Kategorier
feminism & genus

Våga tycka och be för fan inte om ursäkt! 2.0

Cissi Wallin skriver i GP idag om den här rädslan för att uttrycka åsikter som är så vanlig bland oss kvinnor. Jag har precis som Cissi lagt märke till avsaknaden av ställningstaganden i många av de större bloggarna och undrat lite vad det beror på. Handlar det om att man inte vill stöta sig med läsarna? Att man egentligen inte vet vad det är man tycker? Eller är det så att man inte tycker nåt alls? (jag har svårt att tro på det) Jag får ofta kommentarer från människor (kvinnor) som tycker att jag är jobbig och tjatig och gnällig och påtryckande och fan kan jag inte bara vara tyst? Måste jag tycka så mycket om allt? Varför kan jag inte bara acceptera att andra tycker olika och lägga ner? En man blir inte bemött på liknande sätt. När en man vågar ta ställning så beundras han. Han är rak, självsäker, stabil, modig. Vi kvinnor är rabiata. Vi fostras att behaga och vara till lags. Vi ska inte bråka och höras och vara obehagliga men som jag sagt så många gånger så är det ju just det vi ska.

Fan, våga ha en åsikt!
Våga tycka även om andra tycker på ett annat sätt och be för fan inte om ursäkt för det. Våga stå för nåt, oavsett vad det gäller och om du är osäker på hur du ska hantera eventuella argument tillbaka; läs på! Fördjupa dig i de ämnen du brinner för, bygg på kunskapsförrådet och utrusta dig med ett gäng verktyg och du är good to go. If you dont stand up for something, you will fall for anything.
I morgon kan ni lyssna på mig, Cissi och Underbara Clara i Radio1 mellan 15-16. Då snackar vi åsiktsfobi i direktsändning och ni kan ringa in och ja, ha en åsikt!

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

57 svar på ”Våga tycka och be för fan inte om ursäkt! 2.0”

Haha jag har kommit på att jag tänker på din blogg ganska ofta, typ varje dag.

Jag tänker "vad hade Lady Dahmer gjort", typ när ungarna springer omkring som babianer och kastar knivar på varandra.

Inte för att det hjälper men!

Ju mer diffus frågan blir – desto mer otydlig blir jag i mitt ställningstagande. Inte så mycket för att jag inte vågar, utan för att jag vill ta in alla åsikter – dummar som smarta – för att bilda mig en egen uppfattning. Jag vill inte vara stenhård i mitt sätt – eftersom jag då så lätt missar en infallsvinkel jag inte skulle tänkt på själv. Inte så mycket osäkerhet som en känsla av att jag omöjligt kan ha tänkt på allt från början.

I frågor där jag anser mig insatt har jag däremot inga problem med att ta ställning. Så hos de stora bloggarna kanske det bara handlar om att de inte är insatta?

Jag är expert på att öppna käften om mina åsikter och tankar, på både gott och ont. Men är man född till att synas och höras och vara sig själv, så får folk älska eller hata det! Det är ju jag! =)

Det jag letar efter på internet är åsikter. Jag vill hitta bloggar och människor som tycker som jag, sedan inspireras och kanske berömma personen. Du är en av dem. Folk och bloggar som gömmer/inte har några åsikter och saknar ståndpunkter försvinner liksom – dem är ingenting i mina ögon.

Tyvärr finns det en mening i ditt inlägg jag hänger upp mig på. En mening som gör att allt annat relevant i ditt inlägg förvisas till kulissen med samma medel som jag använder för att förpassa snoriga damp-ungar i kollektivtrafiken till kulisserna.

"En man skulle garanterat aldrig bli bemött på liknande sätt."

Menar du att du är så mitt uppe i ett könsfokuserat delerium att du på fullaste allvar tror att en man "garanterat" aldrig skulle bli bemött med ett "måste du tycka om allt – håll käften för fan!"? Aldrig? Aldrig?

Det hela blir så enkelspårigt, argumenten målar upp en så svart-vit verklighet att jag har svårt att se de relevanta nyanserna i ditt inlägg.

Antagligen är jag skadad av min uppväxt, eftersom jag i stort sett alltid kan förstå båda sidor av det som diskuteras. Känns som att hela mitt liv skulle kunna bestå av orden "det beror på". Hatar det! Vissa grejer är det faktiskt möjligt att inte ha någon åsikt om också, sånt som man helt enkelt inte bryr sig om eller orkar engagera sig i.

Folk som inte har (vågar uttrycka?)åsikter är så otroligt ointressanta. Däremot håller jag inte riktigt med om att MÄN (som grupp) aldrig utsätts för liknande pikar. Tycker vi lever, i alla fall i ungdomskulturen, i en värld som är ganska anti-kunskap och där man pikar varandra för fullt om någon visar sig ha en åsikt som man dessutom är väldigt påläst på, tjej som kille.

ja ok, män får nog också höra en del pikar men ni förstår hur jag menar; män som tycker uppfattas inte som rabiata eller jobbiga på samma sätt som kvinnor görs. Tyvärr. :thumbdown:

Känner igen det där. Jag har, allt som oftast, åsikter om allt. Allt från tv-reklamen med den obegripligt nöjda tjejen som gör reklam för tamponger till kriget i Afrika. Och ja, ibland ber folk mig att vara tyst men det ger jag fan i.

Så. Jävla. Bra!

Jag tycker sock inte generellt att det är ett kvinnligt problem, utan ett mänskligt. Att våga säga vad man tycker, stå för det- men ändå våga vara öppen för nytänkande. Det är viktigt och framför allt nyanserande och bildande!

är också en hejare på att komma med åsikter och får då också höra hur irriterande jag är, men så fort min pojkvän kommer med något, ja då verkar allt vara frid och fröjd för så "ska det ju vara". :rolleyes:

Personligen tycker jag att en person som vågar stå för sina åsikter är bland det sexigaste som finns (ja, det finns så klart undantag bla bla bla).

För övrigt kallad en (manlig) lärare mig för rabiat en gång för länge sedan. Minns inte anledningen, men minns att han hade en tendens att "se förbi" alla tjejer vilket störde mig något grovt. När jag kom hem och berättade det för min pappa så sa han att "rabiat är bland den finaste komplimangen en tjej kan få, det betyder att du tycker saker och pratar lika högt som killarna."

Och spännande med radioprogrammet! Kommer det gå att lyssna på programmet i efterhand?

Håller med! Jag säger alltid vad jag tycker och tänker, står för min åsikt och låter mig aldrig tystas ner. Jag har alltid varit sådan. Det är min pappa som har "lärt mig det". Han har pratat om hur viktigt det är att säga vad man tycker och stå för sin åsikt sen jag var liten. Min mamma är dock inte så, hon håller inne med saker, något jag är glad att jag inte har apat efter. Vissa tycker säkert att jag är jobbig osv men det skiter jag fullständigt i, passar det inte så kan de umgås med någon som vänder kappan efter vinden.

Jag har undrat ofta varför feminister och genusvetare är så tysta om kvinnans, oftast väldigt ojämlika, roll inom religioner. Vågar man inte ha en åsikt om det? …eller är det en för het potatis?

Haha,jag är typ tvärtom.När jag stöter på kvinnor som du,som uttrycker sina åsikter,ryser jag av beundran!Får kill i magen trots att jag inte håller med om allt.Om det hade varit en man däremot,hade jag nog blivit sjukt stött och himla irriterad så fort det skulle uttryckts någon åsikt jag inte hållt med om…Jag är själv,ganska rädd för att uttrycka åsikter.Jag vet inte om det är för att jag är kvinna eller ej,men jag är mycket för "detta är min sanning,behöver inte vara din" grejjen…Tycker att livet är hårt som det är,vill inte "läxa" upp andra människor med mina teser om vad som är rätt och fel.Livet är ju ever changing,liksom.Men,jag önskar ibland att jag var annorlunda,så att jag slapp tänka på andras ömma tår…Tycker att det är svårt att basunera ut "SÅ HÄR KÄNNER,TYCKER,JAG" om det handlar om något jag själv aldrig upplevt alla sidor av.T.ex var jag värsta största fanet av naturliga förlossningar,tills jag hör och häpna,fick akutsnitt efter 35 timmar.TVÅ gånger t.o.m..Andra förlossningen var t.o.m ämnad för hemmets lugna vrå.Plötsligt har hela tankebanan förändrats och jag skäms inför de tidigare förutfattade meningarna.."Min kropp är gjord för detta"..Ha,liksom.Tydligen inte.

Man skulle väl kunna säga att MIN åsikt är,att inte alltid hålla på å tjöta om vad som är rätt och fel hela tiden. 😉 Oavsett man eller kvinna.Tycker att det ibland framstår som korkat och narrow minded.Men att inspirera med sina åsikter kan man förstås,men jag tycker inte om när man fördömer…Äsch.Sån är jag bara.Om du hajjar vad jag försöker komma fram till..Jag menar väl typ att jag gärna också skulle vara en sådan som har åsikter,men att jag är för känslig helt enkelt.Bu!Nu kanske folk kommer och pratar om jantelagen,men jag bor faktiskt i England och här finns ingen jantelag.Kanks bara dålig självkänsla!?

Kram

Jag har alltid varit feg och bett om ursäkt för vad jag tycker och tänker. Inte vågat prata om vad jag för starka åsikter även om jag älskar att prata och diskutera, det har liksom aldrig varit värt det, man blir ju bara nedtryckt för att man TYCKER. Men tack vare dessa erfarenheter från dåliga förhållanden har jag någonstans på vägen fått mig själv att inse att jag tänker då ta mig fan ALDRIG någonsin igen be om ursäkt för min existens och mina åsikter.

Jag har ofta åsikter och står för dem. Men kan även på nåt vis förstå hur de som tycker tvärtom tänker. Det är lite knäppt det där. För om jag yttrar att jag förstår hur någon tänker så tror de att jag delar deras åsikt, när det egentligen kan vara motsatsen.

Jag känner inte alls igen mig trots att jag älskar att argumentera. Aldrig har någon kallat mig rabiat eller antytt att jag ska hålla tyst. Men så bråkar jag aldrig när jag diskuterar, jag argumenterar sakligt och (oftast) genomtänkt. Och jag försöker vara vänlig oavsett hur fel jag tycker den andra personen har. Betyder det att jag inte tar ställning? Knappast.

Jag har alltid haft extremt lätt för att tala för både mig själv och andra, och gör saker som många andra skulle tycka vara pinsamt.

Har också väldigt lätt för att skaffa nya vänner t.ex på fester å då finns de ju alltid en del som blir avundsjuka och tycker helt plötsligt att man e "konstig" för att man pratar och skrattar för mycket med en människa man just träffat… För övrigt är det pappa jag fått det från, börjar se ett mönster :-d

En sak jag har funderat och reflekterat över ett tag är det där du brukar säga om att du inte talar om för dina barn ifall de är duktiga.

Jag förstår hur du tänker och jag kommer inte tala om för min son att han är duktig när han tex ÄTER. Det är ju något han bara ska göra för sin egen skull, för att må bra helt enkelt.

Men ifall han kommer hem med ett diplom från skolan, om han gör 10 mål i fotbollen (eller om han blir en dunderbra försvarare i sporten) eller om han målar en jättefin tavla, så kommer jag tala om att den var fin!

D'ärför att när jag var liten var det nämligen något jag inte fick höra. Och så är det ännu idag. Jag är hobbykonstnär och jag VET att jag är bra, men jag får inte höra det från mina föräldrar.

Andra talar om det, de tycker jag ska sälja, ha utställningar eller skapa en hemsida för konsten.

Min pappa..ja, han tycker antingen att jag målat för litet, för overkligt eller så har jag målat i blyerts (vilket han inte gillar).

Det är aldrig bra, aldrig fint jag är aldrig duktig.

Detta har tärt på mitt självförtroende gällande konsten och jag är så fruktansvärt självkritisk att jag inte vågar visa en endaste tavla.

Om jag bara en enda gång fått höra att, vad fint du målat! Vad duktig du är!

Tyvärr har det varit så då jag spelat fotboll, bordtennis eller något annat också.

Det har slutat med att jag övergett sporterna då det ju faktiskt är något jag MÅSTE VISA mig i. Konsten kan jag skyffla undan i ett hörn.

Långt jag vet, det är inte meningen men kanske du får ett annat perspektiv.

ONT:

Jo jag vågar säga vad jag tycker, men tror det handlar om att kvinnor generellt ogärna stöter sig med folk. Man vill vara vän med alla. Det är i min uppfattning oftare kvinnor som tycker att familje och vänskapsrelationer är viktigare och därmed är rädda att skapa ovänner.

ANONYM problemet som jag ser det är ju inte avsaknaden av att få beröm i ditt liv. Det verkar ju som att dina föräldrar tvärtom KLAGAT på dig och dina eventuella prestationer och att det är DET som påverkat din självkänsla.

Om du hade fått lära dig att måla för din egen skull så hade du antagligen aldrig haft ett behov av att få den sortens bekräftelse.

Hej!

Jag vill först betona att jag läser din blogg med stor behållning. Ibland provoceras jag, oftare är du en inspiration. Men jag kan sakna nyanser och perspektiv i ditt tyckande. En sak är t.ex. det här med att inte tala om för barn att de är duktiga, bra osv. Samtidigt verkar du själv oerhört beroende av den uppmärksamhet och bekräftelse (=beröm) som dina läsare ger dig. Du vill att folk skall tycka att du är bra, eller hur? Är inte bekräftelse primitivt, men mänskligt? Flera läsares kommentarer bekräftar detta. Det var folks beröm, och kanske framför allt mina föräldrars, som fick mig att fortsätta rita och måla, att våga utveckla mina talanger. Det är roligt att göra saker man är bra på, och inte speciellt kul eller stimulerande att göra saker som man inte är bra på. Ur mitt perspektiv. Du säger nu att du inte är orolig över att Ninja och Tamlin kommer att ha självkänsla ändå, utan att få omtalat för sig att de är duktiga, bra, gör bra saker, osv. Men vad säger att de inte kommer att känna som mig, eller som anonym ovan? Det är där jag saknar nyanserna. Varför känner vi "fel" när vi mår bra och blir stimulerade av beröm – och känner oss misslyckade om ingen uppmärksammar, bekräftar och berömmer det vi gör? Du får jättegärna försöka förklara, för här är jag inte med dig.

Vänliga hälsningar

Emma

LD: Fast inom sport har ingen klagat. Men ingen har heller sagt ifall jag gjort något bra. Per automatik har jag då direkt uppfattat det som att det inte är bra. Annars hade de väl sagt att det var bra?

Konsten må du ha rätt i, men inte det andra. Jag vet att jag var på topp tre i fotbollslaget, men jag fick aldrig någon som helst bekräftelse på att jag gjorde något bra. Jag antar att det alltid gick att göra bättre? Mvg och Vg i alla ämnen på gymnasiet? Nä, inte ett ord från mina föräldrar, men från ANDRA. Det satte sig dock inte, de andra är ytliga, det är föräldrar man vill ha bekräftelse från.

Att aldrig få höra sådant har genom mitt analyserande fått mig att ifrågasätta mycket hos mig själv. Utåt är jag mycket säker men kan innerst inne vara ganska rädd och ledsen. Ledsen för att jag tydligen aldrig kan vara duktig, eller bra.

EMMA S det jag känner är snarare att folk i allmänhet saknar perspektiv och insikt i sin egen fostran och erfarenheter. Ofta kommenterar folk att "min mamma gav mig aldrig beröm och det har påverkat mig negativt! men sen kryper det fram att mamman i fråga kanske klagade och hackade på barnet, kanske sket totalt i allt, kanske t.o.o i vissa fall kränkt och förödmjukat.

Oftast handlar det om BRIST PÅ BEKRÄFTELSE, inte brist på beröm. Nej, det är två helt skilda saker och JA vi människor har ett behov av bekräftelse. (men inte beröm)

Jag skulle inte påstå att ni känner fel, men jag önskar inte att någons allra minst mina barns självkänsla ska vara beroende av andras tyckande. Jag vill inte att mina barn nånsin ska känna sig misslyckade och då verkligen inte pga utebliven beröm.

Och en sak till bara, jag lärde mig att spela fotboll för min egenskull. Jag målar nu för mig egen skull. och betygen gjordes för eventuellt högskoleplugg i framtiden.

Men det har alltid gjort ont att inte få höra att något blivit bra. Jag vet så väl själv när jag är bra, andra vet det. Och jag får det omtalat för mig också, men inte av mina föräldrar. DET har satt sig.

Kallar mig väl lillräven hädanefter så att det inte blir förvirrande i kommentarrna,

ANONYM hur bekräftade dina föräldrar dig? Stöttade de dig när du sportade? Var de intresserade och engagerade? Annars också? Fick du mycket uppmuntran hemifrån?

Jag har aldrig blivit hackad på eller förödmjukad.

Ibland har jag fått höra att jag borde måla större eller kanske att jag ska måla i olja.

Men inget annars.

Ingen klagade på fotboll eller betygen. Ingen har sagt något över huvud taget om det förutom utomstående.

Det är det som är problemet, jag kan inte tro på det om det inte kommer från ens egna familj. Andra vill ju bara vara artiga, eller hur 😉 ?.

Trots att jag vet att det är sant det de säger.

Jag har god relation till mina föräldrar idag också, söker inte direkt bekräftelse nu,då jag är mer medveten om vad/varför allt känns som det gör. men kan med smärta minnas tillbaka från då när jag ägnade mig åt så mycket hobbys som aldrig någon uppskattade. Bekräftelsen jag fått (jo BEKRÄFTELSE) som du menar skiljer sig från beröm. Det är när pappa körde mig flera mil till träningen. Jag vet att han nog innerst inne kanske tyckte att jag var duktig. Men jag har aldrig fått höra det..

Han tyckte det var tråkigt när jag slutade för tränaren hade tydligen sagt att "jag var en blivande stjärna"..

Men du då? ville jag fråga. VAD TYCKER DU?

LD. som ett kortfattat svar.

Jo, pappa skjutsade mig flera mig till matcher och till tränigen.

Han tyckte det var tråkigt när jag slutade och han har sedan dess velat att jag ska börja igen, tar jag på mig en keps eller tränar styrketräning så hoppas han lite på att det är för attt jag ska börja spela igen. det är bekräftelse antar jag.

(jag menar inte att ifrågasätta dig, men jag vill reda ut. Jag har svårt att tro att din dåliga självkänsla hänger på att du aldrig fick höra att du var bra på sport eller att rita. Jag tror det handlar om fler faktorer än så)

Men herregud. En besserwisser är en besserwisser oavsett kön. Att inse att vi kan tycka olika och att besserwissern borde lägga ner är väl även det en åsikt eller hur? Tjatiga människor som vägrar ge sig på grund av någon diffus princip ÄR INTE "rak, självsäker, stabil, modig". Utan en besservisser.

Alltså, nu slutade jag ju i övre tonåren.

När jag var mindre så är det klart att han hejade, men som äldre är det inte direkt samma "Hejande" av folk runtomkring heller.Han var dock den enda föräldern som tittade på träningarna, alla andras åkte hem emellanåt för att "slippa stå och kolla".

Jag har märkt tydligt att han har uppskattat att jag tränat – ja.

Jag känner ju honom och vet när han gillar något eller inte.

Ld. ingen fara jag förstår. Vet själv hur det är när man är insnöad på en egen åsikt som man är övertygad om.

Jag förstår hur du tänker! och jag vill heller inget än att min egen son ska kunna tycka det är roligt att måla,spela fotboll, springa i regnet för SIN egen skull. Inte för min eller någon annans.

Min kille, sonens far, är oerhört bra på detta. Han skiter tydligt i vad alla andra tycker oavsett. Han gör det han gillar och vill även om andra avråder honom från det. Och han mår så bra av det!

Sån vill jag att min son ska bli.

Jag ser lite hur hans föräldrar uppfostrat och försöker modifiera lite, göra en blandning. Men jag VET att min man fått höra att han är duktig. Han har dock inte blivit begränsad av sina föräldrar, precis som du låter ninja klättra på stenar och göra saker så har min man också fått lära sig att våga, prova på.

Detta förstår jag även beror på hans föräldrar hur dem är och det min man iakttagit. Mina svärföräldrar är nämligen likadana!

De är inte rädda för att prova nya saker och drar sig inte för att testa på och misslyckas! Det är ju bara att prova igen? Eller göra något annat?

En annan sak är att min man aldrig fått höra direkt att "så kan man ju inte göra" . För hans föräldrar tycker om att vara speciella,unika alltså inte som alla andra. Det hänger väl ihop med det där om att inte anpassa sig till folk för att hålla sig på god kant och att testa gränser.

De visar när de blir oroliga men som min man säger ofta " Farsan gillar allt jag gör, han tycker det är bra".

Så.Avundsjuk.Jag.Blir.

Du är fantastisk, DU ÄGER!! Jag tycker att du har helt rätt, man ska stå upp mer för vad man tycker och ha åsikter om allt man möjligen kan ha åsikt om, har man ingen åsikt kan man ju skriva om det och kanske varför man inte har det.. Jag skriver så mycket jag bara kan om olika saker jag läser överallt och skriver vad jag tycker om olika saker, förr tänkte jag bara och lät ingen veta vad jag tyckte, nu skriver jag i min blogg så fort det bara går för att inte tappa mina tankar och det känns så otroligt skönt och så otroligt bra! Det är människor som du som inspirerar mig att fortsätta vara mig själv och fortsätta uttrycka mig.

Nu blir det spam här, förlåt.

Men jag undrade en sak, för du har sagt att din pappa aldrig gillat något med dig.

Och med tanke på ditt bekräftelsebehov så antar jag att det bottnar där någonstans.Att du inte fått beröm eller bekräftelse, eller har du bara fått beröm, ingen bekräftelse? båda? ingen?

Giv mig klarhet!

Har läst genom lite kommentarer, och det där med bekräftelsen om att man är duktig och sportar etc. Mina föräldrar sa bara att jag var duktig då jag vann (i friidrott), men blev totalbesvikna om jag förlorade (som "tur va" vann jag nästan alltid) men på de större tävlingarna var jag ganska chanslös.

och lika på klubben, de sa aldrig någonting till mig. om ja skulle rätta till något, om jag skulle göra si eller så. ja, de gav alla tips förutom till mig.

sen, har min mor alltid klagat på mig, oavsett vad jag gör så klagar hon. Ja fick 22 mvg i gymnasiet och fick 1 ig (som jag sedan studerade upp i komvux) och hon la bara energi på det där IG.et. Jag var nöjd över mina egna prestationer, att jag hade lärt mig, att jag hade lyckats. och nu med friidrotten, kör jag för min egen skull, för jag vill bli bra. nu vill jag inte längre ha bekräftelse över hur duktig jag är. mer, att jag får hjälp att utveckla mig själv.

LILLRÄVEN jag har fått enormt mycket beröm men även en del kritik. Av båda mina föräldrar. Jag har aldrig riktig bekräftats som den jag är utan alltid värderats utifrån mina prestationer.

jag är egentligen en sån som är full av åsikter. Åsikter jag står för och gärna diskuterar och som jag inte har några problem att ändra mig över om någon ger mig en ny infallsvinkl. Jag ser en ändrar åsikt som en nyvunnen kunskap.

Men….

jag känner att jag håller mina åsikter mer och mer för mig själv.

jag älskar att prata med öppna människor som absolut inte behöver hålla med för fem öra, men de ska åtminstonde HÖRA det jag säger och inte snöa in på en detalj.

Ska jag berätta vad jag tycker om något så måste de även lyssna till VARFÖR jag tycker som jag gör.

Jag tycker att det verkar vara en brist hos människor idag tyvärr.

Om de har en massa emot dina åsikter… Varför läser de din blogg då? Gå då för fan och läs någonting som du gillar istället, det är väl inte så att du tvingar dem till att läsa här? :tired:

Jag tycker att avsaknaden av en åsikt eller ett ställningstagande också på sitt sätt är en åsikt eller ett ställningstagande.

Jag är försiktig som fan med att uttrycka mig om jag inte är säker och då kan man ligga i underläge när personer som lätt häver ur sig åsikter som att de vore huggna i sten men jag tycker att man vinner på det i längden. Alla vet att när jag har en åsikt eller ett ställningstagande så har jag tänkt igenom det (självklart inte till hundra procent men ni fattar poängen som jag försöker att göra).

Jag tycker att avsaknaden av en åsikt eller ett ställningstagande också på sitt sätt är en åsikt eller ett ställningstagande.

Jag är försiktig som fan med att uttrycka mig om jag inte är säker och då kan man ligga i underläge när personer som lätt häver ur sig åsikter som att de vore huggna i sten men jag tycker att man vinner på det i längden. Alla vet att när jag har en åsikt eller ett ställningstagande så har jag tänkt igenom det (självklart inte till hundra procent men ni fattar poängen som jag försöker att göra).

Jag håller fullständigt med. Faktum är att jag håller med så mycket att jag i några veckor har hållit på att starta upp en modeblogg som tar upp allting de andra inte gör: pälsindustrin, överkonsumtion och genustänkande i reklam bland annat. Jag tycker det är sorgligt att de här stora bloggarna inte analyserar vad som händer bakom ridån och bara låtsas som att livet är en dans på rosor.

När jag väl känner mig säker på vad det är jag tycker är jag inte rädd för att stå för det. Men oftast tycker jag det är så svårt att just tycka. Oftast förstår man åsikterna från båda hållen och man fastnar i ett "å ena sidan, å andra sidan…"

Det känns lite trist faktiskt, att sällan känna sig 100% säker på vad det egentligen är man tycker.

Alltså, jag måste ju bara säga att är det inte vi kvinnor som trycker ner oss själva genom att säga att vi inte står upp för oss själva och inte vågar tycka och säga vad vi tycker? Vad vet egentligen du om hur mycket kvinnor säger och tycker? Och vad gör det ibland om man inte vill säga vad man tycker för att man inte vill ta den striden? Måste du alltid slänga ur dig exakt vad du tycker? Personligen tycker jag att det ibland är skönare att sitta inne för att inte skapa en hetsig disskution. Den behöver inte alltid bli hetsig såklart men man behöver väl inte ta varenda strid?

Jag säger ofta till när jag tycker något är fel men jag säger inte alltid till om jag inte håller med om något. Men det betyder väl inte att jag är svag eller dålig på att säga vad jag tycker?

När du säger att vi kvinnor behöver våga säga vad vi tycker så blir jag nästan lite nedtryckt, du kan väl inte komma och säga vad jag eller andra kvinnor gör? Och jag är 100% säker på att det finns massor med män som inte vågar säga vad dom tycker. Jag känner ungefär 10 stycken. Jag tycker verkligen du har helt felt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *