Kategorier
feminism & genus

Varför ska vi pracka på ungarna ett språk där mannen alltid är norm?

Som ni vet vid det här laget så pratar vi aldrig om pojkar och flickor härhemma. Jag vill inte göra kön till nåt viktigt lika lite som jag vill göra ras eller ursprung till det. Så det är inget vi kategoriserar människor efter. Men män, kvinnor, tanter och gubbar då? (har jag fått undringar om) Jo samma sak där; vi benämner inte vuxna efter kön heller.  Men där var det en utmaning att komma på ett bra ord att ersätta. Jag vill ju inte lära ungarna att okända män (eller kvinnor) är ”kompisar”. (Om ni ursäktar min irrationella hönsighet) Människa? Nej det låter för konstigt. Folk? Nej. (fast Ninja använder det ordet av nån anledning; ”Jag tycker inte om det där folket” sa hon om grannen häromdagen.) Person då?  ”Ninja kan du flytta på dig så personen bakom kommer fram?!” Funkar skitbra! (tänk om vi kunde byta ut alla ”-man” till person också! Brandperson istället för brandman osv. Fast det kanske man kan?) Och vi stannar ju inte där heller. Leksaksgubbar då? Varför kallar man dem alltid för gubbar? Eller om ungen ritar en ”gubbe”? Vi har slutat säga gubbe och säger ”figur” istället. Det finns så mycket man kan tänka på i språket, små detaljer i vilka ord man använder som faktiskt gör skillnad. Istället för att pracka på ungarna ett språk där mannen alltid är norm.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

46 svar på ”Varför ska vi pracka på ungarna ett språk där mannen alltid är norm?”

Sonen är 2 år och jag har länge funderat vad man ska kalla alla människor..

Jag säger nog allt möjligt, pojke, flicka, barn, kompis, gubbe, tjej.. Lite förvirrande kanske..men jag vet inte. Allt låter så konstigt.

Helst när personen i fråga hör, tex man står i kassan på Ica och säger till ungen, ge påsen till personen där..

Vår stora dotter (fem år i juni), har själv valt att använda ordet "människa" i de allra flesta fall. Det funkar bra tycker jag. Är det någon hon inte gillar säger hon "den där"… och det har inte maken och jag lärt henne, vi använder inte sådana uttryck som "den där" när det gäller folk vi ogillar.

Du tänker rätt, som alltid, tycker jag, men i meningen "Det finns så mycket man kan tänka på i språket, små detaljer i vilka ord man använder som faktiskt gör skillnad." har det ändå smugit sig in två små ord..

"man"

Jag har alltid varit stolt över att jag uppfostrat mina (numera vuxna) barn jämställt men det var jämställt i form av jobb/sysslor osv. Vi har tex aldrig haft uppdelning att vissa jobb är kvinnliga och vissa manliga. Samma regler och gränser för söner som döttrar. Funderar på att skaffa en sladdis men oj vad jag får jobba då. Måste nog börja träna på ett nytt språk innan jag plockar ut spiralen 😛

Jag har alltid varit stolt över att jag uppfostrat mina (numera vuxna) barn jämställt men det var jämställt i form av jobb/sysslor osv. Vi har tex aldrig haft uppdelning att vissa jobb är kvinnliga och vissa manliga. Samma regler och gränser för söner som döttrar. Funderar på att skaffa en sladdis men oj vad jag får jobba då. Måste nog börja träna på ett nytt språk innan jag plockar ut spiralen 😛

Men gör det egentligen någon skillnad att säga "kan du flytta på dig så personen bakom kommer fram?!" i stället för "kan du flytta på dig så han/hon bakom kommer fram?!"? Jag ifrågasätter inte utan jag undrar bara.

Det där att ta bort "-man" är väl en intressant tanke, men jag tror att det kan bli svårt att genomföra i praktiken för många, eftersom väääldigt många har en tendens (som jag retar mig MYCKET PÅ) att inte ens kunna referera till sig själva som JAG utan det heter ju hela tiden "tänk om man skulle gå en sväng med hunden", "Man borde kanske städa lite" och "Tänk om man vore lite mer bestämd" etc. Hallå, liksom.. kan man inte ens säga att JAG borde kanske städa lite, eller JAG ska gå en sväng med hunden eller tänk vad bra om JAG kunde vara lite mer bestämd.. då tror jag att det är en bit kvar till att döpa om alla andra också. Men det kanske är skeptikern i mig 😀

Jag försöker i alla fall att neutralisera för mina barn i viss mån, men inte kanske så mycket som många andra. Å andra sidan mer än många andra igen..

Ja, jag har inte samma problem med mitt språk, där i svenska det alltid står "man" i mitt språk är det "människa" ,härligt 🙂

Det är så jääävla svårt bara, när man är själv en produkt av det stereotypa jävla samhället. Men vi försöker också använda "person" eller "figur" istället för kvinna/man/gubbe osv. Det kanske koms ihåg i hälften av fallen.

Ordet bibliotekarie då?

Ordet har en kvinnlig "känsla", eller hur? Vad kan vi säga istället? Alla män som jobbar på bibliotek, de blir bara fler och fler. Förut var det enbart kvinnor som jobbade där, nu är det snarare 50/50. Dags att komma på ett könsneutralt ord!

Många kramar och tack för en suverän blogg, du inspirerar mig varje dag!

Ordet bibliotekarie då?

Ordet har en kvinnlig "känsla", eller hur? Vad kan vi säga istället? Alla män som jobbar på bibliotek, de blir bara fler och fler. Förut var det enbart kvinnor som jobbade där, nu är det snarare 50/50. Dags att komma på ett könsneutralt ord!

Många kramar och tack för en suverän blogg, du inspirerar mig varje dag!

Väldigt bra inlägg! Gilla gilla gilla 🙂

Jag försöker själv tänka på vad jag säger i både skolan och hemma, men det är ganska svårt att prata på detta sätt när ingen annan gör det tillbaka, det är som att prata ett eget språk. Men jag försöker faktiskt ge förslag till om i min närhet och vissa uppskattar det och säger att dom aldrig har tänkt så förut och många blir även skitsura och tycker att jag är jättetöntig!

Men nu fick jag lite extra inspiration och nya ord att använda mig av, tack så mycket!

Jag tycker att det är helt rätt tänk, och jag försöker också tänka på det men om jag ska vara helt ärlig så måste jag bli mycket bättre…

Men något jag funderar lite på, ni säger inte pojke-flicka, vad säger ni om storasyster, lillasyster, lillebror och allt sånt? Säger ni bara att Ninja är storasyskon till sitt småsyskon?

Fast det är ju rätt spännande att människan (som i arten) benämns "hon", tycker jag. Appropå "klockan" och "båten", menar jag 🙂

Har också haft ambitionen att inte könsindela språkligt så himla mkt, figurer är ett bra ord tycker jag, det känns inte så konstigt. Jag kan dock inte för mitt liv få bort ovanan med "men lilla gubben/gumman…hur gick det?" när ungarna slår sig…så nu har min stora börjat säga, "oj, mamma, lilla gubben…", när jag skadar mig…

re Emilia; ja, alla människor definierar sig ju inte som en hon eller han. Därför blir den benämningen mer exkluderande, medan "person" blir mer inkluderande.

Jag försöker tänka på att prata så inkluderande som möjligt, så att så många människor som möjligt ska få plats i min värld. Dock att det inte är enkelt! Men viktigt, skitviktigt.

Och ja det är sjukt fascinerande, intressant och jobbigt hur mycket språket cementerar både vår människosyn och samhällssyn. Jag läste boken Språk och Kön av Karin Milles m.fl för ett tag sen och fick en kris, ville helst bara vara tyst.

Tack för tipsen! :thumbup:

Något jag stör mig lite på är att när stormar började namnges ( år 1953, google är min vän 😉 ) så användes bara kvinnonamn 😮 Detta fram till 1979, då satte kvinnorörelsen p för det. Wtf liksom..

Öö. Fast givetvis säger man inte HON till en båt för att det är objekt. HON använder man (jaja) när man pratar om sånt som man ÄLSKAR, eller har starkare känslor för. Jag säger inte HON till en båt. Det är bara kaptenen som säger HON till en båt, annars säger väl varje vettig människa DEN till en båt. Precis som att man säger HON när man refererar till människan på det sättet (ja, det gör man) eller när en person som älskar havet snackar om havet – då säger man hon.

Ingen har väl hört "människan – han är en vidrig varelse", utan "människan – hon är en vidrig varelse". (vidrig varelse la jag till själv). Så. Har inget med objekt att göra. Har med starka känslor att göra. Sen är väl också det något fuckat, men iaf.

Och man säger inte HON till klockan i sig, utan refererar till tiden. Det är tiden som är HON, inte objektet klockan.

Jag hoppas dina hot mot spammare, skitbloggare och rövhattar inte inkluderar alla som inte håller med dig?

Jag håller med om att det är fel att mannen är normen och kvinnan undantaget, både i språk, medicinutprovning, sport och namn (t.ex: Per/Pernille – fins inte många tvärtom; det skulle vara Maria/Marius då).

Men jag tycker inte det är fel att kategorisera. Män och kvinnor är ju inte lika! Jag tycker feminismen bör jobba för att män och kvinnor skall ha lika värde – inte att de skall bli lika. Lika värde och lika möjligheter vill jag kämpa för, men inte för att sudda ut könsskillnaderna. Jag tycker om att vara dotter, syster, fru, kvinna och mor, och skulle inte alls vilja vara man. Inte skulle jag sätta pris på att bli neutraliserad till en 'person', istället för en kvinna, heller! Jag skäms väl inte över att vara kvinna! Jag vill inte att mina barn ska bli könsförvirrade, och tror det är bra att kalla en spade för en spade. Däremot tycker jag det är viktigt att bemöta missförstånd och generaliseringar, som att "alla tjejer är duktigare i språk, eller killar är starkare osv".

Kan förövrigt sluta mig till rekommendation av Egalias döttrar av Brantenberg, mycket bra roman, som får en att verkligen upptäcka hur mycket språket är inställt på mannen.

BARBARELLA män och kvinnor är inte lika nej, men kvinnor är inte alltid lika hller och män är inte alltid lika andra män. osv. Det är mer skillnader INOM könen än mellan dem. Det handlar inte om att alla ska vara lika eller att man ska skämmas.

Det är skillnader mellan kön, mellan raser, mellan kulturer – men varför måste man tala om dem? Och vad är könsförvirring egentligen? Vad innebär det? Jag har hört folk tala om det men aldrig förstått vad det i praktiken skulle innebära. Du kanske kan förklara?

Jag talar inte heller med mina barn om deras hudfärg eller etnicitet (även om jag t.o.m tycker att det är MER relevant med tanke på ev. kulturarv)

Men kön? Det definerar inte mig som person och jag vill att mina barn ska hitta sin identitet utanför könsmallen. För när man talar om skillnader så gör man skillnad. Och när man påtalar för ungarna att de tillhör en av två grupper så lär man dem att segregera eftsrom att barn gärna grupperar sig efter kön. Tyvärr.

Jag håller med; språket är superviktigt. Det får oss att se världen och tolka saker på ett visst sätt. Genom att förändra det så kan folks tankesätt förändras och så småningom förhoppningsvis även samhället.

Vill bara flika in att ord som nämns som "hon" (ex. sol, klocka, människa) gör det för att när svenska språket hade ett tre-genussystem för substantiv så hörde dessa ord till gruppen feminina (de andra var maskulina eller neutrala, så småningom gick feminina och maskulina genusgruppen samman och bildade utrum). De feminina orden benämndes med "hon" som pronomen.

Nu vet jag inte exakt hur gammal t ex Ninja är och inte heller hennes intelligens. Jag håller med dig i denna fråga, absolut! Kön och ursprung är aldrig väsentligt. Men! Kan du inte liksom bara förklara för Ninja att detta inte är viktigt? Att det inte spelar någon roll. Eller tror du helt enkelt att det är bäst om hon inte vet vad t ex kön är? (hoppas du fattade!)

ninja är tre bast.

Nej, jag tror inte man bara kan förklara att det inte spelar roll när hela samhället gör skillnad. Jag tror att man sänder dubbla budskap när man först påpekar skillnaderna för att sen påstå att de är oviktiga. Varför påpeka det alls då?

Ja, jag tror det är bättre att inte tala om det alls. 🙂

Oavsett vad man tycker om kön osv, så försöker jag att möta människor som individer ist för att ge dem gruppidentiteter som "gubbe" och "tant". Skulle helt klart föredra att kallas person före tant. Det ger mig en känsla av att jag faktiskt är en individ och inte bara en tant bland alla andra tanter. Jag försöker också att aktivt undvika att säga "man borde…" och använda jag i större grad. Men vad säger ni om sjuksköterska? Det är ju yrkestiteln på både män och kvinnor.

Oh shit! Det där med leksaksgubbe och rita gubbar har jag aldrig ens tänkt på att det är benämnt med kön. För mig har det alltid bara varit ett ord. Fick mig en liten funderare nu….

Jag tänker också på vilket språk jag använder.

Jag brukar notera att de i min omgivning alltid säger han om det mesta samt säger gubbe så fort ett barn ritar en människa.

Jag brukar säga barn om barn och vuxna om vuxna. Sen säger jag nog också person. Men ungen min brukar säga människa. Det låter lite gulligt när hon säger titta den där människan. =)

Ska ni säga sjukperson eller underperson då till sjuksköterska och undersköterska? Det är ju yrkestitlar och inget man ändrar på tycker jag då det finns både män och kvinnor som är ssk/usk. Likadant finns det kvinnor som är brandman, och dom säger ju själva att dom är brandmän.

Jag har börjat lite smått med det där och då jag skriver försöker jag skriva person istället, t.ex. vetenskapsperson istället för vetenskapsman. Dock så kan jag inte ändra på hur jag måste skriva uppsats för mina universitetsstudier. Tror inte de anser att det är korrekt då :-S

Ville bara påpeka att det är fritt fram för den som vill att byta ut "man" till "en", som man gör i engelskan och säkert i en del svenska dialekter.

En borde väl gå ut med hunden nu…

Vi säger oxå Person. Brandperson. Snöperson. Legopersonerna är tjejer allihopa enligt min äldsta dotter. När hon får bestämma själv är det mesta tjejer, men det är kanske inte så konstigt när man utgår ifrån sig själv..?

Vi har oxå gjort mycket så med BÖCKER att vi gör djuren/barnen könslösa medan vi läser. Istället för att läsa ut HAN och HON läser vi helt enkelt huvudfigurens namn om det är könsneutralt (vilket det ofta är om det är djurkaraktärer i böckerna). I vissa böcker har vi helt enkelt hittat på nya namn på karaktärerna då det tex förekommit mest bara killar i boken, utan att säga nått om det. Barnen kan ju inte läsa. Ännu. Sen när de väl kan det kan man ju förklara varför man gjort som man gjort!// jenny p

Alltså jag tycker genusdebatten är intressant även om jag inte köper hela alltet. Å det känns som om det ibland blir lite överanalyserat..eller hur jag nu ska förklara det med ett bättre ord såhär mitt i natten. Jag både imponeras, förfasas och beundrar och håller med i mångt och mkt.

Figur tycker jag är ett bra ord att ersätta snögubbar å tecknade saker med, det kan jag köpa.

men en brandperson? Låter ju mer som en person som brinner.

Bättre då att säga brandpersonal isf. Eller räddningstjänstpersonal, för de gör ju mer än släcker bränder, om vi nu ska vara petiga.

Vad gäller dem som jobbar på sjuhus borde ju Sjukvårdspersonal räcka för de mindre barnen. Undersköterska är väl egentligen inte heller något bra ord. Å då menar jag första delen av ordet.

Att byta ut namn som inte är könsneutrala i böcker har jag lite svårt att köpa också..om barnen ändå inte vet något om könen så bör de ju inte heller lägga någon vikt vid namnen? Sen har jag en annan aspekt på detta också då det gäller barnets kommande läsinlärning..men kan svara på det om någon undrar.

Hur gör ni om ni råkar säga fel? Blir det ångest och dåligt samvete i massor då? Hur förklarar ni det för barnen isf?

Gör/säger ni aldrig fel blir jag riktigt imponerad och isf så tyder det ju på att det inte spelar riktigt så stor roll vad som sägs när vi är små..eftersom de flesta ändå bör ha växt upp med lite mer könsbestämda uttryck och ändå blivit vettiga människor. Eller har era föräldar också varit lika duktiga?

Självklart är språket viktigt, men som någon skrev att den läst något och sen fick en kris och sen bara ville vara tyst,(förhoppningsvis ingen långvarig och svår, men iaf) då har det liksom gått för långt. SÅ mkt fler saker än vad som sägs har betydelse!

Hur gör ni när barnen hör vad andra säger? Talar ni om för dem då att de andra gör/har fel eller låter ni det bara vara?

Att någon blir könsförvirrad tror jag dock inte!

Tror era barn blir medvetna och bra människor med bättre koll än många andra.

Men det är mina med, trots att jag inte varit så korrekt alla gånger.

Nu ska jag sluta mitt tyckande och frågande, men har en fråga till bara..är det ok att säga mamma och pappa för era barn eller är det namnen som gäller?

I en examinationsuppgift som gick ut på att göra en fallbeskrivning valde jag att skriva könsneutralt. Det var jättesvårt! Jag försöker till vardags tänka på hur jag uttrycker mig, som att inte säga: Det kanske MAN borde göra, utan ändrar det det det skulle jag eller en, eller någon….

Eugalias döttrar är en rätt bra bok när det gäller att vända på våra så invanda begrepp. Du har nog nämnt den någon gång har jag för mig 🙂

Här hemma säger vi barn om barn och person om vuxna. På dotterns dagis kallar de alla barnen för kompisar. De traditionella brandmännen blir "brandsläckare" och leksaksgubbarna blir "leksaksfigurer". Funkar bra!

Ja herregud! Jag växte upp med hon/han och titta nu vilken hemsk människa jag har blivit! Det är solklart att jag motarbetar jämställdhet på alla sätt och vis, det är viktigt att vi inte gör skillnad på könen i språket, hur ska kvinnor annars få samma möjligheter att påverka sina liv som männen? Har försökt med att piska mig själv varje gång jag råkar säga ett "han" men det hjälper inte! 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *