Kategorier
barn & föräldraskap

Barn är barn men har ni sett flugornas herre?

Ninja var på sitt första disco i fredags. Skitkul trodde vi det skulle bli men redan efter bara en kvart fick jag ont i magen. Flera barn blev på denna korta stund omkullknuffade och gjorde sig illa. De få barn som faktiskt försökte dansa (bland annat Ninja) blev störda och knuffades runt av en stor […]

Ninja var på sitt första disco i fredags. Skitkul trodde vi det skulle bli men redan efter bara en kvart fick jag ont i magen. Flera barn blev på denna korta stund omkullknuffade och gjorde sig illa. De få barn som faktiskt försökte dansa (bland annat Ninja) blev störda och knuffades runt av en stor skara barn som sprang runt och jagade varandra.

Det gick ganska våldsamt till med andra ord. Synd på ett bra initiativ och jag bara undrar vad fan föräldrar tänker när de släpper lös ungarna helt utan koll. Typ ”barn är barn” och därför ska dessa få bete sig som en flock apor på andra barns bekostnad? Nä fan skärpning alltså, en påse bajs vill jag skicka till de som resonerar så.

Det blir nog så att jag får arrangera nåt slags minidisco härhemma istället. Allt som krävs är en discokula, stor golvyta, musik och typ popcorn.

Har nån av er fixat nåt liknande nån gång?

IMG_2014.JPG

Och snälla pojkföräldrar: TYGLA ERA BARN TACK BÖRJAR BLI SJUKT LESS PÅ DETTA. För även om det var både pojkar och flickor som levde rövare (ganska jämt skägg faktiskt) så var det uteslutande pojkar som medvetet knuffades och ”skojbråkade”.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

79 svar på ”Barn är barn men har ni sett flugornas herre?”

Har haft disco i lånad lokal med mina ungar, och deras klasskompisar några gånger. Det jag tycker hjälper för att tygla barna är att hitta på lekar så de har nåt att göra hela tiden. Tex dansstopp, luftgitarrstävling, göra egen pizza, viskleken, popcornleken, danstävling osv osv. Har haft mycket nöjda barn (och föräldrar) efteråt.

Hej vad tycker du man kan säga/göra när ett annat barn tex puttar mitt barn bakifrån så hon flyger omkull. Mamman säger inte ifrån. Jag känner att jag snart inte kan träffa de mera för det går alltid på tok. Mamman är en god vän jag gärna vill behålla så därför känns det så svårt. Jag har sagt till på skarpen men det blir riktigt dålig stämning..

Säg ifrån!!!! På skarpen!
Har varit i ung samma sits och haft sjukt svårt att säga ifrån. Jag är konflikträdd och vill gärna att stämningen alltid ska vara på topp MEN efter några gånger då jag försökt säga till snällt och inget hände så kände jag att jag svek mitt barn. Hen for illa så jag la all ”inlärd artighet” åt sidan och sa till både barn och förälder på skarpen. Den andra Föräldern och jag är inte bästa vänner längre pga detta men jag och mitt barn har fått en mycket bättre relation när vi båda vet att vi kan lita på att jag hjälper till om barnet inte klarar situationen själv.

Tack för era svar. Kanske måste det till slut bli så att vi inte kan ses längre. Nu har barnet dåliga beteende hållit på i flera år. I perioder har vi knappt umgåtts pga jag undvikit det. Men det här blir en jättesvår konflikt då det är ens goda vän. Fattar bara inte varför hon inte tar tag i problemen med ungen, det lär ju inte bli bättre hux flux av sig självt! Kram

Knäckfrågan är väl lite VARFÖR barnet puttas, men jag tycker såhär:
Säg åt barnet, inte föräldern! Förklara varför man inte puttar sina kompisar och berätta vad man kan göra i stället (vilket ju såklart beror på vad orsaken är till att barnet puttas).

Om det gäller mindre barn och man uppfattar att puttandet handlar om nån slags kontaktsökande så kan man t ex säga ”Lisa tycker inte om att du puttas, hon blir ledsen. Om du vill att du och Lisa ska leka ihop är det bättre att gå fram och säga ”hej ska vi leka?” ”

Till äldre barn kan man t ex säga ”du kanske försöker skoja med Lisa, men hon tycker inte att det är kul, har du nån idé på hur man kan skoja med varann så att bägge tycker det är roligt?”.

Jättebra skrivet, tvillnganna! Som jag upplevt, är det alltför många som saknar den insikten – en måste se bortom själva handlingen och fundera på VARFÖR barnet knuffas (eller vad det än är hen gör). Naturligtvis är det aldrig ok att kränka någon (genom att t.ex. knuffas), och det är förstås viktigt att vara tydlig med. Sen finns det många olika anledningar till att barn knuffas, precis som du skriver. Det kan vara osäkerhet, det kan finnas svårigheter att förstå det sociala samspelet, det kan finnas en oförmåga att hindra impulser, svårigheter att hantera sina känslor… osv. osv. Barn som beter sig på att opassande sätt, barn som upplevs ”bråkiga”, behöver stöd och stöttning i sociala kontakter (egentligen oavsett bakomliggande anledning). Hur man ska stötta barnet beror på anledningen, men att hjälpa barnet till positiv interaktion genom att tydligt beskriva och berätta vad hen gjorde, hur det kändes osv, alltså att sätta ord på situationen, är en bra start. Detta är ett ansvar som vi bör ta tillsammans. Att säga till och hjälpa då ett barn gör något dumt mot ett annat barn är inte en fråga om val det är en fråga om ansvar. Och detta ansvar ligger hos oss alla. Oavsett vilket barn, oavsett vilken vuxen, oavsett allt.

Låter jättefint och bra men funkar ju inte, mitt fokus ligger ju på att trösta mitt egna barn som blivit omkullputtad. Där måste ju den andra föräldern kliva in.

Självklart kan man säga att den andra föräldern ”måste” kliva in, men som du ju själv erfarit så gör föräldrar inte alltid det ändå. Har man själv ork och möjlighet så är det ju bättre att kliva in och hjälpa till (många gånger går det utmärkt att hantera två barn samtidigt), i stället för att bara peka ut en skyldig. Det är viktigt – om man kan – att ta det ansvaret tycker jag, att vara en bra vuxen förebild åt ALLA barn och inte bara ens eget. Och att fokusera på lösningar i stället för att diskutera vems fel och ansvar.

Tycker att du resonerar helt rätt här, Anna! Visst låter det jättefint att visa förståelse och stötta det knuffande barnet (verkar dessutom som att det tas förgivet att hen har ADHD eller någon liknande problematik?) – som någon som själv blev mobbad och utsatt för den typen av lättare fysisk misshandel, som knuffar osv som barn, så är jag så sjukt in i helvetes trött på hur fokus ALLTID flyttas från det barnet som blir utsatt till den/de barn som utsätter. I det här läget spelar det faktiskt ingen roll om det andra barnet nu skulle ha någon form av störning, första prioritet måste alltid vara att sätta STOPP för att barnet utsätter andra barn för lidande, och för Anna ska hon givetvis skydda sitt eget barn i första hand. Först sen kan hon, om det är möjligt, se om det går att göra något för det andra barnet, i första hand prata med hens föräldrar – kanske har barnet faktiskt t.ex. ADHD och de gör redan så gott de kan, kanske är hen bara sjukt ouppfostrad och behöver att vuxna faktiskt reagerar genom att bli ordentligt arga och visa att det är inte ok att slå andra.

Ingen här har nämnt något om problematik i form av diagnoser, så det tror jag är din personliga association 🙂

Förstår till 100% frustrationen om att fokus alltid hamnar på förövaren, men faktum är ju att det är så man löser problem – genom att se till orsaken och försöka göra något åt den. Ett ansvar som i första hand åligger föräldrarna, men i de fall då föräldern av någon anledning inte tar sitt ansvar så tycker jag att ALLA vuxna åtminstone ska ha som ambition att hjälpa till i stället för att vända ryggen till av princip. ”Sköt dig själv och skit i andra” är INTE en regel jag tror kommer att förbättra världen 🙂 .

Att man ska hjälpa den som inte kan ”bete” sig betyder förstås INTE att man ska ignorera den som blir utsatt för något, eller förminska dess upplevelse. Det får aldrig heta ”jomen du måste ju förstååå att Kalle inte kan kontrollera sig!” och därigenom ursäkta beteendet. Det är en hårfin balansgång (som så mycket annat med barnuppfostran) men jag tror nog ändå att det går att bekräfta ett barn som blivit puttat att det inte är okej, och att barnet har rätt till sina känslor och sin upplevelse – och SAMTIDIGT så ett frö till någon form av insikt om att hårda ord och långa dömande pekfingrar aldrig någonsin kommer att lösa ett problem.

Bakomliggande svårigheter behöver verkligen inte enbart betyda någon typ av diagnos. Hur många barn, tror ni, får inte lära sig att hantera sina känslor? För att ta ett exempel. Att avfärda ett bråkigt beteende med att anklaga föräldrarna för att ”inte tygla” sitt barn är en grov förenkling som målar världen svart-vit och decimerar människor till onda och goda.

Skit i stämningen, det är din skyldighet att skydda ditt barn från att bli slaget, oavsett om det är andra barn som står för misshandeln.

Vi kunde hyra matsalen när jag var liten, för att ha typ kalas och så, men då var man tvungen att bjuda hela klassen. Sen körde vi dans, lekar, fler lekar och ännu fler lekar, men jag minns kanske inte så bra egentligen. Minns dock att det var roligare när det bara var klassen än när det var många, som när femmorna anordnade disco och party, 0-2 på party och 3-5 på disco… Jobbigt med så mycket folk bara..

Alltså jag vet ju inte men tror det handlar om att ungen ska få ha på sig det hen vill, samma lika oavsett kön. Inte rosa bara för flickor.

Jag tror du har missuppfattat. De flesta feminister jag känner vill vidga sina barns möjligheter, inte begränsa dem. Tippar att Ninja själv bestämmer vad hon vill ha på sig.

De har en salig blandning kläder, och LD har skrivit flera gånger att hon vill ha färgglada kläder till barnen och gärna lyfter fram mjuka egenskaper och attribut. Det är hårda, mörks ”killkläder” hon undviker.

Off topic men jag behöver verkligen ditt råd här! Ska om en månad ha mitt första barn och är inne på det här med samsovning, tycker nästan det känns bestialskt att lägga min lilla guldklimp ensam i en säng när hen är vad vid närhet, min andning och mina hjärtslag från graviditeten. Men överallt står det att samsovning ökar risken för PSD vilket såklart oroar mig sjukt mycket. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det drabbade hen och vi samsov men samtidigt så känns det inte bra för mig att mitt barn ska behöva sova ensam hela nätterna. Hur resonerade du och vad har du för råd att ge? Du samsov länge med dina barn som jag förstått. Tacksam för svar eller tips på andra platser jag kan läsa om samsovning.

Hej! Vi fick en bebis som kom tidigt och var pytteliten. En sak som hejas på för säker samsovning är ett babynest. Har man ett sådant kan bebisen inte kasa ner så hen hamnar under täcket. Vi hade aldrig något sådant till vårt smultron, utan satte spjälsängen intill min sida avsängen och hade smultronet mellan mig och spjälsängen. (Alltså, OT deluxe, men paniken hos mig över att inte ha sängen klar när bebisen skulle komma, mannen som fick panik-skruva-ihop den under ett besök hemma för att sängen sedan skulle stå helt oanvänd första halvåret. 🙂 Nu är vårt hjärtegryn ett år och ett par månader gammal och sover där första delen av natten.) hur som, den samsovningsvarianten funkade ganska bra, men någon natt efter amning hade täcket kommit över hans huvud, och jag blev totalt livrädd. Får vi fler barn kommer jag fixa ett babynest, bara för att slippa det orosmomentet. Frågar du mig tycker jag att du resonerar superklokt! Allt gott och av hela mitt hjärta jag önskar jag er en fin start tillsammans!

Hej, vi skaffade babynest som vi hade i vår säng med bebisen i. Vi fick en sådan redan på BB och barnmorskorna rekommenderade. Spädbarnsdöd behöver du nig inte oroa dig över om du inte röker, deicker elker tar tunga mediciner…

Helt sant.

Usch, minns speciellt ett kalas jag var på när jag var liten. Under en stor del av kalaset fick jag sitta bredvid en lite äldre kille. Han var kanske 10 och jag var 8. Hela den perioden så satt han och sa saker till mig så som att ”jag ska låsa in din mamma i min garderob och knulla henne varje natt”. Kan även tillägga att de andra barnen under tiden gick in i närliggande portar i närheten och slängde ner skräp och popcorn i deras brevlådor och att det hann bli slagsmål och diverse hot under det där kalasets gång… Fyfan alltså.

Ninja är så lik Kristen Dunst att jag skulle vart tvärsäker på att det vart hennes biounge om jag såg henne i annat sammanhang än i din blogg.

Fixade ett disco i fredags. Barn från 6 år till 12 typ. Allt var frid å fröjd tills det skulle brottas å bråkas. Sa till flera gånger att om det ska jagas å busas kan de åka hem för detta är ett disco man dansar pratar och leker. Inte en enda förälder (som va kvar) sa till sina barn. Även fast jag sa till föräldrarna. Tillslut fick min långa karl med bullrig röst säga till då blev det lugnare. Jäkla ungar å jäkla tag att inte ens lyssna på en vuxen. Nåde mina ungar om jag får höra på byn att de inte lyssnar eller har en taskig attityd.

Kommer ihåg när jag började skolan.. Fyfan vad många av pojkarna var jobbiga. Skulle alltid bråka, slåss, vara elaka. Så var de inte på dagis, där föredrog jag pojkar… men vad som händer med dem sen vet jag inte. I låg och mellanstadiet var de som värst… det är då skitbeteendet börjar.

Men det är ju precis samma sak som när barn springer omkring exempelvis på ett café eller restaurang och skriker, river ner saker och puttas? Men när man påpekar det och att man blir irriterad på föräldrar som låter barnen hållas så försvarar du dem alltid? Vad är skillnaden?
Senast igår så var det två barn på restaurangen jag var på som rusade omkring, bråkades, knuffades, skrek och rev ner inredningen samtidigt satt föräldrarna och sörplade kaffe och sket fullständigt i att barnen förstörde restaurangen och ALLAS upplevelse.

Tänkte också på det, att för inte så länge sedan diskuterades väl här på bloggen att ingen annan någonsin får säga till ens barn någonting? Och även om man tycker andra föräldrar gör fel så ska man aldrig säga något om det. I så fall antar jag att man inte heller ska säga till ungar som rasar runt och förstör på ett disco så länge deras föräldrar inte har något emot det.

Jo, men vad det är att bete sig illa är ju inte alla överens om. Jag håller absolut med dig angående att säga till ungar som knuffar och förstör för andra. Men jag tycker det är svårt att kombinera den åsikten (att man ska säga till då barn uppför sig illa) med åsikten att man aldrig får säga till andras barn då det inkräktar på andras föräldraskap. För mig finns ingen absolut skiljelinje mellan dem. När jag ser ungar som beter sig illa mot andra och förstör ser kanske deras föräldrar härliga, fria barn som är ”som barn är” och upplever en tillsägelse som kränkande.

bete sig illa = låta sitt beteende gå ut över andra. T.ex knuffa eller störa. Givetvis med hänsyn till barnets nivå. Man hyschar inte en tvååring t.ex bara för att man själv tycker hen stör, men man kan hyscha en sexåring som står och skriker när de andra barnen försöker höra vad t.ex läraren säger.

Men att låta dina egna barn gapa på bussen är alltså helt OK i din bok? Det är ju illa beteende det med och folk blir irriterade när skrikiga ungars föräldrar inte orkar uppfostra sina barn ordentligt. Om NÅGOT så kan jag snarare ha mer förståelse för resonemanget ”barn är barn” när det är ett klassdisco, då är det ändå en lekfull miljö. På bussen vill man ha normal ljudnivå, inte lyssna på sönderstressade mammor som inte kan få pli på sina småttingar.

Nej, jag har inga egna barn ännu, ty det behövs inte för att syna resonemang som lider av dubbelmoral. Om du inte kan få tyst på ditt barn, vad får dig då att tro att andra föräldrar kan få sina barn att lugna ner sig på en klassfest?

Jag som har barn då rå vet att det är ganska mycket enklare att få sina barn att sluta knuffas/springa än att få dem att sluta skrika. Jag som har barn vet även att det är skillnad på sammanhang och att ett kalas inte är en rättighet eller nödvändigt ont, till skillnad från bussresor osv. Jag som har barn vet också att det är mycket enklare att resonera med en sexåring vs. en tvååring.

Så du kanske ska vara tyst nu. Du vet inte vad du snackar om nämligen. Och det märks.

Jag håller med Sofia. Och jag har två barn, ett välfungerande och ett med svårigheter. Att få dem att vara tyst på bussen är inga problem. Att få dem att vara lugna på ett disco är desto svårare.

Lady Dahmer, du har en sån himla otrevlig attityd mot alla som inte håller med dig. Och dubbelmoral. Ena sekunden går du in och talar om för mig hur jag ska hantera mitt barn med svårigheter fast du inte har något sådant barn själv och uppenbarligen inte vet vad du talar om, andra sekunden svarar du ”du har inga barn och ska därför vara tyst för du vet inte vad du talar om” till någon annan som tycker till. Sluta kasta sten i glashus, ibland kanske folk kan komma in med ett annat perspektiv och faktiskt berika ditt…

Jag är inte otrevligt mot dig för att du har en annan åsikt, jag är otrevlig mot dig för att du gör en höna av en fjäder, för att du läser in saker jag ej skrivit och fortsätter slåss mot en halmgubbe du själv har skapat. Jag har inte talat om för dig hur du ska vara förälder, jag talar om för dig och alla andra här att om ert barn beter sig illa mot andra barn så är det ert ansvar att se till att minimera dessa risker. Jag har skrivit ett inlägg om ett disco där föräldrar lät sina barn härja fritt utan övervakning. Är du en av dessa föräldrar? Isåfall kan du ta åt dig.

Sofia var jag otrevlig mot för att hon var ute efter att bråka. Jag har blockat henne och hennes mest otrevliga kommentarer kom inte fram. Sluta tro att du vet vad du pratar om och sluta kom med anklagelser som inte är sanna.

”fast alltså om du har ett barn med speciella svårigheter så är det fortfarande ditt ansvar att se till att hen inte beter sig illa. Om det så innebär att du alltid får sitta med så är det så det får vara.”

”Då räknar jag med att ni informerat föräldrarna om hens problematik och inte har några problem med att de ser till att hen får hjälp att sköta sig.”

Detta tolkar iaf jag som försök att tala om hur jag ska vara som förälder.

Det är ingen höna av en fjäder. Att dagligen lastas full av skuld från lärare och andra föräldrar över att vårt barn inte fungerar är ingen fjäder. Och tro mig att vi gör ALLT vi kan för att se till att minimera alla risker. Vi planerar hans vardag minutiöst och stöttar honom långt långt bortom alla gränser för ett vanligt föräldraskap. Ändå skiter det sig ibland och där önskar jag större förståelse från andra föräldrar, annat än ”det är ditt ansvar att se till att…” (jo tack jag vet och vi gör allt vi kan!) och ”gör si gör så” (grattis till alla vars barn det fungerar på, men det fungerar inte på honom och det finns många många barn med hans problematik som detta inte fungerar på).

Jag har nog aldrig påstått att det är fel att bli irriterad på föräldrar vars barn tar sönder saker inne på cafeer. Men när det gäller cafeer och restauranger så blir folk irriterade på att barnen finns till. På att de inte sitter som knäpptysta möss. Sen tycker jag såklart, både där och här, att man ska ha förståelse för att föräldrar ibland inte orkar (tex när man åker tåg) eller ha ödmjukhet nog att förstå att man ej vet vad som hänt innan eller hur föräldraskapet ser ut annars. Men här är det andra barn som drabbas och det behöver man ta tag i på en gång oavsett hur trött man är eller hur situationen annars ser ut.

Svara

Jag blir lite ledsen när jag läser detta. Jag har en bonusson som har svårigheter. Han har haft det hela sitt liv och har utretts på korsen och tvärsen på BUP flera gånger. Alltid har resultatet blivit ”han har som en blandning av drag av autismspektrumstörning och drag av ADHD och lite andra drag men inte tydligt nog för en diagnos”. Och utan diagnos ingen förståelse från andra vuxna. Lik förbannat har han svårt att hejda sig när han får impulser, svårt att ta andra människors perspektiv, svårt att byta spår när han snöat in på ett osv. Hans föräldrar har gjort ALLT i sin makt för att uppfostra den pojken på alla tänkbara vis, öst kärlek över honom och samtidigt varit mycket tydliga med vad som är okej beteende och inte. De har balanserat skickligt mellan att sätta gränser och att kompromissa, de har hanterat hysteriska vredesutbrott och lagt ner tusentals timmar på att lära honom strategier för att hejda sig och förklara de konsekvenser hans beteenden får för andra. Min flickvän, som han har en mycket trygg anknytning till (som även är terapeut och har vigt sitt liv åt att förstå pojken) får dagligen ta emot oceaner av skuld från andra vuxna. Andra föräldrar, lärare mfl. Skuld klädd i ungefär de ord du använder i detta inlägg, att hon ska tygla honom, uppfostra honom, hålla koll på honom osv. Som om hon latat sig eller tycker att beteendet är okej för att han är pojke. Den skulden äter upp henne inifrån och det gör så ont att se med vetskap om hur mycket tid och kraft hon lagt ner dagligen i tio års tid på att fostra pojken till en fungerande och hänsynstagande individ. Så snälla, var försiktig med dömandet av andra föräldrar, du har ingen aning om hur hårt de kämpar med sina barn och vilka utmaningar som ligger bakom…

fast alltså om du har ett barn med speciella svårigheter så är det fortfarande ditt ansvar att se till att hen inte beter sig illa. Om det så innebär att du alltid får sitta med så är det så det får vara. Du kan inte luta dig tillbaka på att ja, mitt barn har adhd och kan inte kontrollera sina impulser medan du går ut i kapprummet på lågstadiediscot och tar en jävla kaffe medan ditt barn knuffar omkull barn i rummet bredvid.

Jag tycker också det är viktigt att ta hänsyn till barns olikheter och eventuella diagnoser, men det innebär att man också ser till att ge barnen den hjälp de behöver då – inte lämna dem till sitt öde.

Svara

Nu kommer du med ännu mer skuldbeläggande. För att vi inte kan vara med honom överallt, hela tiden. Även barn med svårigheter måste ju dessutom få umgås med sina vänner utan mamma ibland, och även när mamma är med kan det gå åt helvete. Barn utan svårigheter lyssnar inte alltid på sina föräldrar, hur kan en då förvänta sig det av ett barn med svårigheter? Detta är saker som föräldrar till barn utan denna omfattning av svårigheter aldrig kan förstå så kanske är det då bäst att ödmjukt lyssna istället för att ge råd, precis som att vuxna utan barn ska låta bli att ge råd till föräldrar. Nej, ditt svar blir för mig bara ännu ett skuldbeläggande, och det får föräldrar till barn med svårigheter nog av ändå.

vilka ställen är det ni ej kan vara med? Skolan? Där får skolan tillsätta en resurs för att försäkra sig om de andra barnens trygghet och miljö o inte lärarna räcker till. Hemma hos kompisar? Då räknar jag med att ni informerat föräldrarna om hens problematik och inte har några problem med att de ser till att hen får hjälp att sköta sig.

Jag vet inte hur du läser detta inlägg, men tycker du att det är rimligt att som förälder lämna sitt funktionshindrade barn på exempelvis ett disco för att sen gå därifrån eller gå in i ett annat rum när en vet med sig att barnet har svårigheter? Mitt barn har inga sociala problem men jag satt kvar hela kvällen för att försäkra mig om att hon dels hade det bra men dels för att hon inte skulle spåra ur som de andra. (lätt hänt i grupp)

Han går inte på discon och vi försätter honom inte i några situationer han inte klarar av. Lämnar honom enbart ensam i skolan och hos kompisar där föräldrarna är väl införstådda. Men i skolan KAN vi inte vara med honom och NEJ han får inte resurs. Vi har bett om det i fem års tid men det finns inte pengar och han har ingen diagnos. Grattis till att dina barn inte har sociala svårigheter, ge då snälla tolkningsföreträde till oss som vet hur det är. Känner mig väldigt skuldbelagd av dig.

Du känner dig skuldbelagd för att du läser in saker mellan raderna SOM EJ STÅR DÄR. Nu börjar jag bli jävligt irriterad på sig. Jag tänker inte bemöta dina jävla halmgubbar nåt mer. Läs det jävla inlägget en jävla gång till och fatta vad det är som står.

Det är inte inlägget jag pratar om, det är tonen i dina svar på mina kommentarer, och att du tror dig veta hur föräldrar ska hantera barn med svårigheter när du inte har såna barn själv. Det handlar om hur du bemöter folk som inte håller med dig. Det är en sak med män som näthatar dig, där får du gärna svara med hård ton. Men jag är en bonusmamma som från början bara beskrev vår situation med ett barn med svårigheter och att det kan upplevas skuldbeläggande när andra föräldrar ber en att ”tygla sitt barn”.

Citat ur ditt inlägg: ”snälla pojkföräldrar: TYGLA ERA BARN TACK”

Mitt barn är ett av de där barnen som far runt och förstör för andra barn. Inte på disco för det går han inte på, men på skolutflykter osv. Så jo, jag är en av de du ber att tygla sin pojke. Det är detta jag reagerar mot, tonen som lätt kan lägga skuld där skuld ej hör hemma. Jag förstår att det var riktat mot lata föräldrar och inte mot föräldrar som jag och min partner, men jag ville ändå belysa detta då föräldrar som vi är vana att överösas av skuld och då kan ett inlägg som detta med en tygla-ditt-barn-uppmaning riva upp gamla sår. Ber dig ödmjukt respektera min känsla där.

Och i vidare kommentarer talar du om hur jag ska vara förälder, citerar igen:
”fast alltså om du har ett barn med speciella svårigheter så är det fortfarande ditt ansvar att se till att hen inte beter sig illa. Om det så innebär att du alltid får sitta med så är det så det får vara.”
”Då räknar jag med att ni informerat föräldrarna om hens problematik och inte har några problem med att de ser till att hen får hjälp att sköta sig.”

Jag kan, med inifrånperspektiv, tala om att det inte hjälper att sitta med överallt, och att det är praktiskt omöjligt att sitta med överallt om vi inte ska säga upp oss från jobbet och bo på gatan. Jag kan även, men inifrånperspektiv, tala om att det inte hjälper att informera föräldrar om hans problematik för det har vi gjort men vi får noll förståelse. Vi får oftast ett ”äsch det är väl inte så farligt, det gäller att vara tydlig bara” och sedan kukar det ur. Det funkar säkert utmärkt på dina barn och med din livssituation, men inte med vårt barn och vår livssituation. Hans välfungerande lillasyster däremot, med henne funkar vanlig uppfostran och hon är ett socialt geni 🙂

Du skriver att du förstår att jag INTE syftade på pojkar med diagnoser och andra svårigheter men ändå utgår du från det när du bemöter mig och menar att jag skammar och trycker ner.

Nej, jag skriver att jag förstår att du syftar på lata föräldrar, det är inte samma sak. Ville ändå påpeka att föräldrar som jag och min partner kan ta illa upp eftersom vi ofta anses lata av andra föräldrar som inte känner oss utan bara har sett vår pojke. I min allra första kommentar skrev jag att jag upplever det som skuldbeläggande, inte att du skammar och trycker ner. Du är visst också rätt bra på att missförstå och tolka in sådant som inte står 🙂 Lätt hänt vid skriven text med folk en inte känner. Nåväl. Jag har rätt till min upplevelse och min första kommentar var bara ett påpekande att dessa upplevelser kan väckas. Först efter dina efterföljande kommentarer med noll förståelse och påpekande av vårt ansvar och råd om vi bör göra när du saknar inifrånperspektiv, först då blev jag irriterad. Har dock fått bra råd av en annan i tråden som själv vet hur det är, så det ledde ändå till något bra 🙂

Om ditt barns svårigheter innebär att hen blir arg och tar ut sin frustration på andra barn är det inte alls självklart att barnet ska kunna umgås på egen hand, hen klarar då pga sin problematik helt enkelt inte av det och det måste ni som föräldrar acceptera. Du kan inte ställa ditt barns rätt att få vara ”som alla andra” – vilket man helt enkelt inte är med ett funktionshinder! – mot andra barns rätt att få slippa bli knuffade osv. Det har ingenting med skuldbeläggande att göra, är bara den orättvisa sanningen. Är inte förälder, men har själv NPF (aspergers syndrom m.m.) och har tyvärr egen erfarenhet av föräldrar som inte riktigt kunnat acceptera de problem det faktiskt innebär för ett barn och ofta försatte mig i situationer jag inte klarade av pga ville att jag skulle vara ”som alla andra”, med svår ångest eller raseriutbrott som följd. Man mår fruktansvärt dåligt av sådana ”meltdowns” och de är en väldigt tydlig indikator på att man har försatt barnet i en situation som hen absolut inte klarar av eller mår bra av att vara i.

Har jobbat i flera år med barn som har Asperger och autism och sett lite samma sak där: föräldrar som blundar för problemet och försätter sina barn i situationer de ej riktigt klarar av med priset att 1. barnet får sämre självkänsla och mer ångest pga ej klarar av att ”uppföra sig” dvs känner sig dumma och fel samt 2. att det försvårar deras relationer till andra barn som tycker att de är jobbiga eller bråkiga och därför till slut väljer bort att leka med dem.

Precis. Upplever att det tyvärr är väldigt vanligt att föräldrar till dessa barn bär på (omedvetna/icke erkända) negativa värderingar om psykiatriska funktionshinder och därför väldigt gärna vill att barnet ska få göra sådant som andra barn normalt gör. Kan inte nog understryka vilken enorm (och ofta permanent) skada det gör på ett autistiskt/AS barn att ständigt tvingas in i situationer som triggar dessa starka stressreaktioner. Det är helt enkelt väldigt svårt för många föräldrar att acceptera att barn med NPF har HELT andra förutsättningar än andra barn, med t.ex. ENORMT mkt lägre stresströskel och inte mår bra av deras missriktade välvilja kring att barnet ska få vara med på allt som andra barn gör.

Vad tråkigt att du har dessa erfarenheter. Detta gäller dock ej oss. Vi har under hela skoltiden bett om särskilt stöd och till och med specklass men fått nej. Vi försätter honom inte i situationer han ej klarar av och skräddarsyr alla hans aktiviteter och håller handen och är med som sociala tolkar. Men det GÅR inte att vara med överallt, en går sönder som förälder. Och i skolan KAN vi inte vara med och det är där han retas och slåss. Och hem kommer då mail med texten ”Uppfostra er son, prata allvar mef honom hemma”. Att prata fungerar inte för han KAN inte. Han vet hur en ska bete sig och försöker men KAN inte.

Lady Dahmer, att du jobbat med barn med Asperger är inte i närheten av samma sak som att vara förälder. Jag hade också jobbat med knepiga barn innan jag kom in i min partners familj. Jag trodde jag fattade men hade INGEN JÄVLA ANING förrän jag hamnade inuti själva familjen. Och folk utanför har noll förståelse, de bara tror att de förstår. Du blir ju själv jättesur när folk utan barn hackar på ditt föräldraskap. Nu gör du samma sak själv. Fy fan vad osympatiskt, trodde mer än så om dig.

1. Har ALDRIG och skulle ALDRIG påstå att jobba med barn kommer i närheten av att vara förälder till ett. 2. Det finns dåliga föräldrar som skiter totalt i att deras barn beter sig illa. Men det är en helt annan liga än en mamma som inte kan få tyst på sitt barn eller föräldrar som matar sina barn med fiskpinnar. Herregud. Nyanser?

Till Homo sapiens sapiens: Vill tillägga att jag lider med dig och att jag förstår att du kämpar för ditt barn. Utan diagnos är det tyvärr omöjligt att få några som helst insatser från samhället, så hade lagt alla mina resurser där om jag var i din situation. Min mamma har såhär i efterhand, nu när jag trots allt lyckats bli vuxen, uttryckt hur enormt förtvivlande och omöjligt det var att vara förälder till ett barn med NPF-problematik, och även om hon till skillnad från er inte ville ta emot hjälp och gärna skyllde problem på annat än just mina svårigheter, så känner jag igen den förtvivlan du beskriver, hur man går sönder inuti, från hennes beskrivningar. En tanke bara, från någon som vet hur det känns: vanlig skola är (väldigt ofta) ett fullständigt helvete för barn/yngre tonåringar med NPF, det går inte att komma undan. En skoldag är att likställa med TORTYR. Är det verkligen något som man MÅSTE utsätta sitt barn för? Ibland så är faktiskt vad som helst bättre, även om det innebär att man som förälder kan tvingas göra enorma uppoffringar. Den dagen jag blev tillräckligt stark för att rent fysiskt kunna vägra att gå till skolan (nån gång under högstadiet) så slutade jag att gå dit, oavsett skolplikt, oavsett hur mycket omgivningen försökte tvinga mig. Det beslutet räddade säkert mitt liv, önskar bara att mina föräldrar hade satt stopp för tortyren tidigare.

Vill också tillägga att om han retas och slåss i skolan, trots att han förstår att det är fel och inte vill bete sig illa, så är det ett väldigt tydligt exempel på en situation han utsätts för som han inte klarar av, och svarar med utåtagerande aggressivt beteende för att hantera den enorma stress det innebär. Ni försätter honom med andra ord i situationer som han inte klarar av att hantera, och dessutom nästan dagligen.

Exquisitecorpse: Tack för din förståelse. Vi har försökt få resurs till honom i skolan men det beviljas inte. Vi har även ansökt till specialskolor med små klasser och mer stöd men han kommer inte in pga saknar diagnos. Vi kan ju inte hålla honom hemma, han älskar att lära sig. Och vi kan ju inte säga upp oss från jobbet och följa med honom för då hamnar vi på gatan till slut. Och dessutom har han en (välfungerande) lillasyster som också behöver få sin vuxentid, så det är ett evigt pussel.

Lite förslag:

1. Ligg på BUP ännu hårdare: tjata, förklara läget, ställ krav, vägra ge er tills ni får en ny utredning, gärna av en annan läkare – om möjligt, byt BUP. Man har rätt till sk ”second opinion” även inom psykiatrin.

2. I brist på diagnos går det som sagt inte att få några officiella insatser, men det finns fortfarande mycket man kan förbättra genom att prata med skolan, alltså barnets lärare och rektorer: för det första, ljug! Berätta inte att ert barn har blivit utrett och inte fått någon diagnos, säg istället att han befinner sig under kontinuerlig utredning och att han har en konstaterad blandproblematik inom NPF som är svår att diagnosticera (här bör ni även förklara läget för hans läkare och be om att få ett ”inofficiellt” läkarintyg om detta att visa upp för skolan, dvs beskrivning av de svårigheter er son har, oavsett diagnos – ett läkarintyg kan göra under vid oförstående lärare och rektorer!). Kräv att ert barn ska ha rätt till att lämna klassrummet och ta pauser när det blir för stressigt, innan han behöver utagera, även att han ska ha möjlighet att få sitta enskilt och studera ifred när han behöver. När han väl utagerar måste såklart de andra barnens rätt att inte bli retade och slagna gå före, så förebyggande arbete är det som gäller. Att skälla på barn med NPF-problematik fungerar ALDRIG, och detta ska ni PRÄNTA in i hans lärare – istället ska de ta honom åt sidan, se till att han blir lämnad ifred från andra elever och ge honom möjlighet att varva ner i lugn och ro. Lär honom att själv bli medveten om när det är på väg att ”slå över”, att kunna uttrycka det med ord och att han då har rätt att t.ex. få gå till ett eget rum och bli lämnad ifred – se till att detta ALLTID, utan undantag, respekteras av hans lärare!!

Kanske går det att korta ner skoldagarna genom att kombinera med hemskolning (det lär ni tyvärr få bekosta själva), läxhjälp osv? Det finns mycket man kan göra för att underlätta för dessa barn, bara man vågar ligga på skoningslöst där det behövs samt vågar ”tänka utanför boxen”, det är ju ändå där ditt barn befinner sig. Styrkekramar till er!

Exquisitecorpse: Tusen tack för tipsen! Skolmöte är bokat nästa vecka (ännu ett i raden av möten) och jag tar med mig dina tips om förklaringsmodeller till rektor och lärare. Verkligen tack!

Lycka till med mötet, får hoppas att det inte blir bara ännu ett i raden av möten som inte leder någon vart! Det är fan inte lätt att kämpa i motvind som ni gör, känner så väl igen denna oförmåga hos omgivningen att förstå att hur mycket man än vill göra rätt, så KAN man inte. När jag läser ditt första inlägg igen ser jag att BUP dessutom faktiskt beskriver din sons svårigheter som en blandproblematik inom NPF-spektrat – detta ska ni definitivt se till att få nerskrivet på ett läkarintyg att visa upp för lärare/rektorer, bäst vore om det går att ordna så att ni kan ta med er detta redan på mötet.

Ge inte upp, kan tillägga att jag har gått igenom en något liknande process med BUP och skola som er son, där utredningar inte gett tillräckligt tydliga svar för en diagnos. Fick rätt diagnos först som vuxen, och det har som genom ett trollslag förändrat mitt liv till det bättre. Så det behöver aldrig vara försent 🙂

Homa sapiens sapiens:
Jag känner med dig och din familj. Jag vet hur det är att fullkomligen jobba arslet av sig för att stötta ett barn med denna typ av svårigheter. Att ALLTID finnas inom en halv meters räckhåll är OMÖJLIGT och inte hållbart, varken för barnet eller för den vuxna. En går sönder.

Att ha ett barn med svårigheter inom autismspektrumet är en utmaning som jag tror är svår (omöjlig) för utomstående att förstå. Det går knappast att förklara i ett kommentatorsfält. Ni får helt enkelt tro på oss.

Och NEJ, naturligtvis tycker vi inte att det är ok att knuffas ”bara” för att en har sociala svårigheter – men den tron är det väl ingen som har..?

Det finns ett återkommande arrangemang som kallas Babyrave, som startade på Fylkingen i Stockholm för tio år sen eller nåt sånt. Verkar vara mest yngre barn dock. 0-7 år står det här.
Kördes senast i samband med festivalen Sound of Stockholm.
http://www.barnistan.se/12298

En sak jag reagerade på lite längre upp bara: varför är det svårt att få sin tvååring att sluta skrika på bussen? (Jag har en son på 2, själv) Han är verkligen överallt, och som dom flesta tvååringar vill han inte gärna sitta stilla. Men han vet att man inte hoppar/skriker/leker på bussen eller på affären t.ex. Nu finns det ju undantagsfall då han kanske är övertrött/jättehungrig.. Men som sagt, då är det undantagsfall..

Nej det är klart att han inte har det, men om jag säger till honom ”Du vet att vi inte skriker på bussen, nu sitter du ner tills vi klivit av, DÅ kan vi hoppa och leka” , så vet han ju vad jag menar & lyssnar. Självklart finns det undantagsfall och alla barn är inte stöpta i samma form, men överlag måste det väl handla om vad man tycker är viktigt att lära sina barn? 🙂

Mina föräldrar fixade disco åt mig när jag var yngre när jag bad om att få ha det. Discokulor i massor med färger, ett bord med snacks och godis, bra musik (roligt att få önska låtar!) och ett lagom stort rum som dansgolv. SÅ ENKELT och det blev SÅ BRA! Så vitt jag minns så dansade alla och hade skitkul! Så kör på det!

Tror faktiskt att det är mycket roligare med ”hemma-discon” för att det är mindre och det blir inte lika mycket spring på mindre utrymmen samt att de som är lite blyga av sig kanske vågar komma fram när det är hemma hos en kompis.

Min mor och hennes två vänner hade jämt discon när vi var små. De hade halloween varje år där de gjorde om en hel källare med kokande häxgrytor, maskerader och priser och ett disco samt ett klass-kalas när någon fyllde år. Mina systrar och hennes vänner som då gick i högstadiet hade discon på deras skola för oss. Om någon vågade vara taskig på dessa fester tolererades det inte. Det var aldrig något som var dåligt eller att vi barn skadades. Många föräldrar försökte efterapa discon, men det gick inte. Våra mammor blev lite berömda där, och tillslut fick de bjuda in tre klasser till 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *