Kategorier
feminism & genus

Vad glad jag är att se dig!

På öppna förskolan idag råkade jag tjuvlyssna lite på ett relativt ointressant samtal. Men det som fick min uppmärksamhet var när ena kvinnan sa till den andra; "Men va FIN du är idag förresten! Förlåt att jag inte sa nåt!". Ehh… "förlåt"? För vad? Är det så det är? Är det en sådan självklarhet att ge komplimanger för ytligheter nuförtiden att man ska skämmas om man glömmer bort det? Hur ofta ger vi komplimanger för människors person? Egentligen? Sådär i förbifarten. "Vad härligt att träffas idag! Jag trivs så bra ihop med dig!" Det är så enkelt att göra någon glad genom att slänga lite opersonliga  och billiga komplimanger kring sig. Det kommer automatiskt. "Vad FIIIN du är idag". Det börjar redan på förskolan. Oh, vad jag har retat mig på det nästan ritualmässiga: "Hej Lisa! Vad FIIIIIN du är idag!" och ungen lyser upp som en sol och putar lite extra med bröstkorgen. Jag vill ge människan en käftsmäll och fråga om fantasin tryter. Jo visst, lär ungarna ytlighet. Lär ungarna att utseendet ÄR viktigt. (För om Fröken/mamma/pappa/tanten osv alltid kommenterar det så måste det ju vara viktigt)  Och lär dem att kläder ska vara fina och rena och lek inte i sandlådan nu för då blir jag smutsig och då får jag inte höra hur fiiiiin jag är och det är ju viktigt så det är bäst att jag INTE gör det. Och i samma veva så lär vi lilla Kajsa som mamma klätt i lekvänliga vanliga kläder att vill du få lika mycket uppmärksamhet som Lisa så tar du på dig den rosa prinsessklänningen i morgon. Jo, jag har bevittnat många transformationer och det gör mig lika ledsen och nedstämd varje gång. På mitt senaste jobb så var stämningen annorlunda dock. I sann genusanda (och detta föräldrarkooperativ jobbar inte ens med genus) så vägrade personalen resolut att ta betet. När ungarna kom med putande bröst (tittatittatitta!! Jag har ny tröja!) så sa vi; "Hej Kalle! Vad KUL att se dig idag, vi har väntat på dig!". Vi delade ut kramar och visade att barnet var välkommet och efterlängtat. Men vi gav inga komplimanger. Inget "åhvafiiin" eller "ohvacooooolt". Visade ungarna att de verkligen ville visa upp sina kläder så kunde vi säga; "Jag ser att du har en ny tröja på dig idag! Med kattungar, tycker du om kattungar?" (eller liknande) Nej, tänk till lite! Det finns massvis med andra alternativ att glädja någon på. Massvis med olika komplimanger att ge (och ge från hjärtat!) och massvis med snällt att säga till varandra. Sluta fokusera på ytan och uppmärksamma det som finns på djupet istället.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

35 svar på ”Vad glad jag är att se dig!”

Ja! Precis vad som hände idag! Jag blir så arg och förtvivlad, för igår hade minnsan någon tjej haft en ny klänning på sig som hon hade fått så mycket beröm för och då bröt mitt lilla hjärta helt ihop imorse för hon hade ingen ny klänning och fröknarna skulle inte prata med henne etc. Grr! Alltså, vad ska jag säga till henne för att få henne att förstå att det inte spelar någon roll? Tre år gammal och har redan inpräntat att utseendet är viktigt

jag kommer genast att tänka på när jag var hos min syster, hennes flicka sprang runt och lekte med sina kompisar, fulla med lera och gräsfläckar på knänen, alla utom en som stod brevid och sa "min mamma säger att jag inte får smutsa ner sig"

Stackars flicka, att inte ens få leka ordentligt! Köp inte så dyra fina, ljusrosa, svårt tvättade kläder istället.

Skitbra.

Tyvärr hör jag mig själv ibland säga just att "va fiiin du är" till ungar jag möter. Vill inte säga så men det hoppar ut. Men jag ska fortsätta jobba på att lägga band på mig, tänka efter å säga nått vettigt istället.

Jag håller med dig till så många miljoner procent att det inte skulle få plats om jag skrev alla.

:thumbup::thumbup::thumbup:

Alltså om jag nånsin sätter min son på dagis vill jag att du ska vara hans fröken!

Håller med om det där, ju mindre man kommenterar ett barns utseende desto bättre. Mina föräldrar hade det som policy när jag var liten och jag hörde sällan några kommentarer om mitt utseende. SÅ när jag väl fick några från någon utomstående, när vi hade besök och de tex sa; vilka långa ögonfransar du har, så visste jag inte vad jag skulle svara på det. Var det bra eller dåligt att ha långa ögonfransar?

hej!

jag är helt och hållet inne på din linje, att det generellt sett är helt meningslöst att framhäva utseende/kläder när man uppmärksammar ett barn. Jag har funderat mycket kring hur man kan komma runt just det där när barnen själva är så måna om att visa upp tröjan för att den är ny/har en motorcykel/är glittrig eller något annat. tack för handfasta råd, jag ska prata med mina kolleger om det och hoppas att det tas emot väl. ja, förresten, jag jobbar på en förskola.

en ganska basic-grej som jag fick upp ögonen för idag var att i "lägenheten", där dockkläderna är (undrar just varför inte legot, tågbanan och bilarna också har hamnat där, utan bara matgrejer, mjukisdjur och dockor… 😡 ) och insåg att vi hade ETT enda färgat och könsneutralt plagg till dockorna och det var en gul keps. allt annat var rosa, rött och blått. så går man och klurar över varför många av tjejerna så sällan har annat än rosa, lila och glitter. jag blir så less och vill skrota hela idén med en lägenhet. aja. that's it.

"och insåg att vi hade ETT enda färgat och könsneutralt plagg till dockorna och det var en gul keps. allt annat var rosa, rött och blått. "

– Det är såna här kommentarer som gör färger till KÖNSRELATERAT!!

Rosa är inte bara för tjejer och Blått är inte bara för pojkar. Så sluta tjata om "könsrelaterade färger", så kanske det blir mer accepterat att ALLA BARN HAR ALLA TYPER AV FÄRGER.

Sen så tänkte jag på en sak som inlägget handlade om 😉 haha

Måste man helt utesluta en komplimang om någonting som är fint? Att säga att ett barns nya skor/tröja är fint betyder ju inte att ALLT handlar om utseendet.

Visst ska detta inte vara den enda formen av komplimanger iochmed att det kan generera till att ungen tror att allt handlar om att "vara fin".

Men det finns ju andra saker… Att säga att ett barn har ritat en fin teckning, gjort ett fint sandslott, dukat fint inför lunchen, städat undan fint innan hemfärd, plåstrat om sin vän fint som skrapat knät, klätt upp en docka fint etc etc…

Är det lika dåligt?

Och vilka barn är det som får höra att de är fina då? Jo, flickor så klart! Hur ofta får småkillar höra samma sak? Det är främst flickor som lärs att fokusera på sitt yttre. Mest tragiskt var väl när jag praoade på ett dagis under tonåren. Flera av tjejerna hade satt på sig smink innan de kom (!) och ååh vad de fick höra att de var fina!

Nina — det händer mig med. Det hoppar ur. Mindre nu dock än förr.

Angelica — jag tycker det är helt i sin ordning att berömma och uppmärksamma människor och barns inre kvalitéer. Eller handlingar som i sig är en slags prestation. (duktig på provet, hjälpt till med nåt osv)

Men yttre attribut såsom utseendet är INTE en prestation som ska värderas.

Inte heller lek. När en unge ritat eller byggt ett sandslott så sätter jag ingen värdering i det. För då handlar det helt plötsligt om prestation och barn ska rita, leka, bygga, osv för att det är KUL. 🙂

men hur tycker du då att man ska uppmuntra ett barn som "varit duktig"/ritat en fin teckning/byggt ett stort sandslott etc?

Och nu menar jag ju inte att man ska säga till två av tre barn att de målat en fin teckning, utan man säger ju till alla att de gjort något bra/fint ….

angelica — det första som jag tänker är; Måste det uppmuntras? Varför? Om du tittar på ett barn som ritar, bygger, leker osv så ser du ju glädjen i det han/hon åstadkommer! DET är uppmuntran i sig! Att klara nåt!

Men självklart tycker jag att man ska uppmärksamma det barn gör.

Det finns ju massa sätt! fråga vad barnet ritat, prata om motivet, färgerna osv.

Fråga hur det KÄNNS att bygga, vad han byggt, vem bor där? Är det ett slott med en drake? osv. Visa intresse

(jag har skrivit om det tidigare: http://ladydahmer.blogg.se/2009/january/sjalvkansla-vs-sjalvfortroende.html

Jag säger vad fiin du är. Min syster klär sin dotter i fina kläder men uppfostrar henne att även om hon har fina kläder får hon leka hur mycket som helst i sandlådan, vattenpölarna osv!

jag håller inte med dig om att ett barn inte behöver uppmuntras… Hur ska denne annars veta när hon/han är duktig på något? Eller när den gör något bra?

Studier visar ju klart och tydligt att människan "jobbar" bra när den får beröm, uppmuntran och sporras med belöning eller liknande…

Kanske jag har fel och att detta endast gäller vuxna människor, men jag har svårt att tro det.

vi LÄR oss ju att beröm är viktigt. Att barnet är bra eller inte är ju oviktigt, det är ju just det som är min poäng!

Barnet ska ju rita och leka och så för sin egen skull, för kul, för att det känns bra – inte för att vara duktig!

personligen (och jag vet att detta gäller för min man) så blir vi ju sporrade av resultat! Inte av andra människors åsikter. 🙂 Jag målar ju t.ex INTE för att andra ska tycka det är fint. Jag målar för att det får MIG att må bra. 🙂

angelica: jag menade att utbudet av färger på dockkläderna är så otroligt… ledande. att barnen lär sig direkt vilken färg som hör till vilket kön. eller nej, de lär sig inte, dockklädsfärgerna bekräftar bara vad de redan kan.

sen är det också det med vilka färger som erbjuds. vad hände med grönt, turkos, orange, grått och andra färger? på förskolan där jag jobbar (och säkert på flera andra förskolor) kommer flickor dit med föreställningen om att de är riktiga flickor när de har rosa och att det är med det rosa och glittriga som de är som bäst. som om det satt i det. jag känner att jag vill erbjuda dem alternativ till det rosa, blå och vita, som inte nödvändigtvis är så starkt förknippat till kön.

angelica: och jo. självklart sätter inte jag mig och protesterar om en pojkdocka får på sig en rosa tröja eller en flickdocka de blå snickarbyxorna, men problemet är att det inte händer vidare ofta. för de "vet" att den rosa tröjan ska ella ha och olle ska ha snickarbyxorna.

min önskan är inte att ta bort blått och rosa, utan bara erbjuda fler färger.

med facit i hand är det väl snarare ignorant att vägra se eller erkänna att det finns typiska kill- och tjejfärger (i synnerhet på kläder, men även vad gäller leksaker), för det GÖR det ju. att inse och erkänna det upplever jag är ett absolut första steg mot att luckra upp sådana mönster.

åh, du är så KLOK!

man ska inte berömma yttre kvalitéer, för det är ingen prestation som behöver värderas…. århundradets visdomsord. du tar andan ur mig!

angelica– inse att du är lite miljöskadad, och läs LD mellan raderna..! det har tamejfan förändrat mitt liv, sedan jag började läsa bloggen! TÄNK UTANFÖR LÅDAN!!

LINDA

Tycker att du ska sluta med dina "personangrepp". Jag FRÅGAR! Jag UNDRAR! Jag är inte utbildad inom förskolan och undrar hur andra tänker! Det ÄR ATT TÄNKA UTANFÖR LÅDAN!!

Och nej jag är inte miljöskadad. tack ändå.

Och om LD har problem med det så kan hon själv skriva det här, eller blocka mig från sin blogg.

nu måste jag opponera mig lite igen. det ena behöver ju inte utesluta det andra. att säga att någon är fin behöver ju inte betyda att inga andra kvaliteer finns. och så har ju allt sitt sammanhang; säger man bara till sitt dotter att hon är fin när hon klätt sig flickigt så blir det ju ett värderande omdöme, men säger man däremot till sitt barn att han/hon är fin lite nu & då, i alla möjliga sammanhang, så blir det ju en annan sak. realiteten är ju tyvärr ändå att vårt samhälle är utseendefixerat, & det kan vara skönt att få höra att man är fin ibland. känna att man platsar, så att säga.

sedan att berömma barn för provresultat men inte när de ritat en teckning, hm. jag vet inte. de barn som är kreativa & dras mot konstnärliga aktiviteter men skriver dåligt på prov i skolan behöver ju också uppmuntras, så de inte tycker de är sämre än de som uppfyller våra krav på traditionell intelligens.

jag har själv erfarenhet av att hela min uppväxt berömmas för att jag var så duktig i skolan men jag fick sällan höra att jag var söt eller fin, och det tog LÅNG tid för mig att sluta känna mig som en ful supertönt.

Tessan – jag tycker absolut att man ska uppmuntra. Men uppmuntran är inte likamed "åh vad fint" eller "åh vad duktigt".

Det finns massvis med bättre sätt än det rutinmässiga som egentligen oftast är sagt i farten än genuint från hjärtat.

Sen är jag övertygad om att det finns andra sätt att få ett barn att växa upp och känna sig vacker utan det vanliga bjäbbet.

Min jobbarkompis barnbarn bor i en större stad och skulle på dagis (dagis, dagis?!) Så hade hon dock inte hello kitty kläder på sig. Nästan alla flickor på dagiset klaga över att hon inte hade hello kitty och blev utfryst, normalt? Ska de börja i tidig ålder?! Sjukt, så jävla sjukt!

Här tycker jag faktiskt inte att LD har rätt! Jo, att slentrianmässigt ha det som hälsningsfras är helt fel. Däremot att ignorera ett barn som är stolt över sin nya tröja – tycker inte jag är helt rätt!

Man KAN faktiskt ha en sund nivå på lika delar presatationsberöm, vardagsberöm och utseendeberöm. Mina barn får alltid höra "tack för hjälpen" när jag har bett dem om en tjänst.

"Vilken fin tröja" – jag berömmer tröjan, inte barnet tröjan sitter på. Är barnet stolt över tröjan vill det att också andra ska gilla tröjan. Det blir ännu tydligare bland äldre barn.

De får alltid "tack" när de räcker mig nåt osv.

De får positiv pusch när de ritar nåt fint, bygger ett högt torn osv…

Att bara berömma ett barns prestation grundar ju för en duktigt utvecklad prestationsångest – tack jag vet. Mina föräldrar hade det här (i mitt tycke) snedvridna tänkande och detta har skapat att jag idag måste prestera för att få beröm. Däremot har jag mycket svårt att ta komplimanger för mitt utseende, jag vet ju för helsike inte hur man gör! Att aldrig få höra att man är snygg på ytan skapar oftast negativa tankar när man blir äldre. Tack till mina föräldrar att jag ännu inte kan känna mig snygg eller vara stolt över mitt utseende, jag har ju fått lära mig att det är ju bara mina handlingar som spelar roll.

Nä, att ignorera ett barn stolthet över en tröja (t ex) och bara rikta sig mot prestationen är minst lika fel som att slänga ur sig "vad fin du är" till höger och vänster.

Om man nu är så frispråkig som vissa här (inte riktat mot någon speciell) så kan man faktiskt öppna truten och ifrågasätta personen snyggt.

-Vad fin du är!

-Säger du så på ren rutin eller menar du det?

Säger man det på ett vänligt sätt med ett litet leende så lovar jag att personen blir ställd.

Istället för att kategoriskt utesluta något så kan man ha en vettig nivå på allt.

Nu tror jag nästan att du missförstått lite Magdis!

Jag har ju inte sagt att man ska ignorera barnet! Tvärtom! Är barnet stolt över sin tröja så kan man bekräfta det. Men man måste liksom inte lägga ett värde i det eller säga att man själv tycker den är fin för att det ska funka!

Man kan kommentera motivet eller färgen, prata kring det, visa intresse osv. "Ja jag tycker också att grönt är en fin färg!" eller "har du en häst på tröjan?! Jag gillar hästar!"

osv.

Det handlar ju om att stärka självkänslan.

Man behöver inte säga till ett barn att det är fint eller har fina kläder för att självkänslan ska byggas upp. tvärtom! Man uppmärksammar och poängterar barnets egna känslor kring det istället; "tycker du om tröjan? jag märker det! Vad härligt att du har hittat en tröja du tycker är så fin! Jag tycker att min tröja är fin!"

eller "känner du dig fin? mmmm (le stort och bejaka) jag tycker också att jag är fin!"

och framförallt tror jag nyckeln ligger i att vara en förebild. Visa att man själv är nöjd över hur man ser ut osv. Det tror jag spelar större roll.

Jag har alltid fått höra hur vacker jag är men alltid känt mig ful och fel.

Med detta sagt, inte menar jag att man ALDRIG ska säga att nån är fin. Men kanske att man försöker vara lite medveten.

LD: Du kanske må tycka att jag har missuppfattat, men samtidigt tycker jag inte det du nu skriver framgår så bra i ursprungsinlägget.

Det du nu skriver håller jag med om, men i min mening kunde du ha utvecklat det lite mer från början… det känns som att du har skrivit halva andemeningen bara… om man utgår från förtydligandet.

Kan vara att jag läser ALDRIG in "mellan raderna" i ett inlägg, jag reagerar på det som står, läser man in bakomliggande så blir det oftast väldigt "from my point of view". Många gånger är det då missförstånden blir stora.

Nu förstår jag helt hur du menar. Nu kan jag hålla med dig…

Ska man säga att någon är fin så ska man verkligen tycka det också, en komplimang blir en komplimang först när den kommer från hjärtat. De som lever runt omkring mig vet att när jag säger att de är snygga idag så menar jag verkligen det – som jag skrev i min blogg, jag är den som ser människan och inte utseendet…. Och som uppvuxen med lite/inget beröm och inga kärleksförklaringar så vet jag hur viktigt det är med båda…

Ungar är förjävliga, så alla barn kommer under uppväxten att bli matad av elaka kommentarer av jämnåriga.

Behöver inte alla då få höra att man är fin ibland? Det krävs ju mängder snälla saker för att väga upp till en enda elak.

Fin är inte kläder osv för mig. Fin är mer personlighet, utstrålning osv. En person som jag tycker är fin, blir inte fulare om den är nerlortad och klädd i sopsäck.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *