Kategorier
feminism & genus

Kvinnan ska veta sin plats!

Vi fostrar våra döttrar till lydnad, omtanke, ansvar och utbrändhet skriver Aftonbladet. Äntligen säger jag. Jag som tjatat i åratal (och blivit emotsagd. pft!) om hur vi – genom våra könsstereotyper och genusfällor kränger in flickorna i rollen som offer. I rollen som uppassare och i rollen som morsa. ….och det är därför jag öschar så jävla mycket om genus hela tiden. Kvinnor fostras till att passa upp. Kvinnor fostras till att ta hand om. Och ingen tycker att det är konstigt. Tvärtom.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

52 svar på ”Kvinnan ska veta sin plats!”

Jag håller med och det är helt vidrigt. Hur ska man som kvinna kunna palla att ta hand om både hem, barn, jobb och karl har jag ibland undrat. Jag känner till och med själv att jag måste tvinga mig själv att sätta mig ibland så att sambon får göra något också. Idag till exempel så har jag ont i ryggen och bara orkar inte laga mat så då fick han göra det.

Oftast är det jag som lagar maten här hemma för att jag tycker att det är roligt. Jag får tvinga mig att bara släppa taget ibland. Så kan det vara… Inte ens jag själv som känner att jag är så medveten om hur jag vill ha det sätter mig själv i en fälla ibland. Jag gör saker som jag bara kan låta sambon göra och som han förmodligen gladeligen skulle göra. Det är bara det att jag gör det innan han för jag går hemma och han jobbar just nu.

Jag hoppas att jag ska bli ännu mer medveten nu när jag går min genusvetenskap i höst. 🙂

Daagens sanning! Det ser man mycket tydligt inom det militära när det kommer till utlandstjänst. Ingen lyfter på ögonbrynen över att ett gäng karlar gång på gång lämnar sina familjer flera månader i sträck. Fruar/flickvänner/sambos förväntas bara hålla käften och ta hand om allt under tiden, och dessutom vara kåta, glada och tacksamma när gubbarna väl behagar vara hemma… :thumbdown:

jag tycker det är helt galet att folk inte förstår att man fostras in till olika genusföreställningar och att vi måste motverka detta och behandla människor som den enskilda individ man faktiskt är. varför se till könet när man kan se till individen?

iofs har jag pluggat genus i tre år nu men jag kan inte förstå att samhället är så efter i denna fråga.

egentligen är det rätt bisarrt att barn fortfarande fostras in i de traditionella könsrollerna då det i läroplanen för förskolan (som kom ut för 11 år sedan!) står att man "skall motverka traditionella könsmönster och könsroller. Flickor och pojkar skall i förskolan ha samma möjligheter att pröva och utveckla förmågor och intressen utan begränsningar utifrån stereotypa könsroller."

Hur fan kan vi INTE kommit längre i samhällsutvecklingen?

i ärlighetens namn tycker jag att det är konstigt att det inte har basunerats ut tidigare. jag menar, det är ju helt uppenbart och kräver inget geni för att förstå.

men ja. genussnacket behövs. men inte lika mycket som genus-görat.

Jamen vaddå, jag fattar inte det här med genustjatet hela tiden. Jag är inte förtryckt! Jag och min man är faktiskt jämställda! Och jag älskar min dotter lika mycket som min son, jag tycker inte killar är mer värda!

Herreguuuud, låt flickor vara flickor! Vi är faktiskt olika om ni har missat det!!!

Eller nja, så kanske det inte var förresten. 😛

Men Anki!

"Ingen lyfter på ögonbrynen över att ett gäng karlar gång på gång lämnar sina familjer flera månader i sträck. Fruar/flickvänner/sambos förväntas bara hålla käften och ta hand om allt under tiden, och dessutom vara kåta, glada och tacksamma när gubbarna väl behagar vara hemma…"

-Vad fan är det för skitsnack?!? Om du gifter dig med en man som arbetar inom det militära så får du oftast räkna med att han får utomlands i tjänsten.

Sen så tycker jag att det låter gaaaanska gammeldags att tjejer fostas till att vara någon typ av hemmafru som ska ta hand om barn och "veta sin plats". Nu för tiden skriker ju både den ena och andra ut tvärtom för fan! "Ensamma kvinnor är starka! 40, singel och karriärslysten är det rätta!"

Jag ses nästan som "omodern" nu när jag gått och blivit sambo och mamma redan vid 23 istället för att vara ute på arbetsmarknanden och göra karriär.

Angelica – Ja, jag är gift med en man inom det militära… Och därmed rätt bekant med attityderna som många har kring det hela. Jag hoppas att jag för den skull är berättigad till en åsikt?

Jag lever också med en snubbe inom det militära. Jag tycker dock det är rätt skönt att vara ensam periodvis och vår dotter är liten så det stör mig inte nämnvärt än så länge. Men då är jag också endast hemmafru och jobbar inte samtidigt och det är väl det som är skillnaden. Att både jobba OCH ta hand om ett helt hushåll, uppfostra barn och ta det största ansvaret är på tok för mycket för de flesta. Kvinnor idag tar på sig alldeles för mycket och det förväntas att vi ska klara det och går vi i väggen så blir vi betraktade som hysteriskt kvinnofolk som dukar under för minsta lilla.

Fuck that!

Antingen så är man hemmaförälder eller så jobbar man och då får båda dela på barn och hushållsansvaret. Det ska inte vara så att det är kvinnans förbannade skyldighet att vara den som gör allt både vad gäller hushåll och relationen till barnen.

Men det som är intressant att diskutera (på tal om män som är militärer och kvinnor som är kvar hemma) är om attityden generellt bland folk hade vart lika positiv om det var jag som var yrkesmilitär och drog till Affe i fyra månader och gubben var hemma och tog hand om allt. Då hade man säkert tyckt att jag var en känslokall kvinna som bara kunde lämna sin man och sitt barn utan vidare och stackars, stackars Christian som var ensam hemma och hur kunde jag vara så okvinnlig, omoderlig och kall och hej och hå…

När män drar iväg är det inget konstigt alls,ingen höjer på ögonbrynen men om en kvinna gör samma sak får hon en drös nya egenskaper tillskrivna sig som känslokall, omoderlig osv. Det visar på att det faktiskt finns en väldigt snedvriden syn och knepiga förväntningar på hur kvinnor ska vara och hur kvinnor ska uppföra sig.

Att vara omhändertagande är väl inte negativt isig, det dåliga är att det blivit kvinnans roll att göra det. Hade män varit lika omhändertagande hade nog världen sett annorlunda ut.

Trodde på allvar inte att jag hade så starka åsikter i frågan tills ja hade en diskussion me lilla mor.

(Innan dess hade ja iofs rättat henne när hon sa till sonen att kjolar bara var för tjejer när han stod o kände på en i affären. Jag sa att han visst fick ha kjol om han ville..)

Hon nämnde att dom (mamma o pappa) var så himla glada i sin svärson.

Självklart är ni det tänkte jag..jag har ju liksom sett till att gifta mig med karln..men bad henne iaf att precisera sig.

-Jamen..han är ju så go me barnen. (Vi har 2 små kottar.) Byter blöjor o så!!!???

Amen!!! Ärligt talat…reagerar på att en man tar hand om sina barn!!??

Fan, va förbannad ja vart. Såg henne,pappa o mycket annat i ett heeelt annat ljus.

Come to think of it…så brer fan kärringen tom smörgåsar åt karln o sen gnäller över att han inte hjälper till oxå.

Angelica, jag tror att just för att kvinnor idag förävntas välja mellan karriär eller familj gör att vi känner oss så mycket mer pressade. Män har alltid ansetts kunna göra båda sakerna samtidigt eftersom kvinnan fått vara den ansvarigt fostrande.

Nu ligger visserligen pressen på männen att de ska vara mer delaktiga i familjen, men ändå är det inte någon som höjer på ögonbrynen ifall mannen struntar i föräldraledigheten för att en karriärsmöjlighet dök upp och inte heller ges han dåligt samvete av sin omgivning. Skulle en kvinna göra samma sak så skulle hon inte bara känna sin egen ångest (efter att ha fostrats till att omhänderta, som det faktiskt fortfarande görs idag av samhälle, familj och barnomsorg – flickor uppmanas att kommunicera, vara försiktiga och trösta medan pojkar får komma undan med enstaviga svar, knuffar och blåmärken) utan också samhällets och kanske mest släktingarnas pikar och antydningar.

För en kvinna är valet inte alls lika fritt eftersom flickor inte uppfostras att tänka på sin egen vinning i första rummet, utan på alla andras, medan män ofta har betydligt friare tyglar redan från barnsben och upp i vuxen ålder.

Man får inte luras att tro att allt har förändrats bara för att en del män faktiskt självmant tar ansvar för sin familje, arbets och hemsituation. Om något så är kvinnor under mer press än någonsin eftersom deras "roll" inte är självklar längre och för att våga och orka ta karriären först (eller låta den ta en stor del av familjetiden på samma sätt som män traditionellt gjort i århundraden) krävs ett självförtroende som är få kvinnor förunnat – just för att vi fostrats som vi har.

Jag tror att detta är en stor del till att just så många kvinnor drabbas av utbrändhet, förr eller senare hinner tvivlet ikapp och då är det inte många som står pall när varken familj eller samhälle stöttar deras beslut (i verklig mening, artiklar i Femina, Laura och dylika magasin om hur man lyckas på karriärsfronten och bollar en flerbarnsfamilj samtidigt ger nog inte så mycket).

Jag drar mitt strå till stacken genom att låta sambon ta hand om hemmet. Vi har den uppdelningen, jag ska göra karriär och han ska ta hand om hem och barn. Och en sån förebild vill jag vara för mina (våra) barn!

Det här med män inom det militära. Det är ingen som höjer på ögonbrynen när män sticker iväg eftersom det varit så i typ 5000 år. Det har ALLTID varit så, och det hör till människans natur att höja på ögonbrynen när något blir som det inte alltid varit. Att kvinnor gör militärtjänst är relativt nytt, och det är ju inte så konstigt att folk gastar om det, då det alltid gastas om förändringar.

Men självklart håller jag med. Och det påminner mig om ett avsnitt av Oprah, eller var det Dr Phil, som handlade om kvinnor i militären. Det var sååååå snyftigt, det lipades konstant i publiken och kvinnorna som satt i soffan berättade om hur fruktansvärt hjärtekrossande det var att vara ifrån sina små i åtta månader och att de vill skypa varje dag osv. Och alla kvinnorna i publiken skakade på huvudet och kunde verkligen inte förstå hur man kunde göra så.

Och när deras hemmavarande män presenterades så vart det megajubel i publiken – vilka fantastiska karlar! Och så duktiga!

Men de militära kvinnorna vidhöll också att de valt att ha det på det viset eftersom de kände att karriären var viktig och att de egentligen inte gillade när folk tyckte synd om dem. Det var väl det enda i det programmet som jag tyckte var bra. :rolleyes:

Eller förresten, karriären och deras land USA var viktigt för dem. De offrade ju sig för sitt land. USA. Världens bästa land. För det kan man ju gärna lämna hem och barn. Även om man är kvinna.

Jag känner ingen kvinna med barn som folk höjt ögonbrynen mot när de gått tillbaka till jobbet…. Vet inte om det är för att jag är av en annan generation eller om jag bara inte heller bryr mig så jättemycket om vem av föräldrarna som är hemma mest, vem av dom som går först tillbaka till arbetet eller vem som gör mest i hushållet.

Det är olika från familj till familj och visst är jag väl inte så dum i huvet att jag vet hur saker har varit och så, men det är påväg mot en förändring… det tar bara lite tid! Saker och ting kan inte ske över en natt.

Dessutom så är det vanligast att mamman är hemma med barnet i början och under längst tid eftersom att det oftast är hon som matar barnet genom amningen.

Jag har väl blivit bra uppfostrad i en jämställd familj och haft den turen att mina nära vänner har samma uppfattning om det som jag – vilket då har gjort/gör att jag inte "vet min plats" ;-P

jag kan se det som artikeln nämnder hos min mor & hennes generation, men inte i min egen (jag är 75a). jag är medveten om att det säkerligen ser annorlunda ut inom andra kategorier eller i andra landsändar mot där jag växt upp & rör mig, men någon allmän sanning anser jag inte att artikeln är.

Angelica skrev: "Jag känner ingen kvinna med barn som folk höjt ögonbrynen mot när de gått tillbaka till jobbet…."

Nej inte om det är ett vanligt jobb – men ponera att det handlar om ett jobb där man inte är hemma på 4-8 månader om året. Att jobbet dessutom praktiskt taget innebär att man är yrkesmördare och befinner sig på andra sidan jordklotet bland galna talibaner. Då är det nog inte lika självklart längre.

Ingen ifrågasätter överhuvudtaget hur män känslomässigt klarar av att lämna sina familjer på grund av jobb, oavsett om det är inom det militära eller andra jobb som kräver mycket resor. Familjen ska alltid vara det viktigaste för den vårdande och uppoffrande kvinnan, medan den tuffe mannen faktiskt har viktigare saker att tänka på.

Och detta mönster förs vidare, generation efter generation…

Sandra

Ja du… då bör man, som Tessan skrev, byta jobb kanske. Dessutom så är det väldigt ovanligt med nyblivna mammor som arbetar som yrkesmördare! haha

Och det var inte det som debatten handlade om… Men LD! Det vore väl något at skriva om? Yrken som är bra vs dåliga för föräldrar…

Angelica, du svarde på mitt "skitsnack" med följande ord: "Om du gifter dig med en man som arbetar inom det militära så får du oftast räkna med att han får utomlands i tjänsten." Sedan svarade på Sandras inlägg med detta: "Ja du… då bör man, som Tessan skrev, byta jobb kanske. Dessutom så är det väldigt ovanligt med nyblivna mammor som arbetar som yrkesmördare! haha"

Har jag helt fel när jag tolkar detta som att du tycker att det är kvinnors ansvar att vårda och ta hand om barnen och hemmet, medan männens jobb är det viktigaste? Att kvinnor med "farliga" yrken bör byta jobb när de blir föräldrar, medan män kan fortsätta köra sitt race?

Jag tycker att du just nu ger signaler om precis det fenomen som LD skriver om i detta inlägg. Förklara gärna vidare hur du resonerar om jag har missuppfattat dig.

Tessan & Angelica: Jo, det kan man tycka. Jag hade definitivt bytt jobb om det var jag som var militär. Men det är ju ändå upp till var och en, och vad säger att man just som mamma borde byta jobb och varför hävdar man sällan samma sak om när män blir pappor? Borde det inte vara önskvärt att även de byter jobb i så fall? Tycker Angelica mottalar sig själv lite. Först ska man gilla läget för att man har valt en man som är militär, men hade det vart kvinnan som var militär så borde hon bytt yrke….hmmm…

Jag tycker på sätt och vis att det här med att vara jämställd och genus handlar lite om att man ska få chansen att välja hur man vill göra. Vill man som kvinna/flicka ha en massa rosa kläder, klänningar och kjolar så ska det vara för att man själv vill och inte för att det ses som att man måste ha det.

Vilket i sin tur innebär att om en kille som min son nu till exempel älskar rosa och lila, han är sju år gammal och ville ha en lila tröja från tjejavdelningen som såg rätt så flickig ut. Jag köpte den åt han och han använder den tills den är smutsig och så fort den är torr från tvätten så tar han på sig den igen. Han älskar den. Ska han inte då få ha den på sig?

Jag tycker att det handlar om val, inte bara kläder utan även arbete och sätt att leva på. Vill man vara hemma med sina barn tills de börjar i skolan och då ta hand om tvätt, disk och annat så ska man kunna få göra det men ingen ska behöva höja på ögonbrynen ifall pappan vill göra så för att mamman hellre jobbar. Min faster var hemma tills hennes snitt hade läkt med sin sista och sen tog pappan hela ledigheten med sin son.

Valmöjligheten tycker jag är superviktig och just det faktum att ingen ska känna sig förtryckt, varken kvinnor eller män. Alla måste få känna att man är lika mycket värd.

Många säger det att låt flickor vara flickor och pojkar vara pojkar, men vad är det egentligen som definierar pojkar och flickor förutom snopp, bröst och snippa (vi säger snorpa här hemma..)? Är det dockor, rosa, blått, bilar? Är det personlighet, personliga egenskaper som sött, gulligt, tufft och ballt? Måste barnen stöpas in i mallar för att man ska kunna säga vad det är för ett barn?

En kompis dotter som är stentuff, självständig, älskar Blixten McQueen och bilar i allmänhet är hon ingen riktig flicka för det? Är hon konstig för det? Får hon inte vara den hon vill vara för att hon inte föddes med en snopp?

Valmöjlighet tycker jag som sagt är viktigast. Våra små måste få växa upp och få vara de som de själva vill vara inget som vi tvingar de att vara.

sandra

jag tycker inte man som pappa ska ha ett jobb där man är borta flera veckor i streck heller. ingen småbarnsförälder bör ha ett sådant jobb. inte om man vill ha en fin & nära relation till sin familj, iaf.

Säger väl verkligen inte emot mig själv!

Om jag som kvinna gifter mig med en militär så bör jag väl veta om hur läget ser ut med hans arbete och utlandstjänster – och då anser jag att man får "gilla läget" även om man skaffar barn.

Om jag som kvinna skaffar barn så ska jag självklart fortsätta jobba, även med ett "farligt" yrke som militär och inte förväntas vara hemma för resten av livet. MEN att arbeta som yrkesmördare som Sandra skrev om, anser jag inte riktigt vara ett bra yrke för en förälder över huvudtaget. Varesig man är mamma eller pappa.

Men snälla Angelica.

Vi kallar våra gubbar lite charmigt för yrkesmördare eftersom de är just militärer. Det är ju inte frälsningsarmén vi pratar om här utan riktiga vapen och riktiga människor som befinenr sig i krig. Det är liksom en del av jobbet att besvara eld. De får betalt för att eventuellt döda andra mäniskor. Naturligtvis menade jag inte yrkesmördare som i Gudfadern. Trodde det var väldigt uppenbart…

:rolleyes:

Nä jag förstod nästan att du inte är så mottaglig för skoj och ironi. Men försök istället förklara för mig hur du menade att man ska gilla läget om mannen reser mycket i jobbet. Ska mannen också gilla läget om det är kvinnan som reser mycket i jobbet? Tror du på allvar att det generellt ses på samma sätt? Det är i alla fall inte det jag har sett i min omgivning. Så fort en mamma ska iväg så börjar det tisslas och tasslas medan ingen säger något om pappan gör samma sak. Det beror uteslutande på att man förväntar sig att kvinnor bara ska leva och andas för sin familj, vara omhändertagnade och självuppoffrande. Är hon inte det så är något fel.

Min mamma eller pappa har aldrig uppfostrat mig till att vara en som "tar hand om allt" – jag är sådan av egen natur och har inte blivit påverkad av någon. Är äldst i min syskonskara så jag har alltid viljat att ta hand om mina syskon och nu har jag en son som både jag och min sambo tar hand om – detsamma gäller alla sysslor i hemmet. Det delar vi på. Han arbetar och jag studerar på universitet och det är inget konstigt med det.

Tycker det är gammaldags om man nu idag uppfostrar flickor att vara hemmafruar och att deras plats enbart ska vara i hemmet, samt att mannens karriär går före kvinnans – löjligt.

Och: eran diskussion om militärer och att dom borde byta arbete när dom skaffar familj?! Varför?! Är det inte så att man arbetar (förhoppningsvis) med det man trivs med och när man väl inleder ett förhållande med ex. en militär VET man om att han ev. måste sticka iväg någonstans en längre tid.

Min sambo arbetar veckorna på annan ort och det har jag vetat långt innan vi skaffade barn och jag skulle aldrig för nåt i världen be honom byta jobb för att han ska vara hemma med mig.

Eva: Det handlar inte om militärer bör byta yrke eller inte. Som sagt, jag tycker inte att det är det ultimata yrket eftersom man förlorar mycekt tid från barnen men det finns ju värre saker. Som att vara arbetslös tex. Däremot frågasätter jag attityden och om man hade sett saken på samma sätt om det var mamman som var den som dog iväg flera månader om året. Det jag menar är att det är skillnad på om en pappa är borta än om mamman är det eftersom man förväntar sig att det är kvinnan som ska vara hemma.

Eva, det som fungerar alldeles utmärkt i en familj orsakar sorg och separationer i en annan. Vi är alla olika och har olika behov. Så länge alla inblandade är nöjda och ingen mår dåligt så är det ju bara bra.

Men handen på hjärtat, hur hade reaktionerna från omgivningen, släkten, vännerna, familjen varit om det istället hade varit du som vore borta under veckorna?

Jag har sett ett oändligt antal exempel på kvinnor som byter jobb, går ned i arbetstid och till och med väljer att säga upp sig för att de känner att barnen kommer i kläm eller att de inte hinner tillbringa nog med tid med sina familjer. Men jag har endast hört talas om en enda man i min bekantskapskrets' bekantskapskrets som valt att sadla om på grund av att han satte sina barns välmående först och inte ville vara borta från sin familj.

Självklart finns det fler undantag från regeln, men ingen kan väl ändå förneka hur den gängse uppfattningen om vem som (ska) gör(a) vad är?

Sandra: ja, självklart kan jag hålla med dig om att man förlorar mycket tid från sina barn med det yrkesvalet, det kan jag absolut inte diskutera emot dig om. Och arbetslös har jag varit en längre tid tills jag fick tummen ur (!) och sökte in på högskola.

Kanske är det även så att kvinnan förväntas vara hemma, det har jag fått erfara av en s.k närstående (inte nu för att jag varit bortrest en längre tid men på sättet hon talar till mig om hur det ska vara). Jag, för det första skulle inte kunna lämna min son en lång tid och för det andra skulle jag ändå skita i vad alla tyckte och tänkte om mig. Pengar behöver man alltid (det är inte så billigt att leva idag). Och skulle det nu vara så, så är det bara för min omgivning att gilla läget, precis lika lätt att gilla läget när min sambo är iväg och arbetar.

Kanske konstigt formulerat det här.

Anki: alla är vi olika, det håller jag helt klart med om och ingen kan förväntas tycka likadant som en annan.

Och med handen på hjärtat skulle inte mina vänner, min egen familj (mamma, pappa, syrran och brorsan) höja på ögonbrynen – dom vet att jag gör det som är bäst för mig och min son men om du läser mitt svar till Sandra ser du att jag inte skulle kunna lämna min son på det sättet. Men däremot, från andra håll skulle det höjas ordentligt på ögonbrynen men det beror nog inte på att jag skulle göra det jag gör – utan i ärlighetens namn är det för att dom aldrig riktigt tyckt om mig. Och allt jag gjort alltid setts som ett stort fel så där har jag svårt att svara.

Nej jag håller fortfarande inte med. Känner inte heller att den generella uppfattningen är att kvinnans plats är i hemmet. ELLER att det är mer ok för en pappa att arbeta borta från hemmet i veckor/månader, än för en kvinna.

Men som jag skrev tidigare och som även Eva pekar på – Vet du innan, du blir tillsammans med, flyttar ihop med, gifter dig med och sen skaffar barn med, att din man/kvinna har ett sådant arbete som kräver jobb på annan ort/utomlands så kan du inte komma och klaga senare på att det är du som "måste" ta hand om hushållet när mannnen/kvinnan är borta!

Angelica: I så fall har vi upplevt världen totalt olika för det tog inte ens fem minuter innan min telefon ringde och en kompis skulle skvallra direkt att en annan kompis minsann tänkte åka till Egypten i tre veckor fast att hon hade barn som var nio månder gammal. Att hennes egna man precis vart i USA för att besöka sina gamla klasskamrater i en månad och lämnat henne med barnen var ju inte alls samma sak. Jag tycker jag ser denna attityd väldigt, väldigt tydligt.

ja tydligen har vi upplevt saker och ting olika… Så länge din vän slutat amma sitt barnn så tycker jag väl att hon får åka på semester om hon vill det. Hennes karl hade ju semester först och nu får han vara pappaledig ett tag, om jag uppfattat det rätt…(??)

Men tycker inte en semesterresa riktigt går att jämföra med ett arbete som man går tillbaka till.

Tack, jag uppskattar din kommentar väldigt mycket och det var bra kritik, jag ska ta åt mig av den.

Dock måste jag påminna dig att jag har haft min blogg i ca 2 dagar och ännu har jag inte hunnit med det "roliga" än . Jag har "been there done that" när det gäller att blogga om man säger så, genom att vara rolig, provocerande, ej mig själv.

Men med DENNA bloggen vill jag lägga ut mitt hjärta där och inte några fåniga roliga kommentarer eller personer jag ser på stan. Så är det bara

Sedan väljer man själv om man hellre tycker om att läsa något random skämt, än att läsa det jag verkligen har på hjärtat.

Men återigen, tack! 🙂

det värsta är att vi ju genom den uppfostran påverkar flickors VILJA. Det är ju inte så att alla tjejer automatiskt tänker "åh vad jag hatar att passa upp på andra, jag önskar att jag slapp det", utan tvärtom blir vi glada av att vara till lags, och VILL det. Så klart! alla vill ju duga, och leva upp till förväntningarna. Jag kommer på mig själv med det HELA TIDEN. det gör det hela betydligt svårare att lösa… könsmaktsordningen finns på alla plan.

Hej!

Jag tillhör en av dina "tysta" läsare, mycket för att jag inte är så värst bra på att uttrycka mig bra i text. Däremot tycker jag om att läsa det du skriver, även om jag inte alltid håller med dig. Du är avundansvärt duktig på att uttrycka dig!

Nu är det så att jag "ramlat" över en blogg som får mig att känna kräksmak i munnen, men jag kan varken förmå mig att analysera den eller ens kommentera den för att komma underfund med om den är på riktigt eller det bara är någon som vill ställa till rabalder?

Mannen som skriver bloggen säger sig vara pedofil och stå för det, han skriver ingående och väldigt målande om hur han lever ut sin "läggning"…vet inte om du känner till det här och isf vad du anser om det?

(kan verka konstigt att jag frågar dig, men det är just för att du brukar på ett jäkligt bra sätt sätta dig in i saker och förmedla fakta..)

Ja precis, det var den jag tänkte på. Förstår och respekterar att du inte vill ta upp det. Försöker bara själv greppa efter halmstrån att det kanske kanske inte är på riktigt.. men den bubblan kan man kanske inte leva i.. :-s

Jag läste en bra bok som heter Tusen gånger starkare. Den tar upp så mycket om allt det här, att kvinnor ska hålla sig i bakgrunden m.m.

Jag blir så förbannad när jag läser den, och kan känna igen mig i så mycket.

Ett tips!

Eva, betänk för en stund vad anledningen kan vara att just du aldrig skulle kunna tänka dig att lämna din son under veckorna på samma sätt som din man gör och varför det känns ok för honom?

Att det känns jämställt innebär inte alltid att det är jämställt och att man tror att man väljer att vara den som ömmar mest/tar övervägande delen av föräldradelen innebär inte att man inte fostrats av samhället att just välja denna roll. Våra "känsroller" är djupt inpräntade och indoktrinerade i våra sinnen och jag kan (tyvärr) i princip svära på att det inte finns en kvinna av vår generation (för jag tror vi alla tillhör samma såvida vi inte har några 50-60-åringar i tråden) som inte undermedvetet har press på sig att uppfylla vissa krav som kvinna och mamma (och NEJ jag talar inte om att stanna hemma och sköta hemmet á la 50-tal).

Oj, vilken diskussion det förs mellan några av er! Kul att läsa. Här sitter en till som kommer leva sitt liv med en man som "jobbar borta". Han är om några år utbildad till sjöbefäl. Kan då iofs välja ganska friskt hur han vill jobba, men hemmavid kommer det inte att vara. Tänka sig, jag är helt tillfreds med den tanken. Däremot förvånas många, många i omgivningen av att jag kan vara så tillfreds med det. Och de förvånas över hans yrkesval. Detta handlar inte om släkten, utan bekantskapen runt oss, vänner och bekanta.

Jag kan inte se honom i något annat yrke. Han är en äkta sjöman 😉 . Jag har ofta tänkt att mitt yrke kommer ses som så "normalt" och "vanligt", men det skiter jag i. För hur jag än analyserar, så kommer jag fram till att det är vad jag vill. Hade jag velat bli sjöman, eller ja, sjökvinna, så hade jag blivit det. Men nu blir det inte så. Jag kommer vara den som är hemma och tar hand om hem och ev. barn under den period han är borta. När han väl är hemma, ja då kommer givetvis situationen att se annorlunda ut 😎 .

Så, även om det kan ses som typisk kvinnofälla, tänker jag inte om situationen på det sättet. Han gör ju något han gillar. Jag skulle aldrig kräva någor annat av honom, det vore ju befängt. Och jag vet vad jag ger mig in på. Så, japp, jag håller med Angelica: "Vet du innan, du blir tillsammans med, flyttar ihop med, gifter dig med och sen skaffar barn med, att din man/kvinna har ett sådant arbete som kräver jobb på annan ort/utomlands så kan du inte komma och klaga senare på att det är du som "måste" ta hand om hushållet när mannnen/kvinnan är borta!"

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *