Kategorier
feminism & genus

Men jag kommer aldrig uppmuntra ångest, utseendefixering eller ytlighet

Jag fick ett mail med funderingar från Therese/Gårdsmor:

Jag har en barndoms kompis som så länge hon inte var myndig inte fick klä sig som hon ville, utan skulle vara hel och ren med typ neutrala kläder (hon ville gå åt det lite mer utmanande hållet) Och hon fick ej heller klippa sig som hon ville eller färga håret till annat än typ kopparbrunt (hon var blond och ville testa alla regnbågens färger). Nu när hon har varit myndig några år så har hon gått igenom alla möjliga frisyrer och klädstilar. Det har med handen på hjärtat många gånger sett allt annat än bra ut. Och detta tror jag beror på att hon inte fick testa som ung och därför lever ut allt extremt nu som ungvuxen. Dit jag vill komma är, med din genusneutrala uppfostran. Har du någongång funderat över vad som skulle kunna hända när/om ninja upptäcker/känner att hon inte får vara/är lika ”flickig” som de andra runt henne är? Jag menar inte på att det skulle vara bättre att hon ”tvingades” vara flickig från början. Jag tycker själv att det är bättre att kunna välja det när man känner för det. Det jag undrar över är hur du reflekterar över detta. Tror du att många regler och nej kan bli ett med kraft omvänt ”Jo det kan jag visst” tillslut?


Jag tror absolut att för mycket regler och förbud skapar rebeller. Ju fler desto starkare behov av att frigöra sig och ta kontroll. Ju hårdare hållen desto mer kommer barnet att vilja göra tvärtom. Så därför har jag inte speciellt mycket eller hårda regler alls. Och definitivt inga när det gäller utseendet. Nu har Ninja inte kommit upp i den där experiementella åldern än och det är möjligt att jag har gränser, men jag tror jag är mer liberal än de flesta föräldrar. Kanske just för att jag varit en av de där ungarna själv, med ett extremt behov av att hävda min personlighet och egensinnighet. Ninja och Tamlin kommer alltid tillåtas ha full kontroll över sina egna kroppar. Vill de färga håret, klippa konstiga frisyrer, sminka sig som clowner eller ha konstiga kläder så kommer jag stå bredvid och heja på, visa, ta del och uppmuntra individualismen. (jag kommer dock inte uppmuntra ångest, utseendefixering eller ytlighet) Även om detta innebär att de ser ut som hej-kom-å-hjälp-mig. Det är en del av utvecklingen och processen att bli vuxen, frigöra sig och hitta sin personlighet. Sånt ska uppmuntras! Men just nu så är Ninja bara tre och Tamlin bara ett och det enda behov och intresse de har just nu är ju att leka och utforska världen. Min uppgift är då att möjliggöra det. Klä dem rätt och utrusta dem inför framtiden. Därför väljer jag aktivt bort plagg som begränsar dem eller påverkar dem negativt. Men det är inte detsamma som förbud och regler.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

63 svar på ”Men jag kommer aldrig uppmuntra ångest, utseendefixering eller ytlighet”

Bra inställning! Mamma hade alltid drömt om att ha en "pojkflicka" och jag kläddes i bekväma praktiska kläder (ofta rött). Nu var jag ingen pojkflicka utan en liten pipinett prinsessa. Så fort jag blev gammal nog att ha något att säga till om med mina kläder så blev det rosa, spets och klänningar. Vilket jag fick lov att ha.

Enda gången jag kan minnas att mamma satte ner foten var när det gällde smink. Jag var tidigt intresserad av detta, typ redan i fyran. Så jag fick "sminkransoneringar", antingen mascara eller läppstift utomhus (sen att jag tog mascara henna och väntade med läppstiftet tills jag kom till skolan är en annan femma…)

FIA det känns som ett extremscenario. Det hör ju inte till vanligheterna att flickor vill förstora brösten.

Men låt oss säga att det sker; Då skulle jag givetvis prata kring det. Men hennes val, hennes kropp. När hon är vuxen, färdigväxt och tjänar egna pengar så väljer hon ju själv. Hennes kropp, hennes val. Men jag skulle känna mig jävligt misslyckad som morsa.

RUINA "Nejmen HEEEJ ….." (och så namnet)

Jag menade ju i vuxen ålder, inte nu när hon är liten. Men varför skulle du känna dig misslyckad? Är det så du ser på mödrar vars döttrar har opererat brösten?

FIA känner man ett behov av att skära i kroppen för att må bra eller duga så har man dålig självkänsla. FÖRBANNAT dålig självkänsla. Och då har man som förälder misslyckats att ge sina barn den biten. :thumbdown:

Kan inte annat än att tacka & bocka för detta inlägg!

Sedan måste jag få slänga iväg en fråga, hur fjuttig den än må verka, för det är något jag funderat över länge. Använder du "han/honom" & "hon/henne" hemma? Tex. "Ninja, se nu vad han gör" eller säger du hellre "se nu vad Tamlin gör" tex.? Har för mig att jag läst att du aldrig pratat med dina barn om att de är ett särskilt kön, utan att de är barn & indrar därför om du tycker orden vi väljer för att beskriva någon utan att använda namn är tummen ner likaså? 🙂

Jag tror ofta att det är viktigt att man som förälder berättar VARFÖR vissa saker går bort. Då kanske inte barnet känner sig depraverat, om barnet kan få ett koncept och lite perspektiv.

Vi har valt att inte ge vår son sötsaker med socker (han är nu 2 år) för att vi har en uppfattning om att socker inte är en skitbra grej. Orsaker och argument är egentligen en annan diskussion men poängen jag vill göra är att vi såååå ofta får kommentarer som "Men STACKARS honom, då kommer han ju BARA vilja äta Marabou när han kan välja själv". MEN om vi berättar för honom, när han är stor nog att greppa det, VARFÖR vi väljer bort det och också påpekar hur mycket ANNAT det finns att välja så tror jag inte att det kommer locka honom att äta typ Karamellkungengodis. Om man vill kan man ju läsa mer här: http://mypieceofmind.spotlife.se/2011/08/15/sweets/

Det är verkligen intressant hur ofta folks egon reagerar negativt när man gör medvetna val. Lynchmob på den som tänker två gånger liksom.

Tack för en bra blogg! (Jag såg dig på Götgatan en gång och ville hälsa men jag blev så jävla starstruck att jag bara glodde ner i marken.)

min dotter levererade en fullständigt lysande kommentar till en kille som spydigt frågade henne varför hon hade en killtröja

-Jag pratar inte med mina kläder, så jag vet inte om det är en kille eller tjej faktiskt sade hon, med glimten i ögat. Jag önskar jag hade varit lika bra på blixtsnabba repliker som den ungen 🙂

Mina ungar kommer också att få bestämma över sina kroppar. Det har jag ingen rätt att göra bara för att jag har fött dem. Däremot hoppas jag på att jag någonstans på vägen har skickat med dem tillräckligt för att de ska tycka att de duger precis som de är utan att varken förminska eller förstora eller bli någon annan.

Skulle kunna skriva mkt tankar runt detta men låter bli, det räcker med: Du har så rätt och är så jädrans smart. Mina två vuxna funkar utmärkt i sina kroppar och i sina medvetna klädval. Känns som jag är den enda i medelåldern som kommenterar, 47 år. Har ju "mitt" facit klart sas. Läser med stort intresse.<3

Kan överlag känna att kommentarer känns jävligt patetisk, så hon menar att man är ungvuxen om man inte hör till normen och klär sig i deras led… vad jag vet så är det inte hårfärgen som gör någon vuxen, vet många "vuxna med typiskt vuxna utseende" som totalt misslyckats med att vara vuxna… en vuxen kvinna som färgar håret rött gör alltså detta för att hon varit förbjuden att exprementera som yngre och nu "måste leva ut den ungdom hon inte fick leva"? Man måste väl få chansen att utveckla sin individuella stil, oavsett om den känns typiskt vuxen eller inte. En hårfärg är inte något som gör någon vuxen.

Jag kan förstå varför dom släpper en sådan bok. Kan inte ni? Den är TYDLIGT riktad till överviktiga barn

"Genom tid, träning och hårt arbete blir Maggie mer och mer självsäker och utvecklar en positiv självbild." Varför är det hemskt? Det konstiga är väl att börja snacka popularitet i såfall

Typ 60-70% i USA är överviktiga (?). Hur ska man annars göra något åt saken när man inte får prata om att gå ner i vikt?

Jag kan förstå varför dom släpper en sådan bok. Kan inte ni? Den är TYDLIGT riktad till överviktiga barn

"Genom tid, träning och hårt arbete blir Maggie mer och mer självsäker och utvecklar en positiv självbild." Varför är det hemskt? Det konstiga är väl att börja snacka popularitet i såfall

Typ 60-70% i USA är överviktiga (?). Hur ska man annars göra något åt saken när man inte får prata om att gå ner i vikt?

Hej. Scrollat lite i din blogg på lunchen. Intressant läsning!

Idag drar vi igång en tävling på studeravidare.se. Vill du också vara med och tävla? Du behöver bara nämna oss i ett blogginlägg och har då chansen att vinna Nya MacBook Air. Infomation om tävlingen finns under http://www.studeravidare.se/bloggtavling.

MVH Studeravidare gänget

"LADY DAHMER

FIA känner man ett behov av att skära i kroppen för att må bra eller duga så har man dålig självkänsla. FÖRBANNAT dålig självkänsla. Och då har man som förälder misslyckats att ge sina barn den biten."

Fattar din poäng men undrar Hur ser du då på piercingar samt tatueringar?

har du inte själv en piercing i näsan?

Det är också ett sätt att smycka sin kropp, för att känna sig lite finare och må lite bättre.

sandra piercingar är inte normen. Det är inte ett ideal som prackas på oss och de flesta känner att de duger precis lika bra utan piercing. Jag piercar mig inte för att må bra eller duga eller uppfylla ett ideal.

Jag tror det är det som många tar fel på, att vi hindrar barnen att klä sig på ett särskilt sätt, när vi i själva verket uppmuntrar dem att testa andra saker än det som de har snöat in på….

Visst, jag vägrar köpa svarta kläder till mina barn, men får de en svart tröja t ex så förbjuder jag dem inte att använda den om de vill ha den… Men själv köper jag bara färgglada kläder till dem…

Om de kommer som tonåringar och kommer på att Goth, Emo eller nåt annat är häftigt så får de testa, det är "bara" kläder, smink och hårfärg… det går att ändra, piercingar kan växa igen och tatueringar… pja, pappa är tatuerad och jag kommer så det tänker jag inte heller sätta mig emot men de ska ha åldern inne och jag kommer ev vädra min åsikt om motiv….

Jag kommer inte förbjuda mina barn någonting, förbjudet är roligt, men däremot så kommer jag be dem vänta med vissa saker tills de har åldern inne…

"LADY DAHMER 2011-08-24 ♥ 14:03:07

piercingar är inte normen. Det är inte ett ideal som prackas på oss och de flesta känner att de duger precis lika bra utan piercing. Jag piercar mig inte för att må bra eller duga eller uppfylla ett ideal."

Jag blir nyfiken; vilken bröststorlek skulle du säga är "den ideala"? För din formulering ovan antyder att det skulle finnas en sådan. Ponera att Ninja skulle förbli helt plattbröstad och då vill operera sig så att hon kan fylla ut den minsta BH-storleken (60 A), eller att hon skulle få en naturlig E-kupa men vill ha ännu större, ELLER om hon istället skulle vilja förminska sin byst till t ex en C-kupa (som ju alldeles säkert skulle passa in i "idealet") – handlar det i samtliga av dessa fall om att vilja duga i "normens" ögon? Är det per automatik ALLTID fel att önska sig en annorlunda byst, större som mindre?

Precis som man kan färga håret, pierca sig eller forma sina ögonbryn på ett särskilt sätt för att känna sig fin för sin egen skull (för jag hoppas innerligt att du känner till att det kan ligga till så!), är det väl inte så otänkbart att man t ex skulle vilja förändra sina bröst för att känna sig finare – FÖR SIN EGEN SKULL? Varför är det, enligt dig, så hemskt och fel att vilja förändra sina kroppsliga attribut, när det är helt okej att förändra sig med kläder, hårfärg och (piercing)smycken såsom man själv önskar? Menar du på fullaste allvar att det bara är (moraliskt?) försvarbart att förändra sig utseende om denna förändring inte (av dig?!) anses passa in i "normen"?

Om Ninja eller Tamlin vill ta hål i öronen sen, vad är dina tankar kring det? Det är ju inte riktigt samma sak som piercing menar jag.

Jag tog hål i mina i 11-12 års åldern.

Saharasara – Det är INTE barnens ansvar att gå ner i vikt ifall de skulle vara överviktiga. Om man ska diskutera övervikt hos barn så är det hur föräldrarna hanterar matlagningen, hur ofta FAMILJEN äter skräpmat, både barnen och de vuxna, hur mycket socker som får strös på flingorna eller sockret, hur många dagar i veckan som man får dricka läsk till middagen, hur ofta familjen åker till badhuset eller går ut med hunden tillsammans istället för att stanna inne eller gå på bio.

Lite övervikt hos barn är inte farligt. Vanligtvis så växer ungarna till sig och det jämnas ut när de blivit längre i puberteten. Och om det inte gör det, så är det viktigaste ändå hur barnet mår och äter, inte midjemåttet. (Nu snackar jag "normal" övervikt, alltså sådan där man fortfarande kan leva normalt)

Självbilden sitter inte i figuren, självbilden sitter i att man är trygg med sig själv, vet om att man duger vare sig man är lång, kort, tjock, smal, snygg, ful, vältränad, klen, etc. etc. Att man tycker om sig själv som man är, inte för hur andra värderar en. Och trygg med sig själv blir man inte ifall man lär sig att bli smal när man läser saga med sina föräldrar när man är 5.

en bröstförstoring eller något annat handlar om att man är villig att lägga sig under kniven och riskera livet för att ändra på ett utseende som duger gått och väl som det är redan. Har man en bra självkänsla så tänker man inte ens tanken att göra det för då inser man att det finns viktigare saker att bry sig om än utseendet. man riskerar inte livet när man gör en piercing om man inte har jävligt lätt för att få infektioner.

Hej!

Fantastisk blogg. Tänkte att du kanske har lust att hjälpa mig, en synpunkt från din sida skulle sitta kanon. Vår plutt på 1½ år krigar sig svettig varje gång hon ska få sin astmamedicin. 4 ggr om dagen! Hur skulle du göra ang. beröm efter? Jag är på linjen att inte "applådera" henne varje gång hon fått den då jag inte tycker att det ska bli en stor grej med medicinen. Min man däremot pluttar och ger napp och snuttefilt så fort medicinen är given. Hur skulle du göra i vår situation? Något tips? //

En liten beundrare

Vid vilken ålder tycker du att det är okej att börja sminka sig? Såg någon tråd på FL om en 11 åring som ville börja använda mascara, och min spontana tanke är bara "Nej, nej, nej!!!". Varför ska ett BARN känna att det behöver piffa till sig/göra sig fin? Fine ögonskugga på kalas, bara för att det är roligt med härliga färger på ögonlocken. Men att kladda ner ansiktet vardagar, för att göra sig fin (för vem då?) känns så fel när det gäller ett barn. Men det är jag det.

Vad tycker du?

/nyfiken

Det låter ju jättebra.

Jag har alltid fått klä mig som jag vill, sminka mig, klippa och färga håret. Klart de sagt någon gång innan jag klippt/färgat att jag ska tänka på att det kommer att vara så ett tag. Jag har, när jag var minderårig, piercat mig åtta gånger också. Fast det innebär ju en del risker så det har vi ju diskuterat först. Men någon tatuering eller skönhetsoperation har jag inte blivit tillåten och inte frågat efter heller. Fast nu när jag är myndig kommer det bli någon tatuering.

Cornelia: Jag kan tipsa dig om hur du kan underlätta några av inhaleringarna, har nämligen varit i precis samma sits….Jag antar att din dotter har någon typ av andningsmask eller dyl. som hjälp? Isf, det går alldeles utmärkt att inhalera barn när de sover. Sen så tog vi fram masken till sonen så han fick titta lite och leka försiktigt med den. bli kompis med den.

Nu minns jag inte hur lång tid det tog, men han började inhalera v.b när han var knappt ett, nu när han är tre springer han själv och hämtar masken när det är dags och ska absolut fixa det själv…

Bra inlägg! Återigen.

En fråga; Du skriver att om de vill klä sej konstigt och sminka sej som clowner så får de det, men om Ninja skulle vilja klä sej, inte konstigt, utan typiskt tjejigt, sminka sej och ha jätteblont hår, typ Kissie. Skulle det också vara okej? Skulle du inte försöka avstyra det?

airam- jag kommer alltid ha en dialog med mina barn. Märker jag att de mår dåligt så tar jag tag i det. Men så länge det bara är kul så får de hållas!

gränsen för smink och piercingar sätter jag väl runt 13 då börjar de högstadiet och blir tonåringar.

Hmmm. Så alla som har en annorlunda stil har blivit hindrade att experimentera som barn? Det tycker jag låter som en rätt tunn teori. Jag tror att det är mer komplext än så och förresten vad gör det då om man nu lever ut nåt i vuxen ålder som man inte fick klä sig som man ville som barn? Finns väl så himla många andra grejor som man kan göra barn illa med. Personligen hade jag inget intresse av att klä mig annorlunda som barn, men älskade att klä ut mig. Som vuxen har jag nog provat de flesta stilar i kläder och hår som finns. För närvarande jobbar jag på att min inre hippie ska få synas utanpå också 🙂 men ser nog tyvärr rätt svennig ut iaf 🙁

Men om hon inte vill klippa sig konstigt eller sminka sig som en clown då? Hon kanske vill vara smal, ha långt blont hår, sminka sig "perfekt", bara klä sig i det senaste modet och vara fri från kroppshår från topp till tå, bortsett från på huvudet. Vore DET lika ok för dig?

Hej!

Måste först säga att din blogg är kanon!

Jag har en fråga; vad gör du om din tjej vill ha rosa prinsesskläder när hon blir lite äldre?

Funderar själv hur jag skulle göra.Trots mina försök så är min son totalt biltokig. Antar att det viktiga är att erbjuda alternativ… (Sonen har dockor, dockvagn, spis…) Vad tycker du?

JONNA du förstår alltså inte skillnaden på att skära i kroppen (plastikkirurgi) och att noppa ögonbrynen eller sätta in en piercing?

Sen är syftet självklart viktigt. Känner man att man måste göra nåt för att man annars mår dåligt annars så är det nåt fel nånstans. Känner man att man måste ha en ring i näsan för att man inte duger eller är fin annars så är det lika illa som att vilja operera pattarna, skillnaden dock är att operation är ett mycket mer drastiskt ingrepp med större risker och mindre utrymme för ånger.

JESS som jag sa till airam: Märker jag att de mår dåligt så tar jag tag i det. Men så länge det bara är kul så får de hållas! Jag kommer alltid ha en dialog med min barn.

ANNIKA man kan tillmötesgå ungarna utan att gå till överdrift. Jag tror att prinsessfixering kan vara skadlig så det kan uppmuntra omgivningen att ge fel sorts bekräftelse. Givetvis får hon en prinsessklänning till utklädningslådan om hon vill.

gällande din sons bilintresse; Utveckla leken till nåt kreativt eller mer istället. köp en barbiebil och en Ken som kan köra den. Köp byggsatser så att han kan bygga banor eller vägar och annat.

"LADY DAHMER 2011-08-25 ♥ 12:02:54

du förstår alltså inte skillnaden på att skära i kroppen (plastikkirurgi) och att noppa ögonbrynen eller sätta in en piercing?

Sen är syftet självklart viktigt. Känner man att man måste göra nåt för att man annars mår dåligt annars så är det nåt fel nånstans. Känner man att man måste ha en ring i näsan för att man inte duger eller är fin annars så är det lika illa som att vilja operera pattarna, skillnaden dock är att operation är ett mycket mer drastiskt ingrepp med större risker och mindre utrymme för ånger."

Självklart förstår jag den rent praktiska skillnaden (skön härskarteknik, btw!). Dock är det väl helt upp till var och en vilka risker man väljer att utsätta sig och sin kropp för, när det gäller såväl operationer som exempelvis rökning, alkoholvanor och bilkörning?

Men okej, du tycker alltså att det det är helt okej att operera brösten för att man tycker större (eller mindre) byst är SNYGGT, på samma sätt som det är okej att pierca sig för att man tycker det är SNYGGT; så länge orsaken inte har med välbefinnande och självförtroende att göra? Skönt att vi redde ut det!

Jonna, nej jag tycker inte att det är ok att operera brösten för att det är snyggt. En operation innebär att man SKÄR i kroppen.

Och man opererar inte kroppen för att det bara är "snyggt". Intalar man sig det så lider man av vanföreställningar.

Jag vill att mina barn ska lära sig leva med den kropp och det utseende de har. Jag vill inte ens att det ska vara något de funderar kring, men sån tur har jag nog inte. Att göra det bästa man kan med det man har är inte samma sak som att ta till kniven för att skulptera fram nåt nytt. :thumbdown:

Jag kommer att erbjuda mina barn alla olika sorters leksaker. Jag klär dem i alla möjliga olika färger. Jag kommer uppmuntra alla olika lekar. Jag kommer INTE att stoppa mina barn i fack, jag jobbar för att de ska få göra FRIA val, inte påverkade åt nåt håll. Vilken härlig blogg, den lägger jag till i favoriterna direkt! Kram

att operera brösten kan jag inte påstå tillhör normen. de flesta känner att de mår bra utan att operera brösten.

Piercingar och tatueringar är dock vanligare än bröstoperationer.

varför är utsmyckning av kroppen någon "fel" för att det handlar om något som bröst, men inte om det handlar om en tatuerad kropp, en mängd piercingar eller töjning av tex öron. är det för att brösten just är någon sexualiserat för er?

att säga att piercingar inte innebär skärande i huden, när man faktiskt slår hål i huden är ju lite konstigt också att påstå.

Förstår inte riktigt hur du kan skriva att mina föräldrar har misslyckats att ge mig bra självkänsla bara för att jag har valt att operera brösten. Jag har valt att operera brösten för att jag tycker att det är snyggt med stora bröst. Jag har alltid tyckt att jag duger som jag är och jag har varken fått bättre eller sämre självkänsla efter att jag har opererat mig. Jag fick bara ett par större bröst. Visst utsätter jag min kropp för en risk men det gör man ju när man tatuerar och piercar sig också. Vad tycker du om till exempel scarification? Där skär man ju i kroppen.

FIA nej jag köper inte att du bara opererade dig för att bli lite snyggare. Då köper man en ny tröja eller provar ett nytt läppstift. Jag tror det finns djupare orsaker än så, men jag har inget intresse av att diskutera enskilda fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *