Kategorier
diskussion & debatt feminism & genus

Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden

För att förtydliga ytterligare, för er som kanske inte pallat läsa igenom alla kommentarer, så vill jag klargöra att jag långsiktigt är för en delad och individualiserad föräldrapenning men jag är övertygad om att det krävs många omfattande åtgärder INNAN detta är en realistisk möjlighet. Så just nu, i dagsläget? Nej. Inte så länge kvinnors löner är lägre, deras positioner på arbetsmarknaden är osäkra, deras insatser bedöms som sämre. Osv osv.

Man kan såklart argumentera att detta skulle förändras om män tog mer ansvar hemma men dels så tror jag faktiskt inte att det är så enkelt alls eftersom att många faktorer spelar in och ansvaret över hem och barn bara är en av dessa. Men framförallt så tror jag att även om det vore så, så är det fortfarande något som kommer ta mycket tid och under den tiden så kommer kvinnorna och familjerna i kläm.  Det handlar ju om ett omfattande samhällsproblem där kvinnors insatser värderas mindre, där vi diskrimineras och där män som är föräldralediga till skillnad från oss ses som resurser istället för belastningar och lösningen är åtgärder från flera håll samtidigt.

Som om föräldraledigheten är det enda som gör att vi inte lever i ett helt jämlikt samhälle. Som om typiskt kvinnliga yrken automatiskt kommer att ge högre lön bara för att vi delar föräldraledigheten lika.

– Lena

Förändring sker inte över en dag ens när vi lagstiftar. Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden. Det kanske inte ens sker över en generation. Är det rimligt svinn? Kanske. Men jag tycker inte det.

 föräldraskap 3

Men jag tycker inte heller vi ska nöja oss, finna oss i att pappor skiter i ansvaret och kapitulera inför situationen. Inte som grupp alltså. Individer gör vad de kan för att överleva och klara sin vardag och att skuldbelägga skapar inte heller nån förändring utan är bara elakt och onödigt.

Jag lobbar ju liksom inte för att vi ska göra som vi alltid har gjort, tvärtom anser jag att vi ska sträva efter lika ansvar men jag ogillar kravet att just kvinnor, ofta enskilda sådana, som ska bära kampen framåt oavsett vilka uppoffringar som krävs i ett samhälle som motarbetar jämlikhet från flera håll samtidigt. Och jag tror inte heller jämställdhet eller genusmedvetenhet står och faller med 18 månaders ledighet. Hoppas jag i alla fall. Det finns så många olika sätt att göra det på.

föräldraskap 2

Vill avsluta morgonens tankar med en riktigt bra kommentar från tidigare diskussion:

”Föräldraförsäkringen omnämns i debatten som vore den en naturlag, något orubbligt och bestämt. Men hela vårt ekonomiska system, inklusive socialförsäkringsrätten, är ett system skapat av en civilisation som präglas av patriarkala strukturer.

Föräldraförsäkringen är utformad så att den som är hemmaförälder missgynnas ekonomiskt i förhållande till den som arbetar. Då blir det enda sättet att leva jämställt att dela exakt lika, gör man inte det så lever man inte faktiskt (ekonomiskt) jämställt. Men även om man delar exakt lika är tyvärr chanserna att man är ekonomiskt jämställda små eftersom män oftast har bättre löner i alla fall.

Dessutom missgynnas kvinnan på andra sätt än ekonomiskt. Alla anledningar du räknat upp som motiv till varför ni inte delar lika är sätt du som kvinna missgynnas av att dela. Tanken att det finns ett stort värde i sen förskolestart (eller att välja bort förskola) är ”kvinnliga värderingar”. Att vilja vara med sina barn, att prioritera amning, närhet, o.s.v. är kvinnliga värderingar som måste väljas bort till förmån för jämställdheten om man delar lika. Det hör ni ju själva, det går inte ihop.

”Dela lika på föräldraledigheten så blir ni jämställda” är som att säga ”ha inte så kort kjol på dig så slipper du bli våldtagen”. Men hur kan kvinnor och män bli jämställda genom att kvinnorna anpassar sig efter den patriarkala strukturen?

Ett system där kvinnan (eller mannen, men det är ju oftast kvinnan) utesluts från samhället under en lång period bara för att hon fått barn är inte bra. Vår föräldraförsäkring är bekväm, det är mysigt att vara hemma med sina barn, men den fyller inte sin funktion som skyddsnät. Den isolerar kvinnan och dessutom skapar den ett barnovänligt samhälle där man anser att barn hör hemma i miljöer där bara barn och ev. hemmavarande föräldrar vistas, inte bland vuxna.

Jag skulle vilja se en föräldraförsäkring som innebar ökade möjligheter för föräldrar att klara av att arbeta och ha barn på samma gång, alltså på riktigt tar hänsyn till kvinnor och kvinnors liv.”

– Carolinalin

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

90 svar på ”Kvinnor kommer inte magiskt bli mer attraktiva på arbetsmarknaden eller få bättre betalt för att pappor börjar ta halva tiden”

Om nånting ska förändras på både arbetsmarknaden och i föräldralivet så måste både män och kvinnor ändra sitt beteende och gå utanför sin comfortzon, det kostar ju så klart på ett personligt plan, men all förändring kostar på något sätt. Om alla skulle resonera som du så skulle absolut ingenting hända. Mammor skulle fortsätta ta ut merparten av fl och pappor skulle fortsätta jobb o karriär. Jag tror alla måste se till sig själv och tänka ”vad kan jag göra för att bidra till förändringar i stort” och inte bara se snävt på sin egen lilla värld. Man kan se det som man ser på miljöfrågor t.ex. Alla kan bidra med sopsortering i det lilla och vara miljömedveten i vardagen, det är små men ack så viktiga steg. Den som tänker att det jag gör spelar ingen roll i det stora hela har missförstått meningen med solidaritet och medvetenhet med samhället, dvs vi alla, i stort.

Nej, inte magiskt men även om det är långt ifrån perfekt idag så har attityderna förändras väldigt mycket de senast 50 åren till fäder och deras delaktighet i barnuppfostran. Bara om man kollar de senaste 30 åren så sågs inte min pappa som någon extremt dålig far trots att hans engagemang i mig bortom att dra in pengar till mat och kanske skjutsa mig någon gång var minimalt. Idag hade han snarast varit chockerande oengagerad i de flestas ögon. Min man och jag är långtifrån något perfekt jämställt par men skillnaden är milsvid. Min man har varit delaktig i vårt barns liv från start och bytte tex de flesta blöjorna första året. Vi var hemma tillsammans pga arbetslöshet så vår delningsstatistik är inte bra men han har alltid varit en stor del i min dotters liv. Jag kan lita på att han kan allt utom amning och det är något som är viktigt för mig så det är inget jag tänker avstå för att ha milimeterrättvisa.
Jag är själv för att idag eller i morgon införa en tredelad familjeförsäkring men jag inte för att införa helt delad sådan just nu. Med en tredelad lösning så skulle vi ha tid och möjlighet att få samhället mer vant med hemmavarande pappor men ändå ge viss flexibilitet som många familjer uppskattar.
I vår familj så tjänar jag mer än mannen både när han är arbetslös eller jobbar men jag tjänar inte mycket mer än han. Jag erkänner att jag tycker det är ganska skönt att veta att jag skulle klara mig helt OK vid en skilsmässa och att jag inte ”måste” vara hemma utan att det faktiskt är ett val av mig. Jag drömmer om ett barn nummer 3 där vi båda har stabila jobb, då vill jag dock dela om inte 50/50 så åtminstone väldigt nära. Jag skulle vilja uppleva detta även om vi också haft det bra som det varit med delat ansvar som inte alltid avspeglat sig i antalet dagar.
Själv hade jag gärna sett en större samhällsomvälvning än bara på sikt delad ledighet. Många kvinnor idag skulle kunna börja jobba deltid mycket tidigare om man hade en mer barnpositiv syn på arbetsplatserna runt om i landet. Många av oss som tex har kontorsjobb eller andra mer lugna jobb i en säker miljö skulle säkert kunna jobba 2-3 dagar i veckan på halvtid om vi uppmuntrades att ta med barnen eller jobba hemma med arbetsuppgifter som funkar. Att lämna bort ett barn för att jobba är inte alltid den optimala lösningen för alla. En större generell flexibilitet kopplat till barn och jobb tror jag skulle göra stor skillnad för både kvinnor och män.

Fast jag kan gå utanför min comfortzone på massa plan men absolut aldrig på bekostnad av barnen. Att magkänslan alltid alltid ska förkastas är så jävla sorgligt men typiskt vårt samhälle. Och så står folk och hejar på när en inombords gråter över att lämna sina barn vars högsta önskan är att få vara med en. Dom är ju så tåliga dom små barnen att en gärna kan utsätta dom för lite vad som helst.
(och i min drömvärld skulle vi dela lika, men som det ser ut nu tror jag helt enkelt att det skulle vara jävligt förödande för väldigt väldigt många barn)

precis så tänker jag också. Utanför min comfortzone rör jag mig ju ofta (och detta är ju också individuellt. Vad som är obekvämt för dig kanske inte obekvämt för nån annan o vice versa) men när det gäller barnen eller mitt eget välmående så vet jag faktiskt inte hur mycket jag vill kompromissa bort och blir lite uppgiven av att det ses som så självklart att man som kvinna ska göra just det, än en gång som vanligt, för andras skull. För vems skull lever jag egentligen? För framtidens kvinnor eller för mig och mina?

Svara

Men detta gäller ju även för män, det är ju inte bara kvinnor som får göra nåt för nån annan än sig själv. Och på vilket sätt skulle barnen må dåligt av att få tillbringa mer tid med sin pappa. Nej jag tycker faktiskt inte att era argument håller. Alla måste bidra. Men det är så lätt att dra det där kvinnoeller barn kortet. Blir faktiskt lite besviken att alltid höra det argumentet.

att umgås med pappa är ju inte den enda ”konsekvensen”. För många innebär det kanske avbruten helamning, kanske påtvingad separation om mamma tagit första tiden, ofta tidigare förskolestart också, ibland långa dagar – speciellt om det blir lag på det då många pappor kanske ändå inte kommer ta ut halva om mamman tjänar för lite.

Vi måste uppgradera pappornas roll och inte se mamman som den första föräldern. Om pappan involveras från dag 1 så är mycket vunnet. Sen kan man ju undra för vems skull man helammar 1 helt år, barnet måste inte ha bröstmjölk så länge, helamma 6 månader räcker gott, men det är ju en fråga om vilken ambition man har i jämställdhetstänkandet. P.s. Långt ifrån alla barn vägrar vara hos pappan.

Jag tror inte att avbruten amning är det bästa för barnet. Speciellt inte i känsliga faser där separationsångesten sätter in. Jag tror även att amningen (inte bara mjölken) är så pass bra för barnet att jag inte tycker det är rimligt att avstå om man kan och orkar. Alla vi som ammar ammar för våra barn, ingen annan.

Sen tycker jag också att synen på pappor behöver förändras och att pappor framförallt behöver involvera sig från start, men detta är möjligt ändå även om det faktiskt kräver lite ansträngning från pappan. Upplever ofta att pappor kapitulerar inför amningen som om amningen är en ursäkt att inte ens försöka vara närvarande. ”nä jag har inga tuttar så det är ingen idé”. Det går liksom att sitta med när mamma ammar. Sitta bredvid och ha både kroppslig och verbal kontakt. Sova tillsammans med bebisen och mamman på nätterna. Vara där. Ta det som inte är amningen. (blöjbyten och tvätt) Ha mycket ögonkontakt, prata med bebisen, trösta när det går osv osv.

Alltså jag tror inte att barnen mår dåligt _av att vara med sin pappa_ . Jag tror att barnen mår bäst av att bli lyssnade på. I min drömvärld skulle vi alla ha större möjligheter att få tid tillsammans allihopa. Jag tror på anknytningsteorin och jag tror på att tillfredsställa barnens behov, i det ingår till exempel att få amma fritt om vi mår bra av det. Jag tycker verkligen att pappan ska se till att knyta an till sitt barn och vara delaktig i allt som går, men det är också så att den som burit barnet har ett rätt stort försprång på nio månader och det kanske är okej att det får vara så under en tid?
Angående kvinnor eller barn-kortet, det är ändå högst relevant eftersom att barnen ifråga inte har mycket att säga till om i debatten. Barn må ha fått en bättre ställning på många plan men många av deras behov kan fortfarande förkastas till förmån för dom vuxnas och jag tänker att vuxna oftast har bättre förutsättningar för att kunna åsidosätta sina behov under några år när barnen är små, ja till förmån för barnens alltså.
Ps. Jag är långtidsammare och det är definitivt inte för min skull utan för barnets skull som tycker att det är typ det bästa som finns. Även om rekommendationen är helamning i sex månader är det inte lika med att barnet på sexmånadersdagen börjar äta tillräckliga mängder mat, det är en introduktion av mat som börjar vid den åldern och det är inte alls säkert att barnet är redo. Vi är nog många som helammat till ettårsdagen och att då behöva gå iväg från barnet innebär ofta att barnet går miste om näring.

Och ja LD! Det var rätt skönt att du skrev som du gjorde igår och sen detta, jag tycker att det är så svårt. Jag försökte anpassa mig väldigt mycket efter samhällets förväntningar med första barnet, det första året. Det var inte så bra, många undantryckta känslor och behov för både mig och barnet som vi sen fått reparera och det har tagit tid och det var inte alls värt det. Och jag är så så trött på att ses på som en lite sämre eller kanske tom dummare feminist också, pga att mitt synsätt och mina val kring barnen skiljer sig från det som samhället anser vara önskvärt. Nina Björk tog ju upp det för längesen och jag tycker det är en viktig debatt som bör få utrymme.

På bekostnad av barnen?
De skulle alltså lida under vården av sin pappa.
Då undrar jag – varför skaffar man barn med en person som inte är duglig som förälder?

Jag har läst och det jag ser är tomma ursäkter för att vidmakthålla den könsuppdelning som man påstår sig kämpa emot.

Jag är nyfiken på hur den föräldraförsäkringen skulle se ut, den som Carolinalin vill se? Och hur skulle det samhället se ut, som då skulle vara mer välkomnande för barn än vad det är idag? Jag har själv inga barn, så jag har av naturliga skäl kanske inte tänkt överdrivet mycket på alternativ till dagens föräldraförsäkring. Jag kan ju inte heller sätta mig in i hur den påverkar familjers vardag. Min uppfattning som barnfri är dock att barn är välkomna i de allra flesta sammanhang, men det är ju också en syn som springer ur en tillvaro utan barn.

Angående ett mer barnvänligt samhälle så tror jag att det är mer en attitydfråga än en lagstiftningsfråga. För du har ju rätt i att det är få platser idag som är barnförbjudna. Därmed inte sagt att barn är önskvärda överallt och DET är stressigt och besvärligt att veta som förälder. Barn som skriker, är långsamma, blir arga, sitter ivägen, springer, så som barn ofta gör – dessa barn (eller snarare föräldrarna) får ofta sura blickar så fort man beger sig utanför dörren. Det finns MASSVIS med folk som anser att man inte ska ta med barnen ut (till café, till affär, till kollektivtrafik) innan de kan uppföra sig (dvs vara tysta och sitta stilla). Jag kan ju inte svara för Carolinalin, men jag tycker verkligen också att vi isolerar småbarn i vårt samhälle. De stör oss, de stör vår lugna tillvaro, de försenar oss och de minskar vår effektivitet. Så verkar många tycka, och jag kände lite likadant som barnlös, faktiskt. Små barn idag tillåts inte vara en del av samhället, såvida de inte är tysta och stillsamma, vilket många barn av naturen inte är.

Håller med till 100 procent. Hur många försöker inte lämna barnen hemma om de bara kan när de ska vistas i det offentliga rummet (som inte är lekparker och andra barnanpassade ställen)? Jag gjorde det när det begav sig. Det var för utmattande att känna blickarna och höra suckarna och t o m få elaka kommentarer ibland.

Jag upplever det som att barn är överallt, på affärer och kaféer och restauranger och allt möjligt… Och att man nästan måste tycka att det är underbart kul med barn som springer runt och leker när de tröttnat på att sitta still vid bordet. Och att det är rätt tabu att erkänna att man tycker det är asjobbigt med skrikiga barn. Men

Men äh?! Kommentaren postades utan att jag var klar, jäkla telefon… Det jag skulle tillägga var att jag har ett helt annat perspektiv, som frivillig barnlös kvinna som alltid misstänkliggjorts och behövt försvara mitt val att inte skaffa barn. För det är inte heller välkommet i det här samhället. Det är svårt att göra rätt helt enkelt…

Håller med. Som barnfri kvinna ses man ofta som ett ufo. Har vid flera tillfällen fått frågan ”men vad ska du då göra?” när jag sagt att jag inte är intresserad av att varken gifta mig eller skaffa barn…

Jag har inte heller småbarn. En vuxen dotter däremot. Och har inte haft barn hela livet heller. Och jag tycker också att det kan vara jobbigt med barn som för liv när jag vill ha lugn och ro. Men vet du vilket perspektiv jag har som inte du har? Jo, det som jag beskrev. De där blickarna och suckarna och klagomålen på barn som hörs och kommentarerna från okända – det där som du aldrig upplevt. Det gör att jag aldrig skulle beklaga mig varken offentligt eller inför föräldrar för jag vet hur stressande det är. Vilket du inte verkar förstå.

Och sen måste jag säga att jag tycker att det är ett helt ologiskt resonemang att ställa kommentarerna man får som barnlös mot intoleransen för barn i det offentliga rummet. Som om det var något som hör ihop eller påverkar varandra.

Jag skulle aldrig kommentera något om barnen! Det låter smått oförskämt, gör folk det? Jag tycker det kan vara oerhört jobbigt med barn omkring mig men jag upplever det som _mitt_ problem och går därifrån/byter plats/etc. Går inte det (på flyg t.ex.) så tar jag på mig hörlurar.

Den här kommentaren hamnar fel, för det verkar inte funka att kommentera så att den hamnar på rätt ställe…
Jag skulle aldrig sucka eller påpeka inför en förälder med ett skrikande barn ”men gud vad jobbigt” eller liknande. Det jag menade var att man aldrig får knysta om att det är jobbigt med barn som skriker t ex i tunnelbanan, ens om man pratar i rent generella termer typ vid fikabordet på jobbet. Jag har exempelvis fått den direkta frågan ”men tycker du att det är jobbigt med skrikande barn?” Och sen setts som konstig för att jag svarat ja. Folk tror också gärna att jag även vill förbjuda barn från att åka kommunalt eller flyga flygplan, för att jag medger att det är ansträngande när barn bråkar. Det är klart att det är jobbigt – det tycker ju till och med barnets egna föräldrar som förhoppningsvis ändå älskar barnet! Det betyder inte att jag tycker att folk med småbarn inte ska få vistas i det offentliga rummet. Barn skriker och är jobbiga ibland, men det är ju så dom är, man kan ju inte gärna låsa in dom tills dom blir 18 liksom.
Varför jag tog upp mitt ”barnfria status” var inte för att ställa det ena mot det andra, jag ville bara förklara var jag så att säga kommer ifrån, varför jag ser saken på ett annat sätt än folk som har barn (alltså varför jag sannolikt upplever barn som välkomna snarare än ovälkomna, och liknande).

Jag får massa ångest när jag tänker på att JAG avslutade amningen med min dotter. Jag separerade ut henne och inte tvärtom. Det är så sorgligt. Med mitt jobb hade jag ju lätt kunnat jobba hemma och fått fortsätta amma. Jag gjorde ”rätt” =delade föräldraledigheten och började jobba. Men min magkänsla sa att det var fel och det kändes så fel. Inte att min dotter var med sin pappa, utan att jag lämnade henne.

♡ förstår precis vad du menar, jag får ofta känslan ibland att de som säger att ”det är väl bara att dela lika och sluta amma osv.” inte själva haft ett barn där amningen = trygghet för barnet. Barnens behov bör så gott som alltid gå först tycker jag. Jag började jobba 50 % när min förstfödda var 8 månader (hon skulle ha varit 7 månader men hon ville inte ta flaska så jag fick skjuta på jobbstarten en månad). Kände att 8 månader var för tidigt också, men visst, det gick. Men vet att hon grät efter mig om dagarna ibland, och vid så liten ålder är det så onödigt :'( gjorde ”rätt” men kändes fel. Tror magkänslan är rätt så klok. Jämställdhet i all ära men det Är vissa biologiska skillnader mellan mamma och medförälder. Det är därtill stor skillnad på individer och familjesituationer. Rätt för en kan vara fel för en annan osv. etc.

Jag tycker verkligen inte att du skall ha dåligt samvete! (Men förstår din känsla såklart!) Men att barn mår dåligt av att sluta amma, kan ju likaväl vara för att man HAR ammat. Om du 5 gånger varje dag killade ditt barn under hakan i 20 minuter så skulle de säkert också bli helt hysteriska när du väl slutade.
Med det sagt så tror jag att det är jättebra för barnet att amma, men jag tror inte att det är en nödvändighet. Med tanke på hur vanligt det är att amningen inte fungerar, så vore det väl konstigt om detta var en katastrof. Nej att tala om amning som ”det viktigaste för barnet”, tycker jag spär på myten om att kvinnan är den viktigaste föräldern.
Man kan dela amningen från första stund (om kroppen säger ja) Goda vänner till mig har inte alls velat vara mammalediga, och istället har de pumpat och varvat vanlig amning, med ersättning och att pappan matar med bröstmjölk. Låt kvinnan slippa den gamla dassiga pressen att hennes närhet får barnets liv att bära eller brista. Kvinnor dör i barnsäng varje dag, och en pappas närhet duger precis lika bra. Barnet ser inte kön, bara kärleken. (och vissa barn vill inte alls ha ständig kroppskontakt.) (Och vissa föräldrar har ständig kroppskontakt med sina barn för sin EGEN skull, inte alls för barnet)
Tror på att älska barnen på alla sätt, och se till att det om möjligt får skapa kontakt med båda sina föräldrar så tidigt som möjligt, samt lära sig att separation inte är farligt, utan att föräldrarna alltid finns där, även om de är borta några timmar ibland.

Ah visst fast nu blir jag faktiskt sur. Låt kvinnor som vill amma sina barn göra det utan att säga till dem att de inte behöver det eller använda föräldraledigheten som ett verktyg för att skamma dem till att sluta. För det är precis den här typen av diskussioner som bidrar till kraven på kvinnor. Vill du pumpa så gör det men förvänta dig inte att nån annan ska göra det.

Svara

Tack! Man kan verkligen inte göra rätt. Mina bröst kunde pumpa ut 100 ml, min vän kunde pumpa ut typ 0,5 l om dagen. Det är konstigt att bara för att vi funkar olika så blir hon ”värd” mer för de kunde göra ”rätt” och dela lika. Jag kan ju säga att det inte var så kul för pappan första månaden heller med en tiomånaders som bara ville tutta (hon tecknade det). Alla vi var ledsna. Sedan glömde hon och det blev bra, men jag kommer ALLTID bära det med mig. Blir det fler barn så blir det annat.

Det handlar väl inte om att barnen mår sämre av mer tid med pappan under första året, utan de konsekvenser som det valet medför. Det existerar inte i ett vakuum utan hela ens liv blir påverkat av de väl man gör.
Jag tror att mina barn mår bättre att få bo kvar här och få gå kvar med sina kompisar än att få ha pappa hemma en del av första året. Dessutom skulle pappan få längre pendlingstid och mindre tid med barnen i det långa loppet. Föräldraskapet är så mycket mer än första året och när man är medveten om sina val kan man aktivt arbeta på att försöka kompensera för dem.

LD, angående amning så tycker vi olika, jag anser att man kan fasa ut amningen efter 6 mån. för att ge pappan möjlighet att oxå vara delaktig i den delen. Det ger stora vinster på sikt enligt mig att barnet inser att pappa oxå kan hålla barnet vid liv med mat. För det är ju inte så att ett barn blir traumatiserat för livet av en förkortad amning. Närhet kan ske på flera sätt.

Visst det kan man kanske, och vissa lättare än andra, alla barn och föräldrar och familjer är olika. Men Om barnet är så fäst vid att amma och det fungerar bra och pappan ändå kan få en fin relation med barnet så, egentligen – varför ändra på ett vinnande koncept om det innebär krångel och ett ledset barn/ledsna föräldrar?

Men vafan. Det är inte alls bara att ”fasa ut amningen” efter sex månader, för många barn tar det lång tid innan man äter tillräckligt med mat för att kunna minska amningen. Många barn vägrar flaska. Amning är privat och det ska ingen annan blanda sig i. Måste man sluta amma så måste man, och vill man inte så behöver man inte, men om man har möjligheten att forsätta och VILL fortsätta och känner att det är det bästa för ens barn, så varför ska nån annan komma och gapa om att man borde prioritera annorlunda?
Och nej, det traumatiserar inte barnet för livet att sluta med amning, men de flesta av oss sätter väl ändå ribban lite högre för barnens uppväxt än ”inte bli traumatiserade”.

Man kan ju vända på resonemanget också och säga att varken barn eller pappor blir sannolikt traumatiserade för livet av att det är mamman som tar FL det första året.

Jag är väldigt för amning och fattar inte på vilket sätt det är relevant för att man delar föräldraledigheten. Om ett barn kan sova 8-12 timmar i sträck så klarar det också att vara med den andra föräldern utan amning under en arbetsdag speciellt när det är så pass gammalt att det även kan äta om än små mängder mat. Läs på om reversed cycling som man ofta pratar om i USA där man går tillbaka till jobbet efter 3 månader eller tidigare. En del ammade barn vägrar då äta under mammans arbetsdag men tar igen det när hon är hemma. Det finns många goda och dåliga anledningar att inte dela föräldraledighet, amning är för mig inte en av dem. Dessutom har man laglig rätt att amma/pumpa under arbetsdagen (dock ej på betald tid) så krisar det rejält så finns även detta alternativ.
Faktum är att det är oftast i de minst jämställda förhållanden som det ammas minst eftersom kvinnan måste sköta precis allt i hemmet precis som vanligt och ofta inte orkar upprätthålla amningen.

I USA är det väl ofta så att man inte har så mycket annat val än att gå tillbaka efter tre månader. Att vägra mat i 8-12 h dagtid låter inte som en optimal situation för barnet, så det hade jag aldrig gjort frivilligt om jag kunnat slippa, åtminstone inte på grund av en princip om att pappan ska ha rätt att vara hemma. För övrigt är det väl rätt ovanligt att barn sover 8-12 h i sträck nattetid vid 3 månaders ålder? Det började min med runt 15 månader.

Optimalt nej men fullt möjligt. Mitt barn sov ibland 8-9 timmar vid den åldern men vanligen 4-6 timmar men det finns barn som sover 8+ timmar konsekvent också och de är inte mer onormala än mitt eller någon annans barn. De flesta barn äter något vid 8 månader som det ofta handlar om när man delar föräldraledigheten samt att man kan som sagt lita till att barn har just detta ”redskap”, reversed cycling att ta till om det är svårt att få till matningen. Jag vill snarare ge ammande föräldrar den styrkan att veta att ens barn har den reserven om så man inte behöver känna att man ska avvänja amningen eller vara orolig om man lämnar den hemma med pappa när dagarna är slut.
Jag anser att man bör utmana många olika normer. Jag är starkt för amning men vad kan göras för att bibehålla den men ändå möjliggöra delande? Deltidsarbete tidigt verkar vara ett bra val för många av de jag känner som valt att dela och amma. Då går man kanske tillbaka till jobbet redan före 6 månader men på väldigt kort tid så att man kan klara sig från att amma helt under sin bortavaro eller klara sig med att partnern tex koppmatar vid kris. När barnet är 6 månader så erbjuder man kanske då mat istället och låter perioden man är på jobbet vara då man provar mat. När barnet blir äldre så kan mamman vara borta längre tider eller fler dagar. På det sättet involveras partnern tidigare och man kan vara hemma under en längre tid och inte kompromissa mycket med sin amning. Jag överväger själv att jobba hemifrån redan tidigt denna gång om det känns rätt tex och då blir det alltså jobb med bäbis hemma och jag ensam med denna. Mitt jobb har den möjligheten så jag funderar på att utnyttja den.
Ja, USA är inte ett föredöme när det gäller föräldraledighet har också skapat många intressanta och fantasifulla lösningar för mammor och barn som jag tycker även vi kan titta på för att få inspiration och motivation att prova andra lösningar än att alltid hålla oss fast vid ”vår” lösning. Ju fler sätt vi ser läggas fram desto fler nöjda familjer tror jag. Om kvinnor som inte vill vara hemma länge kan se bra lösningar som gör att de kan få det bästa av båda världar så tror jag att de kan växa i sitt beslut att lämna över tidigt och att pappor kan känna sig starkare att göra det om de ser att det går att lösa på annat håll. Mer barnvänliga arbetsplatser tror jag också skulle ge föräldrar mer valmöjlighet och möjlighet till val som vi inte har på samma sätt idag. Om vi har ett samhälle där vi inte undrar vad det är för kuf som bär sin bäbis på ryggen och sköter sin affär så har vi öppnat ytterligare en väg att dela livets viktigaste tid.

Jag förstår hur du menar, och tycker självklart också att mammor som VILL gå tillbaka till jobbet ”tidigt” och dela den tidiga tiden med pappan ska ha möjlighet till detta och då är det förstås också bra att veta att det finns redskap som gör att amningen kan fungera, så att det inte behöver bli ett hinder.
Kruxet är ju när samma argument används för att skamma de mammor och pappor som vill det motsatta – att mamman ska vara hemma längre.
Och det största jävla kruxet är väl att vi går så hårt åt individer, och så gärna vill blanda oss i hur andra gör. Ofta känner man ju att man blir attackerad från alla hål, precis oavsett hur man väljer att göra.

Jag är som jag skrivit förut för att man delar föräldraledigheten i tre delar ganska omgående och på sikt 50/50 och då helst en längre föräldraledighet än vi har idag och att första startdatum för förskola flyttas framåt. Hemmavarande utöver detta får man finansiera själv. Dock har jag inga som helst problem med att man väljer att en i ett par är hemmaförälder, det var min egen mamma och det var en bra erfarenhet för mig som barn. I vissa familjer funkar det helt enkelt bra.

Jag är barnfri. En väninna är med barn och funderar på att göra slut med sin pojkvän pga orsaker. Hon köper att hon i sin situation kommer att bli en rätt ensam ensamstående förälder. Hon har ingen familj och lever rätt isolerad, och i hennes ekonomiska situation kan hon vara hemma inte mer än ett år. Jag hade gärna på något sätt ”hoppat in” för att hjälpa min kära vän och hennes barn.

Barnens far var oerhört noga med att hälften av föräldradagarna var hans. Slutade med att en hel del av dem brann inne när barnen blev stora. Djup suck.

Jag tycker nog egentligen bara det finns ett ev problem med att inte dela lika. Jag struntar i hur individen löser sin ekonomiska bit och jag anser att som vuxen så får en välja att ev få en sämre pension osv mot att vara hemma med barnen. Inga probs
Det som jag ser som ett ev problem är att barnet bara får en primär anknytningsperson. Jag hade själv önskat att min pappa varit hemma med mig också så att jag fått en starkare anknytning till honom men han var hemma först senare när jag var 3-4 år. Vi hade en jättefin relation men tyvärr så kunde han aldrig få samma betydelse som min mamma hade. Det gav sig uttryck i att han kunde vara borta en vecka utan att det var jobbigt. Visst så saknade jag honom men jag visste ju att han skulle komma tillbaka. Men om min mamma var borta i en vecka kände jag mig som en halv person. Den där riktigt riktigt trygga känslan gick inte att uppnå med bara min pappa.
Det är det enda problemet jag ser med att endast en person är hemma med barnet. Att föräldrarna väljer att ta ifrån barnet en till anknytningsperson. Jag tror också att det är jättesvårt att få till en riktigt stark anknytning även om den föräldern som jobbar umgås med barnet mycket när den är hemma. Det blir så lätt så att den som är hemma är den som barnet vill vara hos och då är frågan om det är rätt att den inte ska få gå till den?
Så länge man är medveten om att den anknytning som kommer efter 1,5 års ålder inte kan mäta sig med den som knyts innan. Att är det en person som har den absolut största omsorgsansvaret för barnet första 1,5 året så kommer den bli ensam primär anknytningsperson för barnet vilket medför att innan barnet slutar vara beroende av förälderns trygghet så kommer den föräldern ensam vara trygghetsgivare.
De här grejerna är inga trauman och inget någon behöver gå i terapi för. Men jag vet bara att jag hade önskat att även min pappa hade varit min primära anknytningsperson. Det hade underlättat för oss allihop och jag hade varit mindre beroende av att ha min mamma med mig hela tiden.

Å andra sidan finns det teorier om att en tidig förskolestart innebär försämrad anknytning till föräldrarna. Så om delad FL leder till tidig förskolestart skulle det i så fall innebära att barnet får sämre anknytning till båda istället för bara en.

Intressant. Det har jag inte hört talas om tidigare. Vad menar man med en tidig förkolestart? Jag tror det är att föredra att barnet inte börjar förskolan innan 1,5 år men det kanske också anses som tidigt enligt den teorin?

Men ett barn kan väl bara ha EN primär anknytningsperson enligt teorin? Där har ju de gravida/födande redan ett försprång.

Ett barn kan ha flera primära anknytningspersoner. Att det bara kan vara en är något man trodde tidigare och då förutsatte att det endast kunde vara mamman. Senare forskning visar att det även kan vara fler än två primära anknytningspersoner 🙂

Innan 3 år verkar vara en vanlig gräns när de pratar om ”för tidig” förskolestart och anknytning.
Det går ju att vara närvarande utan bra anknytning också. En närvarande förälder innebär inte automatiskt trygg anknytning. Det kräver däremot en lyhörd förälder.

Hej Natashja! Lyssnade på Cissi och hormonerna och blev nyfiken när du berättade att dina barn har varit s.k high need babys. Snälla kan du inte skriva lite om det och hur du upplevt det? Fick själv en bebis som vägrade (och fortfarande vägrar) lämna famnen och tyckte att det var svinjobbigt, speciellt i början. Framför allt för att jag inte var beredd på det tror jag. Känns som att det inte pratas så mycket om dessa bebisar men när man läser lite på nätet verkar det inte alls vara ovanligt. Man förväntar sig på något sätt att bebisen ska sova sött i vagnen eller spjälsängen eller var man nu väljer att lägga ned den. Har nu insett att jag inte kan bestämma ett skit 😉 Det är hon som bestämmer 🙂

Jag känner som så att om familjen diskuterar föräldraledighet, väger för och nackdelar av alla olika typer av lösningar och inte bara följer genomsnittet i samhället eller könsrollerna är alla föräldraledighetsalternativ förenliga med feminism.

Kan man använda argumentet i andra frågor? Kvinnor kommer inte automatiskt bli jämställda för att de låter bli att raka sig eller klä sina döttrar i klänning osv. Så då kan man skita i allt eftersom det inte är nån mirakelmetod? Jag trodde att varje grej var ett verktyg fär att komma närmare målet? Att dela föräldraledighet, vab och ansvar för barn och hem, ha ett jobb som man kan försörja sig själv och sina barn på och inte vara ekonomiskt beroende av sin man är väl också verktyg för att komma närmare målet? Jag tycker att dessa saker är grundläggande och självklara, att de ens diskuteras idag… Och av feminister dessutom.
Att som kvinna ta ut hela föräldraledigheten påverkar alla andra kvinnor. De kommer inte automatiskt bli jämställda för att de delar men det där oss närmare målet.
Att vara ekonomiskt beroende av sin man tycker jag hör hemma på 1800-talet. Och det är inte lag på att skaffa barn.

Fast det du säger det gör det ännu mer lixom upp till kvinnan att inte vara diskriminerad. Förr så kunde hemmafruar få en procent av sin mans lön betald så att det arbetet i hemmet inte skedde obetalt. Av feministiska skäl togs det bort och numera så görs sådana arbeten utan ersättning, fortfarande av kvinnan. Dvs de flesta kvinnor har heltidsjobb, plus gör jobbet hemma som förut var en heltidsjobb, dvs dubbla arbeten, ingen ledighet över huvud taget. Klart, många kvinnor har arbeten nu, (faktiskt två). Men det blev ju inte magiskt jämställt för det. Gör inte kvinnor till förlorarna i den feministiska kampen, gör oss jämställda! Tvinga oss inte att behöva offra mer, snälla.

Jag vet inte vad du Myran lever i för värld, men jag tycker att ditt skuldbeläggande av kvinnor och ditt insinuerande om att ”riktiga” och ”duktiga” feminister minsann kan försörja sig själva och sina barn och är helt ekonomiskt oberoende av sina män är riktigt obehagligt.
Hur ser du på långtidssjukskrivna och förtidspensionerade kvinnliga feminister? Sviker de ”kampen” tycker du?
Idag har vi en extrem bostadsbrist i stora delar av landet, framför allt de delar där det finns bäst möjligheter att få jobb. Att få förstahandskontrakt på en lägenhet är mycket svårt Bostadspriserna är sjukt hutlösa.. En fyra ( ses ofta som standard för en eller två vuxna med två barn) i ett miljonprogramsområde i en större stad går ofta på en miljon .kronor. En fyra i ett miljonprogramsområde i Stockhom har du tur om du får för två miljoner. Priserna för villor och radhus orkar jag inte ens gå in på.
Samtidigt har allmän visstid blivit en helt normaliserad och etablerad anställningsform och möjligheterna att komplettera en ofta ofrivillig deltidsanställning med A-kassa har kraftigt beskurits. Den svenska modellen, där staten inte lägger sig i lönebildningen är kraftigt hotad just nu med alla förslag om lägre löner för nyanlända, något som självklart påverkar ALLA på arbetsmarknaden vad politikerna än säger.
I det här läget skulle det alltså vara ”självklart”’ för feminister att en ensam förälder kan försörja sig själv och sina barn på egen hand. Fy fan vad sjukt provocerad jag blir .

Precis. Inget av detta är en mirakelvändning. Många bäckar små. Alla kan göra nåt men ingen kan göra allt. Man får välja sina strider. Därför blir det så fel att kräva delad fp. Eller införa rakningsförbud.

Svara

Min erfarenhet av delad föräldraledighet handlar om mycket mer än att jag säkrar min pension och att jag får fortsätta att utvecklas i mitt arbete.
Förutom att vi ses som jämlikar inför vårt barn, har det framförallt inneburit att min man tar ett delat ansvar hemma. Det är föräldern som är hemma som upptäcker när det är dags att köpa nya vantar efter att ha letat i hela hemmet i en halvtimme. Det är föräldern som är hemma som vet när blöjorna, tvättmedlet och makaronerna tar slut. Det är föräldern hemma som (om man har en bra dag) lyckas handla allt detta osv osv.
Jag vet att många pratar om att männen inte tar detta ansvar hemma, och jag tror att en väg för att bli mer jämställd i hemmet är just att försöka dela föräldraledigheten så gott det går. Och inte bara den. När det väl är dags för förskola gissar jag att det är flest kvinnor som lämnar och hämtar eftersom de då oftast jobbar deltid och männen heltid, av samma ekonomiska skäl. Och vad ger vi då för bild av män och kvinnor till våra barn? Allt bidrar till en ond cirkel, och jag tänker som nån ovan skrev om miljöfrågorna; att alla små delar räknas.
Det är klart att jag som kvinna på arbetet blir ”någon att räkna med” då det inte är jag som vabbar varje gång eller måste skynda mig iväg för att hämta varje dag.
Alla har som sagt inte den ekonomiska möjligheten att dela lika, men att inte tycka att det är en viktig grej för ett mer jämställt samhälle håller jag inte med om.

Jag har som sagt inte några egna barn, men tycker detta är en lite knivig fråga. Å ena sidan är det viktigt att vara självständig, pensionen, pappor är också viktiga föräldrar osv. vilket är argument för att fler borde dela lika. Dessutom får jag ofta tanken, när mammorna här pratar om hur ont i magen dom fått av att lämna bebisen hemma med pappa vid x månaders ålder osv – hur tänker papporna till era barn? Får dom inte ont i magen när dom går tillbaka till jobbet efter bara 2 veckor? om inte, varför får dom inte det?
Å andra sidan vet jag att allt inte är svart eller vitt, att jämställdheten inte står och faller med enskilda saker i enskilda relationer. Jag själv gör massor med saker som skulle kunna ses som ”icke-feministiska” och traditionellt kvinnliga: jobbar inom vården, sminkar mig, har en kille som tjänar mer, bla bla bla. Frågan är vad som är lösningen på problemen, är det att alla kvinnor blir internationella affärskvinnor som slutar med all skönhetsvård? Är det en inkluderande och realistisk feminism? Vi kan ju inte ställa oss utanför det samhälle vi lever i, och feminismen är ju inte en totalitär ideologi som kräver lydiga duktiga kamrater som offrar allt för kampen.

Det bästa är väl att man lever efter de val man anser passar en – men då bör man också ta konsekvensen av att cementerar könsroller och sluta låtsas arbeta för ett jämställt samhälle.
Att sitta och skriva massa ord som egentligen inte har någon mening eftersom man själv ser till sin bekvämlighet istället för sina söner och döttrars framtida villkor blir ju just bara ord .. och inte trovärdigt alls.

Kul att se att du fick ihop något konstruktivt som kommentar (eller inte)
Du kritiserade Blondinbella hårt för att cementera könsroller – sen gör du det själv på de absolut viktigaste områdena.. arbetsmarknad och föräldraskap.
Dravel, (samma dravel som vi hört från män i alla tider faktiskt) kallar jag dina inlägg om varför dina val är så himla bra och varför just du inte skall behöva stå jämställdhet i realiteten om du vill behålla din trovärdighet.

Feminister som blir misshandlade och våldtagna av sina makar och sambos och inte lämnar dem på en gång har förlorat sin trovärdighet alltså, är det korrekt uppfattat?

Tack för att jag blev citerad!
Vill också säga att jag tycker att det är väldigt intressant att denna diskussion nästan uteslutande förs bland kvinnor och på ”kvinnliga plattformer”. Hur är det MITT ansvar att pappan till mina barn ska ta halva föräldraledigheten? Om mina barn får sämre anknytning till sin pappa eller om han känner sig utanför hemma etc så är det väl för bövelen HANS ansvar. Vi kvinnor har NOLL ansvar att få männen att ta halva ledigheten. Jag får också ofta höra i mitt föräldraskap att våra barn är så mammiga med en skuldbeläggande ton. Ingen säger nånsin detsamma till min man, om barnen tycker att jag är bäst så kanske det är för att jag är det också? Männen kanske bara måste anstränga sig hårdare om de vill ha barnens gunst?

Så länge kvinnors val inte får kritiseras så ges väl inte männen särskilt mycket utrymme i besluten faktiskt.
Vilken man kan hävda sig mot kvinnans amningsargument? Ekonomi – drabbar barnet? Separationsångest-argument? Osv..
Kvinnor hävdar ju alltid tolkningsrätten om vad som är rätt för barnet — och män får inte ifrågasätta kvinnor, vilket vi kan se i kommentarer och inlägg här.
Det är synd om kvinnor – och det skall någon annan fixa .. männen, nästa generation, staten .. krav på att kvinnor faktiskt är driver fram förändringar i praktiken och inte bara i teorin är att ”bascha” kvinnor.

Men du. Kvinnor driver faktiskt fram förändringar hela tiden över hela jorden. Att inte alla kvinnor gör det hela tiden i varenda fråga är väl snarast ett förväntat och fullkomligt rimligt beteende, tycker du inte?

Nej, jag tycker inte att det är ett rimligt beteende från någon som baschat andra för att ”cementera könsroller”, som inte är sen att trycka ner i halsen på andra att deras val inte beror på vilja och medvetenhet utan att de är styrda av patriarkatet ..
Precis som jag inte tycker det är rimligt att ha en bostadsminister i en feministisk regering som går på middag med turkiska extremister, eller en politiskt företrädare för ett jämställt parti som vägrar ta kvinnor i hand.

Jag brukar i regel inte alls bascha enskilda individer för att upprätthålla könsroller, det hände ibland för ett par år sedan att jag skrev negativt om typ kända kvinnor men jag lärde mig genom samtal med andra och genom erfarenhet att det inte är vare sig konstruktivt eller feministiskt eller systerligt så jag slutade med det.
Jag har sen dess, genom åren, tvärtom skrivit otaliga inlägg om att vi måste fatta att alla gör så gott de kan. Jag har skrivit flertalet inlägg om att alltid ha ryggen på de kvinnor som lever eller beter sig normativt, om att just DE behöver oss mest och inte ska skammas eller skuldbeläggas. Jag pratar KONSTANT om att sluta döma varandra och ge varandra en break. Jag skriver ofta ofta om att vi inte ska lägga ansvar på enskilda kvinnor. osv osv i all oändlighet.
Och slutligen, vi är ALLA styrda av patriarkatet på så sätt att vi alla är en produkt av det samt förtrycks av det. Detta inkluderar mig lika mycket som alla andra.
Men du, ska inte du dra tillbaka till hattråden om mig på Flashback. Du får nog roligare där än här.

Om inte enskilda gör något — vilka skall då göra något menar du?
Någon mystiskt makt från yttre rymden?
Det är alltid enskilda som driver förändringar.
Och precis som jag tidigare sagt – alla gör sina egna val, men konsekvensen av valen blir givetvis att man framstår som mer eller mindre trovärdig beroende på vilka val man gör.

Ingen kan göra allt men alla kan göra nåt, med viss modifikation för alla har inte förmåga ork eller möjlighet. Problemet här är att du verkar argumentera för att enskilda individer ska göra just allt. Leva 100% rätt i alla lägen och på alla plan. Jag vet att jag som enskild drar mitt strå till stacken och att jag både uppoffrar mig och driver fram förändringar. Inte på politisk nivå kanske, för den makten saknar jag, men på de områden jag kan. men jag varken är eller hävdar att jag är perfekt. Det orkar jag inte vara.
Om min trovärdighet beror på att jag alltid gör rätt så får det vara.

Gällande tråden på Flashback så säger jag väl ingenting där som jag inte framför här?
Jag anser att din trovärdighet är förverkad – att det inte handlar om jämställdhetssträvan när kraven på praktisk handling inte ställs också på dig själv utan bara på andra.

Fast enskilda kvinnor gör massor, varje dag året om. Alla kvinnor gör inte lika mycket och alla gör inte samma saker däremot. Men det tycker du är orimligt?

Du deltar i en hattråd om LD på Flashback? Jösses. Och du pratar om trovärdighet… Nu ska jag leta upp den tråden och se vad du skriver.

Har varit där nu och läst litegrann. Fy fan så vidrigt. Där sitter du med diverse kvinnohatande antifeminister Micro och gör narr av LD tillsammans med dem.
”Ja, det är hyckleri – var börjar man om inte med sig själv och att dela föräldraledigheten är ett mycket viktigare steg mot jämställdhet än att klä ut tvååriga pojkar i rosa och flätor …
Det är väl dock rätt vanligt att käften gapar om något som personen inte själv står för när det gäller den egna bekvämligheten … inget nytt under solen där.
Och givet hur mycket hon klankar på andra kvinnor som i hennes tycke ”fallit för CIS-normen”, ”inte förstår att deras val styrs av patriarkatet” osv så framstår hon givetvis som en ren hycklare utan trovärdighet när det gäller den ideologi hon förespråkar – för andra då givetvis, för själv lever hon ju inte som hon lär – inte ur någon aspekt faktiskt, vilket vi sett på tidigare inlägg i olika ämnen.
Bra på att predika för andra – men är själv inte intresserad utöver att klä sonen i rosa, kjol och flätor… som inte heller innebär någon uppoffring för henne själv, det är sonen som skall hantera omgivningen.”
Förstår inte hur du kan med dig själv.

Och läser man de andras kommentarer (börja från startinlägget så ser du tonen) så är det svårt att begripa varför en normal människa med nån skam i kroppen överhuvudtaget skulle vilja delta i samtal med dem, än mindre delta i en HATTRÅD om andra feminister.

Det är ju tragikomiskt att någon som sätter individens ansvar för ett bättre samhälle högt och tycker det är fel att ge sig på enskilda kvinnor som inte gör feministiska val (för då förlorar man trovärdighet) själv inte tar ansvar för att inte delta i hatmobbar och uppenbarligen struntar i hur andra mår av att läsa detta om sig själva.

Ja nej fy för den lede. Det här fick jag ont i magen av. Och då är det inte mig det drabbar. Gräsligt. Folk MÅSTE sluta mobba varandra på nätet. Det här är ohållbart.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *