Kategorier
feminism & genus

"Låt flickor få vara flickor!"

Jag såg att Anaiah hade fått en kommentar om förrgårdagens inköp av Hello Kitty-prylar till sin pojke. "Jag undrar om du skulle klä din dotter i Hello Kitty? Eller är det enbart reserverat för pojkar, allt i jämställdhetens namn"   I "jämställdhetens namn" så är det omöjligt att göra lika så länge som omgivningen har olika förväntningar och bemötande på pojkar och flickor. En pojke i Hello Kitty uppmuntrar inte det sockersöta tjejiga och det sänder inte budskapet att "det här är en typisk pojke!" 

Traditionell uppfostran ger i allmänhet flickor mer av samhörighet och pojkar mer av självständighet.
När jag köper kläder till Ninja så är det med omsorg och eftertanke. Allt sockersött går bort. Allt som är för könsstereotypiskt avstår jag ifrån. Inga klänningar, ingen spets, inget rysh-pysh. Inget som signalerar "Jag är en söt flicka,, behandla mig därefter".

Hade jag däremot fått en son så hade jag gjort tvärtom. Jag hade antagligen frossat i gull-gull, rosa och Hello Kityy och jag hade avstått från de mer dova färgerna (t.ex vissa av fem myror-kläderna som Ninja har) Detta är en del av vad man kallar "kompensatorisk pedagogik" vilken innebär enkelt att man medvetet försöker kompensera där det finns brister och motverka det traditionella könsmönstret. Hon kommer ju att få tillräckligt med uppmärksamhet utifrån sitt kön utan att jag behöver förstärka det.
Tanken med den kompensatoriska pedagogiken är att alla barn ska få träna och utveckla förmågor för ökad självständighet och samhörighet.
Det är också därför jag uppmuntrar hennes mindre "tjejjiga" kvalitéer (om vi nu ska envisas med att sätta ett kön på mänskliga egenskaper) som t.ex att ta plats, att höras, att synas, att busa, vara fysisk osv. (Jag vet att jag gjort mitt jobb då hon vrålandes brottar ner kusinen)

Men det handlar inte inte om att pojkar inte ska få leka med bilar eller flickor inte leka med dockor som många verkar tro. Och det handlar inte om att flickor inte ska tillåtas vara mjuka och tysta eller pojkar högljuda och busiga. Syftet är ju att stimulera barnet så att de överskrider de traditionella gränserna och ge dem möjlighet att utveckla samma förmågor oavsett kön. Hade jag haft en son så hade jag gjort tvärtom. Då hade jag dämpat den "pojkiga" och uppmuntrat det känsliga, det lugna osv. Omgivningen kommer ju liksom uppmuntra det könsstereotypa tillräckligt och på så sätt skapar man en balans. I jämställdhetens namn. Tips på kompensatoriskt arbete
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

93 svar på ”"Låt flickor få vara flickor!"”

Fantastiskt att starta dagen med att läsa något som verkligen slår huvudet på spiken! Det är ju precis det där det handlar om!! =)

Min dotter är bara 3,5 månad än så länge men jag & sambon pratar om hur vi ska undvika "könsrollsfällan" med jämna mellanrum & vi är båda överens om att man behöver vara kompensatorisk, särskilt sen när det blir aktuellt med förskola & även andra människor kommer ha en nästan daglit inverkan på vår dotter.

Åh, jag tycker det är en så hårfin gräns på allt könsstereotypiskt. Som förälder vill man ju visa att man är stolt över ALLA ens barns egenskaper, även om en flickig är sjukt flickig. Om barnet i fråga märker tydligt att föräldern kompenserar de könsstereotypiska attributen, så tror jag att det skapar något negativt iställer för något positivt. Det gäller ju inte nu när barnen är små, men senare. Fast å andra sidan, har man ALLTID gjort så som förälder så blir det ju en naturlig del av uppfostran, även om resten av samhället säger annorlunda, och vice versa..

Jag vet inte om jag tror jättestarkt på kompensatoriskt arbete, främst för att jag inte vill uppmärksamma eller spela med i könsrollerna. Jag är själv ingen typiskt tjejig tjej även om jag har långt hår osv, jag tar plats, jag låter ingen sätta sig på mig, jag tar gärna på mig ledarrollen. Jag vill uppfostra min dotter på samma sätt: att vara sig själv! Min dotter (1 år) kan vara superblyg i perioder men hon kan också springa in i ett rum gapandes för fullt och hon älskar att spela fotboll och göra andra "pojksaker". Hon har alla färger i sin garderob, men tyvärr så bad vi folk att inte ge oss klänningar så därför har vi fått ungefär 100 klänningar. Just nu har hon 14 klänningar, varav till och med jag köpt en del! Men det ska bli kul att se vad alla säger när hennes framtida lillebror får ärva kläderna. Vi har också bestämt att ingen av våra barn, oavsett kön, ska få håret klippt förrän den uttryckligen ber om det och kan välja frisyr själv. Troligen kommer de vara långhåriga gullepluttar allihopa. Jag vill inte uppfostra min flicka som en flicka men jag vill inte heller undertrycka hennes egen personlighet genom att uppfostra henne som pojke. Däremot skulle jag hellre uppfostra kompensatoriskt än "klassiskt" så att säga. Vad ÄR en flicka egentligen, om vi nu ska låta flickor vara flickor?

Tillägg: Fast iofs så förstärker man inte om man kommer dithän, som jag ovan beskriver, utan snarare förminskar.

Mja, jag kände väldigt mycket som du när vår dotter var nyfödd och första året, hon hade bara färg-glada kläder och könsneutrala saker, men sen fick hon väldigt starka åsikter om vad hon ska ha på sig och jag tycker det är viktigast att hon får välja själv vem hon vill vara. Vill hon vara en liten rosa prinsessa (vilket är fallet just nu) så fine, jag uppmuntrar henne att välja själv. Men visst, man kan ju ifrågasätta vad hon fått det ifrån, att bara vilja ha rosa klänningar? Å andra sidan har jag läst att pojkar också går igenom denna prinsess-period men inte får leva ut den på samma sätt som flickor.

Viktigast för mig, oavsett kön på barn, är att uppmuntra barn att prova på allt, känna sig för och se vad de tycker bäst om. Att välja själva. Att tro på sig själva och veta att de kan klara allt de vill är också viktigt. Så är jag uppväxt, med en stark självkänsla och tro på att jag klarar allt, och det vill jag ge mina barn också. Att våga ta plats, stå för sina åsikter och göra det dom vill.

Sen tycker jag det är viktigt att man visar själv, som föräldrar, på ett jämlikt förhållande. Vi delade rakt av på föräldrarledigheten, tar exakt lika stort ansvar för vår dotter och har alltid gjort. Vi hämtar och lämnar varannan dag var, tar varannan vab-dag, lagar maten varannan dag var osv. Visst, man måste inte dela allt rakt av in absurdum, men för oss är det självklart att dela på det mesta, och när det gäller vår dotter är det självklart att dela på allt rakt av.

Mia (från Mia och Klara, en favorit) kör stenhårt på att låta sina barn leva ut sina faser och perioder som tokar, då går de, enl. henne, över fortare 😀

Intressant det där med kompensatoriskt arbete! Jag har en pojke på 3 år, och jag tycker mänskligt är viktigare än indelning i kön, att ha den friheten, att inte känna sig begränsad av sitt kön. Har märkt att det är något det viktigt att prata om lite nu och då, med barnet alltså, annars blir man efter, för samhällstrycket är på hela tiden. Jag skulle häromdagen köpa nya stövlar åt honom och det var väldigt urplockat i storlekarna i affären. Hittade till sist ett par rosa och gula med mumintrollet på, i rätt storlek. Men dem skulle han absolut inte ha o stretade emot med all kraft, för de var "för flickor". WTF? 😮 Vem har tutat det i dig liksom… Jag har nu haft ett allvarligt snack med honom om att man faktiskt FÅR VARA hursomhelst oberoende om man är pojke eller flicka.

Han har länge haft ganska långt hår, mest för att jag tycker det är rockigt, och det har hållits undan från ansiktet med spännen:) Hehe, det har känts radikalt. Men vad det tjatades på dagis att han skulle behöva klippas, att spännena inte hölls i håret och att det for ner i ögonen! Tjatas det på samma sätt om flickors hår liksom..? Till sist klippte jag det:(

Vänta lite nu… du uppmuntrar väl inte Ninja till att bråka? :-/

Visst det är ett "typiskt pojkigt" beteende att vara bråkig och stökig, fysisk och synas och höras osv. Men att tex bråka tycker jag inte är ett ok beteende hos pojkar och inte hos flickor heller.

Självklart ska barn få synas och höras, det är inte så jag menar, men jag tycker ändå att just bråkighet och stökighet är ett tråkigt beteende och jag vill inte att det ska uppmuntras varken hos killar eller tjejer.

Alltså om min son är bråkig och stökig så tänker jag verkligen inte uppmuntra det, men inte för att han är kille och jag vill förflytta könsrollerna, utanför att jag vill att barn ska lära sig att vara snälla och harmoniska, för det är sådana vuxna människor man vill ha omkring sig i framtiden. Lika bra att de lär sig de från början. OCH det gäller tjejer också. Jag tänker ALDRIG uppmuntra min dotter till att bråka, men då är det inte heller för att flickor inte "ska" bråka utan för att det är dåligt!

Om du uppmuntrar Ninja till att brotta ner sin killkusin så tycker jag att det går lite långt, varför är det OK att hon gör det, varför är det ok att tjejer slåss och stojar runt, men inte att killar gör det, bara för att det ska vara jämställt?

Dåliga beteenden tycker jag ska GÅ BORT över huvud taget, på både flickor och pojkar. Och det gäller inte bara att tex bråka utan även att vara "flickig" dvs utseendefixerad eller "underkastad".

Eller jag hoppas att jag har missuppfattat dig totalt!

Fast Lina, vad är pojkigt med den pojkiga uppfostran. Det finns ju inget i sättet som egentligen säger pojke eller flicka utan snarare att man bemöter och uppmuntrar flickor och pojkar på olika sätt – vilket bara är sorgligt. Att uppmuntra sin dotter att ta mer plats, att inte hämma sina döttrars automatiska bullrighet för att de är flickor osv är ju egenskaper ALLA barn besitter, men som tillåts eller hämmas beroende på kön. Förstår du vad jag menar eller svamlar jag bara?

När man vet att samhället, släkten, förskolan och skolan kommer försöka förstärka det flickiga hon en flicka och det pojkiga hos en pojke så måsta man som förälder kompensera om man vill balansera ut rollerna lite.

Kunde inte sagt det bättre själv, Elisabet!

Jag tycker att om man så medvetet kämpar emot könsrollerna genom att lista vad som är pojkigt och flickigt så forstärker man dem snarare än förminskar. Jag tror på att blanda och ge! Erbjuda allt, välkomna allt hos mitt barn (förutom aggressivt beteende).

Nej Lady Dahmer, det här är nog det första inlägget du skrivit som jag absolut inte håller med dig om! Jag tycker absolut att man ska behandla alla barn LIKA, oavsett om de är killar eller tjejer. Att bara ge sin son hello kitty eller andra "tjejiga" saker, är minst lika illa som att förbjuda dessa saker. När du skriver att du uppmuntrar "typiskt killbeteende" så verkar det ju som om du försöker skapa Ninja till att bli med "grabbig" och med en kille mer "tjejig". HELT FEL! Ge dem alla möjligheter att vara precis vad de vill. Att försöka få dem att passa in i en mall är fel, oavsett vilken mall det handlar om.

Elisabet, det handlar inte om att uppmuntra bråkighet utan att låta bli att hindra eller dämpa den "bullriga" sidan hos barn, framförallt flickor, för det kommer samhället att vilja göra sen ändå.

När det gäller barn och att brottas så ska barn lära sig att det inte är ok om inte lekkamraten vill, det gäller allt och framförallt allt fysiskt. Alla barn klarar inte av att handtera en fysisk konfrontation så som brottningsmatcher är. Om Ninja brottas med sin kusin på lika villkor för att båda vill så är det ju inte mer fel är det var att jag och min syrra brukade brottas med varann på skoj när vi var yngre. Skulle hon däremot ge sig på och brotta ner min son skulle hon förmodligen bli stoppad då han inte verkar klara av den typen av fysisk utmaning (ännu). Att brottas i sig är ju inget negativt, att slåss är en annan sak (men då handlar det ju om att ta ut en aggression på någon annan).

Vad LD, eller jag, gör är ju egentligen inget mer annorlunda än det majoriteten av befolkningen redan gör, bara det att vi byter fokus. Kompensatorisk uppfostran och pedagogik handlar inte om att göra flickor till pojkar och vice versa, det handlar om att kompensera för roller som barnen går miste om bara för att de tillhör ett specifikt kön. De kommer få de klassiska flick- och pojkrollerna också, men inte från oss föräldrar. Vi vill ge våra barn ett bredare spektra, de ska inte gå miste om några positiva egenskaper oavsett om de är pojkar eller flickor.

Elanor, LD förenklar genom att skriva "typiskt killbeteende". Inordnat under den kategorin ligger "aktiv", "högljudd", "avancerande" osv. Ninja kommer få "typiskt flickbeteende" föreläst för sig från samhället, LD kompenserar bara genom att visa för Ninja att det är ok att inte vara tyst och timid oavsett om hon är flicka eller pojke. Ninja ska våga höras och synas, våga kreera och skapa men också våga prova, riva och misslyckas utan att skuldbeläggas eller hämmas.

Pojkiga egenskaper är inte mer negativa i sig än flickiga egenskaper så varför ska de jämställas med att LD gör något fel? Det finns ingen chans i helvetet att LD kommer lyckas göra Ninja till en pojke (hon lär inte tappa sin snippa direkt), men LD ser det som sin uppgift att göra Ninja till ett barn och en människa som vågar ta plats trots sitt kön.

tja… Anaiah har redan sagt allt som finns att säga!

hon förstår precis hur jag tänker och förklarar det väldigt bra.

det jag kan tillägga är två saker:

1. det finns ingen som behanlar pojkar och flickor lika. (tänker på din kommentar Elanor!) Tvärtom. Om ni tror det så är det dags att ta av könsglasögonen och putsa irisen. Lästips: "att göra kön"

och

2. vi uppfattar pojkar och flickor utifrån våra förväntningar och med könsglasögonen på. En stökig och högljud flicka uppfattas som MER stökig än en pojke som gör/är likadant. Detta pga förväntningarna. Folk kan bli helt förskräckta över en flicka som lever rövare och tycka att ungen är out-of-controll medans de småler åt en pojke som gör detsamma.

lästips nr.2: pojkar flickor och pedagoger

Klänningar är mycket skönare att ha på sig än byxor så din kompis son borde väl ha sockersöta rosa klänningar också med det tankesättet.

Fan va löjligt. Låt tjejer vara tjejer o killar killar. Vi är olika det har forskningen bevisat, vi har olika kroppstyper med olika funktioner och våra hjärnor tänker olika. Sen visst e de upp till var o en o klä sina barn efter eget tycke men gör er inte så politiska för det blir mer patetiskt.

Jag tycker att du nu istället förstärker bilden av vad som är "typiskt tjejigt" och vad som är "typiskt pojkigt"….

Genom att säga till henne att Rosa & HelloKitty är för tjejer och sedan inte låta henne ha det på sig, vad ger det för signaler till henne? Att hon är inte värd att vara tjej? Trots att hon föddes till det?

Däremot så håller jag med dig fullt ut när det kommer till uppfostran av en individ. Att uppmuntra henne att synas och höras, men jag vill även att min dotter sen ska kunna vara lugn och stilla när det kommer till de situationer då det behövs.

Alltså att hon behöver inte vara tjej/kille för att vara på ett visst sätt enligt mig.

Jag anser att det handlar om hur du behandlar ett barn, inte vilka färger du klär henne/honom i.

Anaiah: men det är ju just det jag menar, att man inte borde tänka i former av flickig eller pojkig uppfostran utan bara göra med sitt barn som man hade gjort oavsett kön, lika uppfostran oberoende av kön. När man väljer att uppfostra sin son annorlunda än sin dotter, låta honom ha andra färger (även om han får rosa och hon får brunt istället för tvärtom) så uppfostrar man dom fortfarande olika. Det är det jag tycker blir lite fel. Jag fattar idén med kompensatorisk uppfostran och att man vill ta det ett steg längre, men jag vill hellre uppfostra likadant oavsett kön så att mina barn får bli precis de som de vill bli. Sen så ser jag även risken för en backlash om man ALDRIG låter sin flicka ha rosa eller sin pojke blått och sådär, bättre att de lär sig att de kan ha ALLA färger, ofta samtidigt 😀

Och det där med forskning är ju intressant… det finns alltid massa skitforskning som "bevisar" det ena om det andra. Faktum är att studier visar att det skiljer mer inom grupperna (pojkar och flickor) än MELLAN grupperna när det gäller hjärnaktivitet och hur man tänker och sådär. En pojke kan alltså vara mer olik en annan pojke än en flicka. Inget revolutionerande för mig och säkert inte för LD eller Anaiah och en del andra heller, men för sådana som flummo kommer det som en chock. Läs boken Hjärnsläpp – Bang om biologism så får ni lite mer innanför pannbenet.

och nej, man kan inte låta flickor vara flickor och pojkar vara pojkar för könsroller är bara en föreställning som vi skapat i vår sociala och kulturella kontext. Ett påhitt alltså.

angelica — kompensatoriskt handlar inte om att ta ifrån utan om att tillföra. Min dotter har rosa kläder och hon kommer att få Hello Kitty. Men i begränsad form och noga utvalt.

Dessutom skulle jag ALDRIG få för mig att säga till min dotter att nånting är "för tjejer" eller "för killar". Nu tror jag du missat hela poängen. 🙂

och tyvärr så har kläderna en enorm stor roll i det hela eftersom att barn bemöts annorlunda utifrån de kläder de har på sig.

lina det finns INGEN som behandlar eller uppfostrar sina barn lika. Så är det bara. Vi är alla färgade av vårt samhälle och vår egen uppfostran.

Däremot finns det ett helt samhälle som behandlar barn OLIKA. Även min dotter. Hon kommer bli inpressad i snäva mallar av samhället, av media, av familjen, av andra människor som redan har en förväntning på henne.

Det jag gör är att verka som en motpol till det – för att på så sätt skapa balans. Jag är en person mot hela världen.

Sen så är det inte så att jag inte ger min dotter nåt rosa alls. För det gör jag. Precis som Anaiah ger sin son blått.

Tack för ett mycket inspirerande ämne, vilket jag gärna verkar för. Det är så viktigt att jag också skrivit om det idag. Kolla gärna in bilderna på min pojke Neo i min blogg när han matar sin docka Emil:-)

Tyvärr känner jag till människor i min omgivning som förfasar sig över att han har en docka som han leker med och att de menar att man egentligen borde ge honom pojksaker som t.ex. bilar. Jo han har en o annan bil också, men jag vill verkligen uppmuntra de "flickiga" sidorna hos honom, vilket jag också gör..men det är inte lätt med tanke på omgivningen.

Jag tycker att det hela är galet överdrivet. Jag älskar lullull och min dotter får sin dos av detta. Hade det vart en pojke hade han fått leva med lullull han också. Inte för att det har med kön att göra utan bara för att jag gillar sådant som är sött och gulligt.

Jag tror det är viktigare att fokusera på värderingar och lika värde mellan könen istället på vad pojkar och flickor har för kläder.

Jag menar att man snarare ska lära barn att oavsett om de har på sig prinsessklänning eller piratdräkt så är de lika och ska behandlas rättvist. Om det sedan är pojken eller flickan som har klänningen kvittar fullständigt. Men att undvika rosa och lullull på flickor ger bara fel signaler tycker jag. Det ger känslan av att "gillar man rosa är man si och sådan", lite töntig och våpig. Kärnan borde ändå vara att alla behandlas rättvist oavsett vilka kläder man har och vad man gillar.

helu 🙂

jo jag undrar en sak, när din dotter växer upp och kommer i tonåren,

kommer du låta henne använda smink? 🙂

frågan har kanske kommit innan men orkar inte leta genom allt..

Jag köpte 5-pack bodys till min son, med olika motiv i olika färger. Ena bodyn var ett rosa tryck med en liten prinsessa så stod det typ "iam a little princess". Jag tog aldrig på min son, just för att han inte är en liten prinsessa utan en pojke. Gjorde jag fel där? Skulle jag låtit han ha på sig den endå? Han kan ju endå inte läsa… Vet egentligen inte vad jag vill med denna kommentar, men är inte så insatt i allt vad könsroller eller vad "kompensatorisk pedagogik" är. Men skulle gärna lära mig mer. Har två söner som jag uppfostrar lika. Hade jag haft en pojke & en flicka skulle jag (tror jag iaf) också uppfostrat dom lika, gällande allt. Jag klär dom i kläder jag tycker är fina, & vilket nästan jämt är "pojkiga" kläder, men jag utesluter inte rosa eller färgglada kläder åt dom heller. Vet egentligen somsagt ej vad jag vill säga med denna kommentar, men tycker iaf inte det är nåt fel att pojkar har på sig rosa & tjejer tex svart, el brunt!

Men. Om man tycker att sin dotter blir fel behandlad när hon bär traditionellt kvinnliga symboler, så som t ex klänning, och därför inte sätter på sin dotter dessa symboler, då undviker man ju problemet snarare än tar itu med det och försöker göra något åt det.

sandra — grejen är den att det spelar en enorm roll för omgvningen vad man har för kläder och då kan jag som förälder välja. Vill jag klä min dotter som en prinsessa och då även välja att hon bemöts som en, eller vill jag klä henne mer neutralt och på så sätt se till att hon blir bemött lite mer neutralt?

Så länge vi klär våra barn olika så kommer de bemötas olika.

froidan – jag hade inte heller tatt på min son nåt som det står prinsessa eller girl eller tjej eller va fan det nu må vara. Därför att han inte är en. Fast jag klär inte på min dotter sånt heller just för att jag anser att det inte är nåt jag ska behöva skylta med. Jag väljer kläder utan könsstereotypisk text.

josefin – när mina BARN (nu har jag bara en dotter, men en dag kanske jag får en son också) är gamla nog för att ha smink så får de själv göra det valet om det nu skulle vilja. Och det har inget med kön att göra.

I tonåren så genomgår barn ofta en period där de försöker finna sig själva, de utforskar kläder, smink, frisyrer, hårfärger osv och ser ofta ut som hejkomochhjälpmig. Det är en del av utvecklingen och ska givetvis bejakas. Inom rimliga gränser. Att se ut som en prostituerad/strippa eller gå näck är inte ok. I den åldern kan man nämligen inte begäras ta det ansvaret som utmanande kläder medför.

Tills dess så är det smink i utklädningslådan som är undantaget.

och Sandra — jag sänder inga budskap med att jag undviker lulllull. Jag säger ju liksom inte till min dotter att "nej lilla vän, du får inte ha de och de kläderna för då är du ett våp"- Det är något som samhället tyvärr kommer att lära henne då hon första gången kommer att få höra att hennes kusin är en fjolla för att han har en hello kitty-tröja eller rosa byxor. Tyvärr.

och hon kommer märka att om man har rosa och lullull så är man mer värd som tjej, då hon upptäcker hur mycket uppmärksamhet flickorna i dagisgruppen får när de är söta. (jo, ser det varje dag i jobbet.)

Tessan – kanske det, men hur föreslår du att jag lyckas förändra samhället inom loppet av tre år?

Det kan jag ju liksom inte.

angelica – jag låter min dotter ha alla färger. Men jag klär henne inte könsstereotypt. Alltså inte i kläder designade för pojkar eller flickor. Jag klär henne i kläder som funkar för båda könen.

Och hur undviker jag att lära henne att inte utseendet betyder nåt? Det lär jag nog inte lyckas med alls för tyvärr så kommer hon märka det förr eller senare. Däremot kan jag skjuta upp det genom att undvika att klä henne på ett sätt som gör att folk uppmärksammar hur "söt" hon är. dvs. lulllull och klänningar och rosetter osv.

Håret? – det kommer vara praktiskt klippt. Kort lugg och avklippt i bra längd. Ingen tjejfrilla och inte heller en pojkfrilla. (samma frisyr kommer mina ev. söner ha)

tofsar? nej.

När hon är gammal nog att uttrycka en önskan om långt eller kort hår eller tofsar och spännen så tar vi det då. Detsamma gäller för ev. söner.

En sista kommentar: när jag växte upp försökte mina föräldrar lära mig att man är lika mycket värd oavsett vad man har på sig, så de vägrade köpa märkesjeans eller -kläder, och handlade det mesta på obs (förutom det som jag ärvde av brorsan). Funkade inte alls, resultatet blev att jag kände mig utanför och blev också retad.

Fast det där med "då kommer barn att bli mobbade" är verkligen tidernas absolut sämsta argument. Jag har hört hur många föräldrar som helt häva ur sig det "då kommer ju han/hon bli mobbad".

Det klingar jäkligt underligt i mina öron, om jag ser en liten pojke i en tutu eller om min son skulle ha en på sig då tänker jag inte ens "VE OCH FASA! han kommer att bli MOBBAD!" för jag lär min son att vara tollerant, att alla människor är olika, jag pratar med honom om vi stöter på något som inte riktigt hör till normen och jag förklarar för honom att det är ok att se ut, göra och tycka precis som man vill och mår bra av, så jag har liksom (ganska naivt kanske)iskallt räknat med att alla gjorde så, att alla föräldrar försökte förebygga mobbing och försöka fostra sina barn till öppna, goda och tolleranta människor.

För de flesta människor är det inte ok att vara elak

mot andra människor, men vissa tycker att det är lite mer ok att vara det om det är pga att någon är anorlunda.

Jag har flera såndana människor i min närhet, jag har kanske lite speciell smak när det gäller färger, smink, skor, inredning, ja, det mesta och bara för att jag inte är ett stort fan av raka linjer och vitt, beiget och grått så är det ok att att vräka ur sig saker som "men anna, fy fan, det där nagellacket asså asg" eller "Nej seriöst Anna dina nya skor är riktigt fula, måste du ha dem på dig?" medans att det inte alls är ok att jag vräker ur mig "men vitt, skit tråkigt och opersonligt" för "alla" gillar ju vitt så då är det fortfarande jag som är "fel".

Jag tycker att man ska lära sina barn att det är ok att välja det man tycker om och blir glad av även om ingen annan håller med eller ser likadana ut. För är det inte det man vill för sina barn, att de ska bli lyckliga?

Min dotter fick leka med bilar, klättra i träd mm, sånt som uppfattas som pojkigt, just för att hon ville & för att jag ville att hon skulle kunna leka med båda könen, på barnens vllkor.

Min son leker gärna med sin docka som han flaskar, pussar,byter blöja på osv, samtidigt som han leker typiska pojklekar & är en typisk dagisunge, vrålar, springer & har sig. Han leker ofta med en flicka & då går de omkring med varsin vagn & går runt runt 🙂

för pojkar tror jag det är extra viktigt att de får leka med dockor & lära sig empati på ett annat sätt än vad de annars brukar. Tror att det är just detta som lett till att han älskar bebisar 😉

Jag försöker uppfostra min unge till människa, med empati, styrkan att vara svag och att han får vara sin egen person. Jag är vän till Lina och våra barn leker ihop. Dom är faktiskt rätt lika, min skitunge är liiiite vildare dock….

Men nog skulle dom kunna byta kläder med varandra allt!

Min son har en docka som han pussar och leker lite försiktigare med medans bollar i alla former och färger är favoriterna.

När han blir äldre så vill vi att han ska hjälpa till hemma med ALLT. Han ska få diska, klippa gräsmattan och göra allt som vi gör. Då hoppas jag han lär sig att det inte finns "kvinnliga" och "manliga" sysslor. Så tänker vi.

Dessutom lär han få se sin pappa sy och sin mamma vråla åt tv:n när det är sport….

Hur skulle du göra i fråga om uppfostran och klädval och dylikt, om Ninja hade en tvillingbror?

Om man antar att du skulle ha handlat precis efter ditt resonemang ovan, kan du då se de praktiska dilemmana som skulle kunna uppstå? Antingen omedelbart eller efter hand i takt med att barnen utvecklas.

crimen — nej jag förstår faktiskt inte hur du menar. Vilka dilemman??

Oavsett om ninja haft en tvilling eller om hon får ett andra syskon så kommer jag varken behandla dem, bemöta dem eller uppfostra dem helt lika. Dels pga att jag tror på kompensatorisk uppfostran och dels för att alla barn har sina egna personligheter och bör bemötas utifrån dem.

När min dotter var liten och inte kunde bestämma själv klädde jag henne i könsneutrala kläder och ibland även i traditionella pojkkläder för att röra om i grytan. Men när min dotter kom upp i treårsåldern började hon tjata om att hon ville ha rosa, och allt det där andra som alla andra tjejer har. Jag tror att det är möjligt att uppfostra sin dotter till att bli en stark individ även om hon har en Hello Kitty tröja och jag tror att barn som inte får vara som "alla andra" känner sig utanför.

Min dotter har hamnat i många situationer där hon känt sig "udda" eftersom jag vägrat uppmuntra negativt flickbeteende, men jag har insett nu att det inte är några kausala samband mellan en rosa Hello kitty klänning och ett förtryckt flickebarn.

Lady – Samhället tycker att flickor ska vara gulliga och då är vi per automatik också små våp som måste ha en stor och trygg hjälte vid vår sida för att överleva. Dödslöjligt. Jag menar att det inte borde vara så och vägrar finna mig i det.

Jag kan ha en rosa spetsklänning och fortfarande vara kaxig och ha ett självförtroende som gränsar till självgodhet. Och det är det jag tycker att vi ska fokusera på. Kidsen ska få ha på sig det som de tycker är fint. Ingen ska döma någon på så lösa grunder och om folk gör det ändå är det bättre att man ger barnet nycklar till hur de ska hantera dessa situationer. Men att undvika lullull bara för att de kan bli annorlunda behandlade är att sopa problemet under mattan. Mer lullull åt folket! Vi är ascoola i våra kitty-klänningar. Så det så 😉

Sandra: Mkt bra inlägg.

Och jag måste, precis som med klänningen, undra vad det är som är så flickigt och därmed fel med tofsar i håret???

Inser du att när du lär din dotter att allt flickigt är fel så riskerar du en jättekris hos henne och i er relation när "samhället" får henne att första att hon är flicka. Hon kommer då tycka att hon är dålig, för mamma tycker ju allt flickigt är fel!

sandra – din tanke är fin, men tyvärr så kommer inte samhället anpassa sig till vad JAG ellr DU tycker. Jag kan klä min dotter i klänning och tycka att det är skittufft, men omgivingen kommer att reagera annorlunda på henne.

Tro mig — jag har provat. Jag gillar inte reaktionerna eller bemötandet hon får. Det är tydlig skillnad. Att förneka det vore bara dumt.

Jag har även jobbat med barn och det är ingen slump att flickor och pojkar växer upp och blir så olika.

tessan — tofsar i håret och klänning är reserverat för flickor.

Och varför tror du att jag lär min dotter att det är fel att vara flicka? Eller att jag tycker det är fel?

Du verkar inte förstå vad genus handlar om. Eller genuspedagogik.

För mig finns det inget "flickigt" eller "pojkigt" och därför kommer jag inte heller lära min dotter att det finns det. Är du med?

Jag förstår inte varför det är så enormt provocerande med att jag inte vill spöka ut min unge i könsstereotypa kläder…??!

Ni får helt enkelt lita på att jag är förjävligt påläst i ämnet och att jag tänkt igenom mina beslut noggrant.

LD: nej självklart, jag håller med dig helt i att inga två barn kommer uppfostras exakt likadant (inte minst för att den ena kommer vara ensambarn till en början och den andra kommer alltid ha ett syskon) och säkert inte bör göra det heller, jag uttryckte mig nog slarvigt. Jag vill UTGÅ från samma princip när jag uppfostrar alla mina barn, oavsett kön. I en av dina kommentarer här där du skriver om att Ninja kommer få rosa och hello kitty mer utvalt tycker jag att du uttrycker dig på ett sätt som är mer nära mitt sätt att tänka än ditt ursprungliga inlägg. Om jag får vara lite OT så tror jag att det är ett av genuskämparnas problem, att vi är så himla noga med varenda detalj fast vi egentligen i grunden håller med varandra, vi blir en väldigt splittrad grupp då vi håller hårt på våra detaljer. 🙂

Jag tror inte på könsskillnader. Jag tror helt enkelt inte att de finns, förutom de fysiska men vafan man har ju en massa andra fysiska skillnader inom könen som man inte tjatar om dagarna i ända! Sen så finns ju könsrollerna på ett kulturellt och socialt plan men jag tror inte att det är något verkligt, något som vi FÖDS med. Jag hoppas våra barnbarn kan växa upp i en värld där vi inte måste debattera kompensatoriskt vs mänskligt vs traditionellt uppfostrande, utan att alla barn bara får växa upp som de som de är och att man skiter i kön lika väl som i längd, hudfärg, ögonfärg eller skallmått!

Lady D: jo, jag vet vad genus handlar om, jag har en akademisk examen i kulturantropologi.

Jag tycker inte heller att det finns något flickigt eller pojkigt, så jag tycker inte att några kläder eller utsmyckningar innebär att jag "spökar ut" min son.

"Inser du att när du lär din dotter att allt flickigt är fel så riskerar du en jättekris hos henne och i er relation när "samhället" får henne att första att hon är flicka"

Tessan sitter verkligen att vara flicka i att ha rosa klänning och toffsar i håret? Det är väl klart att hon kommer att förstå att hon är en flicka utan att för den delen behöva tulta omkring i rosa volanger och hårspännen?

Det är ju inte så att Ninja är enda barnet i sverige som blir uppfostrad på det sättet? Jag hade helt klart uppskattat om jag hade fått vara mer människa och mindre flicka när jag var liten.

Lina – jo jag håller med.

Om du läst mina tidigare inlägg i ämnet så ser du att jag köper både rosa och hello kitty åt ungen, men som sagt — noga utvalt. Istället för en rosa tröja med hello kitty och glitter och diamanter så valde jag en enkel röd, med hello kitty och en kanin på. Inte speciellt "tjejig".

Och de rosa kläderna hon har är neutrala i modellen. INget glitter, puffärm och lull. Skulle jag köpa en klänning så skulle det bli en a-formad 70'tals model som kan gå som en tunika. INget ryshprinsessa. Om du förstår hur jag menar.

Anna — jag håller med alla dina kommentarer idag. kloka kvinna!

tessan ops! s förlåt, det kändes som om du var lite småtokig när du frågade varför tofsar är flickiga, men då är jag med hur du tänker.

Men du väljer att låta din pojke ha klänning och tofsar och jag väljer att avstå. De reaktioner min unge får när hon "ser ut som en flicka" är inte de slags reaktioner eller bemötande jag vill att hon ska få. Jag vill inte att hon ska få höra "åhhhhh vad SÖÖÖT!!" eller "åhhh NU ser hon ut som en RIKTIG flicka!" (jodå, den har jag fått)

När hon är tjejjigt klädd så gullas det nåt förjävligt, rösterna blir pipigare och det ohh'as och aaahhh'as. När hon är klädd neutralt så busar de mer med henne. Talar till henne. SER henne.

Och jag tror inte min unges indentitet som flicka (vad det nu ska innebära) hänger i om hon har tofsar eller annat stereotypiskt.

Nu jävlar blev jag anonym igen. GRRRRRR.

vill tillägga också att jag inte hade tofsar eller klänningar och nån kris pga hade jag inte.

andra vanliga tonårskriser däremot. heh.

men sen så både klädde min mamma mig som en pojke och envisades med att klippa mig i traditionell pojkfrilla (snaggat och stubb) och jo, jag fick fan men för livet.

Men det är ju inte vad genus handlar om. s

Att jag låter bli att klä ut min unge till flicka innebär inte att jag försöker få henne att se ut som en pojke.

Jag håller inte med…visst kan man i viss mån klä sina barn neutralt osv men när barnen sedan själv vill välja då? Som mina, dom är typiska könsroller..NÄSTAN! Tindra är rosa, prinsessig, lagar mat och allmänt tjejig. Adrian är pojkig, bilar, spel osv.. men båda barnen har fina personligheter och det tycker jag är det viktigaste, att tex Adrian känner att han kan visa lika mycket känslor som sin syster. Vad dom sedan leker med tycker jag egentligen är en riktig skitsak. Huvudsaken är väl att man låter dom leka med det som själva vill. Vare sig det är kill eller tjejgrejjer men jag tycker inte att man som förälder ska gå in och försöka bestämma det där genom att välja att nu ska min pojke bara få en massa hello kitty.

Måste återigen kommentera. Jag förstår dina tankar men tyvärr, du fokuserar på fel saker. Självklart kan du, nu när du faktiskt kan bestämma, faktiskt bestämma din dotters kläder, men barn är tidigt medvetna, det är du säkert mkt väl medveten om, och kanske handlar det bara om ett halvår innan Ninja själv har starka åsikter om vad hon vill ha på sig. Jag minns själv hur jag avskydde när mamma och pappa satte på mig sådant jag itne trivdes i så jag tycker det är självklart att min dotter får välja kläder om hon vill. (ok, kanske inte sandaler mitt i vintern osv, men du hajar).

Jag är väl medveten om att omgivningen behandlar barn olika efter kläder och kön, men du kan, som jag skrivit innan, inte påverka detta så mycket längre än under den tid du är mammaledig. Därför, fokusera på viktigare saker, som att ge Ninja bra självkänsla osv (vilket du säkert också gör).

Dotterns farmor är rosa-spets-lull-lull-galen och jag fick spel första året och vägrade klä dottern i dessa grejer. Men nu har jag tänkt om, för det viktigaste är ju ändå vilka förebilder hon har runt sig, och hennes farmor är den absolut starkaste och självständigaste kvinnan på jorden. Hon älskar lull-lull men inte en jävel skulle få trampa henne på tårna och hon är så sjukt tuff. Så det här med att du inte kan stå ut med att farmorn vill se Ninja i klänning några timmar, låt det vara, låt det inte ta större plats än det egentligen är, låt viktigare saker ta plats i livet.

Viktigast är att visa på jämlikhet och vara en bra förebild. Som att dela på föräldrarledigheten t.ex 😉 Är det inte så att du fokuserar lite för mkt på kläderna och ändå själv fallit in i den typiska könsrollen?

johanna – problemet är att det inte finns några egentliga "val" för barnen. Vi väljer åt dem. Vi pressar in dem i trånga fack från födseln opch lär dem vad de ska tycka om.

Det är ingen slump att dina barn är könstypiska. Det är ett resultat av din fostran och samhällets förväntningar.

Min dotter kommer tyvärr också upptäcka till slut vad som förväntas av henne utifrån hennes kön, men då har jag kanske hunnit ge henne så pass mycket balans att det jämnar ut sig.

Tills dess är det dock jag som bestämmer vad hon har på sig.

Men däremot så tycker jag inte att barn ska få välja helt själva oavsett. Visst kan man diskutera och kompromissa – men som förälder är det jag som bestämmer. Och detta gäller ju allt.

Haha, glömde skriva om kläderna ^^ Som jag skrivit här förut, min dotter fick mkt pojkkläder som liten, mkt mörka kläder tex. De gick utmärkt att matcha med rött,rosa eller lila…

Min son fick en massa tjejiga kläder som spädis av en annan kompis, men eftersom det var en massa spets & glitter så användes dom aldrig. De var lite för mkt tjejiga…

Han älskar som jag skrev tidigare cerise & jag tycker han är jättefin i rött & orange, så han kläs även i dom färgerna. Jag är så less på alla mörka tråkiga pojkfärger 🙁

Trist bara att de senaste röda mjukisbyxorna jag köpte på Lindex flickavdelning ( 86-122) verkligen var sydda för flickor.. De är snävare upptill…

Som någon skrev tidgare här, vi har olika kroppsform, det stämmer, men barnen har inte det som små… Det är inte förren i puberteten den ändras…

Skulle min son få för sig att klä sig i klänning, så visst skulle han få det, bara ingen retade honom… Då skulle jag bli så förbannad bara & sånt tar så mkt onödig energi 🙁

M — jag förstår inte varför du tror att jag lägger en massa energi på kläder? Jag lägger inte mer energi på det än nåt annat i vardagen. Det är tvärtom alla andra som verkar lägga en massa energi och tid till att kritisera mitt val. Det är tydligen VÄLDIGT provocerande vilket märks av kommentarerna här.

Men eftersom att min dotter blir bemött olika utifrån hur hon ser ut så tycker JAG att det ÄR viktigt. Det utesluter dock inte att jag inte bryr mig om annat. Jag kan engagera mig i flera saker samtidigt.

Varför klä henne på ett sätt som ger negativ uppmärksamhet?? Det tar ju inte mer energi eller tankeverksamhet från min sida att köpa de kläder jag gör nu.

När det gäller mig själv (och kommentaren om typisk könsroll) så kan jag lova att jag inte är speciellt stereotyp. (trodde det var uppenbart) Att jag tar större delen av föräldrarledigheten är ett val från vår sida ur ett ekonomiskt perspektiv. Det innebär inte att vi faller in i roller hemma eller att jag är en dålig förebild. Stirra dig inte blind på detaljer.

helle – jag försökte hitta jeans i strlk. 86. På flickavdelningen var det kört. ALLT var TAJT och figursytt med låg skärning i midjan.

på pojkavdelningen vad jeansen pösiga med tjock mudd i midja och ben. Tyvärr var storlekarna slut där. Hur fan tänker de att små ettåringar ska kunna leka ordentligt i tajta jeans?? de åker av rumpan och sitter så tajt att de förhindrar rörelse. Vilket jävla skit.

Jag blir så less. Så fort någon uttrycker något vettigt i genusfrågan så slutar ofta diskussionen i rosa och blått. Sätter man på sin son rosa så är man bra på jämställdhet osv. Men herregud det ligger ju i allt man säger- varenda ord behöver noga vägas. Välj böcker med starka tjejer som huvudroll, låt pojkar sitta i knä och gosa, killar är också söta och tjejer är starka. Säg inte till tjejer att blomman är fin och till killar att trädet är högt. Tjejer vill också titta på det höga trädet och pojkbebisar vill säkert också lukta på blomman. Nu är jag klar.punkt

Ha, misstänkte att ekonomi-anledningen skulle komma upp, en anledning som ofta inte har så mkt bakgrund, men visst, jag har ingen aning om er ekonomi, men det handlar ändå i mååånga fall, när man rotar lite, om prioriteringar. 🙂 Filippa K och näbbstövlar eller pappaledighet osv. Finns viljan finns nästan alltid pengarna, men som sagt, jag är inte insatt i er ekonomi och kan bara tala hur det i stort oftast är, ekonomin är ett svepskäl när det egentligen handlar om andra saker. Mamman VILL ha alla dagarna (många mammor, det är bara att läsa på FL, anser tom att alla dagar är deras och att de kanske kan GE några till pappan, suck) och pappan vill inte lämna jobbet då han är så OUMBÄRLIG. Märkligt det där, med tanke på att t.ex egenföretagande kvinnor kan vara mammalediga men inte egenföretagande män.

Nej, jag tycker absolut inte att det är provocerande att du inte vill klä din dotter i klänningar, jag har som jag nämnt två gånger, tänkt exakt som du när det gäller kläder. Däremot är det något du tagit upp ganska mycket på din blogg så jag har antagit att det tar upp stor del hos dig, men jag har alltså fel. Jag skulle gärna fortsätta att klä min dotter mer könsneutralt eftersom jag vet att hon behandlas som en flicka, ett kön, av omgivningen (det var det absolut jobbigaste när hon började förskola, att jag inte längre kunde styra över detta). Å andra sidan vill jag uppmuntra hennes faser och fantasier och låta henne leva ut dem, det är ju en del av hennes utveckling.

Hur som helst, jag tror att vi är ense om att vi vill uppnå ett jämlikt samhälle, där män och kvinnor inte behandlas som kön utan som individer. Där pojkar och flickor har samma förutsättningar i livet. En bra början är att se till att vi är lika sårbara/viktiga på arbetsmarknaden, genom kvoterad föräldrarledighet (ett ämne jag brinner mycket för!). Det innebär inte att man inte kan välja något själv som förälder, prioriterar man rätt kan man förlänga föräldrarledigheten utöver fp-dagarna. Vi var hemma i två år med vår dotter, ett år var. I mitt liv är det märkligt att vilja ha barn med någon som inte vill ta ut alls in pappaledighet, men det är en helt annan fråga.

Det tråkiga när det gäller kläder t.ex, och jag pekar inte ut dig nu så ta inte åt dig, är att det nästan alltid handlar om att det är tufft att vara pojkig och fult att vara tjejig. Att vara tjej är ju hur bra som helst! Jag hoppas jag kan lära min dotter att det är grymt att vara kvinna, att hon kan nå alla målen hon vill och att hon kan göra allt i hela världen. Att hon inte ska hålla tyst utan stå upp för sig själv och våga.

Nu är det dags att krypa ner brevid mitt fina barn, sov gott.

Måste personligheten sitta i kläderna? Jag var ett typiskt könsneutralt barn (sk. tomboy eftersom jag var flicka), och jag både hade på mig rosa prinsessklänningar och hängde i träd på gården, spelade fotboll osv. Jag fick välja precis vilka kläder jag ville och jag valde ibland byxor och ibland kjol. Det har verkligen inte format den jag är idag. Hade min mamma däremot visat avsky mot att jag hade klänning så vet jag inte hur det hade gått. Jag märkte aldrig på dagis att nån förväntade sig en lugn tjej som lekte i dockvrån, det var först i skolan som man märkte skillnad på pojkar och flickor. Jag tänker låta alla mina barn vara precis det dom vill och ha på sig det dom vill. Jag tänker inte försöka pusha åt något håll.

M — nej du vet inget om vår ekonomiska situation nej. För då hade du vetat att jag är arbetslös och att Oskar är oumbärlig på jobbet.

Jag kan inte försörja en familj på a-kassa och Oskar behöver gå till jobbet så att det FINNS ett jobb att gå till. (ja så pass viktig är han.) Och även om jag har en lön så tjänar han så pass mycket mer än mig att det blir skillnad.

Vi vill inte ha Ninja på dagis och skulle vi göra så att Oskar var hemma ändå, så skulle han behöva ta ut fler dagar än vad han gör nu (han tar ut helger och måndagar från och med 1'a maj just för att det ska räcka längre)

Min man VILL vara hemma med vår dotter, men han VILL också att HON ska kunna vara hemma så länge som möjligt. Och han VILL kunna försörja sin familj. Allt är inte svart eller vitt.

________

Och peka gärna på näbbstövlarna och kopparna, men ta då i beaktning att vi drar in på typ allt annat. (nu när du verkar kunna veta exakt hur mkt vi lägger på privata saker)

Vi spenderar inte mer pengar än en vanlig svenssonfamilj, skillnaden är VAD vi spenderar dem på.

Jag fattar inte ens varför jag sitter och försvarar mig, men jag blir riktigt förbannad när anonyma främlingar ska tala om för mig hur JAG borde göra, vilka prioriteringar JAG borde ha och hur MIN situation kan se ut.

ang. fult att vara flicka – det är precis DET genus handlar om. Att skippa könsindelningarna på egenskaperna. Jag vill inte att min dotter ska veta att det finns "tjejigt" och "pojkigt". Jag vill skydda henne från det så länge som möjligt. Jag vill tillåta henne att vara barn. Att jag klär henne neutralt innebär inte att jag inte kommer uppmuntra hennes fantasi och faser. Snarare tvärtom.

och jo, det är provocerande. annars hade du inte postat det du gör.

elanor – till och börja med så är tiderna annorlunda nu. När jag var liten var det inte heller lika tydligt rent utseendemässigt.

sen måste man ta i beaknting att ninja har varit hemma med mig i ett år. Det går liksom inte bara att byta och tro att det ska bli bra. Ninja är mammig just pga att oskar jobbat — tycker du verkligen att vi ska bryta upp hennes rutiner och vardag? Det tycker inte vi.

Jämlikhet i all ära, men vi sätter ninja före.

Och vi kompenserar på annat sätt.

Jag har ju redan skrivit att jag inte vet något om er ekonomi 😉 Jag pratade mest i stort om hur det ser ut i många familjer.

Nej, självklart tycker jag inte att man bara ska bryta rakt av, jag förutsätter att föräldrar gör det bästa för sina barn, att den ena t.ex tar ut sin semester så att båda är hemma samtidigt är ett ganska bra sätt att göra en mjuk övergång 🙂

Faktum kvarstår fortfarande att i många familjer handlar det inte om ekonomi och jag tycker att en kvotering borde vara en självklarhet i landet som är så stolta över sin jämlikhet men halkar efter mer och mer. Det är dags att omvärdera, mamman är inte den viktigaste föräldern.

Det är viktigare än kläder. Och nej, jag stör mig fortfarande inte på hur du klär Ninja, eftersom jag klär min dotter likadant, men du får gärna tro att det är det debatten handlar om 😉 Jag försöker bara lyfta frågan högre. Tack för mig 🙂

M – jag håller med till stor del.

Innan jag fick Ninja så var jag en av de som vrålade högst om kvoterad/delad FP – och i princip är jag forfarande för en förändring. Jag tror inte att svenska folken KAN välja själv (det har vi ju sett) utifrån ett jämställdhetsperspektiv för vi väljer alltid enligt våra kön.

MEN .. jag är glad idag att det inte gått igenom än. Just för att det skulle krånglat till det otroligt mycket för oss. Tro mig, vi har vridit och vänt. Visst skulle vi säkert kunna klara det på NÅT sätt. Men det är mer komplicerat än så. Oskar ÄR behövd på sitt jobb. Det är han och hans bror som är viktigast för företaget.

Och jag — vem vill anställa mig? Jag planerar ju ändå att gå hemma med vårdbidrag sen (oavsett om oskar stannat hemma) ingen vill anställa någon under en sån kort period. Eller jo, det finns det kanske – men bara att få det senaste jobbet jag hade var svårt. Jobb växer inte på träd.

Och som sagt — då skulle oskar få ta ut FLER dagar, och jo— Ninjas behov av att slippa dagis så länge det går värderar jag högre än att pappa får vara hemma.

Men det är som du säger; en prioriteringsfråga. Vi prioriterar att Ninja får vara hemma.

Jag blir bara så uppgiven och frustrerad när folk ifrågasätter och kritiserar det beslutet. Jag håller med om att det ideala vore att Ninja fick vara med både mamma och pappa, men det skulle vara på bekostnad av något annat som är väldigt viktigt för oss.

Allt är inte svart eller vitt.

och jag ber om ursäkt för min hetska ton. Får jag skylla på ungen+migränen?

Jag får alltid försvara mig och mina beslut (vad det än gäller) och då blir det lätt att man reagerar lite aggressivt. Det är ingen personligt.

M

Kvotering så att pappor måste ta ut föräldraledighet?? Men snälla nån du menar väl inte på fullt allvar att staten ska bestämma det också. jag är helt övertygad om att de flesta föräldrar är fullt kapabla att själva avgöra och besluta i frågan om vem som ska vara hemma med barnen. Hade kvinnor och mäns löner varit mer lika så hade nog män tagit ut föräldraledighet i större utsträckning än vad de gör nu MEN oavsett så ska ingen annan än just föräldrarna bestämma vem som ska vara hemma med barnen.

LD

som jag skrev till M så behöver lönerna bli likställda för män o kvinnor, då först kommer män i större utsträckning att ta ut föräldraledighet…men som det är nu så sker valet i stort utifrån att mannen oftast har högre lön, precis så som ni har gjort.Sen får man inte heller glömma att det faktiskt finns män o kvinnor som är helt tillfreds med att kvinnan tar större delen av föräldraledigheten

"Tvång", i detta fallet att kvotera föräldraledigheten, är aldrig bra i vilken form det än må vara…

BE — du har givetvis rätt. Man glömmer ofta bort att det finns fler faktorer. Däremot så vet jag inte om jag håller med om att svenska föräldrar kan besluta själva. Jag tror att majoriteten faller in i invanda mönster och att det behövs en lagstiftning för att förändra. Och tid.

men först måste vi ta uti med löneklyftorna.

Att alla kan dela på föräldraledigheten stämmer ganska illa, visst om båda jobbar och inte har världens största löne skillnad om det bara diffar ett par tusenlappar mellan mannen och kvinnan då är det en prioriteringsfråga.

Men om det tex skiljer 12 000 mellan då är det inte lika enkelt (fast handen på hjärtat om man får en hel drös med pengar varj månad så hade man ju haft råd att lägga undan en del varje månad för att pappan skulle kunna vara hemme lit mer i alla fall :D)

Jag tog hela föräldraledigheten, för jag vikarierade innan jag fick Oskar så efter att min halva av föräldra ledigheten var slut så fanns det liksom inget jobb att gå tillbaka till, så om min sambo hade v arit hemma så hade vi förlorat 3000-4000 i månaden och jag tjänade 0:- inte helt lätt att få det att gå ihop då 😀

Anna – samma för mig. Jag hade ett vikariat.

men visst fan så slår jag mig för pannan när jag tänker på hur DUM jag var innan. Vi hade ju kunnat spara MASSA pengar. MASSA. kanske inte så att pappa skulle kunna vara hemma, men åtminstone så att jag kunde vara hemma LÄNGRE. Det kommer bli riktigt knapert med vårdnadsbidraget. 🙁

Handlar inte ofta löneskillnader om olika typer av jobb?

Det är ju knappast så att Lisa 25 och Karl 25 som båda jobbar på ica i Gävle har olika löner…. OM inte Lisa jobbar där tre år längre än Karl. Då kanske hon har lite högre.

MEN oftast så handlar ju olika löner om olika jobb också… inte sant?

Att säga att män och kvinnor har olika löner bara rakt av är ju inte sant.

Iaf inte på mitt jobb. Där är din lön satt utifrån din ålder och hur länge du jobbat inom företaget. Och så har det även varit på ALLA jobb jag haft.

Sen så håller jag fullt med dig LadyDahmer att den som har mindre/lägre inkomst går ju hemma längre än den andra då det är mer ekonomiskt. Och eftersom att majoriteten av kvinnor som föder barn, även ammar så är det ju dom som är hemma först. 😉

Måste dock bara säga att jag blir ledsen när du säger:

" Jag tror inte att svenska folken KAN välja själv (det har vi ju sett) utifrån ett jämställdhetsperspektiv för vi väljer alltid enligt våra kön. "

Det är ju att nedvärdera en hel befolkning. Tror nog att de flesta av oss (iaf i 20-årsåldern) har kommit så långt i utvecklingen att vi väljer att dela upp föräldraledigheten utifrån VÅRT EGNA BÄSTA när det kommer till arbete, ekonomi, barn osv…

LD

Att följa invanda mönster/traditioner innebär ju inte per automatik att man som förälder inte har förmågan att välja själv. Men även om de flesta valen görs utifrån insocialiserade mönster så tror jag fortfarande inte att tvångslagstifning är en bra lösning..

Och skulle man börja tvångslagstifta för att människor är just "människor utifrån starka vanor" och av helt förståeliga skäl tror sig välja fast de egentligen följer ett invant mönster, då skulle det behöva tvångslagstiftas om många saker..och då blir vårt demokratiska styre och tänkande ett minne blott.

Den möjligheten vi ändå har i Sverige att kunna välja väldigt mycket själva i stora viktiga saker (och mindre) är något som vi ska vara mycket, mycket rädda om.

Jag förstår dock hur du tänker ang att föräldrar inte kan besluta själva och jag faller in i det tänket också många gånger…men med handen på hjärtat, är det inte så att det är lätt att utgå bara från sig själv och anse att andra är "korkade"(hittar inget ok ord) som inte fattar att de är könsbundna i sina beslut och borde bryta sig loss… jag kommer ideligen på mig själv med att tycka både det ena o andra om människor som jag anser gör sjukt korkade val där jag tycker det är uppenbart att könsrollerna styrt deras val..men från det till att ta ifrån människor möjligheten/friheten att välja själva i mycket och framförallt vem som ska vara hemma med barnen finns inte på världskartan för mig.

Vad det än gäller så måste personen själv komma till insikt om sina beteenden om det ska ske en förändring… Det som ofta är en mycket stor del i att människor inte bara gör förändringar rakt av är ju rädsla. Rädsla för att våga säga ifrån, att våga stå upp, att våga möta sin ångest, att våga säga till chefen att jag har minsann rätt till samma lön som min manliga kollega, att våga säga ifrån då orättvisor utifrån kön sker o.s.v. Att våga säga ifrån överhuvudtaget eller rättare sagt att människor överlag är förvånansvärt konflikträdda är en stor bidragande orsak till att stora invanda saker och ting tar väldigt lång tid att förändra…

Ha, ha, oj, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men jag ska stoppa nu:-)

jag förstår om man av ekonomiska skäl tvingas fördela f-ledigheten på ett icke jämställt vis, men måste man jobba 10-12-timmarsdagar plus ibland nätter och helger när man har småbarn? Isf kanske det inte var rätt tidpunkt att skaffa barn?

Jo att vänta hade nog varit de ideala.

Om jag varit 20 bast.

Jag är snart 32. Jag har inte den lyxen att vänta. Jag vill gärna ha fler barn också. Så vi valde att skaffa barn nu.

BE — jo du har så rätt och du är så klok. Men man blir ju så frustrerad, vill ha förändring NYSS. Jag kan bli sådär rabiat känslosam.

LD, jag hade turen att hitta ett par snygga svart jeans begagnade på vår klädförmedling. Tänkte inte på att de var smala, såg det först när de åkte på sonen, men dom är inte lika smala som tjejjeansen, tack & lov! Senare köpte jag ett annat par jeans på Lindex & de var typiskt pojkiga… Så himla pösiga 🙁 Ungefär som att småpojkar har så mkt benmuskler att de inte kan röra sig annars 🙁

Lady D: det resonemanget förstår jag mycket väl, ty jag är själv snart lastgammal vad gäller barntillverkning (34)m & jag hade själv grym ångest innan Einar blev till att jag skulle råka bli 40 & barnlös. men, om jag lite försynt får lägga mig i (vilket jag tar mig friheten att göra då du ständigt återkommer till din brist på egentid, er dotters mammighet, din mans arbetstider & densammes sovande halva helgerna) så tycker ju jag att han borde dra ned på sina långa arbetsdagar. för relationen med sin dotters – och din! – skull. kräver företaget att han jobbar så mycket för att det ska gå runt, ja då kanske han borde skaffa sig en sidekick under småbarnsåren. jag hade blivit galen om min kille jobbade så mycket som din man gör, oavsett om vi hade småbarn eller ej men SÄRSKILT om vi hade barn ihop. företaget kan gå omkull & vad är då alla sena kvällarna värda?

fast vi vill att han jobbar. för då går hans karriär framåt, han avancerar och då kan vi inom en framtid flytta från stockholm, skaffa hus och ge Ninja det hon behöver.

Jo hon behöver pappa också, men han gör sitt bästa för att ta igen tiden och han ska börja vara hemma en dag i veckan.

Vi tycker att det är viktigt att hon får växa upp i trygg miljö. Stockholm är ingen plats för barn. Vi vill ge henne ett tryggt liv på landet och då krävs det uppoffringar.

Man kan tyvärr inte få allt. Nåt måste prioriteras lägre. Inget skulle göra oss lyckligare om vi slapp jobba och bara vara med Nöffen.

vi tänker väldigt olika kring prioriteringar. och jag anser inte heller att man måste ha gjort karriär för att flytta ut på landet.

jag sätter punkt här, för jag tycker inte att du ska behöva förklara för mig hur ni tänker & planerar kring ert liv & er framtid.

Nej man måste inte ha gjort karriär. Men man måste kunna försörja sig själv.

Men du kanske kan förklara för mig hur vi skulle kunna ha råd att köpa hus på landet när det inte ens finns jobb där? Du kanske har nån hemlighet? Delar de ut gratis hus nånstans? Gratis mat? Ja, vi kanske kan köpa nåt ruckel för sparpengarna och så kan vi bli sådana där "dumpster divers" som lever på andra människors sopor.

Vi flyttade FRÅN landet TILL stockholm för att vi blev trötta på att leva på socialbidrag. Fast du kanske tycker att det är nåt att sträva efter? Att låta soc försörja oss? (fast de skulle ju inte betala för ett hus) Jag tror inte du gör det. Och vi tyckte inte det heller – av flera skäl.

Vi bor inte i lägenhet i stockholm för att vi tycker det är så jävla bra och kul. Vi bor här för att det är det bästa just nu.

som jag sagt hittills, allt är inte svart eller vitt och jag bli faktiskt lite arg över att du tror att alla har DINA förutsättningar. Eller att vi prioriterat fel eller inte har tagit genomtänkta beslut. Att det har funkat för dig innebär inte att det funkar för alla.

Skitbra för dig om du har hus på landet, ett jobb att gå till och möjlighet att vara hemma med dina barn. Verkligen. Men för oss har det funkat annorlunda.

ehm, oj. det var ju inte meningen att göra dig upprörd eller kritisera era prioriteringar. jag lägger ingen värdering i att vi har olika prioriteringar. jag skrev ju inte att våra prioriteringar är rätt och era fel, bara att vi tänker olika kring vad som är viktigt. och jag skrev också att du inte skulle känna att jag efterfrågade någon förklaring.

hur som helst, du förklarade dig ändå plus antog en massa om mig så här kommer mitt svar:

vårt liv liknar ert ganska mycket, och vi står inför precis samma dilemma. jag är arbetslös inom IT-branschen, min sambo jobbar inom krimvården. han är låginkomsttagare, jag kommer kanske tvingas leva på a-kassa snart när han ska ta över & vara ledig. får jag jobb blir det i sthlm för i alla fall just nu är det svårt att få något i Uppsala (där vi bor i ett fallfärdigt hyreshus, vi har inte råd med mer). vi vill inte att vår son ska växa upp i sthlm, men vi är beredda på att vi kanske måste flytta dit ett tag igen tills vi hittar andra jobb, eftersom vi tycker att det är viktigare att vår son får tid med båda sina föräldrar just nu än var vi bor.

när sonen blir äldre och präglas mer av kompisar och samhället än av oss vill vi gärna bo på landet, & då är vi sådana optimister att vi tänker att jag med min IT-bakgrund kan hitta något i någon medelstor svensk stad där de också har krimvård, & så kan vi bo en bit ut på landet där (eller så gör vi som min bästa tjejpolare som just fått barn; de jobbar båda i sthlm men bor på landet strax utanför enköping). din man är väl också datanörd som jag? och förskolor är ju likt krimvården, finns överallt. så att det är så stört omöjligt att hitta jobb på landet att man måste jobba som fan när barnen är små, det håller jag inte med om.

vad jag håller med om är att allt inte är svart eller vitt; jag anser att man inte behöver jobba sig blå och missa en massa tid med sitt barn bara för att få ett liv på landet.

Jag har växt upp i stockholm. Jag var 12 när vi äntligen flyttade ut på landet.

Jag var hård, tuff, hade en attityd som hette duga och i jämförelse med mina jämnåriga så var jag fler år "äldre".

Jag tycker det är viktigare att min dotter får växa upp nånannanstans för stockholm är inget ställe för barn. Det räcker liksom inte att mamma och pappa finns där fler timmar extra (för det är inte så att Ninja ALDRIG träffar sin pappa) när miljön är sån an man inte vågar släppa ut ungen.

Jo min man är datanörd. Tyvärr så finns det inga dataspelsföretag utanför stockholm eller uppsala. Skulle vi flytta ut på landet NU så skulle han bli tvungen att pendla och DÅ skulle Ninja träffa sin pappa ÄNNU mer sällan. Det funkar liksom inte.

Och vi har inte råd att köpa hus än i närheten av stockholm. Det kostar flera miljoner. Då skulle Oskar få jobba ÄNNU mer. JAG skulle bli tvungen att sätta Ninja på dagis och jobba också. Drömmen om att hon ska få vara hemma länge skulle gå i kras.

För du ser — jag tycker det är viktigare att ninja är hemma med EN förälder HELA dagarna än 2 föräldrar 2-3-4 timmar om dagen.

Och som sagt — jag var 25+ när jag flyttade ifrån Hudik. Det finns inga jobb. De jobb som finns går till vänners bekanta. Så funkar det i småstäder. Hade det funnits jobb så hade JAG aldrig flyttat. Jag älskar Hudik.

Vi har valt det bästa vi kan. Och det handlar inte bara om pengar. det handlar också om att

1. Avalanche behöver Oskar. Punkt. Han har räddat så många projekt att det är skrämmande. Utan all tid han lägger (inklusive fritid) på sina BRÖDERS företag (så det är liksom inte bara att be dem klara sig själv, han är ju känslomässigt involverad) så kanske det inte skulle finnas ett jobb att gå till.

Ska vi överleva på 2 a-kassor? med 18.000:- i fasta utgifter varje månad? (och då har jag inte räknat in mat) det går inte.

2. Dataspelsbranchen är hård – vill man komma nånstans så måste man göra uppoffringar. Nej man behöver inte en karriär eller ett jobb man trivs med. Oskar kan säkert få jobb på Hiab hemma i hudik. Men tjänar Ninja på en miserabel pappa som inte får utlopp för sin kreativitet? Knappast.

3. Vi vill starta eget – så att vi DÅ kan ta vårt pick och pack och flytta till Delsbo där hela familjen bor. Vi tror nämligen att Ninja mår bättre av att bo nära farmor, farfar, mormor etc än i stockholm med "bara" mamma och pappa. (och jo lilla kusin, men de flyttar också då vi gör det)

och vi bodde också i ett fallfärdigt hyreshus. Jag kanske ska posta lite bilder? Mögel i väggarna, så svårt angripna att vi inte använde sovrummet. Röta i golven, fuktskadat badrum. Hornsgatan precis utanför – gatan som dödar tusentals människor varje år bara genom sitt damm. Stadsmiljö är dessutom inget för barn.

Och hoten om vräkning hit och dit eftersom att vi inte hade förstagångskontrakt gjorde att vi till slut såg till att köpa nåt eget.

nu känns det som om du fortfarande tycker att det jag skriver är provocerande gentemot era prioriteringar & att du därför måste förklara dig.

jag förstår hur ni tänker, & det är en jättebra livsplan ni har. vi har ju nästan samma framtidsvision. vi har bara olika syn på hur snabbt det måste gå och vad som är allra viktigast just nu. för mig är här & nu det allra viktigaste, för er verkar framtiden vara det. återigen, ingen kritik utan bara en förklaring på varför jag reagerar när du skriver om er vardag & varför jag ibland kommenterar.

Jag vet inte hur snabbt DU vill att det ska gå, men JAG har inte bråttom. Vi räknar inte med att kunna flytta härifrån inom en 5-års period. Om vi har tur. Men för att att det ska gå DÅ så är vi tvungen att jobba NU.

Och jo – Oskar SKULLE kunna gå ner i tid, men det skulle innebära att Ninja fick gå på dagis. (för då måste ju jag jobba) Jag är nyfiken på vad du tycker om det…? Är det bättre? Kanske du är en sån som tycker att Dagis är super för små barn, men jag tycker INTE det. Jag tycker dagis är underbart för barn över tre men kan man så bör man vara hemma med de yngre barnen. Barn mår bäst med en förälder. Jag har ju förståelse för de som är ensamstående eller som måste jobba.

ja, jag tycker det är viktigt för barnet att det får samma tid med båda föräldrarna så länge man kan. jag tycker det är viktigare än att förhala dagis eftersom när vår son börjar på dagis (när han är runt 1,5) kommer vi göra så som mina föräldrar gjorde; vi kommer båda korta ned arbetsdagarna så att man lämnar sent & hämtar tidigt. jag förstår att inte alla vill göra så, men vi tycker det ger vår son och oss den bästa balansen i livet.

Ja… då tycker vi olika. Kanske för att jag jobbat med de små och fått trösta dem när mamma/pappa lämnar eller när de under dagen kommer på att mamma/pappa inte är där. Det är hjärtskärande. 🙁

Jag klarar inte av att göra så mot Ninja. Jag tror ärligt att hon har det mycket bättre hemma med mig och träffar pappa en timme om dagen 4 dagar i veckan (samt tre hela dagar i veckan) än låter andra uppfostra henne.

känner att denna diskussion inte kommer leda någon vart, men jag blir lite provocerad av dessa ytterligheter! bara för att din man går ned i arbetstid betyder väl inte det att du måste jobba 40-timmarsveckor & att dagis blir de som uppfostrar ert barn? jag får ont i magen av att läsa att din man & er dotter träffas 1 timme om dagen större delen av veckan. och de heldagar du nämner tycker jag det verkar som han sover en stor del av, det får jag också ont i magen av att läsa. jag tycker inte heller det är bekvämt att sitta & tycka så i detalj om ert liv såsom denna diskussion frammanat. så nu sätter jag punkt med all respekt för att ni gör det ni anser vara bäst för er dotter.

och det är ju just därför jag blir provocerad. För att din reaktion antyder att du inte bara tycker att vi prioriterar annorlunda utan t.o.m gör nåt som är skadligt för vårt barn.

Jag vill inte att mitt barn ska vara på dagis ALLS. inte ens en timme. För jag är övertygad att hon INTE skulle må ett dugg bra av det. Det har hon visat tydligt. Hon vill vara med mamma eller pappa.

Jo Oskar skulle kunna gå ner i tid och jag skulle kunna jobba halvtid, (OM jag får ett jobb – du kanske inte har tänkt på att jag är arbetslös..?) men det skulle innebära ett par timmar av ångest för min dotter och skadad anknytning och det är INTE värt det. Hon mår inte dåligt av att träffa pappa lite mindre.

Det är liksom inte pappaledighet till varje pris eller på bekostnad av min dotters välmående.

(och du får sätta punkt, men gör det inte för min skull – hade jag inte velat ha en dialog så hade jag inte svarat. 🙂 )

Jag har aldrig pratat om dagis eller att du ska börja jobba eller att det skulle vara skadligt för er dotter, utan att jag tycker det är onödigt och mindre bra för relationen förälder-barn om den ena eller båda jobbar övertid ofta när barnen är små.

Jag tycker faktiskt hela rollen om genus har urartat. Jag står för att alla oavsett kön ska ha likamöjligheter! Samma lön osv. Men jag kommer klä min dotter i rosa kläder, för jag tycker det är fint – men jag skulle ALDRIG hindra henne från att göra saker bara för hon är tjej.

Pojkar & flickor är ju olika men sålänge de är små barn vet de ju inte om det. Låt dem bara vara barn då 😉

Min pojk på 6 år vägrar rosa, han tycker det är tjejigt. De andra två på snart 3 & 1 år vet ju inte om att de är pojkar, jag får klä dem hur jag vill & de får vara de personer de vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *