Kategorier
feminism & genus

När jag tänker tillbaka på de förebilder och de ideal som fullkomligen östs över mig så blir jag förbannad.

Ibland kan jag bli ledsen över att jag inte fick någon ordentlig barndom. Jag fick inte vara barn så länge som jag borde ha varit. Man skulle bli vuxen så snabbt och lämna allt det där barnsliga bakom sig. Redan som sjuåring så tävlade flickorna i klassen om vem som vägde minst och jag minns att jag ”bantade”. Det var nåt jag ofta hörde mamma och hennes vänner prata om och jag visste ju att det innebar att man åt mindre och inte så gott.   Som tioåring så drillade jag mina vänner i vikten av en platt mage, och höll konstant in min egna för att den inte skulle puta ut. Det fortsatte jag med tills jag som 20-åring träffade en häxa som sa att hon träffat många kvinnor med magproblem och stress som gjorde just det. Hon föreslog att jag skulle låta den puta, låta den slappna av. Jag vägde 48kg och kände mig fläskig kring midjan. Sen tog det ytterligare tio år innan jag lärde mig andas ordenligt. (Djupt ner i magen, inte uppe i bröstet) När jag tänker tillbaka på de förebilder och de ideal som fullkomligen östs över mig så blir jag förbannad. Barn kan inte värja sig och de här normerna finns överallt. Det har även gjort att jag är mer medveten om hur jag själv ser ut och hur jag själv för mig framför mina ungar. Genus och feminism handlar ju inte om att byta roller och visst är det ok att raka sig, sminka sig, klä sig i klänningar och på andra sätt upprätthålla det vi anser vara kvinnligt. (Och det vi lärt oss att trivas i; själv älskar jag känslan av rakade ben och snippa och känner mig fin i smink och klänning) Men nånstans så måste man stanna upp och faktiskt fundera över vad det är man förmedlar. Du är dina barns största förebild. Det innebär att allt du gör har en väldigt stor inverkan på dina barns liv och utveckling. Om mamma alltid bär klänning eller smink när hon ska vara fin eller rakar sina ben för att hon ”gillar känslan” eller ”trivs bäst så” så upprätthåller hon även de här idealen. Jo jag vet. Det är jobbigt. Genus ska ju inte handla om att förneka sig själv. Borde inte jag få vara kvinnlig med allt vad det innebär? Det ska ju vara lika ok som det är att inte vara det. Alla roller åt alla. Inte bara tvärtom. Men samtidigt så blir det ju så tydligt när man ser hur ungarna betraktar och försöker förstå sig på världen. Därför har jag valt att avgifta mig själv från normerna. Jag har slutat raka mig, slutat sminka mig, jag försöker bli mer medveten om de kläder jag bär. Givetvis innebär det inte att jag ALDRIG kommer göra något normativt, men jag försöker se över mitt vardagliga jag och vad det egentligen är jag visar mina barn.

Min bröllopsdag.
(Jag är iallafall osminkad!)

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

22 svar på ”När jag tänker tillbaka på de förebilder och de ideal som fullkomligen östs över mig så blir jag förbannad.”

När jag tänker efter så har min mamma aldrig varit en sån där mamma som klätt upp sig, sminkat sig varje dag och satt stort fokus på att vara "kvinnlig". Hon har istället varit precis som hon är, osminkad, orakad och med kläder hon trivs i. Hon var aldrig heller någon som skulle klä oss barn i rosa klännigar och hon lärde oss definitivt inte att sminka oss. Att raka sig tyckte hon bara var onödigt. Denna barndom har lett till att jag nästan inte alls har några komplex för min kropp eller hur jag ser ut. Jag kan gå osminkad utan att bry mig och I couldn´t care less ifall någon skulle se mina orakade ben. Min mamma har lärt mig att det är viktigare att man är "fin" på insidan och att det är ens gärningar som räknas, inte ens utseende. Utseendet är ändå inte det som man kommer särskilt långt med i längden, det är däremot beteendet. Jag tycker därför att det du gör är helt rätt mot dina barn! De kommer ändå att träffa på alla dessa normer, de behöver inte se det hos den största förebilden de har – dvs deras egen mor. Barn måste tidigt få lära sig vad det egentligen är som spelar roll.

Jag minns att jag ibland blev kallad tjock i skolan men jag tänkte aldrig tanken på att banta och jag minns inte att vi aktivt jämförde varandra men att jag tyckte att en del tjejer var finare och smalare. Idag kan jag dock inte säga att jag några komplex för min kropp och jag gillar den trots att jag inte är smal nu heller.

Min mamma var en bra förebild men även ett avskräckande exempel. Jag ser inte det faktum att hon var hemmafru som något negativt, jag är glad att jag fick vara hemma med henne och lära mig hur man sköter ett hem. Det kan låta väldigt gammeldags att vara glad för det men det är jag. Däremot ser jag det negativa i att hon var låst vid min pappa som inte alltid var så perfekt men om man tex har en karriär och en utbildning sedan tidigare så är man mindre utsatt om man väljer hemmafrutillvaron. Hon var en förebild i att hon var anti både bantning och alltför överdriven trimning av kroppshår. Hon sminkade sig och fixade sitt hår men var inte speciellt fåfäng och lärde mig att man inte ska klä sig för andra utan för att inte frysa och för att man själv ska känna sig fin. Hon lärde mig att själv definiera skönhet och det är jag tacksam för.

oj vad "modigt" av dig att att gå osminkad på din bröllopsdag tycker jag =)

den dagen alla kvinnor ska se ut som gudinnor,men du valde att se naturlig ut, det tyckte jag var lite fint!

men varför hade du ingen vit klänning på dig?

sandra fast jag tycker att jag såg ut som en gudinna på min bröllopsdag.

Vit klänning är inte riktigt "jag". Det är däremot svart. 🙂

Känns ju lite OT med tanke på det tunga inlägget, men kan du inte visa lite mer bilder från er bröllopsdag? Vacker som en dag, med som utan smink.

Hade du inte skrivit att du var osminkad så hade jag inte ens reflekterat över det, jag tänkte bara på hur glad du ser ut – riktigt strålar.. Vem behöver smink då?

Jag förstår inte vad det är som är så hemskt med att visa sina barn att man gillar klänningar och smink, känslan av rakade ben? Är det lika hemskt om man bara har pojkar?

Min mamma var normalt sett aldrig sminkad och bar alltid slitna jeans och urtvättade t-shirts. På fest klädde hon upp sig. Som barn älskade jag när hon gjorde det, för det riktigt lyste om en kvinna som normalt sett bara var en skugga. Då kände hon sig fin.

Jag älskar att känna mig fin. Jag är uppvuxen med föreställlningen att jag är fin i (eller utan) allt jag väljer att ha för att jag gillar det. Eftersom att mamma jobbade som partysäljare och kunde allt om hur smink förstör din hud, har jag aldrig fallit för det, men då och då sminkar jag mig för att variera, få vara annorlunda.

Nu har jag inte barn än, men när jag får det, vill jag föemedla till dem att de är fina oavsett sina kläder. Men jag är säker på att jag kan ghöra det i balklänning, eftersom att barnen LÄR sig vad som anses fint, det är ingenting självklart. Om jag till vardags går i lånmgklänning och bär byxor på fest skulle jag kunna slå i en unge att byxor är finkläder. Det är ju egentligen inte kläderna det handlar om, eller hur? Det är vår och omgivningens attityd till kläderna. Berömmet man får om man bär någonting med spetsar och pärlor, volanger eller annat kvinnligt. Det är ju DET som är snevridet, barn som inte får beröm för vardagskläderna.

Nu vet jag att du, LD, inte kommenterar dina barns kläder. Men andra människor gör det, kommer att göra det. I skolan kommer Ninjas kompisar utbrista: "fin tröja, ny?". Då tycker jag att det är bättre att berömma barnen för mycket.

Inte förrän jag fick egen ekonomi har jag börjat bry mig om kläder. Min mamma har alltid lagt energi på andra saker. Kläderna har bara hållit oss varma. Hon bestämde vad vi skulle ha och vi fogade oss i det eftersom att vi inte brydde oss, så länge det inte var alltför obekvämt. Även när jag var 15 köpte mamma kläderna åt mig, för jag brydde mig inte.

Så jag tror inte det spelar någon roll vad mamma har på sig eller vad mamma gör. Inte när det gäller kläder, smink eller utseende, det matas vi med från andra (tyvärr hemskare) håll (typ skolan). Det är mammas värderingar som formar oss, mammas kärlek.

Ibland tänker man för mycket. Så länge man är konsekvent själv och klarar att föra dialog med sitt barn tror jag att man kan uppfostra fina människor även i finkläder.

Jag har i ungefär tre-fyra år vägt omkring 50-55 kg, och för ett par år sedan tyckte jag att det var för mycket. Jag tyckte att jag hade tjocka lår – jag red och hade muskulösa lår – för de gick ju ihop längst upp vad grenen när jag stod upp. Jag hade för små bröst, jag hade ett platt bakhuvud, jag hade alldeles för ostyrigt hår, jag hade en böjd näsa, för ljusa ögonfransar, för att inte tala om att jag var för blek. På varenda jävla reklampelare åmade sig någon skitsmal, solbränd brud och jag tänkte varje gång; "vad snygg hon är, den som ändå såg ut så."

Idag är jag 17 år. Jag rakar mig inte över huvudtaget. Jag har på mig precis det jag vill. Jag skiter i om någon tycker att mina bröst är små, för jag tycker att mina bröst är skitsnygga. Min kropp är bara till för mig, och jag är så ledsen att ingen försökte få mig att förstå det tidigare.

Jag tycker att det du gör är fantastiskt, LD. Fan vilken vacker värld vi skulle leva i om fler var som du.

Min mamma har aldrig rakat sig under armarna eller benen. Har alltid kläder hon trivs i, typ jeans och en t-shirt. Hon sminkar sig knappt, möjligtvis lite mascara.

Jag och syrran rakar oss överallt, sminkar oss och klär oss "modernt". Vart har vi fått det ifrån då? Samhället. Där ser man hur mycket det påverkar.

Idag är vi vuxna, och jag försöker tänka på hur jag påverkar min dotter. Det är inte lätt, men försöker iaf 🙂

Jag tycker att det inte är något fel att ha smink eller klä upp sig så länge det inte blir ångestframkallande att Inte sminka sig eller ha fina kläder på sig. Jag minns att när jag var yngre kände jag mig inte som mig själv när jag inte var sminkad – vilket är helt fel!

Dessamma gällde rakningen, jag kände mig tvingad att föra det (eller reflekterade inte alls över det) och det var pinsamt att ha hår.

Det var ett stort steg att sluta raka mig och idag så rakar jag mig bara på benen eller bikinilinjen för att jag trivs med det. Har insett att jag trivs att ha hår under armarna.

Så länge man har reflekterat över varför man gör som man gör och förklarar detta för sina eventuella barn så är det okej.

Att sminka mig går i perioder men jag tycker om att göra det som en kreativ process, som att byta frisyr eller färga håret. Det är en förlängd del av min identitet eftersom jag känner mig mer färgsprakande i rött hår än mellanblont.

Tack för bra tankar som vanligt!

Jag har också turen att ha en massa som hade lurv lite här och där och som alltid tyckt att kläder ska vara sköna och praktiska, smink användes inte för att "bli fin" och det viktiga var hur man bemötte folk.

Jag har heller aldrig haft problem med min kropp, jag är så glad över att den funkar som den ska och att jag kan uppleva en massa saker med den 🙂 Jag sminkar mig helst inte heller, trivs inte med att se ut som någon annan, och liksom du gifte jag mig sminklös 😉

Jag gillar det au de natural!

Tack för det inlägget. Jag har trillat in på din blogg av en slump och trots att jag kan tycka att du går väl långt ibland så uppskattar jag dina tankar och åsikter och ditt förhållningssätt till barnen är inspirerande och tänkvärt.

Det här inlägget var särskilt tankeväckande. Jag har två flickor och funderar varje dag på hur de ska kunna utvecklas till starka, självständiga varelser med både självkänsla och självförtroende. Jag har tänkt en del just kring det där med rakningen och det är knepigt att förhålla sig till – jag tycker det är svettigt och obehagligt att låta bli att raka mig under armarna men hur förmedlar jag det till tolvåringen utan att hon ser det som något äckligt med håret?

Tack och lov går mina flickor i skola i Kanada där barnen faktiskt är barn betydligt längre. Jag bävar inför återflytten till Sverige inom kort då det inte längre är norm att se ut som mina flickor tillåts göra här… När vi varit hemma på besök slås jag varje gång av att töserna i 8-11-årsåldern ser ut som minivuxna med perfekt ordnad klädsel.

Det är sannerligen en utmaning att vara förälder!

En enda gång har min dotter sett mig raka benen. Så fort jag la ifrån mig rakyveln (med skydd på tack och lov) tog hon upp den och härmade mina rörelser på sina egna ben. Då bestämde jag att det var sista gången hon fick se det, för att se sin två och ett halvtåring "raka" sig gjorde ont ända in i själen.

Jag har en avslappnad attityd till smink, raka ben o vara "finklädd". Har nog aldrig riktigt brytt mig om vad som anses fint, jag har tagit på mig kläder som JAG tyckt var fina. Jag bodde i en liten by fram tills jag fyllde 13. I min klass lekte vi hela mellanstadiet igenom. Vi gick på disco o klassfester o kände av övergången från barn till tonåring men vi lekte ändå. Vi lekte häst. Jämt! Lekte jag inte häst så befann jag mig i stallet med hästarna. När jag skulle fylla 13 o börja högstadiet flyttade vi 6 mil bort till en större ort o jag blev ganska brutalt inkastad i tonårslivet. I den nya klassen hade tjejerna SMINK o fina kläder på sig i SKOLAN o de pratade bara om pojkar. Jag fattade ingenting. I förra klassen hade man smink o fina kläder på sig när man gick på fest eller så, absolut inte i skolan. Man lekte inte heller längre i 7an o att vara hästtjej var mesigt. Så jag gömde mig i stallet tills jag började gymnasiet o äntligen kunde utforska o bryta mig fri från gruppen. Jag blev punkare o gick min egen väg.

Jag kommer ihåg när jag var 14 år o ville börja raka benen. Min mamma o hennes väninna vädjade o sa att jag ABSOLUT inte fick börja raka benen. Men jag var tvungen att prova. Så klart. :/ Men som sagt, jag är ganska avslappnad till rakandet. Det kan få gå lång tid mellan rakningarna.

Jag tror jag förmedlar en ganska chill bild av allt det där med smink, kläder o hår osv till min dotter. Min mamma var själv likadan så det har väl gått i arv. 😉

Min mamma har under hela min barndom (och fortfarande, nu när jag är 24) pratat om hur tjock hon är. Temat på släktkalas och liknande (vi är nästan bara kvinnor i släkten) är alltid olika dieter, om hur mycket någon gått ned/gått upp osv osv. Och min mamma, i sin tur, fick höra av min morfar som var modefotograf att hon var tjock, och även min mormor, som blev beroende av "bantingstabletter" i början av 60-talet, dvs anfetamin.

Det har gjort att jag alltid varit medveten om min vikt, fått höra att jag måste träna lite mer, att låren är lite för stora osvosv. Redan på BVC sa läkaren att jag inte skulle äta för mycket glass, och jag var kanske.. 4-5? Men det sitter kvar i huvudet, jag kommer ihåg det som att det vore igår, när personalen på dagis sa att jag inte fick ta en potatis till. Tack vare det (och samhället i sig) fick jag anorexia som 16-åring och vägde 46 kg till min 180cm långa kropp. När jag blev "frisk" och normalviktig vid 18 år, fick jag istället bulimi. Idag så är jag till 80% frisk från bulimin, men tänket finns alltid kvar. Kanske för att bantning fortfarande är det största samtalsämnet vid middagarna. För att vart man än vänder blicken så står det något om nya dieter, träningsätt och hur man ska få bort de viiiidriga celluliterna på låren.

Så fort jag får barn, så kommer jag sätta stopp för det där. ALDRIG ska mina barn få höra av mig att de behöver gå ner/upp i vikt (så länge det inte riskerar deras hälsa) utan jag ska pränta in i pannbenet på dom att de duger, oavsett om deras lår går ihop, de har en liten putmage elle vadfan det nu kan vara. Jag är så trött på och blir så ledsen av att höra om 7-åringar som bantar. Det är det sista man ska tänka på som liten, då ska man leka och få vara BARN.

Nu blev det en novell här men alltså FAN. Jag blir så sur. Och jag anklagar inte min mamma för mina ätstörningar, hon själv är ett offer för utseendefixeringen och normerna som finns. I mina ögon är hon världens vackraste och bästa mamma. Men jag ska bryta denna jävla trend som går i släkten. Och jag hoppas alla som har barn och som läser det här: för inte över era nojjor på barnen. Jag är ett varnande exempel, ni vill inte ha ett ätstört barn.

jag menade inte att du såg ful ut bara för att du var osminkad,bara så du inte missförstod 😀

menade bara att alla andra kvinnor väljer att vara väldigt fixade..

Mamma sminkade sig aldrig och hon har nästan osynligt hår på benen så någon rakning har det aldrig varit. Banta har hon aldrig pratat om. Jag inser nu hur lyckligt lottad jag är som växte upp på det viset 🙂 Själv så försöker jag att inte göra en stor grej av saker. Jag sminkar mig ibland, rakar benen ibland…men det är ingen stor grej vare sig jag är luden om benen eller om jag har ögonskugga. Om man normaliserar och inte alltid MÅSTE göra saker (t.ex. sminka sig för att våga sticka näsan utanför dörren) så tror jag att det blir en mer allmänt avslappnad stämning.

Jag har en son nu och tänker mkt på det där,, jag vill inte att han heller ska tro att man måste vara rakad överallt som tjej för att vara fin. Jag vill att han ska se sin flickvän som vacker som hon är även om hon har orakad mutta t ex. Däremot rakar min sambo sitt bröst o sitt hår under armarna o snorren han med så ja,, det kanske blir jämlikt ändå!

Jag tycker att det är befriande att läsa din blogg, och speciellt såna här inlägg. Jag är typen som inte orkar ödsla tid på att raka mig eller sätta på en massa smink för att se "fin" ut, det går fetbort.

Dock så är jag fortfarande så pass osäker i mig själv att jag tycker att det är obehagligt och obekvämt att gå bland folk med mina orakade ben och armhålor.. Och det är så jävla jobbigt! Det är jobbigt att det ens ska behöva vara jobbigt!

Självlart så kan jag sminka mig och raka mig, men om jag väl gör det så är det enbart för min skull.

Tack för kommentaren hos mig, förresten! Blev så glad att jag skrev ett inlägg om det 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *