Kategorier
barn & föräldraskap

Att äta tillsammans är så mycket mer än att tillföra kroppen näring

Vi tjatar vidare om föräldraskapet då. Som förälder, utan handbok för en sån levererades inte med nån av barna, så har jag fått förhålla mig framförallt till min egna barndom. Det tror jag att många kan känna igen sig i? Man vet hur ens egna föräldrar fuckade upp och kanske på vilket sätt det påverkade […]

Vi tjatar vidare om föräldraskapet då. Som förälder, utan handbok för en sån levererades inte med nån av barna, så har jag fått förhålla mig framförallt till min egna barndom. Det tror jag att många kan känna igen sig i? Man vet hur ens egna föräldrar fuckade upp och kanske på vilket sätt det påverkade en. En del av oss är av den mer ältande sorten och har kanske till och med kunnat identifiera saker från barndomen som till synes verkat skitsamma men som påverkat på djupet på sätt som kanske inte är helt klart. Sen finns det sånt vi lever i förnekelse över också såklart. Jag har personligen tyckt det varit svårare att identifiera det bra mamma och pappa (eller nä pappa var faktiskt 100% värdelös så glöm honom) gjorde som också påverkade mig positivt men utifrån det som skaver har jag kunnat skapa nya tvärtom-metoder (hehe klassikern, göra tvärtemot) som jag tror påverkar mina barn bra.

En sak som jag kommer ihåg, som visserligen inte traumatiserade mig på nåt sätt men som ändå satte en ganska ensam ton hemma är att jag inte kommer ihåg att mamma någonsin satt ner och åt med mig till vardags. Inte frukost och inte middagar. (Lunch åts ju på skolan) Jag minns klart och tydligt att hon stod upp. Vid diskbänken. Med sin tallrik i handen, i farten, i telefonen, görandes nåt annat. Nu var ju hon ensamstående och hade att stå i, men jag minns ändå så tydligt detta och så tydligt kontrasten när jag var hemma hos nån medelklasskompis med en mamma och en pappa och kanske syskon som satte sig ner vid bordet tillsammans och åt middag. Varje dag! Och hur avundsjuk jag var på detta. Hur jag liksom längtade, trånade, efter detta.

Så hur gör vi hemma hos oss nu då? När jag jobbade på förskola så lärde jag mig, utöver mina egna erfarenheter av detta, vikten av måltiden som pedagogisk verksamhet. Att äta tillsammans är så mycket mer än att tillföra kroppen näring och mat är mer än just näring. Det handlar om gemenskap, vänskap, andlighet, lugn, kultur. Och mer.

Så varje dag ser vi faktiskt till att äta middag tillsammans. Det må låta helt absurt för flera av er att ens göra en sak av detta, men är man som sagt uppväxt ensam vid matbordet så är det just en stor sak. Vi dukar fram och tänder alltid ljus och så äter vi och pratar (och tjatar och bråkar men detta försöker vi jobba bort) . Jag använder en middagstjänst för att laga roligare godare mat också. Idag blir det nån slags ”smörstekt gnocchi med ugnsrostade grönsaker och pinjenötter”. (???)

På helgerna, lördagar och söndagar har vi sk ”mysfrukost” (barnens benämning). (Även fredagar men då är det bara Tamlin hemma med mamma och pappa) Då gör vi kanske pannkakor eller våfflor och kokar ägg och brygger te i kanna och dricker juice och äter en macka till med massa pålägg (sånt som aldrig fanns hemma i Tensta på 80-talet). Ibland blir det gröt istället för pannkakorna/våfflorna. Med blåbär och banan på. Och så tänt ljus såklart.

Barn behöver egentligen inte kvalitetstid, det är helt ointressant i det stora hela. Relationer byggs på kvantitet. Men jag vill ändå ge vardagen en liten guldkant och just personliga ritualer och traditioner inom familjen verkar stärkande för sammanhållningen.

Har ni några sådana här måsten?
Sånt som ni gör som familj regelbundet?

   

PS. Förresten, en sak som mamma gjorde bra när det kommer till mat var att hon tog med mig ut på restaurang samt hem till sina väninnor på tjejmiddagar. Det tror jag faktiskt var positivt på många olika sätt, inte minst för det sociala kring maten. Sen kanske det var mindre bra att det serverades alkohol under dessa tillfällen (obs ej till mig) men jaja.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

46 svar på ”Att äta tillsammans är så mycket mer än att tillföra kroppen näring”

Något jag vill göra ”tvärtom” är att göra saker med mitt/mina barn (som de vill göra) och visa att JAG tycker det är kul och att jag allra helst vill vara just där. Upplever inte att mina föräldrar tyckte om att vara med mig på DET sättet.

Och… Lyxa till det när man kan. Bara ett barn och en själv. Gå på bio, fika, hoppa i någon hoppborg… Och visa att en själv tycker det är precis lika härligt som barnet! Det ska inte kännas som att det är för DERAS skull; en uppoffring.

Det bästa jag visste var när jag slapp sitta med vid familjemiddagarna som hölls varje kväll. När jag fick ta med mig maten till tv:n och slippa min pappa som bl a tvångsmatade oss och slog oss vid matbordet, samt höll förhör och delade ut bestraffningar. Vi åt många middagar framför tv:n jag och min dotter (vilket hon tyckte var mysigt). Äter fortfarande helst ensam framför en film. Har inte funderat så mycket på det, men det kanske är en skada från barndomen?

usch fy fan, har tyvärr människor i min närhet som garanterat kommer ge sina barn ätstörningar och annan ångest kring mat pga regler, bråk, tvång och straff kring mat.

Svara

Här är det tvärtom. Barnet som ofta vägrar sitta vid bordet utan ska springa runt och härja i stället. Vi vuxna försöker övertala ”men kom och sitt nu, det är ju så myyysigt att äta ihop” – utan större succé. Men det kommer förhoppningsvis en dag. 🙂

Sen tror jag inte kvalitetstid är fel med barn, men det förutsätter ju att man har kvantitetstid OCKSÅ. Det händer så mycket i barns liv, tillbringar man för lite tid med dem så känner man dem inte ordentligt och då går det ju inte att få nån kvalle på umgänget.

Trots att det bär mig emot har vi ätit mycket framför teven. När barnet blev 9-10 så berättade hen att det var olustigt för henom att sitta mitt emot mig och tvingas prata. Jag tycker era middagar hörs supermysiga men det triggar samtidigt min kärnfamiljslängtansångest.

Att äta med familjen hatade jag som barn. Det var som att alla bråk kom fram när vi satte oss tillsammans, alla störde sig på varandras bordsskick, att det gnisslade när någon drog gaffeln mot tallriken, någon tuggade med öppen mun och det störde man sig på, någon spillde och gjorde andra förbannade, alla pratade högljutt och blev sura. Det var som att alla bara väntade på att någon skulle få ett utbrott att vi var nervösa och klumpiga. När jag fick äta vid tvn var jag nöjd. Eller äta ute, där det var ”förbjudet” att bråka.

Jag har kämpat mycket med mina ätstörningar för att göra mat och ätande till en trevlig sak istället för något ångestfyllt. Jag har som regel i min lägenhet när jag bjuder över vänner, dejter, familj, guddöttrar etc att vi inte ska bråka eller ha dålig stämning.

En annan sak jag störde mig på hemma var att vi var förbjudna att äta mellanmål efter skolan för att vi skulle ha god aptit till middagen som vi hade typ 17:00-19:00, alltså kunde vi ibland komma hem vrålhungriga från skolan vid 15:00 men var tvungna att vänta i 2-4 timmar innan vi fick äta, inte konstigt att alla var sura då.

Jag växte också upp i en familj där vi åt sent och inga mellanmål men för mig så är det vad som är normalt och jag har aldrig riktigt förstått mig på vare sig mellanmål eller kvällsmackor, mat äter man frukost, lunch och middag och är man i ovanliga fall hungrig däremellan så kan man kanske äta men det är inte norm för mig. Jag kan bli galen på min man när han som jag tycker ska äta jämt. Min dotter som är liten får frukt eller en macka ibland mellan målen men jag kallar det inte mellanmål och ber hon inte om något så får hon heller inget.

Vi hade dock normalt trevliga middagar med familjen. Jag och brorsan kunde bråka lite men inget allvarligt.

Låter som många verkar ha dåliga erfarenheter av gemensamma middagar. Själv växte jag upp med att vi åt ihop, det gav en känsla av samhörighet och att vi brydde oss om varandra. Var någon borta uppmärksammades denne och var man borta själv så fick man meddela sig. Vi gjorde det till jag flyttade hemifrån. Jag och min sambo kämpar med att få till det med vår son. Det har inte varit lätt, men nu är han fyra och det börjar gå. Han deltar själv i samtalen kring matbordet med en egen punkt då han frågar oss en i taget vad vi gjort under dagen sov varit extra snällt och om vi gjort nåt som var mindre snällt.
Vi jobbar på kravlöst måltider, det var också fint när jag var liten, man åt så mycket man ville och orkade. Blev man hungrig efter en stund igen så var det liksom ok att ta en macka, och gillade man inte middagen så kunde man ta lite fil eller nåt annat. Jag har i äldre ålder förstått hur okomplicerad relation jag haft till mat trots att jag är tjej. Tror jag har min mamma att tacka för det, hon har varit helkool med att jag fick äta som jag ville, och aldrig snackat om kost eller bantning eller nåt sånt under uppväxten. Kroppen har liksom bara varit där, som ett verktyg.

Jag var just en av de där medelklassungarna du nämner där hela familjen satt kring bordet och jag ÄLSKADE det. Så skön stund att få prata av sig om dagen. Det blev nästan ännu bättre när de skildes, för då blev pratet mer fokuserat på oss barn än på renoveringar och andra tråkiga vuxengrejer. Så sittande middag är en tradition jag helt klart vill föra vidare. Tvingar redan nu min sambo, som inte är uppvuxen med det, att äta tillsammans så ofta som möjligt. Lika bra att sätta rutinerna innan ett barn eventuellt kommer 😉

Minns också hur vi nästan varje söndagkväll hade ”söndagsmys” i gillestugan (vem använder ens det ordet? Det är ju ett helt vanligt vardagsrum?) Antingen gjorde vi varma mackor och tog med ner, eller så grillade vi korv i den öppna spisen. Det hela avnjöts framför ett avsnitt söndagsöppet – enda gången i veckan vi åt vid tv:n. Får jag nån gång barn och har jag nån gång en öppen spis ska även denna traditionen få leva upp igen! 🙂

Haha, ja what’s up med gillestuga egentligen? Jag tänkte på det när jag var liten och min kompis familj hade en. Och nu när jag i vuxen ålder hemnettat. Det betyder väl typ ”vardagsrum nr. 2, på en våning annan än bottenvåningen.”

När mitt barn var litet så satt jag ALLTID med hen när hon tittade på barnprogram eller filmer. Sen pratade vi om det vi sett och jag tyckte det var väldigt roligt faktiskt. Ingen uppoffring över huvudtaget. När hen var lite äldre så satt vi oss alltid ner tillsammans i köket o fikade när hen kom från skolan och pratade om hur våra dagar hade varit. Oxå en trevlig och bondande ritual. Har nog att göra med att mina föräldrar aldrig hade tid att prata, verkligen prata med sina barn.

Antar att utmaningen att hålla ihop familjen vid middagen blir svårare med äldre barn? Vi har en snart tvååring och en snart fyraåring hemma och middagen har blivit vårt naturliga nav. Vi sitter ner, pratar igenom hur våra arbets/förskoledagar varit och försöker också att extra mycket just då att stötta barnen med att prata engelska (makens språk med barnen). Ingen måste äta, men helst smaka, och vi går från bordet tillsammans vilket barnen än så länge accepterar (när en är klar sitter en kvar för sällskapets skull…). Jag värdesätter detta enormt, hoppas vi kan hålla traditionen vid liv länge…

Aldrig tjatad på när det gäller mat. Kunde äta den maten som var, smörgås eller egen. Under tonåren lagade jag maten mest själv. När som helst.

Fick ätstörningar ändå, inte allvarliga. Eller ja. Jag tycker inte det. Har absolut ingen känsla för vad ”bra” mat är dock.

Vi har alltid ätit frukost och middagar ihop och jag älskade det också. Tror ni tänker helt rätt där!

Däremot tror jag inte det är så svart-vitt angående alkohol, att det är strängt dåligt. Beror väl på vem, hur, var, vad, när. Men det är väl en annan diskussion 🙂

när jag var liten åt vi alltid ihop, från så tidigt jag kan komma ihåg tills jag flyttade hemifrån. middagen var liksom där vi samlades, pratade om dagen, planerade saker, pratade om saker som hänt. älskar också att vi liksom hade våra ”bestämda platser” vid matbordet, kör samma grej med min sambo och kan bli helt förvirrad om han sitter på ”min plats”.

dessutom var det väldigt bra att vi åt ihop sen när jag drabbades av ätstörningar, min mamma plockade upp det så himla snabbt då eftersom det inte var okej att ”hoppa över” middagen för att ”göra något annat”.

Vi har ”bestämda” platser! Inget planerat dock (förutom att det är smidigast att ha barnen på ett visst sätt), det har bara fallit sig så.

Jag har alltid avskytt familjemiddagar, särskilt när jag var liten och tvingades äta hos mina vänner. Bråk inträffar i min familj enbart vid högtider och har aldrig stört mig nämnvärt, men någonting med att äta på ett särskilt ställe vid en särskild tidpunkt varenda dag, ställde till det ORDENTLIGT för mig när jag kom in i tonåren och fick problem med ätstörningar. Alla regler kring ätande flöt samman och skapade ett tvångsbeteende utan dess like. Har dessutom alltid äcklats av ljudet av ätande, vilket jag insåg alldeles för sent att var en ganska vanlig och faktisk fobi. Fattar ju att allt detta beror på mig mer än min familj, men jag gör ändå tvärtemot nu när jag själv har barn. Oftast sitter vi i soffan och äter och det enda jag tycker är viktigt är att barnet ska vara någorlunda delaktigt i matlagningen samt att jag själv ska äta när hon äter. För det som ändå påverkat mig mest vad gäller maten är min mammas eviga bantande och det faktum att hon satt med oss vid matbordet varje dag betydde absolut ingenting. Jag är extremt noga med att inte ha några som helst regler eller rutiner vad gäller ätande, annat än att det ska ske någorlunda regelbundet och att maten ska vara vegansk(när barnet är gammalt nog att haja varifrån animalier kommer och hur man utvinner dem är valet fritt).

Jag tror att om man som förälder kommit såpass långt att man insett att ens ångest eller olust härstammar från ens barndom – och dessutom från något så självklart och repetitivt som ätvanor – så är steget inte särskilt långt till att identifiera vad i ens föräldrars beteende som kan ha bidragit till denna olust och undvika det beteendet i ens eget föräldraskap.

Nu har jag ju inga barn men jag har många väldigt tydliga minnen från min egen barndom om just den här typen av middag tillsammans, hela familjen. När jag blev lite äldre och började vara borta en del på kvällarna brukade jag försöka skynda mig hem för att hinna äta med mamma och syskon men det lyckades sällan och varje dag blev jag lika ledsen. Nu lever jag ihop med min sambo om om han äter utan mig en enda gång blir jag jätteledsen. Det sitter hårt det där, att i en familj äter en tillsammans!

Det här var ju ingen särskilt konstruktiv kommentar, egentligen ville jag nog mest bara tacka för bra blogg, de senaste dagarna när trollen samlats lite hos mig har jag hängt här och samlat pepp. Tack och kram!

Har inga särskilda minnen kring middagar, däremot frukost. Det åts aldrig frukost ihop när jag växte upp. Min make kommer däremot från en riktig mysfrukostfamilj så vi har valt att ta fasta på den traditionen. Älskar våra helgfrukostar som pågår halva förmiddagen.

Min barndomskompis pappa var väldigt hård på regler vid matbordet. Hon har valt att aldrig samla hela familjen vid måltiderna eftersom hon bara får ångest. Det har jag lärt mig av – här flyger det ärtor och rödbetor kring halva köket utan att jag kommenterar. Hittills har jag aldrig sett någon vuxen spilla halva tallriken på golvet ändå, så de lär sig nog såsmåningom.

Jag älskar att äta ihop med familjen! Både min egen familj och föräldrar och syskon kring högtider. Vi åt alltid tillsammans när jag växte upp, ofta var kompisar med också. Jag är en riktig vallhund som vill samla alla ”Kom, kom och ät!”. Vi har också mysfrukost på helgerna, och åtminstone tre måltider i veckan som alla fem tycker om. Tyvärr kan jag sucka, förmana och bli besviken när barnen inte provar ny mat, fast det aldrig någonsin hjälper att reagera så. Att behålla bra stämning vid bordet är viktigare, jag ska bli bättre på det.

Kommer från en medelklassfamilj och vi åt alltid tillsammans, alltid varierat och hälsosamt. Så sjukt privilegierat men det visste jag inte då. Tyckte det va superhärligt att komma hem till kompisar som inte hade familjemiddagar. Där fick man laga mat själv, typ makaroner och ketchup. Och dricka oboy till det. Kanske helt skita i mat och bara äta kakor. Värsta lyxen tyckte jag! Nu vet jag bättre och vill helt klart föra vidare familjemiddagen där alla sitter vid bordet. Dock vill jag ha mer levande ljus, lite mer mys och inte så mycket tvång att äta upp samtidigt som man fick onda ögat när en åt för mycket. Vill att mina barn ska få äta utan ångest.

Gemenskap via matbordet tror jag är väldigt givande senare i livet. Det är många ensamma som vittnar om att det är just att äta ensam som är det värsta. Både att laga och äta maten.
Så jag tror det är oerhört viktigt att man äter ihop. Sen om man måste göra det varje dag eller ”bara” varje helg vet jag inte, men viktigt är det ändock.

Men slltså, så himla fint och lite jobbigt att läsa, om era måltider och avdaknaden av gemensamma ätstunder som liten. . Känner igen mycket och försöker skapa samma känsla här hemma. Det könns som världens vettigaste investering.❤️

Tycker det är mysigt att äta ihop. Vi gör alltid det när det är middag. Treåringen skyndar dock från bordet så fort han är klar. Trist, men vill inte tvinga honom att sitta kvar och göra middagen till något negativt. Vi är bara noga med att han antingen får sitta kvar på sin plats eller lämna köket, inte hålla på och busa och distrahera ettåringen som fortfarande äter. Och vi sätter inte på TV:n eller fixar något annat för honom förrän vi har ätit klart.

Frukosten har blivit så att vi äter separat, treåringen framför TV:n. Lite trist, men inte hela världen när vi äter middagen gemensamt.

Jag tycker det där är jättesvårt. Jag har en 3-åring som vägrar sitta stilla och en 6-åring med Asperger som inte heller kan fokusera. Dessutom behöver de äta vid 17-tiden och maken är aldrig hemma förrän tidigast 18.30. Ibland äter jag med barnen, ibland inte. Alla fyra äter tillsammans enbart på helgen.
När jag var liten var det liknande upplägg pga pappa jobbade. Jag vill gärna kunna äta hela familjen tillsammans och gärna att vi äter mer varierat och att alla hjälper till, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Vill att det ska vara en trevlig stund; i dagsläget är det mest bara stress och ångest över att barnen inte äter.

Vore jätteintressant att läsa om du skrev något om föräldraskap och alkohol i framtiden. Men det är nog ett ganska känsligt ämne :-S

Mina föräldrar är båda nykterister vilket förstås var en stor lyx för mig som barn (men jobbigare i tonåren när dom var totalt oförstående för drickande), men det gör ju också att jag verkligen inte har några egna erfarenheter att jämföra med. Jag dricker alkohol nu och tror inte jag kommer att sluta när jag fått barn heller. Men vet inte alls hur man ska tänka med det där. Är det bättre att vänja dom vid att vuxna dricker alkohol och avdramatisera det? Eller är det dumt att normalisera alkoholdrickande för dom? Och så ska man väl inte vara full inför barnen, känns som att det är jättejobbigt för dom. Eller!? Ingen aning!

Jag växte upp med alkoholistpappa så jag har nog inte så normala referenser heller kring alkohol men åt andra hållet… Jag och min man dricker måttligt (kanske 1-2 glas öl någon gång i månaden till mat) och vi har varken dolt det eller pratat mycket om det till vår dotter. ”Det här är öl som barn inte mår bra av att dricka” har varit kommentaren när hon velat smaka och hon har fått något annat istället. Vi har varit på fester där folk druckit mer än bara till maten men vi föräldrar har då antingen varit minst en nykter eller druckit sparsamt. Jag tror inte hon haft några problem av detta. Jag har känt att jag hellre visar ett måttligt drickande än blir nykterist enbart för hennes skull, om jag vill sluta för mig är det en annan sak. Jag är inte rädd att upprepa min pappas missbruk med de nivåer jag intar. I släkten finns allt från de som dricker för mycket till nykterister och allt däremellan så jag hoppas hon kan få en samlad bild med tiden om fördelar/nackdelar. Jag kommer dock aldrig i livet köpa ut alkohol (vilket inte mina föräldrar gjorde heller) eller säga att det är OK före 18 men ändå försöka att diskutera drickande från många vinklar.

Jag har ingen god relation till familjemiddagar, som barn var det hemska middagar med en berusad förbannad fader som talade om hur mycket som var fel på oss barn. Sen dess har jag väldigt svårt för att äta tillsammans med andra. Men gjorde det naturligtvis med mitt barn när hen var liten. Tack o lov har hen inte utvecklat nån ätnoja med andra.

En sak jag fick mig att börja hata att äta hos andra var alla oskrivna regler som jag var tvungen att lära mig.

Att vissa hade bestämda platser så jag var tvungen att vänta innan jag kunde sätta mig.
Att man t ex bara fick ta två potatisar per person.
Att man inte fick börja förrän alla har tagit mat.
Att man var tvungen att äta upp allt även om man inte orkade mer.
Att vara tvungen att sitta på kompisens rum när de andra åt för att jag inte var bjuden på mat (då var det bättre att bli hemskickad istället tyckte jag)

När mina kompisar åt hos mig fick de alltid ta så mycket de ville, de fick ta flera portioner eller lämna om de inte orkade mer eller inte tyckte om, vi försökte alltid hitta ett alternativ om de var allergiska, och även om min familj bråkade mycket sinsemellan så var vi alltid trevliga mot gäster och våra kompisar tyckte mycket om att äta hemma hos oss. Jag trodde att alla familjer gjorde så och kände mig väldigt bortgjord när jag upptäckte hur strikta mina vänners familjer var. Mina vänner ville alltid äta hos mig men jag kände mig sällan välkommen att äta hos dem.

Jag förstår att vissa av dem hade ont om pengar och inte hade råd att bjuda eller låta alla äta så mycket de ville, men det är ändå inte trevligt att få sina gäster att känna sig som att de bara stör och är i vägen.

Jag är uppväxt i två olika hem. Hos mamma var det som hos er med tända ljus och mys, inga tvång eller nåt. Älskar när vi åt tacos för det var enda gången vi fick cola till maten! Och mamma gjorde så mysigt på vintern, tände adventsljusstakar, gjorde oboy och mackor och så åt vi alla framför julkalendern.

Sen var vi hos pappa och där var det strängt bordsskick, tvång att alltid äta upp, man blev hånad om man åt fult/levde om/sa nåt tokigt och det kommer jag ihåg som ren ångest. Än idag kan jag inte äta hos min pappa utan att känna en klump i magen och känna mig iakttagen. Har fått grova ätstörningar och känner mig ofta äcklig när jag äter vilket jag har pappa och hans familj att tacka för.

Ser även jag folk som ger sina barn samma ångest. Svägerskan sitter och tvingar i dottern mat medan hon gråter och säger nej nej… Hon trugar varje måltid, hela måltiderna. Jag har pratat med henne men hon säger att det känns viktigt att dottern får i sig ordentligt. Men det blir ju en tvärtomeffekt! Jag tror att antalet barn som egentligen är matvägrare är otroligt få, det är ett problem vi skapar!

Usch ja, det uttjatade ordet Kvalitetstid! Jag tror att blodpudding vid middagsbordet en tisdag kväll i oktober med närvarande vuxna på många sätt slår Gröna Lund alla gånger. Om det är nåt mina ungar (tonåringar) uppskattar så är det tid hemma tillsammans, obokad tid, ta dan som den kommer men gärna tillsammans. Gillar f ö beskrivning av din matfilodofi, har sett likadant ut hemma hos oss. Jag har även kört gemensam frukost på vardagen också (går ju inte hos alla pga arbetstider mm) med tända ljus, varierad mat (barnen får vara med och bestämma) och sitta ner ihop. Det blir som en rutin hos oss att plocka fram och förbereda så mycket som möjligt kvällen innan. Både trevligt att stämma av inför dagen för de som orkar prata och bra att se att de får i sig vettig frulle.

JA JA JA!!! Alltså dett är såå viktigt! Att se till att maten blir en lugn och mysig upplevelse och att det visas av förälderns att det är viktigt. Jag har själv en uppväxt där min mamma alltid stod vid spisen eller stressade igenom måltiderna på vardagarna. På helgerna mer närvaro men alltid framför tv:n och inget samtal då. Jag fick verkligen en ögonöpnnare när jag för första gången kom hem till min bästa kompis på högstadiet, för 10 år sedan, och märkte att HELA familjen satt tillsammans och käkade och pratade med varrandra. Jag är precis i processen att bli frisk från bulimi och förstår nu hur viktigt det är med gemenskapen kring maten och att som vuxen att visa sina barn hur ett sunt förhållande till mat är. Och jag menar inte då att äta ”nyttigt” utan att det är något som är naturligt, trevligt och sker regelbundet. Tack för bra texter!

Usch jag hatade våra middagar.
Vi satt alla ner tillsammans och åt (mamma, pappa + 1 lillebror) och det var ALLTID massa skrik & bråk. Mellan mig och mamma eller pappa. Eller båda.
Jag åt alltid så fort jag kunde så jag kunde få gå ifrån bordet och slippa allt skrikande.
Jag äter än idag jättefort, slänger verkligen i mig maten. Kan inte hjälpa det.
Men jag hoppas att jag kan ha bra & fin middagar tillsammans med min familj när jag får en sån.

Jag haller med det har tvartemot-tanket och har planer pa att gora detsamma nar jag har barn. Visserligen at vi alltid middag tillsammans vilket jag uppskattade enormt och tanker fortsatta att gora, men nagot jag aldrig forstod var att mamma (pappa gjorde aldrig nagot med oss barn) aldrig tog med oss pa aktiviteter? Vi bodde i Malmo och hade tillgang till gratis museer, nara till bokskogen/landet, stranden etc etc men togs pa sin hojd till stranden tva ganger per ar. Det fattar jag inte alls – vill man inte lara sitt barn saker, lata de uppleva nytt och utforska naturen?

Det låter så jävla hemskt att så många fått ätstörningar av ångestladdade middagar hemma med massa bråk och regler. Tänk att mat och ätande kan vara så traumatiskt.

Jag har faktiskt inte tänkt på det med familjetraditioner så mycket. Vår dotter är snart 2 år, och de här två första åren med henne i livet har varit rätt långt ifrån rutiner osv. Men jag minns med stor värme våra middagar, när vi väl åt ihop. Vi tränade och tävlade mycket jag och mina syskon så när vi väl sågs alla fem i familjen en vardagskväll var det stort och fint. Men frukostarna! Himmel vad härligt det var! Det bästa var när vi på påsken gjorde utflyktsfrukost och åt ute i skogen eller liknande.

Jag tycker ni verkar vara jättefina föräldrar. En sak som jag personligen är väldigt tacksam över är att min mamma tog med mig till biblioteket en gång var tredje vecka som liten skrutt. Att så tidigt lära sig att känna läsglädje över en stor påse med böcker (det blev alltid runt 25-30 böcker har jag för mig haha) tror jag har gett mig mycket positivt även idag. Perspektiv. Nyfikenhet. Ordförråd. Annars håller jag med dig om att det är lätt att komma ihåg det negativa. Svårt att komma ifrån antar jag.

Haha ja, det där känner jag igen, att ’motverka’ det man själv hatade som liten. Vi hade aldrig skinka eller oboy hemma för att det var för dyrt och för att om man hade oboy hemma så tog ju all mjölk slut så fort! Vi hade typ bara ost och falukorv i kylen… Det var inte det att vi inte hade pengar, det var bara det att fördelningen var sådan att min styvfar hade mycket och min mor hade inget, och min styvfar var snål och styrde och ställde rätt hårt därhemma. Så idag har jag alltid gott om pålägg och oboy hemma :).

Familjemiddagar/frukostar tycker jag också är viktigt och det är ngt jag har fått hemifrån faktiskt. Vi satt alltid ner och åt tillsammans och jag och mamma hade alltid kvällsfika med te och mackor där det skrattades och avhandlades brustna hjärtan, kompisar, mode och allmänna skämt. Det är verkligen den enda kvalitetstid man får i ekorrhjulet, enda gången man faktiskt sätter sig ner tillsammans, utan paddor, mobiler etc. Guld värt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *