Kategorier
barn & föräldraskap

Är mina misslyckanden som förälder utvecklande för mina barn?

Som förälder har man ju det där konstanta dåliga samvetet. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag känner alltid att jag skulle kunna göra bättre, göra annorlunda, göra om. Vara roligare, mer pedagogisk, mer tålmodig. Hitta på mer. Vara snällare. Sätta tydligare gränser. Vara bättre. Och så vidare i all oändlighet. Men sen tittar jag på […]

Som förälder har man ju det där konstanta dåliga samvetet. Det spelar ingen roll vad det gäller, jag känner alltid att jag skulle kunna göra bättre, göra annorlunda, göra om. Vara roligare, mer pedagogisk, mer tålmodig. Hitta på mer. Vara snällare. Sätta tydligare gränser. Vara bättre.

Och så vidare i all oändlighet.

Men sen tittar jag på mitt lilla troll och hon är så jävla bra på alla sätt och vis. Hon är kreativ, uppfinningsrik, snäll, omtänksam, klok, förstående, framåt, social, orädd, intelligent, rolig.

Hon är så jävla fantastisk och det är min förtjänst! Jag gör ju nånting rätt även när jag gör massa fel. Kanske på grund av de fel jag gör just för att de tillåter henne att tänka själv och utvecklas friare.

//stolt

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

26 svar på ”Är mina misslyckanden som förälder utvecklande för mina barn?”

Ja fan va stolt du ska vara över henne, härliga unge! Hon gjorde intryck på mig, liksom sin mamma.

Å ena sidan tror jag du har helt rätt i att göra fel kan också bli rätt, att visa för sina barn att mamma kan också göra fel.

Å andra sidan tror jag att du mesta du gör är rätt. Att inte underhålla hela tiden t.ex. är ju rätt. Att låta ungen tänka själv och ta ansvar istället för att curla osv

Nyckelordet är trygghet.

Trygga föräldrar – trygga barn. Jag har aldrig riktigt förstått mig på "dåligt samvete grejen". Det är ytterst sällan föräldrar medvetet gör ett dåligt val som drabbar barnen. Om det händer så gör det det och det är inget att ha dåligt samvete över.

Som förälder är man inte Clownen Manne 24/7. Ett familjeliv består av så mycket annat än att underhålla och dalta med ungarna.

Ärligt talat tror jag inte att man kan göra sig roligare än vad man är. Inte naturligt iallafall. Barn känner sina föräldrar och älskar dem villkorslöst även om man inte är Allan-Ballan.

Trygghet & frihet under ansvar är mitt föräldrarmotto.

Vilken fin tröja Ninja har, var det den du pratade om? :love:

klart det bästa är att vara en vanlig människa, bara man ger de trygghet och låter barnen "bara vara" ofta och mycket. Att AKTIVERA dem oavbrutet och inordna sitt liv för att de ska få ut mesta möjliga av det kan inte bli bra, fast jag är skeptisk till att hela tiden "göra saker" med barn. Tror de trivs rätt så bra med vardag och att gå hemma och skrota.

Är också övertygad om att alla föräldrar gör sitt bästa och att de är de bästa föräldrar just det barnet har!

Just att man inte är skitrolig & har supertålamod alltid gör ju att barnen ser en komplett mångfasetterad människa istället för en "perfekt" robo-förälder och det lär ju vara bra för dels deras egen självbild och dels deras idé om hur människor över lag fungerar.

Ninja har så galet fina ögon, hon ser så klok ut och blicken ser ut som att den kan läsa av vem som helst på tre röda!

Jag blev arg på min tvååring i morse när hon lekte kuragömma istället för att låta mig klä henne, så titta hon på mig när hon märkte att tålamodet började ta slut "mamma arg, Bamse också arg ibland. Ingen fara." hon är för klok för att det skulle vara min förtjänst.

Jag tror absolut att det är bra att visa mindre goda sidor ibland. Barnen ska ju lära sig hur man är människa, inte en robot stöpt i perfekt form. Om inte annat så är det ju toppen att visa hur man gör rätt när man gjort fel. Alltså om man känner sig grinig, sur och less att man då säger "Nu är mamma arg och behöver vara ifred en stund" eller nå sånt. Eller "Mamma var bara arg, så det var inte ditt fel att jag skrek!"

Det måste ju vara det mest fruktansvärda för ett barn att växa upp med "perfekta" föräldrar, som aldrig är trött, arg, ledsna, tråkiga osv. Då skickar man ju signaler till barnet att det också måste vara perfekt i alla situationer för att duga. Snacka om att plantera dåligt samvete hos barnet! För hur ska ett barn/en människa kunna leva upp till det utan att stympa sitt känsloliv fullständigt?

Däremot tror jag att det är viktigt att man förklarar för barnet varför man är trött, sur och grinig och inte låter barnet ta på sig skulden för det.

Ja men du har ju rätt som så många gånger!

Jag kämpar som du och många andra föräldrar med mitt dåliga samvete. Men samtidigt spricker jag av stolthet över mina fantastiska barn, de är så förståndiga, otroliga, kluriga, goa och så himla himla bra. Men jag tror att man kämpar så, just därför, det skapas en prestationsångest hos en själv för att man vill fortsätta vara stolt, och det är man nog ändå. Jag ÄR stolt över mina barn, bara för att.

Men samtidigt ställer jag mig ofta frågan vad jag gör för fel när mina barn bara är barn. När de trotsar, när de skriker, när de vill saker men itne vet vad, när de vägrar göra saker som de måste. Då undrar jag vad jag gör för fel. För det ÄR ju mitt fel, eller? Nej just det, de är ju bara barn. Barn som utvecklas.

Föräldraskapet är inte en dans på rosor, det är inte enkelt. Men det är underbart.

Jag har, som Apan, aldrig heller förstått mig på det här med dåligt samvete. Man kan bara göra sitt bästa och hoppas att det räcker! Ibland gör det det och ibland inte – livet är hårt och man måste vara beredd på att vissa fel man gör kommer ens ungar att få leva med. Men de har det i alla fall bättre än många andra kan man ju trösta sig med 🙂

Nina: Lite nyfiken – vad kategoriserar du som "rätt" och "fel" om det ibland kan vara rätt att göra fel?!

Stina: Varför benämner du föräldrar som aldrig blir trötta, arga, ledsna, tråkiga osv som "perfekta", när du helt uppenbart tycker att en mer mångfacetterad personlighet är bättre för ett barn? Och de föräldrar som typ aldrig är särskilt trötta, arga eller tråkiga utan generellt utsövda och nöjda med tillvaron – är de dåliga föräldrar?

Johanna: Jag håller SÅ med dig! Barn som utvecklas – ja! När vi själva krisar vill vi väl inte att någon ska komma och försöka vara oss till lags och göra oss glada, inte jag i alla fall. När jag är frustrerad över livet så räcker det med att mina nära och kära finns där – ibland vill jag att allt ska vara som vanligt, ibland vill jag vara ifred, ibland vill jag käftas lite. Men ingen kan ju göra "rätt" på det sättet att de magiskt kan göra allt jobbigt bra för mig.

Och jag är helt övertygad om att det gäller även barn. Man utvecklas genom frustration, utan frustration – ingen insikt om sin eller världens begränsningar. Utan insikt om begränsning – inga försök att trotsa dessa – ingen utveckling. Tror jag, på bästa hobbypsykologinivå

;-P

Alla gör tillfälliga fel och misstag, men jag tror att så länge barnet känner att det finns en grundläggande trygghet och kärlek så får misstagen inga större negativa konsekvenser.

Jag älskar dina inlägg! In general, alltså, och eftersom du ligger några år före mig med ungarna (min är 1,5) så blir det extra intressant att läsa om sånt som jag tänker på fast jag inte riktigt är där i tiden. Svammel…

Om det du gör har gått bra så här långt, varför ändra ett vinnande koncept?? Ingen är perfekt, och i ärlighetens namn, vem vill vara det?? Sålänge du inte gör misstag som kan skada ditt barn så tror jag inte att det är någon fara 🙂

gillar andemeningen mycket i detta inlägg. säger som föregående talare att man ska inte ha dåligt samvete. i grund och botten ger ni henne en fin och trygg uppväxt och det kommer spegla av sig på hennes sätt att vara och bli.

dock reagerar jag på en sak i detta inlägg.. du skriver ofta i jag-form och så även nu, visst det är din blogg osv osv, men din man har väl också del i barnens uppfostran? ta inte detta som något negativt, men jag undrar bara lite varför du skriver "hon är så jävla fantastisk och det är min förtjänst!" då blir jag liksom lite, hmm.. okej? det kanske bara är ditt sätt att skriva på eftersom det ÄR din blogg, och att du kanske medvetet vill lämna din man utanför hela denna grej. fast det tror jag inte eftersom du nämner honom i andra sammanhang. hoppas jag fick fram min poäng och att du tar detta på rätt sätt, och besvarar min undran…

linda – jag har fått lära mig att man alltid ska tala i jagform. Så då gör jag oftast det. (inte alltid dock, jag glömmer av mig ibland)

Och sen så är det ju jag som har varit mammaledig med Ninja i 2.5 år så visst fan tycker jag att det är MIN förtjänst till störst del.

Såklart du ska vara stolt över Ninja och över dig själv som förälder (och människa också för övrigt). Jag hoppas jag kan ge samma trygghet och inre styrka till min dotter 🙂 Följer din blogg slaviskt men brukar inte kommentera – det brukar vara överflödigt för du har liksom redan skrivit allt som finns att säga i ämnet. Fast när du skrev för ett tag sen att du hade skrikit åt Ninja för att du var trött och grinig, och sen hade jättedåligt samvete för det, så borde jag ha skrivit "lägg ner!". Det är lite samma tema här. Inget dåligt samvete! Inga ouppnåeliga krav på dig själv! Det är bara kontraproduktivt, och det vet du ju också egentligen. 🙂

LD- okej, då fick jag mitt svar. skönt att du är så ärlig även om jag blir lite smått chockad över ärligheten ibland. haha.. men tack för svar.

Hedda: Men är inte samvete ganska bra att ha, alltså om man ALDRIG fick dåligt samvete, hur skulle man då veta att man gjort något som man tycker är fel?

Därmed vill jag förtydliga vad jag skrev ovan – jag förstår mig inte på dåligt samvete som generell företeelse. Alltså "det där konstanta dåliga samvetet" som LD påstår att man har som förälder. Dåligt samvete förstår jag.

Påtal om bilden så måste ju Ninjan ha jordklotets vackraste ögon – liksom stoooora och klarblå.

/inte ett dugg avundsjuk

Petra – jo såklart, det har du alldeles rätt i. Jag syftade mer på det där konstanta dåliga samvetet, känslan av att man inte "räcker till" som förälder. Det tror jag inte är så konstruktivt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *