Kategorier
barn & föräldraskap

Att låta barn ta ansvar

Det här med syskonroller märks ju så himla tydligt nu när Tamlin börjar bli lite mer självgående. Ninjan ser till honom då och då. Har koll på vad han gör och ropar på mig om han ramlar eller kryper för långt. (asså lugna er, jag har ju koll!) Det är ju skönt för mig att kunna […]


Det här med syskonroller märks ju så himla tydligt nu när Tamlin börjar bli lite mer självgående. Ninjan ser till honom då och då. Har koll på vad han gör och ropar på mig om han ramlar eller kryper för långt. (asså lugna er, jag har ju koll!) Det är ju skönt för mig att kunna slappna av lite samtidigt som Ninja får öva lite ansvar.

Risken är ju dock att hon formas som en riktig storasyster och det vill jag ju undvika i framtiden. Jag får vara medveten helt enkelt. Vi tjatar inte om vem som är stor och liten. Ninja ska inte behöva växa upp i förtid och Tamlin ska inte få skylla på att han är liten.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

15 svar på ”Att låta barn ta ansvar”

Tycker det där är svupersvårt…

Min son är lika gammal som Ninja och fick en lillasyster förra våren. Vi pratade mycket innan om bebisen men jag undvek både att säga "du ska bli storebror" och "du ska få en lillasyster". Var inte så intreseerad varken av att trycka in rollerna STOR och LITEN eller BROR-SYSTER…

Jag var storasyskon och gillade inte det där "du som är stor ska väl inte bråka om det/kan väl dela med dig" eller "hon är så liten stt hon vet inte" – dvs jag fick kompromissa med mina saker mer än min syster – som slapp ansvar för att hon var yngre…

MEN nu får han ta ansvar – men aktar mig för att tvinga honom med det där storebrors-argumentet…

vad ville jag säga? mest – bra med ansvar och dåligt med det där snacket som mina föräldrar (och många andra) drog där den mindre slapp allt och den större måste allt (GROV ÖVERDRIFT!!!!)

Pippigull jo jag försöker också undvika det här stor och litensnacket. Ninja ska inte behöva höra att hon är stor eller ursäkter om att Tamlin är liten. Ninja ÄR liten. (fast HON säger att hon är stor) och hon måste få tillåtas vara det utan krav på att växa upp i förtid som många storasyskon får.

Jag skulle kanske valt bort stora- och lille- men nu har det satt sig och Ninja är så stolt över att vara just "storasyster" (hon presenterar sig som så när folk frågar vad hon heter)

Ja men om det Nilnja som använder storasyster av stolthet så är det ju en ÄRA som förknippas med "kärlek" och "stolthet" och det kan ju hon använda då – och så är ni medvetna och fyller inte ordet med krav och begränsningar 🙂

Det är just om man inte reflekterar över orden som de automatiskt för med sig ett beteende…

pippigull det tror jag också! Men jag ska nog försöka styra in dem på syster och bror istället nu när jag tänker efter. För det är ju inte heller så jävla lattjo att vara nåns lillebror heller när man blir lite större.

Nu är ju vår äldsta "bara" precis fyllda 2 och lillebror är 10 månader, tyvärr har väl hon fått höra att "han kan inte för han är bebis", har liksom inte kunnat förklara på annat sätt varför han absolut inte fick äta mat, prova sånt hon ville stoppa i munnen och varför han dagarna i ända fick välling istället för mat (när hon får man)

Men försöker att hon inte ska ta ansvar för honom.

Men om man ser till tex Afrika, så ser man ju i syskonskaror att tex 3-åringar KAN bära runt sina syskon, och ta hand om dem. Inte för att det är optimalt, men de kan när de måste. Mycket mer än vad vi tror. (om det är bra eller inte är ju en annan femma)

Jag tycker absolut att man ska uppfostra sina barn genom att dom ska få ta ansvar. Men sen så får man ju tänka lite på vilket ansvar det är man ger dom. Man kanske ska ge dom ansvar över att duka bordet, och lita på att dom klarar det, osv. Själv har jag vuxit upp med alldeles för mycket ansvar över mina småsyskon. Något som jag fortfarande idag kan känna av genom att jag känner att jag har ett ansvar gentemot dom.

Tror åxå det är viktigt det där att storasyskonet får vara liten,inte måste växa upp för att man får en till. För mig är det dock lite knepigt eftersom min äldsta är åtta bast. Men jag är noga med att Gry är min lilla älskling och tuva är min stora lilla älskling. Att hon fortfarande är liten åxå. Man får vara noga med närhet och sådär. Sen hjälper hon ändå mig ibland,typ passar Gry om jag måste på toa lr så,men bara om hon har lust,annars får jag ta med bebis in på dass. Hon gillar att känna att hon får ta hand om sin syster lite,och tror som du att ansvar utan tvång är positivt,oavsett ålder.

jag drömde att min dotter var tamlin. Hon var Maribel men såg ut som tamlin. Inte första gången jag drömmer om en bloggare/bloggares barn. Gaymasen har nästlat sin in han med haha

Jag ar aldst av fyra barn, och det hjalpte ju inte precis att jag ar tjej och de tre yngre ar killar allihop. "Du blir ju som en mini-mamma!" sa folk alltid till mig. Alltid. Vet inte att vi nagonsin gick nagonstans utan att nagon sa det till mig. Vet att mamma inte gillade nar folk sa sa men det var mycket sa anda. Minns hur mina barbiehus blev actionman-hus istallet for gick val bra? Jag var ju sa stor att jag kunde forsta att man maste dela med sig. Jag minns paskagg och lordagsgodis som jag sparade, men blev av med i slutandan for att nagon av mina broder helt enkelt ville ha och "vi kan ju kopa nytt till dig Malin, smakillarna fattar inte att det ar ditt" – och sa kallas de fortfarande mina tva yngsta broder. Smakillarna. De ar 15 och 17 ar gamla idag. Jag gick pa julavslutningar, luciatag, foraldramoten. Jag hamtade pa dagis och lagade middag. Han var 4 och jag var 10. Min mamma var sjalv och jobbade mycket och sa blev det sa helt enkelt, for jag har alltid kunnat ta ansvar tydligen. Har alltid varit himla mogen. Men jag undrar ibland om det ar sa mycket av min personlighet som folk sager, eller om det helt enkelt bara var tvunget att bli sa.

Hade inte spelat sa stor roll for mig tror jag om det bara hade handlat om mina syskon. Men nar larare pa lag och mellanstadiet utnyttjade detta och hela tiden gav mig extra ansvar – "Sitt brevid Emil pa matten Malin, gor dina tal och sen hjalper du honom ar du snall", da kande jag att det var jobbigt. Ta over dar mamma inte hinner var en sak, men lararna i skolan? Nu nar jag ser tillbaka pa det onskar jag att jag hade sagt ifran mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *