Kategorier
feminism & genus

Våld = Kärlek?

Det här med att kärlek börjar med bråk. Vad är det för trams egentligen? Det är en sådan dum men vanlig ursäkt som vi vuxna använder för att bortförklara dåligt beteende hos barn. Tyvärr så innebär det rättfärdigandet att vi accepterar och rationaliserar våldet. Vi utgår från att barn inte vet hur man närmar sig varandra och det ÄR skitsnack. För det vet de. Ett annat problem är att det främst ÄR pojkar som beter sig våldsamt mot flickor och inte lika ofta tvärtom. Det beror dels på just synen att pojkarna inte vet hur de ska närma sig flickorna men också för att vi redan från födseln tränar flickor mer i just kommunikation.


bild: ”ge ditt barn 100 möjligheter istället för två”
Läs gärna mitt inlägg Boys will be boys. ]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

32 svar på ”Våld = Kärlek?”

Ja nog minns man hur jobbigt det var att få höra det som liten. "Han är nog bara kär i dig". Nej det är han inte! Och säg åt honom att ge fan i att röra mig! Det var inte mina föräldrar som sa såna där saker, utan mest förskollärarna. Det fortsätter nu när jag är vuxen, fast från mina föräldrars sida. Inte på samma sätt, men så fort jag nämner en killkompis till mina föräldrar så pratar dem som att jag är kär i dem. Flera av dessa killar ser jag upp till och tycker är helt fantastiska, så bara för att jag pratar beundransvärt om dem så är jag tydligen "kär". Även fast mina föräldrar inte säger dem orden rätt ut, så antyder dem det. Och ändå så har min lillasyster killkompisar som dem bara ser som hennes VÄNNER. Men det beror på att hon har pojkvän! Suck.

Jag har ändå haft tur med min uppväxt. Mina föräldrar har varit grymt duktiga på att uppfostra mig och syrran på ett neutralt och fördomsfritt sätt. Det här är nog det enda jag kommer på att dem har brustit i… och ingen är ju perfekt. Jag är gammal nog att kunna veta vad jag känner för dessa killar.

Det beror OCKSÅ på hormoner. En kort stubin handlar inte enbart om uppfostran eller gener, det handlar även om hur vi mår rent fysisk. Jag har själv erfarenhet av att få mediciner som påverkar hormonnivåerna och det var en enorm skillnad även på humöret (läs: stubinen). Många kvinnor kan ju skriva under på det när man ser till PMS också.

Sen tror jag faktisk att det ÄR skillnad på kvinnor och män och personligen tycker jag det är tur.

Jisses vad jag hatade att höra det som barn! Och visst, jag brukar skämta med mina vänner om de är sura på någon kille att kärlek börjar alltid med bråk. Men det är inte seriöst sagt.

För när jag var liten så lämnade man en liten lapp eller var extra söt mot dem man var kär i, inte fasen sparkade man ner dem lite kärleksfullt i gruset och kläckte ur sig något i stil med " Nu kommer du aldrig glömma hur mycket jag tycker om dig för du fick ett fett ärr på ditt knä"

Det här inlägget väcker ju en del tankar.. Jag växte då upp med det där "tänket". Vansinnigt! Men jag tror ändå att våran generation tänker efter en extra gång på hur vi uppfostrar våra barn.

I stort sett ingen av de jag känner, eller som går i lillans klass har den inställningen/uppfostran. Utan istället pratas det mycket om att vi lär ALLA barn att kommunicera och istället visa att de tycker om någon med ord och kramar. Helt enkelt att vara snälla. Och med det menas givetvis inte att barnen lär sig vara elaka om de tycker mindre bra om någon.

Så jag hoppas att det vänder med nästa generation i och med att vi har påbörjat svängen.

Ha en bra kväll!

Myten om att kärlek börjar med bråk finns över allt om man verkligen öppnar ögonen, dagis, böcker, filmer osv. Det är inte konstigt att relationen mellan människor är så snevriden.

Klockren bild till inlägget!

Vi var bara 4 tjejer i min klass när vi börja skolan, och sedan 10 killar. Jag fick höra det där att dom var kära i mig hela tiden, men det var en fet jävla lögn, det hade jag förfärligt klart för mig redan då. Det värsta var att jag fick höra det från båda mamma och lärarna, så jag vart väldigt förvirrad.

Några år senare då jag lärt mig leva med de små svinen så tänkte en förstaklassare att det skulle vara skitkul att kasta sten på mig, vilket han gjorde.

Nån vecka senare då jag skulle tvingas arbeta tillsammans med honom för något skolprojekt mot mobbning, så stenvägrade jag och berättade hela skiten för den enda lärarn jag hade förtroende för.

Jag tror inte jag någonsin varit så besviken; "Men, han är ju så liten..så…eh…öh…han kan väl inte…"

Bättre blev det på högstadiet med lärarna, saknar dom faktiskt, och nu på gymnasiet så är jag inte ens rädd för att gå nånstans själv, men jag kan inte prata med killar, alla killar i min åldersgrupp jag nånsin mött har varit svin mot mig, så jag vågar inte prata med nån kille alls. Fucking perfect när det kommer till grupparbete och jag inte kan kommunicera med de första trevliga killarna jag nånsin mött.

Jag tror jag stannar där innan det blir en uppsats, om det inte redan är det.:-|

Så sant och så viktigt.

Sånt här kan göra mig så grymt upprörd. Det ÄR rätt uppenbart vad som skapar olika mönster och könsroller, redan från födseln. Och ändå hävdar folk fortfarande att män och kvinnor helt enkelt är olika av naturen. Vet inte varför det provocerar mig så mycket men jag kan bli tokig när jag hör saker som "Män är mer våldsamma", "kvinnor har mer empati". Ja det kan väl stämma, men det finns inga som helst bevis på att det liksom ligger i generna eller xy-kromosomerna eller vad man nu vill hävda. Kärlek börjar med bråk-påståendet är ett mycket bra exempel på detta.

På vilket sätt tränas flickorna mer i kommunikation?

Jag har en son och har pratat med min sambo om just det här och att vi inte vill att han ska vara "sån", den där bråkiga och stökiga pojken i klassen.

Även jag hatade att få höra det där när jag var liten och någon retades med mig för jag visste mycket väl att han inte var kär i mig utan var bara jävlig, fasiken vad glad jag är att mina föräldrar inte tyckte samma sak.

Jo, men och när flickans man slår henne när hon är 30 år så är det ju för att han älskar henne, det vet vi ju allihopa!!!!!

/M

Men vad fan. Ursäkta men det verkar vara jäkla nedklankande på killar i alla inlägg. Vi föräldrar som bara har killar är ju inte direkt dummare än de som har tjejer.

Klart som fasen att jag inte uppfostrar mina grabbar med att de ska slåss, eller att jag struntar i att lära dem hur man kommunicerar. Det är väl för fasen lika viktigt vare sig de är killar eller tjejer… jag vill uppfostra mina barn att bli trevliga kompisar, självständiga och humana!

Känns som om det hela tiden är "grabbar är bråkiga" – varför skulle man uppfostra dem mindre kärleksfullt än en tjej.

Har ingen tjej men har svårt att tro att jag skulle uppfostra henne med mer kärlek och mer kommunikation än våra grabbar! BARN…inte killar eller tjejer…eller hur var det nu??

Dumma jävla våp som saknar en hjärnhalva eller två och envisas med att posta reklam eller spam eller annan skit kommer att bli blockerade för all framtid

detta har egentligen inget med detta inlägg att göra men jag ville verkligen säga en sak, detta är första gången jag är inne på din blogg, har börjat lägga märke till dina kommentarer hos BK och blev impad av dig, du är jävligt grym ska jag säga!

Jag hoppas du fortsätter köra din grej och aldrig ändra på dig, det borde finnas flera tjejer som du

kram:-)

Fick själv höra det som liten om jag grät för att en pojk varit elak. "Han är kär i dig". En gång var en tjej elak mot mig och fick mig att gråta… Då var det ingen som sa nåt om kärlek :-S

Instämmer till hundra procent! Jag blev så frustrerad när jag var liten. Liksom, man kommer till fröken och gråter för att någon dum kille knuffat in en i buskarna så att man rivit upp armarna på alla taggar – och så bara ler kärringjäveln och säger att MEN HAN ÄR JU KÄÄÄR I DIG, FATTAR DU VÄL… Såna borde inte få bli lärare!!

anonym det handlar inte om att klanka ner på pojkar, utan på att uppmärksamma att det är något förjävligt galet med våra könsroller.

Problemet är ju just att man bemöter pojkar och flickor olika. Du, jag, alla är vi skyldiga till detta mer eller mindre (speciellt de av oss som inte har rannsakat sina egna förväntningar och fördomar)

Som mamma till pojkar borde du vara extra engagerad i just det här ämnet.

Boktips: ge ditt barn hundra möjligheter istället för två.

Jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på mina gamla fröknar (klass 4-6).. Killarna taffsade ofta på rasterna, och gjorde "balla balla" som de kallade lek (tog en på röven). Hur många ggr man än sa till fröken om att pojkarna taffsade och visade hur illa berörd man var så spelade det ingen roll "de skojar ju bara, det är pojkarnas sätt att visa att de tycker om dig"… Samma visa om de knuffades eller slog en. Sjukt..

ja! minns i mellanstadiet jag blev retad och slagen av en kille i min klass. när jag gick till lärarna fick ja höra "men han är väl käääääär i dej! OK???? så det skulle rättfärdiga att slåss och vara elak????

Så den ursäkten används verkligen av vuxna? Har flera såna minnen från min lågstadietid, men kan inte komma på något tillfälle jag någonsin hörde det från en vuxen. Även om det verkade vara ett välkänt faktum bland barnen, mest ett sätt att retas dock.

Skulle det hända att en kille och en tjej blev ovänner så gick de oftast åt varsitt håll och slängde elaka ord efter varandra, (man får ju inte slå tjejer, icke sa nicke) samtidigt som alla "kamrater" på skolgården inom hörhåll glatt stod och skrek "kärlek börjar med bråk och slutar med barnvagn!" i kör.

Då blev ju hela situationen pinsam också, så stämningen blev än mer bitter och det skreks ännu mer mellan ovännerna. Men var någon lärare i närheten blev det ändå sällan något ingripande. Han/hon var väl kanske för upptagen med tankar som "åh, tänk att få vara ung och kär igen." Eller liknande, vad vet jag.

Så hur ska ett osäkert barn tänka då? Alla är kanske inte på det klara med hur man beter sig när man tycker om någon. Får man då en sån uridiotisk kommentar från en vuxen man ser upp till, hur oskyldigt det än må vara, kan ju vad som helst hända.

"Hmm, hon sa dumma saker till mig, hon måste tycka om mig. Jag tycker om henne med, jag ger henne en rak höger och slänger en tegelsten i pannan på henne när hon ligger i gruset, så hon verkligen förstår hur mycket jag gillar henne. Då måste vi ju vara ett par sen, helt klart."

Bara för att ta ett extremexempel, men under fel omständigheter skulle man ju kunna bli rubbad för mindre. Så vad jag ville få sagt i den här onödigt långa kommentaren är väl; Lär verkligen VUXNA ut den "sanningen" till barn?:bigeyes:

Det är just det jag är!! Jag pratar mycket med mina barn om detta. Erbjuder alla slags leksaker, böcker och kläder. Min son ärgen av få killar som t ex går på dans i vår stad. Medan andra killar tycker det är "töntigt" eller "tjejigt" så fattar han ingenting. Dans är roligt! Han bryr sig inte om killar o tjejer. Han är den enda killen på dagis som leker precis lika mkt med tjejer som med killar således både "tjej" och "kill" lekar.

Det är just därför jag blir så ledsen när jag läser sånt här. Varför skulle inte det vara självklart att man pratar o kommunicerar lika mycket med tjejer o killar??!

Slåss??? Ingen ska väl slåss???

*ja, man kan undra varför det inte är lika självklart. Men tyvärr ser det ut så. flickor får träna mer på kommunikation och känslorän pojkar.

Jäkligt trist. Jag tar förgivet att man uppfostrar BARN och att barnen ska bli bra medborgare som tar hand om sig själv och andra.

Min värsta mardröm är att mina barn ska bli "bråkiga" och "stökiga". Hade inte spelat någon roll om det var tjejer jag hade. Hade inte velat att de skulle bli bråkiga och stökiga heller…

…sedan har ju pojkar en sjuhelsikes massa våldsamma förebilder att förhålla sig till också. Så gott som varenda polis, tjuv, monstergubbe, mördarhaj, superhjälte, pirat, vasstandad tiger, vampyr, trollkarl och T-rex är ju av hankön. Som de. Och ingen pratar ens om det…

Det är en väldig massa våldsamhet att bygga in i sin lilla kropp så det är väl inte så konstigt att det blir fel i kommunikationen. För signalerna om hur man ska vara är ju minst sagt tvetydiga när alla säger "man ska inte slåss" och våldsamheten ändå är så påtaglig. Hur man än försöker skydda sina ungar från den.

…så mer prat om olika mansbilder för pojkarna. Så att de själva kan välja hur de vill vara. Och mer "könsmodifiering" av han/hon i barnböcker och annat – för killarnas skull!

Se filmen "he's just not that into you" eller på svenska "dumpa honom!"

Romantisk komedi, och jag älskar den! Den tar upp just det här du pratar om, lögnen vi alla fått höra om och om igen, att killar som retas egentligen är kära…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *