Kategorier
feminism & genus

Vi och dem

Jag har tänkt på det här med genus och könsroller (Nää?!) och på olikheter. Redan från tidig ålder så delar vi in barnen, skiljer dem åt, lär dem att de är FLICKOR eller POJKAR. Kategoriserar och segregerar. Jag har märkt flera gånger att jag själv refererar till barn utifrån sina kön; "Kom nu tjejer!" (på jobbet) "Ninja är en stor tjej nu!" (hemma) osv. Jag har kommit fram till att det är nåt jag måste lägga av med. Nåt vi alla måste lägga av med. Jag tror nämligen att det är där det börjar. (förutom faktumet att vi bemöter barn olika utifrån deras kön) Vi lär barnen tidigt att "Du hör ihop med dem" och de andra är inte som du. Vi poängterar även hela tiden skillnader, istället för att visa på våra likheter. Det segregerar och separerar. Och det får mig att tänka på vårt mångfaldsarbete inom förskolan, hur det hela tiden påpekas att "de där är annorlunda!" – "Inte som oss" – "exotiska" – vi präntar in olikheterna i barnen och skapar klyftor. Varför inte prata om våra likheter? "Där är Mahmood, han tycker också om pannkakor precis som du Nils!"  – "I afrika så brukar barnen leka ute – precis som ni gör!"  osv.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

35 svar på ”Vi och dem”

Det där har jag försökt låta bli den senaste tiden. Jag säger till Simon "titta, där är ett barn" eller "titta, där är en bebis" istället för "titta, där är en flicka/pojke". Könet är ju inte viktigt för Simon, han skiter i vilket. Pojkar och flickor är lika roliga i hans ögon och jag vill inte sabba det med någon fånig vi-och-dom-grej.

just kategorisering och klassificering handlade min examensuppsats i kulturantropologi om, så detta är något jag tycker är grymt spännande. vad jag – eller ja, de etnografiska forskare jag sammanställde och tolkade – kom fram till är att indelning i kategorier och motsatspar (dikotomier) är något som är fundamentalt inom kultur- , och i förlängningen, identitetsbyggande. vi klassificerar för att förstå omvärlden, & det som hamnar mellan kategorier, sk anomalier, är skrämmande, äckligt och svårt att förstå (ex: invandrare; varken svensk eller utländsk, lesbisk; varken tjej eller kille, osv).

så långt något som i alla fall jag tycker är ganska rakt upp & ned, MEN, och här kommer den springande punkten, så kan vi ju påverka vad vi GÖR med dessa klassificeringar, och om de är ok att omdefiniera eller om vi bestämmer att de är något fast & förutbestämt som icke går att rucka på, samt hur vi värderar dem. är ett av motsatsparen bättre eller sämre än det andra? tillåter vi att dikotomin som faller emellan blir en kategori? är kategorins egenskaper flytande? vilka av kategorins attribut är avgörande för tilldelning i just den kategorin, och vilka spelar inte någon roll? etc osv =)

kortfattat menar jag alltså att klassificering är något vi alla gör för att förstå vår värld och göra den greppbar. inget fel, bara mänskligt (det är så den mänskliga hjärnan fungerar, hävdar vissa). men, vill vi förstå kategorierna också, förstå den som är olik, så är det viktigt att (precis som du skriver) poängtera vad som förenar snarare än separerar. och inte tillskriva något kategori som bättre eller sämre. vad som gör det hela sjukt spännande är ju också att man kan manipulera klassificeringarna genom att medvetet skapa anomalier, såsom t ex transor gör. och det var ju det jag menade under den något röriga klännings- & tofsar i håret-debatten: tar man på sig en klänning & sätter en tofs i håret, men samtidigt klättrar i träd, far omkring och leker livligt och är högljudd (såsom t ex jag gjorde när jag var liten) så visar man att kategorin flicka minsann inte är något fast & icke-omdefinierbart, medan man om man undviker alla klassiskt flickiga attribut på sin dotter (eftersoms man inte vill att hon ska förväntas vara på ett visst sätt) så hjälper man ju till att befästa kategorins egenskaper och förstärker dem till och med genom att skapa en anomali. ett barn i prinsessklänning (flicka ELLER pojke) som bygger kojor i skogen eller lekbrottas med brorsan/syrran, DET är genusmetodik om något anser jag!

lästips:

– Mary Douglas: Douglas” rel=”nofollow”>http://sv.wikipedia.org/wiki/MaryDouglas som forskat kring kategorier, gränsdragningar & smuts

– Tomas Hylland Eriksen: HyllandEriksen” rel=”nofollow”>http://sv.wikipedia.org/wiki/ThomasHyllandEriksen som undersöker identitet utifrån vi-dom

Det är ju inte ofta man pekar på ett annat barn och säger "titta där går en flicka" ?!?! hahaa

Och för mig så oftast när man säger saker som "kom igen tjejer/Kom igen gubbar!" – så handlar det just om tävlingar när man i lag delat upp tjejerna mot pojkarna eller liknande. Ser inte felet i det då det handlar om att heja på ALLA i det laget…

Sen så tycker jag att det finns ju en anledning till att vi tjejer och pojkar föds olika. Och varför göra det till något negativt?

Det känns som om att du sätter henne i ett större fack när du inte ens kan säga att hon blivit en "stor tjej" eller att du ska prata om henne som "barnet" istället för dottern.

Tessan — jag förstår hur du menar och kan till stor del hålla med. men att trycka på min dotter kläder som är reserverade för ett kön går lite emot allt jag tror på.

Dessutom så är de flesta tjejkläder inte bara tajtare utan även gjorda i tunnare material. På det så är klänning dessutom ett "fin" plagg vilket också det uppmuntrar till mer stilla lek (för flickorna vill ju inte sabba den fina klänningen)

För mig blir det helt fel att klä henne i sånt.

Jag är övertygad att jag kan uppfostra henne till en normal människa ÄVEN fast hon inte har klänning.

Förstår fortfarande inte varför det är så viktigt att könsindela tydligt. Snippan sitter ju där den sitter, det kan inga byxor ändra på.

fast nu var klänningsexemplet bara ett exempel, eftersom vi diskuterat det nyss. andra exempel som skapar anomalier & därmed utmanar kategorier skulle kunna vara att en man från ett afrikanskt land klär sig i sina traditionella kläder istället för jeans & tshirt på midsommarfirande bland ett gäng fördomsfulla raggare, eller att gamla Astas barnbarn hälsar på sin mormor på hemmet i sin emosminkning & svarta kläder istället för att undvika att uppröra tanterna genom att klä sig i blus & kjol. man utmanar då tydligare de förutfattade meningarna som kan finnas om en kategori.

men om vi struntar i hur kategorier uttrycks & hur vi omdefinierar dem, så var andemeningen i mitt inlägg att det ju inte behöver vara något negativt med könsindelning, att man tilltalar några som 'tjejer' eller 'killar' (det är ju skillnad på att säga 'du får inte vara med eftersom du är tjej' och 'tjejen där borta är din nya fröken'). eftersom du inte menar något negativt eller begränsande när du etiketterar någon som tjej, tycker jag inte att du ska behöva tyngas av att du ibland använder dig av den kategoriseringen. vi behöver ju fler som menar att det är bra att vara tjej, inte färre!

jag håller inte med. Som jag skrev i mitt inlägg så tror jag att det bidrar till klyftan att vi kategoriseras. Om du går in på en förskola så ser du att barnen leker i grupper om kön. Flickorna med varandra, och pojkarna med varandra.

Jag menar att de gör det just pga att de fått lära sig att "ni där hör ihop – ni är lika"- människan har ett behov av samhörighet. Även barn… eller i högsta grad barn.

Dessutom tror jag att de bidrar till könsrollerna. "Jag är flicka – det är tydligen viktigt – därför ska jag vara/göra så här och vara med de andra flickorna."

Nu hittar jag inte min jävla "pojkar flickor och pedagoger" men de tar upp det där och förklarar det lite bättre än jag.

Jag citerar en väninna som skriver i sin gamla blogg:

Redan då du säger "kom nu tjejer" eller "Calle, gå till pojkarna nu" så LÄR du ett barn att det är skillnader. Du sorterar. Och bara det gör att barnen grupperar sig.

Ska man gruppera efter kön? Nej. Varför? Jo, för att har vi möjligheten att redan på så små barn som sätts på förskola idag att känna sig som individer och inte tjejer eller killar så ska man ta den! Barn ska representera sig själva. Lilla Lisa ska inte representera flickorna eller lilla Calle ska inte representera pojkarna.

2009-04-15 @ 21:28:55

Postat av: Viola

Men man ÄR ju antingen flicka eller pojke oavsett vad? Det är inget fel med det och inget att göra åt. Grejjen är ju den att alla ska behandlas lika TROTS sina olikheter. Inte att man ska utplåna olikheterna för det är ju de som berikar världen!

jo men VAD innebär det? MÄNNISKOR är olika. Det är mer skillnader mellan individer än det är mellan könen.

Tids nog så märker barn att vi är olika, varför kan de inte få vara barn tills dess? Varför detta behov? Att vi har olika saker mellan benen märker de nog ändå. Varför poängtera skillnaden? Ska vi börja dela in barn i hudfärg också? kultur?

Kom nu tjejer! Kom nu svenskar! Kom nu araber! Kom nu mörkhyade och vita så drar vi till parken!

som sagt, detta är sannerligen intressant. och det får en ju osökt att tänka på sin egen barndom.

min mamma tryckte ned mig i tunna strumpbyxor & fula klänningar som jag inte fick leka i eftersom jag skulle hålla mig 'fin' (gjorde detsamma med min bror; han fick inte heller leka i sin strukna skjorta & finbyxor), men jag älskar idag bekväma klänningar (jag hatar dock fortfarande tunna strumpbyxor – vafan är det för klädesplagg??? ett ickeplagg som bara är obehagligt). MEN jag lekte i princip bara med killar när jag var liten, och älskade sagor om ensamma, starka kvinnor. skulle bo ensam i skogen när jag blev stor. hm.

återigen, det är ju inte klassificeringen i sig som skapar obalans & diskriminering, utan den värdering man lägger i kategorierna. pojkar-flickor, svarta-vita, långa-korta, javisst! varför inte? så länge de är likvärdiga & bara ett verktyg att förstå att man är olika på vissa sätt (men också sjävklart väldigt lika på andra!).

gonatt! =)

man leker inte med det lika könet, utan med de som är lika en själv ju. Och det gäller även barn, oavsett kön.

Och det finns "tjejkläder" som inte alls är oömma och går att leka i. Precis som med "killkläder", det finns finare och det oömma…

Hur skulle du säga till Ninja att gå till några på dagis/öppna förskolan som det är tre pojkar som sitter där… "Ninja gå bort till Lars, Erik och Filip." ?? För det tar ju bara längre tid och kan förvirra ett barn om hon inte vet vad pojkarna heter. Därför skulle jag då säga "Ninja, gå bort till pojkarna." Likaså om det var ett gäng flickor.

Och bara för att du kallar en flicka för flicka och en pojke för pojke så betyder ju inte det att du diskriminerar dom eller behandlar dom olika.

nej, i de yngre åldrarna är barnen rätt så lika varandra oavsett kön. De tycker om samma saker och leker med samma leksaker. ÄNDÅ grupperar de sig. Det finns givetvis undantag, men i det stora hela så leker de i grupper om kön.

Och i det scenariot du målar upp så skulle jag – om hon inte visste namnen på barnen (eftersom att jag inte tycker att Lars erik och filip ska reduceras till "pojkarna") så skulle jag antingen säga "Gå bort till de där barnen och peka eller helt enkelt inte säga nåt alt. "vad vill du göra? Vilka vill du leka med?"

Om det satt en grupp vita barn och en grupp svarta — vad skulle du säga? "Gå bort till de mörka barnen, Lisa!"

och nej, det handlar inte om diskriminering! Är jag så otydlig i mitt inlägg??? Det handlar ju om att man sorterar och lär barnen att sortera. "Du hör ihop med dem och du med de andra".

Viola, det finns ingen som behandlar flickor och pojkar helt lika och det just det LD har utvecklat i detta inlägg. Olika bemötande utifrån olika kön är inget man vänjer sig eller samhället av med på en dag.

Att kalla barn för barn istället för dess kön underlättar inte bara för Ninja att slippa göra den onödiga indelningen, det maskerar också effektivt föräldrarnas egna fördomar och värderingar och det egna barnet får större chans att döma själv hur hon trivs med lekkamraterna.

låg & funderade lite på det här innan jag somnade igår, & kom fram till att jag som person ju faktiskt mycket sällan distingerar mellan tjejer & killar. jag tänker oftast på folk som människor, och inte främst som kön. så missförstå mig inte, jag förespråkar inte att man hela tiden borde använda språket för att beskriva världen & de kategorier vi har, utan vad jag menar är att allt har sitt sammanhang & att det inte är svart eller vitt:

– godmorgon grabbar! sagt i ett styrelsesammanträde känns inte ok

inte heller

– ska vi tjejer gå & ta en drink medan killarna bastar?

medan

– tjena grabben! sagt som hälsning kompisar emellan känns ganska neutralt

företeelser såsom tjejmiddagar, gnäll på pojkvännen eftersom 'killar är si&så' & företeelser såsom http://it-tjej.idg.se/ får det att krypa i kroppen på mig. och självklart är det inte bra för barn om man vill lära dem att inkludera istället för exkludera att hela dagarna tjata om killarna där & tjejerna här, även om man inte menar så mycket med det. självklart.

det är det jag menar — det är ett jävla tjat. Jag kommer amtagligen referera till barn och vuxna utifrån deras kön fler än en gång, men mitt mål är att lägga av och försöka se bortom det. Precis som jag inte skulle referera till folk utifrån deras vikt eller hudfärg. "Kom nu tjockisar" liksom.

Sen är det ju skillnad om jag och andra vuxna säger "hej grabben" eller liknande, än om man gör det till ett barn. För en vuxen handlar dewt inte så mycket om att sortera men för ett barn så blir det viktigt.

Och sen är det ju även så att i vuxenvärlden så grupperar vi också oss efter kön, oavsett om vi egentligen har så mycket gemensamt eller ej.

Förlåt att jag lägger mig i igen… haha

MEN jag ser inte felet i att säga "Godmorgon grabbar" till ett gäng just grabbar? Det delar ju inte direkt in dom i någon grupp…

Sen så säger vi ofta i vår vänskapskrets tjejerna eller killarna iochmed att ibland är vår närmsta krets närmare tjugo pers = för många… 😉 så vi har ibland endast tjejmiddagar så får våra karlar ha middag hos någon annan och så möts vi upp senare.

Är det fel? Enligt dig alltså?

Jag håller dock fullt med de klassiska:

"killar är si och så"

"tjejer är si och så"

Ett klockrent exempel är ju Beyonces låt "If I Where A Boy" – där talar vi om att dra alla karlar över en kam.

Jag tycker att var och en som är vuxen får göra som de vill. jag tycker inte om män så jag skulle personligen föredra en tjejmiddag.

det verkar som att du inte riktigt förstår vad jag menar…?

När du säger god morgon grabbar till barnen så poängterar du att de är just grabbar och det bidrar till att de väljer att gruppera sig. Det är inte enda anldeningen men en av de bidragande orsakerna.

och jag måste än en gång ifrågasätta behovet. Skulle du säga "god morgon mörkhyade" till en grupp mörkhyade barn?

Klart jag inte skulle säga "godmorgon mörkhyade" Men jag tycker lite att det är samma sak.

Om det bara är ett gäng flickor i sandlådan utanför dagis när jag ska lämna mitt barn så säger jag ju inte "godmorgon killar". Utan "Godmorgon tjejer". Varför inte? Om det bara sitter tjejer där liksom… Det är ju inte att gruppera dom. De kan ju omöjligt inte veta att de är tjejer.

Och att jag säger "godmorgon tjejer" jag ju inte riktigt leda till att de aldrig kommer leka med pojkar eller känner sig annorlunda. ??

Även små barn är medvetna om att de ser olika ut beroende på om de är pojkar eller flickor…

Vilken genus kämpe man är då! Jag kallar alla syrrans ungar för snorrungar med ett brett leende oavsett kön. Då ställer dom sig i ledd och säger "vi är inte snorriga", kort därefter får jag höra att jag är snorrgubbe, så då är vi kvitt

Angelica: felet med 'gomorron grabbar!' vid ett styrelsesammaträde är (i min mening) att man då antar att i styrelser sitter bara män.

Stefan: du menar snorr som i snor & inte snorre, hoppas jag.

Lady D: "jag tycker inte om män så jag skulle personligen föredra en tjejmiddag". hm. det är ju att gruppera ihop en jävla massa människor, utifrån kön.

Självklart säger man ju bara 'gomorron grabbar!' om det bara sitter grabbar/killar/karlar där man väljer att säga det.

Jag har en karl som spelar fotboll där man mer än ofta hör; "kom igen gubbar!"

Men jag har även tjejkompisar som spelat fotboll och där hörde man istället; "Kom igen tjejer!"

Varför? Jo, för att det endast är/var killar/tjejer i laget.

Åh vad jag håller med dig, och ett jättebra lästips för alla de som tycker att "pojkar är pojkar och flickor flickor" är att läsa "Egalias döttrar", en mycket bra bok! Du har säkert läst den LD men om du inte har det skulle jag absolut rekommendera dig att göra det, även om den är gammal.

Att distingera mellan flickor och pojkar på det sättet som vi gör idag är ungefär som om vi skulle skilja på människor beroende på ögonfärg, hårfärg, hudfärg eller varför inte… längd? Typ "kom igen nu mörkhyade, och ni ljushyade får hålla er lugna medan vi är borta". Eller varför inte "medan ni med gröna ögon dukar så kan ni med blåa ögon springa av er. Ja ni vet, blåögda will be blåögda".

Jag jobbar själv på att sluta säga "åh vilken duktig tjej du är" till min dotter och istället försöka säga "åh vilken duktig elsa du är" eller liknande. Hon är ju inte duktig för att vara tjej, hon är ju duktig punkt, liksom. Mitt barn är mycket mer maskulin (alltså det som stereotypt räknas som maskulint) i sin framtoning och "aura" än vad hon är feminin och jag vill lära henne att vara den hon är och inte känna att jag ska passa in i en mall.

Som exempel kan jag ju berätta att både jag och min mamma har rätt mörka röster, min mamma misstas till och med ofta för man på telefon. Så när jag gick på dagis så kom jag en dag hem och pratade med världens pipigaste röst och mamma frågade varför jag pratade sådär, då sa jag att det var sådär som flickor SKULLE prata, inte så som jag pratade vanligt. Då var jag alltså typ fyra år och höll redan på att stöpas in i mallen av vad en flicka skulle vara. Tack och lov sa min mamma till mig att jag fick prata precis så som jag ville och att jag borde prata som mig själv. Faktum är att kvinnor faktiskt oftast anstränger rösten för att låta mer ljusa och männen gör tvärtom för att låta mer mörka. Vi manipulerar oss själva att passa in i mallar och sen använder vi de manipulerade skillnaderna till att bevisa att det verkligen finns skillnader…. sjukt!

och jag såg nu i efterhand att en del av det jag skrev redan tagits upp men vafan, jag har ett barn i trotsåldern, jag hinner inte alltid läsa ALLT innan jag reagerar 😀

Snor menar jag, alltså det som finns i näsan =), felstavning är mitt huvudämne =)

Socker-ungar brukar jag säga också, så äldste har full koll att socker gör en pigg och är inte bra i för mycket mängder =)

Lina: jag håller med, men jag står fast vid att det blir så konstigt när man undviker ett epitet bara för att det inte ska uppfattas negativt & begränsande. låt oss omdefiniera vad flicka betyder, det behöver ju inte begränsa! jag vill inte låta de som tycker flickor är svaga stå för definitionen.

Jag kan heller inte låta bli att se att det känns som att folk ser på flickor ur ett nederlagsperspektiv och män ur ett vinstperspektiv här också… det handlar inte bara om att man ska sluta säga tjejer för att det är dåligt att vara tjej eller att man ska sluta säga grabbar för att alla i styrelsen inte är män. (hallå liksom) utan tvärtom också! Man ska sluta säga flickor OCH pojkar för att det är onödigt. Inte för att flickor är dåliga och pojkar chefer. Flickor är skitbra, pojkar också. Och flickor är skitdåliga och pojkar också. Det går liksom inte att generalisera utifrån kön. Och när man gör det så kommer det med massa epitet som de känner sig pressade att passa in på, som de kanske inte alls känner sig bekväma med.

jag säger inte att det är något som kommer kännas naturligt eller som kommer vara lätt eller som kommer gå ens på några år, men om vi arbetar med att säga hon, han, tjejer, killar och sådär mindre så kommer vi tillslut utgå från något annat. Det går faktiskt! Det var inte så många år sedan sen man faktiskt i allmänhet pratade om "vilda negrer" och "civiliserade vita", och det känns skitfrämmande idag, så det går att förändra sin begreppsvärld till det bättre! heja!

Det är ditt val.

Jag är en komplex människa. Vi har alla ett bagage vi bär med oss. Även jag. Att det ska vara så svårt att acceptera är märkligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *