Kategorier
feminism & genus

"Kvinnor behöver bli bättre på att våga tro och satsa på sina drömmar och sin kapacitet."

Jag känner mig så himla gammal. Åren har liksom bara flygit förbi och jag grämer mig över att jag inte tagit tillvara på tiden för tänk var jag hade varit om jag gjort det. Då. Och jag VET att jag kommer tänka precis likadant om tio år. Eller om bara fem. Jag kommer tänka på allt jag borde ha gjort nu och gräma mig över att jag bara lät tiden gå. Jag vill ju måla, självförverkliga mig själv, skapa, gå i skolan, studera på högre nivåer och bilda mig. Men JAG ÄR FÖR GAMMAL, DET ÄR FÖR SENT. Ingen idé att försöka. Jag är för dum, för trög, för sen. Typ. 

 
Egentligen vet jag att det inte är så men jag känner så. 
 
För fyra år sen hade jag inte en endaste liten ambition. (men man kan ju vara lycklig ändå hahahahahaha *hysteriskt skratt*) Jag hade förlikat mig med tanken på att jag skulle jobba på lågavlönade, själadödande jobb. (Om jag hade turen att ens FÅ ett jobb) Jag hade förlikat mig med tanken på att jag egentligen bara är en outbildad och ganska halvdum loser och att det bästa jag kanske kan nå är att typ gifta mig med nån som har pengar (Amen ni hör ju HAHAHAHAHAHAHA) (Till mitt försvar så hade Oskar inga pengar alls när vi gifte oss.) men fy fan för det. Fy fan.
 
Inte så mycket för att man hamnar i beroendeposition (även om det är jävligt illa, alla kvinnor behöver ett fuck you-kapital)  för jag stannar aldrig för alla pengar i världen och vi lever i sverige och jag klarar mig ALLTID men kanske mest för att ens eget människovärde och känsla av åstadkommande bara fullkomligen ÄTS UPP i skuggan av den andre.
 
Vem är jag? Vad är jag värd? Var får jag finnas om jag bara finns för honom eller för barnen? Men jag hade förlikat mig med det. Förlikat mig med att jag slösat bort livet på trams och försatt mig i en situation som kändes omöjlig. (nu vet jag att det inte är omöjligt att plugga osv, men jag har t.o.m tramsat så pass att jag inte längre har rätt till studiestöd och då KÄNNS det så långt borta) 
 
Så blev jag morsa. Och hade all tid i världen helt plötsligt. Med en unge vid patten började jag blogga. Och det gick bra. Så pass bra att jag tjänar en massa pengar på det. (nåja, men snart!) Så pass bra att jag får andra erbjudanden (som jag givetvis är livrädd för, för jag kan ju ingenting) och så pass bra att ljuset i tunneln äntligen uppenbarar sig. Kan jag bli nåt? HALLELUJA ett uppvaknande. Vid 35 bast. För gammal. För gammal för att överhuvudtaget göra eller bli eller vara nåt annat. 
 
Fast kanske inte? 
 
Cissi Wallin har startat upp sin blogg igen. Den här gången en nischad blogg om karriär, jobb och hur man egentligen, konkret, vågar satsa på sina drömmar. Bokmärk den. 
 
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

22 svar på ”"Kvinnor behöver bli bättre på att våga tro och satsa på sina drömmar och sin kapacitet."”

Jag har också varit precis där du beskriver. Känslan av att ha slösat bort så jäkla mycket tid & känslan av att alla tåg har gått och man står kvar vid stationen utan att ha en aning om vart man ska ta vägen. Vissa saker blir man för gammal för, vissa chanser har man slarvat bort. Så är det. Men det FINNS alltid andra vägar att gå, nya möjligheter, fler tåg. Det gäller "bara" att sluta gräma sig över det man missat & fundera mer över vad som är möjligt just nu. Jag som misslyckats, slarvat bort & fuckat upp nästan ALLT startade eget företag för några år sedan (fyller snart 40) trots att INGEN trodde på mig eller stöttade. Och det fungerade! Det är inget imperium, men något jag kan försörja mig på & något som är helt mitt eget.

Äldre blir man oavsett vad man gör eller inte gör. Det brukar jag försöka tänka när "Jag är för gammal, det är ingen idé" ramlar över mig titt som tätt.

Jag tänker också sådär ibland. Och jag är 26 och har snart en magistersexamen i teoretisk fysik. Varför tog jag inte ett mellanår? Borde jag ha valt ett annat ämne? Varför har jag inte satsat mer på mina sommarjobb? Varför gjorde jag så dumma val under mina första studieår? Varför har jag inte sparat pengar? Och så det där typiska: kan jag verkligen? Kan jag bli nåt?

Är 26år, läst ett o ett halvt år på universitet fastän jag kände mig för gammal när jag började, blir föräldraledig nu o har nästan panik över att tiden åkra går. Men någonstans måste man ju stanna upp o njuta också. Känna att livet är underbart. Inte bara prestera!

Men det är lätt att känna sig gammal. Men nog känner jag att mina erfarenheter är guld värda när man pluggar. Det är många som kommer direkt från gymnasiet o jag tror inte att det är en fördel för dem.

Men va fan, finns många, mycket äldre människor än dig som börjat plugga, eller startat eget, osv. Det är förresten bättre att börja plugga senare, mindre chans att en börjar på någon utbildning som inte passar en. Jag började på universitet när jag fyllt 29 och jag var absolut inte äldst i klassen. 35 är ingen ålder! 🙂

Åh, jag är där nu. 30 år, kass utbilning, kass arbetslivserfarenhet, arbetslös, värdelös. Ja, jag känner mig faktiskt värdelös. Jag har inga större ambitioner om jobb, jag vill bara trivas och skiter i karriär. Men det känns som om jag har tur om jag lyckas få ett skitjobb ens, för jag är så jävla värdelös. Jag vill också ha barn. Men min nuvarande, nej, han bryr sig inte om barn. Han är jättefin, men det känns inte rätt heller. Men åh jag känner mig för gammal för så mycket. För gammal för att plugga om och plugga rätt. För gammal för att lyckas få in foten på ett jobb jag kan trivas på eftersom jag inte har någon bra utbildning (men en jävla massa poäng till ingen nytta), för gammal för att bryta upp mitt liv som jag inte trivs i och börja om. Jag vet att jag inte är för gammal egentligen. Men mitt liv gör mig så jävla deppig.

Det här träffade mig i hjärtat. Aj. Så här har jag känt, och känner stundtals fortfarande.

I flera år drog jag runt med en ryggsäck, så fort jag började trivas drog jag. Så fort någon började tycka om mig drog jag. Oj så många ställen det blev på bara några år och alla tyckte det var så häftigt. Jag med, som samtidigt när jag var ensam åt och spydde och försökte glömma ångesten och det där som hände när jag var sexton och firade sommarlov. Sen slutade livet på en trottoar i Kensington och ett nytt började. Ett där jag stannar, och drömmer och vågar. Ofta ofta har jag känt just det: att jag är för gammal, att jag är för sent ute. Jag är ju efter alla i min egen ålder, panik panik.

Men mestadels av tiden känner jag mig bara glad och rofylld. För jag överlevde. Man kan egentligen aldrig kan bli för gammal för att våga börja leva. Så länge man andas liksom.

Det är därför som man ska ha en utbilding!!Ett av de klokaste råden jag har fått från mina föräldrar. Även om det var extremt tjatigt ibland. Min mamma är ett levande bevis på att utbildning är livsviktigt. Hon kunde lämna ett destruktivt förhållande just för att hon kunde försörja sig själv (och mig) och för att hon VÅGADE. Så ja, jag kommer att tjata på mina barn.

Men 35 – då har du ju åldersmässigt rätt till studiemedel.

Man får lån till 45 och bidrag till 54 års ålder.

Eller menade du att du tagit ut allt studiestöd du är berättigad till?

//J

Svar:
jag har tagit ut allt redan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Hallå, här är en till!!

Jag försökte inbilla mig att jag ändå var nöjd med mitt liv innan, hade förlikat mig med ide´n att jag var lite korkad och inte hade läshuvud etc, plus massa "tramsande" och destruktivt leverne men så fick jag vid 33 års ålder barn och kom på under mammaledigheten att jag inte alls ville stanna kvar i den arbets och utbildningssituationen jag befann mig i så jag började plugga komvux och bevisade för mig själv att jag kunde.

visst, kanske inte kommer bli hjärnkirurg eller astronaut men jag vet att jag kommer kunna skaffa mig en utbildning på höskolenivå om jag bara vill.

och det vill jag. har satt upp målet att jag skall vara klar innan 40 och visst fan känner jag mig gammal och efter och allt det där, men alla lever inte livet enligt mall 1A utan tar omvägar. men med tanke på att vi skall arbeta ganska länge till kommer jag nog få arbeta, liksom.

Svar:
heja! sånt här är peppigt att läsa!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner igen mig Så mycket i detta inlägg.

Jag har fuckat upp. Jag är en loser.

Och jag är för gammal och för skuldsatt så jag har svårt att utbilda mig. Får inte studeielån osv. Och jag har ströjobbat här och där på skitställen för löner lägre än försörjningsstöd.

Och jag har fortfarande svårt att tro att det blir något annat av mig än en lågavlönat skitjobbs-mamma vars underbara dotter får växa upp i en kass hyreslägenhet.

Men jag hoppas, och jag försöker. Drömmer.

Och planerar…

För hennes skull ska jag ta mig i kragen och fixa det.

Jag skrev nyss ett långt inlägg, men lyckades på något sätt trycka bort det. Jag ska iallafall försöka återskapa en del av det.

Att du inte duger till, inte kan, inte borde, inte är värd det. De flesta har nog känt så här någon gång, antagligen många gånger. Iallafall om du är en kvinna. Att ditt liv och vilja och drömmar inte spelar någon roll, och även om de gjorde det så skulle det ändå inte funka. Jag har många gånger känt för att bara ge upp och gå igenom mitt liv i ett grådis, se mitt liv genom en tv-skärm, då att verkligen leva, på riktigt, inte är värt ansträngningen. Jag några gånger till och med sagt till mig själv att nu får det vara, jag skiter i det. Inte så att jag tänkt ta mitt liv, utan att jag skiter i att ta reda på mitt liv, mina drömmar, min vilja, tänkt att det är bättre, enklare att inte synas. För om jag skulle vilja det skulle det säkert inte funka ändå. Och jag är ändå bara 15.

Men det har inte funkat. Varje gång har något skrikit inom mig. Kämpat sig upp och fram, och nu, år och månader senare, så har jag bestämt mig. Bestämt mig på riktigt, det finns ingen återvändo. Jag vägrar att inte vara både huvudroll, manusförfattare och regissör till mitt eget liv. Första steget är att bestämma sig. Sen finns det ingen återvändo. Även då jag är som mest nere, så ser jag ljuset. Jag vet att det ledsna, det arga, skrikandet, gråtandet, är en del av vägen och att jag kommer att komma fram. Jag är på vägen, jag har bestämt mig, men på just den här etappen av vägen gör jag upp med mitt förflutna och låter alla undertryckta känslor komma fram. Och det känns underbart. Jag finns, jag känner , jag syns, jag är värd något, jag är en människa. Så snälla alla människor där ute, oavsett ålder och erfarenhet. Allt ni behöver göra är att bestämma er. NU kan ni bestämma er för att blicka in i framtiden och göra vad ni vill med den, för om du har bestämt dig så hittar du medlen. Och om du inte bestämde dig för att göra vad du ville med ditt liv nyss, så kan du alltid göra det NU. Eller NU. För nyss är redan i det förflutna. Det är alltid framtiden vi är på väg emot, eller hur? Du måste bara bestämma om det ska vara dikterad av dig eller någon annan.

Kärlek & Respekt

Och fortsätt rocka LD!

Alltså, det är ju ingenting. Min farmor började plugga engelska och massa saker på högskola när hon blev pensionerad. Det är aldrig försent.

Dessutom blir jag konfunderad gällande att du inte kan få studiestöd då CSN har en gräns på typ 55 år om jag inte minns helt fel. Om det är så att du haft strul med CSN tidigare så har massa regler ändrats de senaste åren och jag rekommenderar att maila dem och se. Flera vänner till mig har fått CSN igen trots att de inte tagit de poäng osv. som de skulle efter att ha skrivit till dem.

Svar:
gud vad det är inspirerande med gamla som aldrig låter åldern vara ett hinder. att jag inte får studiestöd beror på att jag redan tagit ut allt jag är berättigad till.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Cissi Wallin är inget bra exempel, hon mobbar andra tjejer på sin arbetsplats och är en diva som beter sig som ett svin.

Man kan alltid förändra sitt liv och göra det man vill göra, gör man det inte så är man antingen rädd eller lat eller bara ovillig.

Svar:
Det där låter VERKLIGEN INTE som den Cissi jag känner, men jag har bett Cissi svara dig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Stoppa mobbning: hej! Detta är inte en bild jag har av mig själv, och så vitt jag vet inte personer i min närhet heller. Visst, jag är envis, ganska krävande emellanåt och kan absolut vara opedagogisk och bete mig illa, som de flesta då och då. Men kan med handen på hjärtat säga att jag aldrig medvetet mobbat någon eller betett mig svinigt. Jag är väldigt allergisk mot all form av orättvisa och mobbning, och är noga med att lösa konflikter som kommer upp (för det händer, inom alla världar;) med de berörda så snabbt som bara går.

Sen är det ju ingen hemlighet att alla offentliga personer dras med falska rykten om att man skulle vara både det ena och det andra. Det är något man tyvärr får lära sig leva med, antar att avundsjuka är en faktor. Men det man kan göra är att bemöta och förklara hur man ser på saker, precis som jag gjort nu. Och alltid vara den s.k "stora människan" och kunna inse när man faktiskt sårat någon och be om ursäkt. Det tror jag vi alla kan bli bättre på.

Kram.

Tack för ditt svar, det förändrar inte min bild tyvärr då jag fått ta del av andra saker.

Svar:
du ska inte tro så mycket vad du hör. När man kommer med sådana allvarliga anklagelser så bör man ha nåt på fötterna.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Stoppa mobbning: Det är ju tråkigt att höra. Men eftersom jag i stort sett inte jobbar med några kvinnor (tyvärr, på Radio1 är vi ytterst få och de jag har kontakt med där har jag väldigt bra relation till) så kan jag faktiskt inte relatera så bra till dina lösa, relativt vaga påståenden. Jag kan bara hoppas att de du pratar med vågar framföra sin kritik till mig så vi, om det du säger stämmer, kan lösa ev problem. Kram.

Man är aldrig för gammal! Min mamma fick mig när hon var 20, sen två barn till. Jobbade som dagmamma för att kunna finnas till hands när vi var små(pappa jobbade deltid av samma anledning). Hon hade innan dess inte ens gått gymnasiet. När min lillasyster var 12 så började hon läsa på Komvux o sen vidare på högskola. 45 år gammal tog hon sin gymasielärarexamen! Så som sagt, det är inte försent.

O nu frågar jag inte för att låta fräck, men hade ni kanske inte kunnat leva på din mans lön om du pluggat? Så hade du haft en chans att göra det du drömmer även utan studiestöd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *