Kategorier
feminism & genus

När vi medvetna vuxna inte ens klarar av att värja oss mot idealet, hur tror vi att barnen ska förskonas?

Jag växte upp med Disneyprinssor, med Tingeling som missnöjt suckar när hon betraktar sin kropp, med Snövit vars största egenskap var hennes skönhet, med vickande höfter, fladdrande ögonfransar och förföriskt kroppspråk. (Behöver jag nämna att jag så gärna ville ha hy vit som snö, läppar röda som blod och hår svart som ebenholts?) Jag växte upp med en bantande mamma som satt i köket med väninnorna och diskuterade ”smalmat” och vikt och det tedde sig helt naturligt för mig att det var eftersträvansvärt att vara smal. Eller väga lite iallafall, för av nån anledning så var det det som var viktigast.  Vi jämförde vikt på vågen och den som vägde minst beundrades. Jag lärde mig att hålla in magen så den blev platt och hängde i de romerska ringarna på gymnastiken och förundrades över att revbenen stack ut och än idag älskar jag att se ben spela under hud. Fast den biten inbillar jag mig iallafall har mer med mitt konstnärssinne att göra; jag uppskattar estetik även när den är grotesk. ”Vem kommer bli finast av oss när vi blir stora?” var den eviga frågan bland flickorna i klassen och ingen gissade nånsin på mig. Och jag hatade Jessika med det långa blonda håret och smala benen som alla pojkarna ville vara med. Var femte sjuåring (flicka) vill gå ner i vikt. I den åldern har man allt klart; det är viktigt att vara vacker och att vara vacker är man bara om man är smal. Idealet finns överallt och inte ens barnens värld är ett undantag och ungarna kan inte värja sig för de har inte kunskap eller erfarenhet eller förmågan att tänka kritiskt. Och när vi som har det ändå blir så påverkade, hur kan vi då förvänta oss att barnen ska vara förskonade? ”Barn tänker inte så!” menar flera av mina kritiker när jag skriver om hetsen, om disney, om sagor, om ideal. ”Mina barn bryr sig inte om att vara fina!” säger nån annan men fan, det gör de ju! Kanske inte just precis idag men ge det ett år. Ge det tillräckligt med tid och dina ungar kommer vara precis lika indoktrinerade som alla andra om du inte passar dig. Att bara vara medveten räcker inte. Man måste vara aktiv. Aktivt välja bort film och program och sagor och leksaker som upprätthåller bilden av perfektion och vikten av att vara vacker. Aktivt välja bort kläder som uppmuntrar till komplimanger och självbedrägeri. Aktivt välja bort ditt eget beteende och dina egna handlingar om de i sin tur spär på tron att man måste förändra och förbättra. Aktivt välja bort umgänge och aktivt våga ta diskussioner och konflikter som dyker upp på vägen. Aktivt välja bort alla de här små pusselbitarna som tillsammans bildar en helhet och som tillsammans är ödesdiger för ungarnas självkänsla och utveckling. (Kalla mig gärna rabiat, men påstå inte att de inte har betydelse).

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

80 svar på ”När vi medvetna vuxna inte ens klarar av att värja oss mot idealet, hur tror vi att barnen ska förskonas?”

Jag blev chockad när jag hörde detta på nyheterna. Att så många småflickor mår dåligt över sitt utseende! Visst märker jag det även på mitt jobb, hur två-, tre- och fyraåringar älskar att göra sig fina och längtar efter bekräftelsen. Jag tror att vi måste göra som du, påverka aktivt.

Du är inte rabiat, du är realist.

Tänk om man kanske hade varit till freds INNAN man gick värsta dyra behandlingen för anorexi när man var arton efter att ha kostat skattebetalare ett säkerligt antal miljoner kronor. Både pappa staten och jag hade tjänat på det.

Det hade faktiskt kunna hända, OM man hade haft en mor som resonerade som du.

Jag tycker att det här är en otrolig viktig fråga, som verkligen måste uppmärksammas. Det läskiga är att jag inte alls tänkt på hur störda alla Disney-filmer faktiskt är, förrän jag såg ett tidigare inlägg från dig där du länkade till Mickey Mouse monopoly-dokumentären. Vilken eye opener!

Är generellt jätteglad att jag hittat din blogg, tack vare dig (och ketchupmamman.se) har jag blivit mycket, mycket mer uppmärksam på genus/samhälle, och hur jag själv beter mig och reagerar.

Så: TACK!!!

Hittade din blogg förra veckan och har bläddrat igenom hela från 2009 haha. Fastnade verkligen och tror att många kommer att få upp ögonen för saker som man aldrig annars skulle ha tänkt på. Jag själv är väldigt utseendefixerad, och är medveten om att jag bygger mycket av mitt självförtroende på det (en jävligt ostabil grund mao) och även om jag idag är relativt nöjd med mig själv som person så kommer jag iaf att försöka ge mina framtida barn fler möjligheter än de man själv fick, välja bort filmer/kläder/uttryck osv. Tack för en spännande blogg

HAHA! Skulle läsa artikeln på Aftonbladet, men först fick jag klicka mig förbi reklamen för deras tidning Wellnes där dom tipsar om "Fast rumpa Nu!" och "Detoxa bort 3 kilo på 10 dagar"

Jaa, så bra då

Jag känner igen det du beskriver. Jag var 11 år när jag började banta och när jag kom tillbaka efter sommarlovet till skolan i 6: e klass hade jag gått ner några kilon och ALLA tyckte att jag hade blivit så smal och fin. Så jag fortsatte att banta för jag ville ha mera beröm och mera bekräftelse på att jag var fin. SMAL och fin. Även om jag idag aldrig bantar är jag absolut inte befriad från mina tankar om vikt men jobbar aktivt på det. Ingen människa är en ö och barn är oerhört formbara och receptiv så det är klart att de påverkas. Skitbra inlägg!

Hej från mig!

Verkligen intressant och tänkvärt. Jag har tänkt en del på hur vi vuxna pratar med varandra och hur mycket det påverkar barnen. Så nu har jag en fråga till dig!

Jag undrar hur du kommenterar när t ex Oskar kommer hem och har köpt en ny tröja som du gillar. Säger du:

A: Vilken snygg tröja!

B: Åh titta en svart tröja, den ser mjuk och skön ut.

C: Väntar med att kommentera tills barnen har somnat.

D: Ingenting

E: Annat.

Ursäkta att jag svär. Men jag blir så JÄVLA förbannad på att man redan som liten vet att det är "rätt" att vara smal och "fel" att vara tjock. Det blir liksom att de smala är lite bättre än de tjocka. Eller den som är smalast är bättre än sin smala kompis. Sjukt.

Natalie: Varför är det alltid SKOLAN som ska göra allt? Borde vi inte ALLA hjälpas åt att ta död på de här jävla idealen? Så vitt jag minns pratades det mycket i skolan om att man fick vara som man ville och sen gick alla och gjorde tvärt om ändå, kanske för att det trots allt finns oskrivna regler om hur man "ska" vara i samhället.

Jag igen. Menar INTE att låta arg och oförskämd. Såg nu att det ser inte så bra ut. Jag kan debattera och uttrycka mig finare egentligen, det här är bara lite känsligt.

Jag kan bli riktigt jävla as-provocerad av mammor som, precis som du skriver, VET men skiter i det. Oavsett vad det gäller. "Ja jag vet att barn kanske inte borde äta så mycket socker men han ääääälskar ju godis". WTF liksom?! "Jag vet att 5-åringar inte borde ha napp men hon ääääälskar ju att snutta".

Och apropå Disney så är hjärntvätten så extremt tydlig. Det är helt sjukt att föräldrar inte märker (eller inte VILL se?). Vår son har aldrig kollat speciellt mycket på film men han får se BBC planet earth (han är en sucker för elefanter) ibland, och då o då får han se Mumin. Men dom gånger han har så mycket som sneglat mot en Disneyfilm (typ om man har varit på BR eller liknande) så är det TOTALSTIRR. Det finns liksom ingenting som kan få honom att snap out of it. Jag hatar Disney. Jag hatar vad det gör mot barnen och jag hatar att det försvinner hundratals barn från Disneyworld/land varje år, illuminati-style.

Tack för att du öppnar käften när ingen annan vågar. You rock!

Snubblade över ett blogginlägg häromdagen där en mamma just pratade FÖR barnens rätt(!) att vara fina. Hennes ettåriga son hade enligt henne en egen stil o skulle inte kläs i mjukisar o bekväma kläder ens på dagis för barn förtjänat väl oxå att känna sig fina! Höll på att få kramp. Det som var ännu värre var medhållet hon fick bland kommentarera där vissa tom hävdade att det var det klokaste de läst på länge. Men man kanske inte borde bli förvånad, att lägga upp en bild på dagens barnoutfit verkar ju var väldigt inne i mammablogg världen.

Hej Lady D och tack för en fantasisk lärorik blogg! Läser regelbundet och du får mig verkligen att reflektera över ting i livet!!!

Måste också få kommentera detta inlägg och säga hur viktigt detta är. Har själv en 7-årig dotter (snart 8) och kan inte mer än intyga att vad du skriver är sant.

I vår familj talar vi ALDRIG om vikt. ALDRIG! Både min man och jag är fullt "normala" och vikt har aldrig varit någon diskussion kring tjock och smal. Om det är så att man vill jobba bort sommarkilon, så är det inget som man pratar om iför barnen och vi håller en attityd att "mat är viktig och godis äter vi på lördagar, men glass det får man varje dag när det är sommarlov…"…typ.

MEN häromdagen säger min PINNSMALA 7-åring (ca 125 cm lång och några och 20 kilo) att "titta mamma, jag är tjock" och draaar sig i SKINNET på magen. Jag höll på att dö!!! Var kommer detta ifrån?!!?! Jag blev helt enkelt livrädd och det var svårt att bemöta då jag faktiskt märkte att jag nästan blev arg på henne… Hur kan hon tycka att hon är tjock när hon är 7 år gammal och dessutom på gränsen att vara för tunn för flickor i hennes ålder?! I detta ligger också en ångest över mitt föräldraskap – var har det gått fel!?! Vill INTE att hon ska ens fundera över sådant – och det är såklart svårt att veta om hon säger det för att få höra att "nej gumman, det är du inte" men ändå?!

Skrämmande – vad är det för bilder vi ger våra barn och hur ska vi hantera detta?! Jag känner mig rådvill och hjälplös…

Kram

/Cecilia

Natalie: Skolan? Varför skulle det vara skolans ansvar? Den största och starkaste förebilden våra barn har är sina föräldrar, och det är där som förändringen och medvetenheten måste börja.

Bra inlägg, men skulle du inte kunna ge några exempel på filmer och böcker som inte är bra och kanske viktigare, som är bra och som inte påtvingar barnen en massa skönhetsideal osv?

Bra inlägg, men skulle du inte kunna ge några exempel på filmer och böcker som inte är bra och kanske viktigare, som är bra och som inte påtvingar barnen en massa skönhetsideal osv?

Du tänker så klokt och jag kan bara hålla med om det mesta MEN hur lätt är det att styra in barnen på det vi tycker är rätt när de blir större? När de börjar skolan, när de är tonåringar? Det funkar inte så bra då längre och grejen är den att ungar brukar göra tvärtemot vad föräldrarna vill och står för ju äldre de blir ;-). Har själv 2 tonåringar och talesättet "små barn – små bekymmer" är sååå sant så.

Jag håller så med dig på mkt du skriver och finner därför detta du skriver under fliken "Ny läsare" lite motsägelsefullt: "Mitt namn är Natashja och jag är en stolt mamma till världens finaste Ninja och världens sötaste Tamlin." Varför väljer du att beskriva dina barn efter deras yttre när du ständigt pratar om motsatsen?

Jag håller med dig om att det är skrämmande med små barn som vill banta. Helt sjukt faktiskt! Och att Disneys ideal är som tagna från medeltiden vet väl alla vid det här laget.

Men som jag sagt (skrivit) här tidigare, så skulle jag aldrig kunna sluta upp helt med att säga till folk att de är vackra/fina/söta osv, särskilt inte till mina barn. Jag säger det till dem flera gånger varje dag, att dom är det finaste jag har tex.

Jag hade tänkt skriva en fråga, men så såg jag att krimskrams här ovan hade ställt samma fråga på ett ungefär.

Hur gör du när du köper kläder till barnen eller dig själv? Du måste väl ändå utgå ifrån vad du tycker är snyggt? Eller? Det är ju också en viss utseendefixering.

Jag menar inte att kritisera, utan är uppriktigt intresserad av hur du gör i såna lägen, hur klarar du av att balansera det hela tiden liksom?

Tycker synd om dig för hur det påverkat dig, men har aldrig upplevt samma sak. Och jag ser det inte som något fel att tycka om eller bry sig om sitt utseende. Det som är fel är besatthet, men jag ogillar all form av sådan. Människor har alltid gjort det och kommer alltid att göra det. Det ligger liksom i generna, det här med att vilja synas och vilja hamna i centrum… och tyvärr är väl utseendet det enda en del människor tror att de har att visa upp. Tragisk, och jag tror att vi tillsammans kan minska hysterin, men jag tror inte att människor någonsin kommer att sluta bry sig om utseendet hos sig själv eller andra 🙁 Det är ju så djupt inlärt.

En mamma till en barndomsvän till mig berättade att hon frågat vad jag ville bli när jag blir stor, mitt svar var : vacker!

nu blev det ju så höhö.. nej men det är väl kanske ganska sorligt att det var det jag ville och inte hästskötare eller ingenjör typ… :rolleyes:

Okej, jag har tänkt fråga detta ett tag när du skrivit om Disney och liknande, men har alltid glömt bort det.

I alla fall- Mumin.

Mumindalen. Vad tycker du? Själv har jag växt upp med dem, och det är mitt favoritbarnprogram(jag är halvfinsk, om det nu har något med saken att göra). Hur som helst, vad tycker du? Jag tycker inte att det är inriktat mot något speciellt kön, och dessutom har de flesta på sig klänningar/tunikor, oavsett kön. En del figurer har inget kön över huvud taget, som till exempel Morran.

Visst, Muminmamman har förkläde och handväska och Muminpappan hatt, men till exempel Lilla My är ju inte speciellt "typiskt-tjejig".

Nu pratar( skriver?) jag alltså om serien "I Mumindalen" som är producerad 90-91 typ, inte nått annat.

Så- Mumin. Bra/dålig ur något slags genusperspektiv?

(Förlåt om kommentaren blev lite rörig, jag är trött)

Hej där. Intressant blogg!

Däremot tycker jag du är lite hård mot Disney. Jag älskar Disney och har kollat på sjukt många filmer ända sen jag varit liten. Jag kollar på dem än idag… Jag har aldrig tänkt tanken på att ens börja banta trots att jag inte är vad idealet skulle säga pinnsmal.

Jag håller med dig. Det finns stereotyper i filmerna och det finns budskap som t. ex att man ska vara smal osv. De är inte bra. Men så finns det också andra budskap som jag har fokuserat mer på! Jag har av Pocahontas lärt mig att människor inte är så himla olika och att det inte är fel i att vara annorlunda. Av Mulan att tjejer visst kan kriga och att man inte ska vara nån annan än den man är! Jag har lärt mig av Skönheten och Odjuret att man ska se insidan istället för att bara fokusera på utsidan… osvosv. Jag har lärt mig massor ifrån Disneyfilmer.

Trots att jag blivit hjärntvättad med ideal, så som du skriver att man blir av Disneyfilmer så är jag en människa som bryr mig väldigt lite om dem. Ja, det finns stunder då jag bryr mig – det ska jag inte förneka. Men jag kan nog ärligt säga att Disney har lärt mig mer om orättvisor som finns världen över och att de borde bekämpas! De har snarare gett mig en vilja att vilja förändra världens orättvisor än att bry mig om vad människor tycker om mig och min kropp.

Så jag måste säga att Disney är inte så himla tokigt ändå och det har inte påverkat mig negativt i alla fall. Inte någonstans! Just sayin' Ha det gott!

jättebra inlägg, verkligen 🙂 jag och min syster älskar disneyfilmerna o när vi blev stora nog att se vad filmerna egentligen förmedlar så blev man bara så otroligt ledsen.

jag känner igen det där att vilja bli smal från en tidig ålder, att tävla om vem som vägde minst och hur viktigt det var att vara smal, fin, söt. hur viktigt det var att få pojkars bekräftelse.

om jag får barn någon gång ska dom minsann aldrig få se en jävla disneyfilm :thumbdown:

Mitt barn får komplimanger ändå för att han har så färgglada och härliga kläder och om hur "fin" han är i färger. Så det verkar som att en del ger sådana komplimanger oavsett.

Kan inte annat än hålla med Sara. Såg själv Disney-filmerna som liten, och jag älskade Bambi och de flesta andra filmerna. Jag har själv inte påverkats av dem, för jag är totalt obrydd när det kommer till att vara snygg, följa mode, vara pinnsmal och så vidare. Sedan förstår jag ju att såklart är inte alla personer som mig, men jag tror att sättet föräldrar klär sig och pratar om vikt och utseende påverkar mer än vad en film gör. Annars skitbra skrivet, som vanligt.

Oj, förlåt, Mårran (stavade t.o.m. fel)är nog en tjej ja,(som "hej" påpekar) det var någon annan jag tänkte på… :rolleyes:

Usch, det är verkligen helt sjukt hur dagens skönhetsideal ser ut.. Att små flickor ska behöva oroa sig över vikt och smink, när barn egentligen bara borde få vara barn. Och pojkar med för den delen. Usch.

Ja det är fruktansvärt och det känns som om utseendefixeringen bara blir värre och värre. Jag är glad att jag hittat din blogg och börjat fundera på bland annat det här innan jag eventuellt får barn.

Sara, rekomenderar starkt dokumentären Mickey Mouse Monopoly till dig (finns på Youtube). Där diskuterar man böand annat MUlan, som får kriga men endast som en man "Be a Man". Plus att efter kriget så förväntas hon att falla in i samma roll som vanligt och gifta sig.

Många tycker att Skönheten och Odjuret handlar om att se bakom ytan. Men problemet hos Odjuret är inte ytan men hans beteende! Han misshandlar Belle, låser in henne, isolerar henne från hennes far. Skulle man acceptera något sådant in real life?

Och låt oss inte glömma när Lumiere ger sig på dammvippen även när hon säger No no no.

Jag är inte förvånad. Jag minns hur jag som fem-sexåring gick runt på dagis och jämförde mig med de andra, kände mig tjock och ville banta.. Jag vet inte var det kom från eftersom jag inte minns överdrivet mkt från den tiden. men jag vet att jag sen dess dragits med en skev självbild och till-och-från-ätstörningar.

Och förresten, ni som säger att ni blev helt opåverkade av sjuka idealer i barnfilmer, böcker etc. Stor del av påverkan är omedveten.

Den har smygit in sig i vår syn på världen, i våra värderingar, våra tankar. Det är svårt att särskilja det inflytandet från sig själv. Det sitter i vår hjärna, i vårt hjärta, i vårt sätt att bemöta världen och i sättet världen bemöter oss.

Och det är det som är problemet med framförallt Disney, som paketerar ganska sjuka budskap i någon magisk förpackning, en stark illlusion från tiden då vi inte har en möjlighet att värja oss, då vi inte kan förhålla oss kritiskt till det budskapet. Istället absorberar vi det och klart blir påverkade. Att tro något annat är… hybris. Och brist på självinsikt.

En sak som nästan gett mig hjärnblödning är i nån av dom där f*de prinsessfilmerna, törnrosa? Askungen?

Anywho, prinsessan rantar omkring i skogen och träffar på prinsen. Prinsen vill träffas igen. Prinsessan säger: Aldrig, nej aldrig! Prinsen: Aldrig? Prinsessan: Njaa kanske nån gång! Prinsen: Imorron? Prinsessan: Neeeej ikväll!

Så tjejen ska spela svårfångad och säga nej fast hon menar ja, och killen ska lära sig att ett nej egentligen är ett ja?

GN, fast det du talar om är verkligen att HITTA något att analysera och sedan överanalysera det. Mulan utspelar sig under handynastin, alltså för cirkus 2000 år sedan. Det rådde helt andra spelregler på den tiden, för män och kvinnor, vilket jag inte tror undkommer barn (inte att de har koll på handynastin, men att det inte är nutid).

Odjuret är ett monster. Han blir straffad och förvandlad för att han är kall och inte kapabel att känna kärlek. Det talas också om i filmen.

Tror snarare att det handlar mer om vad man får med sig hemifrån, från sina föräldrar. Pratas det mycket om vikt, bantar mamma, tränar brorsan sex dagar i veckan osv.

Tycker självklart att det finns barnprogram och leksaker som är direkt opassande för barn, sådant som inte fanns när jag var liten för tjugo år sedan. Jag skulle aldrig ge mina barn dockor som ser ut som de där Bratz-dockorna t ex.

Disney borde tänka till ibland, men tycker definitivt inte de är lika stora bovar som tidningarna och tv är!

I tidningarna handlar det ju bara om vikt, vikt och åter vikt, size zero modeller och Dagens Outfit och hetsbanting i olika bloggar.. Allt handlar bara om att vara snygg och smal och inget om ens värde som människa..

Tyvärr är jag en str 38 och har alltid varit, jag gymmar i tid och otid och får ångest när jag går upp 1-2 kg men jag vet i alla fall att jag duger som jag är, smal eller inte, små bröst eller inte. Tror tyvärr inte att många unga tjejer tycker att de duger idag och det hemska är att artikeln om att 7 åringarna som inte vill gå upp i vikt inte förvånar mig ett dugg.

Det är bara att hålla med i det mesta du skriver. Jag har blivit så himla medveten om att min dotter (3 år) frågar mig, OFTA, om hon är fin i den ena eller andra utstyrseln, om hon blir fin i håret när vi borstar det, om hon ritar fint, osv osv. Det stör mig så vansinnigt, eftersom jag själv verkligen undvikit vokabulär som ens liknar ordet "fint".

Men vad f-n ska jag svara?!? När hon klätt sig för dagen och kommer till mig och frågar "är jag fin nu, mamma?"

VAD svarar man på det???

Jag tänker inte censurera verkligheten för mina barn förövrigt, jag förutsätter att de har hjärna nog att reflektera över sin levnadsroll själva.

Detta har bland annat gjort att min dotter kunnat hoppa upp två klasser, bland annat för hennes förmåga att reflektera över sin samtid och roll i skolans hierarki och hur man påverkar den.

Resultatet av att jag är någonting utav en tigermom…

GN – Du förstår inte förändringarna i varken Skönheten och Odjuret eller Mulan! I slutet hyllas Mulan för det hon gjort. Trots att hon är en kvinna (med tanke på tiden filmen utspelar sig.) Mulan visar att kolla på mig, jag kan minsann göra precis lika dant som män kan! I början tror ingen att en kvinna kan göra så får så var det på den tiden. Slutet visar sedan att kvinnor kan bryta mönstret och blir sedd som lika mycket värd som männen. (Kejsaren bugar sig för fan för henne!)

I Skönheten och Odjuret så är inte Odjurets beteende acceptabelt. Skönheten hatar odjuret i början för att han är hemskt. Sen förändras han… Och blir snäll. Han släpper till och med henne fri för att han älskar henne. Det är när han visar sin goda sida som Skönheten blir kär i honom. Inte innan!

Jag förstår att du väljer att se det negativa med Disney. Detta är bara sett ur min synvinkel. Tänk på det 🙂

Jag tycker o tyckte redan som barn att de flesta disneyprinsessorna ser ganska groteska ut med sina överdrivet stora ögon och smala långa kroppar, förutom Snövit som gjordes på 50-talet nångång… Men visst är man skadad, som bedömer utseende före personlighet och prestation.

Kanske lite OT men jag fick förbi en klädaffär (kappahl) idag med skyltdockor med barn- och ungdomskläder, kom att tänka på det att alla barnkläder nu görs ju precis som vuxenkläder i miniatyr :-O

Jag har läst modehistoria för länge sedan och det var ju en revolution där på 50-60-talet när unga började klä sig annorlunda än sina föräldrar, men spåren av den revolutionen verkar vara borta nu..

En kul grej tycker jag iaf är dessa ganska avsexualiserande mysdräkter för vuxna som dykt upp, dessa s.k. OnePiece, för både kvinnor o män. Kanske de blir riktigt poppis snart för alla åldrar, även om iaf jag lätt associerar dem till sparkdräkter 🙂 :blush: Jag försöker komma förbi denna fördom…

Förresten så vill jag tipsa om författaren Liv Strömquist, hon har gjort tecknade serieböcker med massa tänkvärda grejer. "Riots not diets!"

Min systers treåriga son har lärt sig, på dagis, att mobba sin femåriga syster för att hon är tjock. Hon tycker också att hon är tjock och vill bli smalare. HON ÄR FEM ÅR GAMMAL, ÄR INTE TJOCK OCH HAR REDAN BÖRJAT. Jag smäller av. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Vilket samhälle.

Jag har två tonårsdöttrar som vi diskuterar mkt med om allt mellan himmel och jord. Vi har dock sällan haft viktdiskussioner. Men min 7,5 åring börjar allt som oftast prata om att inte vilja bli tjock och att ha coola kläder för att bli poppis. Vem hur? Varför tänker hon så? Ett av svaren jag fick var att på Disney channel pratar de jätte mkt om det… Och det är en barnkanal? Synd och skam!

Det där känner jag igen..dock måste jag berätta att jag såg det sjukaste barnpogramet i´lördgas förmiddag på barnkanalen! Den var någon tecknad kortfilm om en tjej som gick in till Docktor krokodil och var så ledsen över att hon ständigt la på sig, krokodilen gav henne då ett papper fullt med mat han tyckte att hon skulle äta, det stod saker så som choklad puding, chips osv hon tittade då på docktorn och sa: är inte detta väldigt fettrikt? Då svarade krokodil docktorn Nej och skrattade ett häxlikt skratt som skulle få oss att förstå att han ljög, men fortfarande! Vem gör/vissar en tecknad film om detta riktad/för barn?! Helt sjukt enligt min mening!

Btw Förlåt men nu blir det lite reklam kommentar av det hela också! >.< Men jag har just nu tre saker till försäljning på min blogg, av min egen design och tanken är att 50% kommer att skänkas till amnesty som arbetar för mänskliga rättigheter om dessa blir sålda. Så du får gärna hjälpa mig att sprida informationen! Mvh Nea

http://lillskiit.blogspot.com/2011/08/son14aug-for-sale.html

Tänkte bara nämna att när jag var sju år så tänkte jag kritiskt. Jag tyckte att det var förbannat jobbigt att alla prinsessornas problem löstes när de gifte sig och att i prinsesstidningarna så stod det att man skulle nypa sig i kinderna för att se rosig och fin ut i hyn och så vidare. Fast jag kanske bara var sjukt annorlunda eller något sånt.

Till dig som svarade på min kommentar men inte vågade skriva signatur (tönt):

Okej, hundratals är verkligen inte korrekt. Jag blev lite medryckt i diskussionen och överdrev. Du har rätt. Hundratals barn är ju lite i överkant. MEN med tanke på hur många Disneyanläggningar det finns i världen så blir det några ungar per högsäsong. Var så säker (eller typ bara kolla upp det, det finns ju rätt mycket att hitta om det på nätet).

När jag gick i låg- och mellanstadiet så ljög vi tjejer alltid om vikten när vi hade varit hos skolsköterskan och mätt och vägt oss. Man drog alltid av ca 5 kg när man berättade för kompisarna. Så jo, barn tänker visst så! Om vuxna sätter sådana tankar i huvudet på dom.

..kan även tillägga att 9 av 10 av mina kompisar från den tiden senare utvecklade någon slags ätstörning eller störd relation till mat, även dom riktigt smala tjejerna. Jag själv inräknad.

Hejpa Lady!

Jag älskar disneys filmer. Speciellt Aladdin och Sjöjungfrun. Jag har tittat på det hela min uppväxt och jag har aldrig reflekterat över att de är smala eller idealet alls. Jag är idag en frisk "ung vuxen" som inte har någon vikt-nojja, och jag är inte smal eller tjock. När jag sedan växte upp och insåg "herregud" Vad de är smala, tänkte jag bara att de ser sjukt dumma ut och åt en chokladboll till.

Tycker att det du skriver ofta är väldigt bra och jag håller med dig i det här inlägget, det är sjukt att det har blivit som det blivit.

Men jag vill också säga att det finns kanske en annan sida av det här med, att det ligger djupt i våra rötter, långt tillbaka, vår primitiva hjärna.

Vi lever för att föröka oss, för att få vår art att leva vidare, och då söker vår hjärna efter en lämplig partner, och ser en kille med muskler, välbyggd, smal, fin hy osv. Eller en tjej som är smal, friskt och fint hår, osv, någon som ser hälsosam ut. Den personer tränar säkert, tar hand om sig själv och sin kropp, äter inte onyttigt, kanske inte röker till och med. Dom generna vill jag föra vidare!

Typ så….

För visst kan det vara fint att vara fet elelr kraftig och många gillar valkar och mulligt och mjukt och så, Men den personen kommer dö i förtid, få hjärt och kärlsjukdommar och levern kommer kolappsa av allt fett. Och så astma och diabetes och allt annat som kan komma till.

Kan det vara så också kanske?

Man ska vara sig själv och inte följa något ideal, men jag tycker det är fel att säga att det inte är något fel med att vara överviktig, för det är väldigt ohälsosamt, och farligt.

Jonna: Angående din teori om "genetisk fortplantninsinstinkt" var det precis tvärtom förr, då en kurvig kropp stod för rikedom, hälsan och idelaet. Att vara sådär toksmal som de flesta av dagens modeller och skådespelerskor är, är inte det mest friska för majoriteten att vara, tvärtom… Och utgår man inte från idealnormen så ser man att smaken är som baken; jag känner tex folk som tycker det är snyggt med "spinkiga" killar och "stora" tjejer. Problemet är ju att vi ska lära oss vad som är snyggt och fult och vad som är rätt och fel… Större acceptans och fler typer av kroppar i massmedia är nog en bra början.

Kram på er

Ellen:

Jo det vet jag, men det var ju för inte så länge sen, nu tänkte jag några miljoner år tillbaka i tiden, eller tex djurens instinkter.

För vi funkar ju som dom, där påfåglar lockar honor genom att försöka dansa och imponera med sina ståtliga fjädrar, andra fågelhanar som bygger vackra salar åt sina honor, eller antiloper och getter som slåss med sina stora horn och den som är starkast vill honan vara med.

Hur som helst var min poäng att man kan ha olika smak vad gäller utseende, men att man inte bör uppmuntra till sjukdomar och ohälsa. Vare sig det är anorexia eller fetma.

Väl rutet!

Till skillnad från dig så var jag tjock och lyckligt ovetandes ganska länge när jag var liten. Det är ju svårt att avgöra exakt när jag började förstå att smal = fin och att jag kanske inte dög som jag var i samhällets ögon, men jag tror att jag var ungefär 12 – och det är VÄLDIGT sent om man jämför med hur det verkar vara i dag. Läs gärna vad jag skrev om samma ämne: http://dinmorsasusanna.blogspot.com/2011/08/kom-oskar-vi-rymmer.html

Jonna, våra "parningsritualer" som du beskriver är extrem kulturella. Att tillskriva all detta till biologi vore att förneka alla sociala konstruktioner som vi byggde upp kring "parningen". Till exempel, så finns det fortfarande stark uppfattning i vissa länder/kretsar att det är mannen som ska betala för kvinnan när de dejtar. Just för att han på npgot sätt ska visa sig vara "en hane".

Eller det där spelet att kvinnan ska spela svårflärtad och ovillig, att man inte ska gå på en dejt om man blir bjuden med en dags varsell osv…

Det är ett socialt spel i väldigt stor utsträckning.

Och det där smala idealet kan inte alls spegla någon sorts häsosamhet hoss kvinnan då väldigt många slutar ha mens och inte skulle kunna bli med barn om de är för smala.

Jag kommer ihåg hur jag som fyraåring klappade mig själv på magen och tänkte "varför måste jag vara så tjock?". Jag har alltid skämts över min kropp och jämfört mig med andra flickor, tyckt att de var finare och önskat att jag hade lika smal kropp som dem.

Det jag ville försöka få fram är… Det har alltid varit så att små barn (flickor, vad jag vet) vill vara smalare och finare. Varför ta upp det nu?

min son klarar inte av att se på filmer från disny, vi har inga filmer med dom hemma till han. man ger barnen ett fel intryck om hur MAN skall vara sorgligt…alltid någon som sakll do eller liknande i filmerna.

Jag tycker att en hel del filmer har tjejer som i alla fall är tuffa och självständiga (t.ex Prinsessan Jasmine i Aladdin, Nala i Lejonkungen, Lilo i Lilo & Stitch o.s.v) men de flesta av dem är tyvärr smala vilket alla av dem inte hade behövt vara. :/ Det finns filmer som har andra bra budskap trots väldigt stereotypa tjejer. Nu vet jag inte så mycket om barnuppfostran och sånt, men personligen tror jag att man klarar sig om föräldrarna är noga med att förklara att det inte är viktigt att vara smal, fin och vacker – att man är värd något ändå och mer eftersträvar att man ska bli en god, klok människa. Jag tittade väldigt mycket på Disneyfilmer när jag var liten men tack vare att mina föräldrar har varit så klara med att utseendet inte är det viktigaste så har jag klarat mig rätt bra ändå. Inte för att jag inte har komplex, men de kommer nog från massmedia snarare än filmerna jag såg när jag var liten.

Yay för dig för att du uppmärksammar detta, dock! 😀 Jag tror inte alla föräldrar är så medvetna om hur omgivningen påverkar barnen och att de själva måste vara, i vårt samhälle i alla fall, en sorts motvikt och stor trygghet och hur viktigt det faktiskt är.

Tänkte skriva en kommentar men den blev så lång att den nästan förtjänar ett eget inlägg 😉

Det är så sant som du säger, att man påverkas även som barn. Dock tror jag att det blir allt vanligare nu för tiden och att det kryper ner i åldrarna…

När jag t.ex. gick i trean var det några i klassen som använde läppglans. Jag själv började med lite maskara i femman, men med att sminka mig regelbundet i åttan…

Om man kollar på de som går i trean-fyran idag så är det en enorm skillnad. Hur många "fjortisar" finns det inte som bara är 10 år? Sånt skrämmer mig. Små barn som täcker sitt ansikte med flera lager foundation, maskara, rouge.. Bleker och färgar håret, klär sig i urringade linnen och korta shorts.

Vettigt. Men, jag måste fråga: Vad menar du med: "Aktivt välja bort kläder som uppmuntrar till komplimanger och självbedrägeri"?

Trixie:

Det var jag som svarade på din kommentar, såg inte att mitt namn inte kom med då jag brukar vara sparad i kommentarsfälten hos bloggarna jag besöker, varför den tykna tonen?

"The Legend: Children are sometimes abducted from Disney parks by kidnappers.

Behind the Legend: Technically not true, since no one is ever declared kidnapped on Disney property."

http://disneylies.com/legends/disneyland.html

DEN källan skulle jag dock ta med en nypa salt, då det är Disney själva som påstår detta.

Dock finns det massvis med identifierade urban legends om olika tillvägagångssätt barn försvunnit från/blivit kidnappade på Disneyland, den första utformad efter storyn till en bok som utkom samma år som Disneyland öppnades.

Den enda officiella disneykidnappningen inträffade inte ens på själva leklandet, men offret utsågs där.

Däremot FÖRSVINNER ju en himla massa barn inne på anläggningen, precis som på Liseberg upphittas dom sedan på den obligatoriska "lost kids"-avdelningen som finns i dom flesta parker.

Själv har jag aldrig hittat en pålitlig källa på nätet/aldrig sett ett enda nyhetsklipp om barn försvunna från Disneyland. Hittar du nåt sådant är jag absolut intresserad ^^

S att man ska välja bort den typen av kläder som gör att barnen (eller du) får komplimanger. vissa plagg inspirerar sånt mer än annat, exempelvis klänning.

Jag har skrivit ett helt projektarbete som kallades "Disneyprinsessor ur ett genusperspektiv", så tro mig… Ingen har överanalyserat dessa karaktärer mer än mig. Jag försvarar inte dom andra brudarna, men "GN": har du ens sett Mulan eller ens sett förändringen genom filmen?

"Där diskuterar man böand annat MUlan, som får kriga men endast som en man "Be a Man". Plus att efter kriget så förväntas hon att falla in i samma roll som vanligt och gifta sig". För det första, under Mulans "tid" fick kvinnor inte strida. Det är inte Disney som bestämt det, det är historia. Och ja, hon tränar samtidigt som dom sjunger om män, men i slutet när det verkliga kriget håller på slåss hon i utsläppt hår och "klänning", sitt kvinnliga jag helt enkelt. På slutet är det ingen som förväntar sig att hon ska gå tillbaka till sitt gamla jag. Kejsareen bugar för henne tillsammans med resten av Kina och hon blir erbjuden jobb samt får kejsarens medalj. Sen att hon tackar nej till erbjudandet handlar inte om att hon måste gifta sig, eller liknande, utan för att hon saknar sin familj och vill hem.

Jag avundas ditt sätt att tänka, så svart och vitt, så kompromisslöst.

Om vi skulle föra kampen mot det objektifierande kroppsidealet och mot diskrimineringen ute i samhället som kvinnor i vårt ”genusmedvetna land” möter dagligen på ditt sätt så skulle vi ha stora framgångar, i a f inledningsvis.

Jag är tyvärr fegare, jag kan inte välja bort umgänget för att de köper fel leksak åt vare sig mitt eller deras egna barn, jag kan kommentera och diskutera men jag kan inte välja bort dem armar som stöttat mig alla de gånger min tillvaro slagits i spillror.

Jag tror inte att jag skulle vilja välja bort heller, om jag väljer bort de som tänker ”fel” omger jag mig snart med ja-sägare och tappar i värsta fall kontakten med de som Hägglund en gång kallade "verklighetens folk". Om jag valde bort fel leksaker, filmer, beteenden mm skulle jag inte beredda mitt barn på att de finns därute och utrusta det med värderingar, åsikter och argument för att bemöta dem, jag vill hellre presentera alternativ och berätta varför jag föredrar dem.

Jag har på gott och ont ett yrke där jag dagligen kan påverka mycket och det gör jag, men jag måste göra det genom reformer, inte genom revolution, för då når jag aldrig fram.

Jag håller fullständigt med dig i sak, men jag tror att vi har olika metoder.

Tack för en uppfriskande blogg med många åsikter att ta ställning till!

/rektorinnan

Vad är det för mening att välja bort kläder som man får komplimanger av? Oavsett vad det om det är komplimang som handlar om hur söt klänning man bär eller hur fina bladen på sina blommor o köket är ska man väll bara suga åt alla fina ord man kan få? och vad är det för mening med att sträva efter att inte få en komplimang?

och en grej till, jag är uppväxt med massa disneyfilmer och det är med stolthet jag kan säga att lejonkungen måste nog vara den bästa barnfilmen jag har sett i hela mitt liv, och tycker den är lika bra idag som när den precis kommit ut. och det är inget fel i min skalle efter att ha sett så många disneyfilmer…

Jag trodde först att jag inte skulle dela din åsikt när jag såg bild och rubrik men vad fel jag hade. Du har rätt i det du skriver. Självfallet så påverkas även barnen av de sagor som du beskriver. Jag är ett levande bevis på det. När jag var liten så fick jag väldigt stor fokus på just mitt utseende. "Hon är sååå sööt" "Alla killar kommer bli galna i henne" "hon ser ut som en prinsessa". Fokus var där så mycket (med all välmening) att jag ung ålder trodde att det var oerhört viktigt att se vacker ut. Mycket intressant. Jag tycker man ska försöka hitta en balans i utbudet till barnen. Jag chockeras mer av tecknat som innehåller galet mycket våld än skönhetsideal. En viss balans i allt är nog bäst men jag tycker det är viktigt att föra fram till sina barn deras fördelar som INTE handlar om att de är söta. Om man nu säger att att barn är så bedårande om och om igen så borde nog alla bli bättre på att påtala det unika och det de är begåvade inom.

Kram

Marie

Du är kritisk mot Disney en sak som slår mig är, är du då kritisk mot allt Disney gör? Lejonkungen,Nalle Puh och Bambi är de också blacklistade eller är de Disney filmerna okej eftersom de inte har några prinsessor? Funderar lite på din utvals process nämligen.

andie Det är inte prinsessorna i sig som är problemet utan budskapet. En tjejkanin som vickar på höfter, går förföriskt och viftar på ögonfransarna är precis samma sak.

Dem ENDA filmen jag på rak arm kan komma på är relativt bra är Lilo och Stitch. Men det var länge sen jag såg den så jag minns inte.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *