Kategorier
feminism & genus

Pink stinks eller hur är det egentligen?

Ett fenomen jag ofta stöter på i diskussioner är det här med att feminismen (och genusperspektivet) skulle nedvärdera det som är traditionellt kvinnligt men jag känner inte alls igen det. Just det här att man uppmuntrar flickorna att ta för sig, låta mer och ta till sig lite mer av det som anses vara pojkigt tolkas som att man vill radera det som är tjejjigt (blä för det ordet) och att man medvetet eller undermedvetet lär flickorna att det som är just ”tjejjigt” är lite sämre, lite fulare, lite dummare. Men både jag och de flesta jag känner som är genusmedvetna och som har söner är precis lika måna om att våra pojkar ska lära sig att vara omvårdande, lyhörda, empatiska, mjuka och känslosamma. Och även tona ner de mer stökiga (grabbiga) kvaliteerna. Skapa balans. Detta innebär inte att vi vill byta roller eller kön på våra barn eller radera deras biologiska kön (en jävla skillnad på biologiskt och socialt kön) utan snarare att vi insett at pojkar och flickor tränas på olika saker och genom att kompensera så ger man dem tillgång till den andra sidan. Uppmuntran för det könsstereotypa får de ju redan genom vänner, förskolan, andra vuxna, normer och hela jävla samhället. Jag vill uppfostra min son att utöver de traditionellt manliga egenskaperna också vara mjuk, känslig och empatisk. Och jag vill att min dotter växer upp och vågar höras och synas och ta för sig. Nej, jag vill inte göra henne till man eller Tamlin till en kvinna. Jag vill att de ska mötas på mitten. Få tillgång till hela spektrumet.
För övrigt så har vi skitroliga och intressanta genusdiskussioner på nya Facebookgruppen ”Varför apor aldrig bär rosa”! Joina om ni inte redan har det! Och värva alla kloka människor ni känner!

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

19 svar på ”Pink stinks eller hur är det egentligen?”

Lysande, tydlig förklaring av precis det jag också vill uppnå! Om man fortfarande missförstår så må man anstränga sig hårt.

Frågar om att få joina på FB nu. 🙂

Det var ett bra inlägg! Stöter på det där fenomenet väldigt ofta, kanske det är mer utmärkande att välja att uppfostra Ludvig till mjuk och empatisk. Får ofta höra Låt honom hållas han är ju pojke och liknande saker och det gör ont i mig varje gång. Ska min söta lilla underbara Ludvig bli ihoppackad till en tuff, oempatisk, maskulin hårig man innan han ens lärt sig säga sitt eget namn, Nej upp till kamp!

Jag har faktiskt fått kommentarer om det faktum att jag bär klänning och att jag gillar stickning och andra 'tjejiga' saker av feminister som misstrodde mitt eget engagemang inom feminismen pga dem.

Jag tror på kompensatorisk fostran men inte bara utifrån kön utan också utifrån personlighet. En del pojkar måste lära sig att ta för sig och stå på sig liksom en del flickor. En del flickor måste lära sig vara mer empatiska liksom en del pojkar. Jag tror det blir väldigt fel om man inte individanpassar detta… En redan från början tuff flicka kanske inte behöver uppmuntras att vara mer tuff bara veta att det inte är fel att vara som hon är.

Den där "mother of alice" verkar ju vara en aning felinformerad (eller bara korkad) om hon tror att genusuppfostran innebär att man inte lär sina döttrar att städa och laga mat. Hur tänker hon egentligen?

Bra inlägg, jag håller med dig nästan helt. Detta är min invändning: Jag tror att det är viktigt att man bekräftar både de "mjuka" och de "hårda sidorna" hos sina barn, oavsett kön, så att det känner att mamma tycker det är ok med hela mig, hela spektrat. Dessutom finns det en poäng med att jag som (genustänkande) mamma också visar mina söner att det kan vara roligt med döskallar, coola legoskepp, vilda lekar, snabba bilar etc. På så sätt kan en mamma också representera det tuffa och hårda i livet, på samma sätt som det är viktigt att pappan bekräftar deras pyssliga, omhändertagande, rosa fluff-sida. SÅ tänker jag, men lyckas inte alltid.

För övrigt håller jag med Elin ovan om att man kan behöva individanpassa kompensatorisk uppfostran.

Tack för en bra och intresseväckande blog!

Jag undrar en sak… Hur ofta man än berättar det här så finns det en del människor som gång på gång ifrågasätter en med exakt samma argument. Som att de inte är kapabla att ta in informationen man ger dem. Vad gör man?

Min mamma har ALLTID lärt mig att ta för mig, säga ifrån och höras. När jag tycker någonting är fel så ska jag säga ifrån. Vilket har lett till att nu, i tonåren, så får jag ofta höra att jag är väldigt "pojkig". Jag klär mig inte i rosa, och när jag var liten var jag intresserad av dinosaurier och att rita än leka mamma-pappa-barn och gulla med dockor, haha. Mamma har aldrig sett till att jag ska vara nöjd med den jag ÄR.

Och den jag är är inte en "normal" tjej enligt samhället.

hej du har en ny prenumerant.

Har precis hittat din blogg och måste säga att jag uppskattar den riktigt mycket. Har själv en lillebror på 6 år. Han älskar att leka med bilar, är kär i spiderman och har "figuren" ben ten på de flesta av sina kläder. Men samtidigt älskar han att komma hem till mig få naglarna målade, bli sminkad och prova mina kläder.

Han har ADHD ( är ganska så säker på det då jag är utbildad inom socialt behandlingsarbete och beteendevetenskap, men vi i familjen har valt att inte sätta någon diagnos på honom så vi känner att han inte är i något behov av detta) därför så ses han nog som typiskt "killig" han gapar och skriker och kan inte sitta still, är högljudd och utåtriktad, men han skulle aldrig få för sig att göra något dumt, och han är väldigt mån om att dem runt om kring honom mår bra och säger ofta hur fina vi är och hur mycket han tycker om oss.

Många i min närhet tycker det är lite konstigt att jag sminkar honom och låter han gå runt i mina hög skor, men va fan, ska inte ett barn få vara just ett barn? Han tycker att det är roligt och han tycker att han är fin med rosa nagellack men minst lika fin med sina tugga kedjor och grymma skateskor, och vem vill inte att sitt barn ska få känna sig fin.

I grund och botten handlar ju barnuppfostran om att på bästa sätt utrusta barnet med de egenskaper och kunskaper det behöver för att klara sig i framtiden. Och ja, i dagens Sverige betyder det en mix av empati och skinn på näsan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *