Kategorier
feminism & genus

Kvinnor som positionerar sig mot andra kvinnor är patriarkatets hårda dröm

Ho ho! Jag är ju här typ, ibland vet jag bara inte vad jag ska skriva för jag tänker så jäkla mycket och sitter och bråkar om feminism och manshat och badhus och övergrepp och föräldraskap och annat inne på facebook och så tänker jag att jag ska skriva nåt ilsket om det här men inser att det kräver lite mer omfattande tankearbete som jag precis tömt mig på inne på just facebook. Vi får skylla på alla sociala medier som tar mig från er.

Läste nån skitdålig debattartikel på Metro igår. ”Extremfeministerna måste sluta hälla bensin på patriarkatets brasa”. Ytterligare ett sånt där pinsamt dravvel som går ut på att positionera sig mot alla orimliga dåliga feminister för att på så sätt vinna poäng i patriarkatet som den Rimliga och Duktiga och Resonabla Feminist™ man är.

gunnelförstör

Obs, är övertygad om att detta är omedvetet såklart. Tror inte artikelförfattaren klev upp på morgonen och ba ”nu ska jag skriva nåt så alla killar gillar mig”, men vårt internaliserade kvinnohat tillsammans med vår defekt att alltid se män som lite bättre, rimligare, lugnare och viktigare gör att vi ofta i alla delar av livet söker deras godkännande och bekräftelse. Även vi feminister. Även vi som vet bättre. Det känns fint och bra att bli ryggdunkad av en man. Om han godkänner mig så är jag bra. Om en kacklande hög med hysteriska och arga (usch för arga kvinnor) och aggressiva fruntimmer gör det så well, inte lika bra. Omedvetet alltså. Förjävligt men ni vet ju hur Stockholmsyndromet funkar.

Men artikeln är ju skit. Det som häller bensin på patriarkatets brasa är just dessa kvinnor som går patriarkatets ärenden. Kvinnor som positionerar sig mot andra kvinnor (och feminister) är patriarkatets våta dröm. Förlåt, hårda dröm. Bara att referera till andra medfeminister som extrema eller rabiata är ju kvinnohat och antifeminism i sitt esse.

Nej, man måste såklart inte vara arg eller hata män för att vara feminist. Absolut inte. Man behöver inte vara på nåt sätt alls för att duga. Du kan älska alla män och tycka de är fantastiska och ändå göra feminism. Feminism är nämligen att GÖRA. Det är att driva feministiskt arbete, smått eller stort eller bara så pass att man orkar ta sig genom dagen. Man får också såklart tycka att det ena eller det andra är kontraproduktivt, men att offentligt gå ut och ta ställning MOT sina medsystrar – kanske de som faktiskt behöver feminismen mest – det är inte feminism alls. Det är skit. Och patriarkatet jublar. Männen jublar. De glider in och applåderar och ger credd och ”du är rimlig feminist, inte som de där andra dåliga feministerna som förstör för feminismen”.

engelwinge

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

21 svar på ”Kvinnor som positionerar sig mot andra kvinnor är patriarkatets hårda dröm”

”men att offentligt gå ut och ta ställning MOT sina medsystrar – kanske de som faktiskt behöver feminismen mest – det är inte feminism alls. Det är skit. Och patriarkatet jublar. Männen jublar.”… Det är ju JUST DET som ni gör! Är ni så förblindade av er egen självgodhet i tron om att ni tycker och tänker ”rätt” att ni inte ser vad ni själva håller på med. Rannsaka er själva!

Det är väl knappast likvärdigt att att spotta på andra kvinnor för att män ska känna sig bekväma och att kritisera kvinnors beteenden när de spottar på andra kvinnor för att män ska känna sig bekväma? Tycker du verkligen det? Om du gör det så ska jag förklara för dig vad skillnaden är. Jag och LD och andra som kritiserar det här beteendet vill att de här kvinnorna ska vara med. Vi inkluderar dem trots att de kastar andra kvinnor under bussen. Vi säger aldrig att de ska uteslutas och tas avstånd ifrån. Vi förstår att de behöver feminismen och andra kvinnors stöd lika mycket som de kvinnor som hatar män. Att kritisera åsikter är inte samma sak som att utesluta. Att utesluta är att utesluta och det gör man när man säger att kvinnor som hatar män borde tas avstånd från för de gör så att männen inte tycker det är kul med kvinnokamp.

Ja, det kommentarsfältet var en orgie i kvinnor som lägger sig på marken så att männen ska kunna trampa rakt över dem och slippa smutsa ner sina kängor. Nej, kvinnokampen behöver inte män. De behöver de där kvinnorna som spottar på andra kvinnor i tron att de kämpar för kvinnor. Jag vet inte hur man ska nå dem, men det är de som behövs. Inte män som är för allas lika världen och försöker förnedra en man genom att kalla honom tanten och fråga om han har mens.

En dude delade den här artikeln på fejjan igår och när jag läste den kände jag genast att något inte kändes bra med texten. Kunde inte sätta ord på det, men nu när jag läser ditt inlägg förklarar du exakt vad jag kände! Tack för att du sätter ord på tankar och gör det lättare för en sjäv att formulera sig!
Jag ser liksom inte meningen med att skriva en sådan artikelt. Varför behöver vi männen och varför måste dom få känna sig bekväma i våran kamp? Sen är det just dom männen som trots ”obekvämlighet” och ”ilska” står fast vid feminismen som faktiskt vet vad kampen handlar om, inte dom som kallar sig jämnställdister, dom är inte feminister och kommer inte bli det för att vi duttar med dom heller.

Jag läser aldrig de där artiklarna för de kommer nästan uteslutande ifrån folk som inte läser feministiska bloggar, har feministiska samtal/diskussioner eller läser på. Oftast kommer de från folk som fått en bild av hur dagens feminism är via andra lika oinformerade debattörer.
Finns ingen mening i att ge dom av min tid för jag blir bara irriterad.

Vet ej om det har med det ena eller andra att göra men jag känner instinktivt idag att får jag beröm av en man, eller blir dunkad i ryggen av en man med beröm, så blir jag mest ”jaha” men om jag däremot får cred av en kvinna blir jag oftast genuint. Jag säger inte att det inte är som du säger LD, för för många ÄR det så, uppskattningen av män är viktigare även om man inte själv erkänner det många gånger men för mig har det varit en av de största personliga vinningarna, när jag slutade bry mig helt om männens acceptans. Det var på riktigt frigörande.

Ibland är det här positionerandet en fas som särskilt ”nykläckta” feminister går igenom tycker jag mig ha märkt. I en del fall svalnar feminismen hos personen men för den som ärligt söker efter en rättvisare värld för kvinnor, visar det sig så småningom att det inte är tillräckligt att vara ”rimlig” i patriarkatets ögon. Det räcker inte för att förbättra världen. Det tar för lång tid att på nåder få vara med på mäns villkor. Då kan en bli bitter och sluta kämpa, eller börja bli jobbig feminist på riktigt. Men den grunda analys (om någon?) bakom positionerandet som ”rimlig” håller bara en liten bit och låter oss bara skrapa lite på ytan. Ny fernissa på en murken grund om nån fattar metaforen?
Därför tror jag att det är jätteviktigt även om det är asjobbigt att samtala med de här yrvakna. Verkligen ta reda på vad som är så ”orimligt” att inte rätta in sig på patriarkatet villkor.

Jag blir lika häpen varje gång detta kommer upp att det är jättehemskt att kvinnor säger rakt och ärligt att de hatar män så kommer några små snoppade personer med tillbehör att beklaga sig.
Men att män i tvåtusen år har gjort och gör kvinnohat det spelar ingen roll. Knepigt.
Det är synd att kvinnor låtsas omedvetna om hur verkligheten ser ut, är inte första gången i historien folk påstår sig inget se, inget höra, men tänker att feminismen är kyssen som får dem att vakna.

Jag har jättesvårt att förstå resonemanget. Och har tydligt flera gånger försökt få exempelvis LD att förklara tänket. Feminism för mig är fortfarande litegrand lika med hårdföra kvinnor som skriker högt hur de hatar män och inte rakat ben eller armhåla på flera år. Men jag försöker bearbeta den fördomen och jag inser ju mycket väl att feminism bor hos de flesta typer av människor. Oavsett utseende.
För min del (nu pratar jag ur ett helt eget perspektiv och det är ju självklart därför som jag inte heller kan förstå resonemanget eftersom att jag har en annan erfarenhet än ex LD) så har jag aldrig känt att jag blivit hatad av män eller annorlunda bemött av män bara för att jag är kvinna. Visst har jag på krogen stött på män som flörtat och jag har själv flörtat tillbaka. Jag har absolut fått ”jävla hora” eller ”jävla kärring” efter mig lite då och d när jag var yngre men jag har aldrig reflekterat över att dessa killar sagt det bara för att de är män. Utan mer tänkt att de har dålig karaktär, personlighet och kanske inte uppfostrats på ett bra sätt.
Sen förstår jag även att just uppfostran är det som gjort patriarkatet och gjort att kvinnor varit förtryckta i så många år.
Men jag tycker också mig se att det håller på att förändras. Jag kan inte säga att jag hatar män (för mig betyder det att hata alla som har en snopp) vilket känns helt omöjligt. Att hata är ett starkt ord tycker jag och om jag skulle säga att jag hatar alla män betyder det för mig att jag känner extrem avsky mot och gärna inte umgås med män. Och det stämmer ju inte. Jag är ju gift med en man och har en son. De hatar jag definitivt inte.
Jag hatar inte min far, eller min bror. Däremot förstår jag att man kan hata patriarkatet.
Så…om du är en feministisk högintelligent människa så förklara gärna begreppen för mig. För det enda jag hör när LD exempelvis säger att hon hatar män är att hon hatar sin man, sin son och alla män som går förbi henne på gatan. Att hon skulle kunna slå de på käften bara för att de är män.
Men jag tror jag har fel, och att det inte är innebörden av det. Så….en konkret, bra och pedagogisk enkel text på detta skulle uppskattas. Jag har i princip noll koll.

Ett enkelt exempel ur min vardag är mitt förhållande till mina bröder. Jag älskar de för att vi har en massa bra grejer ihop, gemensam historia o s v. Men jag hatar att hela tiden bli osynliggjord när jag umgås med de. Jag kan säga en smart grej och ingen reagerar på det. Ett tag senare säger en av mina bröder samma sak som jag precis sa och då får han helt plötsligt ryggdunkningar och hurrarop för gud vilken bra insikt han kom med där. Har sett samma fenomen med min man, mina andra manliga släktingar och mina manliga arbetskollegor men aldrig hos kvinnorna i mitt liv. Att hela tiden vara någon slags osynlig musa för det finns inte i mäns föreställningsvärld att en kvinna kan ha något vettigt att säga. Det feminister har ropat i hundra år lyssnar inte män i grupp på förrän en man säger samma sak.
Så ja, jag hatar män. Jag hatar när mina bröder lyssnar till mina andra bröder men inte på mig. Jag hatar när mina förslag på jobbet ignoreras när jag nämner de men de tas på allvar när samma förslag kommer från min manliga kollega. Men jag älskar de ju också då jag lever i mansdominerade miljöer och det är mest män jag har att anknyta till. Vill bara att de ska växa upp nån gång och se mig som människa. Är relativt ny i mitt feministiska uppvaknande (1 år nu i mars) och har inte hunnit knyta några starkare band till kvinnorna runt mig än men jag jobbar på det. Skulle gärna byta ut en hel del av mitt manliga umgänge med kvinnor för det tar så mycket energi att aldrig få något tillbaka från män. Jag vill inte vara deras jävla musa.

Man har ju olika upplevelser, men jag har alltid asgarvat när folk kommer med sina ”men dina pappor och dina bröder då?!?!?!?”, tror de att mina första förtryckare är några slags undantag från patriarkatet eller? Och nej, de är inga hemska vider som begått övergrepp mot mig utan bara helt vanliga män med kvinnor i sin närhet. De var de första som fick mig att känna mig som en ”annan”. Jag kan ge hundra exempel på mer eller mindre välmenande kommentarer om hur jag borde leka när jag var barn och hur jag borde se ut när jag var äldre. Saker som var så oerhört ajja bajja när jag gjorde men som uppmuntrades när det var lillebror som ville göra dem. Jag ”hatar” inte de två (nu avlidna) männen jag kallade pappa eller mina bröder, men jag föraktar deras uppenbara förakt mot mig pga att jag är kvinna. Det betyder inte att vi inte också skapat fina minnen tillsammans.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *