Kategorier
barn & föräldraskap

Är samsovning det bästa valet?

Anaaiah skriver om närhet och diskussionen bakom kulisserna utvecklades till en diskussion om samsovningens vara eller ickevara. För mig är det självklart att samsova. Visst hade jag andra idéer innan jag fick barn, men de försvann när den lilla oskyldiga värnlösa föddes. Jag trodde ju även att jag skulle få sova någorlunda, men det kan […]

Anaaiah skriver om närhet och diskussionen bakom kulisserna utvecklades till en diskussion om samsovningens vara eller ickevara.

För mig är det självklart att samsova. Visst hade jag andra idéer innan jag fick barn, men de försvann när den lilla oskyldiga värnlösa föddes.

Jag trodde ju även att jag skulle få sova någorlunda, men det kan man glömma det första året! *s*

Hon visade tydligt vart hon ville vara. Redan första natten – då barnmorskan bestämt la ner henne bredvid mig i sängen och sa ”Vi ses imorgon” – så visste jag hur vi skulle göra. Jag liggammade hela natten och den nyfödda var nöjd.

Och så fortsatte det. Jag har inte ens kunnat tänka tanken att lämna henne själv under natten. Jag ville ha full uppsikt och närheten som följer. Tanken på att hon skulle kunna sluta andas gjorde mig vettskrämd och jag vågade helt enkelt inte lägga henne själv. (jo, samsover man säkert så skyddar det mot PSD)

Visst har inte alla bebisar samma behov, men även om Ninja visat att hon inte ville samsova så hade jag nog insisterat. Precis som jag insisterade (med en arg bebis) med sjalen. Varför? Jag tror det är bäst för barnet. Jag tror fördelarna är så stora att det är värt lite gnäll i början. (fast nu blev det ju inte så)

(Givetvis hade jag försökt hitta andra lösningar om det inte funkat alls)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

39 svar på ”Är samsovning det bästa valet?”

det är konstigt det där. man (jag) är så bombarderad av olika åsikter, inpräntat i mig av mina egna föräldrar, av icke nämnt forum på nätet, tv-program, tidningar, böcker, vänner, etc. hur skulle jag veta what to do? okej, det var min egen bebis, men ändå. första barnet. alla sa olika. "han måste ju lufta lungorna"! "om ni samsover kommer ni få ha honom i er säng tills han är tonåring"! och andra smarta åsikter haglade runt mig.

så småningom lär man ju känna varandra, för det är det det handlar om. mitt barn föds med en personlighet, med individualitet och egenskaper som bara är hans. vi jobbade oss fram till vad som funkade bäst, men om jag gjort annorlunda, hade det kanske också varit bra då?

jag blir bara så förvirrad av de här diskussionerna. jag hoppas och tror att min modersinstinkt har lett mig på rätt väg, men hur ska jag veta det?

ständigt denna prestationsångest, liksom.

Ja, som du säger så är det så olika med olika bebisar. Vi samsov med S tills han var 5 månader, då slutade vi efter en del vånda därför att han sov så himla dåligt. Han var alltid trött och gnällig och sen vi la honom i sängen så har han sovit hela natten, nästan varje natt. Han är pigg, aktiv (lite väl nästan 😉 Och alltid, alltid glad. Jag har aldrig tidigare träffat en så glad bebis! Sen får vi se hur vi gör med nästa bebis, det beror på den! Samsover i början gör vi definitivt!

exakt. jag vet knappt vad som är min egen känsla! hur vet jag att den känslan jag har är min egen, och inte någon annans, som bara blivit djupt rotat i mig?

Men nu visar ju alla undersökningar att samsovning ökar risken för PSD.

Men min tanke var att samsova dom första månaderna men vår lilla plutt ville inte det. Han sover allra bäst i sin egen säng så då har han fått gjort det ända sen han var ett par veckor gammal (och då vi kom på varför hans ov så dåligt på nätterna).

Jag tycker också att det är viktigt att plutten får utvilade föräldrar som orkar leka med honom. Jag skulle aldrig utsätta mig själv eller honom för en massa sömnlöshet om det inte absolut var ytterst nödvändigt.

Men jag tycker faktiskt att det verkar som om alla nyblivna föräldrar tror att dom "måste" vara trötta?? Det hör liksom till verkar många tycka… när det inte alls behöver vara så!!

2009-05-06 @ 08:52:21

Postat av: Linda

åh nej, jag får AW-vibbar av bambis inlägg.. (okej jag vet att jag tjatar.) "man måste inte vara trött! att sova är livsnödvändigt och någonting du måste LÄRA ditt barn, de vet ju heller inte hur man klär sig eller äter så varför veta hur de ska sova?"

usch.

Linda: Är jag en AW-anhängare bara för att jag tycker att mitt barn har rätt till en pigg och glad förälder?

När man är trött så blir man på dåligt humör och det är lättare att man behandlar sitt barn illa! Man reagerar inte lika snabbt och kanske inte t.ex. reagerar om ens barn ramlar eller så.

Så det är bara att väga fördelarna och nackdelarna och se vad man tycker passar en bäst.

Min son är otroligt trygg och lugn (det säger verkligen alla) och han har glada utvilade föräldrar som älskar honom över allt annat här på jorden. Vi vill ge honom allt, inklusive närvarande föräldrar.

jag sa inte att du var en anhängare. jag är bara skadad av sista veckornas hetsiga debatt, i guess. jag ser AW i allt, och hugger direkt.. jag kan inte ursäkta mig. jag hatar kvinnan och ser det som min mission att stoppa henne och hennes tortyr. kan inte diskutera detta i LD's blogg tyvärr, då hon ej gillar denna typen av personangrepp.. och öppnar jag pandoras ask nu så kan jag definitivt ej hålla käften sen.

det jag menar är detta. vi kan inte rädda alla barn från allt ont, och vi kan inte säga till andra hur de ska sköta sitt liv. det enda jag vet med säkerhet är att JAG låter aldrig min sömn gå före min sons. jag smyger som en indian om så krävs. jag sover på golvet. jag vaggar honom till sömns i famnen i timtals, whatever, så länge han sover gott.

det är ingen "rättighet" som så många uttrycker det, att få sova gott med barn i huset. för de allra flesta barn (och vuxna!) sover oroligt, vänder och vrider sig, osv. varför ska vi bota dem? de är ju inte barn hela livet. vart nånstans brinner det? så lite tid (och ork) att man kurar och metodar sina barn för att få dem att sova, har väl ingen föräldraledig??? jag fattar inte grejen. you gotta do what you gotta do.

dålig på att uttrycka mig på morgonkvisten, hoppas jag ej blir missuppfattad.

linda: det där var lite väl elakt, att anklaga bambi för AW-tendenser när hon skriver att hon haft intentionen att samsova men att hon fick ge upp det då sonen visade att han hellre ville ligga i egen säng. det viktigaste är ju att lyssna till sitt barn. att tvinga barnet att samsova om det inte vill det är lika illa som att tvinga ett barn att sova i egen säng om det har behov av mamma & pappa nära om nätterna, anser jag. låt barnet bestämma, att tvinga ett barn till samsovning kan väl inte vara god attachment parenting?

men linda, det är nog ingen av oss som läser den här bloggen som är AW-anhängare. jag mår personligen fysiskt dåligt när jag läser om hennes metoder & de råd hon och hennes sidekicks ger trötta föräldrar.

tessan– jag uppfattade inte hennes inlägg som så. jag reagerar på inställningen att "mitt barn vill minsann ha en utvilad mamma så därför gör jag si och så för att det ska fungera, då SÖMNEN ÄR EN RÄTTIGHET" osv. hela attityden. men har jag missuppfattat henne ber jag ju om ursäkt. som sagt- jag är skadad av sista tidens AW-debatt, och jag har spenderat mycket tid med att ringa samtal, och fixa och dona för att.. ja. stoppa henne helt enkelt, (mer än så säger jag nog inte) att jag nog antagligen går lite för långt i det hela.

sedan vänder jag mig emot att hon påstår att "alla studier visar att samsovning ökar risken för PSD", för det anser jag är skitsnack.

Linda: Självklart så ska ens barn få sova så bra som möjligt, det har jag inte sagt. Nu har jag haft turen att ha en son som sover väldigt gott om nätterna när han får sova ifred i sin egen säng.

Men jag tycker att det är dumt att ha inställningen på förhand att om man är småbarnsförälder så måste man alltid vara trött och att det ska vara slitsamt!

Är det inte bättre att njuta av småbarnsåren som går så fort och vara en lycklig och närvarande förälder för sina barn?? Och testa om ens barn kanske tycker om att sova själv i sin spjälsäng istället för att utgå från att barnet måste samsova?

Jag är så glad och lycklig, har aldrig varit lyckligare i mitt liv och älskar att vara hemma och leka med min plutt.

Nu när han har börjat med vanan att vakna klockan 5-6 så turas jag och sambon om att gå upp med honom varannan morgon just för att vi ska kunna vara pigga, glada och närvarande föräldrar!!!

linda, jag uppfattade bambis inlägg som att hon inte tvingar sitt barn att samsova för då skulle ingen av dem sova. att det var det hon menade med att hennes barn har rätt till pigga föräldrar.

okej, det är bra att få saker förtydligat. jag är helt och hållet med!

självklart ska man njuta- och inte sitta och vara en bitterfitta som gnäller över allt. självklart!

personligen har jag svårt med den positiva attityden de dagar figge vaknar 04:30, och tycker att det är morgon… och min sambo går inte att få liv i för fem öre. att turas om, HAHA!! årets skämt. vilken utopi. fullständigt otänkbart.

MEN… när han ser på mig med de små pliriga ögonen och gapar med hela ansiktet för att han vill ha en puss, då smälter jag, och morgonhumöret är som bortblåst. 🙂 känner vi inte igen oss?

bambi — det är inte samsovningen i sig som ökar risken. Riskerna ligger i när man t.ex äter medicin, har för stora och varma täcken, är överviktig (gravt) osv. Säker samsovning skyddar mot psd.

Sen håller jag med om att det inte alltid måste innebära sömnlöshet eller trötthet att vara småbarnsförälder. Jag led inte nämnvärt av det, men det berodde ju antagligen på att jag anpassade mig efter situationen. Sov när hon sov osv. (sen ska man inte förglömma de fantastiska amningshormonerna som hjälper en på traven)

Men det är inget man ska räkna med. Bebisars sömnmönster är olika vårt. Har man tur så får man en sån där superbebis som bara sover snällt 8 timmar i sträck. Men de flesta har inte det.

Och jo, det går ju att dressera sin unge till att sova (tänker dåfrämst på olika metoder) men det tycker inte jag ska vara ett alternativ.

bambi — (igen haha)

jag kan hålla med om mycket du skriver om sömn och vikten att vara utvilad. Det är väl det de flesta av oss vill.

Problemen kommer dock när vissa föräldrar ser detta som VIKTIGAST AV ALLT! och låter sin bebis och bebisens behov komma i kläm. (t.ex genom 5mm eller andra skrikmetoder)

Men jag tror inte det är så du menar. 🙂

och sen så förändras ju barns behov med tiden! en liten nyföding har ju andra behov än en sexmånaders! 🙂 Man får anpassa sig, go with the flow, lyssna på barnet.

Ninja sov ju jättebra det första 8 månaderna inne i vardagsrummet med tv på och allt. Men sen märkte vi att hon sov oroligt och då tog jag beslutet att natta henne i sovrummet. Och det funkade. Det hade INTE funkat innan. Men som sagt — behoven förändras och hon var redo!

(fan va jag tjatar)

Bambi (asså sorry att jag tjatar på just dig!) — du skriver att man kanske borde testa om barnet vill sova själv. Och det är ju just det jag skrev i mitt inlägg att för MIG (säger inte att alla bör göra så) så var samsovningen såpass viktig att jag t.o.m skulle insisterat om hon inte velat. Jag hade försökt lära henne att samsova. Om du förstår hur jag menar.

Mest för att jag tror att det är bäst för barnet (vilket inte betyder att andra alternativ är dåliga. Bäst att poängtera det. 🙂 ) och för att fördelarna väger upp ev. nackdelar. Men också för att jag vill ha henne nära så att jag kan känna och se henne andas.

Så JAG ville inte testa.

Men för de som vill så tycker jag absolut att det är värt det. 🙂 Funkar det och alla inblandade trivs så är det ju skitbra!

För mig är samsovning det enda valet, det är både tryggt, bekvämt, mysigt och alldeles underbart. Har provat att låta dottern sova i egen säng, men hon gillar inte det alls, så trots buff o knuff på nätterna får hon ligga mellan oss. Hon är 3 1/2 år så inom sinom tid vill hon nog inte längre, och skulle hon vilja det, varsegooo.

Samsovning,min son är 11 månader och han har väl sovit i min säng högst tio gånger..

Han har ju sin spjälsäng presis bredvid min säng .. Jag tycker det är viktigt att dom får sova i sin egen säng,men de är ju upp till var och en hur dom vill ha de. Jag kan inte ha min son i min säng,han är ju sjukt snabb på att krypa i sängen och man vet aldrig vad som händer. Jag tycker att barn ska lära sig sova i sin egen säng vid ett snåret.

Här samsovs inte för då kan jag inte sova. Har aldrig samsovit o kommer inte att göra heller. Visst, det har varit undantagsnätter där kotte inte kunnat somna annanstans än vår säng men då resulterar det i nästintill sömnlös natt för min del och det är inget pris jag varit villig att betala.

Det som stör mig mest i den där debatten om samsova vs inte samsova är alla dessa nötter som prompt ska lägga sig i hur andra gör o har det bara för att dom inte gör likadant. Varför bara inte låta var o en göra det som passar familjen ifråga bäst? Det viktiga är ju att alla parter sover bra, sen om det är i samma säng eller inte kan väl ändå kvitta?

LD – Nu när jag har läst det du har skrivit så tycker jag att låter som om du vill samsova för din egen skull och inte främst för Ninjas skull. Det låter som om det är för att du ska känna dig lugn och trygg och som en bra mamma. Men jag kanske har missuppfattat det, men det låter verkligen så.. speciellt när du skriver att du skulle samsova även om hon inte ville!

Att lyssna på barnen och inte en massa andra är det viktigaste…

Jag har haft en av varje, plus en tredje variant… en vägrade länge att samsova, en fick jag lossa ur armhålan med en spackelspade varje morgon – klibbat fast liksom. Den tredje ville ligga i sin spjälsäng (den stod utan långsida direkt mot min sida på sängen), men jag skulle ha en hand i hans säng på natten… på dagen skulle han bäras. Först när han var 9 mån och lärde sig gå ville han inte bäras längre.

Det många idag missar är att lyssna på sig själva och sina barn, de lyssnar på alla andra runtomkring och litar inte på sin egen förmåga som förälder.

Jag Kommer aldrig att samsova, för jag skulle inte våga sova alls då. Folk snackar om urmödrar, mamma instinkter hit och dit i andra diskussioner "nej man Kan inte rulla över sitt barn" Jag skulle kunna, jg lovar.

Jag har hört talas om (typ 500 gånger) att mammor kan vakna 5 minuter innan barnet för att de känner på sig att det är dags att gå upp. Det har aldrig hänt mig, min sambo brukade väcka mig när Oskar skrek, för inte ens det vaknade jag utav.

Jag gör illa min sambo i sömnen när han sover, jag sparkar honom, armbågar honom osv, samsovning med mig skulle nog vara en direkt hälsofara för en liten bäbis.

Jag tycker att alla ska göra det som passar dem och deras familj, vill man samsova så samsov och vill man inte så låt bli. Jag tror inte att det blir varken underverk eller katastrofer i slutändan i oavsett vad man väljer att göra.

Ska inte lägga mig i denna debatt här också, måste bara säga att det mesta sagts och att jag tycker det är bra att man gör vad som känns bäst för en själv, sitt barn och sin familj.

Så som jag ska göra. =)

Sen undrar jag om det finns någon här i landet som tycker AW kommit med en bra metod för barn!?!? haha Verkar ju inte så.

vår son sover i sin vagga i samma rum som oss. Det är praktiskt omöjligt att ha honom i vår säng då den är en 120 centimeters som precis rymmer mig oc min man. Om ajg skulle haft sonen i sängen också hade jag sovit skitkasst, det vet jag för vi har provat. Även om vi hade haft en större säng hade jag velat att han sovit i sin egen så att han blivit någorlunda självständig och inte bortskämd med at man ska hålla honom jämt.

bambi — haha jo det var jag vid skrapan. Ninja fick ett utbrott så det var bara att åka hem dock. Frustrerande som faaaaaaaan. Jag fick bära demonen från stoplusena vid tunnelbanam ända hem. GGRRR

——————————-

ang. samsovning — nej, du har nog missförstått eller kanske inte läst allt jag skrev. Främsta orsaken till att jag samsover är för att jag tror det är det absolut bästa för barnet.

1. det skyddar mot psd

2. det främjar anknytningen speciellt mellan henne och pappa som hon inte träffar så mkt på dagen

3. det underlättar amning

4. det ger trygghet

5. det ger massa närhet

osv.

jag menar – det är ju mycket jag som mamma kommer välja "mot ninjas vilja" just för hennes eget bästa. Det är ju hennes behov och välbefinnande som är högsta prio.

anna — ramlar du ur sängen när du sover? För det är samma slags reflex/instinkt som hindrar dig från att lägga dig på ditt barn.

Men vissa människor har ju sömnstörningar och då gör de bäst i att INTE samsova.

Jag tycker AW har en hel del bra råd, fast gällande större barn. Hur man ska barnen delaktiga i hushållsarbete osv. Hennes spädbarnsråd skulle jag dock inte ge mycket för.

Ang. inlägget så samsover vi inte i vår familj. Vi har försökt men med ett barn som sparkas, skriker och slåss så känner jag inte ngn större lust att tvinga mig på ett barn med närhet hon tydligt inte vill ha. Sån är jag. Dagtid är vi mycket nära dock. Bär, håller handen, pussas och kramas.

andrea

de råd om delaktighet i hushållsarbete är ju faktiskt inte AW's idéer från början…men hon har anammat det som om de vore hennes och har väl inte gjort några större ansträngningar att påpeka att hon inte är upphov till de idéerna. Många tror också att det är just hon som hittat på detta då de läser hennes böcker….

Jag tycker att det är helt underbart att samsova! Det råder dock delade meningar om det här hemma. Vi samsov med Tindra tills hon var 4-5mån och med Tuva och Enya tills de var 3-4 månader. Nu för tiden samsover jag så ofta jag får chansen, för jag ÄLSKAR DET!

Det var en karl här i stan som råkade lägga sig på sitt barn. När de vaknade på morgonen låg hon helt blodig under honom och andades inte. Hon kördes upp till akuten och de lyckades rädda hennes liv, men pappan blev anmäld av sjukhuset och en utredning påbörjades.

Becka

Oh Herregud!!!

Det var det värsta jag hört… och det är lite när jag hör om sånt som jag blir rädd för att jag ska göra det också. Likaså om man läser om ett rån i den butik man alltid handlar i, när en tjej blir våldtagen i mitt område eller om någon i min närhet dör i bilolycka…

Läskigt det där.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *