Kategorier
feminism & genus

"Pojkar har genom årtusendena alltid behövt kriga, mörda och våldta"

”Pojkar är pojkar och behöver leka pojklekar”.

Jag har skrivit om det förr, att vi med vår traditionella och könsnormativa fostran skapar förövare. Nu känns det mer auktuellt för mig att uppmärksamma det eftersom att jag själv fått en son. Jag oroar mig för att även han ska indoktrineras i våldskulturen när det är dags för förskolan. Jag oroar mig för förskolepedagoger som ska skratta och vifta bort hans eventuella utåtagerande och ilska med att ”pojkar är pojkar” och jag oroar mig för att han ska se upp till andra pojkar som bråkar och lär min unge hur en riktig pojke ska vara. Jag oroar mig också för att Ninja ska utsättas för övergrepp och få höra att ”jamen han är ju kär i dig!” som jag fick när jag sökte hjälp. Jag är orolig att hon liksom jag ska få växa upp och lära sig att pojkars våld är bekräftande.

Bara för att min 6-åriga son är mitt inne i gröten och brottas med alla de andra killarna så betyder det inte att han mår bra av den typen av våldslekar. Att han har gråtit två dagar på raken och igår inte ville gå till skolan talar ganska tydligt om att lekarna inte fyller något pedagogiskt syfte.

Bissen Winroth skriver om pojkar och våldskulturen de fostras in i. Läs! 

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

39 svar på ”"Pojkar har genom årtusendena alltid behövt kriga, mörda och våldta"”

Jag är också orolig. Sjukt orolig.

Sedan Ville blev två och alltmer ser upp till andra äldre småkillar har jag fått en krypande känsla i kroppen, en känsla som säger mig att hur hårt jag än kämpar mot omgivningens/samhällets påtryckningar så kommer Ville bli en man som ska rymmas i den där FÖRBANNADE manrollen där våld ingår. Jag HATAR det. Jag hatar det så djupt och innerligt at jag önskar mig en flicka.

Plötsligt förstår jag varför man önskar sig en flicka. Jag har varit naiv tidigare då jag trott att vi föräldrar kan styra våra barn, och att könet därför inte spelar ngn roll.

Klart vi kan styra våra barn, men det är så mkt annat som styr också. Som styr ÅT FEL HÅLL!

😡

Jag skriver som anonym för att inte hänga ut någon.

Själv höll jag som barn på att bli tokig på det jäkla "boys will be boys". Det var en sak när man fick höra det i skolan, det var irriterande, men på nått sätt accepterade jag på ett tidigt stadium att min lärare inte hade alla hästar hemma. När det dök upp i mitt eget hem blev jag dock riktigt arg.

Jag var uppvuxen med bara flickor i familjen. Visserligen hade jag äldre bröder, men de var tonåringar när jag föddes och bodde dessutom med sin pappa. Därför var det inget könssnack hemma.

När jag var 8 år kom min lillebror till oss som fosterbarn. Han var då bebis. Ju större han blev desto tydligare blev det att han inte var som vi hade varit. Han var mycket stökigare och bråkigare. Detta förklarades av mina föräldrar med att han var pojke och att pojkar var så. Jag kommer ihåg att jag blev så arg att hans beteende minsann ursäktades med hans kön medan jag hade fått faan om jag betett mig likadant. Det kändes så orättvist! "Det blir bättre nästa år" hette det också, men det blev bara värre.

I lågstadieåldern fick min lillebror en psykos och det visade sig att han hade två neuropsykiatriska diagnoser. Mina föräldrar kunde inte hantera hans våldsamhet och han hamnade på uppfostringsanstalt. Han är nu vuxen och mår bra, och kommer antagligen ha en väldigt ljus framtid (han är social, har bra betyg från en bra utbildning och är ute och far i världen och jobbar). Något mer skov efter det i lågstadiet har han inte haft.

Hans beteende var alltså inte p.g.a. hans kön utan p.g.a. hans diagnoser! Ifall mina föräldrar hade fattat det istället för att låta det eskalera i "boys will be boys"-andans namn hade det varit positivt för honom. Barn som han behöver tydliga ramar och regler. Att bara låta honom härja fritt var att göra honom en stor björntjänst! Hade han varit flicka hade det nog inte setts på samma sätt!

Jag tycker det är sjukt, att lärare/förskolepersonal viftar bort övergrepp och våld med kärlek eller pojklekar. Som barn vart jag utsatt för fysiskt våld, psykisk mobbning samt sexuella anspelningar jag inte förstod – utav jämnåriga.

Då en jämnårig kille sprang efter mig dag ut och dag in och tog mig på brösten vid 9 års ålder gjorde varken fritids eller lärarna någonting åt det. Problemet försvann först efter mina föräldrars påtryckningar och när allt skulle förklaras för mig så fick jag höra att det var kärlek och att pojkar inte vet hur man ska visa det.

Dessa värderingar har jag och min generation också fått inpräntat i huvudet, vi har blivit ledda att tro att vi som flickor bara måste acceptera pojkarnas sexuella anspelningar och våldsamma "kärleksförklaringar".

Tack för att du med din blogg fått mig att inse att allt inte är okej bara för att det är en man som gör det.

Emma, jag har faktiskt en liknande ankdot från min systers mellanstadietid. En klass"kamrat" sprang efter henne och klämde på hennes knoppande bröst. För alla oss som haft sådana vet vi att det gör rätt ONT! Ingen vuxen på skolan gjorde nått åt det för han var ju bara käääääär i henne. En dag gav min syster igen och klämde honom på pungkulorna och OJ OJ OJ vad läraren reagerade då! Min syster fick värsta utskällningen! Visste hon inte hur ont det gjorde på honom? HAN KUNDE MINSANN HA BLIVIT STERIL!!! (Det blev han inte, han har nu förökat sig). Så sjukt!

Jag hade samma mellanstadielärare som hon och jag var med om liknande saker. Mig gick det alldeles utmärkt att kalla "Jävla hora!" 20 gånger om dagen, men om jag gav igen och skrek nått fult efter dem, då jävlar! Jag skulle ju finna mig i att bli kallad jävla hora för "Är du en hora Matilda? Nej då behöver du inte ta åt dig!" och det klassiska "De är bara kära i dig!".

Jag undrar om min fd fröken gillar att bli klämd på pattarna och bli kallad jävla hora av sina arbetskamrater.

Det påminner mig om en scen ur Hip hip hora. Tjejen blir tafsad på, har för mig hon försöker skydda sig med att slå sig fri, när hennes kvinnliga lärare har ett samtal med henne försöker läraren förklarar att pojkarna gillar henne ju bara. Tjejen får ett utbrott och börjar tafsa på läraren "Men jag gillar dig ju bara" och läraren springer gråtande ut ur klassrummet.

Att skolor/förskolor reagerar så lamt på detta tror jag att göra med att det är just barn och ungdomar. Jag tror inte många lärare osv riktigt förstår sambandet, de ser inte handlandet som så farligt eftersom "det är ju barn". Iaf det intryck jag fått. Kan inte riktigt minnas om jag blev tafsad på som liten men däremot dragen i håret, nypt och knuffad av killar. Kommer ihåg det där resonemanget: "ähhh, han gillar ju säkert dig vettu" …o jag minns att jag inte förstod varför pojken då var tvungen att nypas eller dra mig håret..om nu han gillade mig så mkt. Sedan dyker ett annat obehagligt minne upp: tjejerna "lärde" sig liksom killarnas framfusiga stilen och började TYCKA OM den, minns flera minnen där tjejerna fnittrade förtjust när killarna rusade efter dem för att nypas, dra i hår lr vad det nu kunde vara. Nu när jag är vuxen så ser jag på det som att tjejerna såg möjlighet att bli bekräftade…liksom "hihi, Olle drog mig i håret, nu ser han mig" Sjukt.

annika huvudet på spiken! Det är ju så det blir! Man lär tjejerna att män visar kärlek genom att kontrollera, vara våldsam och ta för sig.

och det förljer med hela livet upp till vuxen ålder. "han är så passionerad, han älskar mig annars skulle han inte bli så arg"

jag minns ju själv hur jag VILLE bli nertryckt och tafsad på (samtidigt som det var jobbigt när det gick överstyr och det gjorde det ofta) och hur jag t.o.m i vuxen ålder varit ok med att män tafsar och tar för sig. ("han vill ha mig")

tragiskt

Jag har en son som är 14 år och jag har pratat, pratat, pratat med honom och även om det är tufft mellan varven då påverkan utifrån är så stor så använder han hjärnan till att tänka med. När han blev slagen i skolan och sa ifrån fick han kommentarer som "vadå är du en tjej eller?". Vi har prata mycket om sådant och varför det sker och vad syftet är. Genom att göra barnen medvetna så kan de också lära sig att tänka efter och inte bara reagera.

Känner tråkigt nog igen mig i det Annika skriver, att tjejerna "gillade" att bli tafsade på av killarna :thumbdown:

Kommer så väl ihåg på mellanstadiet när man började få bröst och använda bh. Killarna nypte/slog/klämde på brösten kombinerat med kommentarer som "Har du fått nå tuttar än då, höhö". Vände man ryggen till så var de där och drog ut bh:n vid knäppningen bak, så att man fick en snärt i ryggen.

Både sakerna var både kränkande och gjorde ont, men ingen lärare sa någonting. Möjligtvis skrattade läraren (kvinna) och skakade på huvudet, ungefär som det inte var någonting att göra åt.

Tjejerna fnissade alltid och "ville" att killarna skulle ge dem uppmärksamhet på det här äckliga sättet, jag kunde aldrig förstå varför. Jag tyckte det var jätteobehagligt, men när man sa ifrån blev man kallad "sur" eller "Har du ingen humor?" Visst, det är ju skitkul att bli slagen och tafsad på när man försöker jobba på lektionen.

Mina lärare har faktiskt alltid varit vettiga när det gäller sådant. På lågstadiet(!) var det två killar i min klass som rörde mig mellan benen och jag tyckte det var väldigt obehagligt och jag blev rädd men jag berättade för mamma som ringde både skolan och föräldrarna och pojkarnas föräldrar blev lika upprörda att det gjort något sådant som min mamma så de fick be om ursäkt och fick diverse straff och det hände aldrig igen för mig iaf. Min lärare tog det också på rätt sätt och höll koll att inte liknande tendenser skulle få växa.

På högstadiet så tafsade en hel del killar men inte mer än en gång på mig för jag sparkade dem allt jag kunde och jag fick aldrig skit för det av lärarna även när en lärare såg det "Du, om du tar en tjej på brösten får du skylla dig själv om hon blir förbannad" sa min lärare som såg hela händelsen. Däremot känner jag igen att många tjejer stod ut med tafsande på ett sätt som jag inte gjorde. De blev mer populära förstås men eftersom jag fattade att vad jag än gjorde så skulle jag aldrig bli speciellt populär hos killarna eller tjejerna så såg jag till att slippa bli tafsad på. Jag var nördtjejen som bara brydde sig om skolan och var för tjock för att ha insydda levisjeans i storlek 25 så jag fattade att mitt kapital i populärkategorin inte var så stort.

Jag ser inte våld som bra för barn eller vuxna men jag har inga problem med sporter som brottning, boxning och olika kampsporter för jag tror att för vissa är det ett bra sätt att få utlopp för aggressioner men samtidigt lära sig kontrollera dem. Däremot ska man få kunna vara i skolan utan att behöva slåss och brottas. Jag är lärare och då jag jobbat med yngre elever (jag jobbar med komvux nu) så har jag alltid stoppat även 'skoj-bråk' när jag sett dem. Barnen/ungdomarna kan bli lite sura men jag brukar säga till dem att det är så lätt att gå överstyr så det är bättre att ni gör något annat och det brukar de acceptera. Jag tror också att det är en viktig markering att 'vuxna ser'.

När jag var liten var jag inte speciellt blyg, väldigt stor i käften, och jag ansåg inte heller att jag var onormal på något sätt. Jag lekte med alla, killar som tjejer och lekte med bilar och dockor. Killar och tjejer sportade tillsammans. Jag såg aldrig skillnad på tjejer och killar. Jag både grät, var känslig men kunde även tuffa till mig och ryta tillbaka. Men när jag hamnade i puberteten blev jag helt chockad. Jag trodde ju att tjejer och killar var behandlade lika. Men jag började få bröst och fick mens. De vuxna såg mig nu annorlunda på något sätt. Fick inte längre spela i samma fotbollslag med killarna "för att vi tjejer har annan fysik" Jag skulle helt plötsligt börja skämmas för min kropp. På klassfotot stod jag och tryckte in brösten så att de inte skulle synas. Killarna i klassen började reta mig. Och en rast tyckte en kille att det var helt ok att tafsa mig på brösten och skratta. Han tog mig på det ställe jag skämdes över mest. Mitt tempel, min skam. Jag blev helt hysterisk och sprang efter honom allt jag hade. Tog tag i honom i nacken och jag grät förtvivlat. Jag slängde ner honom på marken och började sparka honom i bröstkrogen. Först skrattade han, men det byttes snabbt om till gråt. Jag fortsatte sparka och sparka. Men när han tillslut låg och kved som en yngklig bäbis slutade jag. Han var tvungen att fara från skolan den dagen. Folk frågade var det var som hände. Men läraren sa ingenting. Han tittade lite mig mig, skrattade lite och sa att det hände en olycka. Jag mådde så dåligt men ingen sa något till mig. Jag sa inget till mamma och pappa heller. Efter det behandlade folk mig annorlunda. Pojkar undvek mig helt och hållet och tyckte att jag var ett psykfall och fick höra det hela högstadiet. Att jag hade damp. Jag ses fortfarande annorlunda av de killkompisar jag har från den tiden. Jag är 24 år gammal och ses fortfarande inte som någon "tjej" Bara för att jag inte sitter i knäet och fnittrar. Bara för att jag vägrar behandlas som ett objekt. Jag ser så många tjejer utan personlighet, bara ett skal och vill endast ha bekräftelse från killar som säger hur söta de är, men mår dåligt. Det är sorgligt.

Jag ville naturligtvis inte bli kallad för psykfall när jag gick i högstadiet, men samtidigt är jag glad att jag aldrig nånsin blivit sedd som ett objekt som man bara kan få ta för sig av.

Nu när man väntar sitt första så funderar man mycket på hur det kommer bli när barnet ska börja skolan. Ångesten börjar komma krypandes mot mig mer och mer..

Hur ska man klara av att lämna sitt barn till en skola där lärarna har ingen koll och barn är elaka. Mobbing, påhopp om att de inte kommer bära de största och häftigaste klädmärken..

Sen får man höra min brorson om att de har krig i skolan. de kastast och slåss med pinnar och han säger att det är inte roligt men att tvungen att vara med pga de blir arga på honom annars.. WTF?!?!

Ankis – Precis den scenen jag också ofta tänker på i dessa sammanhang! Om en kille tafsar på en tjej då tycker många att man ska acceptera det och ta det som en komplimang. Skulle en tjej ta tag i en killes kuk framför en hel klass då jävlar skulle det bli liv.. Tjeje lever med detta varje dag liksom, när blir det förändring?

Mycket möjligt att Ugg, 5 bast, från 10 000 BC kanske behövde öva på att brotta ner oxar och försvara sin familj mot grottlejon, men som tur är behövs inte det särskilt ofta numera. Därför behöver inte heller barnen öva sig på att döda folk.

//Emma Hå

Lol, fan vilken cool blogg du har, gillade också "dumma jävla våp" finns för många utav på bloggvärlden, du har även snygg bloggdesign, har du gjort den själv? Skall ägna mig åt att läsa lite mera….. Du verkar vara en heldown to earth människa :D. En klar följa-blogg potential 🙂 hahahhahaha…. och så läser du inga skitbloggar, jag är själv en sån här "arg" människa, men vad blir man om inte annat än arg, när alla håller på som mesiga våp som inte vågar stå för någonting! 😀 You go riot girrrrrrl! 😀

Också mycket stört att många lärare osv reagerar negativt då en tjej sätter ned foten och vägrar ta sånt beteende från killar. Då helt plötsligt ( inte alltid men det har ju tyvärr förekommit och förekommer) heter det att killen är så osäker och tafatt kring tjejer, herregud han "vet inte" hur han ska närma sig tjejer. Jaha? Ja, att närma sig är då fan inte att ta på någons privata kroppsdelar hur som helst. Ibland kan jag undra, hur det skulle det vara om det var tjejer som tog ett rejält grepp om paketet på killarna tätt åtföljt av någon hånande kommentar. Tvivlar på att detta skulle "accepterats" i samma utsträckning. haha, ett minne kom upp nu, visserligen inte om tafsande men några killar brukar alltid vara spydiga och otrevliga mot mig. Vi spelade innebandy och killen hade knuffat och tacklat mig åtskilliga gånger, inte pga spelet utan bara på ren jävelskap. Tillslut tröttnade jag så brutalt och drog till honom över smalbenet med klubban. Han tjöt rakt ut och helt plötsligt var det "ANNIKA ÄR SÅ ELAK!!!"….o läraren började förklara hur viktigt det var med respekt. Jahaaaa….så JAG skulle visa respekt men det var fritt fram för honom att knuffas och slåss? Herregud!

I högstadiet var det en kille som försökte använda BH-tricket på mig, det vill säga knäppa upp min BH genom tröjan. Jag kände mig väldigt kränkt efter det, men han verkade inte förstå varför jag tog illa upp. För honom var det bara ett skämt.

Jag har tre pojkar & en flicka. Alla tar för givet att "ÅHh vad jobbigt med tre pojkar men skönt med en lugn flicka sen va?" Grejen är den att min stora kille som nu är 8 år alltid fått såå mycket beröm av sina dagsifröknar för sitt tal. Han pratar, förklarar & förstår sina känslor, för jag har alltid alltid pratat med honom.

Min snart 5 åring är lite speciell så han är svår att prata med, han har selektiv mutism (ofrivillig stumhet) & autistiska drag. När jag började prata om att något var fel viftade folk bort det med att han var ju en pojke, han är mellanbarn osv men jag tror ändå att jag någon gång kommer att nå honom. Försöka prata så han pratar tillbaka & inte bara svarar. Min 3 åring är också jätteduktig på att prata, visst de tre blir vilda ibland men jag uppmuntrar inte deras stoj om vi är på öppna förskolan för de ska alltid veta att det finns små barn. Då får de gå ut & leka.

Flickan är bara snart 2 månader & jag kallar henne lilla gubben haha 🙂 Hon ser ut & beter sig som de tre första barnen, alla sa & antydde att hon skulle vara mer speciell för nu "hade vi äntligen fått en flicka!"

Vad jag vill komma fram till är att eftersom jag pratar så mycket & är väldigt pedagogisk med mina barn så ser jag ju att de är väldigt öppna, förstår andra, de har fått lära sig att inte "ta för sig" (på ett "pojkigt" sätt) – för det är fel. De är väldigt lugna & snälla, fast de alla tre har en snopp. Och många undrar hur jag orkar ta med dem själv upp på stan tex, vadå varför skulle det vara jobbigt? De lyssnar på mig & är väldigt lydiga..Jag blir så trött..

När jag var liten nitade jag samtliga femmor, för att dom mobbade min lillebror, men oftast framstår "lekarna" som lek, men det övergår i våld. Fick nita jävlarna, sen gav dom sig aldrig på min lillebrorsa igen. haha, dom trodde dom hade mig och dom hade mig verkligen, tog mina armar och ben, men slogs som fan, sen stod alla runt mig i en ring och jag skrek: Kom igen då! ;p. Fasiken vad fega folk kan vara när man visar att man är stark.

Har förresten mailat dig om design-förfrågan :D. Såg du hade gjort dem själv, jävligt snyggt, tycker jag. 😀 Ger uttryck för den man verkligen är, funderar också på göra porrfilm för fuck for forest, dom säljer porr och köper regnskog……. lol

Kanske får lägga ner företaget, när man verkligen ser vem jag är. Eller så blir det årets skandal "Blattebella.Se gör porr" ;P. Stureplanskocksarna bloggkommentatorerna goes, fan vad mycket snopp hon fick…… haha……. lol

Hoppas du haft en bra dag. 🙂 Svara i bohemica.se eller blattebella.se spelar ingen roll, jag svarar! 🙂

Kjaaaamisar från Lund! /////eva

När jag gick i mellanstadiet och vi hade haft idrott brukade killarna springa in till oss tjejer och vråla: NI ÄR NAAAAKNA samt JAG SÅG DINA TROOOOSOR. Det var fruktansvärt och vi tog upp det med lärarna och dom sa åt killarna men dom slutade inte, och lärarna brydde sig inte om det. Tills en dag så vi tjejer hade bestämt att vi skulle faan ge tillbaka. Så vi sprang in till deras omklädningsrum och vråla: NI ÄR NAAAAKNA och HAHAHA NAKENFIISAR. Jösses vad arga killarna blev, sprang till majjen och allt. Och vi fick höra att vi eftersom vi inte gillade när killarna gjorde så så fick ju vi inte göra likadant tillbaka. Vi kände oss ännu mera kränkta efter att få höra sånt! Nej mer rättvisa i världen tack!

Sådär var det när jag hade idrott också. Killarna gick in i tjejernas omklädningsrum varje gång, men när några tjejer "gav tillbaka" blev det ramaskri.

Vår manlige idrottslärare gick också alltid in på tjejernas, detta var på högstadiet. Inte konstigt att man förträngt större delen av grundskolan :bigeyes:

När jag var typ 9 peppade mina föräldrar mig till att vara med på ett dagskollo, som var typ en veckas långt på sommarlovet. Man fick springa omkring och leka med andra barn, fika och sånt. På det där kollot fanns det ett gäng killar som var väldigt tuffa. Två av dom var "ledare" i gänget, och dom hängde efter mig och min kompis hela tiden. Alltid när ledarna inte såg drog dom iväg oss bakom en buske och brottade ner oss, tog oss på "brösten" osv. Det gjorde väldigt ont och var jättehemskt, och när vi sökte hjälp hos ledarna skrattade dom bara bort det med "Äh, lugna ner er. De är killar och tydligen kära i er", och inget mer gjordes. En gång såg en ledare allt som hände, och när jag skrek på hjälp skrattade hon bara och såg allt som en lek.

Jag grät för mina föräldrar när jag kom hem och ville aldrig aldrig aldrig gå dit igen.

Idag är jag 17 år och ser ibland de där killarna på stan, på fest eller något. Dom känner inte igen mig, men jag glömmer dom aldrig. Jag har aldrig varit så rädd som jag var på det kollot, och att jag inte fick någon hjälp av ledarna är ofattbart. När jag ser på killarna idag blir jag fortfarande rädd. En gång när jag var typ 13 såg jag en av killarna på stranden, låtsades att jag fick ont i huvudet och åkte hem. Mår illa när jag tänker på det, mår illa när jag se dom och mår illa när jag vet att det fortfarande pågår.

Idag när jag hämtade min son på dagis så stod han högst uppe på kullen, i full färd med att dra ett ordentligt knytnävsslag med schvung i sin kompis bröstkorg. Jag, har aldrig någonsin accepterat våld, vrålade så det ekade över skolgården. Fröknarna skyndade fram och sa att det är nog inte så farligt som det ser ut att vara, de lekte bara Herren på Täppan förut. Jag svarade att jag tycker inte att det spelar nån roll, eftersom att min unge inte ska slåss. Överhuvudtaget.

Så på måndag tar jag med mig Bissens text, i fyrdubbla exemplar och delar ut. Jag kom med ketchupmammans text häromdagen och vill inte att det ska bli för mycket. Alltså, ryckas på axlarna för att där kommer hon med sina jävla genustexter igen. Men det där var fan inte okej. Jag ska ta en ordentlig diskussion med personalen på måndag. Nu blev jag mest paff.

Artikeln är så bra! Och hur han försvarar sina åsikter, ställningstaganden och övertygelser i kommentarerna sen är så klokt, så snyggt och så genomtänkt att man blir tårögd!

Det är bra att du sprider artikeln vidare, vi lärare som håller med Bissen och som kämpar mot våldets fortsatta framfart och ser vilken varg i fårakläder "leka krig" är, vi tackar och bockar!

Hejja, hejja, hejja!!

ps: glad blir jag också när det står förskola och pedagoger och inte dagis och dagisfröknar!:thumbup:

Jag är orolig för min son också! Orolig för att han ska bli påverkad och delta i denna våldskultur och orolig för att om han INTE gör det så blir han mobbad och ansedd vara svag.

Jag förstår att du är orolig, men det behöver inte bli jättehemskt bara för att de börjar på dagis. Jag har två söner (8 och 5,5 år) och en dotter (2 år) och det är klart att de blir påverkade av stereotypa könsroller från omgivningen, men det behöver inte betyda att sönerna blir agressiva oempatiska vildar för det. Nu lever vi i det här samhället, och måste förhålla oss till det, man får göra sitt bästa med sina barn och prata med dem om könsroller så att de lär sig att tänka själva. Min äldsta har just nu en väldigt stark period när han vågar bejaka hela sig själv även inför klassen, han var Lucia (gick bra, inget ret, duktig fröken), har hello kitty-grejor och är väldigt intresserad av "tjejiga" attribut, förutom rymden, dinosaurier, racerbilar etc. Min mellanpojke har det lite jobbigare, han är lite mer osäker just nu, och vågar kanske inte stå emot rollerna, men det går upp och ner. Men han är fortfarande en mjuk och go kille med glitterskärp, racerbilar, dagens outfit på legofigurerna, och tröjor med "coola tryck" i glada färger. Alltså, det jag vill säga är att det såklart är en kamp, man får höra mycket dumt, med det finns också många genusmedvetna pedagoger och lärare omkring oss och de tappar inte allt föräldrarna jobbat för bara för att de kommer ut i den hårda verkligheten, det är min erfarenhet hittills i alla fall. Man behöver verkligen inte vara ledsen för att man får söner.

När min son började på dagis var han en av de äldsta i sin grupp (3,5 år). Han sov inte längre på eftermiddagen och då var det han och en äldre kille som var vakna. Den andre killen gillade handfasta lekar som brottning och min son skrattade glatt och var med på det. Eftersom det inte var regelrätta slagsmål, mer rulla runt på golvet och hålla i varandra, ingen annan reagerade negativt på det och sonen verkade tycka det var kul så la jag mig inte i. Efter sommaren hade den äldre killen slutat och sonen hade blivit bättre på att uttrycka sig. Då fick vi veta att han fasat för de där eftermiddagarna. Hans skratt hade varit ett försvar, han vågade absolut inte visa sig svag för den äldre killen eftersom han då trodde det skulle bli ännu värre. Gissa om jag mådde dåligt för att jag inte satt stopp för det som alla andra ansåg vara normala killekar…

Just nu håller vi på att bråka med dotterns skola. Hon går i 4:an och killarna klappar henne i rumpan och springer runt med innebandyklubbor mellan benen, kallar klubborna för k-kar och petar på henne med dem. Hon tycker, med all rätt, att det är mycket obehagligt. Det tycker även lärare och rektor när vi pratar med dem, det får absolut inte förekomma på skolan. Men ändå fortsätter beteendet och ingen gör något. Nu letar vi ny skola åt dottern….

Ja minns aldrig att de var så under min grundskoletid…Vet att jag var så kär man kan vara i 3:an i en kille och han var så söt tillbaka, han fick mig att skratta och såg när jag var ledsen. Däremot under fritiden när vi var 12 år och kompisen taffsade på brösten så vände ja upp armen långt upp på ryggen på'n för sådant tillåter ja inte. Andra killkompisen tyckte det var fränt att jag kunde säga till. Min kropp, min tillåtelse isådanafall

åh, förstår precis. det var en jävla kille som alltid rev mig på armarna, puttades och tog mina skor när jag gick i lågstadiet. fick likväl höra av min lärare att han var kär i mig. varför säger lärarna såhär??

Jag har inga barn sj men jag har ändå gott i samma tnkar som du. Först med det att jag känner obehag inför att pojkar anses normala om de är våldsamma och borde vara så. Precis som du säger, de ska se upp till de äldre. För att inte tala om det att det är ett OK beteende. Om pojkarna "våldför sig" (låter så överdrivet men kommer inte på ngt bättre uttryck just nu…) så får man som flicka det förklarat att det egentligen är ett tecken på kärlek. Knaaas!

http://kulturturism.blogg.se

en sak som vi brottas med just nu i utbildningen är hur vissa saker kan gå ihop. i en bok läser vi om att s.k. "bråklekar" är viktiga för barn (speciellt pojkar), sen läser vi om genus och det säger emot… det är förvirrande! sen är frågan, vilken teori är rätt, vilken ska man följa och rätta sig efter? personligen tror jag det viktigaste är att sluta göra skilnad mellan pojkar och flickor och sluta se könen som motsatser. och kanske ännu viktigare, sluta dela in pojkar och flickor i heterogena grupper där endast ett fåtal barn/personer som följer normerna får representera alla inom respektive kön! när ska man börja behandla folk som individer och inte bara utgå från kön?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *