Kategorier
barn & föräldraskap

Jagär rädd

Varför är det blivit så viktigt för mig att i mitt föräldraskap undvika stereotypa mallar? (I den mån jag kan såklart) Är det för att jag är osäker på min egen förmåga att ge mina barn den där självkänslan och säkerheten? Jag ser föräldrar som lyckas fostra starka framgångsrika lyckliga tjejer (även utan genusperspektiv) men är jag en av dem? Can I do the job?
 
Kommer mina egna tillkortakommanden vara en större påverkan än det jag gör rätt? Behöver jag ta till andra knep och genvägar för att skydda mina ungar från etiketter och hjärntvätt? Är det det jag är rädd för? Att misslyckas? Tänk om jag misslyckas. Äh jag vet inte. 
 
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär rädd”

Rädsla behöver inte vara en dålig sak, så länge vi inte låter den förlama oss. Rädsla kan vara just det som får oss uppmärksamma och alerta och medvetna om våra handlingar och deras eventuella konsekvenser. Rädsla kan vara ett viktigt verktyg för att hantera en komplex verklighet. Orädda människor är ofta oreflekterade. Det behöver inte vara bättre på det de gör. Ibland är det tvärt om.

För mig handlar det nog om att jag som barn/tonåring byggde min identitet på att vara snygg, tjejig och sexig. Jag la all tid och energi på att bli omtyckt och åtrådd av killar istället för att skapa en egen personlighet, egna intressen, integritet osv. Min dåliga självkänsla har ju gått hand i hand med hur jag lärde mig att en tjej ska vara. Därför vill jag ge mina ungar en annan grundtrygghet som inte är kopplat till könet eller andras förväntningar på dem.

Jag kan tänka mig att man helt enkelt kompenserar för sin egna barndom. Alltså samma anledning som det känns viktigt för dig att ungarna ska få växa upp i ett hus etc.

Svar:
Så känner jag också. Mitt kön och rollen som kom till har tagit så himla stor plats i mitt liv och jag vill ge mina barn nåt annat.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

I början när jag läste din blogg och hittade dig i diskussioner i kommentarsfält tyckte jag att du var heeelt rabiat och galen. Men ju mer jag läser din blogg desto mer tycker jag om den, och dig, och även om jag inte håller med i allt så märker jag att jag håller med i mycket. Och att jag kommer tillbaka oftare och oftare för varje gång. Ville bara säga det, tack för att du finns och är högljudd och tar plats 🙂

Svar:
Tyvärr behövs vi ju, vi "rabiata" och "galna" som vrålar. Tillsammans med de sakliga och sansade når vi en bredare publik. 🙂 Tack!
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Min första tanke när jag läste ditt inlägg var att du är _för_ rädd, hänger upp dig för mycket på idén om att undvika mallarna. Sen vaknade andra hjärnhalvan och jag insåg att jag ju själv bär på samma rädsla när det gäller barnet.

Ja, det är helt ok om hen blir en riktig könsstereotyp, men jag kommer nog alltid undra vad mer jag kunnat göra, eller vad som jag gjorde fel… (och hur dumt är inte detta? Ungen har en till förälder och ett helt samhälle att påverkas av utöver mig!)

Även folk som inte vet ett smack om genus fostrar trygga barn med självkänsla. Jag tror inte det är etiketterna och teorierna som gör det. Har man som förälder bra självkänsla är man öppen, social och trygg människa så har ju ungarna bra förutsättningar. Det är det viktigaste, ett kärleksfullt hem.

Jag kände lite som Evelyn här ovanför, men jag tror det är vanligt bland föräldrar. Ni tänker för mycket 😉 Å andra sidan är det nog det man gör, för det är ju så himla viktigt. Barnen liksom.

Men helt ärligt, det första jag tänkte var –

"Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör"

Så slappna av, var dig själv med allt vad det innebär, och dina ungar kommer bli alldeles förträffligt kloka och självständiga och omtyckta. 🙂

Är man trygg och stark själv tror jag att man fostrar starka barn. Allt behöver väl inte vara så väldigt komplicerat jämt? Eller?

(självfallet vill vi alla ge våra barn de bästa förutsättningarna!)

Jeg tror Lexie har ret. Uanset hvad, så er de fleste i stand til at give deres børn god bagage med i livet, bagage som de kan bruge og som er en del af det de er og vil blive i fremtiden.

Jeg er en af dem, som har det meget op og ned med dig og din blogg. Du har nogle fede holdninger, men ind imellem er du bare for meget. Jeg synes ind imellem du ekstremt fanatisk…. og der er det jeg sidder og undrer mig over at alle vi andre, i følge dig, er hjernevaskede og at vi hjernevasker vores unger – og det kommer der, også i følge dig, ikke noget godt ud af. Jeg tror dine børn, ligesom mine børn og de fleste andre, kommer godt afsted i livet. Vi forældre, stereotype eller ej, har alle, til alle tider, haft forskellige vurderinger om dit og dat…verden kører stadig rundt 😀

Tror att det faller sig ganska naturligt att man som pesten skyr det ens egna föräldrar misslyckades med. Man gör allt i sin makt för att hitta alternativa vägar och öppna upp för andra möjligheter än de man själv tilldelades om man inte trivs med hur det är eller har varit.

När jag växte upp lade mina föräldrar inte alls stor vikt vid det där med utseende och önskvärda beteenden kopplade till kön. De var som de var och det talades aldrig om sådant. Däremot hade jag äldre förebilder som farmor, farfar, fastrar mf som ständigt präntade in i mig hur jag borde se ut och hur jag borde vara. De misslyckades radikalt med att forma mig så som de tyckte att jag borde vara.

Så trots intensiva påtryckningar från flera håll och föräldrar som sket i vilket blev det folk av mig ändå. Även om du taggar ner lite så tror jag verkligen att det går väl för dina barn.

Kan man fortfarande beställa designer av dig? Har spenderat halva förmiddagen med att leta efter det här, men nu känns det som att det är god tid att ge upp och istället vara produktiv (nåja) på jobbet. So ich frage dich!

Kan för övrigt bara hålla med Lexie!

http://thebdiaries.blogg.se/2012/october/lady-dahmer-och-jag.html#comment

Jag tror att det behövs ett visst mått av rädsla eller oro för sina barn för att man ska bli en bra förälder. Inte då hela tiden i sin vardag, men ett visst mått av oro/rädsla visar ju att man är engagerad och bryr sig. Jag får ofta tankeställare om hur jag gjort eller agerat vid konflikter och försöka bättra mig vid nästa tillfälle. Detsamma gäller självkänsla. Om jag är lycklig själv och trivs med att vara med dom så blir de nog hyfsat stabila de med. Då oroar jag mig mer hur det ska gå när starka och framåt tjejer som är van att ta plats och ser det som en självklarhet kommer till skolan och krockar med verkligheten där. Skolan har så stor makt över om ens barn ska få vänner, känna gemenskap, kunna vara sig själv osv.

Känner så som du. Jag vill så gärna att mina barn skall få självkänsla och gott självförtroende. Istället blir de samma hispiga kopior som mig. Hoppas att de någonstans skall känna hur älskade de är och få dem att bli tryggare.

Ja det vet man sen när dom blir stora 🙂 Det finns ett ordspråk angående föräldraskap som jag tycker är bra; "ta inte på dej hela äran, men ta inte på dej hela skulden heller". Sen gör inte barn precis som en själv, de är individer inte kopior, men man är ju ändå en förebild i mångt och mycket. Jag har väldigt svårt att tro att du skulle faila med föräldraskapet, såvida du inte gjorde några ordentliga turnarounds o blev en självupptagen tyrann i offerkofta. Undrar just vart jag skulle kommit i livet med med dig som förälder:) Jag är intelligent och självständig, jag har varit en riktig "fighter", ofta gått min egen väg, men utan hejaklack och med mycket motvind har jag blivit att jobba med diverse bottenskrapsjobb och är en ensamstående mamma (för mig kommer det aldrig bli nånting av och ingen karl kommer nånsin orka bo tillsammans med mig, sånt fick jag höra ibland), inte skäms jag för den jag är o vad jag gör, men jag kan bli lite bitter ibland, att jaha va det här allt livet hade att bjuda mej på. Jag tror det viktigaste är att man TROR på sina barn, att man finns där o lyssnar, ser dom så som de individer dom är ( o avreagerar sig i skitsnack med andra föräldrar istället för att bryta ner sitt barn i ilska ).

Jag e lika skitnödig på jobbet, blir typ galen när jag 2012 hör på olika förskolor hör "Åh vilken prinsesströja,vad fiiint" eller "Wow schyssta snabba skor du fått" och jag vill säga upp mig direkt. Vilket jag iof gjort nyss och börjat timvikka ist för att se så många fsk som möjligt. Det brinner i mig av att ändra o peka med hela armen. Ajja bara fortsätta mission. Kanske lite mera pedagogiskt hahaha. Du gör bra. Punkt!

Förstår dig! Jag har själv en dotter och tänker ofta på att inte klä henne i för puttinuttiga kläder, inte bara ge henne typiskt tjejigt leksaker osv. Nu har det till och med tagit emot att köpa en rosa liten barnvagn till henne, jag vet ju att hon älskar dem men ändå tog det emot, just för att det var så typiskt tjejigt. Men det är ju fel att tänka så, det är inget fel i rosa barnvagnar eller att leka med dem! Men känner mig osäker och vill göra så rätt hela tiden.

Genusmedvetenhet har ju inte bara med att ge barn ett bra självförtroende att göra. Det är ett medel för att nå ökad jämställdhet, för att barn ska känna att de har hela världen och inte bara halva till sitt förfogande. Jag vill ju undvika stereotyper till mina framtida barn av så många fler anledningar än bara bra självförtroende, psykisk styrka, lycka och framgång. Jag vill helst bryta ner könsrollssamhället i grunden, jag vill inte att mina framtida barn ska tro att vissa saker inte är för dem på grund av kön, sen kan vissa bli hur starka och lyckliga som helst även i en stereotyp roll men jag vill ändå öppna upp fler möjligheter och sätt att bli lycklig på än ett.

Man kan inte göra annat än att följa sitt hjärta iblandad den kunskap och sunda förnuft man har. Det ALLRA viktigaste är att lyssna och vara öppen för att få kritik när barnen blir vuxna. Att bekräfta de. De kommer kanske ihåg episoder (som de har blivit sårade av) och som man inte själv ens kommer ihåg. Då är det viktigt att visa att man kan förstå att de kände så och inte bara ställa sig själv i försvar. Ingen förälder gör rätt hela tiden. Det är rent av farligt att ge sitt barn den perfekta uppväxten, hur skall de då reagera när de kommer ut i den operfekta världen? Nu finns (som tur är) inte den perfekta uppväxten, då man som förälder aldrig kan förutse alla behov, tankar och känslor ens barn har. Har man tur får man veta när de blir vuxna. Hur det kändes för dem. Att våga vara och visa sig svag är den största styrkan som finns. Sen tror jag att våra barn i första hand gör som vi gör och inte vad vi säger. Att vara stark och ta det för givet att man själv får vara precis den man är smittar av sig på barnet/barnen. Den största utmaningen är med andra ord att se till att man själv är trygg, har bra självkänsla, självförtroende och att man tar hand om sig själv och andra. Då blir man en så bra förebild som man kan vara. Oavsett vilka åsikter och ställningstagande man har.

Herregu, jag tror mamma min hade sina ångestfyllda dagar under min tonårsperiod. Efter att ha försökt uppfostra mig (och syrran) väldigt genusmedvetet gick det som åt helt fel håll… Men se på tusan, vi blev rätt okej ändå. Nu är jag snart halvvägs genom första genusvetenskapskursen och jobbar för jämställdhet inom mitt politiska ungdomsförbund.

Och jag är mycket räddare för att min son inte ska få vara den han är och den han vill vara än att min dotter ska bli olycklig. Min son är känslig och bryr sig mycket om vad andra tycker och säger medan min dotter kör fram i livet som en ångvält och anser att hon har rätt även om hela världen säger att hon har fel. Nu är dottern bara tre år så hennes attityd hinner väl förändras men sonen är sex år redan så hans personlighetsdrag känns mer bestående. Jag hoppas så att jag ska kunna hjälpa honom att fortsätta vara en känslig och omtänksam unge och att han inte ska känna att han måste in i bröl-facket för att passa in bland de andra killarna i skolan. Jag är så fruktansvärt rädd för att han ska bli mobbad också.

Vi fick barn tidigare i år och jag kan relatera till din rädsla på sätt och vis. Jag vill inte heller uppfostar vårt barn till den roll han förväntas ha men det jag tycker är så oerhört svårt är att inte falla in i den där "pojkfällan" och att sedan ha farföräldrar som motarbetar det man försöker uppnå är som att slåss i uppförsbacke, precis hela tiden. Det skulle vara så oerhört intressant att få läsa några inlägg om hur du gör för att undvika just de fallgroparna när det kommer till Tamlin.

Jag tror att alla befinner sig i mallar. Ytterst få är utanför. Jag känner inte nån som inte handlar utefter en mall. Att vara feminist, långtidsammare, och sympatisör med waldorf-pedagogiken är att vara rebel by the rules, till exempel. Få antroposofer har svart kostym och spelar hockey på fritiden, om du förstår vad jag menar. Jag tror att vi alla vill tillhöra en grupp även om vi avsäger oss medlemskap i en annan grupp. Det påverkar barnens värderingar och uppfattningar om omvärlden. Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Och försöker vi trycka ner en värdering i halsen på dem, är chansen stor att de gör tvärtemot. Oavsett om värderingen är av religiös, rasistisk eller feministisk karaktär.

Hej Lady D! Jag vet att det här inte är Bullen, men jag ville ändå testa att be om råd. Jag fick nämligen veta att jag ska få en liten kille (är gravid). Jag vet inte varför det blev så stort och svårt i mitt huvud, men jag är inte mentalt förberedd (har iofs många veckor på mig att bli det men ändå).

Det jag försöker säga är att om det hade varit en tjej så hade jag försökt uppfostra henne till att bli en stark tjej, ta för sig, förstå sina rättigheter osv. Genusperspektivet hade varit enkelt för jag är tjej själv. Men nu är det en liten pojke (och självklart är jag skitglad för det! det är verkligen inte där skon klämmer) men jag vet inte alls vart jag ska börja. Och jag vet inte heller varför jag gör det så komplicerat i mitt huvud. Har du några boktips eller några tips på hur jag kan tänka för att bli en bra genusmedveten morsa till en liten grabb?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *