Kategorier
feminism & genus

Vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre?

När jag var liten så var jag den där ungen som gärna påpekade yttre fel på mina vänner. Inte på ett elakt vis egentligen, men barn är ju som de är och jag påpekade mer än gärna också hur smal jag minsann var och hur tjockt mitt hår var och drillade samtidigt min bästis i vikten av att hålla in magen när man hade baddräkt. Jag var nio bast och totalt utseendefixerad. (vilket bekräftades om och om igen av en omgivning som tror barn mår bra av att höra att de är fina och söta) Sen växte jag upp, blev tonåring, en osäker sådan som gärna fixade frisyrer, noppade ögonbryn och gjorde make-overs på mina vänner. De var ju inte fina nog och jag är (tro’t eller ej) förbannat bra på att lägga make-up. (konstnärsådran antagligen). Och fina blev de ju. Och nöjda. Och omgivningen hyllade mig för oj vad duktig Natashja är på att få alldagliga flickor att se fantastiska ut. (för det är ju viktigast i världen att vara just vacker) Hurra! Och intresset för yttre skönhet har hållt i sig en hel livstid. Från sminktips till de där perfekt noppade ögonbrynen (kolla gärna gamla bilder) till snyggt lack och slutligen No Poo. Vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant konstant konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre? Byt frisyr! Färga håret! Gå ner i vikt, du har sånt fint ansikte! Prova lite smink, du skulle se piggare ut i lite maskara. Skaffa nya kläder som smickrar figuren! Råden är oändliga och välviljan på topp. Men varför denna fixering vid andra människors utseende? Jag minns inlägget jag skrev om mina tankar kring vikten och genast ploppade det in femtioelva olika tips på hur jag ska göra för att gå ner i vikt men fan liksom, håll käften jag vill inte ha några jävla råd för då hade jag bett om dem! Jag ville ju bara berätta om mina känslor men blev liksom överkörd av välmenande människor. (som dessutom blev arga när jag bad dem sluta) Men så är det ju. Så gör vi ju. Hela jävla tiden. Kommer med våra värderande observationer och oombedda råd. Jag gör det också. Och det är inte ok. Lägg av!

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

40 svar på ”Vad är det egentligen med oss kvinnor som konstant måste tipsa varandra om sätt att bli vackrare, smalare, slätare, mjukare och bättre?”

Det är fan sant alltså :O :O det är egentligen helt sjukt men det hade blivit vardag. Det händer ju inte direkt att killar tipsar varandra om dittan och dattan såvida kanske någon inte BER om råd eller tips för något som är riktigt jobbigt tex svår acne. Men ingen kille skulle tipsa en annan kille att han skulle bli snygg om han gick ner lite där, skaffa lite muskler där, waxade sig där osv osv. :S

Helt rätt, Natasja! Precis så tänker jag också. Om min kompis frågar mig "Men Emma, är jag fin i den här?" så brukar jag svara "Du är framför allt en otroligt bra vän!" och det kanske inte är det de vill höra just då, men det är det som värmer som mest när de behöver det!

Precis helt rätt!!

Vi har precis haft svårmor på besök. Hela tiden "oh vilken söt tröja du har!", "åh vad fiiiiin du är i håret", "åh vilken söt klänning med HELLO KITTY!!!".

…sen undrar hon varför dagens ungdomar är så utseendefixerade och ska bleka analhålet vid 14 års ålder…

Och nu har min stora lilla tjej börjat. Bröstet ut som en militär. "Är jag fiiiiin nu mamma?!". Jag blir så ledsen. Tur i oturen kommer inte svårmor hit så ofta men nästa gång måste jag nog ta ett snack… har du förresten tips på hur man motverkar "en skada redan skedd"?

Vi upprepar ständigt denna längtan efter det perfekta utseendet; det är en skugga som alltid förföljer: "Åh tänk så mycket finare hy jag skulle få om jag köpte den och den krämen. Och tänk så fin rumpa jag får i de byxorna. Visst känns de obekväma, men det får jag väl stå ut med… Tänk så fint hår jag skulle få om jag ägnade en timme åt frisyren. Egentligen vore det ju roligare att läsa den där intressanta boken istället, men…"

Ja, det är skit att det är så. Jag tänker ofta "Om hon bara gjorde si å så så skulle…bla bla" Sen kommer jag på mig och får skaka av mig de tankarna. Problemet sitter väl delvis i att ett vackert yttre är lika med lycka. Och vi vill hjälpa andra (och inte minst oss själva) att vara så "lyckliga" som möjligt. Bra att du tog upp det, medvetenhet är grunden till förändring!

Jag jobbade ett år i en förskola (som i Finland är för 6-7åringar) och där var barnen kvicka med att kommentera ens utseende. "FIAAAAA" -ja? "VA BETYDER DE OM MAN HAR MÖRKT UNDER ÖGONEN??" -nå de kan komma om man e jätte trött "NÅ DÅ E DU NOG SUPER TRÖTT"

eller

"HAR DU EN BEBIS I MAGEN?" nej svarade jag "E DU RIKTIGT SÄKER??" det bästa var att ungens mamma stod brevid och skämdes ögonen ur sig!

Jag tror att dessa saker sägs ofta i all välmening, att man liksom tror att man uppmuntrar varandra, att man bygger någon sorts "systerskap", att man hjälper till att "fånga en man".

För allting handlar ju om det… att hitta en man och förföra honom.

Eller ? 😉

Usch, jag hatade sådana vänner. Tack vare sådana gick jag runt större delen av barndomen och önskade att jag såg ut som någon annan. Kompisar som sa "Om du bara gick ner lite i vikt så du gick från smal till supersmal skulle nog den killen lägga märke till dig" och jag lyssnade och slutade äta annat än en kopp te om dagen. Sen när jag vuxit upp fattar jag faktiskt inte alls varför jag ens lyssnade.

Jag undrar hur man stöttar varandra utan att ge ovälkomna råd? Eller hur ger man varandra råd på ett bra sätt? Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Speciellt när det gäller föräldraskap tycker jag att man inte vill ha andras åsikter om sina egna barn, men samtidigt är det ju bra att få råd, tips och hjälp ibland?

Såvida ingen direkt bett om det är det väldigt okänsligt att utgå från att gemene man är intresserad av ens tips.

Jag är visserligen själv rätt intresserad av skönhet, men endast för min egen skull och när jag får söka efter informationen själv. Att få den slängd i ansiktet genom närstående eller direktriktad reklam får bara motsatt effekt och gör mig så jäkligt anti hela grejjen.

Vi är sociala djur och vill kanske bara vara socialt framgångsrika samt hjälpa dem vi tycker om att vara detsamma? Ser vi nån som inte är det och tror att vi vet nåt som skulle hjälpa dem att plocka fler sociala poäng och få mer av det goda i det sociala livet så kanske det är självklart att tipsa? Varför berättar man för någon att det fastnat något mellan deras tänder och är det inte taskigt att låta bli?

Visselpaj: Låt bli "vi"andet. VI är inte på det sättet bara för att du och en del du känner är så. Mina vänner resonerar inte så.

Jag läser boken. Jag gör det jag vill göra och skaffar mig de upplevelser jag vill ha.

Ganska orelaterat till just det här inlägget men jag såg just tvreklamen för "vigo tuggummi" med påstådda funktioner för olika situationer. Det känns bara så väldigt, himlans jättebra att svennemuskelbyggarn får representera den som vill vara "active", den vackra bruden får representera "beauty" och den charmiga nördkillen får representera "focus".

Visste vi inte innan vad som var viktigt för de båda könen (bygga muskler och/eller göra något intellektuellt resp. vara snygg) så vet vi ju det nu. Tack Vigo Tuggummi!

Ibland känner jag så här: skönt att bli gammal och slippa nojja sig, hålla in magen och som trettioåring försöka se ut som tjugo… (för det känns som om man måste det idag…löjligt jag vet)…då ska jag bara släppa allt och alla andra kommer skita i putmagar och gäddhäng;-)

Petra L: Målet är ju att alla individer ska känna frihet att göra som de vill. Men för att komma dit behöver man uppmärksamma de strukturer som finns i samhället som ofta begränsar oss. Det gör man genom att generalisera. Det som skiljer konstruktivt generaliserande från destruktivt är att det har syftet att få folk att tänka om och ifrågasätta varför saker är som det är.

Du pratar om social framgång. Varför måste kvinnor vara jättesnygga för att nå detta?

Hej Lady D!

Här kommer en fråga som inte har med detta inlägget att göra.

Vad är det för sjal du har i videon där du visar hur man kan knyta sjal?

Jag gissar på att det inte kommer helt oväntat att jag fullkomligt älskar det här inlägget. Toppenbra! Det här är frågor vi måste ställa. Jag kämpar själv med att inte ge människor i min närhet komplimanger för deras utseende och det är svårt. Önskar att jag aldrig hade lärt mig det för då hade jag inte behövt oroa mig för att andra skulle märka att jag slutat ge komplimanger och börja tro att det vore något fel på dem. Sedan är det svårt att veta när det kan vara okay att kommentera och tipsa också, för ibland vill någon verkligen ha hjälp. Min syster har t ex gärna med mig ut och handlar kläder och vill då höra vad jag tycker, och då känner jag att jag kan kommentera vissa saker utan att göra fel. Jag kan till exempel säga om någonting sitter dåligt eller om färgen skär sig med hennes sminkning och så, alltså sådant som inte är en värdering av hennes skönhet. Men det är ju svårt som fan det där, att veta vad som är hjälpsamt och vad som faktiskt bara spär på vår utseendefixering. Med människor jag inte känner håller jag käften, om det inte handlar om att någon har kläder som jag själv skulle vilja ha (jag hittar sällan sådant jag gillar) och då brukar jag säga saker i stil med att "den där tröjan är verkligen min stil, har du något emot att berätta var du köpt den?".

Ja, det är svårt allt det här. För vi har fått lära oss att utseendet är viktigt, ska uppmärksammas och dessutom ska korrigeras på massa sätt, så vi tipsar och tipsar och tipsar. Men jag tror ju inte att det är särskilt bra för varken oss vuxna eller barnen.

Visselpaj: Det måste de inte. Det beror på i vilka kretsar man vill ha social status. Om man vill ha hög social status som företagsledare så är det verkligen ingen som bryr sig ifall man har mascara eller inte eller om man har orakade ben till exempel, men som strippa så är det nog viktigt. Så om jag är strippa med orakade ben så kommer de som tycker om mig att tipsa mig om det här med rakhyvel eftersom de vill att jag ska få uppleva framgång,att det går bra, att jag får det jag vill ha… tack och lov för annars skulle jag ju konkurreras ut!

Varför jag ifrågasätter din generalisering är framförallt för att den för mig är helt overklig. Jag håller inte med dig om att det är så kvinnor håller på. Kanske tonårstjejer, men min uppfattning är att vuxna kvinnor är upptagna av annat än att fundera på vilken kräm som ger dem slätast hy.

Vi är trots allt djur, och utseendet spelar roll i naturen. En älghane med stora horn får lättare en hona än en hane som tappat hornen osv.

Utseendet spelar roll, tyvärr. Jag har en bekant som inte ser ut som normen, men hon har världens vackraste ögon. Och det gör att jag lägger märke till henne före andra.

Sen att idealet är rätt snevridet är ju en sak för sig. Världen är ju rätt sne i sig, idealet är trådsmala pinnar men allt fler dör av fetma. Men det var en helt annan sak! (tappade tråden lite)

Vi är ju människor och smarta (?) nog att agera utöver våra instinkter, så man borde kanske uppmuntra till inre skönhet ist.

Jag tycker btw att du är vacker, en riktig mammafigur, med volanger och ränder. Om man får ge en sån komplimang i det här sammanhanget.

Jag hade en enda kompis i barndomen som kom med "råd" hela tiden om hur man får pojkarna att gilla en. Jag tyckte det var otroligt tråkigt att umgås med henne för hela hennes liv gick verkligen ut på det där. Hon hade inga riktiga intressen och tyckte inget annat var kul. Vi var 8 år liksom!!

Om någon kommenterar ett tips om att gå ner i vikt kan väl det bara vara i tanke på att du ska må bra och inte vara vacker? Kroppen har ju ett visst ideal när det gäller vikt för att vi ska må bäst fysiskt lixom.

Jag har dock inte läst de kommentarerna som du fick men 😉

Petra L: Jag tänker bl. a på det nästan oändliga utbudet av skönhetsprodukter och tips som finns överallt, varianter av dieter. De riktar sig inte bara till tonåringar och jag tror inte detta skulle finnas om det inte fanns en efterfrågan. Tyvärr.

Det är ju inget fel i sig att sminka sig/raka benen t ex, men jag tror det är nyttigt att ställa sig frågan VARFÖR dessa behov finns.

Självklart fokuserar vuxna kvinnor på otroligt mycket annat också, men min uppfattning är att vi påverkas mycket av den utbredda bilden av att vara kvinna handlar mycket om att vara snygg. Kolla gärna in denna: http://youtu.be/_FpyGwP3yzE om du undrar vad jag menar.

Jag har själv varit den där "vännen" och usch vad jag ogillar det idag. Men, gällande självbild har jag bara ett tips (haha nu är jag igång igen med tips!) fokus på vad kroppen kan göra och hur den känns! Generellt fokuserar kvinnor mer på hur deras kroppar uppfattas och ser ut än på vad de kan använda kroppen till och hur den känns. Själv märker jag att jag gillar att känna mig stark och smidig. Det är viktigare att känna sig stark än att faktiskt vara det, jag måste inte orka bära mer än min sambo, men jag gillar känslan av att vara stark och kunna orka! Då tappar jag fokus från utseende och känslan blir viktigare.

Det spelar visst roll för företagsledare. Kvinnor som ses som okvinnliga tenderar att ses som kyliga och omänskliga (och i "okvinnlig" ses man som om man inte sminkar sig och rakar benen) och har svårare att få jobb. Samtidigt ses kvinnliga kvinnor som olämpliga till samma jobb. Dubbelbestraffning. Att påstå att kvinnors utseende är irrelevant då de når höga positioner är att blunda för hur utbrett det sexistiska värderande av kvinnors skönhet är.

Konstigt och skevt nog, tror jag att det här med att klanka ner på sitt utseende i kombination med bekräftelse: "nej du är inte tjock, men titta på mig", eller: "Jag är precis lika dan, men jag läste ett tips, om du gör såhär…." ger en känsla av gemenskap. Vi samlas kring det, bondar genom det. Känner att vi når fram till varandra. Det ger en skön känsla. Problemet är, kanske snarare än det ganska fina i idén att bekräfta och stötta varandra (även om det ibland är på ett nedbrytande sätt), att vi kvinnor så universellt samlas kring något så hyfsat ointressant som utseende.

Vi dunkar inte varandra i ryggen för att uppmuntra varandra att ta för sig, eller för att trösta efter ett nederlag. I stället är vi fostrade att vara just söta och duktiga, och eftersom att det är något "bra" så KÄNNS det också lite härligt smaskigt och gemenskapsaktigt att lägga osäkerheten om ifall man duger, samt bekräftelsen på att man gör det, eller åtminstone kan börja göra det, – just på det planet.

Jennie: Jag sa inte att utseendet är irrelevant, men att vara för snygg är definitivt en nackdel eftersom man då "tappar" kompetens. Smink visst, men diskret i så fall. Rakade ben behöver du verkligen inte ha eftersom du kan gå klädd i långbyxor sommar som vinter utan att någon ens funderar över dina ben i arbetssammanhang.

För övrigt håller jag med Lusse och lämnar därmed diskussionen!

Jag skulle aldrig ge råd till någon som inte ber om det. Fram för allt skulle jag aldrig någonsin ge såna råd om det handlar om skönhet. Har aldrig gett, har aldrig fått. Jag är otroligt försiktig med att säga till andra hur de ska se ut. Varför skulle jag göra det? Såvida ingen frågar uppriktigt så behöver väl inte jag kommentera? Eller om nåt ser galet ut (svartpeppar mellan tänderna, fläck på kläderna, mascara som runnit, osv)? Är jag ensam om detta? Eller har jag missat nåt?

Jag förstår inte heller. Jag försöker att gå ifrån tänket, men det är en ensam väg att vandra och så himla lätt att falla in i snacket.

Jag försöker tänka på att inte kommentera viktförändringar. Vare sig uppåt eller nedåt. Jag berömer ALDRIG någon som gått ner i vikt. Hur mycket de än fiskar efter det. Iaf när det gäller tänket: "smal = vacker", "smalare = ännu vackrare"

När jag var på en släktsammankomst/fest för några månader sen (utan barnen) så matades jag med tre olika kommentarer under kvällen.

1) Men FÅÅÅÅÅR man vara så smal om man precis fått två barn?

2) Men jag kände inte igen dig, du har gått ner SÅÅÅÅ mycket i vikt!

3) Är det en trea på gång? (pekar på min mage)

Eh? Va? Lyft blicken och prata med mitt ansikte. Snacka om att känna att man blir iaktagen, utvärdera, och jämförd (med sig själv bakåt i tiden hur man har sett ut genom åren)

Det är lustigt, jag har alltid varit en smula socialt inkompetent. En sak jag aldrig varit bra på och som jag tänkt att jag måste bli bättre på för att lyckas socialt, få fler vänner och bli omtyckt är att kommentera andras utseende. Lägga märke till nya frisyrer och tröjor, vara smakråd i provrummet och kommentera vilka byxor som passar vilken rumpa.

Jag kanske inte borde lära mig det ändå?

Samtidigt skulle jag tycka det var så befriande att kunna ge komplimanger för vad som helst när de dyker upp i hjärnan, för det gör de ju oavsett. Härom dagen såg jag en kvinna i femtio-årsåldern med sådant otroligt ofärgat silverhår. Jag ville så gärna säga till henne att det var otroligt vackert men det gjorde jag såklart inte.

Det blir nog svårt att sluta kommenterar utseendet och ge råd och tips rent generellt, men om man försöker hålla det i tanken samt uppväga genom att ge ännu fler komplimanger för personlighet och positiva egenskaper så kanske vi kommer ett litet steg i rätt riktning i alla fall.

Ja, och om man då går ner i vikt, som jag gjort (gått från tjock till smal) så är det fortfarande inte bra. Nu är jag tydligen för smal för vissa (kvinnor), fast jag faktiskt är alldeles "normalsmal" enligt dietister och doktorer. Varför blir kvinnor aldrig nöjda? O.o

När jag var liten fick jag inte höra att jag var söt. Min syster var söt. Jag var duktig. Jämt var jag såååå jävla duktig. Och det har också satt sina spår. Att bibehålla duktigheten och sträva mot att vara söt. Ja du är skitsnygg, Lady Dahmer. Men vad betyder det för dig och ditt liv att jag tycker det? Har jag överhuvudtaget rätt att uttrycka en åsikt om ditt utseende? Och vad vill jag med det? Ska du bli tacksam?

Jag undrar ifall du är lyckligare nu? Du skrev att du brydde dig mycket om utseende förr, då undrar jag om du är lyckligare nu när du slutat bry dig om allt som har med utseende att göra? Skulle du kunna säga att lyckan hos en människa ligger i utseendet? Alltså om jag slutar sminka mig och raka mig kommer jag bli lycklig då?

hur kunde du lära dig att trivas så bra i ditt skin? känner igen mig i det där från din ungdom, jag liksom aldrig känner mig bra nog. har egentligen ingen speciell press på mig eller så, men jag liksom aldrig lever upp till mina egna förväntningar. hur gjorde du?

you're awsome!

mvh elin.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *