Kategorier
feminism & genus

Vuxna män som är emotionellt handikappade, relationsstörda och ensamma


Jordgubbsfest i den Blombergska Sommarstugan

Ozena med familj är också på semester. De bor ett stenkast från oss och promenderar hit för jordgubbar, umgänge och lek. Ozenas man och min man har varit vänner sen de var små och växte upp ihop och idag jobbar båda tillsammans på Avalanche och sitt alldeles egna projekt. Vilken gåva egentligen att få uppleva livet med en nära vän vid sin sida. Själv har jag alltid varit väldigt ensam. Vi flyttade runt så mycket att jag aldrig hann vara nåt annat. Det hade gjorts någon undersökning för ett par år sedan där man kommit fram till att män sällan har stabila och djupa relationer med andra än sin partner i vuxen ålder. Redan som små barn så får ju flickorna öva på relationsbildandet; bästisar skapas och tvåsamheten förväntas för tjejer kan ju inte leka tre…. eller? Samtal, förtrolighet och hemlisar uppmuntras och så sätter man en ganska stadig grund för framtida relationsbildande. Skitbra! Men killarna då? Killar leker i grupp och hierarkitänket tar sin början. De lär sig regler och samarbete. Också skitbra! Men det uppmuntras till absurdum och de går miste om den känslomässiga biten, om vikten av djupare relationer, om en alldeles egen bästis att viska ihop och hålla hand med. Inte medvetet men det antas inte vara viktigt. Pojkar är ju inte intresserade av sånt. Eller? Och så växer de upp till vuxna män som är emotionellt handikappade, relationsstörda och ensamma. Män talar inte ut och män söker inte stöd hos andra när de upplever sorg. Män begår flest självmord och män blir oftare deprimerade.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

13 svar på ”Vuxna män som är emotionellt handikappade, relationsstörda och ensamma”

Hur ser det ut bland seriemördare(/massaker) – Är det också majoritet av män, eller är kvinnor i majoritet, alternativt ligger det ungefär lika? (Man har ju mest läst om Ramirez, Bundy, Dahmer, Manson osv… Men sen läser man ibland om någon som ex. lilla Mary Bell) Blir det kanske inte lika uppmärksammat när det kommer till kvinnor?

:question:

Det är en majoritet män som är seriemördare. Det har flera förklaringar, men en väldigt bidragande del är att andelen män med antisocial personlighetsstörning är väldigt mycket högre än andelen kvinnor med den, 3% hos män och <1% av kvinnor. Störningen i fråga (och här kan jag tala både av erfarenhet (då jag har den) och av kunskap, är direkt mätbar (det är tydliga förändringar i hjärnan), och leder till en total avsaknad av empatiförmåga (bland annat), och ett ointresse för regler. En väldigt stor andel av dömda våldsbrottslingar har störningen, och ju grövre brott desto högre andel.
Detta, kombinerat med en machokultur, gör att man lätt kan 'falla dit', eftersom man saknar de spärrar som normalt förhindrar den typen av skadligt beteende. Jag själv hade en far som var otroligt strikt och tydlig med att det kunde få konsekvenser för mig själv om jag skadade andra (fängelse, skadestånd, etc.), vilket nog är enda anledningen idag att jag inte har gjort det.

Linda, tvärtom blir det extra uppmärksammat när det är kvinnor det handlar om för då blir det tydligen extra fruktansvärt. Typ "HUUUUUUUR kan en MODERLIG människa döda andra!?". Jag har faktiskt skrivit om mina tankar här http://tildaf.wordpress.com/2011/01/07/synen-pa-kvinnor-som-mordare/

Det finns ett brott som kallas för "Kvinnobrottet" och det är bedrägeri. Då kanske man tror att det är för att fler kvinnor än män begår brottet, men nej, det är för att det är ungefär 50/50. I typ alla andra brott är män överrepresenterade.

Jag flyttade också runt mycket när jag var liten/yngre och jag har saknat det där med att "vi har varit kompisar sedan vi gick i skolan"….. har ingen kontakt med någon (jo, en barndomskompis som jag tog upp kontakten med när jag var i 20-årsåldern)

Har pluggat en del som "äldre" och det känns snarare som att folk har "sina kompisar" och dörren verkar ganska stängd. Har försökt bjuda över och bjuda in….. men men. En social grej jag kanske inte är så bra på?

Jag är såndär, har ingen djupare relation till någon utom min sambo. Har alltid haft svårt att lära känna folk och ännu svårare att skaffa vänner, går lite i baklås när de börjar komma för nära inpå. Är inte direkt the hoot of the party när det ska minglas med okända. Fast jag försöker bättra mig. Min kille däremot är jättetight med sin bror och är nära vän med flera. 🙂

Jag undrar om det kan vara lite därför många män drar ut så på att skaffa familj. För att det är allt eller inget – ANTINGEN polarna eller frugan. Många hamnar ju ett ett nytt skede i livet när man fått barn, men då kvinnorna hittar nya vänninor genom sin mammaroll och hängande på diverse står männen helt ensamma, generellt sätt. Väldigt trist. Men om man får vara lite fördomsfull så tror jag faktistk att det är ett ganska så svenskt fenomen…

Åh,så kan jag känna att min pappa är. Han umgås mest med andra i relation till intressen och aktiviteter. Detsamma gäller min relation till honom; vi har inga gemensamma intressent och därför tar han liksom aldrig initiativ till att umgås med mig, förutom om han någon gång vill höra att jag mår bra, typ. Så himla synd och onödigt känner jag att det är. Men svårt att lära en gammal hund att sitta…

Står väl i Mendel-Enk "Med uppenbar känsla för stil" att de vänner som vuxna män (rent generellt) har är de som de träffat när de var barn. Om de inte redan har en nära vän när de blir vuxna så kommer de aldrig att få det. För män skapar inte nya relationer som vuxna. Det är bögigt och blir konstigt när två män ska börja hänga lite extra och aldrig har gjort det förut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *