Kategorier
feminism & genus

Kvinnorna och Stockholmssyndromet 

Kitty Jutbring skriver om nåt jävligt viktigt idag: internaliserat kvinnohat.     Alltså JAAA! Jag är så jähähävla trött på folk som helt analyslöst konstaterar att ja men tjejer är så taskiga mot varandra, systerskapet funkar inte för tjejer är dumma. Typ.  Ingen analys eller eftertanke alls utan man har svalt de gamla myterna om att tjejer inte kan leka tre, att kvinnor konkurrerar med varandra och att kvinnor inte kan hålla sams alls. (I jämförelse med de förträffliga männen då som absoluuuut inte typ slår ihjäl varandra med jämna mellanrum) Och så rapar man vidare dessa sanningar, senaste tiden i tv-soffor och bloggar där kvinnor frågar varandra varför kvinnor är så elaka och sen enas de om att kvinnor suger. (Och alla känner väl minst en kvinna som koketterar med att hon hellre hänger med killar för då blir det inget tjafs?) De har noll insikt i att det är PATRIARKATET som lärt kvinnor att hata kvinnor och när kvinnor hatar kvinnor så bottnar det i ett internaliserar kvinnohat (självhat med andra ord) som tar sig uttryck i det Kitty räknar upp i sitt inlägg. Det är inte kvinnors fel alls. Det är de patriarkala strukturerna som lärt oss att män är bäst ingen protest och allt som förknippas med kvinnor: femininitet, moderskapet osv ses som dåligt, tråkigt, fjantigt.  Förresten, om nu kvinnor är så jävla elaka mot kvinnor, vad är männen då? Män kommenterar våra kroppar, tafsar, skämtar om oss, värderar oss, trycker ner oss, kränker oss, är sexister på vår bekostnad, snackar skit om oss, kallar oss horor, förtrycker, våldtar, misshandlar och mördar oss på löpande band samtidigt som de ägnar en livstid åt att indoktrinera och hjärntvätta oss att trots detta försvara dem och vi hata varandra.  Gå inte på detta! ]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

48 svar på ”Kvinnorna och Stockholmssyndromet ”

Ja, och som alltid på detta tema vill jag skrika ut hur mycket kvinnogemenskap det finns och har funnits genom tiderna som fungerar alldeles utmärkt. Syjuntor, skolklasser, idrottsdag, klubbar, med mera med mera med bara kvinnor som funkar hur bra som helst. Och hur mycket killidrottslag, killdominerade klasser och arbetsklasser med mera som inte fungerar alls utan där det råder machokultur och mobbning. Men det låtsas vi inte om! För de är ju normen.
Hälsningar från en som gått i tre klasser med mest tjejer, ett idrottslag med mest tjejer och två kvinnodominerade organisationer som fungerat alldeles utmärkt, tack.

Jag har precis samma upplevelser jag har också hamnat i en del kvinnodominerade klasser, haft kvinnodominerade aktiviteter och jobbar numera på en kvinnodominerad arbetsplats. Jag har extremt sällan upplevt några problem alls, visst att det har skett incidenter där en del har blivit behandlade mindre bra, men ska man jämföra med hur killarna behandlade mig och andra tjejer så är det rena rama petitesser. Därför blir jag så trött när folk säger saker som ” tjejer kan inte hålla sams”, ”tjejer kan inte vara lojala mot varandra”, ”jag hänger med killar för det är såååååååååååååååå mycket mindre drama” och ” killar tävlar inte mot varandra, utan försöker bygga upp varandra i stället”. 1. Jo, det kan vi, men skillnaden är att när vi är osams så ses det som en ”bitch fight” där tjejerna är avundsjuka på varandra. När killar blir osams så är det en ”diskussion” där de har olika åsikter eller i vart fall så har de en verklig anledning. 2. Återigen jo, röttägg finns javisst men i det stora hela går det utmärkt. 3. Öppna en historiebok, läs, tänk om tänk rätt. 4. BAHAHAHAHAHAAHHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAH!!! Jo, vi säger så!

Natasja, du är så jävla grym. Följt dig länge, och du är en stor förebild och ledstjärna för mig. Du har gett mig så många aha-upplevelser och satt ord på sånt jag alltid känt men inte kunnat sätta ord på själv. Tack?????

Så tröttsamt ja! Tjejer är oftast väldigt fina med varandra tycker jag. Sådan stöttning och kärlek som jag fått av vänninor når jag mått dåligt är fantastiskt!

Jag har en kompis som genom åren sagt i olika sammanhang att ”jag trivs bäst med killar”. Där finns en grupp kvinnor som genom åren stöttat henne, funnits där i alla möjliga och omöjliga situationer, som räddat henne från idioter till män och tröstat när hon blivit illa behandlad (av män!). Men, hon ”umgås helst med killar”.
Jag brukar undra var alla de där fina kompismännen är någonstans, för jag har aldrig sett till en enda en. Var finns de någonstans när marken gungar? Kvinnor som säger sådana saker brukar faktiskt ha tjejkompisar, men som de väljer att pissa på, för att i stället för att klättra på männens lite finare stege.

Åh PRECIS min erfarenhet. Och vännerna runt denna person lyfter henne gång på gång men ändå är det alltid ”killar som är bättre”. Tröttsamt.

Jag har också en sån vän, de är inte så ovanliga, det är otroligt svårt att få dem att vakna upp tyvärr. Män är bara bäst i hennes värld, ”de är så mycket rakare i kommunikationen” (stöön, hitta på något nytt). Ändå är det tjejkompisarna som finns där i vått o torrt. Men nejdå, det är vi som är jobbiga avundsjuka energitjuvar, killen som bara vill träffas en kväll varannnan helg är hennes ”one and only” att slösa kärlek i mängder på. Det lär ju ofta va männen som exploaterar kvinnors kärlekskraft för att sedan använda den till att gå ut o erövra världen, eller vad de nu känner för. Men det går verkligen inte hem att försöka säga något..

Jag håller med i sak. Där tycker jag att ni har helt rätt.
Men! Detta är min erfarenhet, i vissa tjejgäng så är jargongen otroligt nedsättande mot varandra, den eller de personerna som inte är närvarande nagelfars och det snackas skit, för att sedan kindpussas och gullas med.
Jag hängde i sådana kretsar när jag var i 20-årsåldern. Och då var jag en sån som sa att hon hellre hänger med killar för att det var mindre skitsnack.
Sen flyttade jag ifrån den lilla bruksorten, fick mitt feministiska uppvaknande och insåg att Systerskapet är så viktigt!!
Dessutom hittade jag några kvinnor som lyfte sig själva och mig samtidigt och då fattade jag vad alla snackade om.
Jag fick mm första BFF när jag var 37 år…och med henne ett stärkt förtroende för andra kvinnor.
Nu är systerskapet otroligt viktigt för mig.
Som bonus kan jag tillägga att mina manliga vänner också fått ett uppvaknande.

Jovisst, men dessa personer fanns med i mitt liv från åk 2 och framåt. Jag visste liksom inget annat.
Men de killar som jag var kompis med var inte sådana, tycker du då det är konstigt att jag föredrog att leka med de som inte snackade skit?

Jag har sagt ifrån om dom varit sådana.
Men bland de tre som jag står närmast finns inte den genen.
Som exempel kan jag ta att den ena är stallchef för ett racingteam, där är det vääääldigt mycket sexism. Men min vän valde att inte ha en ”gridgirl”, han har frågat andra killar eller ett år hade han sin mamma i folkdräkt.
Jag hade faktiskt på riktigt inte upplevt sexism innan jag gav mig ut i stora vida världen.
Då kom mitt feministiska uppvaknande!

Den genen? Uttryckte du dig klumpigt eller tror du på riktigt att det är en gen? Så du har ett exempel på en man som du inte sett sexism hos. De andra männen du umgåtts med då? Ingen av de har någonsin objektifierat kvinnor? Sagt något sexistiskt? Haft föraktfulla åsikter om kvinnor? Jag tror inte på dig. Jag har aldrig träffat en man i hela mitt liv som inte bär på kvinnoförakt. Somliga är bättre på att dölja det än andra. Kanske för att de är medvetna om det hos sig själva och därför vet bättre än att ge uttryck för det. De är dock inte så vanliga. Faktum är att jag aldrig träffat en människa i hela mitt liv som inte anser att kvinnor är lite sämre än män. Inte ens jag och LD. Det är såklart inte något vi medvetet tycker, men det finns där, var så säker. Det är nämligen omöjligt att inte bli påverkad av de normer som finns i samhället. Och det är ingenting man ska tycka illa om sig själv för. Snarare ska man vara glad att man har så mycket självinsikt att man förstår att man inte är något undantag. Utan den insikten finns det inte ens en chans till förändring hos en själv. Så, min poäng är: Kvinnorna du mött har haft kvinnoförakt och männen du mött har haft kvinnoförakt. Men medan det ena är en överlevnadsstrategi som grundar sig i självhat är det andra något som leder till mord, våldtäkter, misshandel, lägre lön och mindre samhällsmakt. Kan vara något att fundera över.

Jag försökte vara rolig. Sorry.
Självklart har jag upplevt sexism! Jag har levt i ett otroligt våldsamt förhållande där jag blev misshandlad och våldtagen.
Jag har haft andra killkompisar som varit sexistiska, men de tre som jag berättar om är det inte!
Och ja, jag ar levt rätt skyddat.
Det är därför jag nu är en rageing feminist!!!
Jag är mycket väl medveten hur de strukturer ser ut i samhället.
men min poäng var att jag ville berätta en liten anekdot ut mitt rätt långa liv.
För att förtydliga: Mina klasskompisar ( de kvinnliga) pratade skit om allt och alla. De tre killar jag umgicks med på fritiden lekte jag med.
Jag har aldrig haft en tjejkompis innan jag var ca 19 år. Jag har aldrig fått vara med.
När jag var ca 19 fick jag vara med. På deras villkor.
Sen blev jag ihop med en psykopat som höll på att förstöra hela mig. Det var mitt första riktiga möte med kvinnohat. Då var jag 22 år.
Och sen flyttade jag till en större stad och där blev jag chockad över hur det var. Att det var så öppet. Därför började jag engagera mig feministiskt.

Kanhända att jag missuppfattat dig. Jag förstår bara inte vad de här anektodiska berättelserna om hur taskiga tjejerna var och hur schyssta killarna var ska vara bra för i en diskussion om ett samhällsproblem.

Därför att jag är en individ. Och även om jag lever i en struktur så är summan av mina små anekdoter mitt liv.
Jag har nu på senare år insett vikten av Systerskap och det är otroligt viktigt för mig.
Men jag kommer aldrig känna samma sak för de individer som stängde ut mig.
Men jag känner mer gemenskap med Natasja och dig och de som kämpar vår kamp.
Även om vi inte har samma åsikter om allt.
Och jag släpper inte in män på livet om de inte är ”godkända” av andra kvinnor.

Bra skrivet!
Hatar att detta ses som en sanning.
(Och är för övrigt så förbannat trött på detta att män ska anses enklare att umgås med för att de är så raka i sin kommunikation. Det måste vara en av världens största lögner. Har väl aldrig haft svårare med något i mitt liv än svårigheten att få ur sanningen eller nånting överhuvudtaget ur en man. )

Eller hur?! Jag måste nog säga att jag stör mig mer på detta glorifierande av män, än nedvärderingen av kvinnor. För även om nedvärderingen av kvinnor blir tröttsamt generaliserande och förenklande, så har jag naturligtvis träffat de här kvinnorna som snackar skit och är falska och hävdar sig på andras bekostnad och så vidare, så jag kan ju på sätt och vis förstå var det kommer ifrån. Men män gör ju så också! Det är inte det minsta ovanligt! Och så tillkommer allt det här med ständig objektifiering, sexualisering och nedvärdering av kvinnor som grupp, så hur illa kvinnor än kan bete sig, finns det alltid män som är värre, enligt min erfarenhet.

Samma här. Blir mest sorgsen när jag ser kvinnor nedvärdera andra kvinnor eftersom jag vet att det är en överlevnadsstrategi och inte ger de här kvinnorna några fördelar alls i verkligheten.

Det är kanske viktigt för hela den där diskussionen – framför alltför personer som inte nått samma grad av insikt som de flesta i det här kommentarsfältet – att påpeka att det här handlar om strukturer och män/kvinnor som grupp. På individplan finns det såklart undantag och skillnader. Schyssta killar som är bra vänner (om än med en objektifierande osv syn på kvinnor, för hur ska de kunna ha något annat i det samhälle de växt upp i?) liksom kvinnor som stängt ute och varit oschyssta. Liksom det finns män som inte våldtar, förtrycker (medvetet i alla fall) osv – men män som grupp gör det.
Ett lysande inlägg av Kitty tycker jag!

Det är en konstig mentalitet att kalla sig feminist och samtidigt skryta om att man inte är som andra tjejer, att man är mycket smartare och mindre ytlig, att man hellre umgås med män för att tjejer bara startar drama och snackar skit. Om du anser dig vara bättre än andra tjejer för att du tycker att du är ”mer som en kille” betyder det att du alltså ser ner på kvinnor som du uppfattar som ”tjejiga”, alltså nervärderar du kvinnliga egenskaper (som att ”smart” skulle vara en manlig egenskap…).
Jag fattar inte. Varför kallar man sig feminist om man föraktar kvinnor? Typ… ”JAG förtjänar att vara jämställd med män för jag har en del stereotypt manliga personlighetsdrag, fast kvinnor som JAG tycker är ytliga och ointelligenta förtjänar inte det för ALLA såna tjejer snackar skit om mig”…

Det är ju väldigt irriterande men fullt förståeligt. Vad som är rätt ut farligt däremot är att män håller på så, dvs snackar skit om kvinnor: de sätter män i friendzonen, de ljuger om våldtäkt, de lurar män att bli pappor, de provocerar män till handling med sina korta kjolar, sin fylla och vänlighet. Eller för att använda dina exempel: De skryter med att de inte är som tjejer, att de är smartare och mindre ytliga, inte skapar en massa drama och inte snackar skit (om tjejer, hahaha eller hur). De föraktar tjejer, tycker att de är bättre och förtjänar att vara jämställda med andra män, men blir förolämpade om kvinnor också ska vara det. DET är det verkliga problemet.

Kan hända att min poäng inte gick fram här. Jag menar att många kvinnor verkar vara blinda för att de själva hyllar män för hur ärliga och sköna de är, samtidigt som de trycker ner andra kvinnor som ”bara snackar skit och fryser ut varandra”. Fast när män fryser ut kvinnor, snackar skit om kvinnor, förtrycker kvinnor etc… Då är det inga problem…

Det håller jag med om. Har sett många kvinnor fjäska för anti-feministiska män samtidigt som de spottar på andra kvinnor. Blir lika bedrövad varje gång för jag tänker på vilket självhat de bär på.

Såg senast i dag en kvinna hålla med en man om att männen aldrig borde gett kvinnor någon samhällsmakt för det har ju bara blivit pannkaka av alltihop. Förutom det tragiska så är det en paradox, för hade inte feministerna kämpat för hennes och alla andra kvinnors lika rättigheter hade hon inte kunnat sitta på nätet och hålla med om att kvinnor inte bör få uttala sig.

Det var precis det jag menade, och extra konstigt blir det ju om det görs i feministiskt syfte.
”Kan inte kvinnor vara mer som män? Varför kan kvinnor inte umgås utan att vara bitchiga? Varför kan inte kvinnor ta konflikter öga mot öga som män gör istället för att gå och snacka skit bakom ryggen på varandra? Jag hatar att umgås med kvinnor för de är så falska, män är ärliga, om kvinnor blir mer som män kommer vi få mer respekt”.
Fast problemet är ju att kvinnor inte KAN ta konflikter öga mot öga. Då ”skapar de drama” och ”startar catfights”. Två män kan stå och skrika ”din jävel, jag ska slå ihjäl dig!” till varandra men det är tydligen inte att skapa drama, det är ju bara två karlar som för en diskussion såklart!
Sen kommer såklart argument som ”men i högstadiet snackade tjejerna skit om varandra så det så”! ALLA snackade skit om varandra i högstadiet. Inklusive killarna som utåt sett var bästa vänner, jag lovar att de snackade skit om varandra när de var ifrån varandra. Det gör tonåringar och betyder inte att de fortfarande beter sig så tio år senare.
Det är inte ett argument för att döma ut alla kvinnor som mobbare. Vi kvinnor lär oss hata varandra och vara rivaler, och att förakta kvinnor för att de har blivit som samhället format dem och döma ut dem som dåliga människor gör inte någon till en bättre människa.

Alltså all min vänskap från 13 och uppåt har i princip baserats på olika tre-sammanslutningar. Tre är så lagom och bra ifall nån är sjuk ?. Har alltid funkat bra!

En anledning till detta också är kvinnor ställs emot varandra av patriaktatet! kvinnor har så mycket svårare att nå toppen eftersom män ALLTID övervärderar andra mäns egenskaper och kunskaper (en ny forskning gällande detta kom ut nyss) vilket leder till att mediokra män tar platser från talangfulla kvinnor. vilket i sin tur leder att kvinnor måste tävla hårdare mellan varandra för att komma upp på samma nivå som männen. det är bara se klimatet i alla de där vidriga skvallerblaskorna, kvinnor jämförs ALLTID med varandra.

Jag har i 3 omgångar varit ”bästis” med två tjejer. Alla tre gånger har jag blivit utesluten. Att jag har svårt att hitta tjejkompisar är en av mina stora sorger i livet. Har en del ytliga vänskaper med tjejer men bara nån enstaka som jag definierar som nära. Däremot har jag flera nära vänner som är män. Jag trivs inte bättre med män än med kvinnor, men för mig har det varit mer komplicerat med vänskapsrelationer med kvinnor av någon anledning. Jag arbetar inom ett kvinnodominerat yrke och har aldrig haft svårt med kvinnor i grupp annars. Vet inte riktigt vart jag vill komma med detta, texten fick mig att reflektera över det helt enkelt.

Tack Lady D! Jag har nyligen forskat i detta med internaliserat kvinnohat och fällan med att vara ”en skön tjej”, hon som precis är som killarna vill ha henne. Det tar ju aldrig slut :O Jag har nog själv trillat lite i fällan ibland med att nedvärdera endel typiska könsrolls-tjejgrejer som ”overattached girlfriend”. Och stör mig lite på de tjejer som är antifeminister pga att de tror att feminist är samma som att hata killar (= och då blir man ju inte poppis bland killarna ). Kvinnohat är däremot så normalt att det inte är något att tala om ens i deras värld, bara att acceptera och spela med i, ”it´s a mans world”. Tusan vad det är tufft att va tjej, både i positiv och negativ bemärkelse!

Både ja och nej. Jag är en sådan som sedan barnsben hellre umgåtts med killar. Inte för att jag trodde att flickor var sämre på något vis, utan för att jag inte fixade alla normer kring flickors samvaro. Vi var initialt tre tjejer som hängde ihop och då gick fröknarna aktivt in för att splittra oss (”det är ingen idé, flickor leker bara två och två”). Jag gav upp och började föredra att vara med killar (vilket inte var problemfritt men jag upplevde det som friare, ingen vuxen kom och babblade om att vi var för många).
I vuxen ålder har jag bara fortsatt på det inslagna spåret. Först på senare år har jag försökt tänka om och skaffa mig kompisar av alla kön. Det har verkligen lyft mitt liv, nu kan man ju umgås 7 kvinnor utan att någon kommer med pekpinnar.
Jag kan bli lite ilsk tillbaka på att kvinnor blir arga om jag säger att jag ofta föredragit att umgås med män (punkt, inget raljerande om att män inte gör det ena eller andra, och jag nämner det bara om någon uttryckligen frågar). Varför ställer man frågan ”umgås du helst med kvinnor eller män?” och sedan ballar ur? Finns det bara ett rätt svar, typ ”så har jag aldrig tänkt”? Jag fick lära mig dela upp personer i flickor/pojkar och att lekmöjligheterna styrdes av vilka jag valde. Det enda jag kan göra idag, förutom att aktivt jobba med mig själv, är att vara nogrann med att inte föra vidare det synsättet till mina barn (sedan jobbar förskola/skola dessvärre hårt på flickor kan bara leka två).

Jag är en sådan där afab som fullkomligt drunknar i internaliserat kvinnohat och glorifierar män så in i helvete. Jag ser mig som trans och har oändliga problem med att jag aldrig lyckas utesluta varken att min könsidentitet är falsk och endast framtvingad av min misogyni eller att min misogyni har blivit såpass extrem pga att samhället konstant tvångskönar mig som kvinna.

Alltså det här med ”tjejer kan inte vara tre”. Det fick jag höra när jag gick i skolan. Högstadiet. Det var ju som att säga till mig att inte försöka vilket jag också slutade göra. Min pappa reagerade dock starkt på uttalandet och tycker än idag att det var en inkompetent lärare. Nu när jag är vuxen inser jag hur mycket trams man har fått höra genom åren. Praktiserade på ett dagis för några år sedan och läste vid tillfället din blogg. Reagerade mycket på vad som sas och gjordes. Hur flickor och pojkar bemöttes (JA flickorna fiskade efter komplimanger!) och pojkarna skulle vara tuffa. Det kunde inte ens leka med vissa leksaker för de var för tjejer… Usch!

Jag tycker jag ser detta internaliserade kvinnohat överallt, senast det förekom i mängder var i intervjun med Elaine Eksvärd i Karriärpodden. Det är konstanta upprepningar av hur giftiga kvinnor kan vara utan minsta analys av varför det är så och hela tiden tips om hur vi kvinnor ska bli mer som män (givetvis inte uttryckt rakt ut men egenskaper som traditionellt tillhört män lyfts hela tiden medan egenskaper som gullig, pipig röst, förkärlek för prinsessaker för tjejer ses ner på) för att bli rätt. För att inte hänga ut Elaine endast så tycker jag detta överlag är väldigt vanligt hos dem som kallar sig feminister men gärna ändå alltid vill påpeka könsskillnader, som är lite åt det mer liberala feminismhållet/endast utgår ifrån medelklassfeminism. Inget fel i att vara liberal i sin feminism men jag tycker att resonemangen ofta bara befäster stereotyper.
Lady D, du får gärna avhandla det här om du förstår vad jag menar, vore intressant att läsa dina tankar och jag vet att du skulle naila det som vanligt!

Jag skulle aldrig i mitt liv klara mig utan mina relationer till andra kvinnor. Djupa, meningsfulla, dödslojala och innerliga relationer. Däremot har jag hittills aldrig i mitt liv sett en vänskapsrelation mellan män av samma slag. Eftersom män inte kan varken dela sina känslor samt aldrig visa sig svaga inför varandra, kan de heller inte skapa meningsfulla relationer med varandra. Allt det där tramset om att män skulle vara så jävla bra på att ”hålla ihop” och det där om ”brödraskap” osv är ju bara bullshit. Jag är övertygad om att det här snacket om att vi kvinnor inte kan ”leka tre” osv, är ett påhitt av patriarkatet för att liksom mörka vilka usla relationer de själva har. Lura i oss att våra relationer är skit när det egentligen är deras som är luftslott. Det är ju liksom inte vi som, enligt statistiken, är ensamma. Det är ju männen. Dessutom har de mage att, istället för som vi kvinnor ofta gör- SKAFFAR OSS KOMPISAR som delar våra bekymmer och bär våra bördor, så lägger männen all sin skit på EN ENDA kvinna- sin heterosexuella partner och låter ofta även denna hustru ta ansvar för mannens hela psyke/väl och ve. Ja nu talar jag väldigt heteronormativt, det är jag medveten om. Men det är också HETEROSEXUELLA MÄN jag menar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *