Kategorier
barn & föräldraskap

Ska barn lyda?

Är det bara jag som känner obehag när folk talar om att barn ska lyda? 

Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Punkt. Man metodar och dresserar och håller liv i de gamla mönstrena. Man faller in i en roll. Föräldrarollen. 

Och glömmer bort att vara genuin och autentisk. 

Ibland kan jag märka att detsamma bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom; ”men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?”. Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ska barn lyda?”

Nej, jag tycker definitivt inte att barn ska lyda för sakens skull. Sen kan alla människor behöva "lyda" (eller vad man ska kalla det) ibland för att det är bäst i vissa situationer. Men för sakens skull; NEJ! Jag tror till och med att det är farligt att lära barn att vuxna ska lydas utan pardon, för alla vuxna är inte snälla och har inte agendor som ska lydas. Dessutom lär sig inte barnen att lita på sitt eget omdöme.

Nej, barns ska inte lyda blint, de har rätt att ifrågasätta och få förklarat för sig varför föräldrarna ber de att göra någonting. Dock måste nog barn lita på att föräldrarna vet bäst.

Jag kan tycka att det är lite viktigt att göra som man blir tillsagd – under förutsättning att det finns rim och reson i det man blir tillsagd att göra.

Har luddiga minnen av ett samtal med min mamma, om att "därför" inte är en bra anledning att göra som någon säger.

Exemplet på det var av någon anledning "Pissa i den här burken" "Varför?" "Därför att jag säger det".

Vet inte var det kom ifrån, och kan tyvärr inte fråga..

I vissa situationer så ska barn lyda, till exempel för deras egen säkerhet. Om jag ska korsa en väg och har händerna fulla med matpåsar så att jag inte kan hålla i barnets hand, så ska barnet lyssna på mig och stå vid min sida tills det är grön gubbe/bilarna stannat. Oftast så tycker jag att barn självklart ska ifrågasätta varför de ska göra si och så, absolut, men i vissa situationer så ska barnet bara lyssna och göra som man säger. Som förklaring när barn ifrågasatt just "gå över vägen"-exempel så har jag svarat "för springer du rakt över gatan utan att bilarna stannat och utan att se dig för, så blir du påkörd och det gör SKITONT".

Hundar ska lyda, men hur låter det att barn ska ha respekt för vad vuxna på något sätt har skyldighet att lära ut? Men barn måste alltid få ifrågasätta våra regler, eller få en förklaring till dessa. Men ibland lättare sagt än gjort:) Också en mamma i mängden..

Barn måste kunna lyda i vissa situationer, exempelvis för sin hälsas eller säkerhets skull. Men denna lydnad skall komma ur en förståelse och trygghet som kommer ur alla de andra situationerna, innan. Lydnad ska komma ur förtroende, och detta förtroende är det vuxnas skyldighet att skapa.

Jag har vissa problem med tanken att ’låta barn vara barn’. Ofta lär vi barn att vara barn, snarare än växande människor. De skolas in i en barnroll på samma sätt som vi skolas in i könsroller, och det kan vara precis lika hämmande och begränsande.

Som vuxna har vi skyldigheter mot barn. En av dem är att låta dem vara fullvärdiga människor under utveckling, snarare än att tvinga in dem i olika roller.

Svar:
Jag tror inte vi behöver lära barn att vara växande människor. eller barn.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Har en syster som blir 5 i år, och sitter mycket barnvakt. Ibland vill hon såklart inte lyssna på mig, men då brukar vi försöka kompromissa! Tycker det är viktigt att jag lyssnar på henne precis som det är viktigt att hon lyssnar när jag tycker något. Ibland vet jag såklart bäst (Nej, hon får inte vara uppe till 22.00 när det är dagis dagen efter t.ex.). Det känns dock som att hon respekterar mina åsikter mer när jag respekterar att hon inte tycker som jag. 🙂

Att lyda har en sån dålig klang tycker jag. Jag brukar mer tycka att barn ska lyssna på och respektera sina föräldrar, på samma sätt som föräldrar självklart ska lyssna och respektera sina barn. Min dotter är 1.5 år så än så länge är det väl mest jag som försöker få henne att lyssna på mig vilket går väl lite sådär, jag säger till henne om hon slåss, klättrar på saker som hon kan slå sig om hon trillar ner men skulle aldrig säga åt henne bara för sakens skull. Jag gillar inte när föräldrar har regler endast för principens skull. Att man inte ska sjunga vid bordet, ett ganska lamt exempel men ändå, det finns ju ingen anledning endast att det blir tråkigare måltider.

Ärligt talat så lägger jag inte så stor vikt vid "uppfostran" av min son.

Jag väljer att lägga krutet på hur man samverkar med andra människor, rätt och fel, att vara vänlig och hjälpsam samt att säga ifrån när någon behandlar honom eller någon annan illa.

Bordsskick, artighet osv kommer ju sedan. Men jag ser ingen vits med att tjata om sådant nu när han ändå har andra saker att göra hellre än lyssna på mig som maler på om sådant som är totalt oviktigt när allt kommer till kritan.

Nu när han dessutom befinner sig i frustrationsåldern känns det som att jag får välja mina strider med omsorg.

Barn som lyder låter underbart. Har inte fått uppleva det själv än och då är ändå största 4,5 år. Jag har två exemplar av envisheten själv här hemma och jag kan erkänna att jag i mina sämsta stunder försökt få dem att lyda både med hot och skäll utan framgång. Tar gärna emot tips från er som har barn som "lyssnar" ;).

Försöker att inte vara alltför domderande här hemma men regler finns och jag låter inte barnen göra ALLT de vill direkt. Men man kan inte kväva ungarna heller, de gör inte alltid som man säger och det kan man ju inte vänta sig. De är ju egna individer och behöver andas och lära sig på egen hand också.

Regler har vi men att diktera allting och tvinga barnen att lyda mig känns lite fel. Visst jag låter inte min treåring härja hejvilt men jag vill inte heller att han ska lyda mig blint. Lite skinn på näsan och kunna välja lite själv är nog bra tror jag.

Däremot det där med "fri uppfostran" när ungarna får göra allt de vill och föräldrarna bara sitter och struntar i hur ungarna beter sig…nej det är inte okej heller =(

Ett ex på "fri uppfostran" :

Mina släktingar kommer på besök och en stor pojke smäller till min pappa. Han blir givetvis arg och säger till på skarpen att så gör man inte.

Då blir mamman arg och menar på att de faktiskt har fri uppfostran och då säger man inte till barnen.

Sen att en nioåring, som faktiskt var en rejäl kille, slåss med vuxna tyckte hon tydligen var helt ok….=P

Ja barn ska lära sej lyda sina föräldrar.

Med det menar jag inte att barn ska lyda slaviskt, inte få ifrågasätta och inte få förklarat för sej.

Självklart skall även barns åsikter, tankar och viljor respekteras och självklart så har barn rätt att få förklarat för sej varför.

Nåt jag lärde mej med åren och blev bättre på var att inte vara så rigid. Att kunna ändra mej för argument och att inte alltid vara så snabb med att säga "nej" utan be att få fundera en stund.

Men lika självklart är det att vi som föräldrar har ett ansvar att lära barnen hur man bör bete sej i olika situationer.

Barn bor inte bara med sina föräldrar för att de inte kan försörja sej, precis som inom djurvärlden behöver de vår vägledning, vår uppfostran och vårt beskydd.

Jag kan bli oerhört irriterad på föräldrar till barn som far fram helt respektlöst. Som låter, kräver, tar för sej utan respekt för sin omgivning.

Lär inte jag barnen att visa hänsyn, att lyssna till andra osv så lär de möta på patrull i livet.

Dessutom får ungarna så mycket gratis av att framstå som väluppfostrade.

Av att kunna föra sej, ta i hand, ha ett ordentligt bordskick, lyssna på andra, invänta sin tur.

Allt det där handlar om uppfostran (om att lära sej lyda om du så vill) för det kommer inte naturligt till ett barn.

Vi ser väl redan i viss mån resultatet av curlade och ouppfostrade ungar som är väldigt "jag vill" inriktade och inte visar särskilt mkt hänsyn till sin omgivning. Som alla är ett gäng individualister (egoister.)

Ja… inte särskilt många lär ju hålla med mej här, men så har du oxå väldigt många unga läsare som inte har barn el som har väldigt små barn.

Ha en bra dag. / Asta

Nej! Jag håller med dig Natashja. Jag vill verkligen inte har barn som lyder eftersom de verksamma ingredienserna i lydnad är rädsla, skuld eller skam. Det mår ingen unge bra av. Ingen människa. Jag vill hellre ha en relation där jag och barnen samarbetar. Samarbete är sprunget ur gemenskap, ömsesidig respekt och empati. Jag har skrivit en del om skillnaderna mellan lydnad och samarbete här:

http://petrakrantzlindgren.se/2011/11/21/vill-du-ha-lydiga-barn-eller-barn-som-valjer-att-samarbeta/

Ibland kommer jag på mig själv med att vara för sträng men jag tycker det är viktigt att sätta gränser. Man måste däremot se upp så att det inte sker på bekostnad av relationen till sitt barn. Ibland tror jag mina barn har känt att jag är för hård och sträng och då försöker jag att anpassa mig och vara mer tillåtande för att visa att jag faktiskt är en person som de kan resonera med. Jag vill inte att de ska se mig som nån som alltid ska bestämma precis allt och att de inte känner att de kan påverka. Men vissa saker är ju helt självklart att de måste lyda (trist ord), där finns inget utrymme för förhandlingar eftersom det handlar om deras säkerhet eller andra viktiga saker som skolarbete eller att visa hänsyn och sånt.

Många saker kan jag se att jag är hård på beroende på min egen uppväxt. Vi hade ingen ordning hemma och mina föräldrar brydde sig inte om mig när jag växte upp. Därför är jag noga med vissa saker som jag minns att mina föräldrar inte var så noga med. Ett exempel är middagar. Vi åt aldrig tillsammans när jag var liten. Man fick sin mat på en tallrik (om man fick mat) och sedan brukade jag låsa in mig på mitt rum (nej, jag hade ingen bra hemmiljö!). Alltså är middagar och andra måltider "heliga" hos oss. Det kommer nog aldrig förekomma att man får äta på sitt rum eller så, det ger mig kalla kårar. Kläder är en annan sån sak. Jag har alltför många minnen av att frysa eller vara olämpligt klädd på något sätt. Att stå på skolavslutningen i för korta jeans och smutsiga gympadojor var jobbigt för mig och därför är mina barn alltid välklädda vid sådana tillfällen. Där kan jag bli lite rigid. Mitt barn ville ha one piece på skolavslutningen förra året men det vägrade jag. Det är nog en sån grej jag borde kunna bli mindre sträng på, för det är ju inte hela världen egentligen vad man har på sig. Men min uppväxt har satt djupa spår. Man får fortsätta att jobba med sig själv helt enkelt!

"Lyda" är ju ett rätt otäckt ord i sig, och jag tycker inte heller det är så enkelt som att "alla barn ska lyda" och särskilt inte "bara för att", men självklart är det vårt uppdrag som föräldrar att lära barnen – eller vägleda barnen – in i vad som är mer eller mindre lämpligt av olika anledningar.

Visst är det ofta som man (jag) spontant, kanske bara för att jag är trött ropar "Nej du FÅR INTE göra så!!!" för att nästa sekund inse att det egentligen inte är så farligt att han sliter ner de där grejerna från hyllan, att han häller ut vatten på golvet eller häller ut sin mjölk i maten. Då handlar det ju mer om min ork eller mitt humör just då, "fan vad jobbigt, nu blir det stökigt/blött/kladdigt)" liksom. Det gäller att välja sina nej och sina förmaningar till tillfällen då det är uppenbart olämpligt, fel, otrevligt eller liknande. Och så fort mitt barn är stor nog så får han förstås även lära sig att okej, nu hällde du vatten på hela golvet – då får du hjälpa till att torka upp det. Handling och konsekvens, liksom.

Håller med om att det också är lätt hänt att man bara gör som sina föräldrar gjort… så var det till exempel när mitt barn var nyfött och jag hade i ryggmärgen att "alla barn måste skrika till sömns i början! Alla barn ska sova i egen säng!!" Men sedan började jag inse att, nej, detta känns inte rätt för mig – och för VEMS skull ska jag egentligen låta min unge gallskrika i en vagn som dras fram och tillbaka över trösklar? Vem vinner på det?

Att barn lär sig ifrågasätta är jättebra, och de bör också lära sig att det i själva ifrågasättandet ingår att även DE kan bli ifrågasätta igen, och att det i slutändan kan bli så att den andra personen faktiskt har rätt. Att tjata och tjata och tjata leder inte alltid till att du får din vilja igenom, liksom.

Nej jag tycker inte barn ska lyda bara för att. Jag försöker lära min barn att lyssna på mig, vilket innebär att jag måste lära mig att lyssna på dem.

Jag har en bok om just detta. Boken säger egentligen varken bu eller bä, men tar upp olika sidor av samma sak och jag har läst den (hittills 3 ggr) funderar jag ofta hur jag skulle vilja bli bemött.

Det har gjort att jag försöker ändra mitt sätt gentemot barnen. Exv säger jag numera inte till 5-åringen att det är dags att stänga av TV- eller dataspel NU, utan jag förbereder barnet på att det snart är dags att sluta spela och att hen får spel en omgång/nivå eller dyl till sen ska hen sluta.

Jag på att redan från början förklara för barnen varför jag vill att de inte går över gatan, klättrar i bokhyllan, håller mig i handen i stora folksamlingar etc. De förstår mycket mer än vad man tror och tom min 2-åring brukar göra som jag ber henom om när jag har förklarat varför. Annars får jag vässa mina argument och försöka hitta något som gör att hen lyssnar på mig och tycker att det jag vill att hen ska göra.

Övertyga istället för övertala, då spelar vi plötsligt i samma lag och det blir två glada personer.

Nej, tycker det är läskigt med människor som säger att barn ska lyda bara för att föräldrarna har vetorätt pga sin enorma kunskap/livserfarenhet/blabla. Jag ska lyssna på mina framtida barn, respektera dem och deras känslor och åsikter, se dem som människor med lika mycket rätt att tänka och tycka som jag, och utifrån det kan vi samarbeta och göra livet enklare för varandra förhoppningsvis.

Tycker Petra Krantz Lindgren (som skrev här ovanför) skriver så mycket tänkvärt, likaså Maria på Vilda barn-bloggen.

I teorin: nej, jag tycker inte att barn ska lyda rakt av. I praktiken kommer jag på mig själv med att vilja att barnen ska göra just det. Jag jobbar på det.

Helst vill jag att vi ska resonera tillsammans och att deras "lydnad" (att de gör som jag säger) ska bygga på tillit till mig, att de vet att i just denna specifika situation har mamma rätt (som att de inte ska rusa ut mitt i vägen).

Svar:
JO, det vore så förbannat skönt om de bara gjorde som man sa = lydde. Men man får försöka jobba bort det behovet. lol
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag tycker att ordet "lyda" i samband med barn låter lite obehagligt, jag föredrar att prata om att mitt barn behöver lyssna på mig. I vissa lägen är det ju viktigt att barnen gör som man säger, t.ex. de får inte springa över vägen eller springa ifrån en på platser där det finns mycket folk eller att man inte får slå någon för det gör ont.

Nu är vårt barn bara tre år, men jag tycker att man ser tydligt redan nu att förbud för förbudets skull funkar dåligt, om man t.ex. per automatik säger nej till något, utan att egentligen tänka efter varför man vill säga nej. Jag brukar försöka fundera varför jag säger nej, är det viktigt? Om det däremot är något som är viktigt och man har en bra anledning som man kan förmedla till barnet är det mycket lättare att få barnet att lyssna, t.ex. jag vill inte att du klättrar på ryggstödet för stolen kan ramla och du kan göra dig illa.

Sedan handlar det mycket om att välja sina strider, för konflikter är tillräckligt vanliga utan att man skapar dem kring saker som egentligen inte är särskilt viktiga.

Jag har en man som är 10 år äldre än mig, och inte pappa till mina barn. Han har inga "egna" barn och är uppvuxen med en pappa som uppfostrade med härskarteknik och barnaga som sina ledord. Fatta vilka konflikter vi har haft! Pga otänkthet för det mesta.

Det viktiga för mig, i alla mina relationer, är att vi samarbetar och tar hänsyn till såväl mina som barnets (eller vem det nu är) behov. På så vis är jag övertygad om att mina barn lär sig att känna sig själva och vad de behöver men även att de lär sig ta in vad andra människor behöver. Ömsesidighet och empati tror jag är jätte viktigt! Sedan är det väl självklart att inga föräldrar skulle låta sina ungar springa rakt ut i gatan eller så utan att bruka all makt som finns men jag väljer att spara min makt till just sådana eller andra liknande situationer där de handlar om deras egen, min eller andras säkerhet. Men så långt det är möjligt föredrar jag makt med mina barn istället för makt över dem. De är alldeles beroende av oss föräldrar som det är så jag behöver inte anstränga mig för att de ska bli ännu mer beroende av oss. Jag ser nog snarare att min uppgift som förälder är raka motsatsen – att hjälpa dem att utvecklas till individer som känner sina egna gränser och är lyhörd inför andras.

Jag har väldigt svårt för det uttrycket, ja. Lyda, det låter illa, får mej att tänka på kuvade individer, på dressyr. Det är små människor vi har att göra med. Det händer att jag kommer på mej själv med att stå och ger order men då är det för att jag har en formsvacka som förälder (=jag är trött o grinig). Jättesvårt att ha en nyanserad diskussion om detta tycker jag, det blir lätt så svartvitt, när jag säger att jag inte vill va en 50-tals auktoritet så tror folk att jag inte uppfostrar alls, att det är sonen som bestämmer, gaah. Barn är inte blanka blad som måste uppfostras efter diverse modeller. Jag tror på dialog där alla får uttrycka sin åsikt och argumentera för sin sak, och ledarskap i egenskap av den med mer livserfarenhet, inte på uppfostran á la militäranstalt. Något gör jag rätt iaf för jag har ett barn som lyssnar på vad jag säger och inte "stänger öronen", vilket många vänner klagar på med sina barn, jag tror det är för att jag inte pratar så mycket med den automatiska föräldratelefonsvararen påslagen 😛 Jesper Juul FTW!

Svar:
just det där att de är små människor tror jag många glömmer bort. Barn förtjänar respektfullt bemötande.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag känner ibland att personer som är födda i början på 70-talet och som har barn nu, har en tendens att låta barnen göra vad dom vill för att dom vill vara tvärtemot sina "hemska" föräldrar som aldrig lät dom göra någonting! Och jag tror att det är anledningen till att många undomar idag är uppkäftiga, oartiga m.m.

Jag tror inte på blind lydnad utan på kommunikation och att inte bara vara en cool förälder utan även en förebild. Med det ansvaret kommer även att man måste uppfostra sina barn, inte till att lyda utan att ifrågasätta men för att vägleda.

Svar:
Jag tror inte att uppkäftiga oartiga ungdomar är nåt speciellt för vår tid. Ungdomar har alltid varit uppkäftiga och oartiga. Jag är själv född på sjuttiotalet och när jag växte upp fanns samma diskussion. (själv var jag en bråkig tonåring. Uppkäftig och bråkig).
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Påminner mig om det jag skrev om på min FB idag

“Trust children. Nothing could be more simple, or more difficult. Because to trust children we must first learn to trust ourselves and most of us were taught as children that we could not be trusted.” – John Holt –

"Men mina barn, de vill jag ju att de ska bli totalt olydiga. Målet med hela min uppfostran är ju att de ska gå sin egen väg och göra precis som de vill. Om de ska lyssna på mig som vuxen så är det deras val, därför att jag har något klokt att säga. Men jag vill inte att de ska lyda mig. " – Lars H Gustafsson

http://www.skanskan.se/article/20100404/NYHETER/704049991/-/jag-vill-att-mina-barn-ska-bli-totalt-olydiga

Anna-Lena du har så rätt!!

Okej, det här hör inte till ämnet, men jag skulle behöva då ett råd av dig Natascha. Har en arbetskompis som är oerhört fixerad vid sin egen samt andra människors vikt. Hon lider av uppenbart tjockishat och ofta när hon beskriver en person är det genom att göra en viss gest, som antyder att hen är fet.

Uppriktigt sagt, min självkänsla står inte och faller med min vikt, men jag har börjat tröttna på den här kvinnan och hennes hånfulla kommentarer. Vad skulle du sagt/gjort?

Svar:
Jag skulle fråga henne om hon tycker att det är ett problem med andras vikt och om tjocka är sämre människor. Svarar hon nej så kan du fråga varför hon uttrycker sig negativt kring andras vikt.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Lyda= inte så värst bra, känns ju jättehemskt egentligen..men Lyssna= känns mycket bättre. Från båda hållen, det är viktigt att det inte bara är barnet som ska lyssna utan även de vuxna som ska lyssna på barnet! Mycket viktigt:)

Jag tycker det är viktigt att man lär barn att ifrågasätta. Mina föräldrar var dåliga på det, frågade man "varför" blev de arga och kallade en uppkäftig. Jag hatade när de sa "för att jag säger så".

Det är också viktigt att man lär barn att lyssna. Vissa saker är bra att de lyder, säger man t ex "rör inte spisplattan, du kommer bränna dig" så förklarar man varför man säger som man gör och barnet kan fatta själv att det inte ska göra så. Säger man bara "rör inte spisplattan" och "för att jag säger så" förklarar man ju inte varför det inte är bra att göra så och barnet kommer förmodligen vilja testa vad som händer om det gör tvärtom mot vad föräldrarna sagt.

Svar:
jo precis. dialog är viktigt. ATt man förklarar för barnen VARFÖR.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Ett minne jag kom på nu som stört mig hela mitt liv var när jag var ca 11 år och var hemma från skolan för att jag hade feber och låg i sängen iklädd pyjamasshorts och linne. Min mamma ringde och tjatade om att jag skulle klä på mig för att det regnade ute, jag sa att jag är ju bara inomhus idag, jag låg bara i sängen hela dagen och svettades jättemycket. Men hon upprepade bara "ta på dig vanliga kläder för det regnar ute". Jättekonstigt.

När hon kom hem skällde hon ut mig som aldrig förr för att jag fortfarande hade pyjamas. Jag frågade varför jag skulle klä på mig när jag ändå bara legat i sängen hela dagen och hennes svar var "för att jag sa till dig och då ska du lyda". Ingen bättre anledning alltså. Jag kallade henne fascist.. Det gjorde inte saken bättre 🙂

Mina föräldrar har kallat mig "problembarn" för att jag ifrågasatt och sagt ifrån om något känts fel. I deras kultur tillhör det att barnen lyder sina föräldrar no matter what och de klarade inte av att jag inte följde den regeln.

Svar:
Många föräldrar gör precis så, kräver att barnen gör som de säger utan närmare förklaring. Ofta vet de inte ens själva varför, och det är därför de blir arga när man ifrågasätter. Jag var som du, jag har aldrig varit lydig. Alltid gjort revolt och alltid stått på mig.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tja, jag tycker det är ganska viktigt att barn får lära sig att de inte kan rusa som som ånglok och göra precis som de vill, när de vill. Vad är fel med att sitta stilla när man ska äta eller kanske inte springa runt på en restaurang och störa andra gäster? Vet inte riktigt vad du menar med lyda kanske men jag tycker det är självklart med gränssättning. Vi vuxna kan inte bete oss hur som helst utan konsekvenser.

Svar:
uppfostran är en process som sträcker sig hela barndomen, inte en engångsföreteelse. Jag lär mina barn att sitta ordentligt och bete sig schysst utan tvång och lydnadskrav.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Jag förstår verkligen hur du tänker. Jag jobbar på dagis och då har samma tanke slagit mig. Men… På dagis känns det som att det måste vara mycket disciplin. Om till exempel ett barn vill utforska området på en utflykt, vill alla barnen springa iväg, och då kan ju situationen bli kaotisk.

Men i en föräldraroll hoppas jag verkligen på att ge mina framtida barn mycket frihet!

Svar:
Jo på förskola så är det andra bullar, men det är ändå sällan det handlar om lydnad. Barn lyssnar bättre på pedagogerna än sina föräldrar och pedagogerna ä’r bra på att motivera och förklara.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Tror att ordet lyda har fått lite dålig rykte. Att göra som någon annan säger är väl något även vi vuxna måste göra hela tiden. På jobbet måste vi göra som chefen säger. Vi måste göra som lagen säger mm.

Jag är ganska så konservativ tycker nog många, men jag lär till mina barn att de måste sitta stilla o äta fint vid matbordet,att tacka för maten, att inte stöka o bråka i butiker o restauranger, att trycka för grönt o titta vänster o höger innan man går över vägen, att hålla handen när vi går vid trafikerad vägg o så vidare. Om det nu är lydnad jag lär mina barn så får det väl vara så, men jag tycker att vi föräldrar har ett ansvar o uppfostra våra barn så att de vet hur man beter sig hemma o ute i sammhället. Däremot skulle jag aldrig kräva lydnad för sakens skull som till exempel att de måste plocka upp bara för att jag skulle visa att det är jag som bestämmer för så är det inte alls. Allt i rimlighetens ramer så klart och jag förklarar varför jag vill att de ska göra något. Som när det snöar ute o de vill gå ut i sommarklänning o utan jacka. Då är det ju mitt jobb som förälder o få de o ta på sig varma kläder o förklara varför man ska göra det. Vissa kallar det väl att lära lydnad . Jag kallar det att uppfostra sina barn.

Svar:
jag lär mina barn allt det där också. Men utan lydnad och tvång. Lydnad och tvång använder jag bara vid fara typ ”nej du får inte springa ut framför bussen” eller ”nej du får inte äta flugsvamp”. Jag fostrar mina barn främst genom att vara en förebild. Vill jag att mina barn ska lära sig tacka så visar jag dem det genom att själv alltid tacka. likaså med andra saker. Det finns andra sätt att fostra barn på än det auktoritära sättet.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

En liten genusfundering efter en diskussion här hemma..

Jag är (liksom du?) av den uppfattningen att kön är sekundärt och om nån råkar kalla min dotter för pojk/han så lägger jag inte särskild stor vikt vid det. Men, när hon (iklädd blått och härjandes) blir kallad för pojk kanske jag borde påtala misstaget?!

Upplever också att små barn, som ännu inte lärt sig pronomen, oftare använder han än hon. Förmodligen för att manliga pronomen och benämningar är mer förekommande?! Bör jag då påpeka när det faktiskt handlar om hon för att lyfta det kvinnliga?!

Okej ladyn då försöker jag hitta ett eget svar på vad jag ska säga till min mobbare. Ha det gött!

Svar:
Mina barn är sjuka. Jag har inte haft tid att svara på kommentarer.
LADY DAHMER™ | postpatriarkal feministfitta

Senast idag hade jag nästan ett nervsammanbrott av just en sådan anledning. Sonen började riva ur pappersinsamlingen, och jag sade nej. Varför jag sade nej reflekterade jag inte direkt över då – just det att riva ut sopor och skräp på golvet är inget ovanligt, men idag orkade jag inte. Jag sade nej. När han såg att han fick en reaktion skrattade han så han nästan kiknade, och rev ut sopor och skräp snabbare. Jag brukar tänka att han är för liten för att börja uppfostra sådär, och det är oftast enklare att bara städa upp röran eller distrahera med något annat, men just idag kände jag att det kunde varit skönt om han hade lyssnat.

Jag tycker att begreppet lyda är lite obehagligt. Men jag ser fram emot den dag då sonen kan förstå att hans handlande påverkar andra människor, och då förhoppningsvis välja att typ inte hälla ut sopor på golvet när jag haft en skitdag och håller på att grina av trötthet. Annars säger jag som alla andra antagligen sagt, att det är viktigt att ungen lyssnar och lyder när det är allvar (NEJ, INTE SPRINGA UT I GATAN! NEJ, INTE FÄKTAS MED KÖKSKNIVAR! NEJ, INTE LEKA MED TÄNDSTICKOR UTE I SKOGEN EN VARM, TORR SOMMARDAG!).

Det är ju lättare att få ungen att lyssna om man inte nöter ut ordet nej med massa onödiga bestämmelser eller regler som inte är till någon egentlig nytta (nej, inte bubbla i saften! nej, inte kladda med fingrarna i målarfärgerna!).

Jag vill definitivt inte att mina barn ska lyda vuxna blint, så som flera andra redan påpekat så har inte alla människor rent mjöl i påsen.

Jag försöker lära barnen konsekvenstänkande och att så långt som möjligt förklara varför jag ber dem göra något. Givetvis klarar jag inte vara den där pedagogiska morsan i alla lägen, och nej, jag tänker inte ta diskussionen med en trotsig 6-åring sent på kvällen om varför man måste sova.

Men det där om att man "ska visa respekt för de äldre" suger apa.

Respekt är inget jag tycker man ska ha till alla människor, däremot bör man visa hänsyn.

Något rätt måste jag göra när jag får höra från lärare till mina två äldsta att de har klart för sig om vad som är rätt o fel och är hänsynsfulla gentemot andra. *klapp på axeln ,fy fan vad jag är bra*

Jag jobbar ständigt med mig själv , framförallt för att inte upprepa mina föräldrars misstag, eller rapa ur mig dumheterna jag själv hörde som barn.

Dina synpunkter och värderingar verkar väldigt sunda, LD, och jag får mycket tips och råd ifrån dig och fått upp ögonen för vissa saker jag gjort som är mindre bra.

Keep on rocking!

Jag pratar med barnen vid andra tillfällen än just när jag vill att de ska lyda. Att prata och diskutera tillsammans, ta upp olika exempel och både lyssna på hur barnen ser på saker och berätta hur man själv ser på saker gör att man lär barnen att tänka till. Sedan är det så mycket lättare att hejda dem när de gör saker som inte är så bra. Visst händer det att barnen envist vill göra på sitt sätt men frågan är ju också om deras sätt är fel? Eller är det kanske så att jag behöver backa. Det är viktigt att kunna argumentera för sin sak, både som vuxen och som barn. Om mina barn vill något säger jag inte automatiskt nej även om det låter dumt i mina öron, jag ber dem motivera varför och så förklara jag varför jag tycker si eller så och så diskuterar vi oss fram till en lösning. Mina barn är tonåringar nu, när de var mindre var det förstås lite annorlunda än nu men de har aldrig varit speciellt olydiga. Bara vanliga människor som vill bli lyssnade på och göra det som de tycker verkar kul, intressant, bra. Precis som vi vuxna vill.

Det är självklart att man ska lära sina barn att lyda. Barn är inte mogna nog att fatta alla beslut själv, det är upp till oss vuxna att vägleda och hjälpa dem. Om barnet inte lyder mig så utsätts barnet för livsfara, tex vid en traffikerad väg. Sedan är man också en familj, en familj kan inte alltid ta hänsyn till det individuella barnets önskningar och behov. Låt oss säga att en familj bokat in en solsemester som kostar 15 000. Treåringen bygger med duplo innan avfärden. När det är dags att bege sig till flygplatsen så vill inte treåringen följa med, utan hen vill fortsätta bygga med duplo. Bör familjen då skippa sin semester för barnets skull? Jag tycker det är både tramsigt OCH rent av skadligt att lägga så mycket ansvar på sina barn. Mitt barn får bestämma vissa saker, jag ser när det börjar bli för mycket för henne…och då tar jag över och bestämmer. Att ge barnen för mycket "kontroll" gör dem osäkra. De är helt enkelt inte tillräckligt mogna för dem. När man som vuxen tar kontroll så känner barnet trygghet.

Jag är helt säker på att det går att få till en bra kombination av lydiga barn som vet hur man uppför sig bland folk och som det är trevligt att umgås med och charmiga, autentiska, genuina individer.

Till exempel har jag ett sånt. Barnets pappa och jag är väldigt stränga som föräldrar. Vi är noga med att man ska säga tack och varsågod, hälsa på dem man inte känner, sitta ordentligt vid matbordet, uppföra sig städat i affären och vara försiktig i trafiken. Och mitt barn är erkänt supertrevligt. Alla gillar henne FÖR ATT hon är väluppfostrad. Ouppfostrade, eller fritt uppfostrade, barn är säkert precis lika sköna som mitt. Men det ser man aldrig pga alla ovanor de får lov att utöva fritt.

Åh jag håller verkligen med, har tänkt mycket på det där. Jag vill absolut inte ha barn som LYDER, jag tycker att man är en misslyckad förälder om man uppfostrar barn till att lyda. Jag vill att mina barn ska göra som jag säger för att de litar på mig som deras mamma, att de litar på att jag hjälper dem och försöker göra det som är bäst för dem. Det är något helt annat än att lyda för mig. Jag vill ha ömsesidig respekt, och jag vill ha barn som gör rätt för att de själva förstått att det är det bästa alternativet, inte för att någon gett dem en order att göra på ett visst sätt.

Jag tycker såklart också att det är viktigt att man lär barn "vanligt hyfs", som att säga tack, hälsa, inte tränga sig och dundra fram, visa hänsyn etc. Sociala koder är viktiga, och det handlar mest om att folk som inte kan sociala koder riskerar att hamna utanför. Man gör alltså barnet en björntjänst om man inte lär dem hur man beter sig bra. Jag har träffat vuxna människor som aldrig fått lära sig "normalt hyfs" av sina föräldrar och de alla har väldigt stora sociala svårigheter och har haft det även som barn.

Din blogg har verkligen fått mig att ifrågasätta hur barn behandlas, vilket jag aldrig hade ägnat en tanke innan jag började läsa den.

Häromdagen bevittnade jag en argumentation mellan en dagmamma och ett barn där dagmamman försökte få barnet att sitta på en bänk och barnet protesterade med förklaringen att bänken var kall. Tidigare skulle jag aldrig ha lagt märke till situationen, men nu kunde jag bara stå och tänka på hur brutalt poänglöst det hela var. Snacka om att försöka få ett barn att lyda bara för lydandets skull.

Det som du skriver om hur du behandlar dina barn har framför allt öppnat mina ögon mer för en del av orsakerna till att jag har de problem som jag har idag. I mitt barndomshem dök sällan frågan om jag hade roligt upp, utan roligt antogs jag ha när jag var duktig och jobbade flitigt. När jag visade upp mina teckningar var det ofta konstruktiv kritik i utbyte som gällde. Resultat: ja, jag har ju stressat sönder mig, förlorat hela mina tonår i ett töcken av inre prestationshets, men de senaste åren har jag åtminstone äntligen slutat få panik så fort det har gått flera timmar utan att jag har åstadkommit något.

Det du skriver är viktigt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *