Kategorier
feminism & genus

Men vem orkar umgås med en riktig man egentligen?

Jag tänker på den där tråden med mamman som inte ville köpa en docka till sin son av rädsla att han skulle bli en fjolla. Och jag har tänkt ganska mycket på det där med pojkar och machokulturen och hur vi envisas med att fostra barn så begränsat. Och vad det har för effekter i det långa loppet.
 
Just det här med pojkar. I varje grupp jag haft så har det alltid funnits en eller två sådana där skitjobbiga jävla skitungar som ingen orkar med. De där bråkiga, stökiga, högljudda grabb-grabbarna som ingen egentligen tycker om. Och som alltid får tillsägelser, skäll och negativ uppmärksamhet från både vuxna och barn. Och de har alltid – utan undantag – stereotypa föräldrar som gett sig fan på att fostra en riktig pojke. Det är den där bröliga och ibland lite osäkra (fast det visar han inte) machopappan som köper tuffa kläder och låter dem se actionfilmer i tidig ålder. Det är fart och fläkt och bilar och wrooooom! Eldsflammor och dinosaurier, Rorri och spindelmannen. Grabbigt helt enkelt.

Jag tror att flera av dem gör det av välvilja och rädsla. Rädsla för att om deras pojke blir lite fjollig så ska han bli retad. Rädsla för att om de tillåter rosa så ska pojken bli en tjej. Rädsla för att avvika från normen, rädsla för mobbing och… ja jag vet egentligen inte vad, för rädslor är ofta så irrationella. Men tänk om de tänkte efter lite? Gör de verkligen ungen en tjänst? Om vi nu bortser från begränsningarna och mallen barnet pressas in i… så blir det ju lite av en Frankenstein-effekt. Man skapar ett monster. Som inga andra barn vill leka med.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

31 svar på ”Men vem orkar umgås med en riktig man egentligen?”

Jag håller med dig i hur du tänker, men vet inte om det stämmer. Det här med att könsstereotypa föräldrar är rädda. Kanske är det bara så att de inte vet annat? Eller att de inte gillar killar i rosa tex.

Jag har inte tänkt på mkt på det här med könsneutralt förräns jag fick min son, men har undermedvetet kört på blandad klädsel till mina tre döttrar sen de var små. Numera är jag väldigt medveten och väljer mer i stil med din Ninjas garderob till alla ungarna.(även om det blir svårare att välja fritt till de stora tjejerna som gärna väljer själva ^^)

Det tråkiga är ju ändå att det stereotypa sitter SÅ hårt hos vissa, tex när min äldsta tjej var liten frågade en ÖF-mamma om hon var kille för att VAGNEN var 'pojkfärgad' ?! :O (blå,grön och vit-rutig)

Jag har kommit på att om man anpassar sig efter barnet, så har det blivit allra bäst här i alla fall…

Jag har en kille som bara ÄLSKAR spindelmannen, star wars osv… han får förnöjas med sina intressen och är nöjd!

Den andre är en Hello Kitty, Bratz, rosa/lila-kille och har får det han önskar och älskar…

Sedan har vi nummer 3 som är en gott och blandat… Han fixade så att jag en dag mötte spindelmannen i Hello Kitty-tröja, i vardagsrummet…

Idag har jag fått en underbart glad 4½-åring, jag hittade HelloKitty-hipsters till tjej, men i rätt neutral modell så han fick "Ian-kalsonger" med Hello Kitty på…. nåt han har letat efter läääänge… jag förstår inte varför det inte finns kalsonger med kattjäveln på?!

Jag måste bara säga att jag älskar din blogg och tycker du är jättecool! 😀

Sen jag började läsa din blogg så har jag verkligen börjat tänka mer på genus och sånt där. Nu läser jag genusvetenskap på universitetet och det är jättegivande! Verkligen kul att få teorier bakom saker som man tänk på! Jag är 20 år och har inga barn, men jag har redan bestämt mig att när jag får barn så ska jag uppfostra honom/henne kompensatoriskt.

Det är för mig det "perfekta" sättet att uppfostra mina framtida barn. På det sättet hoppas jag att jag kan undvika att pressa in dem i en mall som kanske inte passar dem! Så om jag får en son så ska jag absolut kramas massor, ge honom Hello Kitty-saker och ge honom dockor. Och min dotter ska få massa bilar och jag ska uppmuntra henne att ta för sig.

Tycker det är lite jobbigt att jag själv älskar klänningar och rosa för jag är rädd att om jag får en dotter så är det svårt att undvika sådant. Därför hoppas jag nästan på att jag får en son i framtiden, så jag kan uppfostra honom till att INTE bli en sån där "stökig kille". Det skulle vara en utmaning!

Men jag tror att barn dras just till de där bråkiga pojkar, och just de där bråkiga pojkar blir oftas ledare, för alla andra är rädda för de och vill inte vara emot, förstår du? Jag kanske har fel, men det är min uppfattning iaf

Alltså jag måste bara höra vad du har att säga om den här saken.

Min son har alltid varit förtjust i glitter och rosa och såna grejer, han är också intresserad av bilar och Spindelmannen tex, men jag har uppmuntrat rosagillandet och det klart mer än det andra… Tycker att han ska få leka med vad han vill och ha vilka kläder han vill! Det är en sån självklarhet att det är liksom inget att diskutera.

Häromdagen var vi i en affär och jag skulle köpa glas. Det fanns "barn"-glas med Disneyprinsessor, Musse Pigg & Cars. Han har alltid gillat disneyprinsessorna innan så jag frågade honom helt enkelt om han ville ha såna (det var ju faktiskt till barnen som jag skulle köpa glas.. till kalas och sånt).

Då svarade han: "nej mamma, jag är ju ingen flicka!"

Jag blev så jävla chockad och ARG! Tänkte direkt "vem i helvete har mobbat/förstört min son???".

Tog disneyprinsessglasen och sa till honom att det var dumheter, pojkar kan också ha såna glas, PUNKT!

Kan inte sluta tänka på det. Har hört fler och fler liknande sådana kommentarer av honom senaste dagarna. Jag blir faktiskt bekymrad. Vad tycker du jag ska göra? Överkompensera med "flick"leksaker? Prata med honom så mkt som möjligt och berätta och visa honom att han får ha vilka grejer och kläder han vill och att ungarna på dagis har fel? För visst fan är det ungarna på dagis som tutat i honom.

Jag funderar också på att prata med dagispersonalen och fråga om de snappar upp genusmobbning och ens gör nåt åt det. Dumma jag har nog aldrig tänkt på det.

Vad skulle du gjort om Ninja sa såna dumheter?

Du är liksom min genus-guru så det är därför som jag undrar…. 😀

Elisabet Jag har varit med om samma sak och det är sjukligt frustrerande, jag jobbar hårt med att det är ok att vara precis som man vill vara och gilla vad man vill, sen plötsligt står ungen och säger "det där är en tjejsak" då blir jag bara jävligt arg och besviken och känner mig jäkligt maktlös, hur ska jag kunna uppfostra mitt barn att vara en fri individ när alla andra föräldrar lär sina barn raka motsatsen?

Jag tycker det där är helt sjukt. Att om pojken får ha rosa och dockor så blir han fjollig, det är detsamma som att nedvärdera det som dessa personer anser vara tjejigt. Förresten så såg jag på action och skräck tidigt, men det har inte förvandlat mig till en "machokille". Varför skulle då dockor förvandla killar till fjollor? Inte för att jag anser att det är något fel på fjollor, men bara för att göra min poäng…

jag tror det ibland bottnar i nån rädsla för att pojken i fråga ska bli gay. man är rädd för att ens barn ska vara annorlunda, inte passa in. det är ingen ursäkt men kanske en förklaring?

det är ju mycket mer accepterat med en flicka som leker med bilar, av nån anledning? en "tuff tjej" är bara positivt medans en snäll, lugn och pysslig pojke får utstå en massa gliringar från omgivningen. SPECIELLT från vuxna, och det är fan skandal och mobbing på högsta nivå, anser jag.

nej jag kan inte för mitt liv förstå varför man måste envisas med att begränsa och "göra" sina barn. tänk vilka underbara individer de växer upp att bli, med mycket kärlek, uppmuntran och frihet från fördomar! varför vill man inte se barnets rätta personlighet? jag tycker det är skitspännande att ge min son tillgång till ALLT, och se vad han väljer! han är hittills mycket förtjust i div. arbetsfordon (grävmaskiner o dyl) men också diadem, halsband, och glitter… "didde va psessan!" säger han ibland.. "figge vill vara prinsessan", och då får han en hel drös med saker att klä ut sig i. underbart att se den lilla personligheten växa fram, utan en massa värderingar tycker jag, det är så otroligt givande! varför vill man beröva sitt barn det, kan nån förklara? DEBATT! :-O

håller med dig! föräldrarna gör fel. Enligt de själva också, de inser det bara inte.

Tänk när den där ungen växer och blir lite äldre.. Han har alltid varit omringad av grabbiga saker. och så får han syn på den där fina rosa tröjan, eller den där fina barbiedockan som han aldrig har sett förut och därför blir totalförälskad. vad fan ska de göra då liksom?

Lika bra att låta ungen få ta del av lite av varje och därifrån välja själv. Det går att ge barnet en vägledning till något man själv vill, men hur enkelt är det att hålla det? Visar det sig att han blir bög senare är det inte för att han har haft rosa kläder på sig när han var liten. Älska barnet precis som det är!

detta fick mig att minnas en rolig ögonblick,

jag, min bror, och mamma satt ihop och pratade om att hur vi skulle regera om han var bög. (han är hetero), så skojade vi lite om det, så kom min son då ca 2½ år gammal med "BIG-SMILE-FACE", han hade fått lånat sin farmors fina gigantiska halsband och armband, så sagde min bror helt ironiskt "Vem är nu bög då?". att barn tycker om att efterlikna sin motsatta kön¨-föräldrar är bara härligt, det betyder ju bara att de avgudar dom, och inget annat, eller hur.

Klokt skrivet. Jag är helt övertygad om att de gör grabben en hejdundrandes otjänst. För det är sant som du säger, ingen gillar de där grabbiga och stökiga killarna. De är bara jobbiga och man tänker mest ganska så elaka saker om föräldrarna (som helt har misslyckats med att lära ungen hur man uppför sig)

Känner att de där inte är riktigt rättvist. Min styvson är en sån du skriver om ("Skitjobbig jävla skitunge"). Han leker med allt! Han ber om smink och får de. Han leker med dockvagnar och han låtsas med sina klossar att han sminkar sig. Han älskar att borsta mitt hår och är en allmänt gullig skitunge med MASSOR av empati. Vad gjorde att det gick fel? Ska han inte få leka med vad han känner för att leka med? Är han inte bara ett underbart litet älskat barn? Kan han inte få bli accepterad för just den han är? Är väldigt intresserad då vi har problem på förskolan och du jobbar väl på en? Det är ganska hjärtskärande att se ett barn som bara blir sedd för sina brister och aldrig sina förmågor…

Okej, detta har nog inget med det jag tänker skriva att göra, men börja tänka på det av någon anleding. Jag har i flera år, är ung (19) Men endå tänkt, att om jag någon gång tänker adoptera. så tänker jag inte adoptera en neger (svart) kalla det vad ni vill, jag säger neger. Endast pågrund av att jag vet att dom oftast blir utstöta osv..Jag vill inte att "mitt" barn ska mobbas..Så tror jag många känner med sin lille son också..åhh. inte rosa dom blir mobbade…Vilket jag tycker är jävligt fel..men jag vet hur ungarna tänker..eller ja..hoppas ni förstår, nu har jag tagigt några öl, och orkar inte rätta stavning.Men hoppas ni förstår hur jag menar. Kram

För varje gång jag lyckas hamna här via dolda länkar "and what not" så känns det som man bara blir mer och mer dum i huvudet. Dina inlägg är ju inte bara kränkande mot ett gäng med individer, dem är också kränkande mot allt intellektuellt liv på den här planeten. Jag fattar att din image handlar om att vara en tuff agro-feminist, men ärligt talat, blir det inte jobbigt att försöka skylla all världens problematik på all manlig existens?

Kan det inte bara vara så att individens roll ibland har större influens på ett barns förhållningssätt än att det konstant måste handla om kön? Tänk efter lite…

ann-sofi — jag tror som du – att de flesta inte vet nåt annat. Man följer invanda mönster. Men de jag tänker på nu är de där EXTRA stereotypa föräldrarna som tycker att det är väldigt viktigt att de fostrar efter kön. De är ju inte i (tur nog) majoritet! :thumbup:

becca – vad avis jag blir på dig! Jag vill också läsa genusvetenskap på universitetet!

Och du – oroa dig inte. Jag fullkomligen ÄLSKAR rosa, klänningar, traditionellt kvinnliga kläder osv. Men har ändå valt att inte pracka på min unge detsamma. Men jag erkänner att jag ibland önskade en son just så jag kunde frossa i rosa lull!

caucasiangirl – jo jag har sett flera fina pojkar fullkomligen förvandlas till små monster-wannabes bara för att de vill bli accepterade av den tuffa killen. Det är så sorgligt.

ELISABET! — åh det där är så frustrerande. Jag möter samma påstående på jobbet då och då (och då är det oftast pappa som sagt det. grrr) –

det vi brukar göra då är att vi pratar kring det. Att säga "nej så är det inte!" förvirrar ofta barnen för de lever ju i samma verklighet som vi och SER hur det är. Det är ju flickor som gillar prinsessor och rosa liksom.

Man får ha en dialog kring det – fråga mer! Fråga vem som sagt det (så kanske du kan prata med dem?) "jaha… jo, en del människor tror att bara flickor kan gilla prinsessor men du vet ju att det inte är sant! Du får lära dina kompisar det!"

eller – "men du tycker ju om prinsessor och du är ju ingen flicka eller hur?!!"

Jag skulle definitivt säga att de andra barnen har fel (för att de inte vet lika mycket som sonen – stärk hans ego lite) och jag skulle absolut snacka med personalen.

Lycka till!

CAROLIN! först vill jag lugna dig med att jo – vi SER honom. Hans kvaliteer och talanger och fina sidor. Jag lovar. Det gör vi. 🙂

att barn blir bråkiga kan ha många anledningar. Har ni utrett om han har någon diagnos? Har något annat hänt? Du säger bonusson, bor han veckovis hos er? (det kan ha stor betydelse) Kommer ni överens med hans mamma? osv.

Skilsmässobarn kan ofta – en period iallafall – vara lite extra uppmärksamhetskrävande och bråkiga. Det är helt naturligt. Det är så mycket känslor.

Han är två och ett halvår och bor växelboende varannan vecka. Måste han ha en diagnos för att han är framåt, fantasifull och aktiv? Han har varit mitt bonusbarn sen han var åtta månader och vi kommer jätte bra överens med hans mamma och hennes sambo. De enda vi inte kommer överens med förskolepersonalen då de ser honom bara som du beskriver en "skitjobbig jävla skitunge"

Nej, vi får väl iaf hoppas på att ju fler som öppnar sina ögon, ju färre blir de som är extremt stereotypa 😀

Jag har faktiskt en vän som är såndär, vi hamnar ofta i hetsiga diskussioner just pga att jag tycker hon är hemsk 😉

Tex så mötte jag hennes 2åriga son på promenad med dagis en vintermorgon, han hade en lila HK-mössa på sig. Urgulligt och färgen passade honom. Ringde henne senare på dagen och sa att jag blivit glatt överraskad när jag sett honom och hur fin han var bla bla, hennes svar -'VA?! Då har han fått låna av ngn för ALDRIG att jag skulle köpa ett HK-plagg till honom, det är för TJEJER'. Tillbaka på ruta ett m.a.o.

Hennes karl är (om möjligt) nästan värre, pojken får bara ha bilar,verktyg,blått och mörkt. Han uppfostras stenhårt,och hela den där machogrejen typ 'gråt inte,sånt är för mesar'.

Du hajjar nog vart jag vill komma, kanske har du något bra tips hur jag ska få henne att förstå?

carolin – jag tyckte du sa att han var en bråkig skitunge? Är du säker på att det är så de ser honom? Och är du säker på att om det är så de upplever honom… att det inte ligger nån sanning i det?

Han är liten. I den åldern är det svårt att hantera impulserna samt den frustration man känner. Att bo växelvis är egentligen inte heller det en speciellt bra lösning för små barn och kan säkert ha en förklaring till att han kanske beter sig illa på förskolan. Han reagerar.

nu är det svårt att uttala sig om ett barn man aldrig träffar – men jag utgår från det lilla du sagt.

ann-sofi – jag hade köpt "ge ditt barn 100 möjligheter istället för två"! och jag hade antagligen snackat ganska mycket om just genus.

Herregud, Detta var det dummaste jag har läst någon gång,du kan ju inte vara seriös. Alla barn är goa barn oavsett om den ene är bråkig eller inte, säg till vilken förskola du jobbar på så att vi inte släpper våra barn dit!

nej ulrika – alla barn är inte goa.

En del barn är bråkiga och elaka. En del barn slåss och skrämmer sina kompisar. En del barn har problem. En del barn är rentav farliga. För sig själva och sin omgivning.

Man gör inte ungarna en tjänst genom att låtsas som att problemen inte existerar och att "alla barn är sååå goa och fina".

Och man gör verkligen inte de andra barnen en tjänst om man ignorerar att de drabbas.

Dessa bråkiga barn får enormt mycket negativ uppmärksamhet vilket förvärrar problemen och det är det som är poängen med mitt inlägg. De får oftare skulden för skit som händer och de får ofta tråkningar från sina kompisar och de får oftast vara syndabocken vid bråk.

och nej, jag tänker inte berätta vilken förskola jag jobbar på, för det innebär att jag hänger ut min barngrupp och det kommer inte att ske.

Det är klart att det finns olika barn, men jag menar att bara för att det är ett bråkigt barn betyder det inte att det brågiga barnet har etn pappa som är en machotyp och inte låter sin pojk leka med tjejsaker, det kan faktiskt vara em mjukispappa som får en pojke som blir bråkig.sedan finns det faktiskt tjejer också som blir brågiga. Jag har 3 killar och 1 tjej och hos oss eä det tjejen som är bråkig och "besvärlig" och killarna är mjukisar och "snälla". Givetvis menade jag inte att du skulle hänga ut din barngrupp, blev bara så irriterad över din syn på detta. kramar istället;-)

ulrika – det är skillnad på bråkig och bråkig. Alla barn kan vara bråkiga i perioder mer eller mindre, men det jag pratar om är de här få men ack så frustrerande skitungarna.

Och visst – jag utgår ju från min verklighet nu och den är ju inte allas sanning, men min erfarenhet är att dessa bråkiga barn utan undantag har 1. en speciell sorts förälder (som ändå kan vara supertrevliga och bra människor) som 2. tillåter och uppmuntrar ett visst sorts beteende.

På alla förskolor jag någonsin jobbat har det funnits (åtminstone) en sån pojke, som är precis som du beskriver. Som är så våldsam och högljudd att ingen vill vara omkring honom.

I de äldre grupperna (barn mellan 4-6) har det oftast gått så långt att han är ett "svart får" – de andra barnen skyller dåliga saker som hänt på honom, fast han inte ens är där!

Som sagt, vem vill det för sitt barn?

anonym jag har precis samma erfarenhet. Den där pojken får liksom ta all skit, även det han är helt oskyldig till. Jag tror det är viktigt att man är medveten om sina fördomar och kanske inte alltid utgår från att det är just det bråkiga barnet som börjar alla gånger.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *