Kategorier
feminism & genus

Vem ger dig rätten att recensera mina barn?

Så här vill Ninjan se ut idag. Som Pippi. Hon har sovit med tofsarna. Eller ja, vi gjorde om dem i morse.

Men så här vill hon se ut idag och om någon säger till henne att hon är FIIIIIIIN så vet jag inte vad jag gör. Det händer mer ofta nuförtiden, att folk (Läs: föräldrar på förskolan) kommenterar hennes kläder och ger helt oprovocerade komplimanger. Till mitt barn. Mitt ovetandes barn som ännu inte har blivit totalsabbad av utseendefixering (som deras ungar har tyvärr) och som hittills inte haft sådana där fixeringar då hon vägrar ha nåt annat än typ rosa eller klänning. (som fler ungar på förskolan).

Och jag blir så jävla förbannad. Och förvånad över att ingen verkar reflektera över det här. Att ingen verkar tycka det är konstigt att uppmuntra barnen att bry sig om hur de ska se ut. Att ingen verkar koppla ihop sina gråtande barn som bara vill ha rosa och tycker de är fula med hur de har uppfostrat dem.

Hur fan ska jag göra? Jag ser liksom ingen annan utväg än att, med risk för att de kommer känna sig väldigt kritiserade, börja säga ifrån när komplimangerna kommer.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

88 svar på ”Vem ger dig rätten att recensera mina barn?”

Hur gärna man än vill kan man ju inte skydd sina barn mot världen som den är. Man får lita på att de klarar av det. Och om du säger ifrån, vilka signaler sänder det till Ninja? Att du inte tycker att hon är fin?

Ofta räcker det nog att lägga till ett "…och du ska bara se vad STARK hon är, precis som Pippi".

Jag tror inte att hon skulle uppfatta det så, utan snarare att hon skulle förstå att det är oviktigt. Jag skulle ju inte säga "nej det är hon inte!" utan snarare "jag vill helst inte att Ninja får så mycket komplimanger för sitt yttre, jag vill inte att hon ska fundera på hur hon ser ut."

Jag har funderat just på detta den senaste tiden. Dotterns hår har vuxit till sig och jag vägrar ge mig på det då det alltid slutar i katastrof (hon har precis fyllt 3). Därför har jag dragit luggen åt sidan med hårspänne och tofs. Jag har poängterat för henne va skönt det blev att få undan håret så hon kan se osv. Men det FÖRSTA dom säger på förskolan (personalen) är – vad fiiiin du är idag Emma. Detta pågick i några dagar.. nu har dom nog släppt det. Men varför säger man sånt?? Hela det året innan hon har varit där utan spänne.. så var hon inte fin då? Jag blev så paff så jag visste inte hur jag skulle hantera det. Ska prata med personalen. Vilket jag gjort flera gånger innan men det verkar inte gå fram 🙁

Jag tror att jag är lite småkär i dig LD, haha! Önskar jag kunde snacka med någon som dig, liksom, bara disskutera världen.

Jag tycker absolut att du borde säga ifrån när hon får sånna "komplimanger" (att säga "vad söööööt du är" till ett barn tycker jag är detsamma som att ge en unge godis varje dag och säga att man gör det för att man är snäll)…

Jag går på gymnasiet och är så fruktansvärt less på hur tjejerna här fokuserar på sin utsida och dömer alla tjejer (inte killar..) som inte gör det. Jag hatar den fullständigt idiotiska uppfattningen folk har om att vi kvinnor finns för att vara snygga.

Det jag vill komma fram till; gör allt som står i din makt som förälder för att hindra att Ninja "smittas" av utseendefixeringen.

I framtiden när jag skaffar barn skulle jag hemskt gärna undvika komplimanger om utseende från mig och andra till mina barn. Men hur gör man för att inte glömma bort sig? Hur gör man när någon annan säger att din unge är fin? Och hur FASEN gör man om ungen frågar om jag tycker att hen är fin? Tycker det verkar så svårt och jag skulle bli übersplittrad. Därför undrar jag hur du löser ovanstående situationer 🙂

Kram och tack för en superinspirerande blogg!

Jag vikar på förskola just nu och jag tycker att sånt där är jättesvårt! Jag märker hur grodorna hoppar ur munnen hela tiden, och då främst mot tjejerna (lättare att säga "vad fräck du är!" till en kille, trotts att jag försöker säga det till tjejerna också). Jag har iaf inte sagt nått "kom igen nu, tjejer/killar" när det är ett enkönat gäng som inte riktigt vill lämna sandlådan och gå in, som jag råkade göra en del när jag vikade på förskola för fem år sen, så lite har ju hänt.

Men jag ser det här som träning till när jag själv skaffar barn. Försöker bygga upp en repertoar av komplimanger som inte kommenterar utseendet.

Kolla andra inlägget i gruppen!

"Tänk om en sa det till personen ^^ Typ: 'Det var ju trevligt, men varför tycker du dig ha rätt att kommentera mitt barns utseende? Brukar du gå fram till vuxna och göra det också?'"

och

"JAg kompletterar med en kickass egenskap ungarna har. Då brukar det sjunka in hos den andre. Exv: Vad sööööt du är idag. Jag: Ja, hon är sjukt bra på att cykla!" var bra svar tycker jag 🙂

Heja LD :love:

Utan att ha tänkt efter matar jag mina barn varje dag med komplimanger om deras yttre. Känner mig rätt dum nu som inte alls sett kopplingen mellan att ge dem "oskyldiga" komplimanger för deras yttre nu som barn och hur det kommer forma dem i framtiden som kvinnor. Hur kunde jag ha missat det?

Hanna A: Sådär gör jag också! Försöker poängtera andra saker än bara utseende, tex omtänksamhet, tuffhet, styrka, snällhet, intelligens och diverse.

Om jag säger något om min unges utseende så är det inte när hon har bara rosa, klänningar och toffsar (det har hon iofs aldrig, inte samtidigt iallafall)utan tex "wow, kolla dom där skorna! Med dom kan du springa jättefort!"

Då vi lever i en familj och ett samhälle där komplimangerna för utseende verkligen flödar så vet jag att jag inte kommer långt med att låta bli att ge min unge komplimanger. Hon får dom ändå. Hade jag låtit bli hade hon väl snarare undrat varför alla andra tycker det ena och det andra men inte jag. Därför försöker jag ge henne varierade komplimanger som inte handlar om enbart utseende, för att väga upp.

Det ÄR sjukt. Vuxna människor som bedömer ungars (flickors) utseende, vad handlar det om? Mina söner får sällan höra att de är fina, men för deras tjejkompisar har det varit vardagsmat sedan innan de kunde prata. Och sen tycker föräldrarna det är jobbigt när det är klädstrid varje morgon. Go wonder, flickorna lär sig tidigt att det är utsidan som räknas.

En vän till mig, med en "över snittet" vacker dotter, sa till omgivningen att aldrig, aldrig kommentera dotterns utseende när flickan var runt två. Just för att flickan aldrig skulle tro att det var där hennes värde satt. Detta ledde till att jag själv skärpte mig rejält i närheten av småtjejer. Jag märkte att jag istället för att hälsa på dem sa saker i stil med "vilken fin tröja" eller "vad fin du är i håret", medan jag hälsade på jämnåriga pojkar med "hej, hur mår du", typ.

Det sitter i en själv. Fast man tror att man är en medveten person så finns det alltid massor att jobba med i sitt eget beteende.

Jag känner mig lika vilsen i denna frågan. Min dotter har en "naturlig skönhet" (hon är väldigt söt), så jag gör allt jag kan för att hon inte ska uppfattas som "söt och duktig lite flicka", för det är långt ifrån vad hon är. Hon är en stark tjej, väldigt lekfull, bestämd och framåt. När jag köper kläder till henne väljer jag oftast sådant som passar bra att leka i. Och oftast får hon vara med och bestämma vad hon vill ha (t.ex. vilken färg i ett visst plagg osv). Men även om hon inte är finklädd kommer folk alltid och säger "Vad fin/söt…!" och jag är så trött på det. När det är främlingar kan jag till viss del ta det. Många människor kommenterar hur söt hon är när man går på stan, men de går lika fort förbi så det är lätt att bara ignorera. Jag tror inte att min dotter hör det eller lägger märke till det heller (hon är 2 år). Däremot min familj, de är bra på att pracka på det där med att vara fin och duktig. "Vad FIN du är!" och "Oj vad du är DUKTIG!" är majoriteten av de ord som slinker ur och är riktade till min dotter och jag är så trött på det. Det värsta är att jag har sagt ifrån, ungefär på det sätt som du skrev i en kommentar här ovan, men det gjorde bara saken värre. Då väljer dem, för att retas med mig, att säga det ännu mer, oftare och med större betoning på orden FIN och DUKTIG. Och visst, jag fattar, de retas med mig, de håller inte med, tycker att jag överdriver, förstår inte, och det är deras sätt att hantera det. Men det är ju för fan mitt barn! Och när de retas på det sättet är ju orden riktade till mitt barn och då blir det bara värre. Så jag vet inte längre vad jag ska göra… Känns hopplöst ibland..

Någon som känner igen sig eller har några förslag på vad jag kan säga/göra?

Fast hur kan en KOMPLIMANG vara oprovocerad?

Att nånting sker oprovocerat innebär väl ungefär att nånting sker utan föreliggande anledning, och om en människa ser Ninja och tycker att hon är fin- då är ju komplimangen inte oprovocerad.

Sen tycker jag det känns konstigt att läsa ordet "oprovocerad" i samband med ett ord som "komplimang" som faktiskt är ett positivt ord. En oprovocerad förolämpning (motsatsen till komplimang) låter rimligt, men en oprovocerad komplimang? Njae…

Förstår dock din poäng. Jag är samtidigt 99 % säker på att föräldrarna som ger Ninja komplimanger enbart gör det med snälla avsikter. Sen blir det fel ändå, eftersom du har din ståndpunkt. Det är precis som du skriver- det enda du kan (och SKA, eftersom du är övertygad om DIN åsikt) göra är att säga ifrån!

Jag tycker det är svårt!

Jag brukar i och för sig ibland poängtera KLÄDERNA – kolla vilka coola skor eller vilken fin mössa. LIka mycket till båda barnen… för det är också roligt att få vara glad för en fin tröja… precis som för en fin bil/nalle/legogubbe…

Men jag blir sur när andra säger att de är söta och fina eller har ritat FINT… fast jag säger inte till… svårt att veta hur man ska göra där – för man vill ju inte att de ska tro att det är fel på dem om ingen säger till dem att de är fina (om de nu gör det till exakt alla andra barn):

Äh svårt! Jag själv jobbar iallafall med "riktigt" beröm som "tack för att du hjälpte mig att duka, vad skönt när man kan hjälpas åt" istället för "vad duktig du är som dukar". Och då räknar jag lite in att säga "vilka fina/coola skor" istället för "vad fin du är" – som ett sätt att ändå ge de nya skorna lite uppmärksamhet utan att göra sonen/dottern till objekt…

skönt att du är så vis och får mig att tänka till. Man är ju så stört programmerad till att säga just sånt som du beskriver. Men vad svårt det är att försöka göra annorlunda. Alla runt omkring drar ju ner en i träsket när man försöker. Villatt min dotter ska få ha sköna lekvänliga kläder, bli bedömd för sina egenskaper och allt sånt. Men när hon är bebis ( nu snart 5 månader) är hon ju mest fin, gullig, söt och så, det tycker jag ju o kan inte låta bli att säga det till tusen. Det gäller väl bara att sluta med det när hon börjar fatta. Och det kommer vara en utmaning!

Jag ser inget fel i att "kommentera" mitt barn så länge det inte enbart handlar om att han ska vara snygg. Lika mycket som jag talar om hur snygg han blev i håret när han klippt sig eller kletat i lite gelé i håret, lika mycket berömmer och peppar jag honom när han GÖR något duktigt, t.ex. hjälper till hemma eller försöker lära sig cykla osv. Med andra ord får det inte bli ensidig betoning på utseendet utan hela hans personlighet.

Och varför är det så fel att ge varandra komplimanger oavsett? Tror inte riktigt att man stjälper ett barn genom att tala om att det är extra fint klädd t.ex. en dag men om man gör en superbig deal av det så blir det såklart en big deal även för barnen, kanske särskilt småtjejerna då..

Glöm inte berätta hur det gick!! Jag känner att sedan vi flyttade från en av sveriges största städer till en mindre by utanför så är useendefixering större och genustänket är liksom inte lika långt fram… Det första de sa på inskolningen till min son tex var: Kom ska jag visa dig bilarna! (När han redan hade siktat in sig på dockvagnarna när det är det roligaste han vet). Jag behöver verkligen dina råd om detta med andra vuxna och föräldrar. Det känns lättare att tala om för personalen hur man vill ha det, men andras föräldrar…de "bossar" ju över mina barns framtida kompisar, och det är skrämmande! Jag vill inte att dom ska bli utan kompisar!

Alltså, om ett barn får höra flera gånger att hen är söt/fin/har fint hår osv. blir hen ju självklart glad! Och det resulterar i att barnet medvetet försöker fånga dessa "komplimanger" om utseendet ALLTSÅ blir väldigt fokuserad på utseendet.

Detta gäller inte endast småbarn utan alla. Jag känner själv igen mig.. Eftersom det fanns vissa personer som ofta kommenterade mina kläder som "åh, vad fin" så började jag leta efter dessa kommentarer. När de inte kom, så trodde jag att jag var ful/hade fula kläder!!

Det kanske verkar ologiskt att komplimanger om att man är fin leder till att man tycker att man är ful, speciellt för dom som inte upplevt det, men det är så fruktansvärt sant.

Skönhet och vackra ting är ju en av de viktigaste saker som gör livet värt att leva. Vad skulle livet vara utan all vacker natur, vackra byggnader, vacker konst, vackra människor, vackra kläder, vackra leenden etc. Människor behöver skönhet. Tråkigt att ni inte inser det. Blir nog svårt för er att göra skönhet mindre viktigt för människan.

Jag är helt med på noterna men frågar ändå mig själv ofta om det är dumt att inte socialisera och vara så drastisk. Är det fel att vilja vara fin? Ligger inte det i vår biologiska natur, att attrahera, vilja vara fin? Jag menar, jag börjar tycka att det är okej att uppmuntra den yttre finheten som den inre…

Bara för att 99,9 procent har normala åsikter och värderingar jämfört med dig, har du rätten att skälla ut dom för att dom ger en komplimang till din dotter?

anonym Om människor gör sånt som jag vet skadar min dotter så vore jag en idiot om jag lät det fortgå. Att du är en idiot råder det dock ingen tvekan om. Schas!

lexie nej jag tror inte en sekund på att det "ligger i vår natur" att vilja vara fina på det sätt som vi gör idag. Jag tror heller inte det ligger i barns natur att vilja attrahera.

Vad gör det för skada undrar många av er och jag frågar mig om ni verkligen tänkt igenom den frågan. Barn på sju bast vill banta. Barn gråter för att de har fel kläder och för att de känner sig fula. barn som vägrar ha annat än rosa och klänning på sig (för att de vet att det är fint) osv osv osv.

Sen följer det oss upp i vuxen ålder. Det är inte en slump att det är kvinnor som har mest problem med det här när det är just flickor och inte pojkar som konstant får det här bekräftandet från sin vuxna omgivning. :thumbdown:

Tack LD för att du öppnar ögonen på mig innan jag får barn. Nu känns det som att jag kan bli en lite bättre mamma.

sandra tycker man att skönhet är en av de viktigaste sakerna i livet så har nåt gått väldigt fel nånstans. Tyvärr är det många som känner så och jag hoppas nåt helt annat för mina barn. Jag vill att de ska uppskatta världen, människor och ting på helt andra sätt än för deras yttre attribut. :thumbdown:

hanna precis! Det är ju de som ofta fått höra hur vackra och fina de är som också har mest ångest kring sitt utseende, vuxna som barn. :thumbdown:

Det är väl inte det inlägget handlar om, Sandra. Jag älskar konst och vackra ting men förstår, att det är klokt att låta småflickor slippa "vara fin"-hetsen och fokusera på annat istället. Stora flickor också för den delen!

Jag funderar på om det inte är okej om just det här 'fin' om utseendet kommet ngn gång ibland. Problemet är ju att för flickor så är det ALLT de får. De är bara söta och fina och duktiga och det är inte okej för då lär vi våra barn att det är allt som räknas. De fattar ju! Det är inte så att de är dumma i huvudet och bara rycker på axlarna åt det, de lär sig att det är viktigt. Så därför går det ju i princip inte att säga ett enstaka fin heller.

Hade jag haft barn hade jag sagt till alla de som kommenterade deras utseende. Inte för att enstaka 'fin' är en garanti för dålig självkänsla, utan för att det är förmodligen allt de får höra och då är det bättre att ta bort det helt och fokusera på inre egenskaper.

Hade en dramalärare en gång som sa: "Komplimanger är förtryck!" Det är något jag ofta tänker på, för det är så otroligt sant. Det kan verka harmlöst eller tom snällt, men genom att ge komplimanger gör man människor självmedvetna (en blir medveten om att andra människor ser på en & bedömer) & angelägna att behaga (det är ju roligt att höra att en är fin, så då anstränger en sig ännu lite mer nästa gång för att få höra det igen). Och den där osäkerheten det skapar tar fokus från viktiga saker i livet.

Tycker det är sorgligt med alla dessa barn man möter som hela tiden fiskar efter komplimanger (Tycker du jag är fin? Har jag ritat fint?).

Som förälder måste man ju skicka ut sina barn att möta världen (och alla idioter i den). Man kan inte alltid stå bredvid & rätta till varje korkad kommentar, utan måste våga lita på att ungarna kan hantera det själva. Jag tror att en bra grundtrygghet & justa värderingar hemifrån räcker väldigt långt.

Samtidigt så påverkar ju alla vuxna (och TV, tidningar, böcker, folk ute, släkt…) i barnens omgivning hur barnen beter sig kring utseende. Mitt barn älskar smink. Jag sminkar mig inte. Och det är inte teatersminket vi använt för till Halloween eller diverse utklädnader hon pratar om utan rosa läppar etc. Och PARFYM! Who the fuck har lärt hen om det?

Nåja, jag förmanar hen inte utan för dialog. Det ÄR ok att sminka sig. Dock inte om man är tre år men senare. Det ÄR ok att piffa till sig. MEN, det är inte det viktiga i livet.

Forts. hen pratar om tjejgrejer och killgrejer. Möjligtvis kan hen ha hört mitt förakt mot detta eller rent av lärt sig av andra. Oavsett, jag för vidare en dialog om att ja, vissa kallar det på det viset men det är inte något kön förunnat att klä sig i vissa kläder eller leka vissa lekar.

Minns att du pratade om att lära barn att ta emot kritik också. Ibland har hen kommit hem från förskolan och sagt att någon kallat hens ben korta (som ngt negativt) etc. Och jag: Ja, du har korta ben, men det är inte fel. Berätta för den som retas vad du kan göra med dina ben istället.

Samt ge barnet redskap att hantera gliringar om "fula" kläder "ocoola" cyklar etc.

"Jaha, så Maja tycker inte att din cykel är cool? Berätta att du tycker att den är det, alla tycker olika. Man får tycka olika. Berätta också att du blir ledsen om hon säger sådana saker om din cykel."

Alltid finnas till hands men låta barnen få ett eget självförtroende att lösa situationer och en förmåga att tro på sig själva.

Tipsade dig på Twitter om barnboken Sandalerna. Ska hämta den själv idag. Kan berätta mer om den sedan.

Om man vill försöka vara medveten men ännu är ovan, kan man säga att barnets kläder är fina eller att de är fina i håret? Eller ska man istället fråga vart de fått den/vem som

Gjort frisyren?

Hur ska man tänka?

Jag jobbar på dagis och försöker verkligen tänka mig för men ibland är det så svårt..

Jag bor i Italien sedan 15 ar tillbaka, har en 3 àring. Att ens vàga dròmma om att folk en dag skulle sluta ge hen komplimanger for sitt utseende ar utopi. Totalt omojligt helt enkelt, det ligger i Italienarnas DNA att ALLTID, ALLTID, ALLTID, kommentera det yttre. Vad ska jag gora? Ge upp? àka hem kanske. Kanske kommer mitt barn en dag mà sàmmre àn sina svenska kusiner, vem vet. JAG kàmpar ensam i ett land dar framforallt kvinnorna tittar acklat pa mig nar jag talar om femminism.Daremot verkar inte italienska vuxna ha sàmmre sjalvkansla an svenskar har. Tvartom, sjavsakrare individer far man leta efter.

Sa hur gick detta till egentligen? God knows. Hursomhelst; Du ar bra LD. Kanns skont att làsa det du skriver, det hjalper mig att finna argument nàr jag disskuterar med min make.

Puss pa dig!

Ciao

"nej jag tror inte en sekund på att det "ligger i vår natur" att vilja vara fina på det sätt som vi gör idag. Jag tror heller inte det ligger i barns natur att vilja attrahera."

Så här tänker jag, jag tror det ligger i vår natur att vara fin, sen är "fin" olika i olika kulturer, det är en annan fråga.

Det är mycket som inte ligger i barns natur men som de förbereds för, det ligger inte i barns natur att ha samlag men de har en sexualitet, samma sak med viljan att vara vacker, det ligger inte naturligt att vilja attrahera men att vilja vara vacker. Det tror jag.

En forskare samt psykolog vid namn Nancy Etcoff menar på att en nedärvd biologisk programmering gör att vi vill vara vackra. (Sen finns ju miljön som en påverkan, olika kulturer och företag som vill tjäna pengar etc.) Men det är inte enbart grupptryck samt reklam som får oss att vilja vara vackra. Driften fanns redan på stenåldern. Det är en försäkran om fortplantning.

Sen att skönhetsindustrin drar nytta och tjänar pengar på vår instinkt är en annan sak.

Jag tror på yttre komplimanger lika mycket som på inre, men också på att sätta ord på vad som är vad.

Jag vet inte vad jag tycker i denna fråga. Har "bara" söner och jag säger relativt ofta till dem att de är fina, söta, udnerbara, goa, jag älskar er osv…..och jag tycker det känns rätt…..i alla fall för oss.

Tycker också att det är jobbigt att säga till folk att inte uppmuntra söthet genom komplimanger eftersom de flesta tänker att det är något snällt. Jag försöker vara konstruktiv och säga hur jag tycker att det påverkar barnen och påminna (ofta kvinnor) om hur det har påverkat de själva (självförakt, stanna hemma om de inte hinner sminka sig, låta utseendet bli ett handikapp etc). Men svårt och jag har fått skäll och pikar.

Får dock oftare höra att jag har otroligt TRYGGA, SNÄLLA, KAN-LEKA-ALLA-LEKAR-KUNNIGA, PÅHITTIGA OSV barn. Så en gnutta självförtroende mitt i all könlös uppfostran verkar jag ha fått till i alla fall. Och, hör och häpna, mitt i all mångfacetterad lek VET mitt (äldsta) barn vad en pojke respektive flicka är. Både koder och rent fysiskt. Och det är koderna vi måste prata om så att barnen inte begränsar sig.

Rätt, slätt och enkelt kan man hänvisa till läroplanen om man tycker att könsrollerna förstärks på förskolan. Be förskolorna se över sina bokhyllor, tex.

Jag förespråkar också kvotering på alla arbetsplatser.

PS. Tack för en bra blogg.

isabel lägg ingen vikt överhuvudtaget på barnets yttre. KOmmentera inte kläder, frisyr eller nåt som har med utseendet att göra. OM barnet försöker fiska komplimanger, ta inte betet. Prata om hur glad du är att se hen istället. Elle rhur mkt du tycker om hen.

Vill barnet tala om kläderna, försök sätta egenskaper istället: "den ser skön/varm ut" eller "de där skorna kan du säkert springa jättesnabbt i!"

En grej att ta upp på ett föräldramöte. Eller prata med föräldrar och ifrågasätt varför dom säger så. Det är helt sjukt hela utseende hetsen.

Jag använder ordet fin till vänner och familj, men jag syftar inte på utseendet utan annat. Fast det går lika bra att säga "åh vad jag tycker om dig" eller "vet du, du gör mig glad".

LD: Du har fått mig att tänka till några varv. Tror inte jag brukar säga fin eller söt till barn. Brukar mest kommunicera om det dom brinner för. Eller fråga om vi ska leka samt låta dom berätta långa historier om sin värld. Du förändrar världen!

Varför ska man inte få säga till barnet att denne är fin? Det är väl ändå positivt? Vem som helst vill vara fin och är man fin kan väl det få uppmuntras?

Well.. nu är det lite mer så här;

Får du höra att du är fin, så blir du glad. Du känner dig snygg och bekväm. Sen då? Spegeln kommer att bli en väldigt nära vän till dig. Är du flicka kan det också innebära att lägga ner mer tid på att sminka dig och att ägna flera minuter åt vilket plagg du ska ha på dig idag. Inte för det praktiska, utan för utseendet skull.

Du vet att du är snygg och nu blev du plötsligt väldigt självsäker. I can do everything!

Andra människor då? Ta till exempel den där flickan som faktiskt inte är lika snygg som dig, inte har det där utseendet och- kanske faktiskt mår dåligt över det. Här kan det ta dubbelt så lång tid att välja kläder och tankar som 'Vad skulle hon kunna ha på sig idag?' kan ta upp tiden. Smink? Oja. Tiden framför spegeln blir också desto längre, fast den här flickan är inte ensam hon kollar på sig själv; hon har fått ett nykommet besök av "ångest" och "tårar". "Varför, varför varför kan inte jag också få vara snygg? Varför kan inte jag också få vara accepterad?"

När du inte längre är ful kan du istället utan eftertanke känna dig ful. Vad kan det här i övrigt påverka om det tränger sig in på psyket?

Studiegången, såklart. Flickan som inte har det där utseendet kan lätt känna sig uttittat och bortgjord på något som redovisningar framför klassen.

Något som påverkar vad man tycker om sitt utseende är ju såklart omgivningen. Den ena får fler kommentarer, den andre får färre. Den ena får taskiga, nedlåtande blickar efter sig i skolan, kommentarer från röster i korriden som 'Men shit, vad har hon på sig?' 'Haha eller hur, typ 2008'

och sedan halvhjärtade försök från sina kompisar som säger 'Va fiiiin du är idag, shit alltså!'men inte alls låter så övertygande i rösten.

Den andre hör konstant kommentarer i korridorerna(matsalen, klassrummet, mm) som 'Tja babe!','Tjeeena snygging' och får en helt annan uppmärksamhet – en positiv sådan.

Grupper har väl alla hört talas om, som att de mer populära har sin plats och de mindre populära har sin. Maktpositioner. Vem är det då som vågar föra talan, tror ni? Som om inte det är rätt uppenbart, lixom.

Vart brukar det se ut så här? Grundskolan, må hända? Kanske är det starkast i högstadiet?

Det syns mer eller mindre och kanske inte alltid märks på somliga- men vi påverkas allihopa av det hela tiden.

Då måste man ju nästan tycka att det är lite dumt att starta upp det här så tidigt som i förskolan(dagis).

Att redan då bracka på med kommentarer om utseendet och att redan då göra en grund för hur anmärkningsvärt det kommer att bli.

"Vad skulle livet vara utan all vacker natur, vackra byggnader, vacker konst, vackra människor, vackra kläder, vackra leenden?"

Vacker natur? Jovisst.

När jag ser ett landskap från en utsikt som är helt från det vardagliga- gissa om jag blir häpen!

'Helt otroligt, fantastiskt! Så många färger och så klart, frisk luft och ja.. helt underbart. Gu va vackert, det här är livet.'

Semester uppe i fjället, semester i hawaii/grekland/(vart man nu kan tänkas åka)), klart att det kan vara vackert men det finns så mycket mer, som du själv kan notera.

Vad är innebörden av vacker för dig?

Är det någons utseende, innebär det även att det är naturligt när människan utvecklar ett beroende, för den yttre skönheten?

Vacker, söt, fin, snygg, och ful är inte de enda kommentarerna man kan använda sig av.

Otroligt, fantastiskt, underbart.

'Vilket ovanlig målning, den är verkligen helt otrolig. Jag menar, se bara hur konstnären har använt sig av färgerna. Fantastiskt, vilket enormt arbete!'

Sure att målningen kan vara vacker men vad är det då som är vackert? Är det inte mycket bättre och mer användbart, att beskriva Vad som är vackert och använda istället använda det som en kommentar?

Har ni tänkt på hur mycket som kan ligga bakom snygg, vacker, ful(osv), men att det aldrig riktigt kommer fram?

Kommentarer om beteendet förekommer ju också som 'Vilken tuffing!', 'En sån liten raggare!', 'Wow, du går ju som en modell, du kanske ska bli en när du bli stor? Lilla älskling!'.

Det kan fortsätta i evigheter och det är ingenting jag vill ge mig in på. Istället hoppas jag att den som inte förstår det här med varför man inte "får" säga att någon är fin, snappade upp lite extra i min text.

Så önskar jag också (speciellt) alla Lady Dahmer's

läsare en härlig dag med massa frisk luft.

emmajanet när ditt barn säger att hen har korta ben, ursäkta det inte med att säga att det inte är hens fel. Då for du det att låta som att det är fel.

Säg istället, "Ja, du har korta ben! Det är därför de är så starka! Har man korta ben är man riktigt bra på att klättra också, ska vi prova?!"

Vidare kan du också prata med barnet om vad som är viktigt; "är det viktigt att cykeln är cool? Den är ju så bra att cykla med och du har ju roligt när du cyklar! Vad tycker DU om din cykel? Tycker du om den?" osv.

Tycker det är helt rätt att försöka hålla sina barn så långt ifrån utseendefixeringen som möjligt. Hade en vän vars mamma i mina ögon hade uppmuntrat sin dotter till att tänka på sitt utseende. Kanske inte medvetet men det handlade väldigt mycket om kläder, smink och mirakelkrämer för dem. Kan säga att det blev väldigt svårt att umgås med henne, om man skulle gå och bada så var det en timmas utbrott om hur ful/tjock hon var. Annars så var det det vanliga tjatet om hur ful hon var men att det skulle ändras när hon skulle träna och börja på en ny diet samt börja med den där nya ansiktsserien. Det blir helt enkelt jobbigt att umgås med en person som lägger så stor vikt vid utseende och man ser dessutom hur mycket lyckligare hon hade varit om hon inte gjort det.

Har ju försökt lyfta lite frågor i min klass men då vissa är närmare 50 och stänger av helt när man pratar genus och vissa killar bara skruvar på sig är det banne mig inte lätt =P Du gör det bra! =)

En i klassen (kvinna, 40+) påstår bestämt att män har ett medfött BEHOV av att slåss och att kvinnor inte kan vara ambulanssjukvårdare. Hon är som en frisk fläkt år 2012…….. Här är iaf en länk till en intressant artikel: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14594402.ab

ISABEL: Om att komplimera barn på dagis, gör det inte helt enkelt. Om barnet frågar om det har en fin jacka kan man säga ja, den ser fin OCH SKÖN ut. OCH TITTA, VILKA BRA REFLEXER, FICKOR, INTRESSANTA MÖNSTER ETC.

Tänk också på hur ni som personal pratar med varandra, för barnen ser upp till er och härmar er. Mitt barn har stannat upp och tittat på mina nya skor och sagt: Åh, vilka fina skor mamma, vart har du köpt dem? (Jag har aldrig sagt så till någon)

Ö.h.t som vuxen i barns närhet bör man inte klanka ner på sig själv, heller. Visa att man ska tycka om sig själv. "Jag är bra. Jag är värd. Jag kan och vill och blir glad även när jag inte lyckas." Osv.

Utseende och barn hör inte ihop.

Jag tycker inte alls att säga att ett barn är fint är samma sak som att säga att deras kläder är fina etc. Jag är noga med att berätta vad fin och underbar kan betyda, inte bara det traditionella gullet utan att barnet är är underbart klok, påhittig, fantastiskt fin mot sina vänner, syskon, sig själv. Underbar förmåga att vilja lära sig saker…

Försäger mig OFTA själv men lägger (nästan) alltid in andra egenskaper när jag komplimerar utseende, både på barn eller andra personer inför barn och föremål.

Förstår du inte att du gör dina barn en otjänst genom att inte låta dom förstå normen i samhället. Flickor ska va söta, pojkar hårda och tuffa. Så är samhället uppbyggt och det kommer fortsätta vara så. Lägg ner och ställ in dig i ledet.

LD: Det var så jag menade, det kanske inte framgick.

Jag kan dock tänka mig att väldigt ofta går föräldrar in i barnens sorg när någon har varit elak mot dem. Någon har retat dem för barnsliga brallor etc och då behöver barnet inte längre ha dem på sig. Men som du säger, fråga barnet vad denne tycker om sina kläder och om hen gillar dem: Klart som korvspad att brallorna ska på igen och berätta för barnet att det är vad hen tycker om dem som är det viktiga.

Hur förhåller du dig till när barn inte får vara med och leka med de andra barnen? Vi har haft massa bästisprat och leka två-och-två på förskolan och detta är enligt förskolelärarna vanligast, och ett problem bland FLICKORNA.

Pojkarna brottas eftersom det ligger i deras gener att vara fysiskt utåtagerande.

PS. Jag har pågående diskussioner med förskola kring detta. Ge mig gärna mer kött på benen.

Förstår du inte att du gör dina barn en otjänst genom att inte låta dom förstå normen i samhället. Flickor ska va söta, pojkar hårda och tuffa. Så är samhället uppbyggt och det kommer fortsätta vara så. Lägg ner och ställ in dig i ledet.

emma.janet åh det där är så svårt. Å ena sidan så vill man ju att ingen ska bli utanför men å andra sidan så måste man respektera när människor vill vara ifred eller leka ensamma. Jag tror man får försöka ha en dialog med ungarna. Är det alltid samma barn som inte får vara med? Vilka är tillfällena? Är det ofta det sker?

Kan man kanske säga "ok, nu vill du lisa och du anna leka själva en stund, men ni kan väl säga till erika när ni är klara så kanske ni kan hitta på nåt tillsammans?" och på så sätt upppmuntra inbjudandet av en annan kompis samtidigt som man visar att man respekterar dem.

Jag tror inte att det är det smartaste att framför Ninja säga till en förälder att du inte vill att denne kommenterar Ninjas utseende för att Ninja inte ska fundera på sitt yttre. Visst hon är inte så gammal, men hon snappar nog upp mycket ändå. Om jag var Ninja och fick höra något sådant så skulle jag snarare undra om det var något fel på mig som mamma inte ville att jag skulle veta om, än den förklaringen du har. Sen inom snar framtid kommer hon också börja undra varför alla andra får höra från sina föräldrar att de är fina, osv, men att hon aldrig för höra det från er, detta kommer man antagligen som barn ta som att ni inte tycker att hon är fin. Om jag vore dig så skulle jag kanske skriva en lapp och lägga på allas hyllor till föräldrarna där du förklarar dig varför du inte vill att de ska ge din dotter komplimanger och att de gärna kan höra av sig till dig via mail om de har några frågor. Blir nog mindre missförstånd än om du gör som i ditt förslag.

Jobbar som vikarie på en skola (ofta på lågstadiet och fritids) och tyvärr slinker det ibland ut att de är fina när de liksom ber om det TROTS att jag vet att jag inte borde. Säger också att de är duktiga för jag vet liksom inte vad jag ska säga annars. :s Om barn "presterar" något, vad ska man säga? Som här om dagen när de lekte hästar och hoppade jättehögt? Den andra läraren klappade i händerna och sa "wooooooow, vad duktigt!"

Jag har funderat en del på ditt inlägg sedan jag läste det och måste nu dela med mig av mina funderingar.

Mina föräldrar har uppfostrat mig och mina två syskon (en syster och en bror) ganska könsneutralt (tror dock att det varit ganska omedvetet från deras sida). Vi har haft bekväma och praktiska kläder i alla möjliga färger och har alla tre klättrat i träd, snickrat, lekt med dockor etc. oavsett kön. Utseende har aldrig varit en stor grej och vi har inte uppmuntrats genom kommentarer i stil med "vad söt du är med hårspänne".

Den andra sidan av det här att jag hade väldiga problem att passa in bland andra barn, framför allt tjejer. De var otroligt mycket mer medvetna om hur kläder skulle matchas, hur man sminkade sig, vad som var "inne" osv. Jag kände mig väldigt osäker bland dem och hamnade ofta i underläge för att jag inte förstod "koderna". Jag gjorde allt jag kunde för att försöka hänga med i ”hur man skulle vara” och var så avundsjuk på mina kompisar som visste så mycket. Till slut lärde jag mig att undvika att uttrycka åsikter eller smak utan att först ha lyssnat in andra. Jag tyckte det var jobbigt att träffa kompisar och hängde hellre med syskon och lite yngre grannbarn (grannföräldrarna körde lite samma stil som mina föräldrar) som jag förstod mig på och där jag dög som jag var. Den här kampen för att passa in är ett beteende som jag till stora delar lagt av med, men som jag fortfarande, som 31-åring, får kämpa lite med när jag träffar nya människor.

Nu väntar jag mitt första barn och funderar mycket på hur jag vill försöka uppfostra hen. Å ena sidan känns det självklart att undvika att styra in barn i stereotypa roller och att försöka få dem att känna att de är värdefulla oavsett hur de ser ut eller vad de presterar. Men finns världen där de kan få vara så och känna sig hemma på det sättet? Det känns lite som att uppfostra dem till en värld som inte riktigt finns och istället släppa ut dem i något där det jag lärt dem inte fungerar. Det känns som att jag riskerar att sätta dem i samma situation som jag var, där jag fick kämpa med sociala kontakter i hela min uppväxt och sällan kände att jag passade in eller ens förstod hur man umgicks. Där jag slets mellan viljan att passa in och behovet att vara mig själv.

Det känns som en omöjlig ekvation på nåt sätt.

Lady Dahmer! Du är så himla bra! Jag tycker att du gör och säger SÅ mycket rätt! Du ger dina barn en fantastisk uppväxt det är jag helt övertygad om. Och du inspirarer så många hispiga småbarnsföräldrar i vårt land!

Men. Förlåt, nu kom det ett men. Du kan ju inte hänga runt med Nijna 24/7 och lyssna efter vad folk säger till henne.

Du får föregå med gott exempel och hoppas på det bästa. Men sen får du nog släppa lite på vad folk (andra föräldrar) säger till henne på förskolan.

Sorgligt nog kan du inte styra andra. 😛

Du gör så mycket bra, häng inte upp dig på det som du faktiskt inte kan påverka.

Till Mia:

Jag har uppfostrats precis som du! Känner så igen mig i din beskrivning av en omedveten könsneutral uppfostran! Trots det har jag alltid (förutom en kort svartrockarperiod i tonåren) haft en hyfsat "stilsäker" garderob.

Jag tror inte att det är den könsneutrala uppfostran som gör att du inte kunde koderna, du kanske bara inte hade en stilförebild? Estetik kanske inte var särskilt viktigt i ditt hem? Det var det iofs inte i mitt heller, men båda mina föräldrar har fått med sig något slags kvalitetstänk från sina familjer, även om de kom från ganska skilda samhällsklasser. Min pappa märker aldrig vad människor har på sig, men han har som den 40-talistiska journalist han är en tidlös murvelstil, komplett med trenchcoat och rutiga skjortor i bra kvalité. Något som kommit och gått som trend men aldrig blir helt omodernt.

Det där självförtroendet jag fått av min uppfostran har också gjort att jag inte slaviskt har följt varenda trend som ploppat upp (ok, en kort tid i tidiga tonåren kanske, men då kände jag mig lika miserabel som du), utan istället försökt hitta kläder som kommer hålla och som jag kommer att tycka om att ha på mig tills de går sönder. Det hoppas jag på att jag kommer överföra till mina barn!

Om jag var du skulle jag försöka prata med ditt barn om kvalité, tex "dom byxorna kommer hålla även fast du vill åka rutchbana, dom är säkert bekväma också!". När sedan den oundvikliga striden om stringtrosor och smink kommer i tonåren får man väl bara hoppas på att det itutade kvalitéts- och bekvämtänket till sist vinner. Det gjorde det ialf för mig

😉

Man kan absolut tänka på det med sina egna barn men jag tycker att det vore att stänga in barnet in i en konstig bubbla om de inte lär sig hur omvärlden fungerar. Att mycket hänger på hur man ser ut, så är det ju och det blir en chock för henne om man inte låter henne förstå att folk runt omrking kommer faktiskt döma henne efter utseende. Kanske inte som 4 åring men ganska snart handlar det mycket om det bland barnen.

realist om du tror att små barn har en massa testosteron så är du i desperat behov av en biologilektion.

för övrigt så är det relevant, eftersom att barn i dagsläget uppmuntras att leka med olika saker vilket i sin tur berövar dem från en halva av spectrat.

och, "realist", vi som har söner kan dessutom berätta för dig att våra POJKAR härmar oss när vi ammar, sminkar oss och gör annat "kvinnogöra".

Tycker du ska be personalen att du får föreläsa på nästa föräldramöte om genus. Kanske föräldrarna då får en tankeställare och alla på eran förskola börjar tänka lite mer på det 🙂 Skulle ju gynna er massor också. Synd att jag bor så långt borta annars så hade du fått komma till våran försola 😉

Har gått och funderat på detta inlägg hela dagen.

Jag tror att mina komplimanger som jag strösslar barnen med delvis kommer från faktumet att jag själv inte fick några komplimanger som barn. Jag fick varken kärlek eller omtanke, vilket visserligen inte är samma sak som att få höra "vad söt du är". Men komplimanger är del av något jag alltid känt att jag saknat. Gud vad jag har längtat efter att få höra en förälder säga till mig att jag är fin eller bra eller duktig. Att få känna mig riktigt söt!

I den världen jag vill leva i så ska det yttre inte spela någon roll. Jag menar, jag tycker fortfarande det är kul med kläder och att "se fin ut", det finns en del av det som för mig fortfarande handlar om kreativitet och att få uttrycka sin personlighet. I smink och väldoft finns det en njutningsfull värld som är underbar att uppleva ibland. Men samtidigt balanserar det på gränsen till tvång, kontroll och underkastelse inför samhällets krav på hur vi kvinnor bör se ut. Dessa orimliga krav för med sig enorma problem för oss kvinnor. Så mycket i våra liv kretsar kring hur vi ser ut. Jag kan bli galen på mig själv ibland när jag får fatt i en sån där omedveten tanke om att jag ser ovårdad ut när jag i själva verket bara är naturlig. Och hela tonåren då jag var så smal men ändå tyckte mig vara för tjock för att ha shorts, för tjock för att ha den där klänningen. Allt sagt av en tjej som låg på gränsen till undervikt. Mina otaliga besök på HM var som orgier i hur mycket skit man kunde snacka om sig själv i provrummet. "Min rumpa är för stor" "Mina bröst är för små" "Min näsa är för stor" "Jag är för tjock". Allt detta önskar jag av hela mitt hjärta att mina barn inte ska behöva uppleva.

sofia var det verkligen komplimanger du saknade eller var det att bli sedd och bekräftad? Du säger ju att du inte fick vare sig kärlek och omtanke och det är väl där som problemet ligger?

till den som skrev i början: Varför är det fel att säga: 'Kom nu tjejer!' till ett gäng tjejer i sandlådan? Det kan jag inte förstå…

HM grejen är att vi hela tiden måste poängtera barnens kön vilket i sin tur ger dem uppfattningen att det är viktigt. Jämför t.ex med hudfärg eller etnicitet. Tänk om man skulle ropa "kom alla araber!" eller "kom nu alla svarta barn!"

Ja se det har jag inga problem med. Alls. Det är inte skadligt att begripa att människor uppfattar en olika utifrån utseende. Däremot att som LD (vad jag har uppfattat från bloggen) få rejält riktade komplimanger från sin far (den första representanten för män man möter) i syfte att tala om att flickan bara duger i vissa utstyrslar är grymt. Föräldrar älskar sina barn och ser dem som vackra och fantastiska hur de än tycker om att klä sig. Vettiga föräldrar, vill säga.

Sofia: Jag fick heller aldrig komplimanger som barn. Det sitter kvar i mig det där att inte ens min mamma när jag frågade kunde få ur sig annat än "ni är inte fula, varken du eller din bror". Om inte min mamma kunde se något vackert hos mig, hur skulle då någon annan någonsin kunna göra det? Hon är en helt vanlig, omsorgsfull och trogen förälder på alla andra områden så det var inget trasigt hem jag växte upp i. Jag talar ofta om för mina barn att de är fina, vackra, söta osv, men inte kopplat till hur de är klädda och inte heller ser jag sådana ord som att de handlar främst om utseende. Någon med perfekt hy och dockansikte men med ett hånfullt leende i mitt i allt det där är inte vacker. En skrynklig, grå tant med lortigt hår vars ögon plötsligt lyser upp i ett varmt leende är vacker. Tycker jag.

Jag förstår dig. Har själv en dotter som är nyss fyllda 3 år. Eftersom jag inte tycker om klänningar mer än på varma sommardagar har hon det nästan aldrig på sig.

Hon säger dock nästan dagligen om att hon vill ha klänning på dagis: "då ska dom säga jag är FIIIIN!"

Det har hon alltså snappat upp från de komplimanger de andra flickorna får. Skrämmande.

Lady Dahmer, I fucking love you!!

Jobbar på förskola i grannlandet och JÄDRAR vad det märks tydligt vilka som har medvetna föräldrar och icke.

Vi har en liten unge som springer in i lekrummet varje dag och vrålar högt:

"Se! Jag har hårspänne!Visst är jag fiiin?"

"Jag har nya strumbyxor idag, de är rosa!" osv osv. Sen att hon aldrig har en ordentlig överdragsbyxa eller mössa verkar inte spela föräldrarna någon roll, bara jackan är från Burberry.

HEEEELP! Hur ska jag göra med detta lilla barn som är 2 år,besatt av sitt utseende och av att inte bli smutsig?

Mission impossible?

Ni som undrar varför man inte gång på gång ska

kommentera barn (och för all del även vuxnas) utséende så kan jag berätta att inte alltid behöver sluta lyckligt där.

Jag och mina systrar fick när vi var unga alltid höra att vi var "så små och söta och SMALA" "OJ! Vad SMALA NI ÄRRRRRR!" Alltid. och smala var vi,det är barn ofta.

Till en dag när jag inte fick höra det längre. Tror det var i början av tonåren och jag började väl äntligen lägga på mig något extra kilo, och i och med det började min ätstörning. TACK!

Kuriosa:

Jag noterar dock att rosa är favoritfärgen hos båda könen på mitt jobb. Det verkar vara något lyxigt och exklusivt med färgen.. Minns det själv från när jag var liten med den rosa godisen i påsen, rosa koppen osv..

Hm?

Jag har en dotter som är 4,5 år hon har alltid velat välja kläder själv efter vad som är skönt (och i hennes värld är det fint för "då är ju jag jag och kolla vad jag kan dansa i såna byxor"!). När andra kommenterar så har vi sagt ifrån lite grann men hon sköter det snyggt själv. Hon använde dessutom hen för första gången "själv" i förra veckan och jag är stolt! Jag tror på att förklara och motivera i lugn och ro. Vi har sagt att andra kanske menar… Med det ordet. Det går att komma runt men jobbigt när man mÅste

Alice här uppe skriver att hon inte kan förstå hur italienska vuxna har så gott självförtroende trots att de struntar fullständigt i feminism och tjatar om utseende en massa. Haha ni har inte funderat på att det kanske är feminismen det är fel på, att den faktiskt inte leder till mer självsäkra individer? Vi svenskar är 0,13 procent av jordens människor, så är det inte rimligt att anta att det kanske är vi som lever fel och inte resten av världen.

Menar kanske snarare om ni aldrig har funderat på om könsneutralitet kanske faktiskt inte leder till självsäkrare och lyckligare individer. I sverige där könsneutraliteten verkar har kommit längst mår ju varken barn, ungdomar eller vuxna bra och allt sämre mår vi. Säger inte att det behöver ha ett samband men jag är beredd att tro det i alla fall.

sandra på vilket sätt skulle det ha ett samband menar du? Jag tror snarare man kan se ett samband med att vi i sverige har ganska hög andel anknytningsstörningar. bland annat. Lägg på stress, arbetslöshet, lite sol, mörker, för tidig dagisdebut osv.

När det gäller feminism och självsäkerhet/lycka så finns det ett starkt samband med KUNSKAP om orättvisor samt hur världen ser ut och just depression och olycka. Människor som bor i länder där kunskapen är hög har ofta högre andel deprimerade. Så ja, visst fan kan feminism leda till att man mår sämre. Helt enkelt för att man blivit medveten om alla orättvisor.

sen vill jag även påpeka att starkt självförtroende och kaxig attityd (som många män har, speciellt i medelhavsområdet) inte har nåt med självkänsla att göra. Dessa människor mår inte nödvändigtvis bättre än nån annan, de har bara lärt sig maskera det bättre.

Jag hade sagt ifrån, dock hade jag tagit dem åt sidan så diverse barn slapp höra 🙂

dock håller jag inte med om att det är hemskt att vi poängterar barnens kön hela tiden för vi har ju faktiskt olika kön, huvudsaken att vi behandlas exakt lika. vet att jag sagt detta förr men sänger med det igen ^^

Kanske bättre få hör man som barn är fin när andra barn får höra det vid samma situation.

Än att ens föräldrar lägger sig i vad andra tycker om en.

//Tänker ur barnens synvikel

Hej! Jag skrev precis om detta i apagrupp, kolla gärna. Många bra svar. Jag funderar över samma grej, trots att mitt barn är rätt litet än så länge. Det är svårt att hitta en bra balans i att få bort utseendekommentarer och samtidigt bibehålla bra relationer till människor runt omkring. Svårast är kollegor/bekanta/släkt som man inte står sådär nära. Inte vill man lägga timmar på att utveckla sitt tänk kring utseendebaserade komplimanger, samtidigt vill man att ungen ska förskonas.

Ett bra sätt att styra bort och markera (mest för barnets skull) utan att bli otrevlig efterfrågas!

Kolla gärna grupp med.

Spännande.

Jag tror det är svårt. Svårt att komma ifrån det ytliga. Skönhet är inte allt. Ingenting faktiskt. Det viktiga är vad vi själva känner och att vår insida speglar vårt yttre, inte tvärtom.

MEN. Jag tycker då-och-då om att få någon komplimang. Precis som att jag då och då ger andra komplimanger. Inte bara utseende nu, så klart, utan andra saker också men ibland slinker ett "Men åh vad fin du är idag" eller att en unge kan vara "åh så söt".

Tror det är svårt att komma ifrån. Det är något man inte direkt tänker eller reflekterar över utan det bara blir: "men så söt du är i pippilotter", utan att baktanken är att det på något vis ska skada eller uppmuntra barnet till att ständigt vilja fiska efter komplimanger eller ständigt behöva känna tvånget att fixa sig för att få fler "söta" kommentarer. :))

Här bara måste jag berätta om min pappa som idag är 78 år. Han har alltid haft en tendens att höja skönhet till skyarna och nu råkar det vara så att min underbara, snälla, varma, omtänksamma syster också är väldigt vacker. Samma sak med min dotter. För några år sedan började jag reta mig på att han alltid sa: Vad vacker du är! eller Min vackra flicka/dotterdotter vid alla släktsammankomster. För jag kände så här: Jaha, här står vi andra alla vanliga halvfula kvinnliga släktingar och vet inte riktigt vad vi ska ta oss till. Så jag började säga till pappa: Har hon några andra kvaliteter också kanhända, mer än att vara vacker? Till slut gick budskapet fram då jag förklarade för honom att det inte kändes bra att han hela tiden upphöjde det som för alla var en självklarhet och att det finns andra och betydligt intressantare mänskliga kvaliteter att framhäva hos varandra. Han har barnbarn som inte är bildsköna men som är supertrevliga eller är superduperbra på en massa saker som han aldrig nämner. Jag tror faktiskt att jag lyckades. Jag fortsätter mångla mig igenom mänskligheten med det här budskapet när det hampar sig. Tack för mig.

När barna varje jävla dag blev hälsade med "Heeeej XX,(ibland inte ens namnet!) Vad fiiiiin du är idag!" på förskolan, så brann det för mig till slut. Eller ja, jag bet mig i tungan och tog upp det sakligt på ett utvecklingssamtal. Men ändå, vad tänker man med? som pedagog också…

Jag tror, angående att folk inte kopplar ihop ett gråtande barn som vägrar ha nåt annat än klänning och rosa med sin uppfostran. Att alla vill såklart det bästa för ens eget barn, alla gör nog vad de tror är det bästa. Men att göra den kopplingen, att det det är dåligt för ens barn att man genom att kommentera det yttre bidrar till utseendefixering osv. Det kanske är inget man vill kännas vid på nåt sätt. Även fast man någonstans långt där inne i huvudet vet att det är så, så slår man bort de tankarna som lyckats leta sig fram…

Nä, det finns det risk att det börjar bli flummigt om jag ska spåna vidare.

När jag var liten fick jag komplimanger hur ofta som helst av mina föräldrar! Jag fick höra hur vacker jag var vare sig jag var festfin eller hade potatismos i hela ansiktet, i deras ögon var jag lika fin i vilket fall som och mitt utseende dög alltid. Jag har alltid trott att det är på grund av det, bland annat, som jag är så himla nöjd med mig själv idag. Jag har inga komplex, har nog aldrig haft några heller, och jag tycker själv att jag för jävla snygg faktist, ofixad eller ej:-d

Precis Lady D, jag håller med. Det var egentligen inte avsaknaden av komplimanger det handlade om utan att jag inte blev sedd. Dock har det blivit en sån där grej som har hakat sig fast " mina föräldrar sa aldrig nånsin att jag var söt" Hur banalt det än låter. Men visst är inte det den största sorgen i detta. Och lösningen vad gäller mina egna barn är definitivt inte att fortsätta överösa dem med komplimanger som jag har gjort ( fram tills idag!) utan att SE dem och bekräfta deras värde på andra sätt än genom komplimanger om deras yttre. Så viktigt! tack för att du uppmärksammar detta!

Jag vet inte hur jag ska hantera frågan längre. Jag jobbade aktivt och gör än, med att min dotter ska vara mer än utseende och att kläder och andra attiraljer ska vara det som gör henne till en människa.

Vi flyttade till en förort till stockholm för mindre än ett år sedan och här är alla pojkar eller flickor. Förstå mig rätt, flickorna är rosa och pojkarna blå, så enkelt är det.

Min dotter har under denna tid blivit så påverkad av de äldre tjejerna, och hon har tom gråtit när jag köpt en blå jacka till henne, "jag tycker inte den är så fin" utbrister hon till sist efter att vi dividerat ett tag. Jag blev så ledsen i hela mitt mammahjärta. Det är vad min dotter har lagt tyngd på. Jag lyckades övertala henne att den var jätteskön och mysig, så till sist kunde vi enas om att det var en bra jacka trots allt.

Men det jag vill komma till är att hur mycket jag än jobbar med att göra henne till en människa och inte bara en flicka med färdig mall så är det svårt, jag brädas av femåriga flickor och mitt ord är inget värt i dessa lägen.

Hon har blivit en prinsessa som bara vill ha rosa eller lila, hon borstar frenetiskt sitt hår för att vara fin. Uppenbarligen har någon sagt till henne att det är fult med lockigt hår, för håret måste vara spikrakt och hon grät när hon hade sovit med flätor en natt, håret var ju en katastrof, det var vågigt.

Förstå att mitt barn var nyss fyllda tre när hon grät över jackan.

Hon var 3,5 år när hon grät över sitt hår.

Vi har alltid pratat om att alla får göra som dom vill, killar får ha klänningar, om dom vill, det har hon alltid varit helt med på, så kommer hon hem och berättar om att de skrattat åt, kalle kan vi kalla honom, han ville klä ut sig med klänning, barnen skrattar åt honom för det går ju liksom inte bara för sig, det var andra gången allt jag jobbat för bara raseras, jag pratade med förskoleläraren dagen efter och påtalade detta, hon hade inte hört scenariot och det kan jag köpa.

Men mitt barn som varit så obrydd över allt som har med allt att göra på ett par månader ändrades till det som de äldre flickorna var. Jag gör allt jag kan och vet för att motverka detta. men i alla lägen går det inte.

Alla föräldrar har inte samma synsätt, de vill ha sin prinsessa eller prins och mitt barn blir indirekt inhunsad i deras synsätt, via deras barn. jag kan inte plocka bort mitt barn från dagis/dagmamma för att skydda.

Köpte ett par bruna byxor för att testa, det gick bra, för att jag sa att dom var fina, jag är på ruta ett. Hon var barken på ett träd fick liksom bli anledningen till att hon hade bruna byxor (dom jobbar mycket med medvetandet om naturen och hur viktig den är).

Så döm inte mig för att jag har en ibland rosa eller lila dotter, det är inte mina åsikter av hur ett barn ska vara. Jag tror att det är viktigt att komma ihåg. Jag var en av dom förut, som kunde tycka mig se "jaha, det är såna där föräldrar som inte arbetar med ett genustänk eller för att göra sitt barn till ett barn".

På riktigt?? Man får inte kalla henne för en hon och man får inte säga att "hen" är fin? Ärligt??? Det börjar spåra ur nu va? Jag säger till min dotter VARJE dag att hon är fin. Jag säger till å med att hon är en fin TJEJ! Jag säger till min son att han är fin oxå. Vet du varför? Jo, för de ÄR fina! Jiiises.

FIA nej jag tycker inte det "börjar spåra ur". Jag tycker det spårade ur när man började uppmärksamma barn på att deras utseenden är viktiga.

Mina barn mår mycket bättre av att inte bry sig om hur de ser ut eller av att veta att jag och deras omgivning tänker på det.

Sen vet jag dock inte vad du snackar om när du säger att man inte får säga hon.

När jag hör min mamma prata med mina barn är det fin och duktig i var och varannan mening. Inget jag hade reflekterat över om jag inte hade läst det du skriver kring detta. Själv har jag tänkt om när det gäller hur jag pratar med mina barn, om inte annat är det ju bra om barnen lär sig några fler och mer kreativa ord än bara fin och duktig.

Jag vill vända på det här Lady D – vad ger dig rätten att frånta din dotter omgivningens uppskattning? Jag fattar att du vill ditt barn ditt bästa och jag tycker "egentligen" att du har en bra tanke … men … frågan är vad det här leder till egentligen?

Alltså vart ska vi nå? Vad är målet?

Att ingen ska få känna sig fin någon gång (man som kvinna) – att ingen ska få vara i en postorderkatalog? eller ska vi kanske försöka sträva mot att ALLA är lika mycket värda? Att "snygg" är något som kan användas som beskrinign för alla typer av människor?

För att utesluta idealtänket tror jag bara skapar aggression och irritation (och besvikelse?). Är det inte bättre att försöka sträva efter att det inte finns några ideal?

Att man kan få vara fin – precis som den man är? Alla människor är unika, från tånaglarna till själens djupaste hörn. I media syns en viss typ av människor, eller har synst. Jag tänker att det börjar bli en viss skillnad. Men det verkar fortfarande som att de "smala och snygga" priviligeras och hålls lite högre.

Nu vet jag inte om jag kom fram till vad jag ville egentligen. Om jag träffade Ninja skulle jag säga till henne att hon har grymt coola pippilotter. Så det så.

Nu har jag inte läst alla kommentarer så någon annan är säkert inne på samma spår men i alla fall försöker jag att prata med mina barn om att människor är olika, en del människor beter sig inte som vi. Vi har bland annat pratat om att en del tycker att killar inte kan ha klänning men det spelar ju ingen roll för vi tycker att det är ok; och att våra grannar kallade dottern för kille för att en del människor kopplar ihop blå färg med killar, men vi vet ju att både killar och tjejer kan ha blått. Helt enkelt prata om det med barnen. För det är ju så, att vi inte kan skydda dem från att utsättas för andras värderingar. Sedan är det här inte samma sak som att alltid acceptera och inte säga ifrån, det finns utrymme till det också 🙂

Jag arbetar på en förskola, precis som du skriver så är (många av) barnen fixerade kring vilka kläder de har på sig, vilka färger osv…

Jag (som tidigare enbart arbetat med ettåringar) började på denna förskola i januari och fick ett uppvaknande när jag hade en grupp med 5-åringar och ställde en fråga till dem. Frågan löd "Varför tycker du om dina kompisar?" Jag tog fram ett papper och började skriva det barnen sa. Jag frågade om var och ett utav barnen "varför tycker du om honom/henne, varför tycker du om att leka med hen?"

Barnen svarade om varandra att det var för att kompisen var snäll, lekte bra, hade fina kläder, var rolig, pratade snälla saker och var jättejättebra. Ursäkta?? Fina kläder? Är man en dålig kompis då om man har "fula" kläder? Varför ska utseende vara så viktigt för de små? Det är ju inte det egentligen. För barnen spelar det ingen roll. EGENTLIGEN. Men vuxna lägger ner alldeles för stor vikt vid deras barns kläder. I längden börjar då även barnen bry sig. Så tråkigt!!

En ettåring kom in på förskolan häromdagen, hon hade på sig en ganska tight jeanskjol. Mamman tyckte att dottern var sååå fin. "Ser du inte hur fin hon är?"

Mamman blev väldigt förvånad när jag inte överöste dem med komplimanger utan istället ifrågasatte hur hennes ettåriga dotter skulle kunna leka ordentligt med den där kjolen. Ca 2 minuter tog det efter att mamman hade gått, då tog barnet av sig kjolen, la den på hyllan och sprang omkring i bara strumpbyxorna istället. Varför? Jo, för att då kunde hon ju leka ordentligt!

Kramar!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *