Kategorier
feminism & genus

Tänkvärd kommentar om könsroller i vardagen

Fick en intressant kommentar av Sofia som jag tycker att ni ska passa på att läsa och sen tycker jag att ni ska ta en ordentlig titt när ni vistas ute i verkligheten. Börja betrakta världen. Betrakta hur vi interagerar med varandra. Titta hur flickor och pojkar bemöts. När man väl börjar titta efter strukturerna så överväldigas man. Det tar liksom aldrig slut.


Fan, bara idag på en kort bussresa blev jag så himla trött på.. ja allt. Först var det en tonårskille som blev jättearg på busschauffören för han inte öppnade dörrarna bak. Han skrek högljutt så man blev livrädd, sen bankade han till aggressivt med handen i väggen precis mellan mig och en mamma med sitt lilla barn?! Bara för att dörrarna inte öppnades och han blev tvungen att gå 5 meter typ.

Sedan när jag tittar ut så ser jag ett gäng moppekillar som kör omkring som idioter. Ingen hänsyn alls, bara vara ”tuff”. Sedan ser jag två tjejer lite längre fram som går sådär nervöst och samtidigt fluffar med håret. De ser ut som de inte riktigt vet om de vågar gå förbi moppekillarna för de kommer säkert ge någon kommentar om dem. De drar lite obekvämt i de tighta jeansen och fuktar läpparna. Hela deras väsen utstrålar osäkerhet. Hela situationen andas förtryck.

Så är jag framme vid skolgården där jag ska hämta min dotter. Samma sak varje gång. Vid bandyrinken skjuter småkillarna så hänsynslöst och hårt att det är ett under att ingen fått en boll stenhårt i huvudet och dött. En manlig fritidspedagog brottas med ett gäng pojkar. Har han någonsin lekt med flickorna? Vet han ens vad de heter? Jag har ALDRIG ens sett honom prata med en flicka på skolgården. Han är helt enkelt anställd för att ”vara kille” och ”göra killsaker” som att brottas med de redan stökiga pojkarna.

Tanken slår mig; tänk om man redan i skolåldern kunde satsa på att lära pojkarna allmän hyfs och stillsamma lekar. Också. Inte bara falla i fällan att ”bejaka deras manlighet” och låtsasbrottas med dem. Inte bara ägna raster åt sporter som är så fysiska att redan i 6-årsåldern är det inga flickor som vågar vara med. I förlängningen kommer dessa 6-åriga pojkar köra moppe vårdslöst, trakassera tjejer och uppträda aggressivt.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

51 svar på ”Tänkvärd kommentar om könsroller i vardagen”

Tänkvärd artikel, men jag håller inte med om sista stycket. Kanske det istället är så att pojkar som får rasa omkring får ur sig sin energi och blir snällare, medan pojkar som tvingas leka lugna lekar till sist exploderar av innehållen energi/frustration? Läste en gång en artikel om en dansk skola där de märkte att när pojkarna fick leka krig och brottas, så hade de sedan lättare att sitta lugnt och lära under lektionerna. Och idag när barn inte är ute lika mycket som förr, så kanske det är än viktigare att de får rasa ut när tillfälle ges. Kan också se på mig själv att jag ibland måste ut och springa på lunchrasten, för annars sitter jag och hoppar på stolen och har kort humör under eftermiddagen.

Jag är också rysligt trött på dessa manliga pedagoger (el.dyl.) som bara ser de utåtagerande och uppmärksamhetslängtande killarna. De blyga tjejerna och killarna som inte syns och märks hela tiden är ju inte lika intressanta.

En pojke (runt 5-6 år) skulle hoppa nedför en liten trapp. Han var klädd i mörka kläder, gapade högljutt och människorna runt omkring mig tjoade och sa att han var tuff.

En kort sekund senare kommer hans syster, lika gammal, med Hello Kitty på bröstet, en rosa kjol och tunna strumpbyxor. Hon ville så gärna också hoppa, vilket hon hade klarat av. Men nej. Då börjar människorna runt oss dra i henne, "nej det kan du inte göra!", nu kan du göra illa dig.

Besvikelsen i hennes blick var hjärtskärande och jag blev förbannad. Speciellt när de samlades runt henne ett tag senare och började berätta för henne hur SÖT och FIN och GULLIG hon var. Och hon blåste upp bröstet, log stolt och jag… Ja, jag ville bara kräkas.

Och mina tjejkusiner (speciellt en av dem) – hur de behandlas. Det kallas prinsessor, modeller, snyggingar och mycket annat skit. De blir överrösta av smink, paljetter och liknande. Förr i tiden var det mer öppna som människor; de vågade mer och brydde sig inte om sådant. Nu? Inget. Bara smink. Bara fina kläder. Bara yta. Och det viktigaste av allt i deras värld? Vad KILLARNA tycker. Så klart.

Jag blir så jävla upprörd. 🙁

ja fy faaan, allt detta kön som finns överallt hela tiden. Jag känner mig verkligen mörkrädd när jag tänker på det. Man minns ju precis hur det var i skolan, vi var 20 tjejer och 10 killar i klassen och ändå hördes killarna till 90%. Tjejerna skulle inte höras, skulle tråna efter de omogna glina till killar och skratta åt deras sexistiska kommentarer, Är så glad att man har passerat skolåldern, men skräms av att ha en dotter som kommer få uppleva det där och troligen än värre än på 90-talet. Huvva.

Jag blir så frustrerad när jag inser att det spelar ingen roll vad vi gör här hemma med våra döttrar, dom kommer ändå bli osäkra tjejer som bryr sig om vad killarna tycker. Eller? Jag vill så gärna tro att det räcker med att vi är som vi är, vi är ju ändå föräldrarna. Men sen var det ju det här med samhället då… Hjälp! Vad fan ska vi göra liksom.

Jag blir lite ledsen när jag läser den här texten. Flickorna betraktas som stackars offer och pojkarna som bråkstakar. Det känns onyanserat. Jag förstår absolut tanken, man försöker belysa vilka konsekvenser könsrollerna får, men det slår ju liksom över åt andra hållet i den här texten.

Det känns inte direkt konstruktivt att se ungdomar på ett så stereotypt sätt, för det är ju just vad personen bakom kommentaren gör. De besvärliga pojkarna är gapiga och kommer säkert skrika elaka kommentarer. De stackars flickorna är osäkra och vågar knappt gå förbi.

Det är nog viktigt att tänka på att bakom det där gormandet hos många tonårskillar finns en stor osäkerhet. En osäkerhet som man självklart till stor del kan skylla på könsrollerna. Min poäng är att vi lever upp eller ner till förväntningar, och betraktar man unga killar och tjejer på det här sättet så blir det ju lite av en självuppfyllande profetia.

Se till potentialen istället! Uppmuntra normbrytande beteende istället för att typ gå och gräma er över dagens ungdom. Vet inte om jag riktigt får fram det jag vill ha sagt här, men hoppas det går att förstå vad jag menar.

Elin: Känner igen mig i det du skriver om killar i klassrum. Själv var jag och en vän till mig "som killar" på högstadiet; vi pratade högt, störde på lektionerna och betedde oss allmänt "grabbigt". Oj, vad många samtal hem det blev. Prat med rektor och oroade blickar.

Killarna sa de ingenting om. Vilket fortfarande gör mig förbannad.

Tror vi är ganska många som känner igen oss i allt det där som beskrivs både i blogginlägg och i kommentarer. Jag har fyra barn och jodå jag har under hela deras uppväxt stött på massor av märkligt könstänkande. Somligt kan bara lite lätt fnissa åt men det mesta är bara sorgligt. Barnen är barn och människor i första hand. Men så gott som alla bemötte dom efter deras kön. Killarna fick stereotypa kill-leksaker av mor- och farföräldrar och tjejerna så klart dockor och annat. Det märkliga är att ingen av mina döttrar och inte jag själv heller har någonsin förstått hur man leker med en docka..:) Vidare, jag minns när mitt första barn skulle födas och en kollega hade sticka så fina kläder i blått o vitt och kommentarerna jag fick var; Jaså visste du att det skulle bli en pojke? Nej det visste jag inte, det fick man inte reda på då..:) Grabben som sedan hade en rosa pyjamas, för att den var billig och bra, vad spelar färgen för roll? Jag skulle hålla på i evighet och rabbla upp en massa olika exempel men det jag mest vill säga är att det vi kämpade för under 70-talet har försvunnit och nu gapar jämställdisterna istället om att grabbar ska få vara grabbar och tjejer så väl i det närmaste hålla käften och vara söta. Något har hänt som inte alls är bra och kanske behöver vi lite 70-tal igen för det går åt alldeles fel håll ibland. Kanske också därför så många missförstår det där med genustänk på förskolor och annat. Det handlar ju inte om att ta bort något ur barnens liv, snarare lägga till något bra. Om jag jämför lite med hur det var när jag var ung så tycker jag att tankarna om jämlikhet och annat har luckrats upp och försvagats. Det gör mig faktiskt lite rädd. Men jag grämer mig inte över dagens ungdom, det är inte deras fel att de dragits in i en fålla som är käpprätt åt skogen.

Är jag en av de få som får liknande kommentarer gällande mina barn? Jag vet att du inte gillar "söt" osv osv men det får mina barn höra lika mycket, likaså att dom är coola, tuffa, goa m.m. Upplever inte att min flicka får höra "söt" oftare än sonen och upplever inte att sonen får höra oftare att han är cool än vad dottern får.

Är det inte lite tråkigt att tänka att flickorna inte vågar vara med? VISSA flickor vågar inte vara med. Och det i sin tur kan man spåra längre bak. De har sjåpats med just för att de är flickor och det resulterar i att de inte vågar kasta sig in i leken för tänk om jeansen går sönder eller om man råkar slå sig. Jag tror inte heller att barnen ska behöva "läras" att leka med något. Utan att dom själva ska få göra sitt val utan att vi vuxna lägger värdering i det valet efter deras kön. Jag som är en feminin modepappa till en nyfiken och rörlig tjej märker starkt hur det förväntas av mig att stilla henne just för att hon är tjej. Och just för att hon är tjej uppmärksammar alla att hon är "vild". Men jag vägrar lära henne att leka lugnt trots att jag sjäv njuter mer av barbie och stillsamma lekar. För det är hennes lek och hon måste få välja. Plus att jag inte tror att den "manliga" aggrisiviteten kommer från den vilda leken, tvärtom, jag tror snarare att killarna redan från tidig ålder märkt att det är okej att vara banka i dörrar och vara lite arg. Medan jag tror att en tjej får helt andra reaktioner om hon agerar ut sin ilska.

Är det inte lite tråkigt att tänka att flickorna inte vågar vara med? VISSA flickor vågar inte vara med. Och det i sin tur kan man spåra längre bak. De har sjåpats med just för att de är flickor och det resulterar i att de inte vågar kasta sig in i leken för tänk om jeansen går sönder eller om man råkar slå sig. Jag tror inte heller att barnen ska behöva "läras" att leka med något. Utan att dom själva ska få göra sitt val utan att vi vuxna lägger värdering i det valet efter deras kön. Jag som är en feminin modepappa till en nyfiken och rörlig tjej märker starkt hur det förväntas av mig att stilla henne just för att hon är tjej. Och just för att hon är tjej uppmärksammar alla att hon är "vild". Men jag vägrar lära henne att leka lugnt trots att jag sjäv njuter mer av barbie och stillsamma lekar. För det är hennes lek och hon måste få välja. Plus att jag inte tror att den "manliga" aggrisiviteten kommer från den vilda leken, tvärtom, jag tror snarare att killarna redan från tidig ålder märkt att det är okej att vara banka i dörrar och vara lite arg. Medan jag tror att en tjej får helt andra reaktioner om hon agerar ut sin ilska.

Sådär kände jag med när jag gick till Ica idag, utanför ingången stod ett gäng killar som pratade högljutt och hade tuff grabbjargong och jag blev osäker då fastän jag hatar att erkänna det =/

SNÄLLA LADY DAHMER! HELP!

Hur brukar du (och ni andra genusmedvetna föräldrar) göra när ni är ute med era barn och folk kommenterar deras utseende? Åh, så söööt, vad gullig, vilket håååår… Får min unge höra allt oftare. Jag uppmärksammar helst inte utseende och har inga problem att förklara varför, men kanske hellre för de som jag interagerar regelbundet med. Folk på lekplats, kollegor, kafegäster, kompisars kompisar – vad säger ni till dem om de sötgullar era barn? Markerar ni på något sätt, för barnets skull? Hur göra för att den typen av bekräftelse inte ska börja bli viktig?

DET VORE GRYMT OM DU LD KUNDE skriva om detta!

Mvh rådvill förälder till snart 1,5-åring

RADHUSREVOLTÖR: Om någon kommenterar tex tröjan att "vilken fin tröja du har" så brukar jag kontra med "och visst är den varm/mjuk/gosig också". Säger nån att hennes hår är fint (oftast efter klippning) så säger jag att: och så slipper du ju hår i ögonen nu, bra va? osv.. Jag försöker få "sista ordet" så barnet minns det jag sagt o inte komplimangen… typ =)

Tyvärr så finns det tusen och ännu mer exempel på de här "vardagsfenomenen". Tragiskt, tråkigt och ja, bakåtsträvande…

En annan sak, dotra min, som jag försöker uppfostra neutralt och är ganska inne på det här kompensatoriska tänket med kläder. Hon har aldrig någonsin klagat på att vad jag valt ut åt henne på morgonen(blir 4 i maj). Medan jag alldeles för ofta hör om småtjejer på 2-3-4 år som klagar på att kläderna de har på sig är fula, att det där inte passar med det, ska bara ha klänning, om de har det så skrattar de andra barnen(!!!) osv osv… Och fyyy fan vad bra jag känner mig då! Tyvärr, måste jag säga.

Men hallå, varför ska killarna alltid nyanseras som "de elaka" och att det är bara de som gör fel och beter sig fel? Personligen så tycker jag att tjejerna i min omgivning beter sig betydligt värre än killarna…

LOTTE: Bra tips, tack! Det ska jag testa. Det är precis det jag menar, att jag vill visa att utseende inte är en relevant värdemätare. Men söt då? Det verkar vara mest frekvent förekommande. Svårt att vrida till det till något vettigt?

Är det bara jag som älskar Rexonas nya reklam? Där se säger något i stil med "Kvinnor är starka. Inte men, inte kvinnor är starka om utan kvinnor är starka, punkt." och skådespelarna är inte superunga, förföriska och/eller sexiga som fan.

@sandrahed:

Jag ser pojkarna som lika stora offer – även de har tvångsmatat med en stereotyp bild av hur de ska vara. Har själv två pojkar, min 5 åring är en känslig kille och likväl märker jag redan nu hur grupptrycket börjar nå honom. Förskolekamraterna som får en "vanlig" uppfostran pratar om Star Wars, leker med leksaksvapen/våldsamma lekar och det är mycket med hjältar som slåss. Skittrist!

Detta var lite random tankar som jag fick idag när jag åkte en bussresa på ca 6 minuter (jo, jag är lat!). Jag blev plötsligt så trött på att hela tiden se situationer där kvinnor måste anpassa sig och behövde skriva av mig. Vilken bättre plats än här?

Jag blev beklämd över att se pojkar på blott 6 år som man vet var BARN för bara ett år sedan. Men redan nu, med skolans hjälp, har de blivit "tuffa". De slåss, de spelar aggressivt. De brottas med sin lärare?! Det de behöver istället är en bredare repertoar av beteenden. De behöver lära sig att visa hänsyn, vara försiktiga och att följa regler. Varför ska vi fnysa föraktfullt åt försiktiga rosaklädda tjejer som älskar katter när det är fritt fram att vara en aggressiv pojke som slåss med pinnar? Är för trött nu för att utveckla hur jag menar, men jag tror säkert ni förstår. Jag tycker det ofta blir ett ensidigt fokus på "kvinnligt" beteende och vad som kan tänkas vara fel med detta. Hur VI måste ändra på oss för att komma någonstans. Jag tycker det ställs för lite krav på pojkar/män.

Jag har ett litet roligt minne från när jag var sisådär 8-9 år. Jag hade svårt för att lära mig simma och fick åka på simskola med skolan någon gång i veckan. Det var jag och ungefär 10 killar. Vi hade en manlig ledare som skulle åka med oss från skolan till simhallen. Han pratade aldrig med mig utan jag bara hängde på. Sedan en dag skulle gruppen leka en (såndär manlig) lek. Vi skulle gissa bilmärken på bilar som åkte förbi när vi väntade på bussen. Då försöker jag vara med genom att gissa på en bil som åkte förbi. Den manliga ledaren gav mig en helt oförstående och överraskad blick, sedan vände han sig om och sa ingenting och jag vågade inte gissa mer.

Dom pratar om syskonroller och automatiskt könsroller i p3 morgonpasset just i detta nu. Vet inte riktigt vad jag ska tycka om det dom säger, blir väldigt förvirrad faktiskt. :-/ Lyssnar du? Skriv gärna vad du tycker om det isåfall! Intressant.

Jag håller med om inlägget, men inte helt det sista stycket. Visst kan det hända, men det kommer inte bli så för alla och det behöver inte handla om att de blir så för att de fick brottas på skolgården.

Sofia: Det är det jag försökte säga,även om det lät fel. Jag tycker inte att det är fel med försiktiga rosa tjejer, men varför vågar de inte leka vilt? och som sagt det är inte barnen som ska ändra sig det är vi. Jag tycker inte att man ska tycka att varken typiska tjejer eller typiska killar är fel, men man ska se till att de valt det själv. Jag är som sagt en feminin kille och under hela min uppväxt , och även nu, så har jag känt hur folk tycker att jag ska skärpa mig. Att jag ska vara tuffare , mindre rädd och mindre mån om mitt utseende.Något som jag inte tror att en tjej med samma egenskaper känner. Så jag tycker inte alls att "killiga" egenskaper är mer eftersträvansvärda och jag vet att man som kille formas lika mycket utav samhället som tjejerna gör om inte ännu mer. Som kille har man nästan inte valet att vara annat än en tuff kille som slåss, för då blir man utstött och hånad.

Jag känner att det är onödigt att bli arg på pojkarna i vår omgivning som "lever om", tro mig, de får mycket skit också. Det viktiga är ju att alla ska få tillgång till fysiska lekar, bus och blåmärken OCH myspyssel och samtal och lugnare lek. En pojke som behöver mycket bus åker på många törnar i livet, jag är gift med en sån. Numer genusutbildad. Vi läser på om roughhousing i väntan på att våra barn kanske också har myror i kroppen. Så att de inte slåss och klottrar för att få sina kickar… Typ.

Både Crosstraining och Body Pump är riktigt bra på SATS. Ska du börja med någon av dem så rekommenderar jag BP eftersom du väljer dina vikter själv där och du kan köra passet efter dina egna förutsättningar. Tänk på att börja med lätta lätta vikter, det är uthållig styrketräning i BP och du kör många repetitioner (lätta vikterna känns väldigt tunga efter ett tag) och i början kan du koncentrera dig på att utföra övningarna korrekt innan du börjar med tyngre vikter, så att du inte skadar dig. Crosstrainingen får du vara beredd på är riktigt tuff, alltså perfekt för att maxa resultaten. Och sen, jag vet att det suger som fan och är skittråkigt, men Cycling-passen är bland de mest effektiva passen både för kondition och förbränning och går du på samma pass några gånger märker du snabbt resultat. Jag tycker absolut att du ska testa alla pass du vill, det går alldeles utmärkt att ta sig igenom även de lite tuffare "blåa" passen på schemat även som nybörjare, gör så gott du kan och ha inte världens press på dig att du måste klara precis alla övningar perfekt. Lycka till! =) /tränar också på SATS

Sånt här gör mej så lessen. Det visar hur sjuka alla män blir av de manliga idealen och gammeldags uppfostran. Allt manligt är bara så fel. Tänk va bra det vore om alla fattade att genusuppfostran är mycket bättre för pojkarna. Så att de fick bli lika empatiska och fina som alla flickor är. Bäst tror jag egentligen det vore om fler kvinnor valde att avbryta graviditeten när de får veta att det ska bli en kille. Om det bara föddes flickor skulle världen bli så mycket bättre och allt dåligt skulle försvinna.

Johanna och Wilma: Det är såna som ni som skrämmer bort folk från genuspedagogiken. Herregud det har ju rent ut sagt slagit runt för er. Nu misstänker jag att Wilma är ett troll men ändå.

Fint beskrivet av hur mansrollen är… som slår dörrarna nära ett barn… det är nämligen inte så män är generellt som grupp… det är Vissa män som är så. De borde inte beskriva mansrollen… Det finns bättre sätt att beskriva de. De har något gemensamt också med våldsamma kvinnor…

Det är också intressant att se hur diskussioner om roller och beteenden brukar koka ner till att flickor, kvinnor och etniska grupper beskrivs generellt, medan pojkar och män alltid är individer. Det innebär att en beskrivning av ett manligt beteende alltid bortförklaras av en eller flera personer med att 'det inte är ett generellt beteende bland män'. Nähä, men många män beter sig så! Måste något vara applicerbart på alla män innan det går att uttala sig om?

Fasiken, nu blev det fel, förra kommentaren med länken var min och texten försvann (ta gärna bort den, sorry, det hände något med min webbläsare, den skulle inte ha legat där), så här skulle det ha sett ut så här;

Jag håller med om problemet, det värsta är att igen verkar tycka att det är något konstigt, det är liksom helt okej att tjejerna är rädda för killarna, det är helt okej att tjejerna och killarna inte leker ihop, att det blir våldsamt och vad det kommer att leda till i framtiden. Själv arbetar jag ihop med massor av folk som berättar om hur de fostrar sina barn till att bli "riktiga män"och utan problem uppmuntar dem till att slå tillbaka när det är tjafs på förskolan, lovar småbarn "manliga"saker så som motorcyklar, talar om att de skall vara riktigt karlar etc. Dessutom avfärdar de allt som skall vara traditionellt kvinnligt som att det är "tjejgrejor", helt okej till deras döttrar som ofta har allt i rosa, blir mjukt och fint behandlade (som små prinsessor). jag håller tyst, för att jag vill itne stöta mig med dem och vill kunna arbeta friktionsfritt ihop med dem, men det är nära ibland och biter mig ibland otrolgit mycket i läppen för att inte säga både det ena och det andra. Men det skulle ju egentligen itne behövas eller hur? I grund och botten tror jag andå att det handlar om ett överlag stort förakt för det som anses vara just "kvinnliga" känslor/attribut, att det är skämmigt, trots att det det inte borde vara det…

Men åh, vad huvudet på spiken! Jag är mamma till en otypisk kille på sju år. Han pysslar, syr, bakar, ritar, har många starka känslor. Gillar inte fotboll, bandy och hårda lekar på skolan. Och vad händer då i vårt fina villaområde och i vår skola? Jo, han är udda och ovanlig och blir utanför. Han, som är den vackraste, känsligaste lille fine killen han är, går ensam på rasten i sina rollekar, för att normen är att killarna spelar fotboll och bandy. Är inte det skolans uppgift att ändra på detta mönster? Jag vill inte förmedla till min son att han måste ändra på sig för att passa in. Hjälp, vad ska man göra?

Åh Lo,

Jag blir så himla ledsen när jag läser om din fina son. Kan dock trösta dig med att får han stöd och kärlek hemma kommer det hjälpa honom i långa loppet.

Jag var också mycket ensam som liten i skolan, eftersom jag inte alls passade in i flicknormen. Flickorna drog sig undan, retade mig och jag fick aldrig vara med. Killarna tyckte det var okej till en början att jag hängde med dem, men snart kom kommentarer som "du är tjej och får inte vara med". Så då blev jag rätt ensam tills jag fann en sann vän. Vi lekte jättemycket under många år. Men även utan denna vän (flyttade till en annan stad) så fick jag enormt mycket kärlek hemifrån. Helt villkorslös kärlek. Det är en av de finaste gåvor jag har fått från mina föräldrar, att de alltid har stått bakom mig och älskat mig oavsett vad.

Förhoppningsvis hittar din son en sann vän. Det räcker, mängden vänner är inte viktigt även om normen säger så. Och, får din son kärlek från dig/er så kommer den kärleken ge honom stöd och styrka att fortsätta att vara sig själv och tycka om sig själv. Det är ändå vad som är viktigast i det långa loppet :).

När vi satte vår då 4-åriga dotter i fotbollsskola, typ "kul med boll" så var pojkarna och flickorna uppdelade i olika grupper. Jag ifrågasatte varför och fick svaret att det var för att killarna spelade mycket tuffare och att flickorna blev rädda. Jag tycker att det är sorgligt att barnen redan som fyraåringar vallas in i en speciell fålla och förväntas uppträda därefter. Min dotter såg fram emot att få spela fotboll med sina dagiskompisar (alltså även killar) men de gjorde inga övningar tillsammans överhuvudtaget trots att det aldrig handlade om träningsmatcher utan endast lek.:mad:

Därför blir jag så glad över mina barns fritidspedagoger. Där är det en manlig pedagog som har hand om bakning och en annan kille som sköter papier machier pysslandet. Kvinnlig gympalärare som spelar boll och andra sporter med barnen.

Sista stycket är avskyvärt. Genusperspektiv handlar alltså att göra om de elaka och onda pojkarna till flickor. Precis som jag trodde.

Calle… Var står det? Det står att pojkarna uppmuntras och tillåts bete sig på ett sätt som skulle kunna skada ngn allvarligt och att flickorna är rädda för att leka med de bråkiga barnen. Skribenten vill att man ska lära ALLA barn hänsyn och stillsam lek OCKSÅ. Inte att man ska förbjuda bandy eller lekbrottning. Argumenterar du helt ärligt för din rätt till den typ av beteende som beskrivs som dåligt?? Överdrivet våld och trakasserier alltså. Och vad är fel med de "tjejiga" sakerna menar du. Alltså "allmän hyfs" och "stillsamma lekar" som nämns i texten. Tex bygga är rätt stillsamt om man har lärt sitt barn att det inte är ok att kasta klossar på sina medmänniskor. Men det är att kränka stackars män genom att säga att barnen inte får kasta saker på varandra?

Det är en ganska tragikomisk inställning att ett skit-dåligt beteende ska tillåtas bara för att män känner sig påhoppade annars. Buhuu, stackars vårt kön när småkillar som halft slår ihjäl varandra kritiseras.

Skulle fan bli vansinnig på mina mina barn om de var våldsamma. Spelar man BANDY som det är tänkt och som miljontals personer, både killar och tjejer, tycker är roligt så ingår det inte att vara våldsam. Man måste inte kränka varandra på ngt sätt för att kunna umgås, vare sig det är fysiskt eller leka med dockor eller om du är 5 eller 50.

och vad är det för fel på att vara tjej?

Och tror Calle helt ärligt att någon menar att de vill skära av barnen snopparna när man pratar genus? som heterosexuell kvinna måste jag säga att jag tycker att det är mer eller mindre att krav att min sexpartner har en snopp. det är hur nice som helst att män har snoppar men inte att den ger rättigheten att bruka våld under någon period i livet.

Jag har så svårt för just det där "att tjejer inte törs leka med killarna för de spelar så hårt". Det finns säkert många tjejer som är så, men jag själv var aldrig ett sånt barn. Jag tyckte (tycker) om att spela hårt och tävla. Se vem som kan skjuta hårdast, kasta längst eller springa fortast. Jag förstår ju naturligtvis att alla tjejer inte alls var/är så, men jag minns utifrån min egen barndom och det var att de flesta tjejerna var så himla mesiga och ville typ hoppa hage medan killarna ville spela fotboll. Och fotboll var roligare än hage.

Klart alla ska få vara med och våga vara med och spela boll. Men det var ju så himla tråkigt att spela om man inte fick spela så bra man kunde. Typ att dela in lagen i tjej och kill på gymnastiken så bara tjejerna möter varandra och vice versa var en pina.

Vet inte vad jag ville få sagt riktigt, men jag är lite tudelad i denna sak.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *