerna var starka och klara).

Min bästis hade bara rosa istortsett, fast det var inget som jag direkt tänkte på då. Jag kommer inte ihåg att jag har fått komplimanger för mina kläder när jag var barn eller att andra fått det, men vissa "främlingar" (mammas och pappas bekanta) sa att jag var såååå söt och jag som var väldigt blyg kände mig alltid förnärmad.

Men i vuxen ålder efter en tonår full med bekräftelse behov (det kom väll i mitten av 6:an) så har jag gått tillbaka så gott det går till att ha bekväma kläder och inte sminka mig alltför mycket eller sådant har ju egentligen aldrig tyckt det är speciellt kul bara försökt passa in.

Men jag har fått höra från och med tonåren från min Mormor och Kusin att -du som är så snygg har det så lätt. -Det behöver ju inte du tänka på så som du ser ut. Och ifall någon tycker bra om mig så är det därför (främst om det är någon av manligt kön).

Mina prestationer på jobbet eller privat räknas aldrig! det har gjort att jag hela tiden försöker bevisa både att jag är jättebra på mycket och att jag inte bryr mig ett skit av utseende.

Jag tror att en stor del av mitt bekräftelsebehov kom för att jag blev stämplad som "snygg" av närstående och då blev det både något att leva upp till och något jag var bra på. Men det suger.

Jag försöker fortfarande bevisa för min mormor att jag är en människa full med kvalitéer och jag blir skitförbannad när folk säger du ser ut si eller så.

Och jag försöker tänka på det när jag träffar mitt syskonbarn inte säga söt och fin utan om hon är stark säga vad stark du är eller om hon lär sig snabbt säga bra jobbat! även tänka på ha lämpliga kläder ,inte vara finklädd även om någon fyller år för jag vet att vi kommer leva rövare både inomhus och utomhus.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt mer än att så länge du och din man inte värderar att vara "fin" högt så tror jag även om dina barn påverkas av skönhetsideal eller ej så kommer dem alltid kunna slappna av hemma och någonstans innerst inne veta att det inte är det viktigaste.

Tack för att du skriver, har funderat mycket på detta på senaste tiden. Jag har alltid haft problem med självkänslan och har nu vid 25 börjat förstå vad det kan komma från.

Jag har alltid varit blyg och känslig och började tidigt tolka alla "söt"-komplimanger som att jag inte var fin annars. Ville ha finkläder varje dag och göra stillsamma saker, det här minns jag sedan lågstadieåldern. Eftersom jag då var en finklädd och blyg liten tjej fick jag också alltid höra när jag väl vågade ta plats: "Gud vad du pratar mycket!" och "Prata tystare!", "Lugna ner dig!". Skämdes så fort någon sa till mig och satt knäpptyst med en klump i halsen resten av dagen. Så sorgligt.

Oj, blev lite långt. Ville bara skriva hur fel de här välmenande kommentarerna kan slå, och att jag är glad att du skriver om det!

För det jag kanske inte var så tydlig med var att hemma hos mamma och pappa har aldrig utseende varit viktig. SÅ hemma har jag alltid kunnat bli sedd för den jag är.

Ett väldigt viktigt, men svårt ämne eftersom det handlar om välvilja som träffar fel. Det vore enklare om det var av elakhet som människor överröste ffa små flickor med "Åhh vad du är sööööt", det känns mer relevant att korrigera elakheter än godhjärtade försök att glädja någon.

Men – tack och lov att du vågar skriva om det. Jag får verkligen bita mig själv i tungan för att inte slänga dessa välmenande komplimanger runt mig, det känns nämligen helt rätt i hjärtat, men allt mer fel i det logiska centret.

Jag har länkat din blogg på min facebook, för det är så jävla många i min ålder som skaffar barn och till och med yngre som har noll koll det här med genus osv. du tänkte jag göra alla dom en omedveten tjänst, få dem att läsa din blogg så de kanske får lite mer vettig syn på barnuppfostran, lär sig mer om sig själv och få mer självrespekt. Du har fått mig att känna bättre om mig själv, ändra ställning till utseende etc. Du ger bra åsikter. Får alla 15 åringar en vettig förebild.. 🙂

Problemet ligger i när komplimangen ligger i PRESTERANDE och inte i EGENSKAP hos människan. "Vad snäll du är" versus "vad snygg du är" blir en jävla skillnad. Både för vixna och barn. Återigen skillnad på att stärka självförtroende eller självkänsla. Simple as that.

Oj, det har jag inte tänkt på innan. Det är väldigt intressant det där. På ett sätt är det så jäkla kul och en fin del av vardagen att säga till någon hur snygga dom är idag, eller att få höra det själv när folk märker att man har ansträngt sig. Samtidigt leder det till att alla andra dagar när jag inte piffar till mig så känner jag mig ful och tråkig.

Samma när jag målar – jag har alltid fått höra hur fint och fantastiskt det är, men det har förstört för mig mer än vad det har hjälpt, för jag har blivit driven in på att måla det som blir bra och inte det som känns rätt.

Kanske är det där skillnaden ligger? Att ge en komplimang för något som personen gör för att den verkligen vill det och uppmuntra till det (typ att fråga mig hur det kändes att måla den där tavlan och säga att det är superbra att jag gör det som känns rätt eller målar "fult" för att jag vill det). För om man får uppmuntran att göra det man vill och inte bara det som är förväntat av en är väl om något det som ger en stark självkänsla?

Det som är förtryck är att inte säga till sitt barn att denne är söt o fin etc. Om man har en balans för både det yttre o inre så får man ungar med bra självkänsla och självförtroende. Att ta bort det ena är rent skadligt för man tar bort den delen som ger självförtroende. Sen ska man aldrig ljuga.

'anonym ja jag saknar det. Och det är ju det som är problemet! Jag vill inte att mina barn ska ha samma behov av yttre bekräftelse som jag har haft genom hela mitt liv. Det är väl inte speciellt dubbelt?'

Som varande en som aldrig fått yttre uppmärksamhet kan jag säga att man saknar det ändå! Jag förstår hur du tänker, att det är ett skapat behov, men jag tror inte att det är så enkelt. Som människa vill man vara uppskattad och faktiskt känna sig fin/vacker någon gång. Jag har aldrig kunnat göra det och det är faktiskt sorgligt. Jag har god självkänsla och självförtroende i övrigt, men jag vet att jag är ful i de flestas ögon och det sänker mig. För oavsett om man vill det eller inte, så är utseendet det första man ser av en annan människa och det första man gör en bedömning av.

anonym SJälvförtroende är INTE beroende av att man får höra att man är söt eller fint. Det lovar jag dig.

Och man ska inte ljuga säger du? Tänk om ungen blir skitful då?

Bra inlägg.

Men jag tycker personligen att du förklarar krig i fel riktning. Tar upp en strid mot hjärntvättade föräldrar och barn som varje dag, både medvetet och undermedvetet, pumpas fulla av fördomar och ordrer på hur man ska tänka, känna, tycka, bete sig osv.

Om du vill eliminera normer, ideal och allt vad du skriver om i din blogg.. varför inte sikta på dom stora hajarna som kontrollerar media, sverige och övriga västvärlden? De som arrangerar, kontrollerar och går i vinst på masshjärntvätten?

Det är i min mening inte en tillfällighet att samhället ser ut som det gör idag, utan medveten och strategisk politik som undermedvetet förslavar folket. Varför är allting i alla länder så otroligt amerikanskt-influerat? Vad hände med den svenska kulturen och historian, vad hände med tyskarnas kultur och övriga länder? Den byttes ut mot amerikansk propaganda.

Dagens ideal handlar ju inte ens om att "det här är finast" utan mer att makthavarna för stunden går i störst vinst på att "det här är finast just nu".

Ouppnåeliga ideal håller människor sysselsatta. Precis som konflikter kring jämlikhet.

Vad är dina tankar kring ämnet?

Haha, förstår du ens vad jag menar..

/Kram Ylva, ung mamma

Jag blir så bekymrad när jag såg det här blogginlägget (och ännu mer bekymrad när jag såg hur någon stackars osäker person bad dig om hjälp med att sluta komplimera sina ungar!!!

Jag kommer från en stor släkt med många pojkar och inte fullt så många flickor och vi har alla från början fått veta att vi är starka smarta och vackra! Vi är nog inte smartare starkare eller vackrare än vem som helst, men den grundtryggheten satt fint när vi blev äldre och utsattes för en värld och ett samhälle som gärna ifrågasätter vem du är eller talar om för dig att du inte duger!!! Jag ifrågasätter mig själv ibland, det tror jag är oerhört viktigt för att utvecklas som människa, och jag tycker det är roligt om nån runtomkring tycker jag är kvick eller charmig eller tjusig, men jag upplever att det behovet är ganska så litet, just pga att jag "vet" att jag är smart rolig och fin i ögonen på dom jag älskar allra mest!!! Jag tror att det är helt avgörande att dina ungar vet att du tycker dom är underbara och bra som dom är! Barn växer så mycket snabbare än man tror, och snart ska dom påverkas av vårt komplexa mediala samhälle, där det går finfint att hänga ut människor på internet och kalla dom namn osv!!! Då vill man att dom ska gilla sig själva!

jenny jag tror inte att man lär barn att tycka om sig själva genom att lära dem att andras värderingar och recensioner är av betydelse. Med andra ord så tror jag att komplimanger är kontraproduktiva. Finns mycket bättre sätt att bekräfta sin barn på samt lära dem att de är värdefulla, älskade och underbara.

Att andra människors värderingar kommer att betyda något när barnen blir äldre, det är nog svårt att styra (och vi ska ju också lära ungarna att visa hänsyn för andra människors värderingar i vissa fall) men när det gäller acceptans av oönskade recensioner är vi helt på samma sida! Jag tänker att termen komplimang är det som sticker i ögonen på dig, för att det låter som om det bara handlar om yta, men jag menar att "du är en väldigt bra kompis" är en komplimang som bekräftar ett barn.

Vad gäller utseendebiten håller jag med om att även om den med bestämdhet ska ringaktas i jämförelse, så menar jag att min 9-åring blev bekräftad när han fått glasögon och vi berättade hur fint han passade i dom. Allt med måtta! Men att komplimanger per automatik är förtryck…det skriver jag inte under på!

Vem är det som avgör vem som är ful eller söt? Har du någonsin hört en förälder som sagt att ens egna barn varit fult. Ärligt talat. I stället för att hänga upp sig så på att hela tiden tänka sig för vad man säger och tycker. Lär barnen från början att alla människor har lika värde. Oavsett om man är tjej eller kille. Oavsett hur man ser ut. Oavsett vad andra tycker är "normalt". Som du beter dig så kommer oxå dina barn en dag att bete sig.

Ett barn…

Ett barn som kritiseras – lär sig fördöma

Ett barn som får stryk – lär sig att slåss

Ett barn som hånas – lär sig blyghet

Ett barn som utsätts för ironi – får dåligt samvete

Men…

Ett barn som får uppmuntran – lär sig förtroende

Ett barn som möts med tolerans – lär sig tålamod

Ett barn som får beröm – lär sig uppskatta

Ett barn som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa

Ett barn som känner vänskap – lär sig vänlighet

Ett barn som får uppleva trygghet – lär sig tilltro

Ett barn som blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen

Av: Dorothy Law Holte

Vill bara säga att du är otroligt inspirerande! Har aldrig tänkt på att komplimanger kan påverka barn negativt men när jag nu tänker efter är det så himla självklart. Min systers två döttrar är de tjejigaste tjejerna jag skådat och de vill bara ha prinsessklänningar eller kjol på sig. En vägrade ha på sig byxor under en period. Och den mindre skapar kaos om hon inte får ha på sig rätt kjol till dagis. Jag älskar dem till döds och de har den bästa mamman man kan önska men jag tycker det är så himla synd att de redan blivit formade i könsrollerna som 6 och 4 åringar. Och att jag själv kan ha bidragit till det genom min okunskap genom kommentarer som "åh vilken fin klänning" osv känns så himla tragiskt.

Fortsätt sprid dina åsikter. De gör skillnad och ger insikt! Genusnormerna måste brytas! Blir så upprörd av såna som Pär Ström som förnekar deras existens. Så tack för ditt engagemang! Och hoppas du hinner läsa den här kommentaren 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *