Kategorier
feminism & genus

Patriarkatet lär flickorna tidigt att de ansvarar för pojkarnas ''nyfikenhet'' och lust

En sjuårig flicka utsattes för övergrepp av ett gäng pojkar och kontaktade skolan. Men rektorn gjorde som vuxna alltid gjort i alla tider och vände övergreppen mot flickan när hen frågade om hon haft läppstift, om hon varit glad och om hon dansat på rasten före övergreppet. En vanlig vardag i skolan för små flickor med andra ord och jag och alla kvinnor jag känner har liknande (och flera) erfarenheter som flickor i ett patriarkat. Pojkar är pojkar nämligen och det ska vi ha väldigt klart för oss så tidigt som möjligt.

flickor

Jag kom i puberteten när jag var runt 8. Små tuttar växte fram. Jag tror jag var först i klassen. Att vara först är inte så lattjo som det kan låta. Tjejerna retades och småpojkarna tog för sig. Rätt så friskt. Att bli nertryckt bakom skolan för att gänget vill känna är inte heller speciellt kul, men det var en del av min och många tjejers vardag och på den vägen var det. Det pågick tills jag var gott upp i tonåren.

Klagade jag (och det gjorde jag ju ofta) till lärarna så fick jag höra att ”de är ju kär i dig!” eller ”jo men pojkar är så, de vet inte bättre”, ibland fick jag skulden istället. Fick höra att jag provocerade och retades när jag hade kläder som man kunde skymta kroppen i eller för att jag helt enkelt lekte med dem. ”Gå därifrån då!” var det enda verktyget jag fick.

Budskapet jag fick och massvis med andra tjejer med mig? Att vi inte har rätt till vår kropp. Varför klagar du? Det är HANS rätt! Din kropp är allmän egendom och du har ingen rätt att bestämma vem som tar och när. Budskapet pojkarna fick och sen bar med sig in i vuxenlivet, som så många andra pojkar gör, att det ÄR ok att ta för sig. Vadå hon vill inte? JAG vill och då får JAG. JAG är man och då får JAG. Det är ju en komplimang, det är så här man visar känslor.

Detta budskap blev väldigt tydligt en helg då jag var på klassresa, tio år tror jag att jag var, och vi åkte med klassen ut till Barnens ö för att sova över på ett gammalt kollo. Jag minns att jag gick och la mig och att jag vaknade när det var mörkt och tyst av att nån rörde vid mig. Nån smekte mig över kroppen, det var skönt för så brukade mamma göra när jag skulle sova. Men det var INTE mamma. Ingen klasskompis heller.

Det var min klasskompis Marie’s pappa. Han smekte mig över rumpan och ryggen. Om och om igen. Jag började känna att det var lite konstigt och den där behagliga känslan försvann ju mer jag vaknade till. Jag minns inte om jag sa nåt, eller vad jag gjorde. Men jag minns att han grötigt stammade; Får jag k-k-känna på din fitta? Jag svarade inte utan instinktivt och modigt så satte jag mig käpprakt upp och SKREK rakt ut, högt! Minns att han såg livrädd ut och försökte stoppa/lugna ”nej nej sccchhhhhh!!!” – Sen är minnet rörigt igen, men mina lärare kom och jag togs till ett annat rum där jag skulle få sova tillsammans med dem.

Men… mannen då? Maries pappa? Vad gjorde han? Vad hände? En timme senare vaknar jag av ett skrik. Då har han rotat runt i rummet (pojkarna berättade efteråt hur han gått från säng till säng och tittat och liksom letat) och hittat den enda andra tjejen, Julia. Han hade visat sin kuk och frågat om hon ville känna. Hon fick även hon sova med mig och lärarna.

Och mannen? Skickades hem. Full var han ju, stackarn. Ingen anmälan gjordes. Ingen polis tillkallades. Ingen uppföljning gjordes. Jag vet faktiskt inte alls hur det gick för honom eller hans dotter eller andra eventuella flickor som han haft tillgång till. Livet gick bara vidare som om ingenting hade hänt. Min mamma har sagt vid nåt tillfälle att han ringt och hotat henne men jag har inte orkat gräva i det vilket jag kanske borde göra.

Men jag lärde mig iallafall flickornas viktiga läxa; Min kropp är inte min att bestämma och styra över.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

43 svar på ”Patriarkatet lär flickorna tidigt att de ansvarar för pojkarnas ''nyfikenhet'' och lust”

Oj… LD, jag blir så berörd av ditt inlägg… illa berörd för det här pågår fortfarande.. FÖRHOPPNINIGSVIS skulle inte en förövares som Maries pappa kunna komma undan idag…. men så kanske fallet tyvärr inte är.
Jag ser att dessa ting försigår på min dotters skola, inte regelrätta sexuella övergrepp somm det som hände i ditt fall men att tjejer blir nedbrottade på skolgården, hotade och tvingade till olika tystnad….
Jag blir så ledsen.
Och vad säger jag till min dotter?
INGEN får röra dig om du inte vill, ingen får tvinga dig till något om du inte vill och du har alltid rätt att säga nej…..
SAMTIDIGT säger jag till henne (det är en viss grupp killar som håller på)
att HÅLL dig borta från dessa killar… följ aldrig med dem själv, gå inte bakom något skjul eller buskar med någon av dem. Säg nej, jag vill inte skuldbelägga henne och har sagt att det inte helller är hennes fel om hon gör det… men jag ber henne att hålla sig till hennes bästis på rasterna…. hemskt och sorgligt va att hon ska behöva känna sig begränsad! Men jag är rädd för dessa barn och de har utfärdat grova hot bland annat av sexuell karaktär mot några flickor! Lärarna verkar ”inte ha sett något” men faktiskt gjort en del åtgärder som verkar bra…
ÅLder på barnen? 7 år………..

Min yngsta dotter går i förskoleklass, hon och hennes klasskamrater är alltså sex år gamla. Härom veckan berättade min dotter att två av killarna i klassen hade ropat på henne när de var uppe på ”berget” (de har en rätt stor, klättervänlig klippa på skolgården) när de hade matrast. Hon hade gått dit, trodde att de ville leka. Men nä, de hade dragit ned sina byxor, sagt åt henne att titta… Min dotter är för tillfället väldigt intresserad av snippor och snoppar, men mest att prata om, hon vill inte riktigt titta, särskilt inte på andra levande människor. Hon hade blivit besvärad, som hon beskrev det hade hon försökt låta bli att titta men inte riktigt kunnat. Hon sa också att hon fnissat för att hon blev nervös. ”Och mamma, de petade i mitten av snoppen” sa hon också.
Tyvärr skrek hon inte, hon gick inte heller till någon lärare för hon visste inte hur hon skulle förklara. Vi har lärt henne (och hennes storasyster) att de alltid får försvara sig om någon gör något som de tycker känns obehagligt, men som hon sa ”de höll ju inte fast mig eller något, det var bara mina ben som inte kunde gå därifrån”.
Jag kontaktade både klassföreståndare och rektor, de tog det hela på allvar, vilket var skönt, så de har tagit upp saken med klassen och med de två pojkarnas vårdnadshavare. Jag upplever det också som att de har mer koll på dessa pojkar nu, och jag hoppas jag har rätt. Enligt min dotter har det inte varit något mer efter den där otrevliga händelsen men självklart känns det olustigt.
Just dessa två pojkar finns det en historia bakom, den ene har en resurs i skolan (var resursen höll hus när detta hände vet jag inte, hen verkar inte alltid vara där hen borde…) och den andra har gått på samma förskola som min dotter tidigare, där var han inte heller direkt snäll, slog henne med stenar, grenar och stack henne med nålar vid något tillfälle. Men då slog hon iaf tillbaka, eller ja, hon dängde till honom för att ta sig ur situationen och sprang sedan till personalen, vilket jag tycker är bra.
Men jag blir så less, de är bara sex år och har redan börjat sådär. Just det, den som har en resursperson med sig i skolan har vid något tillfälle dragit ned brallorna och sagt till småtjejer ”sug min kuk” när de har lekt ute på gårdarna i området. Det har alltså inte varit på skoltid, men obehagligt ändå.

Förlåt att jag piggybackar på ditt inlägg, men här vill jag återknyta till en tidigare diskussion i en annan tråd hos LD där jag förespråkar separata toaletter (icke unisex) om det är byggda av sådan art att de är ett stort våtutrymme med flera bås. En ska alltid kunna få vara ifred på en toalett och kunna låsa dörren ordentligt om sig för att slippa situationer som den som din dotter råkade ut för.
Ja detta hände någon annan stans, men just toaletter är vanliga utrymme där detta sker, vilket inte är så konstigt då det är där som en drar ned byxorna i vanliga fall.
Ang LDs inlägg. Jag blir så ledsen och undrar var de har lärt sig detta. För detta går förbi den vanliga nyfikenheten som är fullt naturligt.

Jag är helt för könsdelarna toaletter. Givetvis med unisex alternativ för de som ej vill gå på de separata. Trygghet för flickor är viktigast o tyvärr bidrar delade toaletter till övergrepp o otrygghet.

Svara

Den skola där mina barn går har gemensamma toaletter, dock ligger de i korridoren, alltså inget våtutrymme med flera bås. Det verkar fungera bra då det enda barnen har nämnt om det är att någon har känt på dörren ibland (alla har inte koll på att det går att se om det är upptaget utan att känna på handtaget), men samtidigt så har de yngre barnen alltid minst en personal i närheten av toaletterna när de har rast, så ja, jag upplever att det inte är något problem.
I övrigt håller jag med om att separata toaletter är att föredra, just då det är våtutrymme utanför. Det skapar otrygghet att ha gemensamma sådana då, precis som du säger. Och hur det än är, ungarna ska få känna sig trygga i skolan, gjorde de inte det så skulle jag inte vilja lämna dem där.
Min dotter är i alla fall fullt medveten om att jag kontaktade både klassföreståndare och rektor och hon har fått veta att samtal med pojkarnas föräldrar har genomförts, hon har själv också fått berätta om hur hon upplevde situationen för sin favoritfröken och vi har alla varit väldigt tydliga med att vi är glada över att hon berättade och att hon inte gjort något fel. Hon var ju orolig för att hon gjorde fel som fnissade, men vi har pratat om det, att alla reagerar olika, hon är lik mig och fnissar när hon blir osäker och det är okej. Hon känner fortfarande det hon känner, det kan ingen ta ifrån henne och försöker någon göra det så biter jag huvudet av den personen!

Fy fan alltså. Exakt så var det. Exakt så är det säkert fortfarande.
Efter gymnastiklektionen fick vi tjejer alltid besök i duschen av en eller flera av pojkarna i klassen. I stort sett efter varje lektion. En gång upptäcktes detta av fröken, och hon blev upprörd och skällde ut pojken i fråga och var väldigt tydlig med att detta inte får hända. Men för oss/mig var det vardag, obehagligt men vardag, och att vår lärare plötsligt gjorde det till en stor grej var förvirrande och jag kunde inte ta det på allvar. För det var ju såhär hela tiden?
Det finns en sån skillnad mellan barnens vardag och upplevelser, och vad som vuxenvärlden ser och reagerar på. Uppenbarligen hade vi/jag inte förtroende nog att prata med läraren eller mina föräldrar om detta när det hände första eller andra gången. Kanske skämdes jag/vi? Det är så otroligt länge sedan. Men min poäng: Obehagliga och konstiga saker händer även om vi vuxna inte får reda på det, och vi kanske inte ens för reda på det om vi frågar.

Gaah! Jag läste det där och kände hur det började koka i mig! Att sexualisera ett barn på det sättet och skylla pojkarnas beteende på hennes uppförande, jag saknar ord för jag blir så jävla UPPRÖRD.
Fy fan. Min kropp är min, fan ta den man som försöker ta något jag inte skänker själv!
Vuxna som lägger skulden på små flickor, fy fan, SKÄMS! Må ni ruttna sakta tills era lemmar faller av!!!

On topic: Sjukt skrämmande att sådant här fortfarande förekommer. Jag minns en kille som började i vår klass i fyran som var på mig och min kompis hela tiden. Stor var han också så var inte mycket att sätta emot när han knuffades eller slogs. Drog ner mig på backen bakom skolan en rast, men hände inte så mycket mer som tur var. Favvobyxorna gick sönder mot ett stängsel dock. Berättade för läraren flera gånger men fick till svar att han bara var kär i oss och ”nyfiken”. Och att det nog skulle bli bättre om vi bara blev bättre kompisar med honom för han var ju ny/ensam/ledsen. Fet chans liksom.
Off topic: Jag skulle behöva lite hjälp av dig och dina läsare LD. Hade en (mycket) hetsig diskussion med sambon igår gällande feminismens vara eller icke vara. Jag läser mycket, länkar massor, gillar att ta diskussionerna, men han är totalt ointresserad. Han håller med om att problemen finns (även om han kanske inte tycker att de är riktigt lika allvarliga som jag gör) och han inser att han, precis som de flesta andra, inklusive jag, följer de satta normerna i samhället. Men han vill inte gräva mer i VARFÖR han följer dem. Han gillar dessutom inte ordet feminism (”då det har så dålig klang numera”) men förespråkar jämställdhet så jag kan släppa den biten även om jag tycker att han har fel i sak.
Han tycker att så länge han är schysst och inte ser ner på någon/är elak på något sätt så behöver han inte göra mer. Han tycker diskussionen är ointressant och anser inte att den bör föras på individnivå. Försöker förklara att det är just individer som behöver ställa sig upp och säga att saker är fel, men han tycker mer att ”samhället” bör lösa det. Men man måste ju börja någonstans liksom, och försökte förklara att om inte det ”normala” folket är med i diskussionen och debatten så kommer det ju bara fortsätta vara feministerna mot ett gäng vrålande neandertalare varenda jävla gång.
Det har varit en massa småsaker det senaste, som tex att jag vägrat köpa rosa eller blå saker i doppresenter då vi haft flera vänner som fått barn de senaste åren. Min sambo tycker jag är onödigt jobbig (”De har ju inget emot att få rosa/blå saker!?”) men jag ser ingen anledning att späda på’t. De kommer gissningsvis få tillräckligt mycket av den varan ändå, och jag tror inte att ungarna har så mycket emot att få en grön leksak heller.
Så, till saken. Hur får jag honom att inse att de är viktigt att ta diskussionen och att i alla fall försöka bryta lite mönster, även om det sker på individnivå? Tyvärr tenderar jag att bli väldigt arg under sådana här diskussioner, så min argumentationsförmåga blir lite begränsad när jag bara sitter och tänker att han är en idiot. 😉
Ursäkta romanen, behövde skriva av mig lite. ^^”

Jag skulle nog ta ett steg bakåt om jag var i din sits. Feminismen är din kamp, inte hans. Man kan inte tvinga en annan att tro på det man själv tror på… Det hör med presenter är lite knivigt för man bör ge något som man tror att mottagaren blir glad för och uppskattar. Men om du väljer presenter med omsorg som du känner blir väl mottagna så ser jag inte problemen. Alla befinner dig inte på samma plats mentalt vad gäller feminismen. Fortsätt att bryta dina mönster, fortsätt att prata om detta med din sambo men inse att du inte kan förändra någon, du kan bara bestämma dina egna reaktioner på samhället och dina upplevelser. Klart han inte helt 100 kan sätta sig in i din kamp, i kvinnokampen, han är en man och det är inte hans kamp. Däremot verkar han stötta dig.

Jag hör vad du säger, och jag kan väl egentligen inte annat än att hålla med även om det kanske tar emot lite. Jag vill så gärna få medhåll, speciellt när man sitter och ondgör sig över idioter på nätet, och då är det rätt frustrerande att bara få ett ”jojo, det finns idioter överallt” och så är det slutdiskuterat liksom. 😛 Men jag får väl inse att det inte går att tvinga på någon sina åsikter.
Gällande presenterna så har alla blivit väl emottagna och uppskattade, så inga problem där. 😛 Även om de inte är rosa eller blå. 😉
Tack för att du svarade!

Säger som Bee – gör det inte till din kamp att få honom att bli feminist. Att diskutera och ha olika åsikter är en sak, men om han inte ens är intresserad av själva diskussionen så är det nog rätt meningslöst. Min man är också helt klart mindre feministiskt orienterad än jag, och jag räknar inte med att kunna ändra på det.
Angående present-problemet så skulle jag delat upp det: ”jag köper doppresenten till bebis X och så får du köpa till bebis Y”.

Jo, jag får väl inse att det kanske inte är lönt att lägga ner för mycket energi på att övertyga honom. Men blir så frustrerad när folk inte ser de tydliga mönster som jag ser eller reagerar som jag anser att man ”bör” reagera på olika situationer.
Present-problemet är egentligen inget problem då min sambo inte gillar att leta presenter. Han följer med när jag gör det men vill gärna att det ska gå fort. Med andra ord, gå fram till dophyllan i affären och välja något utan att vela. Och där är det mesta ljusblått eller ljusrosa och väldigt standard. Medan jag gärna letar vidare tills jag hittar något jag faktiskt gillar. 🙂
Tack i vilket fall för att du svarade! Skönt när man kan få lite annan input. ^^

Känner igen mig. Jag kan inte prata om feminism, genus och såna saker med min sambo för han tycker att det är onödiga saker att lägga energi på och reagerar jag på något som är sexistiskt tex så får jag djupa suckar och skäll från hans sida. Det känns som att Han har en helt annan världsbild än vad jag har. Han har sagt att feminismen inte behövs och någon gång har han sagt att han skäms för att jag är feminist och dessutom öppen med det då det är självklart för mig. Han påpekar ibland att man inte ska bry sig om vad andra tycker och gå sin egen väg, men även fast det är precis vad jag gör hela tiden när jag tar diskussioner och vågar säga ifrån när jag tycker något är fel även fast jag vet att ingen runt omkring mig kommer hålla med mig, så är det just det jag får skit för sen, från honom!
Äsh de här killarna är bara skit, nästa gång ska jag se till att skaffa mig en man som är stolt över mig.

Elin: I ditt läge så hade jag inte kunnat låta bli att visa artikeln om 7-åringen för honom och frågat om han hade tycket att det var om om hans dotter fick de frågorna. Om han svarade nekade på det, så hade du ju lite leende kunnat sagt att det är bl a pga av dessa händelser som du är feminist. 🙂

Tro mig, jag har visat otaliga artiklar, statistik allt. Hans reaktion? Ingen alls. Jag har aldrig hört honom ha en åsikt kring mäns våld, våldtäkter, övergrepp och pedofili. Han är helt likgiltig för sånt. Hans livsfilosofi är ”jag sköter mig själv och skiter i resten” jag har även sällan sett honom visa empati gentemot utsatta människor (tiggare exempelvis, för de är bara lata som inte orkar skaffa sig ett jobb)

Bra!!!
Vet du, jag är 56 år, känner igen historien som är lika aktuell som alltid. Tänker att, det kanske inte är så konstigt att man väljer att leva solo? Att ha en man som inte ens reagerar över Maries pappa, vilken inte alls är ovanlig, måste man väl tappa respekten och kärleken till? Det är ju därför detta fortsätter, generation efter generation, för män tycker inte detta är något att hetsa upp sig för.Men det är livsviktigt för lilla 7- åriga flickan. Förtvivlan!

Hm. Min sambo har inget emot att jag engagerar mig i de här frågorna även om han själv är helt ointresserad. Hans kompisar beskriver mig som ”en som länkar feministiska länkar på Facebook hela tiden” men det är sagt med glimten i ögat och jag har aldrig tagit illa upp. Jag har visserligen svårt att helt få över min sambo på min sida i den feministiska kampen men han kämpar i alla fall inte emot mig. Hade han sagt att han skämts för mig så hade han nog fått en snyting. :/

Först: din roman var mkt bra ¤ guldstjärna 😉 (#)
Min sambo blev livrädd för ett tag sedan och gick runt och mumlade om att döda alla män.
(”Alla pedofiler…”)
Han hade en klar feministisk analys när vi träffades men påstod att han inte ville kalla sig
feminist, vilket jag tror är lite av en halvsanning och nu svarar han oftast ja.
Jag vandrade runt på ett extended släktkalas och frågade
lämpliga personer om de var feminister. En får roa sig bäst en kan 😉
Jag var selektiv i mitt frågande.
Debatterna blev många och jag återkommer i mitt minne
till min hästmosters nördiga man som utan att tveka sa
”JA” och sen ut i luften ”för att vi Fortfarande inte har lika löner Punkt.”
En annan man en fotograf vågade inte riktigt säga ja på frågan men hade feministiska analyser.
En syndikalist<3 av hankön log stort och sa ja och pratade mkt om rättvisa under kvällen.
Det kristna födelsedagsbarnet sa tvärt nej och jag ledde in diskussionen på varför en skall göra
det goda istället.
Under kvällen var jag förföljd, stalkad av en ingift släkting. Creep. (som ibland som gubben i
lådan uttalade sig).
En av mina mellankusiner sena tonåren började svamla om Gudruns "alla män är talibaner" och
jag försökte få honom att komma ihåg att han en gång hade haft humor.
Jag frågade en kvinna och en liten tjej. Kvinnan såg nervös ut tjejen sig omkring.
Vi hade ett samtal och det visade sig att -båda- egentligen var feminister men att kvinnan
var rätt rädd för ordet.
(mm)
Tillbaka till samboskapet. Mitt ex var inte speciellt feministisk men inte heller det motsatta.
Lite yngre än jag och han sa "de förstår alltid va de gör". När vi tillsammans
läste Katarinas båda böcker Flickan och skulden och En riktig våldtäktsman.
http://www.youtube.com/watch?v=lhTXMpz7JRQ
Tvinga på sig någons åsikter? NI ÄR LA IHOP? ställer du någonsin upp på något sexuellt…
shit fan… skit i den frågan, se den som helt retorisk.
Jag tycker han kan lyssna på dig när du träffar på idioter även om han inte är intresserad i sak.
Det är mycket enklare än att t.ex köpa presenter (skrivet innan
jag såg ditt Cecilias inlägg lite längre ner den 30 okt 2014 15:57) till Hans släktingars dop.
Eller whatever… sry tycker han är lite barnslig och självupptagen. Han måste fan
inte brinna för det men han kan snacka med dig om det som händer dig i ditt liv just nu.
Det är klart du skall köpa presenter om du tycker de är kul och är bra på det.
Han kanske skall gå en kurs i "artig konversation"?
***
Omg Elin ELIN hur orkar du? Suckar och skäll?!
din sambo får mig att tänka på den nu slängda
ica v75 skylten här i byn som vi skratta så att vi dog till
(i butiken)
Arnes stora (pris)
Saras lilla (pris)
Haru sagt till din sambo att du skäms för hur oartig ouppfostrad och feg han är?
Och ja. Bra mål: om du skall vara med en man var med en man som är stolt över dig.
Jag vill inte skrämmas ;): http://noboytoy.wordpress.com/2011/07/08/varfor-hata-sa/
***
Bara för att jag och min sambo har varsin feministisk analys som vi bollar genom
rummet misslyckas vi såklart ofta med att inte falla in i möster och roller:
"våra egna" och samhällets.
http://www.youtube.com/watch?v=pX-bIr8dr6U
Ord för ord
(#) Pax /o3

Bara för att jag och min sambo har varsin feministisk analys som vi bollar genom
rummet misslyckas vi såklart ofta med att inte falla in i möster och roller:
”våra egna” och samhällets.
jag skrattar så jag dör just nu. fantastisk mening och ni vet alla ändå vad jag menar 😉
<3

”Han tycker att så länge han är schysst och inte ser ner på någon/är elak på något sätt så behöver han inte göra mer. ”
Jag tycker att du ska försöka klargöra för honom att detta en inbördes motsägelse. Om han inte motarbetar det förtryck som tex kvinnor utsätts för för att ”han tycker diskussionen är ointressant” så är han ju inte schysst – det är väl själva definitionen av en obehaglig och oschysst person att hen inte ids intressera sig för hemskheter så länge hen själv inte utsätts för dem?
Varför inte läsa upp detta stycke ur Bitterfittan för honom?
”Men det som gör riktigt ont är när Carin Holmberg frågar hur det kommer sig att inte män störs mer av sin frivilliga överordning?
Om jag var vit och levde i Sydafrika under apartheid och inledde ett förhållande med en svart man skulle det plåga mig oändligt att vi enligt den kulturen inte ansågs jämlika. Om jag ändå trots yttre hinder fortsatte att älska honom, skulle jag viga mitt liv åt att kämpa mot apartheid.
Kärleken – den största och vackraste av alla krafter, den som på riktigt kan läka sår och förändra människor till det bättre.
Hur kommer det sig att män, i kärlekens namn, inte gör allt som står i deras makt för att kämpa mot orättvisorna, patriarkatets apartheid? Och om de anser att makten och tusentals år av patriarkalt förtryck är något som är för svårt för dem att förändra, hur kommer det sig då att de åtminstone inte kämpar mot orättvisorna i deras eget, privata kärleksförhållande?”
På din beskrivning så tycker jag tyvärr att det låter som att din sambo definitivt inte är en av de minst förtryckande männen som går att hitta. Han verkar tvärtom utöva ganska mycket patriarkalt förtryck i ert förhållande om det är så här han bemöter dina försök att kämpa för att slippa diskriminering och förtryck. Jag kan rekommendera dig att läsa avhandlingen som Sveland refererar till i första meningen i citatet ovan – Det kallas kärlek, av Carin Holmberg. Den är väldigt intressant och förtydligar väldigt många problem i relationer som tror sig vara jämställda.

Förjävligt, både din och flickan i artikelns berättelse. Min dotter är 2 år nu och har börjat på förskolan. Pratar inte så mycket än, men jag inser att jag kommer behöva rusta henne för att hon skall veta att hennes kropp är hennes och att ingen annan har rätt att röra den. Under min skolgång hade vi gemensamma duschrum som killarna i både låg, mellan och högstadie. Tanken var att först skulle killarna duscha och sen vi, eller tvärtom. Men så blev det ju givetvis inte. Det var besök från killarna under hela skolgången. Man försökte hålla vakt, stå med handduken i handen samtidigt som man försökte skölja av sig osv. Men killarna lyckades ju alltid ta sig in, se ens nakna kropp och ibland tafsa. För att sedan rescensera ens kropp i klassrummet. Jag är tacksam för att det åtminstone under min skolgång inte fanns mobiler med kamera. Jag är säker på att alla lärare visste om det problemet, men ingen gjorde någonsin något. Det togs aldrig ens upp. Undra hur det ser ut idag?!

Homosexuella, vita cis-män använder jävligt ofta sin läggning för att komma undan med både rasism, sexism och transfobi. Se bara Jonas Gardell.

Och det är nog snarare hb-rörelsen du menar. Transmän kan ju också vara sexister men de tillsammans med andra tranpersoner exkluderas konstant av cis-homosexuella. Även bisexuella blir ju ofta exkluderade av de homosexuella.

När jag var 15 år var jag hos skolsyster för rutinkontroll. Hon berömde mitt utseende och sa att jag var en otroligt vacker ung tjej (?). Jag har på vägen dit laddat och planerat att försöka ta upp mina ätstörningar och mitt självhat jag tampades med då.
Efter mätning och vägning osv frågade hon om jag drack alkohol, jag sa att ja det händer. Då tittade hon allvarligt på mig och sa att ” så som du ser ut tycker jag inte att du ska fortsätta med det, jag menar du kanske kan kontrollera dig, men pojkar i din ålder under påverkan av alkohol kommer att vilja ta för sig.”
Jag gick därifrån med tårar i ögonen och pratade aldrig med någon vuxen om mina problem.
Undrar vad hon sa till killarna?

wow sikken skolsyster jag var på gyn (i åldern 26ish) en gång mkt trevliga tanter/kvinnor utom vid ett ögonblick då de sa något om hur lätt det var att få upp/in vad fan det nu var klamydiatopsen? … åsså skrattade dem ”vänligt” där jag låg på rygg med benen i luften.
Nu blev jag inte ledsen eller kände mig utsatt, mest förvånad. Jag vet hur en fitta fungerar och har god kontroll över min egen kropp i mångt om mycket.
Men vem fan säger så?
Det den/din skolsyster gjorde och sa var så nedrigt. Spott Och fräs.

Jag blir så ledsen när jag läser om detta :(:( Börjar gråta på riktigt när jag tänker på min älskade systerdotter som är sju år, och hoppas hon aldrig behöver vara med om nått sånt.
Tänker på de här dubbla budskapen som samhället ger till oss tjejer också. En liten flicka får tidigt lära sig att det är så viktigt att hon är söt och fin, men gör hon sig fin, med läppstift tex, ja då får hon skylla sig själv minsann om killarna ser det som en signal att det är okej att ta för sig. Blir så arg!

Fruktansvart. Det har ar en (av nagra) anledningar till att jag inte har barn. Jag vagar helt enkelt inte. Dom kan bli utsatta for sa mycket dar ute i varlden. Jag blir ledsen och upprord nar jag laser sant har.
Nar jag gick i skolan blev jag brutalt mobbad i ettan utan att froken ingrep. Sen var det mera trakasserier fran killarna i klassen under skolgangen…..inte mycket var gjort fran lararnas sida.

Birgitta Olsson skriver om det här idag och även om fallet med systern som skrev om sin lillasyster som utsattes för leken ”grävskopan.” Och jag blir så less och förbannad på kommentarerna från män. Det riktiga problemet, att de övergripande värderingarna i samhället ”tillåter” pojkar och män att ta för sig av flickors och kvinnors kroppar sopas under mattan och som vanligt blir det ett jäkla buhuande över hur stackars oskyldiga män anklagas för sexism och att det ju minsann var en kvinna som ställde dessa frågor till 7-åringen. Jag börjar på allvar, bli kräkfärdig över dessa mäns jävla snörvlande och ”men männen då, men männen då.” De antingen inte VILL se att det som är skiten här är att alltid lägga över ansvaret på pojkars/mäns skitbeteenden på flickor/kvinnor och då ska de fan få det nedtryckt i sina halsar eller så KAN de inte och då är det fan i mig skrämmande att de ska ha så mycket att säga till om i samhället i stort.

Läste också det där och kommentarerna under…blev fan illamående. Sjukt många män som lipar ”INTE ALLA MÄN, INTE JAAAG, STACKARS VI SNÄÄÄLLA OSKYLDIGA MÄN SOM BLIR ANKLAGADE, ORÄTTVIST 🙁 🙁 :(”…och cirka ingen av dem som öht reagerar på vad flickorna blivit utsatta för, eller att det är sånt som händer jävligt många flickor, varje dag. Det var liksom inte viktigt. MÄNNEN var ju det viktiga. Ingen av dem reflekterade ens över strukturerna som styr sånt här, eller fundarade på vad vi kan göra för att motverka. Det var syyyyyyynd om pojkarna, feminister e så dumma buhu 🙁

FY FAN, alltså. Vet inte vad jag ska säga, men känner så otroligt mycket med 10-åriga LD. Och det där att inget hände.. har tänkt på det med en hel del andra saker som pågick, det är någon jävla skit det där att vuxna i skolvärden i första hand skyddar varandra, och inte barnen?!?! Hoppas aldrig att jag blir sån, eller hoppas åtminstone att mina barn avslöjar mig om jag gör det.

Jag minns en händelse i tonåren som fortfarde ger mig känslor av orättvisa och utsatthet. En grupp från skolan var på väg utomlands med tåg. Vi var 4 tjejer som delade sovkupe och någon gång under natten ramlar en av ledarna in i vår kupe, iklädd endast kalsonger. Det här är en äldre man, pensionerad lärare, och även engagerad i en frikyrka som höll i resan i samarbete med skolan. Han berättade att han var missnöjd med sitt sexliv, försökte dansa i kupen, tafsa och ta av sig näck, för vi var ju så fina flickor med vackra bröst.. Det var inte helt lätt att få ut honom. Han var ju givetvis även full.
På morgonen efter pratade jag med en av de andra ledarna och krävde att han skulle lämna resan och åka hem, då reglerna var så; är du full, åker du hem. Det blev i alla fall så att han fick stanna kvar, ursäktade sig med att ha varit ”familjär” och jag fick skit för att jag hotade med att bryta hans höft om han kom i närheten av mig igen.
Här var blev det så tydligt att min vilja inte räknas. Jag skulle finna mig i att bli utsatt av en gammal gubbe, och gud nåde mig om jag försvarade mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *