Kategorier
barn & föräldraskap

// KRÖNIKAN // Ge barnen rätt sorts bekräftelse

Ännu en gammal goding goes krönika hos Allt för Föräldrar. Läs!
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”// KRÖNIKAN // Ge barnen rätt sorts bekräftelse”

Du har förstört mig! När jag umgicks med syrran och hennes barn kunde jag inte göra annat än att störa mig på deras "ÅÅÅÅÅH VAD DUUUUUKTIIIGGG DU ÄR!"-utrop som kom ca en gång var 5:e minut. Tyvärr är hon inte så smart så det går att diskutera saken med henne så jag led i tysthet.

Fast nu är det så att min son ÄR duktig och söt, jag blir glad av att krama honom och säga det och han blir glad av att krama mig och höra det. Fast jag är naturligtvis inte heller övertygad av att man skapar ett behov när man säger snälla saker till folk.

Jag blir väldigt frustrerad över detta ständiga fokus på utseende. Visst hoppar det "grodor" även ur min mun, men i största möjliga mån försöker jag att ge respons och beröm på ett mer konstruktivt sätt, särskilt när det gäller barn och mina elever (är lärare).

Jag var knubbig hela min barndom och tonårstid och fick ofta höra saker av nära familj/släkt i stil med "Tänk så vacker du skulle bli om du gick ner några kilon!" och bubblaren "Du skulle bli lycklig om du var normalviktig!". När jag sedan började gå ner i vikt så blev jag överöst med komplimanger rörande utsidan. Stående ovationer. Behöver jag säga att jag har kämpat (kämpar) med både ätstörningar och överträning? Idag normalviktig men med (extremt) stor skräck för att gå upp i vikt igen…

Tjaaa…. näää, egentligen inte. Det är bra att barn kan ta kontakt med andra vuxna. "Är jag inte fin?" är som att säga "titta på mig!". Men så är jag ju vansinnigt trist också…

Tanken verkar liksom vara att om man säger "oj, vad fin tröja" eller "mammas lilla sötnos" till ett barn kan man inte ge andra komplimanger eller säga andra snälla saker.

Jag tänker på komplimanger som Lady Dahmer tänker om kläder – man förnekar inte barnen något genom att öppna och ge av alla färger och alla typer. Genus betyder inte att bara ge tvärtom, utan att ge från allt, att ge mer valmöjligheter. Så ser jag det med komplimanger.

Svar:
Min unge har inga problem att ta kontakt med andra vuxna och hon säger ALDRIG "visst är jag fin" när hon gör det. "Hej!" brukar funka, men hon kan prata om vad som helst. Det är jag övertygad om att alla ungar kan.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lisa: Så ditt barn kan bara ta kontakt med andra genom att söka bekräftelse? Det är ju det du skriver … tragiskt. Varför inte lära barnet att ta kontakt med folk för att hen tycker att det är intressant att umgås och prata med andra människor?

LD: Fantastisk krönika som jag gärna skulle dela ut som flygblad till alla jag känner som inte tänker efter så mycket … Kan man maila detta till alla släktingar den dag det är dags att skaffa barn, utan att de tar det personligt? Haha! Jag planerar inte ens att skaffa barn, men gruvar mig ändå för den dagen min svärmor blir mitt barns farmor … Huva. På vårt kylskåp ska krönikan få sitta i alla fall, så småningom.

Åh, så bra skrivet! Jag jobbar verkligen på det där själv och känner mig extra peppad nu när jag sett hur du gör, eftersom det är så jag försöker göra själv. Ska dela med mig till sambon också, som tycker att det är väldigt svårt att veta vad han ska säga i stället för att prata om duktig och fin.

Jag har nog inte sagt det förut, men jag vill tacka för en otroligt bra blogg, som har fått mig att tänka ett varv extra kring många saker. Det behövs någon som skakar om ens världsbild lite (mycket?) ibland, så tack! 🙂

Precis jula, härligt! 🙂

Tänk om man som vuxen skulle gå fram till nån på fest och säga ”visst är jag fiin?” i ett försök att söka kontakt vad fel de skulle bli! xD

Självklart skillnad på barn och vuxna tyckte bara det var en kul grej 🙂

HAHAHAHA, jag har verkligen inte sagt att barn BARA kan ta kontakt för att få bekräftelse att dom är söta! Var inte dum. Du frågade om jag tyckte att det var fel och jag svarade nej, jag tycker att det är bra att dom kan ta kontakt med vuxna och be att bli sedda av andra vuxna människor. Herregud, lugna ner er kvinnor, och sluta hitta på saker att attackera mig för, sheesh…..!

Julia: Kritisera främmande människor om deras föräldraskap för påhittade oförrätter därför att du VILL att jag skall ha sagt att barn ENBART kan kontakta folk för att fråga om dom är söta…. fy fan. Läs folks kommentarer innan du dömer ut dom som dåliga föräldrar. Så usel jävla stil. Skäms! Jag väntar mig en ursäkt.

Kanonbra tips! Inte bara för föräldrar, utan även för mig som blivande förskolelärare. Jag gick en skapande verksamhet kurs och då pratade de också om det att man inte skulle bedöma teckningar barnen gjort, för att det mest skapar prestationsångest. Det har jag tänkt på efter det, och precis som du skrev, så saknar inte barnen beröm, utan de blir glada bara att man ser och bekräftar det de har skapat.

Lisa:

Men tycker du verkligen att det känns sunt & fräscht att ett barn är så angeläget om yttre bekräftelse att hen går runt & fiskar efter den hos vilt främmande människor? Alternativt – om man som du säger ska tolka "är jag inte fin" som "se på mig" – att ungen redan i förskoleåldern lärt sig att använda sitt utseende för att påverka andra människor. Tycker det känns riktigt riktigt sorgligt.

Tycker DU verkligen att det känns sunt och fräscht att man blir så förbannad om någon tycker annorlunda att man hittar på massa saker att anklaga den personen för? DET tycker jag är tragiskt. Förbannat tragiskt, dumt och rent ut sagt elakt. Jag hade blivit mer orolig om mitt barn hade hittat på massa skit om andra och sedan attackerat dom för det, precis som Julia gjort.//

Nej, jag ser inget fel med det på en liten skala. Jag ser inget fel med att ett barn springer fram till någon och säger "titta, jag har min fina klänning/tröja/fina skor etc på mig, visst är jag fin?". Om man skall dra det till extremer är det självklart att det inte är naturligt eller sunt att enbart ge bekräftelse via utseende. Givetvis. Men det har jag å andra sidan aldrig heller sagt. Tvärtom. Det jag har sagt är att jag tycker att man skall ge barnen bekräftelse för allt, snarare än en viss del av spektrat. Precis som när man som genusmedveten klär barnen i alla färger och former, snarare än bara klär dom i tvärtom-kläder, om du förstår hur jag menar.

Vill bara säga tack! Har funderat på hur "bra" det kan vara att berömma med "vad duktig du är" osv och förstår nu på ett annat sett…

Min syster sa för ett tag sen att hon läst att det inte var så bra med att berömma på det viset, men jag tog henne inte på så stort allvar :-/

Man har ju liksom fått hört det själv från barnsben så det gick nog per automatik som nu ska ändras!!

Tja, du är nog på fel blogg om du tycker att det är opassande att vara förbannad eller svära. 😉 Jag har inte heller sagt att någon annan blivit förbannad. Om någon hittar på saker jag har sagt och sedan attackerar mig för det, blir jag förbannad. Om någon antyder att jag är en dålig mamma, vilket jag tycker att Julia har gjort när hon skriver "Så ditt barn kan bara ta kontakt med andra genom att söka bekräftelse? Det är ju det du skriver … tragiskt." Jag svarar på det folk skriver till mig och jag blir arg när folk hittar på massa saker och attackerar mig på saker jag inte skrivit. Ingen har svarat på det jag FAKTISKT skrev utan håller bara på att jamsa och tramsa om massa saker jag aldrig sagt.

Det här är ju så sant, det är som om ett facit till hur vi gör för att undvika mänsklighetens bekräftelsebehov för kommande generationer.

Jag skriver artiklar och frilansar och hur mycket jag än tror på min egen förmåga är jag osäker när jag sitter och skriver mina idéer. Det är som om någon måste ge mig komplimanger för att jag ska våga skicka iväg dem till redaktioner, jag måste ha bekräftelsen som om den vore ett kvitto på att det jag gör är bra, är rätt. För att alla hela tiden sagt att det jag skrivit är så bra och jag är så duktig.

Jag önskar att det inte vore så. Det vore så mycket lättare att lita på sina egna ord och sina egna handlingar om man inte hamnat i den onda cirkeln av att ständigt kämpa för bekräftelse.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *