Kategorier
feminism & genus Ideal & skönhetskrav

Vad är självkänsla?

Läser på facebook om en mamma vars dotter fått frågorna ”tycker du att du är fin i ansiktet?” samt ”tycker du att du har fina kläder?” av skolsköterskan, som ett ”test” av barnets självkänsla. Jo så resonerar alltså skolan ifråga. (eller om det är på sköterskans bevåg).

Och ja detta låter ju helt absurt när man läser det så där, men det verkar som att den gängse uppfattningen faktiskt är att självkänsla handlar om att känna sig fin utseendemässigt.

Nu ska inte jag definiera vad självkänsla handlar om, men för mig innebär självkänsla att jag duger oavsett yttere faktorer. Att mitt yttre inte spelar någon roll alls. Att jag ska kunna vara ok med att vara ful eller tjock till och med, att inte känna att det definierar mig. Att vara ok med att jag inte är bra på saker, att mitt värde inte ligger i prestationer eller kunskap. Att känna att jag är bra och framförallt att jag trivs med och i mig själv, bortom andras normer.

”Tycker du om dig själv?” är den enda rimliga frågan i det sammanhanget.

Hur tänker ni?

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

45 svar på ”Vad är självkänsla?”

Jag håller med om denna definition av självkänsla, alltså att det handlar om att man känner att man duger som man är och inte om vad man presterar eller hur man ser ut.

Tyvärr är det varken skolans eller skolsköterskans egna påhitt. När jag arbetade i skolan har jag för mig att ett sådant standardiserat frågeformulär används och att det är något nationellt som måste användas. Inte för att det gör det hela bättre.

Jag jobbar på förskola och det är sorgligt att se hur många barn (framför allt flickor) som klagar på att deras kläder inte är fina, att de inte är fina i håret, att de har ”fula kroppar”, att ”alla andra är finare” och hur många som använder ”du är ful och har fula kläder” som värsta förolämpningen.
Det är sjukt också att man inte kan tycka om sig själv om man känner sig ful och fet. Jag älskar ju min familj och mina vänner oavsett vad de väger och hur de ser ut, då måste väl jag kunna älska mig själv oavsett hur jag ser ut och väger? Jag älskar mig själv och tycker jag duger som jag är, ändå försöker folk förstöra mitt självfötroende genom att tala om för mig hur fet och oattraktiv jag är. Som om det vore den avgörande faktorn.

Är ju helt fel frågor av den där sjuksköterskan, ställer hon exakt samma frågor till pojkar också (tvivlar starkt på det)? Självkänsla är ju att man duger oavsett hur man ser ut, vad för betyg/jobb man har osv.

Men vad fan sånt beteende av skolsköterskan kan ju bli ödesdigert om barnet kanske aldrig tänkt i termerna fint eller fult om sitt utseende. Helt plötsligt pådyvlas barnet att det finns fula och fina utseenden!!

Det ska då vara själva fan vad våra barn ska möta i forum där man kunde förvänta sig en gnutta pedagogisk utbildning. Blir så djävla ledsen av att det gång på gång liksom serveras komplex. Barn ska inte tänka på hur de ser ut och vi föräldrar jobbar så in i helvete hårt med att bygga upp något som så lätt rivs ner. Skolan ska vara en fredad zon där man åtminstone kan kräva av personalen att de kan reflektera kring orsak och verkan.

Självkänsla är svårt att definiera tycker jag. Självförtroende är lättare.
Självförtroende är oxå lättare att erövra medan självkänslan är vad den är, så är det iaf för mej som har hyfsat gott självförtroende inom flera områden men skitkass självkänsla.
Jag är 46 år å märker att jag faktiskt reagerar lika ”fel” som när jag var tonåring inom många områden, bekräftelse fr män tex.
För övrigt håller jag med dej om att skolssk frågor var förkastliga.
Kram Asta

Fy fan. Håller med om ditt resonemang. Har själv rätt bra självkänsla. Klart jag kan känna mig ful/dålig osv men det påverkar mest humöret, inte själva innersta självkänslan. Hur fasiken fick jag den? Är uppfostrad mest av min mamma så hon måste gjort rätt bra ifrån sig på den punkten. För självkänsla kommer med uppfostran, eller är det nåt genetiskt? Har själv barn nu och undrar hur jag ska ge hen bra självkänsla. Är ju faktiskt jättesvårt. Känns som att det finns många minor att trampa på.

Jag har alltid haft bra självkänsla och jag tror att det har berott på att jag helt enkelt aldrig varit särskilt intresserad av vad andra människor tycker om mig. Jag har aldrig behövt bekräftelse i form av komplimanger och liknande av andra, och jag har aldrig direkt brytt mig om någon sagt dumma saker. Det har mest påverkat mitt humör ett tag, det är såklart kul att höra av andra att jag är bra och jag blir arg när någon förolämpar mig, men det påverkar inte min självbild.
Varför är jag så? Jag har ingen aning ärligt talat. Hela mitt liv har jag fått höra att jag måste bry mig om vad andra tycker om mig och jag måste ta åt mig av vad andra säger, men jag har stått fast vid vad jag tror på. Jag är envis helt enkelt. Om det är ett medfött personloghetsdrag eller något som kommit med uppfostran måste jag faktiskt fundera på 🙂

Det är ta mig f*n skrämmande att människor som tar hand om små barn och väl ändå förmodas ha någon typ av utbildning uttrycker sig på detta sätt. Vi ska väl INTE lära barnen att deras värde sitter i hur de ser ut?!

Jag är skolkurator. Att göra sig en uppfattning om ett barns självkänsla förutsätter mer än ett samtal och att dessa samtal utgår från helt andra frågor än de som nämns i inlägget. Jag brukar fråga barn om hur de skulle beskriva sig själva, vad de tycker om hos sig själva etc. Jag är inte intresserad av att bedöma självkänsla utan strävar i mina samtal efter att tillsammans med barnet reflektera över dess person och genom det främja en positiv identitetsutveckling med god självkänsla. Jag hoppas och tror att den typ av samtal som exemplifieras i inlägget inte är representativ för Sveriges elevhälsa.

Är en superlame tjej som känner bra självkänsla i när mitt hår är rent och känner en ”fräsch het” (omg ett eller två ord, stavning, etc.) men också när jag bara känner mig bra. Tyvärr känner jag lägre självkänsla när mitt hår är smutsigt, när jag har kläder som framhäver min kropp fel, men man blir som man umgås och jag umgås ju med världen.
Kände dock en självhetskönsla idag, alltså en bra grej för mig. Drog inte tillbaka min ansökan till universitet, deadline var igår. Har även kollat in Master Degrees fast jag inte ens påbörjat min Bachelor. Önskar att jag kunde finna självkänsla och självförtroende där utan den där ”flickor ska vara duktiga i skolan så det spelar ändå ingen roll om de är det eller inte” utan kunna vara det för min skull, och samtidigt vara nöjd även om det inte skulle gå bra.
Såg filmen Joy idag. Stark inspirationskälla, med 60talssexism

Jag håller med om att frågorna var konstiga. Samtidigt reagerar jag som pojkmamma ofta på hur oerhört mycket fokus flickmammor verkar lägga på utseende och kläder till sina döttrar. Tycker att det är svårt att säga något utan att nedvärdera ”tjejintressen”, men funderar lite på om det är något andra också tänker på.

Självmedkänsla finns också. Helt enkelt att man har medkänsla med sig själv. Själv acceptans, du accepterar dig själv. Självkänsla handlar om hur du känner för dig själv. Självförtroende är vilket förtroende du har till dig själv. Allt detta går att bygga upp, det bästa är förstås om man får med sig det från det att man är liten men det är aldrig försent.

Jag tror inte på det. Att det går att bygga upp. Jag tror snarare att det är destruktivt att se på människor som några som ska byggas upp, och inte som tillräckliga redan som de är. Men min erfarenhet är å andra sidan inte att självförtroende är något man får från andra utan att det ingår i ens personlighet. Tycker det märks tydligt på små barn. Somliga tror att de klarar allt medan andra inte ens vill prova. Jag tror det vore mycket bättre för alla om man inte försökte tvinga människor att göra saker de inte vill. Att de kan få känna att de inte behöver och är bra ändå. Skolsystemet är faktiskt destruktivt på många sätt, åtminstone det traditionella. Alla ska kunna samma saker och är man inte tillräckligt bra blir man underkänd och har inte nått målen. Man kan faktiskt bara erbjuda kunskap. Inte tvinga den på andra. Jag vet att min skoltid hade varit mycket lugnare och bättre för min självkänsla om jag sluppit idrottslektionerna som de såg ut med ”sportboll” varenda lektion. Tänk om jag hade fått utveckla det jag var intresserad av istället? Undrar vad jag hade ägnat mig åt då? Undrar hur det hade påverkat min självkänsla att slippa försöka bli bättre på saker jag var dålig på?

Så klokt. Håller helt med om att självförtroende till stor del är medfött och att det är är ett ensidigt fokus från samhället på att man ska vara framåt och ta för sig. Önskar även mer alternativ i skolsystemet, både för dem som behöver mer stöd i ett ämne och för dem som tycker att det är så lätt att de blir uttråkade och tappar lusten.

Jag ser inget motsatsförhållande mellan att bygga upp sin självkänsla och att vara tillräcklig som man är. Att utveckla sin självkänsla ÄR att komma till insikt att man är tillräcklig som man är med alla sina styrkor och svagheter. Med låg självkänsla så strävar man däremot hela tiden att förändra sig själv/spela någon man inte är utifrån omgivningens förväntan på hur man ska vara. Jag antar att man kan känna ett yttre tvång att man måste bygga upp sin självkänsla för att duga och det är en paradox jag inte har någon lösning på…
Håller för övrigt med om att man inte ska tvinga någon till något och att det är orealistiskt att förvänta sig att alla ska klara samma saker i skolan. Skulle absolut glädjas åt om det kom en mer individualiserad läroplan som tar hänsyn till varje individs styrkor och svagheter.

Usch. Jag gick i taket som har ett barn som var sjuk sina 9 första år. Tunn så hen var genomskinlig. Vid pubertet drog hen iväg rejält i vikt och längd. Fortfarande propornelig med viktkurvan.Dvs att vikt o längd var synkade. Då fick hen höra från skolsköterskan att hen måste vara försiktig med maten nu och kom hem med ett papper om det till oss. Jag gick i taket och ringde direkt. Nu är hen ett barn som kan tappa mkt i vikt om ett skov kommer. Så ja av hälsoskäl skulle jag vara glad om hen låg över sin kurva. Det sjuka är att hen gör det inte ens. Hen blev bara lång och vikten följde med.

Jag har börjat tänka mer generellt om självkänsla och självförtroende på senaste tiden och jag börjar ifrågasätta vår tids fixering vid att man ska känna efter så mycket. Alltså jag menar inte att man ska lägga locket på och strunta i sina känslor. Men jag har börjat inse att känslor är känslor. Det finns så många självhjälpsböcker om hur man ska få bättre självkänsla och det blir så otroligt introspektivt. Man ska gå och känna efter hela tiden – ”Mår jag bra nu?” – och om man inte gör det är det något fel på en. Nästan varje dag tänker jag saker som ”usch, varför sa jag så?” eller ”hon gillar mig säkert inte”. Jag har insett att det trots allt bara är tankar.
Grejen är att jag själv har slösat så mycket tid på att vara stressad över att jag inte är tillräckligt lycklig eller att jag inte tycker om mig själv tillräckligt mycket. Jag har trott att det har varit viktigt på grund av att samhället intalat att det skulle vara viktigt. Istället för att fokusera på vad man känner borde man rikta sin energi utåt, det finns en hel värld att upptäcka. Det är mötet med omvärlden, om det så är att läsa en intressant bok, umgås med vänner eller göra en resa, som är på riktigt. Känslor och tankar finns i våra huvuden och man behöver inte hålla kvar vid dem. Tror det inte är särskilt bra att uppfostra en ny generation navelskådande människor som är ängsliga över att de inte är tillräckligt självsäkra och lyckliga.

Precis så resonerar jag också. Det är ett enormt fokus på att alla ska ha bra självförtroende, stå upp för sig själva, satsa på sina drömmar osv. Vissa människor är mer försiktiga, tillbakadragna och känsliga. Vissa har inga ambitioner. Vissa är ängsligare än andra. Och de ska känna att de är fel för det är inte rätt sorts självkänsla, trots att de kanske inte alls har dålig självkänsla egentligen utan bara sämre självförtroende. En paradox verkligen. Du är bra som du är! Fast inte om du inte är bra på rätt sätt. Det måste du jobba med för dåligt självförtroende är inte bra! Jag har aldrig haft bra självförtroende och har det inte nu heller. Det är inte förrän nu när jag nästan är 50 som jag insett att det är sån jag är. Det är en del av min personlighet och det har inget med den djupare självkänslan att göra. När folk börjar med sina motivationspredikningar viftar jag bort dem, för DET är inte bra för min självkänsla. Som när folk ska ”peppa” en till att gå ner i vikt. Låt mig va, tänker jag. Jag är inte missnöjd, så varför ska DU hitta fel på mig som jag ska ”ta tag i”? Men det krävs verkligen att jag ständigt protesterar och håller såna människor på avstånd, för det är så lätt att låta andras negativa tankar om en få fäste.

”Man ska gå och känna efter hela tiden – ”Mår jag bra nu?” – och om man inte gör det är det något fel på en.”
Fast om jag känner efter att jag inte mår bra behöver det ju inte vara mig det är fel på; det kanske är omgivningen det är fel på. Låg självkänsla kan uppstå från mobbning och psykisk misshandel, eller som i det här fallet att man gör den felaktiga kopplingen mellan utseende/kläder/yttre attribut och ens självkänsla. T.ex. om omgivningen vill skamma en för att man är ful: Låg självkänsla = jag mår dåligt för att jag accepterar omgivningens bild av att ful = skämmigt. Bra självkänsla = jag mår bra oavsett hur jag ser ut och anser omgivningen vara idioter som vill skamma ett utseende som inte passar skönhetsnormen. Man kan fortfarande må dåligt för att omgivningen fortsätter att attackera men innerst inne vet man att omgivningen har fel så man mår inte dåligt pga sitt utseende utan pga omgivningens idiotiska idéer angående utseende.
För mig har det varit livsavgörande att bygga på min självkänsla och inse att det inte är mig det är fel på utan att jag växte upp i en toxisk miljö som gjorde att jag inte mådde bra. Det är genom ”navelskådande” introspektion som jag har fått bra självkänsla och därmed brutit en dödslängtan som jag burit med mig sen barnsben. Jag kan fortfarande drabbas av dödslängtan i dag men då är det för att jag vill komma bort från alla idiotiska idéer som florerar i vårt samhälle snarare än att jag vill dö för att jag köpt samhällets bild av att jag är så jävla värdelös.
Angående ängslan över att bli lycklig: Total lycka tror jag inte att jag kommer att få uppleva i mitt liv för min lycka är kopplad till andras mående. När min omgivning mår bra så mår jag bra. Att vara empatisk är att ständigt vara uppkopplad till andras känslor och det är så många i min omgivning som mår dåligt. Men med bra självkänsla så har jag en stadig grund att stå på för att påverka min omgivnings mående i en positiv riktning.
Sen är det absolut viktigt att balansera introspektion med att möta omvärlden som du skriver.

What, det är ju helt fel :O Hoppas verkligen att det inte är så som standard. Du har så rätt LD om det med att barn föds med bra självkänsla och sen fuckar vi upp den.
Jag har i vissa avseenden så otroligt svårt att säga nej med gott samvete och är fascinerad av 3-åringars självklara sätt att säga vad de vill och att säga nej till det de inte vill. Att föräldrar -när barnet upptäcker var gränserna går mellan sig själv och andra- ofta ser denna process som en kamp, ”trots” , gör mig lite bedrövad. Även om det kan va tufft att va mitt i det så är det är ju så det ska vara. Jag var en framåt men känslig unge som blev uppfostrad alltför altrustiskt har jag insett, av mina föräldrar med gammaldags värderingar. Och de hade svårt att se och bekräfta mina känsliga sidor på ett bra sätt, utom att beordra mig att sluta va så känslig , typ. Lite pepp skulle gjort gott.
Nea, Mycket tänkvärt, sen är det är ju så att är det inte trasigt behöver det inte fixas.

Usch, jag skulle må jättedåligt om min gamla skolsköterska hade frågat mig dom frågorna (har då alltså inga sådana minnen, men det är inte helt uteslutet att sådana frågor faktiskt blev ställda) som barn/tween.
Det du förespråkar låter mycket sundare i mina öron, speciellt då jag har haft självförtroendeproblem prick hela livet.

Är väl i allmänhet rätt skeptiskt mot denna typ av undersökningar (verkar ofta handla mer om att ranka skolan bra, än förbättra något för barnen i fråga – men där är jag rätt empirisk får jag medge). Min erfarenhet av detta från back in the days är att de ofta försökte ”styra in en” på ”rätt svar” (alltså motsatsen till att främja självkänsla) – gärna med insinuationer om vilka egenskaper som var bra och vilka som var dåliga. Vet att jag rätt ofta beskrev mig själv som ”blyg” i dagis- och tidig skolålder och detta rynkades det lite på näsan åt, ”Jaha. Men… Du är väl SNÄLL!? Tycker om att HJÄLPA TILL!? Och du är ju INTE DUM!?” och så svarade man som de ville och då jävlar började pennan gå över pappret. Undrar om detta haft något med att jag vägrat kalla mig själv (och blivit extremt obekväm/generad när någon annan kallat mig) just ”blyg” till för bara något år sen att göra. Fast jag ju liksom… ÄR det. Men tyckte det beskrevs bra i en annan kommentar: Att en är bra som man är så länge en är det på rätt sätt.

Jag har aldrig vetat vad skillnaden var mellan självförtroende och självkänsla förren nu (är 44 år) när jag går i terapi för en svår depression. Som tydligen uppstått delvis av att jag tydligen inte har någon självkänsla alls. Eller sk prestationsbaserad självkänsla, vilket betyder att en bara kan känna en känsla av egenvärde om en gör bra saker, jobbar bra, ser bra ut etc. Min krackelerade eller obefintliga självkänsla grundlades ganska tidigt i barndomen, delvis av omogna föräldrar men också av mobbande och misshandlande killar. Ja misshandlande trots att jag gick i mellanstadiet. Mina klasskompisar alltså.
Det jag försöker lära mig nu temas med terapeuten är basic; att det jag känner är giltigt, att jag får må bra även om inte alla runt mig mår bra, att jag har ett värde även om jag är tjock. Fy fan sabbad jag är.

Om det här är någon sorts standardfrågor som man ”måste” ställa, ställer man då åtminstone samma frågor till pojkarna? Eller får de frågor om de tycker att de är tuffa/starka och bra på sport?

Självkänslan är varandet och självförtroendet är görandet.
Alltså självkänslan är om man är trygg i sig själv (inte behöver mobba nån eller dyligt för att känna sig bra eller över) och självförtroendet är hur trygg man känner sig i att prestera i diverse saker å grejer å ting.

Min självkänsla är baserad på att jag inte bryr mig hur jag ser ut utan är nöjd oavsett. Att jag fokuserar på annat än mitt utseende gör att jag är mer lycklig. Bit för bit har jag klarat att släppa det där ”hoppas andra tycker jag är fin nu”. Har återfall då och då, men det är nog bara mänskligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *